Mitt Indien

Har du någonsin känt dig riktigt riktigt liten i en så stor värld att du helt plöstligt förstår hur väldigt lite du greppar? Har du någonsin upplevt att du är långt hemifrån på totalt främmande mark- och ändå känt dig mer hemma än någonsin innan?

Jag fick en så stark känsla i magen i förmiddags när jag satt och avnjöt en chai masala att den tog andan ur mig. Jag fick en total känsla av frid samtidigt som det skedde så mycket i mitt inre att jag bara ville skrika, dansa, gråta skratta, sörja, älska...

Jag insåg hur otroligt förälskad jag har blivit. Handlöst förälskad och totalt förförd- av Indien. Ett land att älska- och hata. Detta land har tagit sig in i alla mina celler, nerver och mitt hjärta. Det känns som att jag har levt här, som att jag kommit hem, på något konstigt suspekt vis. Det känns som att jag, den dag jag åker "hem" kommer att åka "bort"...

Hela förmiddagen har jag varit trött. Jag har varit hemma och försökt vila med min bok. Men läsningen har gått trögt. Allt har gått trögt. Jag känner att jag har haft ett ledset hjärta trots att munnen ändå har haft leenden över.

När Olivia kom hem från skolan så gick vi till ABBA restaurang (som ägs av en go svenska vid namn Mia) och åt lunch. När vi satt där kom en gammal fattig men rakryggad farbror och gick förbi. Han sålde fröpåsar i en stor låda han bar på. Jag gick ut från restaurangen och köpte fem påsar frön med olika blommor som vi tillsammans omsorgsfullt valde ut. Han ville ha 3kronor per påse, ett pris jag knappast kunde argumentera. Den gamle mannen iakttog mig hela tiden med ett varmt leende och sa plötsligt; You belive in God, you ar a christian, ain`t you?"  "Yes" svarade jag och då log han. " I can feel that" sa han. "God is with you, you are blessed" Han sa  precis de orden jag hade tänkt bara minuten innan. Ja, precis det hade jag tänkt- hur otroligt välsignad jag känner mig. Hur otroligt nära Gud jag känner mig här- just nu- i främmande land. Han tog varmt min hand, la den mot sitt hjärta och log ett varmt leende innan jag lämnade honom och sa; "Jesus will be with you and guide your way" Jag blev varm av hans ord och visste utan att fråga att också han var kristen. "Thank you" svarade jag och log tillbaka. Så tog jag mina fröpåsar och återvände till bordet. Mannen stod kvar några sekunder, log sitt nästan tandlösa men varma leende och vinkade, innan han vandrade vidare.

Vi satt kvar på restaurangen en stund jag och Olivia. Den stunden satt jag och tänkte på vad min far hade sagt igårkväll via MSN, precis samma sak som denne man. Jag tänkt på min gode vän Tony och hur jag hade önska att han hade fått vara med mig där just dessa minuter av mitt liv här i Indien. Han hade fällt tårar av lycka trots att han är en stor, bullrig och bufflig man. Han vet precis vad jag menar när jag skriver det. Jag vet att en dröm han har- precis gick i uppfyllelse dessa minuter i mitt liv... mitt hjärta hittade hem.

På vägen från ABBA stannade vi till hos Sangitha och Susan och satte oss på golvet med dem en stund i deras butik Det var lugnt och tomt på folk. Sanghita målade en hennatatuering i Olivias hand och jag visade lite foton från Sverige till Susan och henne. Vi pratade om deras liv, om vårt liv och skrattade bort en timme tillsammans där på golvet innan det var dags för oss att gå hem för att jag skulle hinna till min massage.

Jag gick till min massage och satte mig utanför på en stol och väntade. Jag slöt ögonen och bara njöt av tystnaden. Tystnaden som alltid är full av ljud här. Naturen, människorna, bönetorn, hundar,katter, barnskratt....

När det var dags att gå in till massage så hann jag inte mer än lägga mig på massagebänken- på mage- så kände jag hur tårarna brände bakom ögonen. Det kändes som att mitt hjärta var en stor skål av känslor. Positiva och negativa- som bara helt plötsligt flödade över. I Sverige skulle jag ha känt mig väldigt dum att ligga där och snörvla- men här känns allt på något vis så mycket mer naturligt. Här tillåter jag mig själv att gråta likväl som att skratta. Det är som en av mina älskade vänner hemma i Sverige brukar säga; Vissa rustningar måste man gråta bort... Jag insåg att mitt hjärta inte grät för min egen skull- just då flödade det över av tacksamhet över var jag är precis just nu, vem jag är- men framförallt av sorg för hur liten jag är i den stora världen. Jag grät stora rullande tårar för världen. Låter kanske flummigt- men precis så var det. Jag grät av tacksamhet och glädje- likväl som av djup sorg.

Min massör kände självklart av min sinnesstämning. Han masserade lungt och stilla. Han är en man som inte säger mycket och det är jag tacksam för. Han förstod att jag just då behövde få gråta utan förklaring. Efter någon minut gav hans fru mig lite diskret några pappersservetter i handen och han fortsatte att mjukt massera mina spända muskler. Jag snörvlade och fick fram "Sorry, but I have a sad hart today"  "I know, svarade han tyst, because your body are so cold" Jag snörvlade färdigt och kände hur spänningarna släppte lite av hans lugna beröring. Så hörde jag mig själv fråga lite tyst "Have you ever felt that you want to save the world?" Han stannade inte upp i sina rörelser utan fortsatte massera  lika lungt och mjukt, men svarade nästan viskande: "Every singel day..." Känslan av förståelse blev så stark att mina tårar rullade igen, denna gång av tacksamhet och jag hörde hur han svalde och svalde flera gånger eftersom min sorg berörde honom djupt. Ett otroligt samförstånd. Jag kände en frid i mitt inre efter en stund i tystnad och mjuka svepande massagerörelser över ryggen, så var det som att trycket över hjärtat släppte och jag blev åter varm och stilla inombords. "Thank you" sa jag tyst. Han svarade inte med ord men jag vet att han förstod vad jag menade. "The warmth is back in your body" sa han efter en stund. Jag förstod vad han menade.

Efter massagen var det befriande att komma ut i friska luften en stund. Sen hem in i duschen. Det var som att duschstrålarna sköljde bort det sista av sorgen. Jag är egentligen inte alls rädd för att gråta. Jag vet att det lättar upp ett tungt sinne. Efteråt går det ofta att tänka klarare och mer fokuserat ta tag i det eventuella problemet. I detta fall är det inget direkt problem som jag grät över snarare var det mycket gammalt slagg och en hel del nya intryck i en salig blandning som behövde komma ut. Jag kände att jag inte ville laga middag hemma utan vi gick ner på cliffen för att äta något. Stegen kändes lättare och det var helt plötsligt som att allt föll på sin rätta plats. Tankarna kändes klarare och mina steg kändes mer tydliga och som att mitt liv- först nu- är tillbaka på rätt väg igen efter många års irrande.

Nere på klippan lämnade jag en blus som jag vill ha uppsydd till den gamle fattige men alltid lika trevliga skräddaren i det lilla illa medfarna skjulet på hörnet. Jag vill att han ska göra mig en likadan som den gamla jag bar med mig eftersom jag gillar den. Det finns massor av skrädderier här i Varkala men just denne man ska göra min blus. Han, som arbetar ensam vid sin gamla Singer symaskin, från morgon till kväll. Han ska sy den. Det är mitt sätt att hjälpa honom till en inkomst utan att "ge" honom pengar. "Hjälp till självhjälp"

Av de tyger han hade i sin butik valde jag ut ett fint svart tyg med vackra bårder. Ett av fin kvalitet. Han hade visat mig många tyger i olika prisklasser, detta var ett av de dyraste. Hans leende bredde ut sig över hela hans ansikte. Jag bestämde mig precis i denna stund- att inte argumentera hans pris. Han mätte, räknade och skrev ner sitt pris för arbetet och tyget. Ett högt pris i indiska mått mätt. Han ville att jag skulle ge ett motbud. Jag argumenterade inte. Istället sa jag; Gör mig en riktigt fin och välsydd blus så ska du få dina pengar. Han bugade sig nästan ner i marken. Han förstod inte att det var mitt sätt att hjälpa denne man. Att jag hade viljat göra det på något vis varje kväll jag gått förbi honom och sett honom trampa på sin symaskin. Nu hjälpte jag honom- och han har sin fulla heder att slippa känna sig "hjälpt" och jag får garanterat den mest välsydda blus han gjort på länge...

När vi väl valt en restaurang för middag, en av de enklare, och ätit vår mat, såg jag en liten indisk flicka i Olivias ålder. Hon bar på en stor gul påse, vandrade fram och tillbaka utanför restaurangen och tittade så mycket på Olivia. Jag vinkade till henne att det var okay att komma fram. Hon kom försiktigt fram och sa hej. Hon frågade om Olivas hårfärg var hennes riktiga eller om hon färgat det. Det är hennes riktiga svarade jag. Flickan var väldigt mörk i hyn och jag antog att hon var från Karnataka precis som så många av försäljarna på klippan och säkerligen antingen kastlös eller av låg kast. Vi pratade lite. Hon kunde god engelska. Jag frågade om hon hade gått någon skola alls och hon sken som en sol och svarade "yes i can read and write, but i can´t write or read english letters" Hon hade gått tre år i skolan. Men sen slutat. Som så många andra. Hon ville bli försäljare. Som alla andra. MEN hon berättade också att hennes föräldrar inte tvingat henne att sluta skolan hon vill själv. De tre månader per år hon är hemma i Karnataka så vill hon inte studera.  Tio år gammal och redan slut egna drömmar. Jag berättade hur jag såg på det. Hur jag tyckte att hon skulle försöka att åtminstone lära sig vårat alfabet (engelska) och skriva på det- eftersom hon då skulle kunna sälja ÄNNU mer när hon blir stor. Hon räknade stolt upp massor av länder i Europa som hon lärt sig namnet på. Likaså städer. Hon berättade att hon drömde om att arbeta i en fin butik och sälja saris. Så kom hon plötsligt på att vi bara pratade och att hon egentligen arbetade. Hon frågade om jag ville se vad hon sålde. Jag frågade var hennes affär var. "Här" svarade hon och pekade på den stora påsen. Jag log. Hon var så otroligt söt med sina stora svarta ögon och sina många frågor och nu skärpte hon till sig och gick in i säljarrollen. Det vuxna ansvaret som låg på hennes späda axlar. Hon visade turistiskt krimskrams. Det som alla butiker säljer. Jag valde ut en typisk indisk skrivbok med pärlor och speglar på samt en matchande penna och en vacker fotkedja (fast jag redan har flera) Jag frågade efter ett pris. Hon kontrade skickligt (som ALLA gör) att JAG skulle ge ett bud. Nej sa jag, ge mig ett pris. Hon sa sitt pris och jag visste som vanligt att vi borde mötas på ungefär halva vägen trots att det i mina västerländska mått var billigt.( totalt 70 kronor) Jag sa istället så här; Du är en skicklig säljare men du kan bli ännu bättre. Hon sken sitt bländvita vackra leende. Jag tycker att ditt pris är hägt- MEn du ska få dina pengar- om du först lovar mig en sak... Hon blev irrig i blicken av frågan. "Vad ska jag lova?" frågade hon. Jag vill att du lovar mig att lära dig engelska bokstäver och att kunna skriva dom" svarade jag. Hon log så brett en mun KAN le- och lite till- sen blev hon allvarlig. Yes mam! sa hon beslutsamt och jag såg i hennes ögon att gnistan verkligen fanns där- gnistan om att iallafall försöka. Jag kpte hennes saker och gav henne 50 rupies extra. "Dom här är till DIG sa jag. inte till din familj" Hon log lika furundrat och strålande som innan, tog sin 50lapp och visade mig att hon gömde den väl i ett veck fram på sin klänning. När vi skulle gå så frågade jag henne om hon tycker om godis. Hon sa att hon älskade chips. Jag tog Olivia och henne till närmaste butik eftersom vi ändå skulle köpa chips- och lät flickorna välja varsin påse. De valde olika. Den lilla flickan sa: "We are same but we are so different" och flickorna log åt varandra i samförstånd.

Hon tackade artigt och när vi skulle skiljas åt frågade hon om vi någonsin kommer att träffas igen? Ja, svarade jag, det kommer vi, men att jag inte kommer att köpa mer grejor av henne. Hen hon frågade ändå om hon fick komma och prata med oss? Självklart får du det, svarade jag. Hon tog mig kring midjan och gav mig en lång varm kram.  Och jag vet- vi kommer att träffa henne igen. Flickan med den djupa svarta ögonen som drömmer om att sälja saris i en fin butik, se europa och ha ljus hy och ljust hår. Samma dröm som miljoner andra kastlösa och lågkastiga flickor i detta - ibland gudsförgätna land som jag hatar att älska.....

Med kärlek och säkert en massa stavfel.../ EwaMaria

Fredag 10/12 23.10

****

Jag fick en så stark känsla i magen i förmiddags, när jag satt och avnjöt en chai masala, att den tog andan ur mig. Jag fick en total känsla av frid samtidigt som det skedde så mycket i mitt inre att jag bara ville skrika, dansa, gråta skratta, sörja, älska...

Jag insåg precis just där, den sekunden,hur otroligt förälskad jag har blivit. Handlöst förälskad och totalt förförd- av Indien. Ett land att älska- och hata. Detta land har tagit sig in i alla mina celler, nerver och mitt hjärta. Det känns som att jag har levt här, som att jag kommit hem, på något konstigt suspekt vis. Det känns som att jag, den dag jag åker "hem" kommer att åka "bort"...

****

Hela förmiddagen har jag varit trött. Jag har varit hemma och försökt vila med min bok. Men läsningen har gått trögt. Allt har gått trögt. Jag känner att jag har haft ett ledset hjärta trots att munnen ändå har haft leenden över.

****

När Olivia kom hem från skolan så gick vi till vår favorit restaurang, ABBA  (som drivs av en go svenska vid namn Mia) och åt lunch. När vi satt där kom en gammal fattig men rakryggad farbror och gick förbi. Han sålde fröpåsar i en stor låda han bar på. Jag gick ut från restaurangen och köpte fem påsar frön med olika blommor som vi tillsammans omsorgsfullt valde ut. Han ville ha 3kronor per påse, ett pris jag knappast kunde argumentera. Den gamle mannen iakttog mig hela tiden med ett varmt leende och sa plötsligt; You belive in God, you ar a christian, ain`t you?"  "Yes" svarade jag och då log han. " I can feel that" sa han. "God is with you, you are blessed" Han sa  precis de orden jag hade tänkt bara minuten innan. Ja, precis det hade jag tänkt- hur otroligt välsignad jag känner mig. Hur otroligt nära Gud jag känner mig här- just nu- i främmande land. Han tog varmt min hand, la den mot sitt hjärta och log ett varmt leende innan jag lämnade honom och sa; "God will be with you and guide your way" Jag blev varm av hans ord och visste utan att fråga att också han var kristen. "Thank you" svarade jag och log tillbaka. Så tog jag mina fröpåsar och återvände till bordet. Mannen stod kvar några sekunder, log sitt nästan tandlösa men varma leende och vinkade, innan han vandrade vidare.

****

Vi satt kvar på restaurangen en stund jag och Olivia. Den stunden satt jag och tänkte på vad min far hade sagt igårkväll via MSN, precis samma sak som denne man. Jag tänkt på min gode vän Tony och hur jag hade önskat att han hade fått vara med mig där, just dessa minuter av mitt liv här i Indien. Han hade fällt tårar av lycka trots att han är en stor, bullrig och bufflig man. Han vet precis vad jag menar när jag skriver det. Jag vet att en dröm han har- precis gick i uppfyllelse dessa minuter i mitt liv... mitt hjärta hittade hem.

****

På vägen från ABBA stannade vi till hos Sangitha och Susan och satte oss på golvet med dem en stund i deras butik Det var lugnt och tomt på folk. Sanghita målade en hennatatuering i Olivias hand och jag visade lite foton från Sverige till Susan och henne. Vi pratade om deras liv, om vårt liv och skrattade bort en timme tillsammans där på golvet innan det var dags för oss att gå hem för att jag skulle hinna till min massage.

****

Jag gick med lite lätta steg till min massage och satte mig utanför på en stol och väntade. Jag slöt ögonen och bara njöt av tystnaden. Tystnaden som alltid är full av ljud här. Naturen, människorna, bönetorn, hundar,katter, barnskratt....

När det var dags att gå in till massage så hann jag inte mer än lägga mig på massagebänken- på mage- så kände jag hur tårarna brände bakom ögonen. Det kändes som att mitt hjärta var en stor skål av känslor. Positiva och negativa- som bara helt plötsligt flödade över. I Sverige skulle jag ha känt mig väldigt dum att ligga där och snörvla- men här känns allt på något vis så mycket mer naturligt. Här tillåter jag mig själv att gråta likväl som att skratta. Det är som en av mina älskade vänner hemma i Sverige brukar säga; Vissa rustningar måste man gråta bort... Jag insåg att mitt hjärta inte grät för min egen skull- just då flödade det över av tacksamhet över var jag är precis just nu, vem jag är- men framförallt av sorg för hur liten jag är i den stora världen. Jag grät stora rullande tårar för världen. Låter kanske flummigt- men precis så var det. Jag grät av tacksamhet och glädje- likväl som av djup sorg.

****

Min massör kände självklart av min sinnesstämning. Han masserade lungt och stilla. Han är en man som inte säger mycket och det är jag tacksam för. Han förstod att jag just då behövde få gråta utan förklaring. Efter någon minut gav hans fru mig lite diskret några pappersservetter i handen och han fortsatte att mjukt massera mina spända muskler. Jag snörvlade och fick fram "Sorry, but I have a sad hart today"  "I know, svarade han tyst, because your body are so cold" Jag snörvlade färdigt och kände hur spänningarna släppte lite av hans lugna beröring. Så hörde jag mig själv fråga lite tyst "Have you ever felt that you want to save the world?" Han stannade inte upp i sina rörelser utan fortsatte massera  lika lungt och mjukt, men svarade nästan viskande: "Every singel day..." Känslan av förståelse blev så stark att mina tårar rullade igen, denna gång av tacksamhet och jag hörde hur han svalde och svalde flera gånger eftersom min sorg berörde honom djupt. Ett otroligt samförstånd. Jag kände en frid i mitt inre efter en stund i tystnad och mjuka svepande massagerörelser över ryggen, så var det som att trycket över hjärtat släppte och jag blev åter varm och stilla inombords. "Thank you" sa jag tyst. Han svarade inte med ord men jag vet att han förstod vad jag menade. "The warmth is back in your body" sa han efter en stund. Jag förstod vad han menade.

****

Efter massagen var det befriande att komma ut i friska luften en stund. Sen hem in i duschen. Det var som att duschstrålarna sköljde bort det sista av sorgen. Jag är egentligen inte alls rädd för att gråta. Jag vet att det lättar upp ett tungt sinne. Efteråt går det ofta att tänka klarare och mer fokuserat ta tag i det eventuella problemet. I detta fall är det inget direkt problem som jag grät över snarare var det mycket gammalt slagg och en hel del nya intryck i en salig blandning som behövde komma ut. Jag kände att jag inte ville laga middag hemma utan vi gick ner på cliffen igen för att äta något. Stegen kändes lättare och det var helt plötsligt som att allt föll på sin rätta plats. Tankarna kändes klarare och mina steg kändes mer tydliga och som att mitt liv- först nu- är tillbaka på rätt väg igen efter många års irrande. Jag har hittat hem.

****

Strax innan klippan lämnade jag en blus som jag vill ha uppsydd, till den gamle fattige men alltid lika trevliga skräddaren i det lilla illa medfarna skjulet på hörnet. Jag vill att han ska göra mig en likadan som den gamla jag bar med mig eftersom jag gillar den. Det finns massor av skrädderier här i Varkala men just denne man ska göra min blus. Han, som arbetar ensam vid sin gamla Singer tramp-symaskin, från morgon till kväll. Han ska sy den. Det är mitt sätt att hjälpa honom till en inkomst utan att "ge" honom pengar. "Hjälp till självhjälp"

****

Av de tyger han hade i sin butik valde jag ut ett fint svart tyg med vackra bårder. Ett av fin kvalitet. Han hade visat mig många tyger i olika prisklasser, detta var ett av de dyraste. Hans leende bredde ut sig över hela hans ansikte. Jag bestämde mig precis i denna stund- att inte argumentera hans pris. Han mätte, räknade och skrev ner sitt pris för arbetet och tyget. Ett högt pris i indiska mått mätt. Han ville att jag skulle ge ett motbud. Jag argumenterade inte. Istället sa jag; Gör mig en riktigt fin och välsydd blus så ska du få dina pengar. Han bugade sig nästan ner i marken. Han förstod inte att det var mitt sätt att hjälpa denne man. Att jag hade viljat göra det på något vis varje kväll jag gått förbi honom och sett honom trampa på sin symaskin. Nu hjälpte jag honom- och han har sin fulla heder att slippa känna sig "hjälpt" och jag får garanterat den mest välsydda blus han gjort på länge...

****

När vi väl valt en restaurang för middag, en av de enklare, och ätit vår mat, såg jag en liten indisk flicka i Olivias ålder. Hon bar på en stor gul påse, vandrade fram och tillbaka utanför restaurangen och tittade så mycket på Olivia. Jag vinkade till henne att det var okay att komma fram. Hon kom försiktigt fram och sa hej. Hon frågade om Olivas hårfärg var hennes riktiga eller om hon färgat det. Det är hennes riktiga svarade jag. Flickan var väldigt mörk i hyn och jag antog att hon var från Karnataka precis som så många av försäljarna på klippan och säkerligen antingen kastlös eller av låg kast. Vi pratade lite. Hon kunde god engelska. Jag frågade om hon hade gått någon skola alls och hon sken som en sol och svarade "yes i can read and write, but i can´t write or read english letters" Hon hade gått tre år i skolan. Men sen slutat. Som så många andra. Hon ville bli försäljare. Som alla andra. MEN hon berättade också att hennes föräldrar inte tvingat henne att sluta skolan hon ville själv. De tre månader per år hon är hemma i Karnataka så vill hon inte studera.  Tio år gammal och redan slut egna drömmar. Jag berättade hur jag såg på det. Hur jag tyckte att hon skulle försöka att åtminstone lära sig vårat alfabet (engelska) och skriva det- eftersom hon då skulle kunna sälja ÄNNU mer när hon blir stor.

****

Hon räknade stolt upp massor av länder i Europa som hon lärt sig namnet på. Likaså städer. Hon berättade att hon drömde om att arbeta i en fin butik och sälja saris. Så kom hon plötsligt på att vi bara pratade och att hon egentligen arbetade. Hon frågade om jag ville se vad hon sålde. Jag frågade var hennes affär var. "Här" svarade hon och pekade på den stora påsen. Jag log. Hon var så otroligt söt med sina stora svarta ögon och sina många frågor och nu skärpte hon till sig och gick in i säljarrollen. Det vuxna ansvaret som låg på hennes späda axlar. Hon visade turistiskt krims-krams. Det som alla butiker säljer. Jag valde ut en typisk indisk skrivbok med pärlor och speglar på samt en matchande penna och en vacker fotkedja (fast jag redan har flera) Jag frågade efter ett pris. Hon kontrade skickligt (som ALLA gör) att JAG skulle ge ett bud. Nej sa jag, ge mig ett pris. Hon sa sitt pris och jag visste som vanligt att vi borde mötas på ungefär halva vägen trots att det i mina västerländska mått var billigt.( totalt 70 kronor) Jag sa istället så här; Du är en skicklig säljare men du kan bli ännu bättre. Hon sken sitt bländvita vackra leende. Jag tycker att ditt pris är högt- MEn du ska få dina pengar- om du först lovar mig en sak... Hon blev irrig i blicken av frågan. "Vad ska jag lova?" frågade hon. Jag vill att du lovar mig att lära dig engelska bokstäver och att kunna skriva dom" svarade jag. Hon log så brett en mun KAN le- och lite till- sen blev hon allvarlig. Yes mam! sa hon beslutsamt och jag såg i hennes ögon att gnistan verkligen fanns där- gnistan om att iallafall försöka.

****

Jag köpte hennes saker och gav henne 50 rupees extra. "Dom här är till DIG sa jag. inte till din familj" Hon log lika furundrat och strålande som innan, tog sin 50 lapp och visade mig att hon gömde den väl i ett veck fram på sin klänning. När vi skulle gå så frågade jag henne om hon tycker om godis. Hon sa att hon älskar chips. Jag tog Olivia och henne till närmaste butik eftersom vi ändå skulle köpa chips- och lät flickorna välja varsin påse. De valde olika. Den lilla flickan sa: "We are same but we are so different" och flickorna log åt varandra i samförstånd.

Hon tackade artigt och när vi skulle skiljas åt frågade hon om vi någonsin kommer att träffas igen? Ja, svarade jag, det kommer vi, men att jag inte kommer att köpa mer grejor av henne. Men hon frågade ändå om hon fick komma och prata med oss? Självklart får du det, svarade jag. Hon tog mig kring midjan och gav mig en lång varm kram.  Och jag vet- vi kommer att träffa henne igen. Flickan med den djupa svarta ögonen som drömmer om att sälja saris i en fin butik, se europa och ha ljus hy och ljust hår. Samma dröm som miljoner andra kastlösa och lågkastiga flickor i detta - ibland gudsförgätna land som jag hatar att älska.....

****

EwaMaria