Mitt Indien

Morgonens yoga var en plåga. Både för att jag har sovit alldeles för lite och för att mina muskler och leder strejkar och tycker att de helst vill inta den position de hade innan jag började plåga dem med stretch övningar. De vill ha det som det alltid varit. De protesterar mot förändringar- med smärta. Jag försöker att inte forcera men successivt få mina leder rörligare och min kropp mer i balans. Jag är skyldig min kropp denna unika chans att hela, smärtan lever jag  ju konstant med, även om jag låter min kropp bara "vara". Då är den smärtan jag upplever nu mer positiv. Den driver framåt om även i lugn takt.

Smärta är inte alltid av ondo. Varken fysisk eller psykisk. Ofta, när vi psykiskt är längst ner i dalen så känns det som att vi aldrig kommer att nå ljuset igen, men när vi väl är uppe på toppen och blickar ner, skulle vi knappast njuta av utsikten lika mycket om vi aldrig varit längst ner och gjort den mödosamma klättringen uppåt.

Överallt längs  livets väg möts vi av hinder av olika slag. Många av oss stannar vid varje hinder, eller åtminstone vid många av dem. Vi känner irritation, ilska, frustration. Tillslut spottar vi i nävarna och tar oss över för att fortsätta. Men vi är ganska så trötta och blir riktigt förbannade när vi möter NÄSTA hinder- kanske större än det förra. Vi spottar i nävarna- och tar oss över...nu ännu tröttare. Vi funderar på vägen och försöker fokusera på hur nästa hinder möjligen kan se ut- för att lättare klara oss över det. Men det visar sig att hindret var av helt annan karaktär än vi planerade- och vi blir ilskna igen. När vi väl nått toppen efter en mödosam och svår klättring- så jublar vi och känner oss- med all rätt- som en segrare. Men vi är helt slut av ansträngningen alla hinder tagit så vi glömmer att verkligen njuta av utsikten.

Andra gånger i livets klättring stannar vi till, kanske redan vid första vid hindret, femte eller tionde och tänker "åhh neeej- inte ett hinder TILL...jag går tillbaka och söker mig en annan väg. På det viset blir vi vilsna och irrar kvar någonstans i mitten och får ständigt söka vägar tillbaka. För det finns INGEN väg i livet utan hinder. Ingen.

När jag var yngre gjorde jag oftast som det första exemplet. Jag blev irriterad över saker som kom i min väg, människor som inte lyssnade eller de jag tyckte stal min energi. Jag tyckte att varje hinder var större än det andra och försökte förutse vad som skulle komma nästa gång. Ibland på min vandring stannade jag upp, lyssnade, doftade och tittade mig omkring hur vacker livets vandring faktiskt är- och det gav mig styrka att besegra nästa hinder på vägen. Jag strävade mödosamt och målmedvetet framåt. Ibland tappade jag fotfästet, men försökte fokusera på att kommamig vidare- framåt. Jag var helt enkelt rädd för stillaståendet.

I dag har jag lärt mig att omprioritera mycket av detta. Iallafall har jag lärt mig att fokusera annorlunda. Jag försöker inse att det är inte målet som är livet- det är faktiskt vår väg dit som är det. Alla hinder och prövningar som står ivägen för oss- ska vi egentligen vara tacksamma för. De ger oss en styrka att lösa problem och ta oss förbi så oskadda som möjligt samt utan att orsaka andra skada. Ibland skadar vi oss- eller andra-men vi gör förhoppningsvis inte samma misstag nästa gång- vis av vår väg.

Människor slär följe med oss på vår vandring. En del finns där hela livet, andra bara en del av vandringen. Men alla är lika viktiga för oss. Alla är där för att lära oss hantera oss själva. I slutänden vet vi- det är endast vi själva som vandrar vår väg- ensamma. Hur många människor vi än slår följe med- så är vi själva den enda som med hundra procents säkerhet kommer att följa oss hela vägen.

Vi möter  många efter vägen som vill korrigera oss. Som vill att vi ska göra på ett speciellt sätt eller kliva över ett hinder på ett speciellt sätt. De människorna ska vi vara tacksamma över. De lär oss ALLA något om oss själva. Vissa av dem är vis av erfrenhet och vill guida oss rätt. Vi slipper blessyrer och anammar deras omtänksamhet. Det är så en bra förälder gör med sitt barn exempelvis. Eller en god vän, ledare eller partner.

Sen möter vi dem som  tycker att endast deras sätt att ta sig över är rätt. Vi blir irriterade och känner oss påpassade och olustiga. Hindret växer istället för krymper. Vi vill ta oss över på ett eget sätt- men får inte- för det är "fel sätt". Då har vi många val. De flesta gångerna resignerar vi kanske och gör det på den andres sätt- ogillande, men vi tar oss över. Andra gånger kanske vi irriterat vill försöka själva - och tar oss över, eller misslyckas och lyssnar. Vi kanske tjurar ihop och vänder eller stannar kvar.  Men vad händer om vi ler och säger;  "nej tack, jag vill försöka själv- vi ses på andra sidan om du inte vill följa med i mitt försök- du väljer själv din väg men jag slår gärna följe med dig senare"

Jag försöker sen ett antal år att fokusera på min vandring, dvs varken på alla hinder eller målet. Jag försöker fokusera på allt det som finns mellan. När ett hinder väl kommer så stannar jag upp, ser det som en utmaning att ta mig över och gör det. Jag försöker att inte ge upp och vända tillbaka, vis av erfarenheten att ingen väg jag väljer är fri från hinder. Det är svårt att fokusera på själva vandringen. Jättesvårt. Tankarna vill gärna dra iväg framåt och försöka analysera vad som väntar bakom nästa krök. Men när tankarna drar iväg för att analysera eventuella problem, försöker jag att stanna upp och fokusera på nuet. Se mig omkring var jag befinner mig- just nu.

Flertalet gånger på min livsvandring har jag befunnit mig i situationer där jag känt mig väldigt obekväm. Relationer som inte har fungerat, arbeten som inte gått framåt eller vänner som visar sig vara annat än vad jag trott. Jag har blivit frustrerad och fokuserad på själva problemet. Jag har helt enkelt fastnat. Ibland har jag suttit fast i flera år i situationer, men när jag väl har tagit mig vidare så har jag kunnat andas igen. Ibland förvirrat och irrande- men andningen har varit fri. Ingen har stått intill och sagt hur jag ska andas eller göra. Jag har varit helt ensam och befriad.

Jag vill absolut  inte vandra mitt liv i ensamhet. Jag vill självklart omge mig med alla de vänner och älskade familjemedlemmar jag har omkring mig. Men jag vill att alla ska ha utrymme att lösa sina egna hinder på sitt eget vis. Jag försöker lära mig att säga nej. Det är inte alltid det bästa, att vis av egen erfarenhet, hjälpa någon annan över. Ibland måste vi alla få falla. Detta gäller även  mina barn. De måste få skaffa sig egna erfarenheter. Likaså försöker jag att inte fokusera på småsaker och låta dem irritera mig. Jag försöker hålla humöret uppe och bemöta ilska med vänlighet så långt jag kan. Ibland går det inte- då väljer jag hellre att backa än att ta strid. Det är inte för att jag är konflikträdd- snarare för att jag inte vill lägga min energi på konflikter jag inte själv vill ta dela av. Jag gör ett eget val.

Likväl så vill jag inte slå följe med någon som kallar min väg självisk eller egoistisk bara för att jag ibland gör mina egna misstag, har tappat fokus eller tar krokiga omvägar. Jag vill istället känna att det finns utrymme för mig att få göra dem, och bli visare av dem. Människor som ständigt vill korrigera eller säger att det vi gör är "fel"- är inte rätt sällskap. Likväl ska vi inte beklaga oss över att de är arroganta mot oss, eller stjäl våran energi eller tid- det finns ingen som kan stjäla vår energi. Vi väljer själva om vi vill dela ut den. Vi väljer själva vem vi vill rikta fokus på- eller inte. Naturligt för oss människor är att rikta fokus där vi känner oss älskade och välkomna. Känner vi oss hunsade eller illa bemötta så blir vi som hundar i koppel som helst skulle vilja springa fritt men inte får. Vi blir korrogerade och ledda. Vi får inte tillåtelse att växa själva. Vi lär oss inte av vårt eget liv- utan av någonannans.

De människor som finns i mitt liv sedan många långa år, har inte alltid gått paralellt med mig. Men de har accepterat att våra vägar ibland har skiljts åt. När vi väl möts upp igen har vi nya erfarenheter med oss men känslan att vi aldrig egentligen varit åtskilda. Känslan finns där för att vi respekterar varandra med fel och brister. Vi behöver inte ursäkta oss för att vi valde stigen åt höger istället för åt vänster.

Vad vill jag säga med detta?

Egentligen bara det att det är viktigt för vårt växande att vi respekterar oss själva. Respekterar och älskar vi oss själva med våra fel och brister så respekterar vi automatiskt omgivningens fel och brister. Vi har hela tiden ett eget val. Ett val att välja hur vi ska känna och bemöta andra människor eller hinder. Väljer vi att se hindren som utmaningar och utvecklingar så har vi betydligt mer ork och nyfikenhet kvar när vi väl når toppen... förhoppningsvis ivrigt påhejade av dem som älskar oss...

Ta hand om varandra med respekt men våga älska livet som ditt och ingen annans....

****

Morgonens yoga var en plåga. Både för att jag har sovit alldeles för lite och för att mina muskler och leder strejkar och tycker att de helst vill inta den position de hade innan jag började plåga dem med stretch övningar. De vill ha det som det alltid varit. De protesterar mot förändringar- med smärta. Jag försöker att inte forcera men successivt få mina leder rörligare och min kropp mer i balans. Jag är skyldig min kropp denna unika chans att hela, smärtan lever jag  ju konstant med, även om jag låter min kropp bara "vara". Då är den smärtan jag upplever nu mer positiv. Den driver framåt om även i lugn takt.

****

Smärta är inte alltid av ondo. Varken fysisk eller psykisk. Ofta, när vi psykiskt är längst ner i dalen så känns det som att vi aldrig kommer att nå ljuset igen, men när vi väl är uppe på toppen och blickar ner, skulle vi knappast njuta av utsikten lika mycket om vi aldrig varit längst ner och gjort den mödosamma klättringen uppåt.

****

Överallt längs  livets väg möts vi av hinder av olika slag. Många gånger stannar vi vid varje hinder, eller åtminstone vid många av dem. Vi känner irritation, ilska, frustration. Tillslut spottar vi i nävarna och tar oss över för att fortsätta. Men vi är ganska så trötta och blir riktigt förbannade när vi möter NÄSTA hinder- kanske större än det förra. Vi spottar i nävarna- och tar oss över...nu ännu tröttare. Vi funderar på vägen och försöker fokusera på hur nästa hinder möjligen kan se ut- för att lättare klara oss över det. Men det visar sig att hindret var av helt annan karaktär än vi planerade- och vi blir ilskna igen. När vi väl nått toppen efter en mödosam och svår klättring- så jublar vi och känner oss- med all rätt- som en segrare. Men vi är helt slut av ansträngningen alla hinder tagit så vi glömmer att verkligen njuta av utsikten.

****

Andra gånger i livets klättring stannar vi till, kanske redan vid första vid hindret, femte eller tionde och tänker "åhh neeej- inte ett hinder TILL...jag går tillbaka och söker mig en annan väg. På det viset blir vi vilsna och irrar kvar någonstans i mitten och får ständigt söka vägar tillbaka. För det finns INGEN väg i livet utan hinder. Ingen.

****

När jag var yngre gjorde jag oftast som det första exemplet. Jag blev irriterad över saker som kom i min väg, människor som inte lyssnade eller de jag tyckte stal min energi. Jag tyckte att varje hinder var större än det andra och försökte förutse vad som skulle komma nästa gång. Ibland på min vandring stannade jag upp, lyssnade, doftade och tittade mig omkring hur vacker livets vandring faktiskt är- och det gav mig styrka att besegra nästa hinder på vägen. Jag strävade mödosamt och målmedvetet framåt. Ibland tappade jag fotfästet, men försökte fokusera på att kommamig vidare- framåt. Jag var helt enkelt rädd för stillaståendet.

****

I dag har jag lärt mig att omprioritera mycket av detta. Iallafall har jag lärt mig att fokusera annorlunda. Jag försöker inse att det är inte målet som är livet- det är faktiskt vår väg dit som är det. Alla hinder och prövningar som står ivägen för oss- ska vi egentligen vara tacksamma för. De ger oss en styrka att lösa problem och ta oss förbi så oskadda som möjligt samt utan att orsaka andra alltför stor skada. Ibland skadar vi oss -men vi gör förhoppningsvis inte samma misstag nästa gång- vis av vår väg.

****

Människor slär följe med oss på vår vandring. En del finns där hela livet, andra bara en del av vandringen. Men alla är lika viktiga för oss. Alla är där för att lära oss hantera oss själva. I slutänden vet vi- det är endast vi själva som vandrar vår väg- ensamma. Hur många människor vi än slår följe med- så är vi själva den enda människa som med hundra procents säkerhet kommer att följa oss hela vägen.

****

Vi möter  många efter vägen som vill korrigera oss. Som vill att vi ska göra på ett speciellt sätt eller kliva över ett hinder på ett speciellt sätt. De människorna ska vi vara tacksamma över. De lär oss ALLA något om oss själva. De flesta av dem är vis av erfrenhet och/eller vill oss bara väl samt vill guida oss rätt. Vi slipper blessyrer och anammar deras omtänksamhet. Det är så en bra förälder gör med sitt barn. Eller en god vän, ledare eller partner.

****

Sen möter vi dem som  tycker att endast deras sätt att ta sig över är rätt. Vi blir irriterade och känner oss på passade och olustiga. Hindret växer istället för krymper. Vi vill ta oss över på ett eget sätt- men får inte- för det är "fel sätt". Då har vi många val. De flesta gångerna resignerar vi kanske och gör det på den andres sätt- ogillande, men vi tar oss över. Andra gånger kanske vi irriterat vill försöka själva - och tar oss över, eller misslyckas och lyssnar. Vi kanske tjurar ihop och vänder eller stannar kvar.  Men vad händer om vi ler och säger;  "nej tack, jag vill försöka själv- vi ses på andra sidan om du inte vill följa med i mitt försök- du väljer själv din väg men jag slår gärna följe med dig senare" Vi kan inte bära varandra just nu. Inte alltid.

****

Jag försöker sen ett antal år att fokusera på min vandring, dvs varken på alla hinder eller målet. Jag försöker fokusera på allt det som finns mellan. När ett hinder väl kommer så stannar jag upp, ser det som en utmaning att ta mig över och gör det. Jag försöker att inte ge upp och vända tillbaka, vis av erfarenheten att ingen väg jag väljer är fri från hinder. Det är svårt att fokusera på själva vandringen. Jättesvårt. Tankarna vill gärna dra iväg framåt och försöka analysera vad som väntar bakom nästa krök. Men när tankarna drar iväg för att analysera eventuella problem, försöker jag att stanna upp och fokusera på nuet. Se mig omkring var jag befinner mig- just nu.

****

Flertalet gånger på min livsvandring har jag befunnit mig i situationer där jag känt mig väldigt obekväm. Relationer som inte har fungerat, arbeten som inte gått framåt eller vänner som visar sig vara annat än vad jag trott. Jag har blivit frustrerad och fokuserad på själva problemet. Jag har helt enkelt fastnat. Ibland har jag suttit fast i flera år i situationer, men när jag väl har tagit mig vidare så har jag kunnat andas igen. Ibland förvirrat och irrande- men andningen har varit fri. Ingen har stått intill och sagt hur jag ska andas eller göra. Jag har varit helt ensam och befriad.

****

Jag vill absolut  inte vandra mitt liv i ensamhet. Jag vill självklart omge mig med alla de vänner och älskade familjemedlemmar jag har omkring mig. Men jag vill att alla ska ha utrymme att lösa sina egna hinder på sitt eget vis. Jag försöker lära mig att säga nej. Det är inte alltid det bästa, att vis av egen erfarenhet, hjälpa någon annan över. Ibland måste vi alla få falla. Detta gäller även  mina barn. De måste få skaffa sig egna erfarenheter. Likaså försöker jag att inte fokusera på småsaker och låta dem irritera mig. Jag försöker hålla humöret uppe och bemöta ilska med vänlighet och konstruktivitet så långt jag kan. Ibland går det inte- då väljer jag hellre att backa än att ta strid. Det är inte för att jag är konflikträdd- snarare för att jag inte vill lägga min energi på konflikter jag inte själv vill ta dela av. Jag gör ett eget aktivt val- att inte delta.

****

Likväl så vill jag inte slå följe med någon som kallar min väg självisk eller egoistisk bara för att jag ibland gör mina egna misstag, har tappat fokus eller tar krokiga omvägar. Jag vill istället känna att det finns utrymme för mig att få göra dem, och bli visare av dem. Människor som ständigt vill korrigera eller säger att det vi gör är "fel"- är inte rätt sällskap. Likväl ska vi inte beklaga oss över att de är arroganta mot oss, eller stjäl våran energi eller tid- det finns ingen som kan stjäla vår energi. Vi väljer själva om vi vill dela ut den. Vi väljer själva vem vi vill rikta fokus på- eller inte. Vem vi vill förstå eller inte.  Naturligt för oss människor är att rikta fokus där vi känner oss älskade, respekterade och välkomna. Känner vi oss hunsade eller illa bemötta så blir vi som hundar i koppel som helst skulle vilja springa fritt men inte får. Vi blir korrogerade och ledda. Vi får inte tillåtelse att växa själva. Vi lär oss inte av vårt eget liv- utan av någonannans. Eller så känner vi oss oälskade, kanske av den anledningen att vi inte älskar oss själva så vi hakar upp oss på småsaker, fel eller brister som vi anser är viktiga att korrigera och lägga fokus på- hos andra.

****

De människor som finns i mitt liv sedan många långa år, har inte alltid gått paralellt med mig. Men de har accepterat att våra vägar ibland har skiljts åt. När vi väl möts upp igen har vi nya erfarenheter med oss men känslan att vi aldrig egentligen varit åtskilda. Känslan finns där för att vi respekterar varandra med fel och brister. Vi behöver inte ursäkta oss för att vi valde stigen åt höger istället för åt vänster.

****

Vad vill jag säga med detta?

Egentligen bara det att det är viktigt för vårt växande att vi respekterar oss själva. Respekterar och älskar vi oss själva med våra fel och brister så respekterar vi automatiskt omgivningens fel och brister. Vi har hela tiden ett eget val. Ett val att välja hur vi ska känna och bemöta andra människor eller hinder. Väljer vi att se hindren som utmaningar och utvecklingar så har vi betydligt mer ork och nyfikenhet kvar när vi väl når toppen... förhoppningsvis ivrigt påhejade av dem som älskar oss...

****