Mitt Indien

...Tiden rusar i bland och vi märker det knappt.

Nu är det två och en halv vecka sen jag bloggade här sist. Så långt uppehåll har jag inte haft sen jag kom hit. Det är absolut inte för att det inte har hänt något som är värt att blogga om, snarare är det för att jag har varit allt för upptagen med att leva i det verkliga livet...

Jag har varit kopiöst less allt vad dator heter. Uppkopplingen är ju definitivt inte ens värd att kallas uppkoppling och tillslut ledsnar man på att det ska ta flera minuter att ladda ner en sida eller ladda upp en blogg. Jag tog helt enkelt en "time out" och det har varit oerhört skönt...

Jag hade tänkt att mitt nästa inlägg (dvs detta) skulle handla om vår spännande båttur på Backwaters men just nu känner jag att det är alldeles för mycket som har hänt för att jag ska kunna skriva om något speciellt. Jag ville bara ge ett livstecken från oss att vi mår bra i allra högsta grad. Vi har börjat få ordentlig hemreseångest och det är jobbigt att tänka på alla de vänner som vi kommer att lämna när vi reser "hem". Detta har ju blivit vårt hem.

Det hinner hända mycket under så lång tid och man hinner få väldigt goda vänner. Just nu vet jag inte så mycket om min framtid annat än att jag kommer att göra allt för att få möjlighet att åka tillbaka nästa vinter. Jag kommer självklart inte att ha råd att vara borta så långe som nu, men jag tänker försöka leva så sparsamt jag bara kan hemma i Sverige för att kunna åka "hem"- dvs hit- iallafall ett par månader.

När jag bestämde mig för att åka hit var det som att jag bestämde mig för att åka till ett ställe som jag i hjärtat visste att det skulle förändra mig för all framtid. Det har det gjort. Den totala förälskelsen jag fick när jag kom hit har växt till en enorm kärlek. Ja jag älskar detta ställe. Jag kan inte förklara exakt VAD det är som är så fantastiskt med Indien men detta land gör något med mitt sinne. Jag känner mig så otroligt hemma här. Det känns som att jag har levt här förr för jag har haft så väldigt lätt att komma in i de indiska samhällsrutinerna trots att de många gånger är totalt raka motsatsen än vad jag är van vid "hemma" i Sverige.

Samhälls strukturen här är som att åka tillbaka flera hundra år. Eller befinna sig på en annan planet. Eller i en äventyrsfilm. Välj själv liknelse. Alla stämmer i mångt och mycket. Olikheterna är i början förbluffande men nu, efter flera månader så är just olikheterna den vardagen som gäller för oss,  de rutinerna som vi har varit tvugna att anpassa oss till. Jag blir inte irriterad längre över hur allt kan kompliceras och krånglas till så mycket som det bara går (och lite till) Allt känns så vardagligt och påtagligt vanligt. Jag antar att det blir en stor omställning att komma "hem" igen.

Nu ska vi tillbaka till ett strukturerat samhälle där alla ska vänta på sin tur, där man kommer i tid, har trafikregler som fungerar, står i kö, det finns all möjlig mat i affärerna, ett välsorterat  systembolag och tillåtelse att dricka alkohol, där jag har en tvättmaskin, en tv och fungerande internet.  Ett samhälle där människor på gatan inte ser på varandra, där vi inte tilltalar varandra på affärerna och snällt köar, där vi får handla i lugn och ro utan att få mängder av varor upptryckta under näsan av en personlig och frågvis expedit tätt i hälarna som vill veta ALLT om ditt liv, där bilarna använder blinkers och bilbälte och bara tutar i nödfall, där det är förbjudet att packa in 12 personer i en bil eller göra omkörningar i en kurva, där vägarna är asfalterade, hundarna har ägare och alla barn går i skolan. Alla kan läsa, skomakare är ett utdöende yrke för vi köper nytt, soporna hämtas varje vecka och posten levereras. Där jag slipper skaka väskan för att slippa stora kackelackor och inte behöver ha en sko redo för att döda en jättespindel. Ett liv där jag slipper bönetornen, de  ständiga tempelfestivalerna med nattlig musik och ständiga bombardemang av megasmällare 02.30 på natten för tt fira någon gud,  jag slipper magra katter som ständigt vill ha mat och som älskar spaghetti med ketchup mer än fisk, jag slipper mängder av minimyror i sockret eller på smörgåsen som Olivia lämnat obevakad i 5 minuter. Hemma har jag lugnt på taket. Inga nattliga slagsmål av marapatti eller råttor och ekorrar knaprandes på nötter i innertaket så murbruk rasar ner vid väggarna. Jag slipper ha tjattrande ödlor bakom tavlor eller nyfiket prasslande i påsar på nätterna och jag slipper svettas under moskitnätet för att slippa få murbruk, råttskit eller en jättespindel i ansiktet.

Jag slipper ha nattvakt som snarkar i en stol utanför och en hushållerska som ser dåligt och bara städar det hon "ser" och vägrar göra annat och som snor tomaterna från tomatplantan innan de är mogna eller går igenom mina sopor efter fynd och som lagar världens godaste lunch och dricker morgonchai med mig på altanen varje morgon utom på söndagar då hon är i kyrkan.

Jag slipper dras med en hel släkt fyllbultar i kjolar som är markägare och som äger kokosnötterna så länge de inte ramlar ner genom taket och förstör något och som nyfiket håller reda på allt man gör och lite till.

Jag slipper klä mig i längärmat när jag ska på närbutiken och köpa mjölk och kan göra mina inköp smidigt utan att behöva peka över en smutsig disk till en expedit som expierar fem kunder samtidigt så allt tar flera gånger längre tid.

Jag slipper gå på allmänna toaletter som bara är ett hål i golvet och när jag är på restaurang så får jag all min mat samtidigt så inte hälften hinner kallna, eller åtminstone förrätten först och inte sist,  framförallt så får jag vad jag beställer och inte något helt annat.

Jag ska hem till mitt perfekta samhälle, ett samhälle som är så perfekt att det är så in i nordens tråkigt...

*Nu gråter jag en skvätt*

Ja, jag gråter faktiskt för att jag ska lämna allt detta. Olivia gråter titt som tätt. Trots att hon saknar mycket hemma så gråter hon över att behäva lämna detta underbart kaotiska land. Hon gråter över att behöva lämna "sin" vildkatt, som har adopterat henne till sin beskyddare, hon gråter över att lämna de fem retsamma "storebröderna" som arbetar på favoritrestaurangen ABBA som alltid retas med henne och ska ta hennes grejor,pilla på hennes spel eller kramas.

Hon gråter över att behöva åka härifrån och över rädslan att aldrig komma tillbaka hit...

Ja vi längtar självklart hem också. Vi längtar efter nära och kära och till vardagligt förenklande saker. Men vi har lärt oss en ödmjukhet här som är enorm. Vi har lärt oss att inte ta var dag förgiven och att vara tacksam för det lilla i det stora. Vi har lärt oss att älska även det vi inte till en början förstod och att inte vara rädd för olikheter. Vi har lärt oss att ett fungerande samhällssystem inte altid är lösningen på allt och att pengar och struktur inte alls är detsamma som värme och medmänsklighet.

Vi har lärt oss hur oerhört orättvis och grym världen kan vara och hur skyddade vi är i väst från lärdom. Vi är så omhuldrade att vi tappat förmågan att se jorden som en helhet- vi ser bara om vårt eget hus och är livrädda för att någon ska inkränkta på vårt territorium. Vi är så vana över att allt sköts korrekt och att lagar är till för att efterföljas att vi glömmer bort att tänka själva. Vi har glasrutor mot omvärlden och det är "alla andras fel" att världen ser ut som den gör....

Nej, jag har inte vänt ryggen till vårt väl fungerande samhälle. Jag är otroligt tacksam över att det finns. Men jag har insett att det är stora bitar som saknas i den svenska välfärden. Bitar av medmänsklighet och drömmar....

Nu ska jag sluta filosofera för ikväll. Jag ska försöka sova. Jag har två tempel som skrålar, mässar och spelar musik. Ena i väster och det andra i öster. Man kan säga att jag har stereoeffekt men med två olika kanaler... I natt blir det öronproppar...

Älskar er alla där hemma... Godnatt Sverige / EwaMaria

****

****

12 mars

****

Nu är det två och en halv vecka sen jag bloggade sist. Så långt uppehåll har jag inte haft sen jag kom till Indien. Det är absolut inte för att det inte har hänt något som är värt att blogga om, snarare är det för att jag har varit allt för upptagen med att leva i det verkliga livet...

Jag har även varit kopiöst less allt vad dator heter. Uppkopplingen är ju definitivt inte ens värd att kallas uppkoppling och tillslut ledsnar man på att det ska ta flera minuter att ladda ner en sida eller ladda upp en blogg. Jag tog helt enkelt en "time out" och det har varit oerhört skönt...

****

Jag hade planerat att mitt nästa inlägg (dvs detta) skulle handla om vår spännande båttur på Backwaters men just nu känner jag att det är alldeles för mycket som har hänt för att jag ska kunna skriva om något speciellt. Jag ville bara ge ett livstecken från oss att vi mår bra i allra högsta grad. Vi har börjat få ordentlig hemreseångest och det är jobbigt att tänka på alla de vänner som vi kommer att lämna när vi reser "hem". Detta har ju blivit vårt hem.

Det hinner hända mycket under så lång tid och man hinner få väldigt goda vänner. Just nu vet jag inte så mycket om min framtid annat än att jag kommer att göra allt för att få möjlighet att åka tillbaka nästa vinter. Jag kommer självklart inte att ha råd att vara borta så långe som nu, men jag tänker försöka leva så sparsamt jag bara kan hemma i Sverige för att kunna åka "till mitt vinterhem"- dvs hit- iallafall ett par månader.

****

När jag bestämde mig för att åka hit var det som att jag drogs att åka till ett ställe som jag i hjärtat visste att det skulle förändra mig för all framtid, längtan hit var otroligt stark. Det har det gjort, alltså förändrat mycket- förändrat hela mitt tankesätt och min syn på livet. Den totala förälskelsen jag fick när jag väl kom hit har växt till en enorm kärlek. Ja jag älskar Indien! Jag kan inte förklara exakt VAD det är som är så fantastiskt med Indien men detta land gör något med mitt sinne. Jag känner mig så otroligt hemma här. Det känns som att jag har levt här förr för jag har haft så väldigt lätt att komma in i de indiska samhällsrutinerna trots att de många gånger är totalt raka motsatsen än vad jag är van vid "hemma" i välordnade Sverige. Kanske för att allt är så mycket naturligare här och att människor får vara och tänka olika på ett naturligare sätt än i "vårt tillåtande samhälle med osynliga ramar".

****

Samhälls strukturen här är som att åka tillbaka flera hundra år.

Eller befinna sig på en annan planet.

Eller i en äventyrsfilm.

Välj själv liknelse. Alla stämmer på sitt sätt i mångt och mycket.

Olikheterna är i början chockartade och förbluffande men nu, efter flera månader så är just olikheterna den vardagen som gäller för oss som för alla andra här,  de rutinerna som vi har varit tvugna att anpassa oss till. Jag blir inte irriterad längre över hur allt kan kompliceras och krånglas till så mycket som det bara går (och lite till) Allt känns så vardagligt och påtagligt vanligt. Jag antar att det blir en stor omställning att komma "hem" igen.

****

Nu ska vi tillbaka till ett strukturerat samhälle där alla ska vänta på sin tur, där man kommer i tid, har trafikregler som fungerar, alla står snällt i kö, det finns all möjlig och omöjlig mat i affärerna, ett välsorterat  systembolag och man har tillåtelse att dricka alkohol eller använda tobak (utan att smyga och med risk för böter). Samhället där en tvättmaskin är en självklarhet, likaså en tv och fungerande internet och tyst på nätterna.  Ett samhälle där människor på gatan inte ser nyfiket och leende på varandra utan hellre tittar bort eller ner, där man absolut inte vinkar och ropar till främlingar, och där vi inte tilltalar varandra på affärerna annat än om vi känner varandra. Där vi får handla i lugn och ro utan att få mängder av varor upptryckta under näsan av en personlig och frågvis expedit så tätt i hälarna att man nästan snubblar och som vill veta ALLT om ditt liv och inte kan förstå varför man vill bära varorna själv eller varför man vill titta ifred.

****

Vi ska tillbaka till ett samhälle där bilarna använder blinkers och bilbälte och bara tutar i nödfall, bilarna måste besiktas varje år och där det är förbjudet att packa in 12 personer i en bil, åka fem på en motorcykel, göra omkörningar i en kurva, parkera på fel sida eller en på en refug, eller vända mitt på gatan i centrum. Där vägarna är asfalterade, övergångsställena ÄR övergångsställen, enfiliga vägar inte plötsligt är fyrfiliga och där bussar och tåg inte tar in fyra gånger så mycket folk än vad det finns platser. Där poliserna har polisbilar och du slipper betala skjuts själv för en utryckning både tur och retur och där du får oöppnade medicinburkar på apoteken och inte några oidentifierbara tabletter i en strut av tidningspapper.

****

Ett liv där hundarna har ägare, korna står i ladugårdar och inte mitt på vägen, dricksvattnet är rent och inte luktar diesel och alla barn går i skolan. Ett Sverige där "alla" kan läsa, skomakare är ett utdöende yrke för vi köper nytt, soporna hämtas varje vecka, dagstidningen slipper prutas på och posten levereras dagligen. Där jag slipper skaka väskan för att kolla efter stora kackelackor och inte behöver ha en sko redo för att döda en jättespindel. Och jag har konstant elström utan tio avbrott per dag samt möjlighet att frysförvara mat och planera inköp. Det FINNS dessutom kyl och frysvaror att köpa på affärerna samt kött och fisk.

****

Jag ska åter igen leva ett liv där jag slipper bönetornens raspiga megafoner fastsurrade med rep i palmerna, de  ständiga tempelfestivalerna med nattlig musik och ständiga bombardemang av högtalarförstärkta megasmällare 02.30 på natten för att fira någon av de 300.000 gudarna,  jag slipper magra katter som ständigt vill ha mat och som älskar spaghetti med ketchup mer än fisk, jag slipper mängder av minimyror i sockret eller som bär iväg på smörgåsen som Olivia lämnat obevakad i 5 minuter.

****

Hemma i Sverige har jag lugnt även på taket på nätterna. Inga nattliga slagsmål av marapatti (trädhundar), hormonstinna vildkatter eller råttor och ekorrar knaprandes på nötter i innertaket så murbruk rasar ner vid väggarna. Jag slipper ha tjattrande ödlor bakom tavlor eller nyfiket prasslande i påsar på nätterna, slipper byta agn i råttfällorna i köket och jag behöver inte svettas under ett moskitnät för att slippa få murbruk, råttskit eller en jättespindel i ansiktet på natten.

****

Jag slipper ha nattvakt som snarkar i en stol utanför (och pigg promenerar iväg på morgonen) och en hushållerska som "ser dåligt" och bara städar det hon "ser" (och vägrar göra annat) och som snor tomaterna från tomatplantan innan de är mogna,som går igenom mina sopor efter användbara "fynd" och som lagar världens godaste lunch och dricker morgonchai med mig på altanen varje morgon utom på söndagar då hon är i kyrkan.

Jag slipper dras med en hel släkt fyllbultar i kjolar och svettiga bara bringor som är markägare och som äger kokosnötterna så länge de inte ramlar ner genom taket och förstör något och som nyfiket håller reda på allt man gör (och lite till), eller fulla kokosnötsplockare viftandes med en manchete eller magra vildhundar som tassar omkring på altanen i skydd av mörkret på jakt efter en matbit så fort man stängt dörren.

****

Jag slipper klä mig i långärmat när jag ska till närbutiken och handla mat och kan göra mina inköp smidigt utan att behöva peka över en smutsig disk till en expedit som expedierar fem kunder samtidigt så allt tar flera gånger längre tid och varorna är nedslängda i en påse med äggen och brödet längst ner och två kilo frukt och tre liter mjölk längst upp.

Jag slipper gå på allmänna toaletter som bara är ett hål i golvet utan papper och när jag är på restaurang så får jag all min mat samtidigt så inte hälften hinner kallna, eller åtminstone förrätten först och inte sist,  framförallt så får jag vad jag beställer och inte något helt annat och där alla äter med bestick istället för med höger hand.

****

Jag ska hem till mitt perfekta samhälle, ett samhälle som är så perfekt att det är så in i nordens tråkigt...

****

*Nu gråter jag en skvätt*

****

Ja, jag gråter faktiskt för att jag ska lämna detta "kaos".

Olivia gråter också ibland för att det närmar sig hemresa. Trots att hon saknar mycket och många där hemma. Hon gråter över att behöva lämna "sin" vildkatt, som har adopterat just henne till sin beskyddare, hon gråter över att lämna de fem retsamma "storebröderna" som arbetar på favoritrestaurangen ABBA som alltid retas med henne och ska ta hennes grejor, pilla på hennes spel, dra henne i håret eller bara kramas och lillasystermysa en stund.

Hon gråter över att behöva åka härifrån men främst över rädslan att aldrig komma tillbaka hit...

Ja vi längtar självklart hem. Vi längtar efter nära och kära och till vardagligt förenklande saker som hemma är bagateller men här är totalt främmande.

****

Vi har lärt oss så otroligt mycket. Vi har fått givet oss en stor ödmjukhet inför livet självt. Vi har lärt oss att inte ta var dag förgiven och att vara tacksam för det lilla i det stora. Vi har lärt oss att älska även det vi inte till en början förstod och att inte vara rädd för olikheter. Vi har lärt oss att ett fungerande samhällssystem inte alltid är lösningen på allt och att pengar och struktur inte alls är detsamma som värme och medmänsklighet.

Vi har lärt oss hur oerhört orättvis och grym världen kan vara och hur skyddade vi är i väst från lärdom. Vi är så omhuldrade att vi tappat förmågan att se jorden som en helhet- vi ser bara om vårt eget hus och är livrädda för att någon ska inkränkta på vårt territorium. Vi är så vana över att allt sköts korrekt och att lagar är till för att efterföljas att vi glömmer bort att tänka själva.

****

****

Nej, jag har inte vänt ryggen till vårt väl fungerande samhälle. Jag är otroligt tacksam över att det finns. Men jag har insett att det är stora bitar som saknas i den svenska välfärden. Bitar av medmänsklighet och rätten till sina drömmar. Rättigheter som tagits ifrån oss när vi "valde" att kliva in i vårt välfungerande samhälles ramar och struktur. Rätten att vara eller tänka annorlunda...

****

Nu ska jag sluta filosofera för i natt. Jag ska försöka sova. Jag har två tempel som skrålar, mässar och spelar musik. Ena i väster och det andra i öster. Man kan säga att jag har stereoeffekt men med två olika kanaler... I natt blir det öronproppar. Jag vill ju orka upp till min ljuvliga massage och ajurveda stund i morgonbitti....

****

...Jag har suttit och tittat igenom gamla blogg-inlgg idag under förmiddagen. Det var spännande att se tillbaka på de sista fyra månaderna.  Första tårarna över hemlängtan hem fällde Olivia redan efter två veckor vistelse här. Hon längtade hem efter svensk mat och efter sina kompisar i skolan. Då grät hon en skvätt på kvällen, sen var det liksom över. Det var första och sista tårarna, inga har fällts sen dess. Men nu har hon allt mer börjat prata om att hon längrar hem. Tre månader efter dessa tårar så kommer längtan fram igen om än på ett annat sätt än med gråt. Nu börjar hon bli less, bland annat på värmen (!) som är allt mer tilltagandeoch på de insekter som är i dinosauriestorlek.

I går kväll, när vi kom hem efter att ha varit ute och ätit middag såg vi en decimeterlång tusenfoting mitt på golvet. Det är en art som verkar leva i avloppen. Ibland har det kommit upp någon i duschen både hos oss och hos grannarna, men ingen lika stor som denna. Jag tänkte först fånga den i en burk till Ollis men bestämde mig att slå ihjäl den på inrådan av Rita som sa att den kan vara giftig.  Denna var INTE lätt att slå ihjäl. Jag klappade den ett 20-tal gånger med en sko och den tappade i princip alla sina ben innan den gav upp livet. Den här arten har en bepansrad kropp. Olivia tyckte den var lite småläskig samtidigt som den var spännande. Hon gillar inte att vi är tvungen att slå ihjäl vissa kryp men förstår att de kan vara farliga.

I morse vaknade vi och låg som vanligt en stund och myste. Olivia tittade upp i taket och där satt en enorm jättespindel. Den största hittills. Den var stor som en rejäl manshand och med en fet kropp. Vår hjälpreda Annie och jag hjälptes åt att få ner den med en pall och en långskaftad sop, snabbt som tusan sprang den iväg över golvet och vi fick jaga den ordentligt och söka efter den under diskbänken. Först utan resultat, det var som att den stora rackaren var försvunnen i intet där  under bänken, Annie ville ge upp men jag LOVAR att jag hade inte satt min fot i närheten av den bänken med vetskapen att denna gigant låg under och lurade...Så såg jag plötsligt två grova äckliga ben på min sopkvast som jag använde. Den hade varit smart nog att försöka gömma sig i själva sopen... jag skakade fram den, vi fick tag på den och kunde avsluta även dennes liv med en sko och ett äckligt knaster... Jag kände hur småhåren på armarna liksom darrade av olust. De här stora spindlarna är inte så vanligt förekommande inomhus, men ibland slinker en in genom ett öppet fönster. Det är tredje jag dödar på fyra månader men då har vi å andra sidan fönstren öppna dygnet runt. De är inte dödligt giftiga men kan tydligen ge ganska jobbiga allergier och något som kan liknas med brännskadad hud vid ett bett- och det vill vi INTE ha....usch. Den första giganten fångade jag i en vild jakt i badrummet och den fick precis plats i en havregrynsburk- denna var ännu större.

Det var som att dessa två händelser med stora läskiga kryp gjorde att Olivia drog en lång suck av hemlängtan. Även om hon gillar kryp så har hon insett att hon mest gillar SMÅ kryp. De stora är lite för stora även för hennes smak. Hon har nu börjat prata om vad det är hon längtar efter. Många av de ting hon saknar är ganska banala och vardagliga saker och vardaglig mat. Olivia har alltid varit lite svår med att testa nya maträtter och här i Indien har det varit extra jobbigt. Nu längtar hon väldigt mycket efter vanlig limpa, varmkorv med bröd, sill och potatis och hamburgare från grillen. Jag förstår hennes längtan. Maten här är ett enormt kulinariskt skafferi för mig som älskar att upptäcka mat från andra kulturer och jag tycker mycket om kryddstark mat. Men att vara åtta år, vanemänniska och då försöka lära sig anpassning på ALLA nivåer är tufft. Ändå måste jag säga att jag är djupt imponerad av min åttaårings förmåga att acklimatisera sig och vara så otroligt nöjd trots att situationen är helt annorlunda än vad hon är van vid. Snällare och mer harmonisk unge än Olivia finns nog inte.

Inte en endaste kväll sen vi kom hit har det till exempel varit tjafs om sänggående och inte en enda morgon har det varit sura miner. Ibland har skolarbetet gått tungt och maten har inte varit till belåtenhet- men annars så har allt flytit på otroligt bra för min lilla tös. Jag är djupt imponerad över att hon kan känna sig så otroligt nöjd över så lite ibland. Hennes fantasi och förmåga att roa sig själv har här fått blomma ut enormt. Det byggs hus med många rum av avlagda flingpaket, möbler at thelådor och toarullar. Svärd och sköldar i miniformat till hennes petshop-riddare görs av det guldfärgade pappret som är runt de små chokladkakor vi ibland köper. Tomma pringelsburkar har blivit trummor och drinkparaplyer har blivit en privat petshop- beach i ett halvt flingpaket med parasoller för de små djuren. Men nu längtar hon hem, mest efter sitt lego. Likaså efter att få se tecknat på Nickelodeon och efter sitt X-box.

För att stävja dagens hemlängtan så tillbringade vi flera timmar vid poolen på "The Preeth" i dag. Jag låg under dubbla parasoller och försökte stå ut, medan Olivia fick bada till hon var helt skrynklig i händer och under fötter. Vi tog en liten matpaus och så fick hon bada igen. Hon träffade några svenska barn och de hade jättekul.  Det är så varmt nu att man svettas över hela kroppen. Det rinner till och med PÅ axlarna och håret är konstant blött som att man är nyduschad. Man förstår att kroppen behöver litervis med vätska varje dag.

Jag är djupt imponerad över hur byggnadsarbetarna orkar arbeta på taket från tidiga morgonen till sena kvällen på ett hotell snett bakom vårt hus. I dag har de baxat upp enorma vattentankar med bara rep och hävstänger av trä som redskap i den enorma hettan och fullt solgass.

Värme och värme....indierna själva går nu och väntar på värmeböljan som ska komma i mars-april. Nästan så jag börjar fasa...i dag var det tydligen +47 i solen intill poolen och vindstilla. Nu är det midnatt och fortfarande +31. Men en sval kvällsdusch, öppna fönster och ena takfläkten på halvfart gör dock situationen ganska behaglig. Olivia sover gott och jag ska bara avsluta dagens blogg så ska även jag sluta ögonen för denna dag. Jag är trött i huvudet trots att jag har slumrat en timme i eftermiddag. Det har åskat nu i två dagar så luften är ganska tung.

Hoppas ni inte fryser alltför mycket där hemma. Nu kommer sista veckorna att rusa iväg och snart är vi hemma på svensk mark...bara sju veckor kvar nu....

Önskar er alla en fin kväll. Godnatt här ifrån oss....

23 februari

****

...Jag har suttit och tittat igenom gamla blogg-inlägg idag under förmiddagen. Det var spännande att se tillbaka på de sista fyra månaderna.  Första tårarna över hemlängtan hem fällde Olivia redan efter två veckors vistelse här. Hon längtade hem efter svensk mat och efter sina kompisar i skolan. Då grät hon en skvätt på kvällen, sen var det liksom över. Det var första och sista tårarna, inga har fällts sen dess. Men nu har hon allt mer börjat prata om att hon längrar hem. Tre månader efter dessa tårar så kommer längtan fram igen om än på ett annat sätt än med gråt. Nu börjar hon bli less, bland annat på värmen (!) som är allt mer tilltagande och på de insekter som är i dinosauriestorlek.

****

I går kväll, när vi kom hem efter att ha varit ute och ätit middag såg vi en decimeterlång tusenfoting mitt på golvet. Det är en art som verkar leva mest i avloppen. Ibland har det kommit upp någon i duschen både hos oss och hos grannarna, men ingen lika stor som denna. Jag tänkte först fånga den i en burk till Ollis men bestämde mig att slå ihjäl den på inrådan av Rita som sa att den kan vara giftig.  Denna var INTE lätt att slå ihjäl. Jag klappade den ett 20-tal gånger med en sko och den tappade i princip alla sina ben innan den gav upp livet. Den här arten har en bepansrad kropp. Olivia tyckte den var lite småläskig samtidigt som den var spännande. Hon gillar inte att vi är tvungen att slå ihjäl vissa kryp men förstår att de kan vara farliga.

****

I morse när vi vaknat låg vi som vanligt en stund och myste och småpratade. Olivia tittade upp i taket och där satt en enorm jättespindel. Den största hittills. Den var stor som en rejäl manshand och med en fet kropp. Vår hjälpreda Annie och jag hjälptes åt att få ner den med en pall och en långskaftad sop (vi har väldigt högt i tak), snabbt som tusan sprang spindeln iväg över golvet och vi fick jaga den ordentligt och söka efter den under diskbänken dit den sökte sin tillflykt. Först sökte vi utan resultat, det var som att den stora rackaren var försvunnen i intet där under bänken, Annie ville ge upp men jag LOVAR att jag hade inte satt min fot i närheten av den bänken med vetskapen att denna gigant låg under och lurade...Så såg jag plötsligt två grova äckliga ben på min sopkvast som jag använde. Den hade varit smart nog att försöka gömma sig i själva sopen... jag skakade fram den, vi fick tag på den och kunde avsluta även dennes liv med en sko och ett äckligt knaster... Jag kände hur småhåren på armarna liksom darrade av olust. De här stora spindlarna är inte så vanligt förekommande inomhus, men ibland slinker en in genom ett öppet fönster. Det är den tredje jag dödar på fyra månader men då har vi å andra sidan fönstren öppna dygnet runt utan myggnät. Dessa spindlar är inte dödligt giftiga men kan tydligen ge ganska jobbiga allergier och något som kan liknas med brännskadad hud vid ett bett- och det vill vi INTE ha....usch. Den första giganten fångade jag i en vild jakt i badrummet och den fick precis plats i en havregrynsburk- denna var ännu större.

****

****

Den första giganten- som ändå var betydligt mindre än dagens...

****

**

Det var som att dessa två händelser med stora läskiga kryp gjorde att Olivia drog en lång suck av hemlängtan. Även om hon gillar kryp så har hon insett att hon mest gillar SMÅ kryp. De stora är lite för stora även för hennes smak. Hon har nu börjat prata om vad det är hon längtar efter hemma. Många av de ting hon saknar är ganska banala och vardagliga saker och vardaglig mat. Olivia har alltid varit lite svår med att testa nya maträtter och här i Indien har det varit extra jobbigt. Nu längtar hon väldigt mycket efter vanlig limpa, varmkorv med bröd, sill och potatis och hamburgare från grillen. Jag förstår hennes längtan. Maten här är ett enormt kulinariskt skafferi för mig som älskar att upptäcka mat från andra kulturer och jag tycker mycket om kryddstark mat. Men att vara åtta år, vanemänniska och då försöka lära sig anpassning på ALLA nivåer är tufft. Ändå måste jag säga att jag är djupt imponerad av min åttaårings förmåga att acklimatisera sig och vara så otroligt nöjd trots att situationen är helt annorlunda och ofta rent av bisarr, jämfört med vad hon är van vid. Snällare och mer harmonisk unge än Olivia finns nog inte.

****

****

*Nyttiga burgare men inte lika sliskigt goda som "Mäkdånalds" enligt Ollis*

****

**

Inte en endaste kväll sen vi kom hit har det till exempel varit tjafs om sänggående och inte en enda morgon har det varit sura miner. Ibland har skolarbetet gått tungt och maten har inte varit till belåtenhet- men annars så har allt flytit på otroligt bra för min lilla tös. Jag är djupt imponerad över att hon kan känna sig så otroligt nöjd över så lite. Hennes fantasi och förmåga att roa sig själv har här fått blomma ut enormt. Det byggs hus med många rum av avlagda flingpaket, möbler av thelådor och toarullar. Svärd och sköldar i miniformat till hennes petshop-riddare görs av det guldfärgade pappret som är runt de små chokladkakor vi ibland köper. Tomma pringelsburkar har blivit trumset och drinkparaplyer har blivit en privat petshop- beach i ett halvt flingpaket med parasoller för de små djuren, hon ritar seriestrippar med en kyckling hon har döpt till "Häggy" mm mm.  Men nu längtar hon hem, mest efter sitt lego. Likaså efter att få se tecknat på Nickelodeon och efter sitt X-box.

****

För att stävja dagens hemlängtan så tillbringade vi flera timmar vid poolen på "The Preeth" i dag. Jag låg under dubbla parasoller och försökte stå ut, medan Olivia fick bada till hon var helt skrynklig i händer och under fötter. Vi tog en liten matpaus och så fick hon bada igen. Hon träffade några svenska barn och de hade jättekul.  Det är så varmt nu att man svettas över hela kroppen i solen. Det rinner till och med PÅ axlarna och håret är konstant blött som att man är nyduschad. Man förstår att kroppen behöver litervis med vätska varje dag.

****

Jag är djupt imponerad över hur byggnadsarbetarna orkar arbeta på taket från tidiga morgonen till sena kvällen på ett hotell snett bakom vårt hus. I dag har de baxat upp enorma vattentankar med bara rep och hävstänger av trä som redskap i den enorma hettan och fullt solgass.

Värme och värme....indierna själva går nu och väntar på värmeböljan som ska komma i mars-april. Nästan så jag börjar fasa...i dag var det tydligen +47 i solen intill poolen och vindstilla. Nu är det midnatt och fortfarande +31. Men en sval kvällsdusch, öppna fönster och ena takfläkten på halvfart gör dock situationen ganska behaglig. Olivia sover gott och jag ska bara avsluta dagens blogg så ska även jag sluta ögonen för denna dag. Jag är trött i huvudet trots att jag har slumrat en timme i eftermiddag. Det har åskat nu i två dagar så luften är ibland ganska tung av både åskan och hettan.

****

Hoppas ni inte fryser alltför mycket där hemma. Nu kommer sista veckorna att rusa iväg och snart är vi hemma på svensk mark...bara sju veckor kvar nu....

Önskar er alla en fin kväll. Godnatt här ifrån oss.... *med Kärlek* EwaMaria och Olivia

Avslutat min morgon yoga och dricker mitt te. Olivia sover fortfarande. Det är skönt att få en egen stund så här på morgonen. Jag känner mig lite seg i huvudet idag för att jag har vaknat flertalet gånger i natt för att det har varit revirfajt, eller snarare högljudda revirdiskussioner mellan Måns och en annan hankatt på min altan i natt. Det är en grå stor hane som försöker komma sig in på Måns område. Måns (som är vår självutnämnda Kung) tycker att det är liiite jobbigt att den andra hanen är så mycket större, så han har kommit på ett enklare sätt än slagsmål för att lösa problemet. Han ligger kvar på sin sovplats och grälar högljutt på den andra katten tills någon av hans människoslavar kliver upp (dvs vi) och sjasar iväg inkräktaren. *skrattar gott* Sen kan HAN somna om igen utan att ens ha behövt lämna SIN säng...

Måns är en härligt pratglad katt. han har hög röst när han vill något och ett väldigt talande kropps-språk. En katt med mycket könshormoner och de största katt-ballar jag sett! Han går omkring på tomten dagligen och skvätter doftmarkeringar på palmstammar, växter och husknutar. Endast katt-damer är välkomna, inga herrar, de åker på stryk och körs iväg. Förutom denna stora utmaning då...nattens hankatt verkar vara lite jobbig för Måns ego. Den vågar sig upp på altanen trots Måns hotfulla grälande. Egentligen skulle jag vilja filma deras kropps-språk och grälande röster. Det ser väldigt roligt ut. Men jag skulle INTE vilja hamna i skottgluggen om dessa två hormonstinna vildkatts-hanar ryker ihop! Båda två är ganska ärrade efter tidigare fighter och dominanta i sin läggning.

Vår lilla svarta och grönögda tjej Indi är en förklädd tuffing. Trots att hon är liten och ser lite menlös ut så ser hon till att jaga bort honkatterna som kommer hit. Hon är självutnämnd drottning här. Måns får hålla sina flickvänner någon annanstans. *skrattar gott* Indi som var så mager och skygg när hon kom till oss första gången i november har nu adopterat Olivia till sin människa. Så fort Olivia visar sig så goas Indi kring Olivias ben så hon nästan snubblar. Olivia får klappa och klia henne när hon vill, jag får bara klappa och klia när Indi själv vill...lite rädd för händer är hon fortfarande. Antagligen är Olivias små barnhänder mindre hotfulla.

Indi har fått ungar för ungefär två veckor sen. Vi har fortfarande inte fått se dem. Hon har gömt dem väl, troligtvis på någon ödetomt intill och hon kommer hit för att äta och vila några gånger per dag. Jag ser fram mot att ungarna blir så stora att hon tar hit dem. För det antar jag att hon gör den dagen då det är dags för dem att börja äta .

Jag kommer att sakna våra kissar...men det är ordnat så att de även fortsättningsvis kommer att få bo kvar och få mat trots att ingen av oss svenskar är här. En kille från Nepal ska ta hand om husen under lågsäsong och bo här. Han vet att katterna behöver utfodras och tas hand om,det blir en del av hans arbetsuppgifter plus lite sällskap för honom också. Katterna är ju faktiskt arbetare här. De håller undan andra katter samt möss och annat fyrbent. Jag har inte sett en endaste levande mus här kring husen (bara döda som katterna tagit) så visst gör de ett bra arbete!

Jag undrar ibland hur det har gått för den lilla tiken som var här hos oss i slutet av förra året? Jag tänker på henne ganska ofta och brukar titta efter henne när jag ser vildhundar. Trots att de flesta hundar är ganska lika (ljusbruna och släthåriga) så skulle jag känna igen min Sayeh direkt. Hon har ett speciellt ärr över nosen. Men nu är det flera månader sen jag såg henne sist. Kanske har hon det bra någonstans, kanske inte...jag vet inte men den KÄNNS som att hon har det bra. Varför det känns så är svårt att förklara. Men det känns inte oroligt i sinnet, snarare bara en egoistisk saknad att jag skulle vilja se henne och klappa henne lite.

Nu ska jag påbörja dagens små göromål som för dagen ser ut ungefär så här;  Handla sex påsar mjölk (om det finns någon) och lite frukt (1 kilo söta och goda minibananer kostar 20rupees, dvs ca 2,80SEK) på min lilla närbutik i det blåa plåtskjulet, handtvätta kläder och hänga ut på tork, diska undan och ta ut överbliven risgrynsgröt från igårkväll till våra "sophanterare", vildhundarna, eftersom katterna inte vill ha risgrynsgröten och alla matrester måste tas tillvara på ett eller annat sätt eftersom det inte existerar någon sophämtning. Fruktskal och annat grönt äter kon och hönorna, matrester till katterna eller hundarna.

Jag måste även städa undan nattens massmord i toan. Jag fick invasion av småmyror och fick spraya "Hit" (typ Radar) och ska nu sopa upp förödelsen. Jag måste även torka av köksbänken eftersom det är små knortar ödlebajs på den som visar att jag hade missat att torka upp en fläck överkokad mjölk under gasplattan igårkväll och där har ödlorna gottat sig i natt så allt överkok är i det närmaste uppslickat. Det var tydligen jättegott *L*. Efter dagens pyssel ska vi gå till "The Preeth" så att Olivia får bada någon timme i deras bassäng och jag kan slumra i en solstol med ett korsord. I kväll blir det middag på någon av Cliffens restauranger eftersom jag inte orkar laga mat i dag... Jag har varit väldigt trött nu under ett par dagar och försöker lyssna på min kropp när den säger att jag ska ta det lugnt...

Ta hand om er..../ EwaM

19 februari tidig morgon.

****

Avslutat min morgon yoga och dricker mitt te. Olivia sover fortfarande. Det är skönt att få en egen stund så här på morgonen. Jag känner mig lite seg i huvudet idag för att jag har vaknat flertalet gånger i natt för att det har varit revir-fajt, eller snarare högljudda revir-diskussioner, mellan Måns och en annan hankatt på min altan i natt. Det är en grå stor hane som försöker komma sig in på Måns område. Måns (som är vår självutnämnda Kung) tycker att det är liiite jobbigt att den andra hanen är så mycket större, så han har kommit på ett enklare sätt än slagsmål för att lösa problemet. Han ligger kvar på sin sovplats och grälar högljutt på den andra katten tills någon av hans människoslavar kliver upp (dvs vi) och sjasar iväg inkräktaren. *skrattar gott* Sen kan HAN somna om igen utan att ens ha behövt lämna SIN säng...

****

****

Ers kungliga höghet Måns

****

**

Måns är en härligt pratglad katt. han har hög röst när han vill något och ett väldigt talande kropps-språk. En katt med mycket könshormoner och de största katt-ballar jag sett! Han går omkring på tomten dagligen och skvätter doftmarkeringar på palmstammar, växter och husknutar. Endast katt-damer är välkomna, inga herrar, de åker på stryk och körs iväg. Förutom denna stora utmaning då...nattens hankatt verkar vara lite jobbig för Måns ego. Den vågar sig upp på altanen trots Måns hotfulla grälande. Egentligen skulle jag vilja filma deras kropps-språk och grälande röster. Det ser väldigt roligt ut. Men jag skulle INTE vilja hamna i skottgluggen om dessa två hormonstinna vildkatts-hanar ryker ihop! Båda två är ganska ärrade efter tidigare fighter och dominanta i sin läggning.

****

Vår lilla svarta och grönögda tjej Indi är en förklädd tuffing. Trots att hon är liten och ser lite menlös ut så ser hon till att jaga bort honkatterna som kommer hit. Hon är självutnämnd drottning här. Måns får hålla sina flickvänner någon annanstans. *skrattar gott* Indi som var så mager och skygg när hon kom till oss första gången i november har nu adopterat Olivia till sin människa. Så fort Olivia visar sig så goas Indi kring Olivias ben så hon nästan snubblar. Olivia får klappa och klia henne när hon vill, jag får bara klappa och klia när Indi själv vill...lite rädd för händer är hon fortfarande. Antagligen är Olivias små barnhänder mindre hotfulla.

****

****

Vår tuffa "lillråtta" Indi myser i solen

****

**

Indi har fått ungar för ungefär två veckor sen. Vi har fortfarande inte fått se dem. Hon har gömt dem väl, troligtvis på någon ödetomt intill och hon kommer hit för att äta och vila några gånger per dag. Jag ser fram mot att ungarna blir så stora att hon tar hit dem. För det antar jag att hon gör den dagen då det är dags för dem att börja äta .

****

Jag kommer att sakna våra kissar...men det är ordnat så att de även fortsättningsvis kommer att få bo kvar och få mat trots att ingen av oss svenskar är här. En kille från Nepal ska ta hand om husen under lågsäsong och bo här. Han vet att katterna behöver utfodras och tas hand om,det blir en del av hans arbetsuppgifter plus lite sällskap för honom också. Katterna är ju faktiskt arbetare här. De håller undan andra katter samt möss och annat fyrbent. Jag har inte sett en endaste levande mus här kring husen (bara döda som katterna tagit) så visst gör de ett bra arbete!

****

Jag undrar ibland hur det har gått för den lilla tiken som var här hos oss i slutet av förra året? Jag tänker på henne ganska ofta och brukar titta efter henne när jag ser vildhundar. Trots att de flesta hundar är ganska lika (ljusbruna och släthåriga) så skulle jag känna igen min Sayeh direkt. Hon har ett speciellt ärr över nosen. Men nu är det flera månader sen jag såg henne sist. Kanske har hon det bra någonstans, kanske inte...jag vet inte men den KÄNNS som att hon har det bra. Varför det känns så är svårt att förklara. Men det känns inte oroligt i sinnet, snarare bara en egoistisk saknad att jag skulle vilja se henne och klappa henne lite.

****

****

Min saknade vän Sayeh som betyder "skugga" på persiska...

****

**

Nu ska jag påbörja dagens små göromål som för dagen ser ut ungefär så här;  Handla sex påsar mjölk (om det finns någon) och lite frukt (1 kilo söta och goda minibananer kostar 20rupees, dvs ca 2,80SEK) på min lilla närbutik i det blåa plåtskjulet, handtvätta kläder och hänga ut på tork, diska undan och ta ut överbliven risgrynsgröt från igårkväll till våra "sophanterare", vildhundarna, eftersom katterna inte vill ha gröten och alla matrester måste tas tillvara på ett eller annat sätt eftersom det inte existerar någon sophämtning. Fruktskal och annat grönt äter kon och hönorna, matrester till katterna eller hundarna.

****

Jag måste städa undan nattens massmord i toan. Jag fick invasion av småmyror och fick spraya "Hit" (typ Radar) och ska nu sopa upp förödelsen. Jag måste även torka av köksbänken eftersom det är små knortar ödlebajs på den som visar att jag hade missat att torka upp en fläck överkokad mjölk under gasplattan igårkväll och där har ödlorna gottat sig i natt så allt överkok är i det närmaste uppslickat. Det var tydligen jättegott *L*.

****

****

Ett till av våra "husdjur" jag kommer att sakna hemma i Sverige...

****

**

Efter dagens pyssel ska vi gå till "The Preeth" så att Olivia får bada någon timme i deras bassäng och jag kan slumra i en solstol med ett korsord. I kväll blir det middag på någon av Cliffens restauranger eftersom jag inte orkar laga mat i dag... Jag har varit väldigt trött nu under ett par dagar och försöker lyssna på min kropp när den säger att jag ska ta det lugnt...

**

Ta hand om er och ha en riktigt fin dag!..../ EwaMaria

*Rikedom finns i de små tingen i livet, ett vackert ord, en fin tanke eller en smekning över kinden*

Lunchen idag bestod av frukt och glass. Det är så varmt i dag i solen att jag till och  med svettas PÅ axlarna! Precis idag hade så klart Olivia bestämt sig för att göra en shoppingdag på klippan. Hon har vägrat gå in i de små butikerna i över tre månader men nu ville hon! Vi har strosat runt i olika affärer i tre timmar och haft oerhört mysigt tillsammans. Vi har tagit små vatten och glasspauser och strosat vidare. Främst har hon tittat på smycken, små burkar och sånt där glittrigt småkrafs som 8-åringar gillar. Varje gång hon har hittat något hon gillar har hon själv fått fråga vad det kostar och om det är sista priset. Hon har gjort det med bravur *skrattar gott* Alla handlare har gett henne väldigt rättvisa priser och bara en gång har hon behövt pruta och gjorde det ordentligt - utan att jag ens hann hänga med i svängarna- och det var inga problem för henne att få det pris hon var villig att betala, det HON tyckte varan var värd. Vi känner vid det här laget flera butiksägare på klippan och de flesta handlarna känner självklart igen oss och vet att vi har varit här sen i höstas även om vi inte har varit inne i just deras butiker. På sätt och vis är det skönt att bli igenkänd här. Man slipper oftast tjafset med kolossala överpriser. Själv har jag bara köpt ett armband med träpärlor idag, för 14 kronor. Jag är en värdelös kund för alla stackars butiksägare eftersom jag inte är särskilt förtjust i varken kläder eller smycken. Ska jag hitta något jag vill köpa så ska det vara något väldigt udda och estetiskt som faller mig i smaken. I dag har jag tittat på två ull/pashmina- schalar som inte var av denna världen....det nästan STOD Ewa på dem....självklart i en av de dyrare butikern som har lite udda hantverk från Kashmir och Tibet. Det var tjocka, varma och helt otroligt vackra sjalar, riktiga konstverk. Handbroderade de sista 3 decimetrarna i varje ände i naivistisk och enkel stil med lite grövre ullgarn och enkla pärlor i murriga höstfärger och hade en skön bohemisk stil som skulle passa helt perfekt till mina gamla loppätna ullrockar, benvärmare och kängor som jag älskar att springa omkring i på vintrarna....Mycket varm kvalitét som galant skulle värma ner till -30.... Tyvärr var de väldigt dyra..(nu snackar vi i INDISKA mått) trots att jag fick ner priset rejält eftersom jag har rekommenderat många kunder till denna fina butik och ägaren är en av de seriösare på klippan. Jag ska fundera tills imorgon, men jag tror faktiskt jag köper dem...någon gång kan jag kanske unna mig "det där speciella" när man som jag har en väldigt egen stil som är svår att finna.... Jag funderade på vad jag skulle få betala för samma typ av sjal i Sverige och insåg att jag hade säkert fått betala för en- det jag ger för två här.... Sen är det ju det här att pruta...jag VET att man kan pruta till nästan orimliga nivåer eftersom säsongen i år har varit urusel för butikerna- men är det verkligen rimligt för mig som västerlänning att pruta till sådana nivåer att vinsten blir i-princip- noll för de människor som står i sina butiker minst 12-15 timmr per dag 7 dagar i veckan.... Jag kan överleva att betala en femtilapp istället för en tjuga för något som jag VET skulle kosta det tredubbla hemma, men många ser det som en sport att pruta ner priset till absolut minimum...inte jag, inte nu när jag sett baksidorna av dessa människors leverne. Jag försöker istället tänka på vad jag tycker varan är VÄRD- för mig....

Det blev ingen strand idag. Vi var alldeles för trötta när vi kom hem. Jag stekte plättar istället och så har vi myst i skuggan på altanen. I morgon eftermiddag får vi se om stranden lockar mer....

Olivia äter jätte dåligt nu. Ungefär som en myra. Jag känner själv att det är svårt att äta i värmen, men hon är inte särskilt intresserad ens på kvällarna. Hon har gått ner i vikt, det syns, men hon får väl äta upp sig igen när vi kommer hem. Här är maten väldigt fettfattig och hon får i sig för lite fett. Jag försöker med både det ena och det andra men just nu fugerar knappt något. Jag minns så väl att båda mina stora flickor hade en period kring samma ålder då allt var äckligt.  Huvudsaken är iallafall att hon dricker ordentligt och det gör hon. Både vatten och mjölk. Olivia hade svårt med mjölken här i början. Den smakar annorlunda jämfört med hemma. Även jag tyckte det. Men nu när vi har vant oss så tycker vi att den är god. Här köper man mjölken i halvliters plastpåsar (!) Faktiskt ganska smart eftersom påsarna ger mindre sopor än vad tetror skulle ge. Sen, hur miljövänlig plasten är vid bränning, tål ju att diskuteras... Mjölken (den pastoriserade) håller endast i två dagar och det kan man förstå eftersom den inte levereras i kylbilar utan på lastbilsflak i stora tunnor med kallt vatten. Jag har vant mig att gå och handla vid samma tid på eftermiddagarna- då mjölkleveransen kommit. Pastoriserad mjölk är förhållandevis dyrt. 12rupees/ halvlitern (ca 1,70:-) låter säkert billigt men om man jämför med att man kan äta en ordentlig thali (lunch) för 35 rupees så kan man ju förstå vidden i priserna. Det händer ibland att jag ger bort en halv liter mjölk på vägen hem istället för en slant och det brukar uppskattas i värmen.

Nu ska jag avrunda kvällen. Klockan är strax över 21 och det är dags för min lilla prinsessa att lägga igen de gröna stora ögonen för denna kväll. Jag hör hur hon sjunger och pysslar inne på soffan. Hon håller på att bygga ett hus till sina små "petshop-djur" av ett flingpaket, tejp och lite annat hon hittat i våra sopor. Det har tillverkats massor av pyssliga saker sen vi kom hit. Det kommer att bli svårt att få henne att förstå att vi inte kan ta hem allt...trummorna av pringelsburkar eller alla djuren av toarullar....sötungen! Ingen brist på varken fantasi eller förmåga att roa sig....

Önskar er alla en helt underbar kväll....

Lunchen idag bestod av frukt och glass. Det är så varmt i dag i solen att jag till och  med svettas PÅ axlarna! Precis idag hade så klart Olivia bestämt sig för att göra en shoppingdag på klippan. Hon har vägrat gå in i de små butikerna i över tre månader men nu ville hon! Vi har strosat runt i olika affärer i tre timmar och haft oerhört mysigt tillsammans. Vi har tagit små vatten och glasspauser och strosat vidare. Främst har hon tittat på smycken, små burkar och sånt där glittrigt småkrafs som 8-åringar gillar.

****

Varje gång hon har hittat något hon gillar har hon själv fått fråga vad det kostar och om det är sista priset. Hon har gjort det med bravur *skrattar gott* Alla handlare har gett henne väldigt rättvisa priser och bara en gång har hon behövt pruta och gjorde det ordentligt - utan att jag ens hann hänga med i svängarna- och det var inga problem för henne att få det pris hon var villig att betala, det HON tyckte varan var värd. Kvinnan i butiken skrattade gott åt min lilla förhandlare och argumenterade inte ens, trots att priset var väl lågt. *L*

****

Vi känner vid det här laget flera butiksägare på klippan och de flesta handlarna känner självklart igen oss och vet att vi har varit här sen i höstas även om vi inte har varit inne i just deras butiker. På sätt och vis är det skönt att bli igenkänd här. Man slipper oftast tjafset med kolossala överpriser. Själv har jag bara köpt ett armband med träpärlor idag, för 14 kronor, jag VET att turistpriset för dessa armband brukar vara högre men det var en butik som jag brukar vara in i som drivs av en kvinna som jag brukar sitta och prata med när jag har tid över. Jag är en värdelös kund för alla stackars butiksägare eftersom jag inte är särskilt förtjust i varken kläder eller smycken. Jag är ingen "big spender"...

****

Ska jag hitta något jag vill köpa så ska det vara något väldigt udda och estetiskt som faller mig i smaken. I dag har jag grävt fram två ull/pashmina- schalar i en hantverksbutik, sjalar som inte var av denna världen....det nästan STOD Ewa på dem....självklart i en av de dyrare butikerna som har lite udda hantverk från Kashmir och Tibet. Det var tjocka, varma och helt otroligt vackra sjalar, riktiga konstverk. Handbroderade de sista 3-5 decimetrarna i varje ände i naivistisk och enkel stil med lite grövre ullgarn och enkla pärlor i murriga höstfärger och de hade en skön bohemisk stil som skulle passa helt perfekt till mina gamla loppätna ullrockar, benvärmare och kängor som jag älskar att springa omkring i på vintrarna....Mycket varm kvalitét som galant skulle värma ner till -30.... Tyvärr var de väldigt dyra..(nu snackar vi i INDISKA mått) trots att jag fick ner priset rejält eftersom jag har rekommenderat många kunder till denna fina butik och ägaren är en av de seriösare på klippan. Jag ska fundera tills imorgon, men jag tror faktiskt jag köper dem...någon gång kan jag kanske unna mig "det där speciella" när man som jag har en väldigt egen stil som är svår att finna.... Jag funderade på vad jag skulle få betala för samma typ av sjal i Sverige och insåg att jag hade säkert fått betala för en- det jag ger för två här-minst....

****

Sen är det ju det här att pruta..*suckar djupt*..jag VET att man kan pruta till nästan orimliga nivåer eftersom säsongen i år har varit urusel för butikerna- men är det verkligen rimligt för mig som västerlänning att pruta till sådana nivåer att vinsten blir i-princip- noll för de människor som står i sina butiker minst 12-15 timmr per dag 7 dagar i veckan...? Jag kan överleva att betala en femtilapp istället för en tjuga för något som jag VET skulle kosta det tredubbla hemma, men många ser det som en sport att pruta ner priset till absolut minimum, helst under tian...men inte jag, inte längre nu när jag har sett baksidorna av dessa människors leverne. Jag försöker istället tänka på vad jag tycker varan är VÄRD- för mig samt vad jag eventuellt hade fått betala hemma i Sverige och sen dela det med hälften. Då har ju jag gjort en bra affär- och butiksägaren har gjort en bra vinst. Båda blir vi vinnare.

****

Det blev ingen strand idag. Vi var alldeles för trötta när vi kom hem. Jag stekte plättar istället och så har vi myst i skuggan på altanen. I morgon eftermiddag får vi se om stranden lockar mer....Olivia är lite less på att bada nu och det kan jag förstå.

****

Olivia äter jätte dåligt nu. Ungefär som en mini-myra. Jag känner själv att det är svårt att äta i värmen, men hon är inte särskilt intresserad ens på kvällarna. Hon har gått ner i vikt, det syns, men hon får väl äta upp sig igen när vi kommer hem. Här är maten väldigt fettfattig och hon får i sig för lite fett. Jag försöker med både det ena och det andra men just nu fugerar knappt något. Jag minns så väl att båda mina stora flickor hade en period kring samma ålder då allt var äckligt.  Huvudsaken är iallafall att hon dricker ordentligt och det gör hon. Både vatten och mjölk.

****

Olivia hade svårt med mjölken här i början. Den smakar annorlunda jämfört med hemma. Även jag tyckte det. Men nu när vi har vant oss så tycker vi att den är god. Här köper man mjölken i halvliters plastpåsar (!) Faktiskt ganska smart eftersom påsarna ger mindre sopor än vad tetror skulle ge. Sen, hur miljövänlig plasten är vid bränning, tål ju att diskuteras... Mjölken (den pastoriserade) håller endast i två dagar och det kan man förstå eftersom den inte levereras i kylbilar utan på lastbilsflak i stora tunnor med kallt vatten. Jag har vant mig att gå och handla vid samma tid på eftermiddagarna- då mjölkleveransen kommit. Pastoriserad mjölk är förhållandevis dyrt. 12rupees/ halvlitern (ca 1,70:-) låter säkert billigt men om man jämför med att man kan äta en ordentlig thali (lunch) för 35 rupees så kan man ju förstå vidden i priserna. Det händer ibland att jag ger bort en halv liter mjölk på vägen hem istället för en slant och det brukar uppskattas i värmen.

****

Nu ska jag avrunda kvällen. Klockan är strax över 21 och det är dags för min lilla prinsessa att lägga igen de gröna stora ögonen för denna kväll. Jag hör hur hon sjunger och pysslar inne på soffan. Hon håller på att bygga ett hus till sina små "petshop-djur" av ett flingpaket, tejp och lite annat hon hittat i våra sopor. Det har tillverkats massor av pyssliga saker sen vi kom hit. Det kommer att bli svårt att få henne att förstå att vi inte kan ta hem allt...trummorna av pringelsburkar eller alla djuren av toarullar....sötungen! Ingen brist på varken fantasi eller förmåga att roa sig....

****

**

**

I dag har jag varit inne i Varkala och handlat. Strosat omkring i två timmar- mer orkar jag inte i hettan. Men det var ändå två sköna timmar. Olivia stannade hemma med Rita och de var och badade. Underbart skönt med lite egen tid...

Lyckosamt nog så fanns det pengar i bankomaten idag. Det är länge sen jag tog ut pengar sist och nu var jag i det närmaste black. Jag tog ut 20.000 rupiees som är maxuttag och varje sådant uttag så känner man sig skamligt rik. I svenska pengar motsvarar det ca 2.800:- och det räcker läääänge här nere. Om man tänker på att en månadslön ligger kring 3-5000 rupees så kan ni ju förstå hur mycket pengar 20.000 är.

Jag passade på att köpa mig ett par nya skor. Ett par enkla men söta skinnskor i indisk modell med "tåring"  och lite glitter på. Söta och sköna men framförallt lite finare än mina scholl-tofflor som jag alltid vandrar omkring i *skrattar gott* 250 rupees, dvs. 35:- kostade dom... Nu känner jag mig lite finare och kvinnligare så jag har både målat mina tånaglar och satt på mig min vackra fotlänk.

Här i Indien får man ibland nog av uppvaktning. Men det är ändå lite gott för det kvinnliga egot. Jag har inte använt smink sen jag kom hit- utom på julafton, men att vara ljushyad kvinna är verkligen attraktivt i indiska mått. Dock upplever jag inte de indiska männen lika påträngande som män kan vara i andra länder men visst försöker de här också... I dag när jag skulle iväg så haffade jag en rickshaw ute på gatan. Han tvärnitade och nästan slängde sig ur med ett glädjerop ; Mariiiaaa...." Ehhh? Yes?"

"Åhh Mariiia I have looking for you EVERYWHERE"

"Öhhh? Okaaay? Why?"

Han sken som solen och berättade att han hade skjutsat mig för två månader sen någonstans och att han hade inte kunnat glömma mig...*skrattar gott* Sen hade han sett mig på Green Palace (troligen på ABBA som ligger i anslutning) när han hade kört en kund och när han hade kommit tillbaka var jag inte kvar...han hade frågat runt efter mig och även om många visste vem jag och han fick reda på mitt namn var så visste ingen vart jag bodde....(tack å lov) Han ville plocka ner månen- MINST!

Jag kände mig väldigt påpassad, generad och ställd av hans pladdrande. Han ville absolut inte ha betalt och han kunde köra mig vart jag ville...*ler tött* Tack å lov att jag INTE haffade honom direkt utanför mitt hus- så han vet fortfarande inte vart jag bor. Säkert en jätte trevlig kille, charmig och duktig på engelska- men han tittade hela tiden i sidospegeln på mig när han skulle köra, pladdrade i hundranitti och körde max 20 för att det skulle ta lååång tid. Jag tvingade honom att ta emot 50 rupees (som är den normala taxan) och klev ur. Han ville vänta på mig och köra mig dit jag skulle men jag sa nej tack. ÄNDÅ väntade han tills jag var klar med första ärendet, sprang ikapp mig och tryckte en lapp med sitt telefonnummer och en massa hjärtan i mn hand...Jag hade väldigt svårt att hålla mig för skratt faktiskt. Han var lika intensiv som ett barn på julafton. Han blev dock lite flackande i blicken och sa:" You´r not calling me? Let me be your friend Maria, I can take you everywhere you want- for free" Vad säger man? Jag sa tack men förklarade att jag nog inte behöver åka någonstans...sen flydde jag från den intensiva situationen.

Jag har varit med om EN sådan incident även i julas. Den chauffören var så intensiv att han tog reda på var jag bodde och mitt telefonnummer. Han strök omkring mitt hus, ringde flera gånger per dag och gjorde allt för att skapa kontakt. Det är INTE särskilt trevligt att bli uppvaktad så intensivt. Särskilt inte i ett land där man inte har riktigt koll på de sociala koderna. Den förra chauffören "Chami" blev tillslut småtjurig på mig och kände sig säkert kränkt eftersom jag aldrig svarade i telefon eller tog kontakt med honom. Men att förklara att man inte är intresserad är som att prata till en vägg. Man måste visa det i handling och jag håller mig hellre undan än att jag blir otrevlig eftersom jag har svårt för det...

När jag har Olivia med mig i Varkala eller är tillsammans med vänner så får jag vara mer ifred. På något vis så är uppvaktningarna mer intensiva när man är ensam- man är mer utsatt som ensam kvinna.

Men ibland så är indiernas nyfikenhet väldigt värmande. Särskilt kvinnornas, barnens och unga flickor. De kan titta väldigt utstuderat och fnittra lite...sen kommer de fram och provar sin knaggliga och söta engelska. De kan säga "you are very beautiful mam" och tindra med ögonen. Man ser på dem att det är en uppriktighet och att de faschineras av min ljusa hy och solblekta hår. Jag brukar svara "No. but YOU are very beautiful" och ge en smekning över armen eller kinden på de fnissiga flickorna i sina vackra saris och de lyser som solar och hela stjärnhimlar. Jag tycker verkligen uppriktigt att indiskorna är fantastiskt vackra. Öppna, nyfikna och ofta väldigt kontaktsökande. Männen håller jag dock distans mot.

Ja vad vill jag säga med detta? *skrattar gott* Inget särskilt som vanligt bara att det är en härlig känsla ibland att få känna sig vacker- men att lagom är bäst. I dag har jag en lycklig känsla inombords eftersom jag har fått mig några timmar med mig själv, har målat naglarna, pysslat om mig själv lite och känner mig faktiskt ganska vacker...vilket känns bra att få göra ibland...Jag tror att människan blir vackrast när det inre är harmoniskt och visst märker man skillnaden på hur människor söker kontakt när man är i fas med sig själv än när man är mulen och trött...

Idag är en harmonisk dag. Igår var en underbar kväll och i morgon är en spännande ny och oskriven dag...

Ta hand om er alla underbara vänner och låt solen lysa i era ögon. Du duger som du är...

****

fredag 12 feb

****

I dag har jag varit inne i Varkala och handlat. Strosat omkring i två timmar- mer orkar jag inte i hettan. Men det var ändå två sköna timmar. Olivia stannade hemma med Rita och de var och badade. Underbart skönt med lite egen tid...

****

Lyckosamt nog så fanns det pengar i bankomaten idag. Det är länge sen jag tog ut pengar sist och nu var jag i det närmaste black. Jag tog ut 20.000 rupiees som är maxuttag/ per dag och vid varje sådant uttag så känner man sig skamligt rik när det kommer en tjock bund 500 och 100IR. I svenska pengar motsvarar det ca 2.800:- och det räcker läääänge här nere. Om man tänker på att en månadslön ligger kring 3-5000 rupees så kan ni ju förstå hur mycket pengar 20.000 är.

****

Jag passade på att köpa mig ett par nya skor. Ett par enkla men söta skinnskor i indisk modell med "tåring"  och lite glitter på. Söta och sköna men framförallt lite finare än mina scholl-tofflor som jag alltid vandrar omkring i *skrattar gott* 250 rupees, dvs. 35:- kostade dom... Nu känner jag mig lite finare och kvinnligare så jag har både målat mina tånaglar klarröda och satt på mig min vackra, tunga fotlänk i silver som jag köpt i en tibetansk juvelerarbutik.

****

Här i Indien får man ibland nog av uppvaktning. Men det är ändå lite gott för det kvinnliga egot. Jag har inte använt smink sen jag kom hit- utom på julafton, men att vara ljushyad kvinna är verkligen attraktivt i indiska mått. Dock upplever jag inte de indiska männen lika påträngande som män kan vara i andra länder men visst försöker de här också... I dag till exempel, när jag skulle iväg så haffade jag en rickshaw ute på gatan. Han tvärnitade och nästan slängde sig ur med ett glädjerop ;

Mariiiaaa....

" Ehhh? Yes?"

"Åhh Mariiia I have looking for you EVERYWHERE"

"Öhhh? Okaaay? Why?"

Han sken som solen och berättade att han hade skjutsat mig för två månader sen någonstans och att han hade inte kunnat glömma mig...*skrattar gott* Sen hade han sett mig på Green Palace (troligen på ABBA som ligger i anslutning) när han hade kört en kund och när han hade kommit tillbaka var jag inte kvar...han hade frågat runt efter mig och även om många visste vem jag är och han fick reda på mitt namn så visste ingen vart jag bodde....(tack å lov) Han ville plocka ner månen- MINST!

****

Jag kände mig väldigt påpassad, generad och ställd av hans pladdrande. Han ville absolut inte ha betalt och han kunde köra mig vart jag ville...*ler tött* Tack å lov att jag INTE haffade honom direkt utanför mitt hus- så han vet fortfarande inte vart jag bor. Säkert en jätte trevlig kille, charmig och duktig på engelska- men han tittade hela tiden mer i sidospegeln på mig än på den vältrafikerade och kaotiska vägen när han skulle köra, pladdrade i hundranitti och körde max 20 för att det skulle ta lååång tid.

****

Jag tvingade honom att ta emot 50 rupees (som är den normala taxan) och klev ur. Han ville vänta på mig och köra mig dit jag skulle men jag sa nej tack. ÄNDÅ väntade han tills jag var klar med första ärendet, sprang ikapp mig och tryckte en lapp med sitt namn och telefonnummer och en massa hjärtan i min hand...Jag hade väldigt svårt att hålla mig för skratt faktiskt. Han var lika intensiv som ett barn på julafton. Han blev dock lite flackande i blicken och sa:" You´r not calling me? Why?  Let me be your friend Maria, I can take you everywhere you want- for free" Vad säger man? Jag sa tack men förklarade att jag nog inte behöver åka någonstans...sen flydde jag från den intensiva situationen.

****

Jag har varit med om EN sådan incident även i julas. Den chauffören var så intensiv att han tog reda på var jag bodde och mitt telefonnummer. Han strök omkring mitt hus, ringde flera gånger per dag och gjorde allt för att skapa kontakt. Det är INTE särskilt trevligt att bli uppvaktad så intensivt. Särskilt inte i ett land där man inte har riktigt koll på de sociala koderna. Den förra chauffören "Cami" blev tillslut småtjurig på mig och kände sig säkert kränkt eftersom jag aldrig svarade i telefon eller tog kontakt med honom. Men att förklara att man inte är intresserad är som att prata till en vägg. Man måste visa det i handling och jag håller mig hellre undan än att jag blir otrevlig eftersom jag har svårt att vara det... För mig som svensk är ett nej ett nej- men här kommer alltid en motfråga "why?" Vad svarar man på det?

****

När jag har Olivia med mig i Varkala eller är med vänner i en grupp så får man vara mer ifred. På något vis så är uppvaktningarna mer intensiva när man är ensam- man är mer utsatt som ensam kvinna.

Men ibland så är indiernas nyfikenhet väldigt värmande. Särskilt kvinnornas, barnens och unga flickors. De kan titta väldigt utstuderat och fnittra lite...sen kommer de fram och provar sin knaggliga och söta engelska. De kan säga "you are very beautiful mam" tindra med ögonen och fnittra lite generat. Man ser på dem att det är en uppriktighet och att de faschineras av min ljusa hy och solblekta hår. Jag brukar svara "No. but YOU are very beautiful" och ge en smekning över armen eller kinden på de fnissiga flickorna i sina vackra saris och de lyser som solar och hela stjärnhimlar. Jag tycker verkligen uppriktigt att indiskorna är fantastiskt vackra. Öppna, nyfikna och ofta väldigt kontaktsökande. Männen håller jag dock distans mot.

****

Ja vad vill jag säga med detta? *skrattar gott* Inget särskilt (som vanligt) bara att det är en härlig känsla ibland att få känna sig vacker- men att lagom är bäst. I dag har jag en lycklig känsla inombords eftersom jag har fått mig några timmar med mig själv, har målat naglarna, pysslat om mig själv lite och känner mig faktiskt ganska vacker, vilket känns bra att få göra ibland...Jag tror att människan blir vackrast när det inre är harmoniskt och visst märker man skillnaden på hur människor söker kontakt när man är i fas med sig själv än när man är mulen och trött...

****

Ta hand om er alla underbara vänner och låt solen lysa i era ögon. Och glöm inte bort; du duger precis som du är... / EwaM

Nu har det förflutit många dagar sen jag sist skrev i min blogg. Jag behövde en internetpaus plus att min uppkoppling  inte har varit den bästa senaste två veckorna. Internetmasten har verkligen inte fungerat alls under några dagar och när man ska koppla upp sig via något bredband är man beroende av ström- och elen har inte heller varit pålitlig. Vissa dagar har den varit borta flera timmar i sträck och nästan varje kväll har den fladdrat rejält. Någon dag ska jag gå runt och fotografera elstolparna här så ska ni få se, det är egentligen obegripligt att vi har el överhuvudtaget....!

Dagarna går sin gilla gång. jag har varit ganska trött senaste två veckorna. Antagligen beror det på många saker. Den allt mer tilltagande värmen är en stor bidragande orsak. Det är väldigt varmt på nätterna och en kall dusch innan sängen är ett måste för att överhuvudtaget kunna sova.

Det har varit livat kring huset den senaste veckan. Vi har fått flera marapatti som har bosatt sig i våra palmer. De slåss på nätterna så det vajar i träden och ramlar kokosnötter. Marapatti (trädhund) är ett nattdjur som svingar sig mellan träden och bor uppe i kronorna. De är kraftigt byggda och större än en katt/ liten hund och de har rejäla klor som gör att de klättrar snabbt och smidigt upp efter stammarna. Vildhundarna i ödehuset blir helt konfysa när det är slagsmål i palmerna över deras huvuden. De skäller och är rädda eftersom de inte vet vad de ska göra. Ett par nätter har jag suttit ute på altanen i flera timmar med ficklampa och tittat på skådespelet. Intressant att leva så nära naturen. Marapattin är ett ganska skyggt djur och det är otroligt häftigt att få se dem överhuvudtaget. Det började för ett par veckor sedan med att en bosatte sig här och nu är det flera. På gott och ont. De lever rövare på nätterna så det r svårt att sova men samtidigt så är det en otrolig upplevelse med alla djur som finns här, djurarter som man inte ens visste existerar...JAg hade ingen aning om att det fanns trädlevande hundar, hade du?

De senaste dagarna har varit fyllda med både jobbiga och trevliga saker. När man lever så här i en liten fiskeby så får man uppleva både livets fram och baksidor. Som jag tidigare har skrivit i ett inlägg så finns här både lånehajar, lokal maffia och andra obehagliga typer som ställer till oreda och skor sig på andras bekostnad. Ofta utan att de lokala innevånarna kan göra ett dyft eftersom både polis och regering är korrumperad. Pengarna styr. Men som västerlänning är man faktiskt ganska trygg. Varkala lever på turism och det skulle nog gå väldigt illa för turismen om någon västerlänning skulle råka illa ut. Jag upplever att Varkala är ett mycket tryggt ställe att vara på och jag har aldrig behövt känna mig rädd för överfall eller rån. Jag gör ju heller ingen buissness här så jag slipper ha lånehajar eller andra otrevliga typer i hasorna.

Hemma i Sverige verkar saker gå sin gilla gång. Varje gång vnner eller släkt ringer till mig och berättar hur kallt det är och hur mycket snö som kommer- så är jag överlycklig att jag valde just denna vinter till att bege mig ut på resa. Jag vill inte ens tänka på hur jag hade mått i kylan med värkande leder... Men visst börjar jag längta hem. Det kommer i "skov" och ibland längtar jag akut hem efter mina flickor, vänner, hemmet eller bara överhuvudtaget till enkelheten hemma.

Olivia har också hemlängtan. Främst efter sina bästa kompisar och till skolan (!) men skolarbetet här nere sköter hon med bravur. Hon har fått in bra rutiner för studierna och jag är lugn för att hon knappast kommer att ligga efter sina klasskamrater när hon kommer hem. Iallafall inte i svenska, matte och engelska. Sen är det ju lite olika arbeten här i till exempelvis samhällskunskapen eftersom vi inriktar oss på Indien. Hon håller på att göra en Indienbok och att arbeta med den tycker hon mycket om.

Nu ska vi in i duschen och sen ska vi iväg för en mysig kväll och äta riktigt gott. Vi ska "fira" lite ikväll. Ett glädjebesked för en av mina vänner har kommit idag, en händelse som känns varmt i hjärtat på oss alla och värt att fira :-)

Önskar er alla en underbar helg och att ni inte drunknar i snön ;-)/ Kram EwaMaria och Olivia

****

11 februari

****

Nu har det förflutit många dagar sen jag sist skrev i min blogg. Jag behövde en internetpaus plus att min uppkoppling  inte har varit den bästa senaste två veckorna. Internetmasten har verkligen inte fungerat alls under några dagar och när man ska koppla upp sig via något bredband är man beroende av ström- och elen har inte heller varit pålitlig. Vissa dagar har den varit borta flera timmar i sträck och nästan varje kväll har den fladdrat rejält. Någon dag ska jag gå runt och fotografera elstolparna här så ska ni få se, det är egentligen obegripligt att vi har el överhuvudtaget....!

****

****

Jag lovar, den här är INTE värst....

****

**

Dagarna går sin gilla gång. jag har varit ganska trött senaste två veckorna. Antagligen beror det på många saker. Den allt mer tilltagande värmen är en stor bidragande orsak. Det är väldigt varmt på nätterna och en kall dusch innan sängen är ett måste för att överhuvudtaget kunna sova.

****

Det har varit livat kring huset den senaste veckan. Vi har fått flera marapatti som har bosatt sig i våra palmer.

De slåss på nätterna så det vajar i träden och ramlar kokosnötter. Marapatti (trädhund) är ett nattdjur som svingar sig mellan träden och bor uppe i kronorna. De är kraftigt byggda och större än en katt/ liten hund och de har rejäla klor som gör att de klättrar snabbt och smidigt upp efter stammarna. Vildhundarna i ödehuset blir helt konfysa när det är slagsmål i palmerna över deras huvuden. De skäller och är rädda eftersom de inte vet vad de ska göra. Ett par nätter har jag suttit ute på altanen i flera timmar med ficklampa och tittat på skådespelet.

****

**

****

Marapatti

****

**

Intressant att leva så nära naturen. Marapattin är ett ganska skyggt djur och det är otroligt häftigt att få se dem överhuvudtaget. Det började för ett par veckor sedan med att en bosatte sig här och nu är det flera. På gott och ont. De lever rövare på nätterna så det r svårt att sova men samtidigt så är det en otrolig upplevelse med alla djur som finns här, djurarter som man inte ens visste existerar...JAg hade ingen aning om att det fanns trädlevande hundar, hade du?

****

De senaste dagarna har varit fyllda med både jobbiga och trevliga saker. När man lever så här i en liten fiskeby så får man uppleva och se både livets fram och baksidor. Som jag tidigare har skrivit i ett inlägg så finns här både lånehajar, lokal maffia och andra obehagliga typer som ställer till oreda och skor sig på andras bekostnad. Ofta utan att de lokala innevånarna kan göra ett dyft eftersom både polis och regering är korrumperad. Pengarna styr. Men som västerlänning är man faktiskt ganska trygg. Varkala lever på turism och det skulle nog gå väldigt illa för turismen om någon västerlänning skulle råka illa ut. Jag upplever att Varkala är ett mycket tryggt ställe att vara på och jag har aldrig behövt känna mig rädd för överfall eller rån. Jag gör ju heller ingen buissness här så jag slipper ha lånehajar eller andra otrevliga typer i hasorna.

****

Hemma i Sverige verkar saker gå sin gilla gång. Varje gång vänner eller släkt ringer till mig och berättar hur kallt det är och hur mycket snö som kommer- så är jag överlycklig att jag valde just denna vinter till att bege mig ut på resa. Jag vill inte ens tänka på hur jag hade mått i kylan med värkande leder... Men visst börjar jag längta hem. Det kommer i "skov" och ibland längtar jag akut hem efter mina flickor, vänner, hemmet eller bara överhuvudtaget till enkelheten hemma.

****

Olivia har också hemlängtan. Främst efter sina bästa kompisar och till skolan (!) men skolarbetet här nere sköter hon med bravur. Hon har fått in bra rutiner för studierna och jag är lugn för att hon knappast kommer att ligga efter sina klasskamrater när hon kommer hem. Iallafall inte i svenska, matte och engelska. Sen är det ju lite olika arbeten här i till exempelvis samhällskunskapen eftersom vi inriktar oss på Indien. Hon håller på att göra en Indienbok och att arbeta med den tycker hon mycket om.

****

Nu ska vi in i duschen och sen ska vi iväg för en mysig kväll och äta riktigt gott. Vi ska "fira" lite ikväll. Ett glädjebesked för en av mina vänner har kommit idag, en händelse som känns varmt i hjärtat på oss alla och värt att fira :-)

Önskar er alla en underbar helg och att ni inte drunknar i snön ;-)/ Kram EwaMaria och Olivia

Det börjar bli varmt nu...riktigt varmt. Jag bävar lite för hur värmen ska vara att hantera i mars och april. Nätterna är värst. Nu sista två nätterna har vi sovit med ena takfläkten på, eftersom det har varit olidligt under myggnätet annars. Myggnät är just nu ett måste. Jag har två kvällar haft invasion av små, minimala gröna gräshoppor. De är sm¨å som loppor och hoppar omkring överallt och killas när jag har legat på soffan och läst. jag har inte kunnat förstå varifrån de har kommit. Igår gick jag ut på verandan och såg att jag hade hundratals- om inte tusentals som svärmade kring altanlampan. Jag sopade rent- men efter en stund var där fullt av små gröna hoppande gynnare igen. Det var bara för mig att släcka belysningen. Lampstolparna på gräsmattan var också överfulla av svärmar. De små hoppande sakerna har tagit sig in under taket där det är luftspalt. Trots att där är nät för att sjur och kryp inte ska komma in så är dessa så små att de har tagit sig igenom de små små hålen i näten eller i eventuella skarvar. När jag släckte lampan ute blev det ändå inte bättre inne, eftersom ljuset från läslampan lockade in dem istället... Jag antar att svärmandet är över inom några dagar. Det är olika insekter under olika perioder som svärmar. För ett par dagar sen var det vackra sländor som bildade moln överallt i luften. De såg ut som en mindre art av trollsländor och var precis överallt i tusental. Nu är de borta.

Det finns många oerhört skumma och intressanta insekter här i Indien. Det är särskilt kul att upptäcka dem för min insektstokiga 8-åring. Hon har flera burkar där hon samlar på olika insekter för att studera dem. Ett flertal har vi hittat namnet på, men långt ifrån alla. De mest luriga insekterna tycker jag är de vandrande stenbitarna...*L* Det ser ut som en liten bit murbruk eller några ihopklumpade sandkorn som i sakta mak tar sig fram. det är en minimal larv av något slag som tar sig fram i skydd av sin förklädnad...*L*

Det finns verkligen massor av insekter här! Överallt. Och jag har förstått viken av att sopa golven inomhus varje dag för att slippa ha in dem. Likaså att sopa lampor, väggar, skrymslen. Det behövs betydligt mer städande här än hemma. Värst är de små minimala myrorna. Jag kallar dem "sockermyror" eftersom de är helt tokiga i socker. Vissa av dem är så minimala att de tar sig in i sockerburken trots att locket är igenskruvat. De kryper in i gängorna på locket. Jag har slutat att bry mig om det är små gynnare i strösockret- så jag har ingen anig om hur många som har tagit sig ner i min mage *skrattar gott* Vissa restauranger är smarta nog att ställa sina sockerskålar i vattenbad- då tar sig inte de små gynnarna dit. De små sockermyrorna är ändå otroliga städare. Har man slagit ihjäl en stor spindel och sopar undan den ner på gräsmattan- då ligger den inte kvar där efter en halvtimme. De små myrorna har burit iväg på den. Ibland bär de stora döda insekter upp efter väggarna. Snacka om imponerande teamwork!

När vi kommer hem kommer vi inte att reagera längre på diverse insekter. Bland annat kommer vi knappast tycka att det finns några stora spindlar i Sverige. ;-) Här har vi ju lärt oss att små spindlar är de som är en femkronas storlek och neråt- stora spindlar är en handflata :-)

Jag är glad för att Olivia är intresserad av insekter och inte rädd för dem. Den enda gången hon har reagerat var när vi kom hem en kväll, det var strömavbrott och vi hade bara en ficklampa. Så kände hon något springa över foten- och det var en sån där jättespindel. Då förstår jag att hon skrek till...men efter en vild jakt av en mamma med en sko i högsta hugg (dom är snabba som tusan dom jäklarna- spindlarna altså) så var spindeln ett minne blott och Oliva kunde somna gott. Stora spindlar är inte farliga men till och med jag som egentligen gillar spindlar- tycker dom är lite äckliga. Särskilt eftersom de är snabba och gärna lägger sig och trycker i något mörkt hörn. Ska vi helt slippa insekter inomhus så är det stängda dörrar och fönster som gäller- och vem vill leva så?

Nu ska jag koka mig en kopp kaffe (!) Det är inte ofta nuförtiden. Sen ska jag ta itu med dagens fortssatta arbete vid staffliet. Olivia har hunnit producera två tavlor och en massa teckningar under morgonen/ förmiddagen och hon kan inte förstå varför det tar så lång tid för mig att få klart en endaste tavla ;-)

Önskar er i snön e underbar helg :-) / EwaMaria

Lördag 29 januari

Det börjar bli varmt nu...riktigt varmt. Jag bävar lite för hur värmen ska vara att hantera i mars och april. Nätterna är värst. Nu sista två nätterna har vi sovit med ena takfläkten på, eftersom det har varit olidligt under myggnätet annars. Myggnät är just nu ett måste. Jag har två kvällar haft invasion av små, minimala gröna gräshoppor. De är små som loppor och hoppar omkring överallt och killas när jag har legat på soffan och läst, de hoppar i ögonfransarna, i håret , på armarna, i boken- överallt!. Jag har inte kunnat förstå varifrån de har kommit. Igår gick jag ut på verandan och såg att jag hade hundratals- om inte tusentals som svärmade kring altanlampan. Jag sopade rent- men efter en stund var där fullt av små gröna hoppande gynnare igen. Det var bara för mig att släcka belysningen. Lampstolparna på gräsmattan var också överfulla av svärmar. De små hoppande sakerna har tagit sig in under taket där det är luftspalt. Trots att där är nät för att djur och kryp inte ska komma in så är dessa så små att de har tagit sig igenom de små små hålen i näten eller i eventuella skarvar. När jag släckte lampan ute blev det ändå inte bättre inne, eftersom ljuset från läslampan lockade in dem istället... Jag antar att svärmandet är över inom några dagar. Det är olika insekter under olika perioder som svärmar. För ett par dagar sen var det vackra sländor som bildade moln överallt i luften. De såg ut som en mindre art av trollsländor och var precis överallt i tusental. Nu är de borta.

****

****

****

**

Det är särskilt kul att upptäcka alla konstiga insekter för min insektstokiga 8-åring. Hon har flera burkar där hon samlar på olika insekter för att studera dem. Ett flertal har vi hittat namnet på, men långt ifrån alla. De mest luriga insekterna tycker jag är de vandrande stenbitarna...*L* Det ser ut som en liten bit murbruk eller några ihopklumpade sandkorn som i sakta mak tar sig fram. det är en minimal larv av något slag som tar sig fram i skydd av sin förklädnad...*L*

****

Det finns verkligen massor av insekter här! Överallt. Och jag har förstått vikten av att sopa golven inomhus varje dag för att slippa ha in dem. Likaså att sopa lampor, väggar, skrymslen. Det behövs betydligt mer städande här än hemma. Värst är de små minimala myrorna. Jag kallar dem "sockermyror" eftersom de är helt tokiga i socker. Vissa av dem är så minimala att de tar sig in i sockerburken trots att locket är igenskruvat. De kryper in i gängorna på locket. Jag har slutat att bry mig om det är små gynnare i strösockret- så jag har ingen anig om hur många som har tagit sig ner i min mage *skrattar gott* Vissa restauranger är smarta nog att ställa sina sockerskålar i vattenbad- då tar sig inte de små gynnarna dit. De små sockermyrorna är ändå otroliga städare. Har man slagit ihjäl en stor spindel och sopar undan den ner på gräsmattan- då ligger den inte kvar där efter en halvtimme. De små myrorna har burit iväg på den. Ibland bär de stora döda insekter upp efter väggarna. Snacka om imponerande teamwork!

****

****

Myrorna bär iväg på ett sockerkorn.

****

**

När vi kommer hem kommer vi inte att reagera längre på diverse insekter. Bland annat kommer vi knappast tycka att det finns några stora spindlar i Sverige. ;-) Här har vi ju lärt oss att små spindlar är de som är en femkronas storlek och neråt- stora spindlar är en handflata :-)

****

**

****

****

**

****

**

Jag är glad för att Olivia är intresserad av insekter och inte rädd för dem. Den enda gången hon har reagerat var när vi kom hem en kväll, det var strömavbrott och vi hade bara en ficklampa. Så kände hon något springa över foten- och det var en sån där jättespindel. Då förstår jag att hon skrek till...men efter en vild jakt av en mamma med en sko i högsta hugg (dom är snabba som tusan dom jäklarna- spindlarna altså) så var spindeln ett minne blott och Oliva kunde somna gott. Stora spindlar är inte farliga men till och med jag som egentligen gillar spindlar- tycker dom är lite äckliga. Särskilt eftersom de är snabba och gärna lägger sig och trycker i något mörkt hörn. Ska vi helt slippa insekter inomhus så är det stängda dörrar och fönster som gäller- och vem vill leva så?

****

Nu ska jag koka mig en kopp kaffe (!) Det är inte ofta nuförtiden. Sen ska jag ta itu med dagens fortssatta arbete vid staffliet. Olivia har hunnit producera två tavlor och en massa teckningar under morgonen/ förmiddagen och hon kan inte förstå varför det tar så lång tid för mig att få klart en endaste tavla ;-)

Önskar er i snön e underbar helg :-) / EwaMaria

...Nu har jag inte skrivit blogg på några dagar. Det är inte för att det inte finns något att skriva om, snarare för att jag har varit alldeles för trött och splittrad i tankarna för att orka sätta orden på pränt.

Det har som vanligt hänt en hel del. Vi har både hunnit besöka "Jobe"- flickan som behöver någon som finansierar hennes universitetsstudier och så har vi besökt ett fattigt daycarecenter där barn till fattiga familjer tasom hand för att de ska ha möjlighet att försörja sig. Jag har också hunnit med att vara en dag med Mia och Rita i Trivandrum. Så detta har varit en mycket intressant och händelserik vecka. Lite för händelserik för att min kroppsliga ork ska hinna i kapp. Jag har sovit halvdåligt men mycket och haft en konstant trötthetskänsla som jag (som vanligt) inte riktigt lyssnat på....

Jag är iallafall glad över att det händer saker nu kring min-och andras- vilja att ekonomiskt hjälpa och stödja några människor som är i behov va det. Flickan "Jobe" bodde fruktansvärt fattigt tillsammans med sin mamma, farmor och lillasyster. En fin familj. Ingen pratade särskilt bra engelska så Renadev fick vara med och översätta. Det var ett fint möte. Jobe är en duktig student som går sista året på "highscool" och vill läsa vidare till processingenjör. Hon är intresserad av datorer. Lite blyg tjej med stora varma och vackra ögon. Hennes mamma är otroligt mån om att hon ska få chansen till studier. Pappan tog livet av sig för tre år sen genom att onykter slänga sig i en brunn. Troligen den stora djupa brunnen på gården. Nu häger hans porträtt väl synligt för att hedra hans minne.... en viktig del i den Indiska kulturen. Alla döda ska hedras, oavsett hur de var i livet, eller hur de dog. Porträtten av förfärerna är viktiga. Porträtt som stint tittar ner från ofta upphöjda placeringar- gärna direkt under taket.

Jobis studier ska finansieras av en väninna till mig. jag tänker också gå in med pengar från de insamlade medlen för att hon ska få möjlighet att köpa sig lite skolkläder, en snygg väska, hårolja och lite annat som hon kan tänkas behöva för att känna sig fin och redo inför skolstarten. på något vis ska det lösa sig så att hon får lite nya kläder :-)

I dag har jag fått hjälp med att städa rent i mitt hus. Jag kan inte säga annat än att det verkligen behövdes. Jag insåg min brist på engagemang och att det inte går att bara sopa och torka av ytorna som syns/ köksdelen utan att jag behöver röja upp i hörnen och under sängarnmellan varven :-) En å annan spindel fick nog sätta livet till idag när Rita och Annie stövlade in som värsta "städpatrullen" från TV och gjorde "rent hus" *skrattar gott* Jag insåg att här blir det smutsigt på ett helt annat sätt än hemma eftersom att luften inte är lika ren som norrlandsluften samt att jordmånen är rödlera som dammar. Nu ska jag skärpa upp min städning framöver- och försöka förmå mig att be om hjälp när det är dags för storstädning. det gock snabbt och effektivt och nu känns det betydligt mer "insektsfritt". Jag behöver Ritas härliga energi ibland så saker blir gjorda, önskar att den kunde smitta av sig lite på mig också :-)

Just nu sitter jag på min altan och dricker min kvällskopp chai masala. På Shiva Garden spelar någon vacker flöjtmusik och rytmiska trummor som blandas med syrsornas spel i den mörka varma kvällen. Vi har varit på ABBA och ätit en enkel middag eftersom vi har ätit en rejäl lunch tidigare här hemma. Vi var också förbi till en affär längst ut på klippan, där Olivia brukar hitta chips. I dag hade hon tur- sista burken Pringels. Förra veckan köpte hon deras sista Kinder egg. Utbudet är verkligen begränsat beträffande godis, men hon har aldrig någonsin klagat. I kväll blir det "mammbio". Ett uppskattat inslag som jag ibland har på kvällarna. Jag har gjort små biljetter och så får hon ge mig en. Jag gör mysigt i sängen och sätter på en "hemlig" film på datorn. Nadine har skickat lite filmer på en USB-sticka och så har jag fått några barnfilmer av Mia. Så jag har ett litet hemligt utbud att visa på "mammabion" vilket uppskattas mycket. Särskilt nu när vi inte har någon kvällsbok att läsa. Jag måste låna mågon fler från skolan i Odayam eftersom jag saknar våra mysiga kvällsrutiner.

Indie, min gravida katt är verkligen jättestor nu. Hennes kattsnuva har blivit lite bättre, men inte helt bra- tyvärr. Men glädjande är att Rita fick tag på avmaskningsmedlet som bägge katterna nu har fått två doser var av. Vi ska köpa mer och försöka avmaska dem med jämna mellanrum. En till katt har "flyttat in". Tyvärr mellan taket och innertaket på husen. Den har vandrat på Ritas tak i flera dygn och hon har försökt bli av med den ( utan att skada den) och i natt var den och krälade under mitt tak. Den är skygg och visar sig inte. Jag hoppas att den inte kommer tillbaka inatt. Jag är tvungen att försöka störa den så mycket jag kan för att bli av med den jag också. Självklart kan vi inte ha vildkatter boendes under taken...

Marapattin, trädhunden, som vi såg förra veckan huserar fortfarnde i palmerna om nätterna. Det hörs på kråkorna när de upptäcker den samt på alla små omogna kokosnötter i valnötsstorlek som smattrar ner på taket, särskilt på nätterna. Vi önskar verkligen att vi skulle få se den igen. Det är tydligen inte särskilt vanligt att få syn på en Marapatti så oddsen att få se den ytterligare en gång är nog väldigt små.

Nu ska jag ta och avsluta för ikväll. Jag ska gå in och göra iordning för "mammabion" som i kväll visar "Bambi". Olivia är nu och borstar tänderna och gör sig redo för att besöka bion. Vi ska mysa tillsammans en stund och gråta ikapp till bambi, lika känsliga bägge två ;-)

Ta hand om er där ute i snöiga Svedala. Jag har fått rapporter om vårkänslor från vänner i Skåne samtidigt som jag har förstått att snömängden uppe i mina trakter i norr är enorm och inte verkar avta......jag tror jag håller mig här ett tag till ;-)

Skickar kärleksfulla och varma tankar till alla mina trogna läsare och tycker att det är fantastiskt att så många följer min blogg...Ta hand om er och tänk på att ta hand om varandra.

/ EwaMaria

****

21 januari

...Nu har jag inte skrivit blogg på några dagar. Det är inte för att det inte finns något att skriva om, snarare för att jag har varit alldeles för trött och splittrad i tankarna för att orka sätta orden på pränt.

****

Det har som vanligt hänt en hel del. Vi har både hunnit besöka "Jobe"- flickan som behöver någon som finansierar hennes universitetsstudier och så har vi besökt ett väldigt fattigt daycarecenter där barn till fattiga familjer tas om hand för att de ska ha möjlighet att försörja sig. Jag hade med mig en ordentlig laddning kritor, papper och målarböcker och det var rörande att se hur många av barnen som aldrig ens hade sett kritor och absolut inte ritat med dem...Vi hade en mysig stund på terassen när barnen väl insåg hur kul det var. :-)

****

Jag har också hunnit med att vara en barnledig dag med Mia och Rita i Trivandrum. Vi åkte tåg och fick stå både hela vägen dit och hela vägen hem i ett överfullt (plus ytterligare några 100 pers) tåg men det gick bra ändå. Resan tur och retur till Trivandrum med tåg kostade 6 kronor...

Så detta har varit en mycket intressant och händelserik vecka. Lite för händelserik för att min kroppsliga ork ska hinna i kapp. Jag har sovit halvdåligt men mycket och haft en konstant trötthetskänsla som jag (som vanligt) inte riktigt lyssnat på....

****

Jag är iallafall glad över att det händer saker nu kring min-och andras- vilja att ekonomiskt hjälpa och stödja några människor som är i behov va det. Flickan "Jobe" bodde fruktansvärt fattigt tillsammans med sin mamma, farmor och lillasyster. En fin familj. Ingen pratade engelska så Renadev fick vara med och översätta. Det var ett fint möte. Jobe är en duktig student som går sista året på "highscool" och vill läsa vidare till processingenjör. Hon är intresserad av datorer. Lite blyg tjej med stora varma och vackra ögon. Hennes mamma är otroligt mån om att hon ska få chansen till studier. Pappan tog livet av sig för tre år sen genom att onykter slänga sig i en brunn. Troligen den stora djupa brunnen på gården. Nu hänger hans porträtt väl synligt för att hedra hans minne, en viktig del i den Indiska kulturen. Alla döda ska hedras, oavsett hur de var i livet, eller hur de dog. Porträtten av förfäderna är viktiga. Porträtt som stint tittar ner från ofta upphöjda placeringar- gärna direkt under taket.

Jobes studier ska finansieras av en underbar väninna till mig. jag tänker också gå in med pengar från de insamlade medlen för att hon ska få möjlighet att köpa sig lite skolkläder, en snygg väska, hårolja och lite annat som hon kan tänkas behöva för att känna sig fin och redo inför skolstarten. På något vis ska det lösa sig så att hon får lite nya kläder även om vi inte kan kommunicera på samma språk :-)

****

I dag har jag fått hjälp med att städa rent i mitt hus. Jag kan inte säga annat än att det verkligen behövdes. Jag insåg min brist på engagemang och att det inte går att bara sopa och torka av ytorna som syns/ köksdelen utan att jag behöver röja upp i hörnen och under sängarna mellan varven trots avsaknad av spöken där under så finns där en del annat snart om jag inte skärper mig ;-) En å annan spindel fick nog sätta livet till idag när Rita och Annie stövlade in som värsta "städpatrullen" från TV och gjorde "rent hus" *skrattar gott*  Jag insåg att här blir det smutsigt på ett helt annat sätt än hemma eftersom att luften inte är lika ren som norrlandsluften samt att jordmånen är rödlera som dammar. Förutom alla mina ödlor som bajsar en hel del... Nu ska jag skärpa upp min städning framöver- och försöka förmå mig att be om hjälp när det är dags för storstädning. det gick snabbt och effektivt och nu känns det betydligt mer "insektsfritt" inne. Jag behöver Ritas härliga energi ibland så saker blir gjorda, önskar att den kunde smitta av sig lite på mig också :-)

****

Just nu sitter jag på min altan och dricker min kvällskopp chai masala och har tänt IKEAs värmeljus. På Shiva Garden spelar någon vacker flöjtmusik och rytmiska trummor som blandas med syrsornas spel i den mörka varma kvällen. Fullmånen tittar fram ljus och klar mellan kokospalmernas toppar. Det är så otroligt vackert, varmt och absolut vindstilla.  Vi har varit på ABBA och ätit en enkel middag eftersom vi har ätit en rejäl lunch tidigare här hemma. Vi var också förbi till en affär nästan längst ut på klippan där Olivia brukar köpa chips eller annat "västerländskt" ur deras skrala sortiment. I dag hade hon tur- sista burken Pringels. Förra veckan köpte hon deras sista Kinder egg. Utbudet är verkligen begränsat beträffande godis, men hon har aldrig någonsin klagat. I kväll blir det "mammbio". Ett uppskattat inslag som jag ibland har på kvällarna. Jag har gjort små biljetter och så får hon ge mig en. Jag gör mysigt i sängen och sätter på en "hemlig" film på datorn. Nadine har skickat lite filmer på en USB-sticka och så har jag fått några barnfilmer av Mia. Så jag har ett litet hemligt utbud att visa på "mammabion" vilket uppskattas mycket. Särskilt nu när vi inte har någon kvällsbok att läsa. Jag måste låna någon fler från skolan i Odayam eftersom jag saknar våra mysiga kvällsrutiner.

****

Indie, vår gravida katt, är verkligen jättestor nu. Hennes kattsnuva har blivit lite bättre, men inte helt bra- tyvärr. Men glädjande är att Rita fick tag på avmaskningsmedlet som bägge katterna nu har fått två doser var av. Vi ska köpa mer och försöka avmaska dem med jämna mellanrum. En till katt har "flyttat in". Tyvärr mellan taket och innertaket på husen. Den har vandrat på Ritas tak i flera dygn och hon har försökt bli av med den ( utan att skada den) och i natt var den och krälade under mitt tak. Den är skygg och visar sig inte. Jag hoppas att den inte kommer tillbaka inatt. Jag är tvungen att försöka störa den så mycket jag kan för att bli av med den jag också. Självklart kan vi inte ha vildkatter boendes under taken...

****

Marapattin, trädhunden, som vi såg förra veckan huserar fortfarnde i palmerna. Det hörs på kråkorna när de upptäcker den samt på alla små omogna kokosnötter i valnötsstorlek som smattrar ner på taket, särskilt på nätterna. Vi önskar verkligen att vi skulle få se den igen. Det är tydligen inte särskilt vanligt att få syn på en Marapatti så oddsen att få se den ytterligare en gång är nog väldigt små.

****

Nu ska jag ta och avsluta för ikväll. Jag ska gå in och göra iordning för "mammabion" som i kväll visar "Bambi". Olivia är nu och borstar tänderna och gör sig redo för att besöka bion. Vi ska mysa tillsammans en stund och gråta ikapp till Bambi, lika känsliga bägge två ;-)

****

Ta hand om er där ute i snöiga Svedala. Jag har fått rapporter om vårkänslor från vänner i Skåne samtidigt som jag har förstått att snömängden uppe i mina trakter i norr är enorm och inte verkar avta......jag tror jag håller mig här ett tag till ;-)

Skickar kärleksfulla och varma tankar till alla mina trogna läsare och tycker att det är fantastiskt att så många följer min blogg...Ta hand om er och tänk på att ta hand om varandra.

/ EwaMaria

*Din vision klarnar först när du ser in i ditt eget hjärta. Den som ser utåt drömmer den som ser inåt vaknar*

16 januari

I natt har vårt hus varit en slaktbod. Inte så trevligt... En av våra inflyttade katter, Måns, har krupit mellan mitt tak och mitt innertak och tagit den sista stackars ekorren som bodde där...den skrek i dödsångest när den blev utsläpad. Usch vad hemskt det var- MEN det är naturens gång. Jag kan ju inte klandra katten för att den håller "rent" kring husen...

I morse vaknade vi- igen- av ett brak. Denna gång var det en kokosnöt som ramlat ner i altantaket och slagit sönder några takpannor i änden på det. Det blåser ganska mycket idag och har gjort även under natten, så nu är kokospalmerna rena bombplanen trots att "coconutpicker" har rensat dem på både nötter och gamla grenar. Naturen kan vi inte rå på. Ska vi vara garanterade att slippa nedfallande grenar eller nötter måste palmerna bort- och det vill vi ju verkligen inte...

I dag var det tänkt att vi skulle åka till Renadevs by och träffa familjen som behöver ekonomiskt stöd för en dotter som studerar på universitetet samt ett barnhem/ daycarecenter för fattiga barn. En resa som jag länge har försökt få ihop. Men i dag gick det inte. Flickan som studerar på universitetet hade "special class" i dag men hon kunde ta ledigt från skolan imorgon så då åker vi då istället. Här studerar alla sex dagar i veckan, endast söndag är en helgdag- alla andra dagar är "vardagar". Att ha specialstudier/ hjälpstudier på söndagar innebär sju dagars pluggande. Tufft. Nu hoppas jag att resan blir av imorgon så jag får göra delar av det jag har planer på att göra och jag vill göra de här besöken innan jag eventuellt åker till Trivandrum, så jag kan göra de inköp som behövs. I dag ska jag nog ta mig in till Varkala och köpa lite block, pennor och målarböcker till barnen på det daycarecenter vi ska besöka. Jag vill inte komma dit tomhänt. Fundear också på vad jag kan ta med mig till familjen vi ska till. Svårt att veta eftersom jag aldrig har träffat dem och inte vet vad man brukar ta med sig vid sådana besök.

Jag har varit ganska trött en tid, men idag känns det bättre. Jag har försökt att bara lägga fokus på det som verkligen behöver göras, släppa resten och bara ta det lugnt. Jag har läst, skrivit och bara "varit" några dagar. Inga större aktiviteter har vi haft för oss, snarare mest hemma-mys.

Matlagningen min har varit katastrofalt dålig sista veckorna. Vi har ätit middag ute på restaurang varje dag. Det har blivit dyrare än vanligt, men "dyrt" kan man ju ändå inte säga att det är när en middag kostar under 20:- per person... så visst är det skönt att ha det alternativet, att slippa laga maten varje dag.

I dag ska jag försöka ta tag i min städning. Det är väldigt sandigt och mycket ödlebajs  nu kring lister och under sängarna. Det har rasat mycket skräp från innertaket nu när jag har haft en katt härjandes där :-)  Jag tror jag även ska försöka ta tag i mitt måleri en stund idag. Det känns som att jag är sugen på det.

Igår slutade den bärbara DVD:n att fungera. Skärmen blev alldeles blå. Bara ljudet var kvar. Olivias tårar rullade. Först så har laptopen gått sönder så vi inte kan se film på den, nu den bärbara lilla DVD:n... Funderar nu på hur jag ska göra, om jag ska försöka få tag på en ny liten bärbar dvd i Trivandrum (vilket säkert INTE blir lätt att hitta) eller om jag ska köpa en portabel dvd till denna dator? Jag tycker faktiskt att Olivia ska kunna se film ibland eftersom det är skönt för henne att ligga och titta på kvällen eller när hon har lite att göra. Synd att den inte kunde gått sönder INNAN mitt besök från Kalix var här, då hade de kunnat köpa en ny... Elektronik slits hårt här, både på grund av luftfuktighet och den dåliga kvalitéten på elektriciteten. Just nu fladdrar lamporna rejält. Det är inte strömavbrott, men antagligen blir det snart. Jag hade INTE viljat vara starkströms elektriker här!  Ibland på kvällen när man stänger av strömbrytaren till lamporna så fortsätter dom att "glimma" i upp till en timme innan de slocknar och ibland när man stoppar in en kontakt i vägguttaget så fräser det. Så särskilt säkra ledningar/ kontakter är det verkligen inte....Det räcker med att titta upp i en elstolpe så förstår man. De flesta ser ut som fågelbon men kablar huller om buller, lindade över varandra. De plockar inte ner gammal kabel när de sätter dit ny och lappar o lagar överallt... det finns liksom ingen långsiktig plan, som med allt annat.

Jag kan verkligen fundera på om Indien troligen är ett av de mest komplexa länderna i världen. Ett land med enorma kontraster och att de måste vara i det närmaste världsledande på dålig struktur. På grund av den enorma folkmängden, de stora klassklyftorna, kastsystemet (som officiellt inte finns) , den korrumperade staten och samtidigt den stora ekonomiska tillväxten. Att Indien är på frammarch är detingen tvekan om och att förändringens vindar blåser, men jag tror att det på sikt inte bara kommer att leda till positiva saker för landet- iallafall inte för de mest utsatta. I ett så överbefolkat land finns det inte plats för alla i ett växande. Indien är både möjligheternas land och en tickande bomb...

Jag tycker att det inte går en endaste vecka utan att det strejkas någonstans. Det är alltid kontroverser eller missnöje i någon folkgrupp, vilket är fullt förståeligt. Det är alldeles för många människor som svälter eller lever på gränsen till svält. Trots att landet har infört gratis skola och sjukvård till alla, så fungerar det dåligt i praktiken. De fattigaste har inte "råd" att ta emot gratis hjälp eftersom det på något vis ändå kostar pengar. Ju mer jag läser om landet, desto mer förstår jag hur oerhört korrupt det är och att det ofta är därför det är svårt att få till bestående förändringar. De som sitter högre upp tycker att allt är bra som det är, eftersom pengarna flyter in- i deras fickor. Mycket vill ha mer. Så är det väl överallt där mänskligheten drar fram. Mänskligheten är verkligen inte alltid vacker...

Nu ska jag ta tag i dagens sysslor. Senare ska jag ta en sväng in till Varkala så jag kan köpa lite pyssel till barnen som vi förhoppningsvis träffar imorgon. Det ska bli spännande och intressant. Olivia ska ta med sin kamera och få fotografera det hon tycker är viktigt och det hon vill visa upp för sin klass när vi kommer hem. Hon vill visa vilka stora skillnader det är mellan svenska skolor och de indiska.

Önskar er alla en underbar dag. Gör något fint av den och krama nära och kära / Med kärlek/ EwaMaria

****

16 januari

****

I natt har vårt hus varit en slaktbod. Inte så trevligt... En av våra inflyttade katter, Måns, har krupit mellan mitt tak och mitt innertak och tagit den sista stackars ekorren som bodde där...den skrek i dödsångest när den blev utsläpad. Usch vad hemskt det var- MEN det är naturens gång. Jag kan ju inte klandra katten för att den håller "rent" kring husen...

****

I morse vaknade vi- igen- av ett brak. Denna gång var det en kokosnöt som ramlat ner i altantaket och slagit sönder några takpannor i änden på det. Det blåser ganska mycket idag och har gjort även under natten, så nu är kokospalmerna rena bombplanen trots att "coconutpicker" har rensat dem på både mogna nötter och gamla grenar i flera omgångar. Naturen kan vi inte rå på. Ska vi vara garanterade att slippa nedfallande grenar eller nötter måste palmerna bort- och det vill vi ju verkligen inte...

****

I dag var det tänkt att vi skulle åka till Renadevs by och träffa familjen som behöver ekonomiskt stöd för en dotter som studerar på universitetet samt ett barnhem/ daycarecenter för fattiga barn. En resa som jag länge har försökt få ihop. Men i dag gick det inte heller. Flickan som studerar på universitetet hade "special class" i dag men hon kunde ta ledigt från skolan imorgon så då åker vi då istället. Här studerar alla sex dagar i veckan, endast söndag är en helgdag- alla andra dagar är "vardagar". Att ha specialstudier/ hjälpstudier på söndagar innebär sju dagars pluggande. Tufft. Nu hoppas jag att resan blir av imorgon så jag får göra delar av det jag har planer på att göra och jag vill göra de här besöken innan jag eventuellt åker till Trivandrum, så jag kan göra de inköp som behövs. I dag ska jag nog ta mig in till Varkala och köpa lite block, pennor och målarböcker till barnen på det daycarecenter vi ska besöka. Vi vill inte komma dit tomhänta. Funderar också på vad vi kan ta med oss till familjen vi ska till. Svårt att veta eftersom vi aldrig har träffat dem och inte vet vad man brukar ta med sig vid sådana besök.

****

Jag har varit ganska trött en tid, men idag känns det bättre. Jag har försökt att bara lägga fokus på det som verkligen behöver göras, släppa resten och bara ta det lugnt. Jag har läst, skrivit och bara "varit" några dagar. Inga större aktiviteter har vi haft för oss, snarare mest hemma-mys.

Matlagningen min har varit katastrofalt dålig sista veckorna. Vi har ätit middag ute på restaurang varje dag. Det har blivit dyrare än vanligt, men "dyrt" kan man ju ändå inte säga att det är när en middag kostar under 20:- per person... så visst är det skönt att ha det alternativet, att slippa laga maten varje dag.

****

I dag ska jag försöka ta tag i min städning. Det är väldigt sandigt och mycket ödlebajs nu kring lister och under sängarna. Samt små högar lite här och där som termiterna har gjort när de gnagar på träbjälkar. Det har rasat mycket skräp från innertaket nu när jag har haft en katt härjandes där :-)  Jag tror jag även ska försöka ta tag i mitt måleri en stund idag. Det känns som att jag är sugen på det.

****

Igår slutade den bärbara DVD:n att fungera. Skärmen blev alldeles blå. Bara ljudet var kvar. Olivias tårar rullade. Först så har min laptop gått sönder så vi inte kan se film på den, nu den bärbara lilla DVD:n... Funderar nu på hur jag ska göra, om jag ska försöka få tag på en ny liten bärbar dvd i Trivandrum (vilket säkert INTE blir lätt att hitta) eller om jag ska köpa en portabel dvd till denna dator? Jag tycker faktiskt att Olivia ska kunna se film ibland eftersom det är skönt för henne att ligga och titta på kvällen eller när hon har lite att göra. Synd att den inte kunde gått sönder INNAN mitt besök från Kalix var här, då hade de kunnat köpa en ny... Elektronik slits hårt här, både på grund av luftfuktighet och den dåliga kvalitéten på elektriciteten.

****

Just nu fladdrar lamporna rejält. Det är inte strömavbrott, men antagligen blir det snart. Jag hade INTE viljat vara starkströms elektriker här!  Ibland på kvällen när man stänger av strömbrytaren till lamporna så fortsätter dom att "glimma" i upp till en timme innan de slocknar och ibland när man stoppar in en kontakt i vägguttaget så fräser det. Så särskilt säkra ledningar/ kontakter är det verkligen inte....Det räcker med att titta upp i en elstolpe så förstår man. De flesta ser ut som fågelbon men kablar huller om buller, lindade över varandra. De plockar inte ner gammal kabel när de sätter dit ny och lappar o lagar överallt... det finns liksom ingen långsiktig plan, som med allt annat.

****

Jag kan verkligen fundera på om Indien troligen är ett av de mest komplexa länderna i världen. Ett land med enorma kontraster samt att de måste vara i det närmaste världsledande på dålig struktur. På grund av den enorma folkmängden, de stora klassklyftorna, kastsystemet (som officiellt inte finns) , den korrumperade staten och samtidigt den stora ekonomiska tillväxten. Att Indien är på frammarch är det ingen tvekan om och att förändringens vindar blåser, men jag tror att det på sikt inte bara kommer att leda till positiva saker för landet- iallafall inte för de mest utsatta. I ett så överbefolkat land finns det inte plats för alla i ett växande. Indien är både möjligheternas land och en tickande bomb...

****

Jag tycker att det inte går en endaste vecka utan att det strejkas någonstans. Det är alltid kontroverser eller missnöje i någon folkgrupp, vilket är fullt förståeligt. Det är alldeles för många människor som svälter eller lever på gränsen till svält. Trots att landet har infört gratis skola och sjukvård till alla, så fungerar det dåligt i praktiken. De fattigaste har inte "råd" att ta emot gratis hjälp eftersom det på något vis ändå kostar pengar. Ju mer jag läser om landet, desto mer förstår jag hur oerhört korrupt det är och att det ofta är därför det är svårt att få till bestående förändringar. De som sitter högre upp tycker att allt är bra som det är, eftersom pengarna flyter in- i deras fickor. Mycket vill ha mer. Så är det väl överallt där mänskligheten drar fram. Mänskligheten är verkligen inte alltid vacker...

****

Nu ska jag ta tag i dagens sysslor. Senare ska jag ta en sväng in till Varkala så jag kan köpa lite pyssel till barnen som vi förhoppningsvis träffar imorgon. Det ska bli spännande och intressant. Olivia ska ta med sin kamera och få fotografera det hon tycker är viktigt och det hon vill visa upp för sin klass när vi kommer hem. Hon vill visa vilka stora skillnader det är mellan svenska skolor och de indiska.

****

Önskar er alla en underbar dag. Gör något fint av den och krama nära och kära / Med kärlek/ EwaMaria

....sitter på ABBA och njuter av kvällen. Vi har pysslat hemma hela eftermiddagen, tränat vokaler, målat mehandi och bara allmänt myst. Jag var inne i Varkala idag och fick äntligen tag på hennafärg så nu tänkte jag ta mig samman och träna lite traditionell indisk mehandi /hennamåleri. Jag har gjort mina två första idag. En i Olivias hans och en på ovansidan av min egen. Hennafärgen jag köpte var en väldigt billig variant, men den duger till att börja med. Jag märker att kvaliten inte är särskilt bra eftersom den krackelerar när den torkar. Det ska tydligen inte riktigt bra henna göra, den färgpasta som krackelerar minst och som är bäst att måla med blandas ut med lite dextrosol vad jag kan förstå. Denna är en budgetvariant med 100% hennapasta vilket inte är optimalt tydligen. Jag försöker hitta information på nätet för att eventuellt-så småningom- se skillnad på de olika kvaliteérna på samma sätt som jag kan se skillnad på bra eller dålig olje och akryfärg. Med erfarenhet och kunskap.

Det var svårare än jag trodde att måla med "lera" i strut. Eller rättare sagt, krossade örter som är i pastaform och målas med hjälp av en liten pappersstrut som man kilpper hål i längst ut. Jag trodde jag skulle kunna lära mig hennamåleri "på mitt sätt", dvs. med pensel, men jag har insett att det inte går. Det blir ännu kladdigare och kletar bara ihop håren i penseln. Nu får jag lov att tänka om och lära mig mehandi på det traditionella sättet- men en strut. Jag har inte tvättat bort min egen mehandi, den har suttit på ett par timmar nu. Jag vill se om jag reagerar på henna samt hur mörk den kan bli. Den jag gjorde på Olivia tvättade vi bort efter en timme och den blev gul-orange. bra henna kan bli röd/brun om man inte har för bråttom att tvätta bort den. Det finns även svart henna men DET är en djungel! Tydligen så finns det mängder med "fejk" och billigare alternativ som är väldigt allergiframkallande och kan ge brännsår på huden. De billiga varianterna innehåller visst något som heter PPD och som är rent av giftigt. Så jag håller mig till "vanlig" henna tills dess jag hittar en pålitlig leverantör av den svarta. Jag känner också att jag måste bli mer påläst om vad den ska innehålla så jag kan ställa krav på kvalitet. Just nu är jag ju bara en liten mehandi-dummie :-)

Jag ska försöka bli riktigt bra på mehandi-måleri och det skulle vara kul att orka åka på någon festival eller mässa och måla på folk. Men förrän jag skulle göra det så vill jag bli RIKTIGT bra, det är liksom en "hederssak" :-) Om jag kan träna tillräckligt här, kanske jag kan få måla några kunder hos "Raidji" och så får hon ta pengarna. Jag har erbjudit mig att göra så om jag blir tillräckligt bra, för att jg ska få träningen och hon behöver pengarna mer än jag... Jag har redan fått flera frivilliga här som sett mina första gräsliga motiv som gärna agerar provdockor, så jag kanske kan få träning ändå...Jag ska vaxa mina ben imorgon så de är lena och fina "målardukar" Perfekt att börja på mig själv överallt... När jag känner mig tillräckligt säker på att hantera henna-struten så ska jag få lära mig av Raidji att sätta ihop indiska traditionella mönster. Det är precis DET som jag är intresserad av beträffande mehandi, att alla mönster har sin betydelse och man kan göra en hel berättelse på en hand beroende på bärarens önskemål...:-)  Spännande...:-)

I eftermiddag har jag verkligen fått se hur otroligt mycket Olivia har gått framåt beträffande engelska och svenska. Vi har myst på en matta med kuddar ute på altanen och arbetat med de svenska vokalerna samt med engelska. Det häftet hon fick med sig från skolan i Kalix med engelska-läxor är för länge sedan klart och hon har hunnit ljusår längre i språkutvecklingen. Hon läser gärna små engelska barnböcker och hon ser på DVD filmer med engelskt tal utan att knorra. Nu handlar det inte om att lära sig ord eller enkla meningar, nu har hon börjat vilja se sammanhang och vill både förstå och kunna föra en längre dialog. Hon vill att jag pratar mycket engelska med henne hemma och det gör vi ofta flera gånger dagligen. Engelska är ett språk som jag tack och lov behärskar relativt flytande och jag delar gärna med mig av mina kunskaper. Jag blir glad i hjärtat när jag inser hur otroligt lätt engelskan kommer att bli för henne i skolan iallafall ett eller ett par år framöver efter denna resa.

Eftersom vi inte har någon tv som agerar tidstjuv på kvällarna så har vi läst mycket sen vi kom hit. Vi är på femte boken nu tillsammans- Mio min Mio. Jag låter Olivia läsa en eller två sidor först- sen tar jag över och läser resten. Hennes läsande är i det närmaste flytande utan stakningar och jag njuter att lyssna på henne. Jag märker att hon har kommit så långt i sin läsning att hon följer mied i innehållet i boken och fastnar inte bara på ordens betydelse som man alltid gör i början. Jag var faktiskt lite orolig när jag tog beslutet att åka hit, att hennes skola skulle påverkas och att hon skulle bli efter i skolarbetet. Nu är jag inte det minsta orolig snarare tvärt om :-)

Mycket senare....

Hemkommen från ABBA. Jag som hade tänkt skriva, lägga in bilder och skypa lite, fick minsann inte tid till det. Vi fick middagsbesök av en av mina favoritungar på klippan. Han heter Nidjahn och är nio år. Jag har träffat honom flera gånger förr. Han går omkring på klippan och försöker sälja saker till turster, som så många andra barn. Han är intr välkommen in på restaurangerna men jag vinkade in honom till mig, så vakten visste att det var OK. Grabbarna som serverar höjer knappast på ögonbrynen längre, för de vet att jag brukar h de mest udda figurer vid mitt bord *skrattar gott*

Nidjahns föräldrar är kvar i Karnataka (som så många andra barns) och han bor med släktingar här i Varkala. Han har aldrig gått i skolan. Tyvärr så super hans farbror och i kväll frågade jag  försiktigt hur det var "hemma" nu, eftersom Nidjahn var ovanligt smutsig och sliten. Hans farbror var full i kväll (som vanligt) och Nidjahn höll sig "hemifrån". Jag har sett hans farbror och han är ingen trevlig typ :-( Nidjahn berättade att han i natt sovit på klippan med sin lite äldre kusin eftersom det var så livat "hemma" och hans  "faster" bara grät. Jag vet en del om hur den familjen har det eftersom jag känner "fastern" litegrann och hon väntar nu sitt tredje barn- endast 24 år gammal...

Olivia har nu efter jullovets slut fått spelrestriktioner på sitt DS som innebär att hon bara får spela efter skymning och max 1,5 timme. Hon hade med sitt DS till ABBA och jag min dator eftersom jag tänkte få arbeta vid den lite. Men nu blev det helt annorlunda när jag hörde Nidjahns glada rop "Maria mam, Maria mam". När jag vinkade att det var ok för honom att få komma in till oss så kom han glatt. Olivia såg Nidjahns stora nyfikna blick när han såg hennes spel och hon satte igång Super Mario och lät honom spela. Hans ögon var stora som tefat! Han har aldrig spelat ett tv eller dataspel och för honom var ett DS rena himmelriket. Jag frågade om han var hungrig- det var han. Jag köpte honom mat men han ville inte äta med oss inne på restaurangen. Jag försökte inte truga honom även om jag erbjöd honom att äta med oss, men jag förstod varför han hellre ville ha mat med sig i en låda. Nidjahn kan inte äta med bestick och alla på restaurangen äter ju med bestick.... Jag ville inte genera honom så jag beställde med mat för honom att ta med sig istället. När maten väl kom så hade han knappt tid att avsluta spelandet eftersom han tyckte det var så fantastiskt kul. Jag tog foton på honom när han i djup koncentration spelar DS.  När vi skulle skiljas så fick jag en till av de goa, hårda varma kramarna han har. Hans magra lilla kropp behövde verkligen få i sig mat och jag såg honom sätta sig i en liten gränd för att få äta ifred när vi gick hemåt. Han såg glad och lycklig ut. Olivia var glad hon också. Hon sa att det var roligt att pojken blev så lycklig av att få prova hennes DS. Hon var stolt eftersom hon hade instruerat honom helt på egen hand- på engelska- utan problem :-)

Nu ska jag krypa ner i sängen. Klockan är över ett på natten och vi har ingen ström. Här är varmt i natt. Jag svettas så där lagom fräscht och lär inte svettas mindre under myggnätet utan takfläktarnas surr...:-(

Godnatt alla fina :-) / EwaMaria

****

10 januari

****

....sitter på ABBA och njuter av kvällen. Vi har pysslat hemma hela eftermiddagen, tränat vokaler, målat mehandi och bara allmänt myst. Jag var inne i Varkala idag och fick äntligen tag på hennafärg så nu tänkte jag ta mig samman och träna lite traditionell indisk mehandi /hennamåleri. Jag har gjort mina två första idag. En i Olivias hand och en på ovansidan av min egen.

****

Hennafärgen jag köpte var en väldigt billig variant, men den duger till att börja med. Jag märker att kvaliten inte är särskilt bra eftersom den krackelerar när den torkar. Det ska tydligen inte riktigt bra henna göra, den färgpasta som krackelerar minst och som är bäst att måla med blandas ut med lite dextrosol vad jag kan förstå. Denna är en budgetvariant med 100% hennapasta vilket tydligen inte är optimalt. Jag försöker hitta information på nätet för att eventuellt-så småningom- se skillnad på de olika kvaliteérna på samma sätt som jag kan se skillnad på bra eller dålig olje och akryfärg. Med erfarenhet och kunskap.

****

Det var svårare än jag trodde att måla med "lera" i strut. Eller rättare sagt, krossade örter som är i pastaform och målas med hjälp av en liten pappers eller plaststrut som man kilpper hål i längst ut. Jag trodde jag skulle kunna lära mig hennamåleri "på mitt sätt", dvs. med pensel, men jag har insett att det inte går. Det blir ännu kladdigare och kletar bara ihop håren i penseln. Nu får jag lov att tänka om och lära mig mehandi på det traditionella sättet- men en strut.

****

Jag har inte tvättat bort min egen mehandi, den har suttit på ett par timmar nu. Jag vill se om jag reagerar på henna samt hur mörk den kan bli. Den jag gjorde på Olivia tvättade vi bort efter en timme och den blev gul-orange. bra henna kan bli röd/brun om man inte har för bråttom att tvätta av den överflödiga pastan. Det finns även svart henna men DET är en djungel! Tydligen så finns det mängder med "fejk" och billigare alternativ som är väldigt allergiframkallande och kan ge brännsår på huden. De billiga varianterna innehåller visst något som heter PPD och som är rent av giftigt. Så jag håller mig till "vanlig" henna tills dess jag hittar en pålitlig leverantör av den svarta. Jag känner också att jag måste bli mer påläst om vad den ska innehålla så jag kan ställa krav på kvalitet. Just nu är jag ju bara en liten mehandi-dummie :-)

****

Jag ska försöka bli riktigt bra på mehandi-måleri och det skulle vara kul att orka åka på någon festival eller mässa och måla på folk. Men förrän jag skulle göra det så vill jag bli RIKTIGT bra, det är liksom en "hederssak" :-) Om jag kan träna tillräckligt här, kanske jag kan få måla några kunder hos "Raidji" och så får hon ta pengarna. Jag har erbjudit mig att göra så om jag blir tillräckligt bra, för att jag ska få träningen och hon behöver pengarna mer än jag...

Jag har redan fått flera frivilliga här som sett mina första gräsliga motiv som gärna agerar provdockor, så jag kanske kan få träning ändå...Jag ska vaxa mina ben imorgon så de är lena och fina "målardukar" Perfekt att börja på mig själv överallt... När jag känner mig tillräckligt säker på att hantera henna-struten så ska jag få lära mig av Raidji att sätta ihop indiska traditionella mönster. Det är precis DET som jag är intresserad av beträffande mehandi, att alla mönster har sin betydelse och man kan göra en hel berättelse på en hand beroende på bärarens önskemål...:-)  Spännande...:-)

****

I eftermiddag har jag verkligen fått se hur otroligt mycket Olivia har gått framåt beträffande engelska och svenska. Vi har myst på en matta med kuddar ute på altanen och arbetat med de svenska vokalerna samt med engelska. Det häftet hon fick med sig från skolan i Kalix med engelska-läxor är för länge sedan klart och hon har hunnit ljusår längre i språkutvecklingen. Hon läser gärna små engelska barnböcker och hon ser på DVD filmer med engelskt tal utan att knorra. Nu handlar det inte om att lära sig ord eller enkla meningar, nu har hon börjat vilja se sammanhang och vill både förstå och kunna föra en längre dialog. Hon vill att jag pratar mycket engelska med henne hemma och det gör vi ofta flera gånger dagligen. Engelska är ett språk som jag tack och lov behärskar relativt flytande och jag delar gärna med mig av mina kunskaper. Jag blir glad i hjärtat när jag inser hur otroligt lätt engelskan kommer att bli för henne i skolan iallafall ett eller ett par år framöver efter denna resa.

****

Eftersom vi inte har någon tv som agerar "tidstjuv" på kvällarna så har vi läst mycket sen vi kom hit. Vi är på femte boken nu tillsammans- Mio min Mio. Jag låter Olivia läsa en eller två sidor först- sen tar jag över och läser resten. Hennes läsande är i det närmaste flytande utan stakningar och jag njuter att lyssna på henne. Jag märker att hon har kommit så långt i sin läsning att hon följer med i innehållet i boken och fastnar inte bara på ordens betydelse som man alltid gör i början. Jag var faktiskt lite orolig när jag tog beslutet att åka hit, att hennes skola skulle påverkas och att hon skulle bli efter i skolarbetet. Nu är jag inte det minsta orolig snarare tvärt om :-)

****

**

Mycket senare....(natt)

****

Hemkommen från ABBA. Jag som hade tänkt skriva, lägga in bilder och skypa lite, fick minsann inte tid till det. Vi fick middagsbesök av en av mina favoritungar på klippan. Han heter Nidjahn och är nio år. Jag har träffat honom flera gånger förr. Han går omkring på klippan och försöker sälja saker till turster, som så många andra barn. Han är inte välkommen in på restaurangerna men jag vinkade in honom till mig, så vakten visste att det var OK. Grabbarna som serverar höjer knappast på ögonbrynen längre, för de vet att jag brukar ha de mest udda figurer vid mitt bord *skrattar gott* och ABBA har helt underbara grabbar som serveringspersonal- de allra bästa och goaste killarna på hela klippan!

****

Nidjahns föräldrar är kvar i Karnataka (som så många andra barns) och han bor med släktingar här i Varkala. Han har aldrig gått i skolan. Tyvärr så super hans farbror och i kväll frågade jag  försiktigt hur det var "hemma" nu, eftersom Nidjahn var ovanligt smutsig och sliten. Hans farbror var full i kväll (som vanligt) och Nidjahn höll sig "hemifrån". Jag har sett hans farbror och han är ingen trevlig typ :-( Nidjahn berättade att han i natt sovit på klippan med sin lite äldre kusin eftersom det var så livat "hemma" och hans  "faster" bara grät. Jag vet en del om hur den familjen har det eftersom jag känner "fastern" litegrann och hon väntar nu sitt tredje barn- endast 24 år gammal med denne fullbult till man...

****

Olivia har nu efter jullovets slut fått spelrestriktioner på sitt DS som innebär att hon bara får spela efter skymning och max 1,5 timme. Hon hade med sitt DS till ABBA och jag min dator eftersom jag tänkte få arbeta vid den lite. Men nu blev det helt annorlunda när jag hörde Nidjahns glada rop "Maria mam, Maria mam". När jag vinkade att det var ok för honom att få komma in till oss så kom han glatt. Olivia såg Nidjahns stora nyfikna blick när han såg hennes spel och hon satte igång Super Mario räckte över det- och lät honom spela. Hans ögon var stora som tefat! Han har aldrig spelat ett tv eller dataspel och för honom var ett DS rena himmelriket.

****

Jag frågade om han var hungrig- det var han. Jag köpte honom mat men han ville inte äta med oss inne på restaurangen. Jag försökte inte truga honom även om jag erbjöd honom att äta med oss, men jag förstod varför han hellre ville ha mat med sig i en låda. Nidjahn kan inte äta med bestick och alla på restaurangen äter ju med bestick.... Jag ville inte genera honom så jag beställde med mat för honom att ta med sig istället. När maten väl kom, efter ca 45 minuter, så hade han knappt tid att avsluta spelandet eftersom han tyckte det var så fantastiskt kul. Han var med oss på restaurangen i över två timmar. Jag tog foton på honom när han i djup koncentration spelar DS.  När vi skulle skiljas så fick jag en till av de goa, hårda varma kramarna han har. Hans magra lilla kropp behövde verkligen få i sig mat och jag såg honom sätta sig i en liten gränd för att få äta ifred när vi gick hemåt. Han såg glad och lycklig ut.

****

Olivia var glad hon också. Hon sa att det var roligt att pojken blev så lycklig av att få prova hennes DS. Hon var stolt eftersom hon hade instruerat honom helt på egen hand- på engelska- utan problem :-) och hon var rörd över hans lycka över saker som för henne är självklara...det blev mycket tankar i min lilla tös huvud ikväll...

****

Nu ska jag krypa ner i sängen. Klockan är över ett på natten och vi har ingen ström. Här är varmt i natt. Jag svettas så där lagom fräscht och lär inte svettas mindre under myggnätet utan takfläktarnas surr...:-(

Godnatt alla fina :-) / EwaMaria

*Man får inga vettiga svar av en människa som sover, man måste väcka den först*

Ett par dagar nu, har varit fulla med tankar. Tankar på mina nära och kära. Det har varit de allra första dagarna då jag har känt att jag är på helt fel ställe- att jag  borde ha varit hemma i Sverige just nu.  Jag känner en maktlöshet genom att vara här eftersom en av mina allra närmaste genomgår sin värsta kris någonsin. Jag hade viljat vara där och krama om, stötta, organisera, hjälpa till med det vardagliga...men allt jag kan göra är att vara med i tanken, i hjärtat och via telefonen.

Maktlöshet är en hemsk känsla. Den där oron i kroppen som gnager sig fast, slingrar runt tarmarna, magen, hjärtat och själen som en isig, stickig och kvävande orm. När man VET att man inte kan göra något just då-men ändå vill göra allt. Att inte veta- får mig att känna mig totalt maktlös. För när jag väl vet, oavsett om det är saker jag egentligen inte viljat veta eller svar som jag helst inte viljat ha - då jag väl VET- då kan jag agera utifrån vetskapen och starta ett helande på ett eller annat sätt. Precis i den sitsen sitter min älskade vän. Ovetskapen.

Maktlöshet.

Ovetskap

Det är nog de värsta känslorna jag vet. Och de känslorna som oftast gör ondast. Som att springa omkring i kala slingrande korridorer utan fönster eller dörrar och veta att syret kommer att ta slut om en timme och man kan inget göra. Där är min älskade vän just nu, och jag önskar att jag kunde vara där också, åtminstone för att trösta och krama.

I maktlösa situationer så söker jag alltid min styrka i tron. Jag söker orken och förmågan att härda ut. Jag söker trösten och känslan av att det finns en ljusning i alla mörker bara vi orkar vänta till gryningen, andas och har livet i behåll. Det finns oftast minst en väg ut ur maktlöshetens grepp men det är väntan på att den eller de vägarna ska uppenbara sig som är så hemsk att det är näst intill outhärdligt. När väl vägen eller vägarna uppenbarar sig så kan vi äntligen igen driva vårat liv framåt även om stegen vi tar är som att gå barfota på krossat glas, eller av lättnad att det inte var så "hemskt som vi trodde". Men i maktlöshetens korridor står tiden helt stilla, den går snarare bakåt än framåt. Maktlöshet är när vårt liv på något vis ligger i andra situationers eller människors händer, beslut eller välvilja. Eller i ovetskapen om vad som kommer, så att vi hinner måla upp gräsliga monster och fasansfulla mardrömmar som vi bara önskar att vi vaknade från.

Jag är med min vän det jag kan och det vet denne, och en sak av många vi har gemensamt är vår tro. Tro på en högre makt och tron på att allt kommer att lösa sig på ett eller annat vis bara vi håller fast i den trygga vissheten att tro kan försätta berg- för det kan den. Jag vet.

Igår var en lugn hemmadag. Vi var bara en liten sväng ut på klippan för att handla lite lördagsgodis till Olivia i en butik där som har ett litet västerländskt sortiment, bland annat kinderägg och några engelska, hårda, godisar i plåtburk som Olivia tycker om. När vi var på klippan träffande jag på Renadev och vi bestämde att åka till hans by nästa söndag. Då ska vi äntligen få träffa den flickan som behöver ekonomiskt stöd för sina universitetsstudier. Kanske kan vi även besöka barnhemmet jag väntar på att få besöka. Nu när vardagen börjar ta form efter helgerna så ska det förhoppningsvis gå att få till ett möte. Allt tar så oändlig tid att organisera här- men nu mer har jag accepterat att inget går att forscera - det måste få ta tid. Men jag tycker att det är okay. Tid har jag ju här och jag vill inte gå omkring och kräva att få vara delaktig i saker. Det måste finnas ett givande i det jag gör, och ett mottagande som känns rätt och riktigt för mottagaren, annars funkar det inte.

Jag är inte hemma i Sverige. I början ville jag göra allt på mitt sätt. På svenskt sätt. Jag ville snabba på, organisera upp och fixa.  Men det går inte. Ja, jag kan gå omkring och kräva att saker görs på ett visst sätt, att det görs på MITT  västerländska sätt- men är mitt sätt rätt bara för att det är "tidseffektivare" eller "modernare"? Att vara och leva här kräver minst lika mycket att visa respekt som att kräva respekt. Kan jag inte acceptera att saker är annorlunda blir livet arbetssamt och då stängs dörrarna framför mig istället för öppnas. Människor här må leva i fattigdom, men de har sin stolthet kvar och det är viktigt att de får behålla den.

Min trötthet sitter fortfarande i och begränsar mig i mina aktiviteter. Men jag vet att det är ingen idé att på något vis försöka pressa bort den eller ignorera den- då blir den bara mycket värre. Jag behöver lyssna på min kropp och följa dess signaler. Kanske är det så att jag har insett att den behöver tid sen jag kom hit, för att jag allt mer börjar anamma vissa saker i det indiska livet. Saker som har fått mig att fundera över ifall vårt västerländska tänk alltid är så smart och effektivt. Vi ska alla stöpas i samma form, ingen får vara utanför systemet- "Alla ska med". Bra på sätt och vis- men fungerar det alltid på individnivå?  Nej. Särskilt i dag, med de kalla vindarna som blåser i vårt lands styre- nu är mitt hemland kallare än någonsin. Du får inte vara sjuk och du ska helst vara helsvensk och inte ha andra värderingar eller en annan kultur- då passar du inte in i vårt "fina" samhällssystem. Vi människor föds in i en familj. Vi formas efter den kultur vi lever i och dess samhälle. Utan att vara direkt medvetna om det så är vi i mångt och mycket bundna till vår bakgrund även om vi lever i ett helt annat land än det som vi är födda i. Att helt plötsligt vara tvungen att ändra tankesätt och värderingar är svårt. Det vi formats av är ju ofta det som känns rätt för just mig. Förändringar är inte alltid av godo- och förändringar tar tid. Särskilt i ett land som Sverige- där vi är så otroligt rädda för förändringar. Allt som är "svenskt" måste ju innebära att det är "rätt" och "bäst", eller?

När jag bestämde mig för att åka till Indien var jag ganska så kompromisslös med min omgivning. Jag vägrade låta mig övertalas att vara kvar i Sverige trots att det finns människor i mitt liv som hade behövt mig "hemma". Jag var väldigt egoistisk i mitt tänk och i mina planer, det kan jag se så här efteråt. Men jag är glad för att jag var det. Jag är glad över att jag gav mig själv chansen att ta del av en livsstil som är så långt från den jag är van vid. Det har berikat mitt tänkande oerhört och vidgat mitt perspektiv. Jag har även insett en oerhört viktig sak; Ansvaret för mitt liv vilar på mig- inte på ett fungerande samhällssystem, en välvillig livskamrat eller ett vackert hem. När jag kommer hem till Sverige igen tänker jag montera ner min välfärd och förenkla mitt liv otroligt mycket. Jag tänker gå igenom vad som egentligen är viktigt för mig och de få tingen i mitt liv som jag anser viktiga- är de jag kommer att fokusera min kraft och energi på. Jag tänker inte längre leva i den materiella världen som stressar mig att hamstra lycka i det som går att köpa för pengar. Jag tänker satsa på att organisera mig en fungerande tillvaro som inte kräver att ständigt förnyas och förbättras materiellt, snarare ska jag fokusera på att fortsätta lyssna inåt och ta vara på mig själv och mina nära och kära. Liver är inte de vackra tingen jag kan köpa för pengar- livet är de vackra tankar jag kan forma till vackra minnesvärda stunder till mig själv eller tillsammans med människor jag älskar och som ärligt och uppriktigt älskar mig. Jag tänker fortsätta följa hjärtats väg även om den vägen knappast är en motorväg utan hinder utan snarare en krokig skogsstig.

Nu ska jag sluta filosofera för denna gång och göra lunch. Jag tror det får bli en god fruktsallad i dag eftersom det är väldigt varmt.

Ta hand om er / *du finns i mina tankar* / EwaMaria

9 januari 10.30

Ett par dagar nu, har varit fulla med tankar. Tankar på mina nära och kära. Det har varit de allra första dagarna då jag har känt att jag är på helt fel ställe- att jag  borde ha varit hemma i Sverige just nu.  Jag känner en maktlöshet genom att vara här eftersom en av mina allra närmaste genomgår sin värsta kris någonsin. Jag hade viljat vara där och krama om, stötta, organisera, hjälpa till med det vardagliga...men allt jag kan göra är att vara med i tanken, i hjärtat och via telefonen.

****

Maktlöshet är en hemsk känsla. Den där oron i kroppen som gnager sig fast, slingrar runt tarmarna, magen, hjärtat och själen som en isig, stickig och kvävande orm. När man VET att man inte kan göra något just då- men ändå vill göra allt. Att inte veta- får mig att känna mig totalt maktlös. För när jag väl vet, oavsett om det är saker jag egentligen inte vill veta eller svar som jag helst inte vill ha - då jag väl VET- då kan jag agera utifrån vetskapen och starta ett helande på ett eller annat sätt. Precis i den sitsen sitter min älskade vän. Ovetskapen.

****

Maktlöshet.

Ovetskap.

Det är nog de värsta känslorna jag vet. Och de känslorna som oftast gör ondast. Som att springa omkring i kala slingrande korridorer utan fönster eller dörrar och veta att syret kommer att ta slut om en timme och man kan inget göra. Där är min älskade vän just nu, och jag önskar att jag kunde vara där också, åtminstone för att trösta och krama.

****

I maktlösa situationer så söker jag alltid min styrka i tron. Jag söker orken och förmågan att härda ut. Jag söker trösten och känslan av att det finns en ljusning i alla mörker bara vi orkar vänta till gryningen, andas och har livet i behåll. Det finns oftast minst en väg ut ur maktlöshetens grepp men det är väntan på att den eller de vägarna ska uppenbara sig som är så hemsk att det är näst intill outhärdligt. När väl vägen eller vägarna uppenbarar sig så kan vi äntligen igen driva vårat liv framåt även om stegen vi tar är som att gå barfota på krossat glas, eller av lättnad att det inte var så "hemskt som vi trodde". Men i maktlöshetens korridor står tiden helt stilla, den går snarare bakåt än framåt. Maktlöshet är när vårt liv på något vis ligger i andra situationers eller människors händer, beslut eller välvilja. Eller i ovetskapen om vad som kommer, så att vi hinner måla upp gräsliga monster och fasansfulla mardrömmar som vi bara önskar att vi vaknade från.

****

Jag är med min vän i tanken och det vet min vän, och en sak av många vi har gemensamt är vår tro. Tro på en högre makt och tron på att allt kommer att lösa sig på ett eller annat vis bara vi håller fast i den trygga vissheten att tro kan försätta berg- för det kan den. Jag vet. Jag har sett det.

****

****

Igår var en lugn hemmadag. Vi var bara en liten sväng ut på klippan för att handla lite lördagsgodis till Olivia i en butik där som har ett litet västerländskt sortiment, bland annat kinderägg och några engelska, hårda, godisar i plåtburk som Olivia tycker om. När vi var på klippan träffande jag på Renadev och vi bestämde att åka till hans by nästa söndag. Då ska vi äntligen få träffa flickan som behöver ekonomiskt stöd för sina universitetsstudier. Kanske kan vi även besöka barnhemmet jag väntar på att få besöka. Nu när vardagen börjar ta form efter helgerna så ska det förhoppningsvis gå att få till ett möte. Allt tar så oändlig tid att organisera här- men nu mer har jag accepterat att inget går att fochera - det måste få ta tid och jag tycker att det är okay. Tid har jag ju här och jag vill inte gå omkring och kräva att få vara delaktig i saker. Det måste finnas ett givande i det jag gör, och ett mottagande som känns rätt och riktigt för mottagaren, annars funkar det inte.

****

Jag är inte hemma i Sverige. I början ville jag göra allt på mitt sätt. På svenskt sätt. Jag ville snabba på, organisera upp och fixa.  Men det går inte. Ja, jag kan gå omkring och kräva att saker görs på ett visst sätt, att det görs på MITT  västerländska sätt- men är mitt sätt rätt bara för att det är "tidseffektivare" eller "modernare"? Att vara och leva här kräver minst lika mycket att visa respekt som att kräva respekt. Kan jag inte acceptera att saker är annorlunda blir livet arbetssamt och då stängs dörrarna framför mig istället för öppnas. Människor här må leva i fattigdom, men de har sin stolthet kvar och det är viktigt att de får behålla den.

****

Min trötthet sitter fortfarande i och begränsar mig i mina aktiviteter. Men jag vet att det är ingen idé att på något vis försöka pressa bort den eller ignorera den- då blir den bara mycket värre. Jag behöver lyssna på min kropp och följa dess signaler. Kanske är det så att jag har insett att den behöver tid sen jag kom hit, för att jag allt mer börjar anamma vissa saker i det indiska livet. Saker som har fått mig att fundera över ifall vårt västerländska tänk alltid är så smart och effektivt. Vi ska alla stöpas i samma form, ingen får vara utanför systemet- "Alla ska med". Bra på sätt och vis- men fungerar det alltid på individnivå?  Nej. Särskilt i dag, med de kalla vindarna som blåser i vårt lands styre- nu är mitt hemland kallare än någonsin. Du får inte vara sjuk och du ska helst vara helsvensk och inte ha andra värderingar eller en annan kultur- då passar du inte in i vårt "fina" samhällssystem. Sen, om du nu "råkar" trilla utanför ramarna ska du vara jävligt tacksam och helst skrapa pannan i gruset för att du har förmånen att leva i Sverige. Tacksam för att du får ekonomiskt bistånd- men var finns värmen?

****

Vi människor föds in i en familj. Vi formas efter den kultur vi lever i och dess samhälle. Utan att vara direkt medvetna om det så är vi i mångt och mycket bundna till vår bakgrund även om vi lever i ett helt annat land än det som vi är födda i. Att helt plötsligt vara tvungen att ändra tankesätt och värderingar är svårt. Det vi formats av är ju ofta det som känns rätt för just mig. Förändringar är inte alltid av godo- och förändringar tar tid. Särskilt i ett land som Sverige- där vi är så otroligt rädda för förändringar. Allt som är "svenskt" måste ju innebära att det är "rätt" och "bäst", eller?

****

När jag bestämde mig för att åka till Indien var jag ganska så kompromisslös med min omgivning. Jag vägrade låta mig övertalas att vara kvar i Sverige trots att det finns människor i mitt liv som hade behövt mig "hemma". Jag var väldigt egoistisk i mitt tänk och i mina planer, det kan jag se så här efteråt. Men jag är glad för att jag var det. Jag är glad över att jag gav mig själv och Olivia chansen att ta del av en livsstil som är så långt från den vi är van vid. Det har berikat vårt tänkande oerhört och vidgat vårt perspektiv.

****

Jag har även insett en oerhört viktig sak; Ansvaret för mitt liv vilar på mig- inte på ett fungerande samhällssystem, en välvillig livskamrat eller ett vackert hem. När jag kommer hem till Sverige igen tänker jag montera ner min välfärd och förenkla mitt liv otroligt mycket. Jag tänker gå igenom vad som egentligen är viktigt för mig och de få tingen i mitt liv som jag anser viktiga- är de jag kommer att fokusera min kraft och energi på. Jag tänker inte längre leva i den materiella världen som stressar mig att hamstra lycka i det som går att köpa för pengar. Jag tänker satsa på att organisera mig en fungerande tillvaro som inte kräver att ständigt förnyas och förbättras materiellt, snarare ska jag fokusera på att fortsätta lyssna inåt och ta vara på mig själv och mina nära och kära. Livet är inte de vackra tingen jag kan köpa för pengar- livet är de vackra tankar jag kan forma till vackra minnesvärda stunder till mig själv eller tillsammans med människor jag älskar och som ärligt och uppriktigt älskar mig. Jag tänker fortsätta följa hjärtats väg även om den vägen knappast är en motorväg utan hinder, snarare en krokig skogsstig.

****

Nu ska jag sluta filosofera för denna gång och göra lunch. Jag tror det får bli en god fruktsallad i dag eftersom det är väldigt varmt.

Ta hand om er / *du finns i mina tankar* / EwaMaria

...Sitter ute på altanen och myser. Regnet smattrar på altantaket och ett åskväder har precis dragit förbi. Det har varit en händelserik dag utan att jag har behövt befinna mig många meter från hemmets "lugna vrå". Ingen som inte har levt så här kan förstå de ordens starka betydelse.

I natt åkte våra gäster hem. Oj vad det belv tomt! Matilda var jätteduktig att kliva upp och det belv ganska snabbt avsked eftersom bilen som skulle ta dem till flyget var här en halvtimme tidigare- vilket var bra. Då fick de inte så stressigt på flygplatsen hoppas jag.

Olivia klev yrvaket upp och kramade om Matilda innan de åkte. När jag hade vinkat av dem vid bilen och kom in igen så låg Olivia och grät. Hon var jätte ledsen över att Matilda nu skulle hem. de har umgåtts "dag å natt" nu i över två veckor. men det har kändes som maximalt fyra-fem dagar...tiden har rusat iväg! Jag misstänkte att det skulle bli väldigt ensamt för Olivia dagarna efter deras hemresa så jag hade sparat en del julklappar (från Nadine, mormor å morfar) så hon hade något att göra i dag och de närmaste dagarna. Det var populärt :-)

Hon har fått serietidningar, målarbok, ett spel "hänga gubbe" och ett helt USB-minne med filmer/ musik. Nu idag har vi spelat spel och sett film. Hon har själv pysslat och målat en hel del så dagen har flytit på.

Tillbaka till morgonens händelser. Jag tröstade Olivia och vi somnade tillslut om. Men vi hann bara sova ungefär två timmar så vaknade vi av ett öronbedövande brak! Både jag och Olivia nästan studsade upp i myggnätets tak! Inte bara vi vaknade av braket, även några av grannarna...Det visade sig vara ett stort palmblad som hade brakat ner i vårt tak. Ett stort och ett litet hål i taket i fotänden av sängen och intill toadörren. Tegelpannorna hade splittrats och det låg tegel och murbruk överallt. De mesta stora bitarna hade dock fångats upp av innertaket som är av vit halvgenomskinlig plast. Vi plockade undan de värst vassa tegelbitarna och somnade om igen. Hål i taket är liksom ingen "stor grej" längre- det bara händer ibland...*L* Sist fick vi ju en kokosnöt genom altantaket :-) Det är som att vara i inbördeskrig med naturen. Vi människor förlorar förr eller senare- även om vi försöker vara förutseende och förberedda. Det är skönt att jag har så bra hyresvärd som jag har, vi kan skratta åt eländet tillsammans och ta det med en rejäl skopa humor! Så läng ingen skadas så är det ju bara att acceptera att så här är det att leva här. Nedrasande palmblad är vardagsmat här runt omkring. Det går knappast att sitta på altanen en kväll och filosofera utan att höra braket någonstans i mörkret. Oftast utan hustak "ivägen" men ibland kraschar det någonstans och då tänker man "jaha, nya tegelpannor behövs där borta någonstans ikväll" Värre än så är det ju oftast inte.

Jag tänkte idag på hur annorlunda livet är här men hur otroligt lätt det ändå har varit för oss att acklimatisera oss. Idag när jag skulle köpa mjölk så var den- som vanligt- slut på förmiddagen (så jag kom hem med en vattenmelon istället) men på vägen hem slog jag följe med en äldre herre som var ute och "rastade" sin ko så den fick beta i vägkanterna. En vit, fin och välskött ko. Här är den synen vardagsmat. Här rastar man kossor eller getter. Skulle jag se någon rasta en hund skulle jag bli förvånad! De få som har hund, har dem lösa på innergårdarna som "vakt", aldrig med sig på promenad.

Det gick inte att få hit en takläggare idag. Men några grannar, massagekillar, förbarmade sig över att lägga igen hålet i taket. Vår "gårdspojke" hade gjort ett tappert försök under förmiddagen med förödande resultat- han trampade igenom pannor och gjorde ytterligare ett rejält hål- ovanför toan. Massagekillarna och övriga inblandade kämpade tappert. Jag gick in och försökte att inte låtsas om att det rasade ner murbruk, sten och damm i huset. Som mest var de fem män inblandade för att lägga om några takplattor. Två på taket, en nedanför stegen, en som pekade och en som mest "övervakade" det hela i hängmattan. *skrattar gott* och jag kan villigt erkänna att jag var skeptisk om de skulle lyckas...men de gav sig inte och nu är jag oändligt tacksam för det eftersom det regnar :-) Det hade varit liiite jobbigt annars! (men det hade gått det också- paraply och baljor!) Det är på något vis en charm i detta att det krävs så många människor till ett arbetsprojekt. Det är SÅ typiskt Indien och jag kan bara le :-)

En sak som diskuteras mycket här (som jag också nämnt många gånger i min blogg) är att det inte existerar någon sophämtning. drivor av sopor ligger på ödetomter och i vägkanterna. Första veckorna "såg" jag dom- sen slutar man att se. Man ser allt det vackra istället. Men NU har jag åter igen börjat se soporna. Anledningen heter turister. Det ligger mängder av godispapper, tomma ciggpaket och till å med en använd kondom (!) mitt på gatorna och i gränderna. Det har ökat markant i-och-med högsäsongen. Trist och högst irriterande! Jag menar, även om det inte finns sophantering så försöker ju de flesta ta hand om sina egna sopor på hotell, restauranger, affärer och hostels. Jag skulle ALDRIG bara "droppa" skräp bara för att det är skräpigt sen innan- tänk om alla tänkte så? *irriterad min* Jag undrar om de slänger lika vitt och brett efter sig hemma? Här hos oss sopsorterar vi. Matrester till djuren, plast, glas och metall hämtas av en man som drar en stor kärra gjord av cykelhjul (han får säkert några futtiga rupees i återvinningspant någonstans) och allt brännbart bränns. Så vi gör iallafall vad vi kan för att minska på soporna. Tyvärr så är sopbränningen vissa dagar bedrövlig. Plastdoften ligger tung och grå i luften. Värst var det under monsunens ständiga lågtryck.

Nu ska jag sluta filosofera för ikväll. Jag är trött och behöver sova. Natten har ju varit minst sagt strapatsrik ;-) Jag har städat undan allt damm och murbruk och takpanneflis och har hyfsat fint inne så det känns skönt att vakna imorgon bitti utan att behöva ta tag i DET problemet iallafall :-) I morgon tänkte jag vila. Jag behöver det. Läsa bok och "bara vara"

Hoppas du/ ni får en underbar kväll i Svedala och att ni inte fryser så mycket ;-) Jag är rörd och glad över att så otroligt många verkar följa min blogg....*tacksamhet* / Kram EwaMaria

Fredag 7 januari

****

...Sitter ute på altanen och myser. Regnet smattrar på altantaket och ett åskväder har precis dragit förbi. Det har varit en händelserik dag utan att jag har behövt befinna mig många meter från hemmets "lugna vrå". Ingen som inte har levt så här kan förstå de ordens "lugna vrå" starka betydelse. *L* Här händer oftast NÅGOT!

****

I natt åkte våra gäster hem. Oj vad det blev tomt! Matilda var jätteduktig att kliva upp och det blev ett ganska snabbt avsked eftersom bilen som skulle ta dem till flyget var här en halvtimme tidigare- vilket var bra. Då fick de inte så stressigt på flygplatsen hoppas jag.

Olivia klev yrvaket upp och kramade om Matilda innan de åkte. När jag hade vinkat av dem vid bilen och kom in igen så låg Olivia och grät. Hon var jätte ledsen över att Matilda nu skulle hem. De har umgåtts "dag å natt" nu i över två veckor. Men det har känts som maximalt fyra-fem dagar...tiden har rusat iväg! Jag misstänkte att det skulle bli väldigt ensamt för Olivia dagarna efter deras hemresa så jag hade sparat en del julklappar (från Nadine, mormor å morfar) så hon hade något att göra i dag och de närmaste dagarna. Det var populärt :-)

Hon har fått serietidningar, målarbok, ett spel "hänga gubbe" och ett helt USB-minne med filmer/ musik. Nu idag har vi spelat spel och sett film. Hon har själv pysslat och målat en hel del så dagen har flytit på. Plättar till middag var också populärt :-)

****

Tillbaka till morgonens händelser.

Jag tröstade Olivia och vi somnade tillslut om. Men vi hann bara sova ungefär två timmar så vaknade vi av ett öronbedövande brak! Både jag och Olivia nästan studsade upp i myggnätets tak! Inte bara vi vaknade av braket, även några av grannarna, bland annat Rita som ändå sovit med hörselkåpor!...Det visade sig vara ett stort palmblad som hade brakat ner i vårt tak. Ett stort och ett litet hål i taket i fotänden av sängen och intill toadörren. Flertalet av tegelpannorna hade splittrats och det låg tegel och murbruk överallt inne och ute. De mesta stora bitarna hade dock fångats upp av innertaket som är av vit halvgenomskinlig plast. Jag plockade undan de värst vassa tegelbitarna kring golvet och vi la oss och somnade om igen. Hål i taket är liksom ingen "stor grej" längre- det "bara händer" ibland...*L* Sist fick vi ju en kokosnöt genom altantaket :-) Det är som att vara mitt i ett inbördeskrig med naturen. Vi människor förlorar förr eller senare- även om vi försöker vara förutseende och förberedda.

****

Det är skönt att jag har så otroligt bra (och imponerande arbetssam) hyresvärdinna, vi kan skratta åt eländet tillsammans och ta det med en rejäl skopa humor! Så länge ingen skadas så är det ju bara att acceptera att så här är det att leva här. Ned rasande palmblad är vardagsmat här runt omkring och de är otroligt tunga och stora! Det går knappast att sitta på altanen en kväll och filosofera utan att höra braket någonstans i mörkret. Oftast utan hustak "ivägen" men ibland kraschar det någonstans och då tänker man "jaha, nya tegelpannor behövs där borta någonstans ikväll" Värre än så är det ju oftast inte.

****

Jag tänkte- åter igen- idag, på hur annorlunda livet är här, men hur otroligt lätt det ändå har varit för oss att acklimatisera oss. Idag när jag skulle köpa mjölk "på ICA nära"så var den (som vanligt) slut på förmiddagen (så jag kom hem med en vattenmelon istället) men på vägen hem slog jag följe en bit med en äldre herre som var ute och "rastade" sin ko så den fick beta i vägkanterna. En vit, fin och välskött ko. Här är den synen vardagsmat. Här rastar man kossor eller getter. Skulle jag se någon rasta en hund skulle jag bli förvånad! De få som har hund, har dem lösa på innergårdarna som "vakt", aldrig med sig på promenad.

****

Det gick inte att få hit en takläggare idag. Men några grannar (massagekillar) förbarmade sig över att lägga igen hålet i taket. Vår "gårdspojke" hade gjort ett tappert försök under förmiddagen med förödande resultat- han trampade igenom pannor och gjorde ytterligare ett rejält hål- ovanför toan. Massagekillarna och övriga inblandade kämpade tappert. Jag gick in och försökte att inte låtsas om att det rasade ner murbruk, sten och damm i huset. Som mest var de fem män inblandade för att lägga om några takplattor. Två på taket, en nedanför stegen, en som pekade och en som mest "övervakade" det hela i hängmattan. *skrattar gott* och jag kan villigt erkänna att jag var skeptisk om de skulle lyckas...men de gav sig inte och nu är jag oändligt tacksam för det eftersom det regnar :-) Det hade varit liiite jobbigt annars! (men det hade gått det också- paraply och baljor!) Det är på något vis en charm i detta att det krävs så många människor till ett arbetsprojekt. Det är SÅ typiskt Indien och jag kan bara le :-)

****

En sak som diskuteras mycket här (som jag också nämnt många gånger i min blogg) är att det inte existerar någon sophämtning. drivor av sopor ligger på ödetomter och i vägkanterna. Första veckorna "såg" jag dom- sen slutar man att se. Man ser allt det vackra istället. Men NU har jag åter igen börjat se soporna. Anledningen heter turister. Det ligger mängder av godispapper, tomma ciggpaket och till å med en använd kondom (!) mitt på gatorna och i gränderna. Det har ökat markant i-och-med högsäsongen. Trist och högst irriterande! Jag menar, även om det inte finns sophantering så försöker ju de flesta ta hand om sina egna sopor på hotell, restauranger, affärer och hostels. Jag skulle ALDRIG bara "droppa" skräp bara för att det är skräpigt sen innan- tänk om alla tänkte så? *irriterad min* Jag undrar om de slänger lika vitt och brett efter sig hemma? Här hos oss sopsorterar vi. Matrester till djuren, plast, glas och metall hämtas av en man som drar en stor kärra gjord av cykelhjul (han får säkert några futtiga rupees i återvinningspant någonstans) och allt brännbart bränns. Så vi gör iallafall vad vi kan för att minska på soporna. Tyvärr så är sopbränningen vissa dagar bedrövlig. Plastdoften ligger tung och grå i luften. Värst var det under monsunens ständiga lågtryck.

****

Nu ska jag sluta filosofera för ikväll. Jag är trött och behöver sova. Natten har ju varit minst sagt strapats rik ;-) Jag har städat undan allt damm och murbruk och takpanneflis, diskat och bäddat gäst sängen till soffa igen och har hyfsat fint inne så det känns skönt att vakna imorgon bitti utan att behöva ta tag i DE sakerna iallafall :-) I morgon tänkte jag vila. Jag behöver det. Läsa bok och "bara vara"

****

Hoppas du/ ni får en underbar kväll i Svedala och att ni inte fryser så mycket ;-) Jag är rörd och glad över att så otroligt många verkar följa min blogg....*tacksamhet* / Kram EwaMaria

****

PSSST...medan jag skrev detta inlägg så brakade ett palmblad ner någonstans i mörkret, men inte på vår tomt ;-)

Tisdag 4 januari Natt

...Klockan är halv två på natten. En omtumlande dag har det varit idag. En känslosam dag där mitt tålamod och min frustration har fått känna på den ena prövningen efter den andra.

Allt började med elefanten i förmiddags (som jag skrev i ett tidigare inlägg) och hela den situationen har gjort mig oerhört upprörd och jag har diskuterat det med flera av ina vänner här och gjort planer hur vi ska gå tillväga för att agera. Det blir definitivt aktion i ämnet för att elefanten ska få en dräglig tillvaro. Jag kommer INTE att ge mig i första taget kan jag lova!

När jag väl hade känslorna på plats och det var dags för middag så bestämde vi oss för att prova en restaurang där vi aldrig varit. Den hetar "Fiesta" och ligger på klippan precis vid infarten till den tibetanska gången (för den som är intresserad) Det är ett halvskabbigt men mysigt ställe på två plan och en fantastisk utsikt över havet och solnedgången. Tyvärr var utsikten det enda som var fantastiskt.

När vi kom upp på övervåningen och skulle sätta oss så var borden smuliga och med kvarlämnad disk trots att kvällen precis börjat. En mager och hålögd kypare i rasta-stil kom och sopade av ett bord och slängde till oss en bunt menyer (ca 10st) vi var fyra. Han hade ögon som knappnålar och verkade högre än ett hyreshus. Redan där hade vi behövt reagera och gå, men vi var hungriga och ville ge stället en chans. Vi beställde från den något diffusa och halvskabbiga menyn. De hade hemmagjord pasta och det lät ju spännande. Matilda ville ha friterad kyckling och ris. Vi beställde och allt verkade i sin ordning. Efter en halvtimme fick vi våra för-rätts-bröd och vårt vatten. Lite länge- men helt ok. Sen kom maten efter ytterligare 45 minuter, vilket är normal väntan. Matildas mat var fel. Det var stekt ris med kyckling. Ihopmixat- vilket hon inte tycker om. Vi påpekade snällt att det var fel- kyparen sa att han hade hört fel men frågade om det var ok, vi sa tt vi kan försöka se om hon gillar det. Det gjorde hon inte. Vi beställde in friterad kyckling, det vi beställt från början. I samma veva kom det ett svenskt gäng på ca 10 pers. De satte sig bakom oss och la sin beställnig. Skymningen föll och det blev väldigt mörkt. De "glömde" tända lampor och inga ljus på borden men hög Bob Marley musik. Vi orkade inte engagera oss utan satt och myste, det var väl värre för de andra sällskapet som skulle läsa menyer...Andra kyparen kom upp. Han var minst lika stenad som den första. Vi frågade hur länge maten skulle ta eftersom vi alla hade avslutat vår middag och Matilda väntade  på den friterade kycklingen. "Snart klart" fick vi till svar. Efter ytterligare en halvtimme var vi less att vänta, men det var "snart klart". Efter lite drygt en timmes väntan kom det in ett magert ynkligt kycklinglår! Segt och med cirka en matsked kött. DÅ blev jag faktiskt lite irriterad över att det blev fel IGEN och att kycklingen verkligen var en urusel bit utan kött. Jag bad kyparen komma in och visade honom den matsked kött vi rensat bort från benet och att det dessutom inte var "fried chicken" den här gången heller. Han sa att det VISST var friterat. Den var ju kokt i olja!! Ehhh....? Vi vågade inte låta Matilda äta den diffusa kycklingen och sa att vi inte ville varken ha den eller betala för den och vill få in notan. Matilda fick vara utan mat på den restaurangen. Notan kom- med alla rätter diffust specade. Kyparen ville helt plötsligt att vi skulle betala för hans misslyckanden eftersom felet plötsligt inte var hans utan vårt- och han var ÄNNU MER stenad än tidigare dessutom väldigt otrevlig. Jag vägrade betala för oätlig mat men sa att vi självklart skulle betala för den övriga (även om den inte var bra på långa vägar)...

Han kom med en ny "demonstrativt överklottrad" nota. Denna var reducerad men nu var han fruktansvärt påverkad och ilsken. Otrevlig till tusen och gjorde klart för oss att vi skulle vara tacksamma över att de gjort ny mat och att vi minsann hade ätit hälften av kycklingen (som vi inte ens rört en bit av bara försökt rensa de sega strimlorna) Då trodde jag att jag skulle baxna! Han började kalla oss saker- särskilt mig och då blev jag grinig. Johannq och barnen gick ner/ut. Notan slutade på 510 rupees och jag la 500 på bordet. Han gapade och skrek att han skulle ha 10 rupees till, men då blev det en principsak. Inte en spänn till ville jag betala trots att tio rupees motsvarar 1,50 kr. Då skrek han och kallade mig "you´rfucking  rich wite bitch" Jag höll på att smälla av!! En stenad snorunge gapar till en missnöjd kund om 10 rupees istället för att be om ursäkt! Jag blev "elak" och tyvärr sjönk jag ner på hans nivå för en sekund. Jag sa att " Im maby a white ritch bitch- but his not." FULT sagt men det bara slank ur mig efter hans gapande. Det svenska gänget hade nu väntat på sitt vatten och sin dryck i en timme. De ångrade djupt att de hade beställt...Jag undrar hur det gick för dem. JAG kommer då ALDRIG sätta min fot där igen. Sunkigt och fruktansvärt dålig service och ganska dålig mat. Jag förstår inte deras tänk. Hade det varit MIN restaurang skulle jag gjort allt för att kompensera en missnöjd kund- han bara gapade, skrek och kallade oss otrevligheter. Antagligen en oborstad attityd ihop med alldeles för mycket Cannabis... Jag lämnade iallafall resturangen och sa att om han vill ha sina 10 rupiee så får han väl tillkalla polis... De andra svenska gänget ville också gå märkte jag och de sa att de hade sett folk lämna restaurangen utan att beställa. Det verkar vara en restaurang som inte har så mycket folk, vilket jag verkligen kan förstå.

Det finns något jag måste lära mig av detta. Även om vi kunde skratta åt eländet när vi gick ut så blev jag verkligen irriterad över hur han betedde sig, särskilt inför barnen. Nu ser jag mest humorn i hans uppträdande. Mina grannar skrattade gott när jag berättade och sa med glimten i ögat att jag kanske behöver få bli arg ibland ;-) Antagligen hade hela dagen sin beskärda del. En ilsken kypare har normalt sett ingen större inverkan på mitt humör- men tillsammans med elefanthistorien på förmiddagen så brände jag några proppar.

I dag, onsdag är lugnet återställt. Men jag ska fortsätta att besvära managern på "The Preeth" beträffande elefanten. Dock inte i affekt utan jag ska försöka föra en diskussion med honom om vikten att kanske vara frontfigur i en förändring och att det skulle gynna deras anseende för oss västerlänningar. Kanske lyssnar han, kanske inte,men då försöker jag ju iallafall...

Igårkväll var en väldigt känslosam kväll när vi väl var hemma efter vår misslyckade middag på "Fiesta". Jag och Johanna satt uppe och pratade till sena natten om livets allvar och djup. Jag pratade dessutom med en väldigt ledsen väninna över Skype. Jag önskade djupt att jag skulle ha kunnat vara där hos henne och tröstat. Hon hade behövt det- men nu är jag här och kan bara finnas i telefon, dock bättre än inget. Jag har köpt både hörlurar och förlängningssladd/ antenn till min USB sticka för att få Skype att fungera skapligt, men det är fortfarande mycket svajjigt, klipper, återkopplar och har ofta långa fördröjda robotröster. Skype fungerar endast i undantagsfall och skapligt på restauranger med ADSL oftast får jag bara ett rött utropstecken här hemma  trots mina ansträngningar till att försöka förstärka signalen- men skriva meddelanden där går det oftast, och prata robotspråk när längtan blir för stor efter flickorna och närmaste vännerna... Kärlek och längtan överbryggar det mesta av teknikens trassel och det är jag tacksam för :-)  Jag trodde att tekniken skulle fungera bättre här, men nu har jag vant mig att den inte gör det och klarar mig bra ändå :-) Den trassliga tekniken har lärt mig mycket beträffande vilka som står mig nära och vilka som inte gör det, och det är jag tacksam för. Min resa hit till Indialand har fått mig att inse vad som är värt något och vad som inte är värt att lägga ner energi på. Livet är ett ständigt växande om vi bara vågar se positivt på tillvaron och framförallt se framåt.

Jag älskar er mina goa vänner och det är underbart att ni inte tvivlar på det :-) <3  Tack för att ni delar med er av er vardag och era tankar på så många olika sätt. Jag känner mig närvarande även om jag har "dragit dit pepparn växer" 1000 mil bort :-)

Detta inlägg blev för både gårdagskvällen och denna förmiddag, eftersom jag inte hade någon uppkoppling i natt för att publicera det sista.....<3

Ta hand om er och tack för att ni finns i mitt liv, jag är otroligt glad över att få vara delaktig i så mycket intressant <3 *Med Kärlek* / EwaMaria

Tisdag 4 januari Natt

****

...Klockan är halv två på natten mot onsdag. En omtumlande dag har det varit idag. En känslosam dag där mitt tålamod och min frustration har fått känna på den ena prövningen efter den andra.

Allt började med elefanten i förmiddags (som jag skrev i ett tidigare inlägg) och hela den situationen har gjort mig ledsen och upprörd och jag har diskuterat det med flera av mina vänner här och gjort planer hur vi ska gå tillväga för att agera klokt. Det blir definitivt aktion i ämnet för att elefanten ska få en dräglig tillvaro. Jag kommer INTE att ge mig i första taget kan jag lova, MEN jag måste vara medveten om att jag kan inte göra annat än försöka mitt bästa...

****

När jag väl hade känslorna på plats och det var dags för middag så bestämde vi oss för att prova en restaurang där vi aldrig varit. Den hetar "Fiesta" och ligger på klippan precis vid infarten till den tibetanska gången (för den som är intresserad) Det är ett halvskabbigt men mysigt ställe på två plan och en fantastisk utsikt över havet och solnedgången. Tyvärr var utsikten det enda som var fantastiskt.

****

När vi kom upp på övervåningen och skulle sätta oss så var borden smuliga och med kvarlämnad disk trots att kvällen precis börjat. En mager och hålögd kypare i rasta-stil kom och sopade av ett bord och slängde till oss en bunt menyer (ca 10st) vi var fyra. Han hade ögon som knappnålar och verkade högre än ett hyreshus. Redan där hade vi behövt reagera och gå, men vi var hungriga och ville ge stället en chans. Vi beställde från den något diffusa och halvskabbiga menyn. De hade hemmagjord pasta och det lät ju spännande. Matilda ville ha friterad kyckling och ris. Vi beställde och allt verkade i sin ordning.

****

Efter en halvtimme fick vi våra för-rätts-bröd och vårt vatten. Lite länge- men helt ok. Sen kom maten efter ytterligare 45 minuter, vilket är normal väntan. Matildas mat var fel. Det var stekt ris med kyckling. Ihopmixat- vilket hon inte tycker om. Vi påpekade snällt att det var fel- kyparen sa att han hade hört fel men frågade om det var ok, vi sa att vi kan försöka se om hon gillar det. Det gjorde hon inte. Vi beställde in friterad kyckling, det vi beställt från början. I samma veva kom det ett svenskt gäng på ca 10 pers. De satte sig bakom oss och la sin beställnig. Skymningen föll och det blev väldigt mörkt. De "glömde" tända lampor och inga ljus på borden men hög Bob Marley musik. Vi orkade inte engagera oss utan satt och myste, det var väl värre för de andra sällskapet som skulle läsa menyer..

****

Andra kyparen kom upp. Han var minst lika stenad som den första. Vi frågade hur länge maten skulle ta eftersom vi alla hade avslutat vår middag och Matilda väntade  på den friterade kycklingen. "Snart klart" fick vi till svar. Efter ytterligare en halvtimme var vi less att vänta, men det var "snart klart". Efter lite drygt en timmes väntan kom det in ett magert ynkligt kycklinglår! Segt och med cirka en matsked kött. DÅ blev jag faktiskt lite irriterad över att det blev fel IGEN och att kycklingen verkligen var en urusel bit utan kött. Jag bad kyparen komma in och visade honom den matsked kött vi rensat bort från benet och att det dessutom inte var "fried chicken" den här gången heller. Han sa att det VISST var friterat. Den var ju kokt i olja!! Ehhh....?

****

Vi vågade inte låta Matilda äta den diffusa kycklingen och sa att vi inte ville varken ha den eller betala för den och vill få in notan. Matilda fick vara utan mat på den restaurangen. Notan kom- med alla rätter diffust specade. Kyparen ville helt plötsligt att vi skulle betala för hans misslyckanden eftersom felet plötsligt inte var hans utan vårt- och han var ÄNNU MER stenad än tidigare dessutom väldigt otrevlig. Jag vägrade betala för oätlig mat men sa att vi självklart skulle betala för den övriga (även om den inte var bra på långa vägar)...

****

Han kom med en ny "demonstrativt överklottrad" nota. Denna var reducerad men nu var han fruktansvärt påverkad och ilsken. Otrevlig till tusen och gjorde klart för oss att vi skulle vara tacksamma över att de gjort ny mat och att vi minsann hade ätit hälften av kycklingen (som vi inte ens rört en bit av bara försökt rensa de sega strimlorna) Då trodde jag att jag skulle baxna! Han började kalla oss saker- särskilt mig och då blev jag grinig. Johanna och barnen gick ner/ut. Notan slutade på 510 rupees och jag la 500 på bordet. Han gapade och skrek att han skulle ha 10 rupees till, men då blev det en principsak. Inte en spänn till ville jag betala trots att tio rupees motsvarar 1,50 kr. Då skrek han och kallade mig "you´r  fucking  rich wite bitch" Jag höll på att smälla av!! En stenad snorunge gapar till en missnöjd kund om 10 rupees istället för att be om ursäkt! Jag blev "elak" och tyvärr sjönk jag ner på hans nivå för en sekund. Jag sa att " Im maby a white ritch bitch- but you´r not." FULT sagt men det bara slank ur mig efter hans gapande. Det svenska gänget hade nu väntat på sitt vatten och sin dryck i en timme. De ångrade djupt att de hade beställt...Jag undrar hur det gick för dem. JAG kommer då ALDRIG sätta min fot där igen. Sunkigt och fruktansvärt dålig service och ganska dålig mat. Jag förstår inte deras tänk. Hade det varit MIN restaurang skulle jag gjort allt för att kompensera en missnöjd kund- han bara gapade, skrek och kallade oss otrevligheter. Antagligen en oborstad attityd ihop med alldeles för mycket Cannabis... Jag lämnade iallafall resturangen och sa att om han vill ha sina 10 rupiee så får han väl tillkalla polis... De andra svenska gänget ville också gå märkte jag och de sa att de hade sett folk lämna restaurangen utan att beställa. Det verkar vara en restaurang som inte har så mycket folk, vilket jag verkligen kan förstå.

****

Det finns något jag måste lära mig av detta. Även om vi kunde skratta åt eländet när vi gick ut så blev jag verkligen irriterad över hur han betedde sig, särskilt inför barnen. Nu ser jag mest humorn i hans uppträdande. Mina grannar skrattade gott när jag berättade och de sa med glimten i ögat att jag kanske behöver få bli arg ibland ;-) Antagligen hade hela dagen sin beskärda del. En ilsken kypare har normalt sett ingen större inverkan på mitt humör- men tillsammans med elefanthistorien på förmiddagen så brände jag några proppar.

****

I dag, onsdag är lugnet återställt. Men jag ska fortsätta att besvära managern på "The Preeth" beträffande elefanten. Dock inte i affekt utan jag ska försöka föra en diskussion med honom om vikten att kanske vara frontfigur i en förändring och att det skulle gynna deras anseende för oss västerlänningar. Kanske lyssnar han, kanske inte,men då försöker jag ju iallafall...

****

Igårkväll var en väldigt känslosam kväll när vi väl var hemma efter vår misslyckade middag på "Fiesta". Jag och Johanna satt uppe och pratade till sena natten om livets allvar och djup. Jag pratade dessutom med en väldigt ledsen väninna över Skype. Jag önskade djupt att jag skulle ha kunnat vara där hos henne och tröstat. Hon hade behövt det- men nu är jag här och kan bara finnas i telefon eller på Skype, dock bättre än inget.

****

Jag har köpt både hörlurar och förlängningssladd/ antenn till min USB sticka för att få Skype att fungera skapligt, men det är fortfarande mycket svajjigt, klipper, återkopplar och har ofta långa fördröjda robotröster. Skype fungerar endast i undantagsfall och skapligt på restauranger med ADSL oftast får jag bara ett rött utropstecken här hemma  trots mina ansträngningar till att försöka förstärka signalen- men skriva meddelanden där går det oftast, och prata robotspråk när längtan blir för stor efter flickorna och närmaste vännerna... Kärlek och längtan överbryggar det mesta av teknikens trassel och det är jag tacksam för :-)

****

Jag trodde att tekniken skulle fungera bättre här, men nu har jag vant mig att den inte gör det och klarar mig bra ändå :-) Den trassliga tekniken har lärt mig mycket beträffande vilka som står mig nära och vilka som inte gör det, och det är jag tacksam för. Min resa hit till Indialand har fått mig att inse vad som är värt något och vad som inte är värt att lägga ner energi på. Livet är ett ständigt växande om vi bara vågar se positivt på tillvaron och framförallt se framåt.

****

Jag älskar er mina goa vänner och det är underbart att ni inte tvivlar på det :-) <3  Tack för att ni delar med er av er vardag och era tankar på så många olika sätt. Jag känner mig närvarande även om jag har "dragit dit pepparn växer" 1000 mil bort :-)

Detta inlägg blev för både gårdagskvällen och denna förmiddag, eftersom jag inte hade någon uppkoppling i natt för att publicera det sista.....<3

Ta hand om er och tack för att ni finns i mitt liv, jag är otroligt glad över att få vara delaktig i så mycket intressant <3 *Med Kärlek* / EwaMaria

Jag kan villigt erkänna att jag definitivt inte är den som alltid vänder andra kinden till...Särskilt inte här i Indien... I dag har jag varit och är, fortfarande frustrerad.

Matilda och Olivia skulle få rida elefant har vi lovat jag och Johanna. De har en elefant på "The Preeth" nu några månader under högsäsong. Den bor på en gård bakom ett hus intill "The Preeth". I dag gick vi för att se på elefanten som barnen skulle få rida på imorgonbitti. Jag trodde mitt hjärta skulle brista! Där stod den, en halvvuxen elefanthane (10år), Fastkedjad mellan två palmer med så kort kedja till bakbenet att den inte kan röra sig. Den stod och vajade från sida till sida. Jag blev så upprörd av att se eländet att jag började gråta av ilska!!! En tysk pappa och hans dotter kom precis. De hade köpt bananer till elefanten och pappan var lika upprörd som jag. Han berättade att han har klagat till "the manager" flera gånger angående elefantens skötsel. Jag är ständigt "pain in the ass" på managern på "The Preeth". Sist när de "glömde" hämta upp Johanna och Matilda på flyget. Innan det angående behandlingen av vildhundar. Nu var jag åter igen arg då jag stegade in på kontoret och ifrågasatte behandlingen av elefanten. De blir nervösa bara av att se mig nuförtiden...det kan de gott bli! Jag blir så jävla förbannad på deras kortsiktiga tänk angående pengar. Jag förklarade att jag INTE kommer att låta mitt barn rida på en så ledsen elefant. De förklarade att de hade framfört klagomål om kedjorna redan tidigare och att elefanten nu hade fått större rörelsefrihet i den främre kedjan. Ja, den var säkert två meter lång *ironi* Den på bakbenet var max ett par decimeter... De förklarade sig med att elefanten var så ung och att den kunde skada sig själv eller andra om den fick större rörelsefrihet än detta! GAHHHH!! Tror väl faen att en kedjad elefant blir frustrerad och arg!!! Jag hade gått bärskärk! Ett skott i pannan är mer humant än att stå kedjad på det viset...! Tyvärr är det många elefanter som behandlas som denna- och värre. Jag vägrar konstant att gå på Trivandrum zoo, eftersom det är den optimala platsen för att se "djur i bur". Några svenskar jag pratat med som varit där sa; "Jovisst var det hemskt men det var värre i Thailand och det är ju ändå kul för barnen att få se hur djuren ser ut i verkligheten" GAHHHHHH!!! Faen vad frustrerande!! Jag orkade inte ens argumentera mot henne- det är så kortsiktigt och egoistiskt tänk att det fanns inget att argumentera emot.

En turist här som sett elefanten stå kedjad ansåg att det var mer humant att låta barnen rida än inte, eftersom då skulle "elefanten iallafall få röra på sig lite" Öhhh....jahaaaa...det är SÅ man ska diskutera! Jag orkar egentligen inte vara arg, jag är mest djupt ledsen. Jag kan inte förändra andra människor men jag kan iallafall välja att protestera, visa mitt missnöje och att sen inte deltaga. Här är jag gladerligen den" besvärliga madamen" som alltid bråkar om djuren. Det är väl det enda som jag har kommit ihop mig med lokala invånare om- Djuren.

En natt stötte jag på min "granne", på andra sidan gränden, med en stor sten som han tänkte slänga på en vildhundstik i ödehuset. Den skrek av smärta redan,så det var antagligen inte första stenen. Jag blev blossande ilsk och jag kan lova att han trodde att jag skulle slå ner honom. Jag är nästan ett huvud längre än den lille sura mannen och när jag konfronterade honom kände jag mig minst två meter längre. Han släppte stenen och gick tillbaka in på sin gård. Nu när jag möter honom ibland på gatan tittar han ner eller bort. Han får gärna låtsas som att jag inte existerar- men om jag får se honom med en sten igen så tror jag att jag tar upp en också- men inte för att kasta på hundar... Det är en surgubbe som gärna slår sin fru och skriker på allt och alla- men han var smart nog att backa just i detta fall...

Djuren har absolut inga rättigheter här. Jag kan tänka mig att de som arbetar för SPCA eller andra organisationer här i Indien möts av mycket motstånd eller skratt. Sådan är kulturen. Och kultur / vanor är svåra att förändra. Det går inte över en natt. Det är som jag har sakg och skrivit många gånger de senaste månaderna; Indien är ett land jag hatar att älska. Det är ett land som rör upp så mänga känslor och jag har svårt att tro att det ens skulle lämna den kallaste sten oberörd, iallafall på något sätt.

Nu ska jag klappa igen datorn en stund, nu har jag fått skriva av mig lite. Jag sitter på en solstol på "The Preeth" och skriver. Nu ska jag åter igen ta mig en sväng till "The manager". Jag tänker inte godta att det ska vara på det där viset kring den stackars elefanten. De får se till att lösa det på ett annat humanare sätt. Och bäst vore att byta elefanstkötare. Han har INTE snälla ögon och ett väldigt burdust sätt. En man som inte känner doften av elefantbajs utan bara av pengar....

Hur mycket är ett liv värt?

Jag kan villigt erkänna att jag definitivt inte är den som alltid vänder andra kinden till...Särskilt inte här i Indien... I dag har jag varit och är, fortfarande frustrerad.

****

Matilda och Olivia skulle få rida elefant har vi lovat jag och Johanna. De har en elefant på "The Preeth" nu några månader under högsäsong. Den bor på en gård bakom ett hus intill "The Preeth". I dag gick vi för att se på elefanten som barnen skulle få rida på imorgonbitti. Jag trodde mitt hjärta skulle brista! Där stod den, en halvvuxen elefanthane (10år), Fastkedjad mellan två palmer med så kort kedja till bakbenet att den inte kan röra sig. Den stod och vajade från sida till sida. Jag blev så upprörd av att se eländet att jag började gråta av ilska!!!

****

En tysk pappa och hans dotter kom precis. De hade köpt bananer till elefanten och pappan var lika upprörd som jag. Han berättade att han har klagat till "the manager" flera gånger angående elefantens skötsel. Jag är ständigt "pain in the ass" på managern på "The Preeth". Sist när de "glömde" hämta upp Johanna och Matilda på flyget. Innan det angående behandlingen av vildhundar.

****

Nu var jag åter igen arg då jag stegade in på kontoret och ifrågasatte behandlingen av elefanten. De blir nervösa bara av att se mig nuförtiden...det kan de gott bli! Jag blir så jävla förbannad på deras kortsiktiga tänk angående pengar. Jag förklarade att jag INTE kommer att låta mitt barn rida på en så ledsen elefant. De förklarade att de hade framfört klagomål om kedjorna redan tidigare och att elefanten nu hade fått större rörelsefrihet i den främre kedjan. Ja, den var säkert två meter lång *ironi* Den på bakbenet var max ett par decimeter... De förklarade sig med att elefanten var så ung och att den kunde skada sig själv eller andra om den fick större rörelsefrihet än detta! GAHHHH!! Tror väl faen att en kedjad elefant blir frustrerad och arg!!! Jag hade gått bärskärk! Ett skott i pannan är mer humant än att stå kedjad på det viset...!

****

Tyvärr är det många elefanter som behandlas som denna- och värre. Jag vägrar att gå på Trivandrum zoo, eftersom det är den optimala platsen för att se "djur i bur". Några svenskar jag pratat med som varit där sa; "Jovisst var det hemskt men det var värre i Thailand och det är ju ändå kul för barnen att få se hur djuren ser ut i verkligheten" GAHHHHHH!!! Faen vad frustrerande!! Jag orkade inte ens argumentera mot henne- det är så kortsiktigt och egoistiskt tänk att det fanns inget att argumentera emot.

****

En turist här som sett elefanten stå kedjad ansåg att det var mer humant att låta barnen rida än inte, eftersom då skulle "elefanten iallafall få röra på sig lite" Öhhh....jahaaaa...det är SÅ man ska diskutera! Jag orkar egentligen inte vara arg, jag är mest djupt ledsen. Jag kan inte förändra andra människor men jag kan iallafall välja att protestera, visa mitt missnöje och att sen inte deltaga. Här är jag gladerligen den" besvärliga madamen" som alltid bråkar om djuren. Det är väl det enda som jag har kommit ihop mig med lokala invånare om- Djuren.

****

En natt stötte jag på min "granne", på andra sidan gränden, med en stor sten som han tänkte slänga på en vildhundstik i ödehuset. Den skrek av smärta redan,så det var antagligen inte första stenen. Jag blev blossande ilsk och jag kan lova att han trodde att jag skulle slå ner honom. Jag är nästan ett huvud längre än den lille sura mannen och när jag konfronterade honom kände jag mig minst två meter längre. Han släppte stenen och gick tillbaka in på sin gård. Nu när jag möter honom ibland på gatan tittar han ner eller bort. Han får gärna låtsas som att jag inte existerar- men om jag får se honom med en sten igen så tror jag att jag tar upp en också- men inte för att kasta på hundar... Det är en surgubbe som gärna slår sin fru och skriker på allt och alla- men han var smart nog att backa just i detta fall...

****

Djuren har absolut inga rättigheter här. Jag kan tänka mig att de som arbetar för SPCA eller andra organisationer här i Indien möts av mycket motstånd eller skratt. Sådan är kulturen. Och kultur / vanor är svåra att förändra. Det går inte över en natt. Det är som jag har sagt och skrivit många gånger de senaste månaderna; Indien är ett land jag hatar att älska. Det är ett land som rör upp så många känslor och jag har svårt att tro att det ens skulle lämna den kallaste sten oberörd, iallafall på något sätt.

****

Nu ska jag klappa igen datorn en stund, nu har jag fått skriva av mig lite. Jag sitter på en solstol på "The Preeth" och skriver. Imorgon ska jag åter igen ta mig en sväng till "The manager". Jag tänker inte godta att det ska vara på det där viset kring den stackars elefanten. De får se till att lösa det på ett annat humanare sätt. Och bäst vore att byta elefanstkötare. Han har INTE snälla ögon och ett väldigt burdust sätt. En man som inte känner doften av elefantbajs utan bara av pengar....

****

Hur mycket är ett liv värt?

Nyårsafton.

Annorlunda nyårsfirande. Värme, lugn och harmoni.

Pysslar med lite vardagssysslor och njuter av stillheten. Egentligen hade jag behövt åka in till Varkala och handla lite men med tanke på att det är nyår och tydligen ett par hundra tusen pilgrimer här nu, så tror jag att jag hellre sitter under min korkek och filosoferar. Den indiska "heliga" stranden är invarderad av gulklädda indier som ska ta heliga bad i havet samtidigt som en del av dem sprider aska av sina avlidna i havet. I kväll lär det vara invasion av indier på klippan så vi får se om vi kommer att fira nyår där eller hemma i lugnet. Tågstationen är tydligen överbelamrad av indier som övernattar där som packade sillar. Den årliga tempelfestivalen går av stapeln även om Dalai Lama inte infann sig till invigningen. Om jag får välja att åka dit och trängas eller att befinna mig här hemma på altanen i lugnet- så är inte valet svårt. Jag är fortfarande trött efter resan till Trivandrum.

Igår firade vi Matilda på ABBA restaurang. Johanna hade beställt en kladdkaka med glass av bagaren och den bars in efter middagen med gnistrande tomtebloss. Matilda fick öppna presenter och fick ett litet överraskningsparty och jag tror hennes ögon gnistrade mer än tomteblossen. Trits att det blev en betydligt enklare tillställning än vad ett "normalt" svenskt barnkalas innebär- så tror jag att hennes födelsedag blev minnesvärd. Det är inte alltid det stora och dyra barnen minns utan snarare det fina i det lilla och enkla...

Johanna har shoppat en del under sin vistelse här. Både kläder, smycken, kryddor, kuddfodral, väska och några indiska lampor. Priserna är så otroligt låga- ändå är  Kerala relativt dyrt jämförelsevis med många andra ställen eftersom hyror och markpriser är höga här. När vi var i Trivandrum var det mest barnen som shoppade. Klänningar i mer västerländsk tuff stil som de vill ha på sig varje dag. De ser ut som två pastellfärgade karameller *L*

Jag har shoppat oerhört lite under mina månader här. Mina pengar går mest till mat och vardagssysslor. Likaså har vi inte varit på några turist-attraktioner eller turer. Vi har snarare acklimatiserat oss väldigt bra till en lugn och stilla vardaslunk. Jag behöver stillheten och lugnet. Det kostar för mycket ork att trängas och besöka turistattraktioner. Att sitta i stolen på altanen och filosofera är hundra gånger mer värt än att trängas på en liten yta med andra turister. Visst vill jag se lite medan jag är här, men jag tänker lägga mina rutter efter avslutad högsäsong. I mars och framåt, är det så väldigt varmt här att det kan vara läge att röra på sig till andra delar av Indien. Gärna upp i bergen där det är svalare än här vid kusten. Jag funderar just nu på om vi ska boka en resa till Sri Lanka i februari eller om jag istället ska åka upp till Mumbai och tillbringa några dagar där. Kanske blir Sri lanka inte årets utflykt ändå, det finns så otroligt mycket att upptäcka inom Indiens gränser.

Jag har funderat mycket. Försöker att optimalt leva i nuet men samtidigt fundera på vad jag vill göra i framtiden. I höstas så hade jag ganska klara planer på hur min framtid skulle se ut, men nu har vägen ändrats. Det betyder inte att framtiden kommer att bli sämre, snarare ser den bara mer diffus ut. Allt lutar åt att jag funderar på att flytta från Kalix. Jag känner allt mer att jag har gjort mitt där. Dags att röra på sig igen. Frågan är vart och hur. Om jag ska fortsätta att resa till Indien under vintrarna så kanske det är bäst att stanna kvar i Kalix eftersom jag älskar somrarna och det enkla livet i stugan vid älven. Men om jag ska fortsätta att resa till Indien vill jag ha ett fast projekt här att komma tillbaka till. Skulle jag orka och ha råd, så skulle jag definitivt starta igång en kvinnoby eller något annat som skulle kunna generera arbete för fattiga/ kastlösa/ ensamstående kvinnor. Vore fantastiskt att ha småskalig tillverkning och samarbete med mindre europeiska företag/ butiker som skulle ge ensamma kvinnor här en chans till en skälig inkomst och att ha barnen i skolan. Men orken och viljan går inte alltid hand i hand. Att starta upp ett sådant projekt ensam skulle kräva mer än vad jag skulle mäkta med. Jag har börjat känna mina gränser och det är inte kul- men livsviktigt- att försöka hålla dem...

Mitt liv idag ser så otroligt annorlunda ut än vad mitt liv såg ut förr. Så otroligt mycket rikare och varmare. Jag har ett rikt känsloliv som jag är rädd om. Jag behöver inte känna mig begränsad av någon annans humör eller välvilja. Inte heller behöver jag känna att jag behöver tassa på tå för att ingen ska missförstå mig. Jag har insett att det är ett ovärdigt sätt att leva. Att låta sig styras av andras välmående istället för efter sitt eget. Mår inte jag bra- så kan jag inte heller få någon annan att må bra. Antagligen är det därför så många är bittra och långsinta- eftersom de har svårt att älska sig själva...Det är alltid lättare att skylla dåligt humör på andra än att se sina egna brister i spegeln. Jag har börjat lära mig det. Jag har allt mer börjat inse hur fantastiskt livet är och hur otroligt mycket människor omkring mig har att lära mig -om mig själv. I min ungdom hade jag ett ganska hetsigt humör. Jag kom gärna i konfkilt om jag inte fick som jag ville, särskilt med min mamma. Jag hatade när andra försökte styra mig. Idag, som vuxen, har jag insett att ingen KAN styra mig- om jag inte själv accepterar att bli styrd och jag är ingen följare- jag är en oerhört frihetstörstande individ som inte vill gå i någon annans fotspår utan jag vill göra mina egna. Jag har mina egna fria val och jag får ta egna konsekvenser av de val jag gör. Likaså måste jag acceptera att andra människor inte tycker och tänker likadant som jag och att jag inte kan vara älskad av alla eller att JAG faktiskt inte kan älska alla. Jag kan välja att inte lägga energi på att irritera mig på människor eller saker jag ändå inte kan påverka. Jag försöker istället lära mig att släppa taget om de saker jag inte kan påverka och de människor som inte vill tillföra mig något än otrevligheter eller vill lägga på mig deras egna missnöjen. Att ta hand om mig själv och mitt liv är det jag ska vara bäst på. MEN jag har också insett att jag lämnar ALLA dörrar öppna för andra människor att passera in och ut i mitt liv- eftersom de måste få göra sina egna fria val och att jag aldrig vill vända ryggen till en människa som söker mig. Men jag ger mig själv full rätt att vända ryggen till en människa som söker strid.

Det går att fly från sitt livoch eget ansvar på många sätt. Vissa kanske ser min utlandsvistelse som en flykt. På sätt och vis kanske det var ett flyktbeteende, eftersom jag kände mig maktlös över mitt eget liv och mitt eget välmående och grep efter ett halmstrå för att göra en stor förändring av saker som inte fungerade. Men samtidigt blev det ett enormt språng till själslig utveckling. Jag gav mig själv möjligheten att sätta mig ner "utanför ramarna" och studera mitt liv utifrån. Det är lättare då att se vad som behöver göras än då man sitter mitt i allt. Jag flydde vardagen för att sedan kunna komma hem med nya fräscha infallsvinklar och ta tag i den igen. Men jag inser att jag inte vill att den ska bli samma vardag som förr. Jag behöver förändra den drastiskt. Framförallt så måste jag förändra mitt materiella liv. Jag inser nu hur allt materiellt nästan har kvävt mig. Jag  VILL egentligen äga så lite som möjligt eftersom det ger en betydligt större rörelsefrihet. Jag har samlat på mig alldeles för många ägodelar så att mina ägodelar äger snarare mig än att jag äger dom. Jag har INTE fått ett rikare liv med 42 tums TV eller nya möbler. Inte heller genom att renovera hela huset. Jag har snarare fått ett rikare liv just NU, genom att leva så avskalat och enkelt som möjligt. Det ger mer tid för eftertanke och reflektion över de små tingen i livet.

Med sorg ser jag på alla dem som ständigt måste byta nya bilar och putsa sin fasad för att det utåt skall se så välbärgat och lyckligt ut som möjligt. Det är för mig lika ofattbart som att inte kunna gå till ICA och köpa mjölk utan att först lägga på sig en yta av make up och hårspray. Det kommer aldrig att ske i mitt liv. Ingen skulle få mig att leva efter de premisserna, att yta ska gå före innehåll. Då lever jag hellre som den udda tanten i den lilla stugan i skogsbrynet som cyklar in till byn med stråhatt och blommig klänning på sin handmålade gamla cykel.

För att återgå till flyktbeteenden. Jag ser många olika sådana i min omgivning, inte bara i mitt eget liv. Det sorgligaste är när flykten går till alkohol. Jag har flera vänner som tar sin trygga tillflykt dit. Likaså till aggression och bitterhet. Det är också ett "lätt" sätt att slippa eget ansvar. Att vara bitter mot en människa är enklare än att se den människan i ögonen och släppa skölden. Att vara BÅDE bitter och ta till alkohol är den optimala flykten. Då slipper man ta ansvar över sin alkoholkonsumtion eftersom man han skylla den på sin bitterhet och skylla bitterheten på någon annan/ någonting annat. Jag har särskilt EN vän som jag mer än något annat önskar att denne skulle släppa taget helt och hållet om alkoholen. Att denne vän skulle välja den nyktra vägen istället för den "enkla", att ständigt fylla på med lite promille både här och där för att bedöva tankarna. Denne vän skulle då på ett annat sätt vara tvungen att ta tag i sig själv och sitt liv och ge mer plats till andra som faktiskt vill vara delaktiga i dennes liv. Det är svårt för dem som bara kan stå utanför och iaktta- för ingen kan göra något annat än den som själv vill ha en förändring. Vi kan inte förändra varandra. Aldrig någonsin. Iallafall inte varaktigt. Jag har en annan vän som har varit fast i alkoholen och som tagit sig ur för ett par år sen. En underbar människa som har arbetat otroligt mycket med att utveckla sig själv och som för mig och många andra har blivit en förebild och inspirationskälla. Det är fantastiskt att se hur rikt liv denne idag lever. kanske tack vare att livet innan har varit på flykt. Det är aldrig försent till förändring....

Här i Indien ser jag en hel del av alkoholens verkningar. Ingen rolig syn. Men det är betydligt färre kvinnor än män som är alkoholiserade, iallafall i "statistiken". Likaså vid de små skyffen som säljer alkohol på undanskymda platser- i kön är det uteslutande män, iallafall oftast. Medelåldern bland alkoholisterna är väldigt låg och många av de "gubbar" som raglar fram på gatorna ser ut som närmare 80 men jag misstänker att få av dem har passerat 50... Här är familjerna oerhört beroende av sina inkomster så att vara alkoholiserad familjefar får fruktansvärda konsekvenser för många. kvinnor kan inte skilja sig och barnen har inga rättigheter. En skild kvinna är inte särskilt väl sedd av övriga i byn oavsett orsak. Här väljer de flesta att blunda vilket förstör för oerhört många barn som aldrig får den minsta chans.

Hur kom jag egentligen in på alkoholism i dagens blogg?

Antagligen för att det är nyårsafton och jag vet hur många som dricker sig redlösa även tillsammans med sina familjer. Jag kommer att ta mig ett glas vin ikväll till middagen. Men det stannar vid ett glas. I kylen ligger en fin och stor tonfisk från fiskmarknaden och väntar på att bli till-lagad. Kvällen blir troligtvis stilla och lugn hemma. Cliffen får klara sig utan oss på tolvslaget, lugnast och tryggast för barnen.

Nu ska jag ta mig i kragen och rensa fisken och salta in den. Sen ska jag pyssla lite här hemma. Johanna och flickorna är på stranden men jag valde att vara hemma. Jag orkar inte vara i solen idag.

Önskar ER ALLA ett underbart gott slut och Gott Nytt År 2011. Hoppas det blir ett händelserikt år för er alla- på ett positivt sätt. Mitt år tänker jag iallafall forma så bra som jag kan, utifrån de förutsättningar som finns och som kommer under året. Och det första löftet jag ska ge mig själv (som jag alltid ger mig själv) det är att inte ge några nyårslöften...*L*

Kramar om er alla / EwaMaria

****

Annorlunda nyårsfirande. Värme, lugn och harmoni.

****

Pysslar med lite vardagssysslor och njuter av stillheten. Egentligen hade jag behövt åka in till Varkala och handla lite men med tanke på att det är nyår och tydligen ett par hundra tusen pilgrimer här nu, så tror jag att jag hellre sitter under min korkek och filosoferar. Den indiska "heliga" stranden är invarderad av gulklädda indier som ska ta heliga bad i havet samtidigt som en del av dem sprider aska av sina avlidna i havet. I kväll lär det vara invasion av indier på klippan så vi får se om vi kommer att fira nyår där eller hemma i lugnet. Tågstationen är tydligen överbelamrad av indier som övernattar där som packade sillar. Den årliga tempelfestivalen går av stapeln även om Dalai Lama inte infann sig till invigningen pga sjukdom. Om jag får välja att åka dit och trängas eller att befinna mig här hemma på altanen i lugnet- så är inte valet svårt. Jag är fortfarande trött efter resan till Trivandrum.

****

Igår firade vi Matildas 8-års dag på ABBA restaurang. Johanna hade beställt en kladdkaka med glass av bagaren och den bars in efter middagen med gnistrande tomtebloss. Matilda fick öppna presenter och fick ett litet överraskningsparty och jag tror hennes ögon gnistrade mer än tomteblossen. Trots att det blev en betydligt enklare tillställning än vad ett "normalt" svenskt barnkalas innebär- så tror jag att hennes födelsedag blev minnesvärd. Det är inte alltid "det stora och dyra" barnen minns utan snarare det fina i det lilla och enkla...

****

Johanna har shoppat en del under sin vistelse här. Både kläder, smycken, kryddor, kuddfodral, väska och några indiska lampor. Priserna är så otroligt låga- ändå är  Kerala relativt dyrt jämförelsevis med många andra ställen eftersom hyror och markpriser är höga här. När vi var i Trivandrum var det mest barnen som shoppade. Klänningar i mer västerländsk tuff stil som de vill ha på sig varje dag. De ser ut som två pastellfärgade karameller *L*

****

Jag har shoppat oerhört lite under mina månader här. Mina pengar går mest till mat och vardagssysslor. Likaså har vi inte varit på några turist-attraktioner eller turer. Vi har snarare acklimatiserat oss väldigt bra till en lugn och stilla vardagslunk. Jag behöver stillheten och lugnet. Det kostar för mycket ork att trängas och besöka turistattraktioner. Att sitta i stolen på altanen och filosofera är hundra gånger mer värt än att trängas på en liten yta med andra turister. Visst vill jag se lite medan jag är här, men jag tänker lägga mina rutter efter avslutad högsäsong. I mars och framåt, är det så väldigt varmt här att det kan vara läge att röra på sig till andra delar av Indien. Gärna upp i bergen där det är svalare än här vid kusten. Jag funderar just nu på om vi ska boka en resa till Sri Lanka i februari eller om jag istället ska åka upp till Mumbai och tillbringa några dagar där. Kanske blir Sri lanka inte årets utflykt ändå, det finns så otroligt mycket att upptäcka inom Indiens gränser.

****

Jag har funderat mycket. Försöker att optimalt leva i nuet men samtidigt fundera på vad jag vill göra i framtiden. I höstas så hade jag ganska klara planer på hur min framtid skulle se ut, men nu har vägen ändrats. Det betyder inte att framtiden kommer att bli sämre, snarare ser den bara mer diffus ut. Allt lutar åt att jag funderar på att flytta från Kalix. Jag känner allt mer att jag har gjort mitt där. Dags att röra på sig igen. Frågan är vart och hur. Om jag ska fortsätta att resa till Indien under vintrarna så kanske det är bäst att stanna kvar i Kalix eftersom jag älskar somrarna och det enkla livet i stugan vid älven. Men ska jag fortsätta att resa till Indien vill jag ha ett fast projekt här att komma tillbaka till ett par månader per år. Skulle jag orka och ha råd, så skulle jag definitivt starta igång en kvinnoby eller något annat som skulle kunna generera arbete för fattiga/ kastlösa/ ensamstående kvinnor. Vore fantastiskt att ha småskalig tillverkning och samarbete med mindre europeiska företag/ butiker som skulle ge ensamma kvinnor här en chans till en skälig inkomst och att ha barnen i skolan. Men orken och viljan går inte alltid hand i hand. Att starta upp ett sådant projekt ensam skulle kräva mer än vad jag skulle mäkta med. Jag har börjat känna mina gränser och det är inte kul- men livsviktigt- att försöka hålla dem...

****

Mitt liv idag ser så otroligt annorlunda ut än vad mitt liv såg ut förr. Så otroligt mycket rikare och varmare. Jag har ett rikt känsloliv som jag är rädd om. Jag behöver inte känna mig begränsad av någon annans humör eller välvilja. Det "enda" jag begränsas av är min egen ork/ brist på ork som inte alltid går parallellt med mina visioner och planer. Inte heller behöver jag nuförtiden känna att jag behöver tassa på tå för att ingen ska missförstå mig. Jag har insett att det är ett ovärdigt sätt att leva efter andras välvilja. Att låta sig styras av andras välmående istället för efter sitt eget. Mår inte jag bra- så kan jag inte heller få någon annan att må bra. Antagligen är det därför så många är bittra och långsinta- eftersom de har svårt att älska sig själva...Det är alltid lättare att skylla dåligt humör på andra än att se sina egna brister i spegeln. Jag har börjat lära mig det. Jag har allt mer börjat inse hur fantastiskt livet är och hur otroligt mycket människor omkring mig har att lära mig -om mig själv- och att lärpenningarna inte alltid är vackra men viktiga.

****

I min ungdom hade jag ett ganska hetsigt humör. Jag kom gärna i konfkilt om jag inte fick som jag ville, särskilt med min mamma. Jag hatade när andra försökte styra mig. Idag, som vuxen, har jag insett att ingen KAN styra mig- om jag inte själv accepterar att bli styrd- och jag är ingen följare- jag är en oerhört frihetstörstande individ som inte vill gå i någon annans fotspår utan jag vill göra mina egna. Jag har mina egna fria val och jag får ta egna konsekvenser av de val jag gör. Likaså måste jag acceptera att andra människor inte tycker och tänker likadant som jag och att jag inte kan vara älskad av alla eller att JAG faktiskt inte kan älska alla. Jag kan välja att inte lägga energi på att irritera mig på människor eller saker jag ändå inte kan påverka. Jag försöker istället lära mig att släppa taget om de saker jag inte kan påverka och de människor som inte vill tillföra mig något än otrevligheter eller vill lägga på mig deras egna missnöjen.

****

Att ta hand om mig själv och mitt liv är det jag ska vara bäst på.

****

Jag har också insett en annan sak utanför "mig själv"- Det är att jag lämnar ALLA dörrar öppna för andra människor att passera in och ut i mitt liv- eftersom de måste få göra sina egna fria val och att jag aldrig vill vända ryggen till en människa som söker mig. Men jag ger mig själv full rätt att vända ryggen till en människa som söker strid. Det är en styrka och en oerhörd frihet att våga välja att inte plocka upp sköld eller svärd. För hur mycket lättare är det inte att gå till motattack?

****

Det går att fly från sitt liv och eget ansvar på många sätt. Vissa kanske ser min utlandsvistelse som en flykt. På sätt och vis kanske det var ett flyktbeteende i begynnelsen, eftersom jag kände mig maktlös över mitt eget liv och mitt eget välmående och grep efter ett halmstrå för att göra en stor förändring av saker som inte fungerade. Men samtidigt blev det ett enormt språng till själslig utveckling. Jag gav mig själv möjligheten att sätta mig ner "utanför ramarna" och studera mitt liv utifrån. Det är lättare då att se vad som behöver göras än då man sitter mitt i allt.

****

Jag flydde vardagen för att sedan kunna komma hem med nya fräscha infallsvinklar och ta tag i den igen. Jag inser att jag absolut inte vill att det ska bli samma vardag "hemma" som förr. Jag behöver förändra den drastiskt. Framförallt så måste jag förändra mitt materiella liv. Jag inser nu hur allt materiellt nästan har kvävt mig. Jag  VILL egentligen äga så lite som möjligt eftersom det ger en betydligt större rörelsefrihet. Jag har samlat på mig alldeles för många ägodelar så att mina ägodelar äger snarare mig än att jag äger dom. Jag har INTE fått ett rikare liv med 42 tums TV eller nya möbler. Inte heller genom att renovera hela huset. Jag har snarare fått ett rikare liv just NU, genom att leva så avskalat och enkelt som möjligt. Det ger mer tid för eftertanke och reflektion över de små tingen i livet. Med sorg ser jag på alla dem som ständigt måste byta nya bilar och putsa sin fasad för att det utåt skall se så välbärgat och lyckligt ut som möjligt. Det är för mig lika ofattbart som att inte kunna gå till ICA och köpa mjölk utan att först lägga på sig en yta av make up och hårspray. Det kommer aldrig att ske i mitt liv. Ingen skulle få mig att leva efter de premisserna, att yta ska gå före innehåll. Då lever jag hellre som den udda tanten i den lilla stugan i skogsbrynet som cyklar in till byn med stråhatt och blommig klänning på sin handmålade gamla cykel.

****

För att återgå till flyktbeteenden. Jag ser många olika sådana i min omgivning, inte bara i mitt eget liv. Det sorgligaste är när flykten går till alkohol och agressivitet. Jag har flera vänner som tar sin trygga tillflykt dit. Likaså till aggression och bitterhet. Det är också ett "lätt" sätt att slippa eget ansvar. Att vara bitter mot en människa eller mot sitt liv är enklare än att se den människan eller sig själv i ögonen och släppa skölden. Att vara BÅDE bitter och ta till alkohol är den optimala flykten. Då slipper man ta ansvar över sin alkoholkonsumtion eftersom man kan skylla den på sin bitterhet och skylla bitterheten på någon annan/ någonting annat.

****

Jag har särskilt EN vän som jag mer än något annat önskar att denne skulle släppa taget helt och hållet om alkoholen. Att denne vän skulle välja den nyktra vägen istället för den "enkla", att ständigt fylla på med lite promille både här och där för att bedöva tankarna. Denne vän skulle då på ett annat sätt vara tvungen att ta tag i sig själv och sitt liv och ge mer plats till andra som faktiskt vill vara delaktiga i dennes liv. Det är svårt för dem som bara kan stå utanför och iaktta- för ingen kan göra något annat än den som själv vill ha en förändring. Vi kan inte förändra varandra. Aldrig någonsin. Iallafall inte varaktigt. OCH vi är alla föredömen för våra barn.

****

Jag har en annan vän som har varit fast i alkoholen och som tagit sig ur för ett par år sen. En underbar människa som har arbetat otroligt mycket med att utveckla sig själv och som för mig och många andra har blivit en förebild och inspirationskälla. Det är fantastiskt att se hur rikt liv denne idag lever. kanske tack vare att livet innan har varit på flykt. Det är aldrig försent till förändring....

****

Mitt egna flyktbeteende har aldrig tagit sig till alkohol. Men jag har flytt in i relationer som jag har dömt ut redan från början. Det har varit destruktiva relationer där jag tillåtit mig själv att misslyckas, eftersom det har varit det jag ansett att jag varit värd. Jag har kämpat MER med att förändra andras beteenden än att se på mina egna. Då misslyckas man alltid. Jämt och ständigt. Till 100%. Det har varit MIN trygghet att misslyckas eftersom jag har varit räddare för att lyckas än att misslyckas...! För vad händer om jag LYCKAS?

****

För att återgå till ämnet alkohol. Här i Indien ser jag en hel del av alkoholens verkningar. Ingen rolig syn. Men det är betydligt färre kvinnor än män som är alkoholiserade, iallafall i "statistiken". Likaså vid de små skyffen som säljer alkohol på undanskymda platser- i kön är det uteslutande män, iallafall oftast. Medelåldern bland alkoholisterna är väldigt låg och många av de "gubbar" som raglar fram på gatorna ser ut som närmare 80 men jag misstänker att få av dem har passerat 50... Här är familjerna oerhört beroende av sina inkomster så att vara alkoholiserad familjefar får fruktansvärda konsekvenser för många. Kvinnor kan inte skilja sig och barnen har inga rättigheter. En skild kvinna är inte särskilt väl sedd av övriga i byn oavsett orsak. Här väljer de flesta att blunda vilket förstör för oerhört många barn som aldrig får den minsta chans.

****

Hur kom jag egentligen in på alkoholism i dagens blogg?

****

Antagligen för att det är nyårsafton och jag vet hur många som dricker sig redlösa även tillsammans med sina familjer. Jag kommer att ta mig ett glas vin ikväll till middagen. Men det stannar vid ett glas. I kylen ligger en fin och stor tonfisk från fiskmarknaden och väntar på att bli till-lagad. Kvällen blir troligtvis stilla och lugn hemma. Cliffen får klara sig utan oss på tolvslaget, lugnast och tryggast för barnen.

****

Nu ska jag ta mig i kragen och rensa fisken och salta in den. Sen ska jag pyssla lite här hemma. Johanna och flickorna är på stranden men jag valde att vara hemma. Jag orkar inte vara i solen idag.

Önskar ER ALLA ett underbart gott slut och Gott Nytt År 2011. Hoppas det blir ett händelserikt år för er alla- på ett positivt sätt. Mitt år tänker jag iallafall forma så bra som jag kan, utifrån de förutsättningar som finns och de som tillkommer under året. Det första löftet jag ska ge mig själv är, som vanligt, att inte ge några nyårslöften...*L*

****

Kramar om er alla / EwaMaria

Sitter och halvsover...trött och sliten efter dagens resa till Trivandrum. Visst är det intresant att besöka en stor och larmande stad för ett par timmar men oerhört krävande. Det är högljutt, smutsigt och trångt. För att inte tala om varmt. Jag bokade "min chaufför" Sabu eftersom vi skulle ha barnen med och jag visste att det skulle bli alldeles för jobbigt för dem att vistas i larmet och hettan mer än maximalt ett par timmar. Det visade sig vara sant. De var helt slut. Likaså Johanna som fick huvudvärk. Då var det skönt att vi hade bil och slapp tåget hem. Egentligen var jag inte i behov av att "shoppa" något. Men jag hade tre önskemål på min "lista" på saker jag inte lyckats få tag på i Varkala; Avokado, Ost och en konservöppnare. På Big Bazaar som ligger på MG Road fick jag  iallafall tag på öppnaren. Men varken avokado eller ost. Jag förklarade för Sabu att jag ville ha tag på ost och han är en bra detektiv. Vi åkte till en grossist (som bara hade processed cheese i konserv som alla andra) och han tipsade oss om ytterligare en "stor" mataffär som var "bra" sorterad på MG Road, "Spencers" Sabu tog oss dit och DÄR hittade jag både ost OCH avokado! Lyckan var fullkomlig!!!! Nu har jag och Johanna avnjutit en halv STOR avokado var med citronpeppar och jag kan lova- det var ljuvligt.... På Spencers hittade jag även varmkorv (!) i konserv gjord på kyckling. Jag köpte en bara för att få prova. Korv är ju inte direkt vanligt här och NU har jag ju en konserväppnare! (Känner mig lyxig) Osten ligger i kylen- oprovad- jag vill vara lycklig en stund innan jag kanske blir besviken över smaken ELLER lycklig över att jag hittade god ost, lyckan blir liksom längre då ;-)

Ett missnöje hann jag ju självklart med i Trivandrum. Jag bet sänder en kindtand... När vi åt fish biyriani så var det en bit av ett ryggben i fiskbiten som jag missade och bet till, varav en bit av en kondtand lossnade :-( Jag kollade in en tandläkare i Trivandrum men han hade inte tid just då- och jag orkade inte vänta. Vi ska tydligen ha en bra tandläkare här i Varkala så jag får ringa till honom istället. Tyvärr inte imorgon eftersom jag inte tar mig dit. Imorgon är det nämligen general strejk bland taxi och rickshawförare i hela Kerala. Så det blir att stanna hemma och ta det lugnt. Skönt det också :-)

Jag har inte hunnit göra något av de saker jag "tänkt" hinna den senaste veckan. Det är så trevligt att ha besök från Sverige och dessutom har det varit jul. Men efter nyår tänker jag ta nya tag och se till att sätta sprätt på de pengar jag har kvar från insamlingen. Lite har redan "gått åt" under julen. En slant här och där till de jag VET har det tufft samt till att finansiera inköpet av en madrass till murarens hjälpreda. Imorgon ska jag försöka göra klart mit och Johannas lilla projekt "pannlampor" som jag tänkte dela ut till nyårspresent till de familjer jag har valt ut tidigare. Dethar blivit en hel del pengar "över" som tillsammans med de pengar Olivia själv har samlat in med sina klasskamrater troligen kommer att gå till det barnhem Renadev stödjer. Jag har hört mig för en del och förstått att hans arbete där är ovärderligt och viktigt.

Dagarna går sin gilla gång här i Varkala. Olivia har blivit lite förkyld och går omkring och nyser. Men glad och go ändå. Hon trivs minst lika bra som jag och jag frågade senast igår om hon längtade hem och svaret var snabbt och koncist, Nej. Hon har funnit sig tillrätta otroligt bra och jag är så stolt över hennes stora framsteg beträffande engelskan, varje dag! Hon vill inte att jag alls ska varken läsa meny åt henne- eller beställa- nu vill hon göra allt det själv och gör det helt utan bekymmer. Hon gillar även att läsa på engelska skyltar och se engelska barnfilmer. Varje dag frågar hon om nya ord att memorera samt om diverse gramattiska ordföljder är rätt. Det verkar som att hon har hittat nyckeln till engelska språket och börjar se logiken i ändelser och grammatiken. Hon börjar skilja på tex "mine" och "my"  eller "yours" och "you´r" vilket är intressant. :-) Meningarna börjar bli längre och tydligare samt med variation. Tex "Can I have a...." kan bli " I want a..." eller till och med "I think I want a.....today"  Det är långa meningar för en åttaåring som i princip bara börjat med att lära sig lite rim och ramsor mm.

Hur går det för mig här då? Tja....bra antar jag :-) MEN jag har börjat märka av mina stela leder...:-(  Nu sista veckan har jag varken gått på yoga eller massage och det märks direkt på stelheten.... Mina leder ömmar på morgonen och jag börjar bli lite vätskesvullen i händer och vader- precis som tidigare. Jag ska försöka ta tag i Yogan igen och ser fram mot att få påbörja en till behandlingsperiod med massage/ ajurveda i början av februari. Jag inser lite sorgset att jag antagligen kommer att få tillbaka min stelhet när jag kommer hem till Sverige eftersom jag inte har tillgång till samma behandlingar där, men det kan vara klokt att få in rutiner med yoga eftersom jag med den kan göra en hel del själv för att motverka värk.

Hemma i kylslagna Sverige har tydligen inkommande vatten till mitt hus frusit. Det är första gången någonsin det händer. Maria skulle dit och vattna Johannas blommor i söndags och det var inget vatten i kranarna. Kommunen skulle komma och stänga av inkommande vatten igår och jag hoppas att en vän som har byggfirma ska kunna tina rören och på något vis isolera dem, om än tillfälligt, för att det inte ska hända igen. Det har tydligen frysit eftersom det varit kallt och ingen har spolat i kranarna plus att ett rasskydd har åkt in under huset precis vid inkommande vatten. Men jag vet att det har legat en skiva över "hålet" och dt var där även förra vintern utan att fryssa, men jag antar att det var häjden av otur i år att det har varit så kallt precis nu när Johanna är här. Nu är det bara att hoppas att inget frusit sönder...MEN jag kan inget göra härifrån hursomhelst utan bara hoppas på att jag har hjälp av kunnigt folk på plats :-)

Nu ska jag gå in i duschen och sen krypa till sängs. Jag är trött och behöver en rejäl natts sömn. Imorgon antar jag att det blir en dag med barnen- antagligen på stranden. Vi kommer oss inte så långt utanför cliffen om det strejkas. Hoppas bara det är EN dags strejk så att vi kommer oss till templet på torsdag. Dalai Lama kommer hit till Varkala för första gången och ska inviga den hinduiska tempelfestivalen. Busslaster från hela indien har börjat anlända hit och jag misstänker att det kommer att bli ENORMT mycket folk! Vi ska försöka ta oss dit och lyssna. Det vore absolut spännande att få en skymt av en så stor ledare/ författare/ livslärare som Dalai Lama. Hur ofta i livet får man en chans till det? Hoppas jag kan ladda upp detta blogginlägg ikväll, annars får jag göra det imorgon. Mitt internet är fruktansvärt segt idag- värre än vanligt och det tar flera minuter att öppna upp enklaste sida...

Önskar er alla en underbar kväll.

Varmaste kramarna / EwaM

****

Tisdag 28/12 23.30

****

Sitter och halvsover...trött och sliten efter dagens resa till Trivandrum. Visst är det intresant att besöka en stor och larmande stad för ett par timmar men oerhört krävande. Det är högljutt, smutsigt och trångt. För att inte tala om varmt. Jag bokade "min chaufför" Sabu eftersom vi skulle ha barnen med och jag visste att det skulle bli alldeles för jobbigt för dem att vistas i larmet och hettan mer än maximalt ett par timmar. Det visade sig vara sant. De var helt slut. Likaså Johanna som fick huvudvärk. Då var det skönt att vi hade bil och slapp ta tåget hem.

****

Egentligen var jag inte i behov av att "shoppa" något. Jag har allt jag behöver -och lite till- här i mitt enkla lilla hus. Men jag hade tre önskemål på min "lista" på saker jag inte lyckats få tag på i Varkala och drömmer om att få lyxa till vardagen med; Avokado, Ost och en konservöppnare.

****

På Big Bazaar som ligger på MG Road fick jag  iallafall tag på öppnaren. Men varken avokado eller ost. Jag förklarade för Sabu att jag ville ha tag på ost och han är en bra detektiv. Vi åkte till en grossist (som bara hade processed cheese i konserv som alla andra) och han tipsade oss om ytterligare en "stor" mataffär som var "bra" sorterad på MG Road, "Spencers" Sabu tog oss dit och DÄR hittade jag både ost OCH avokado! Lyckan var fullkomlig!!!! Nu har jag och Johanna avnjutit en halv STOR avokado var med citronpeppar och jag kan lova- det var ljuvligt.... På Spencers hittade jag även varmkorv (!) i konserv gjord på kyckling. Jag köpte en burk bara för att ungarna ska få prova. Korv finns ju inte här och NU har jag ju dessutom en konserväppnare! (Känner mig lyxig trots att modellen är både konstig och racklig) Osten ligger i kylen- oprovad- jag vill vara lycklig en stund innan jag kanske blir besviken över smaken ELLER lycklig över att jag hittade god ost, lyckan blir liksom längre då ;-)

****

Ett missnöje hann jag ju självklart med i Trivandrum. Jag bet sönder en kindtand... När vi åt Fish Biyriani så var det en bit av ett ryggben i fiskbiten som jag missade och bet till, varav en bit av en kindtand lossnade :-( Jag kollade in en tandläkare i Trivandrum men han hade inte tid just då- och jag orkade inte vänta. Vi ska tydligen ha en bra tandläkare här i Varkala så jag får ringa till honom istället. Tyvärr inte imorgon eftersom jag inte tar mig dit. Imorgon är det nämligen general strejk bland taxi och rickshawförare i hela Kerala. Så det blir att stanna hemma och ta det lugnt. Skönt det också :-) Det ska onekligen bli lite spännande att gå till tandläkaren här i Indien- särskilt i denna lilla fiskeby...;-)

****

Jag har inte hunnit göra något av de saker jag "tänkt" hinna den senaste veckan. Det är så trevligt att ha besök från Sverige och dessutom har det varit jul. Men efter nyår tänker jag ta nya tag och se till att sätta sprätt på de pengar jag har kvar från insamlingen. Lite har redan "gått åt" under julen. En slant här och där till de jag VET har det tufft samt till att finansiera inköpet av en madrass till murarens hjälpreda. Imorgon ska jag försöka göra klart mitt och Johannas lilla projekt "pannlampor" som jag tänkte dela ut till nyårspresent till de familjer jag har valt ut tidigare. Det har blivit en hel del pengar "över" som tillsammans med de pengar Olivia själv har samlat in med sina klasskamrater troligen kommer att gå till det barnhem Renadev stödjer. Jag har hört mig för en del och förstått att hans arbete där är ovärderligt och viktigt. Kanske hinner vi besöka det medans Jphanna och Matilda ännu är här, det skulle säkert vara intressant för dem att följa med. Likaså lärorikt för våra barn att inse att vi har det otroligt bra i Sverige.

****

Dagarna går sin gilla gång här i Varkala. Olivia har blivit lite förkyld och går omkring och nyser. Men glad och go ändå. Hon trivs minst lika bra som jag och jag frågade senast igår om hon längtade hem och svaret var snabbt och koncist- Nej. Hon har funnit sig tillrätta otroligt bra och jag är så stolt över hennes stora framsteg beträffande engelskan, varje dag! Hon vill inte att jag alls ska varken läsa meny åt henne- eller beställa de gånger vi äter ute på restaurang - nu vill hon göra allt det själv och gör det nästan helt utan bekymmer. Hon gillar även att läsa på engelska skyltar och se engelska barnfilmer. Varje dag frågar hon om nya ord att memorera samt om diverse gramattiska ordföljder är rätt. Det verkar som att hon har hittat nyckeln till engelska språket och börjar se logiken i ändelser och i grammatiken. Hon börjar skilja på tex "mine" och "my"  eller "yours" och "you´r" vilket är intressant. :-) Meningarna börjar bli längre och tydligare samt med variation. Tex "Can I have a...." kan bli " I want a..." eller till och med "I think I want a.....today"  Det är långa meningar för en åttaåring som i princip bara börjat med att lära sig lite rim och ramsor mm.

****

Hur går det för mig här då? Tja....bra antar jag :-) MEN jag har börjat märka av mina stela leder...:-(  Nu sista veckan har jag varken gått på yoga eller massage och det märks direkt på stelheten.... Mina leder ömmar på morgonen och jag börjar bli lite vätskesvullen i händer och vader- precis som innan min resa. Jag ska försöka ta tag i Yogan igen och ser fram mot att få påbörja en till behandlingsperiod med massage/ ajurveda i början av februari. Jag inser lite sorgset att jag antagligen kommer att få tillbaka min stelhet när jag kommer hem till Sverige, åtminstone en del av den, eftersom jag inte har tillgång till samma behandlingar där, men det kan vara klokt att få in rutiner med yoga eftersom jag med den kan göra en hel del själv för att motverka värk.

****

Hemma i kylslagna Sverige har tydligen inkommande vatten till mitt hus frusit. Det är första gången någonsin det händer. Maria skulle dit och vattna Johannas blommor i söndags och det var inget vatten i kranarna. Kommunen skulle komma och stänga av inkommande vatten igår och jag hoppas att en vän som har byggfirma ska kunna tina rören och på något vis isolera dem, om än tillfälligt, för att det inte ska hända igen. Det har tydligen frysit eftersom det varit kallt och ingen har spolat i kranarna PLUS att ett rasskydd har åkt in under huset precis vid inkommande vatten. Men jag vet att det har legat en skiva över "hålet" och det var där även förra vintern utan att frysa, men jag antar att det var höjden av otur i år att det har varit så kallt precis nu när Johanna är här. Nu är det bara att hoppas att inget frusit sönder...MEN jag kan inget göra härifrån hursomhelst utan bara hoppas på att jag har hjälp av kunnigt folk på plats :-)

****

Nu ska jag gå in i duschen och sen krypa till sängs. Jag är trött och behöver en rejäl natts sömn. Imorgon antar jag att det blir en dag med barnen- antagligen på stranden. Vi kommer oss inte så långt utanför cliffen om det strejkas. Hoppas bara det är EN dags strejk så att vi kommer oss till templet på torsdag. Dalai Lama kommer hit till Varkala för första gången och ska inviga den hinduiska tempelfestivalen. Busslaster från hela indien har börjat anlända hit och jag misstänker att det kommer att bli ENORMT mycket folk! Vi ska försöka ta oss dit och lyssna. Det vore spännande att få en skymt av en så stor ledare/ författare/ livslärare som Dalai Lama. Hur ofta i livet får man en chans till det?

****

Hoppas jag kan ladda upp detta blogginlägg ikväll, annars får jag göra det imorgon. Mitt internet är fruktansvärt segt idag- värre än vanligt och det tar flera minuter att öppna upp enklaste sida...

****

*Allt löser sig, sa han och bajsade i vasken*

****

Sitter i skuggan på altanen och andas uuut. Det har varit en rörig och oerhört hektisk morgon. Självklart strulade allt som kunde strula. Bilen som bokades via The Preeth missades. TROTS att jag dubbelcheckat och lämnat flightuppgifter för bara några dagar sedan... Innebörden blev att ingen hämtade mina gäster som blev strandsatta på flygplatsen. Typiskt nog så hade Johanna bytt mobil precis innan avfärd så hon hade inte mina Indiska telefonnummer heller... Tillslut efter ett evigt väntande på en bil som inte kom så tog dom en Rickshaw till Varkala. Då hade "The Preeth" börjat efterlysa dem via flygplatsens security och skickat dit en annan bil. Men flygplatsen är stor och har du väl gått ut- får du inte gå in igen. Självklat gick dom ut i morse eftersom de förväntade sig att bli hämtade.

****

GISSA om jag har varit orolig....och hur GLAD jag blev när de äntligen dör upp här! Rickshaw föraren hade iallafall hittat till ABBA, för den restaurangen kom Johanna ihåg och därifrån hade de fått namnet på Hus Nordica som hon då mindes. MEN det är inte heller lätt att hitta Hus Nordica eftersom det ligger lite avsides på en lugn liten återvändsgränd. Men de lyckades. Tur i detta fall att Varkala är en liten bondhåla och inte en jätte stor stad :-)

****

När de väl kom fram fick de äntligen frukost och Johanna fick vila en stund. Hon sover ännu och jag ska snart väcka henne. Flickorna leker och man märker knappt av dem- som vanligt. Olivia är jättelycklig att de äntligen kommit. Vi har väntat och väntat och i morse klev vi ju upp redan klockan sex för att invänta dem vid sjutiden. Halv elva var de här.

****

Nu ska vi avnjuta dagen med ett besök på "Black Beach" och sen en god middag och tidig kväll. Imorgon ska vi planera julen. Ungarna längtar efter julklappar och själv tycker jag det känns helt overkliget att det snart är julafton och +33 grader i skuggan...

****

Önskar er alla en riktigt fin dag och hoppas ni inte har "snöat in" helt och hållet ;-) / EwaMaria

****

Sitter i skuggan på altanen och andas uuut. Det har varit en rörig och oerhört hektisk morgon. Självklart strulade allt som kunde strula. Bilen som bokades via The Preeth missades. TROTS att jag dubbelcheckat och lämnat flightuppgifter för bara några dagar sedan... Innebörden blev att ingen hämtade mina gäster som blev strandsatta på flygplatsen. Typiskt nog så hade Johanna bytt mobil precis innan avfärd så hon hade inte mina Indiska telefonnummer heller... Tillslut efter ett evigt väntande på en bil som inte kom så tog dom en Rickshaw till Varkala. Då hade "The Preeth" börjat efterlysa dem via flygplatsens security och skickat dit en annan bil. Men flygplatsen är stor och har du väl gått ut- får du inte gå in igen. Självklat gick dom ut i morse eftersom de förväntade sig att bli hämtade.

****

GISSA om jag har varit orolig....och hur GLAD jag blev när de äntligen dör upp här! Rickshaw föraren hade iallafall hittat till ABBA, för den restaurangen kom Johanna ihåg och därifrån hade de fått namnet på Hus Nordica som hon då mindes. MEN det är inte heller lätt att hitta Hus Nordica eftersom det ligger lite avsides på en lugn liten återvändsgränd. Men de lyckades. Tur i detta fall att Varkala är en liten bondhåla och inte en jätte stor stad :-)

****

När de väl kom fram fick de äntligen frukost och Johanna fick vila en stund. Hon sover ännu och jag ska snart väcka henne. Flickorna leker och man märker knappt av dem- som vanligt. Olivia är jättelycklig att de äntligen kommit. Vi har väntat och väntat och i morse klev vi ju upp redan klockan sex för att invänta dem vid sjutiden. Halv elva var de här.

****

Nu ska vi avnjuta dagen med ett besök på "Black Beach" och sen en god middag och tidig kväll. Imorgon ska vi planera julen. Ungarna längtar efter julklappar och själv tycker jag det känns helt overkliget att det snart är julafton och +33 grader i skuggan...

****

Önskar er alla en riktigt fin dag och hoppas ni inte har "snöat in" helt och hållet ;-) / EwaMaria

Natten har varit problematisk för sömnen. Vildhundarna håller serenad överallt eftersom det är fullmåne och det prasslar i varenda buske. Aktiviteten ute har varit hög i natt som en riktig varulvsnatt. Det verkar bli samma aktivitet inatt. Hundarna ylar överallt mot månen. Jag ska INTE nattsudda lika "brutalt"i natt som igår, eftersom Johanna och Matilda landar i Trivandrum 03.45 imorgonbitti så de är nog här vid 06.30-tiden. Jag har skickat Sabu att hämta dem så jag vet att de kommer fram ordentligt. Det är skönt att ha en ordentlig bil som väntar och hittar, när man är trött och bara vill komma fram- istället för att leta en taxi i kaoset med en chaufför som ofta kör som en galning och inte hittar hit till vårt hus. Det finns betydligt fler dåliga chaufförer än bra, kan man lungt säga. Hur mycket pengar eller dödshot jag skulle vara under så skulle jag inte köra i Trivandrums kaotiska trafiksituation.

I dag har det varit en väldigt konstig dag. Jag har varit väldigt seg av för lite sömn men har också haft mycket funderingar och livsöden som har passerat genom mina öron och tankar. Jag har fått ta del av insikten om hur skört livet här i Kerala kan vara och hur lätt underbara människor som drömmer om en dräglig tillvaro, kan hamna i svår knipa, jagade av lånehajar som ständigt stramar åt "det oskrivna" och kräver skyhöga räntor tills familjer får gå utblottade från hus och hem som de slitit hårt med. Här är det sociala skyddsnätet noll. Faller man så faller man hårt och brutalt och blir överkörd och tillbaka backad över. Tänker spontant på spindeln jag nyss såg som skadad kämpade för sitt liv men blev bortförd av ett gäng små myror. De små lurade i skuggan och de hugger brutalt underifrån om de får blodvittring och chansen. Så är det även i verkliga livet. Man ska tydligen se till att städa ordentligt  i hörnen.

Jag kände mig trött och sliten när jag kom på min behandling. Både av sorgliga nyheter, bristen på sömn och annat som försöker kila in en skavande sten i min sko. När jag kom till "kliniken" såg alla direkt att jag var trött. Jag sa att jag sovit för lite pga fullmånen, vilket ju faktiskt var sanning- om än bara halva. Då ändrade de mitt massageprogram idag och jag fick en skön avslappnande massage och en hel timmes "Dhara". Det är en behandling där varm olja rinner ner i pannan när man ligger på rygg. Den återföljs av en skön huvud och ansiktsmassage. Otroligt avslappnande. Timmen kändes som tio minuter och huvudet kändes så mycket mer utvilat efteråt. När jag kom ut från kliniken så reagerade jag direkt på den otroliga färgprakten i naturen! Ja jag har sett den förr, men ändå inte SETT den. Alla färger framträdde nästan väl skarpt. Som att jag dragit upp färgkontrasten lite väl hårt på ett foto. En blå pressenning som jag inte lagt märke till förr inne på en gård, var nästan smärtsamt blå. När jag kom hem duschade jag av mig och la mig en halvtimme och vilade. När jag åter klev upp hade färgseendet stabiliserat sig till det normala. Intressant att hjärnan kan "överreagera" på färger efter en timmes så total avslappning som behandlingen var.

I kväll har vi suttit på ABBA en stund. Ätit en seafoodsalad (min favorit) och druckit en Moijitos. Det var skönt att surra med tjejerna en stund och kolla av planerna inför julen. Nu ska jag bara stämma av med Johanna och så ska vi väl få den här julen att bli minnesvärd :-)

Men NU ska jag göra kväll.Olivia har somnat trots protester att somna ensam ikväll eftersom jag ville sitta utanför en stund som vanligt. I kväll har vi ytterdörren öppen så hon fick känslan av sällskap. När vi kom hem var det nämligen en jätte-spindel på golvet inne. Olivia gick in, det var strömavbrott och hon hade bara pannlampan. Då kände hon hur något rusade över hennes fot. Hon brukar inte reagera på insekterna men denna gång var hon så oförberedd så hon skrek till. Jag försökte klappa den med en sko men de jäklarna är så snabba och den for under sängen. Men med sopkvasten fick jag fram den och klappade ihjäl den. Vi kunde dock fnissa lite i eländet och Olivia sa att det var tur att den inte sprang över golvet imorgon bitti när Johanna och Matilda kommer, då hade de väl vänt om de sett den som det första på sin semester här i Indien ;-) Det är mycket insekter just nu och det brukar tydligen vara så direkt efter monsunen, så det ska bli mindre när det blir torrare... Imorgon ska vi hänga upp ett mygg-nät över extrasängen så våra gäster kan sova tryggt ;-)

Ha en underbar kväll och stressa inte ihjäl dig i julstöket. Det viktigaste är inte att ha skinande rent och mängder av mat- det viktigaste är att komma ihåg varför vi EGENTLIGEN firar jul och umgås...<3 / EwaMaria

Natten har varit problematisk för sömnen. Vildhundarna håller serenad överallt eftersom det är fullmåne och det prasslar i varenda buske. Aktiviteten ute har varit hög i natt, som en riktig varulvsnatt. Det verkar bli samma aktivitet  denna natt. Hundarna ylar överallt mot månen.

****

Jag ska INTE nattsudda lika "brutalt"i natt som igår, eftersom Johanna och Matilda landar i Trivandrum 03.45 imorgonbitti så de är nog här vid 06.30-tiden. Jag har skickat Sabu att hämta dem så jag vet att de kommer fram ordentligt. Det är skönt att ha en ordentlig bil som väntar och hittar, när man är trött och bara vill komma fram- istället för att leta en taxi i kaoset med en chaufför som kanske kör som en galning och säkert inte hittar hit till vårt hus. Det finns betydligt fler dåliga chaufförer än bra, kan man lungt säga. Hur mycket pengar eller dödshot jag skulle vara under så skulle jag inte köra i Trivandrums kaotiska trafiksituation någon tid på dygnet.

****

I dag har det varit en väldigt konstig dag. Jag har varit väldigt seg av för lite sömn men har också haft mycket funderingar och livsöden som har passerat genom mina öron och tankar. Jag har fått ta del av insikten om hur skört livet här i Kerala kan vara och hur lätt underbara människor som drömmer om en dräglig tillvaro, kan hamna i svår knipa, jagade av lånehajar som ständigt stramar åt "det oskrivna" och kräver skyhöga räntor tills familjer får gå utblottade från hus och hem som de slitit hårt med. Här är det sociala skyddsnätet noll. Faller man så faller man hårt och brutalt och blir överkörd och tillbaka backad över.

****

Tänker spontant på spindeln jag nyss såg som skadad kämpade för sitt liv men blev bortförd av ett gäng små myror. De små lurade i skuggan och de hugger brutalt underifrån om de får blodvittring och chansen. Så är det även i verkliga livet. Man ska tydligen se till att städa ordentligt  i hörnen, vilket jag aldrig riktigt har lärt mig.

****

Jag kände mig trött och sliten när jag kom på min behandling. Både av sorgliga nyheter, bristen på sömn och annat som försöker kila in en skavande sten i min sko. När jag kom till "kliniken" såg alla direkt att jag var trött. Jag sa att jag sovit för lite pga fullmånen, vilket ju faktiskt var sanning- om än bara halva. Då ändrade de mitt massageprogram idag och jag fick en skön timmes avslappnande massage och en hel timmes "Dhara".

****

Dhara är en behandling där varm olja rinner ner i pannan när man ligger på rygg. Den återföljs av en skön huvud och ansiktsmassage. Otroligt avslappnande. Timmen kändes som tio minuter och huvudet kändes så mycket mer utvilat efteråt. När jag kom ut från kliniken så reagerade jag direkt på den otroliga färgprakten i naturen! Ja jag har sett den förr, men ändå inte SETT den. Alla färger framträdde nästan väl skarpt. Som att jag dragit upp färgkontrasten lite väl hårt på ett foto. En blå pressenning som jag inte lagt märke till förr inne på en gård, var nästan smärtsamt blå. När jag kom hem duschade jag av mig och la mig en halvtimme och vilade. När jag åter klev upp hade färgseendet stabiliserat sig till det normala. Intressant att hjärnan kan "överreagera" på färger efter en timmes så total avslappning som behandlingen var.

****

I kväll har vi suttit på ABBA en stund. Ätit en seafoodsalad (min favorit) och druckit en Moijitos. Det var skönt att surra med tjejerna en stund och kolla av planerna inför julen. Nu ska jag bara stämma av med Johanna och så ska vi väl få den här julen att bli minnesvärd :-) Under mellandagarna ska jag åka till Renadevs by och kanske Johanna vill följa med till barnhemmet... Hon anländer mer pannlampor imorgon så då blir det batteri-köp och sen att dela ut lamporna i de butiker jag vill hjälpa samt till en del hem utan elektricitet.

****

Men NU ska jag göra kväll.Olivia har somnat trots protester att somna ensam ikväll eftersom jag ville sitta utanför en stund som vanligt. I kväll har vi ytterdörren öppen så hon fick känslan av sällskap. När vi kom hem var det nämligen en jätte-spindel på golvet inne. Olivia gick in, det var strömavbrott och hon hade bara pannlampan. Då kände hon hur något rusade över hennes fot. Hon brukar inte reagera på insekterna men denna gång var hon så oförberedd så hon skrek till. Jag försökte klappa ihjäl den med en sko men de jäklarna är så snabba och den for under sängen. Men med sopkvasten fick jag fram den och klappade ihjäl den.

****

Vi kunde efteråt fnissa lite i eländet och Olivia sa att det var tur att den inte sprang över golvet imorgon bitti när Johanna och Matilda kommer, då hade de väl vänt om de sett den som det första på sin semester här i Indien ;-) Det är mycket insekter just nu och det brukar tydligen vara så direkt efter monsunen, så det ska bli mindre när det blir torrare... Imorgon ska vi hänga upp ett mygg-nät över extrasängen så våra gäster kan sova tryggt ;-)

****

Ha en underbar kväll och stressa inte ihjäl dig i julstöket. Det viktigaste är inte att ha skinande rent och mängder av mat- det viktigaste är att komma ihåg varför vi EGENTLIGEN firar jul och umgås...<3 / EwaMaria