Mitt Indien

I natt och i dag har himlaportarna verkligen rämnat. Det har VRÄKT ner regn och vägarna var översvämmade redan tidigt på morgonen. Regnet varade fram till 18-tiden . Nu är klockan snart 23 och det strömmar fortfarande vatten på vägarna, men det börjar iallafall sjunka undan. Överallt är det lervälling och drivorna av sopor ligger nu på vägarna istället för bredvid dem.

Jag somnade helt utmattad på soffan igår. Jag låg och samlade energi till att orka gå in i duschen. Det kändes jobbigt eftersom jag visste att vi hade väldigt dåligt med varmvatten. Istället för att ta mig dit- somnade jag med massageoljan kvar i håret och på kroppen. Jag vaknade mitt på natten av en dröm. Jag drömde att jag höll på att packa ihop våra saker eftersom det var april och dags att åka hem. Jag vaknade av att tårarna forsade ner över mina kinder. När jag slog upp ögonen var minnet av drömmen fortfarande stark men rummet låg i totalt mörker och jag hörde dånet av regnet. Drt gjorde mig så ofantligt lycklig inombords. Jag skulle inte hem- allt var bara en dröm. Jag drog filten tätare kring mig i soffan och somnade om fortfarande med kläderna på mig. Jag ville inte krypa ner i sängen och grisa massageolja överallt.

I morse var Olivias rickshaw sen pga översvämningarna. Men den kom sig fram iallafall- även om det var i sakta mak. Skolan i Odayam har varit strömlös stora delar av dagen den också, men det gör ju inte så mycket. Undervisningen går utmärkt att sköta ändå.

Barnen håller på att träna til ett traditionellt luciatåg. De har gjort inbjudningskort både på svenska och engelska som vi har fått dela ut. Olivia ville beslutsamt bjuda Sanghita. Så vi gick till butiken där hon arbetar och frågade hennes "extramamma" om hon kunde få ledigt och följa med oss. Sanghita blev jätteglad men ändå lite nervös. Jag förstod senare att det är för att det inte är lätt för henne att vara iväg på något. Hon tillhör den lägsta kasten och behandlas därefter. Sådana människor som Sanghita och hennes släkt ska man inte umgås med. "Tattarpack" kallar vi dem hemma i Sverige va? ;-) Jag garanterade att jag både hämtar och lämnar henne och att hon är med oss hela tiden. Skulle någon titta snett på henne så vore det en intressant sak jag gladerligen skulle ta, men jag skulle tro att ingen kommer att göra det, istället blir det en fantastisk upplevelse för en 14-åring som inte ens kan läsa och skriva att få se ett svenskt luciatåg  :-) Några till har vi bjudit in, men Sangitha är den jag är mest glad över att vi får med oss. Hon behöver få uppleva något annat än butikens fyra provisoriska väggar från tidiga morgon till sena natten, veckans alla dagar.

Jag har lärt henne några svenska ord och är väldigt duktig på engelska. Hon lär sig väldigt snabbt. En oerhört intelligent tjej som borde få chansen att studera. Men hon skulle aldrig få den chansen för sin familj och släkt. Hon är för skicklig säljare. Hon är alldeles för dyrbart älskvärd. Sorgligt i hjärtat- men något vi måste acceptera även om jag skulle vilja slita henne därifrån och sätta henne i skolan...

I eftermiddags var vi ett glatt gäng på 10 personer som åt middag tillsammans. Vi åt indisk thali hos en indisk familj. 16 olika rätter serverades och vi åt på traditionsenligt sätt- på bananblad. Här äter alla med höger hand. Inga bestick. Inte heller med vänster hand eftersom det är den handen man använder på toaletten. Hos denna indiska familj fanns ingen vanlig toalett utan ett hål i golvet och vatten att skölja rumpan med. Det är så man gör. Inget dasspapper används. När vi sitter på indiska lokala restauranger tittar alla på oss västerlänningar. Inte bara för vår ljusa hy utan även för att vi äter med bägge händerna och använder bestick. Ofta får man in en sked, det finns inget annat.

Jag börjar tycka mer och mer om den traditionella indiska maten. Kryddorna och styrkan men även bristen på salt. I början tyckte jag saltbristen gjorde maten smaklös men nu när jag har vant mimg så inser jag istället hur MYCKET den smakar. Många symboliserar indien med curry. Det är inte riktigt hela sanningen. Masala och koriander skulle jag snarare vilja symbolisera iallafall Kerala med. De har ett te som heter "masalachai" som är kryddat med masalablandning. Jag vet inte riktigt alla kryddor som ingår i den men man kan definitivt urskilja kardemumma och ingefära. Kanske också kanel. Met är en mustig kryddblandning. Masalachai (masalakryddat the) kokas på vatten och mjölk. Det är ganska sött- men inte gräsligt sött. Mycket gott och värmandeför magen. Jag har blivit lite chaimasala-beroende ;-)

Massagen i dag var lika gudomligt underbar som tidigare. Smärtsam men underbar. Dock blir smärtornai leder och muskler allt mindre för varje gång. Nu har jag inte värk efteråt utan känner mig otroligt mjuk och smidig. Upptäckte idag i duschen att jag nådde mina tår utan problem- NÄR gjorde jag DET sist? Jag kom på mig själv att börja skratta högt av lycka :-)

Tyvärr så har regnet idag gjort att ett möte jag såg fram mot blev inställt pga de översvämmade vägarna. Jag hade via min underbara hyresvärdinna  Rita bestämt möte med den pensionerade läraren som är engagerad här i Kerala i ett barnhem. Han känner även till flickan som behöver hjälp med finansiering av sina universitietsstudier, dvs. kost, logi och böcker. Det ska bli bättre väder nu- enligt prognoserna. Efter morgondagen kommer tydligen solen och den segdragna monsunen är förhoppningsvis över så mötet får bli en annan förmiddag förhoppningsvis :-)

Imorgon kommer en snickare och ska fixa taket i mitt badrum. Det läcker in. Muraren kan inte göra något förrän takpannorna har torkat upp. De blir sköra av regnet. Men snickaren ska byta lite trä och ta ner innertaket så jag misstänker att det kommer att damma en hel del samt rasa ner ödle och råttbajs.... Storstädning på fredag antar jag... Huvudsaken det blir fixat- gärna innan min goa väninna och hennes söta dotter kommer hit på besök i två veckor över jul/nyår.

Egentligen så händer det otroligt mycket här varje dag. Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om saker som bara "händer" eller saker jag ser, människor jag möter, konstiga djur och annat intressant- men ÄNDÅ så händer det inte mycket. Dagarna går och jag känner mig så otroligt balanserad med både klimatet och livs-takten som är här. Det som först stressade och fashinerade mig- har nu fått mig att inse att det ÄR lugnt...vi hinner...

Vi svenskar brukar ha ett uttryck mellan varandra "Menar du SVENSK tid, eller KERALA-tid?" Det är ett uttryck med humor. Här kommer nämligen alla försent. Man är glad om de kommer överhuvudtaget. Ingen ringer och meddelar om de INTE kommer. Varken hantverkare eller andra arbetare. Ringer man och efterlyser dem så säger de bara "I come tomorrow"

Det kan vara oerhört frustrerande- men vad ska man göra? Det bästa är att bara skratta åt det- inse att detär precis så här det är och försöka att inte bli alltför irriterad. I Sverige är vi oerhört styrda av klockan. Hela samhället bygger på att alla ska komma i rätt tid. Här är tid inte prioriterat, istället är det svårt att få arbetarna att ha rutiner. De vill gärna komma och gå som de behagar. Huvudsaken är att arbetet blir gjort anser många av dem. Men inte när....

Att driva företag här som stressad företagare med högt blodtryck och ilsket humör är nog självaste självmordet. Det är att BE om hjärtinfarkt. Eller så kommer man hit, inser att det ör ingen idé att gapa och skrika, bli arg eller frustrerad- bättre att vara tålmodig och inse att vi inte är hemma i Svedala. En intressant sak här i Indien r indiernas oförmåga att förstå vår brist på tid. Hur det kan komma sig att vi inte exempelvis har "tid" att bruka yoga morgon och kväll. Jag kan på sätt och vis förstå deras undran. Många här arbetar från tidiga morgon till sena kvällen- men tar sig ändå tid för exempelvis yoga eller bön. Det finns gott om hinduiska butiker som har altare. När man kommer in kan butiksägaren vara strängt upptagen i bön. Det är inget ovanligt. Då är det bara att vänta eller gå vidare.

Livet. Det finns tid för livet. Och det finns tid för leenden. Att promenera i slum eller inte spelar ingen roll, du möts överallt av nyfikna öppna blickar och leende människor. Barn som skrattar och leker eller vallar getterna efter vägen. Jag hälsar alltid på de människor jag möter efter vägarna. Det är oerhört få gånger jag inte fått ett brett leende och en hälsning tillbaka. Leenden värmer  och lyfter även den dag som börjat tungsint. Leenden smittar- en positiv smitta.

Nu ska jag krypa till sängs och tacka för denna dag. Jag är så oerhärt tacksam att jag får vara här. Jag får delta i mitt eget liv igen efter lång tid då jag bara känt mig som en åskådare i mitt eget och aktör i många andras. Den enorma trötthet som stndgt följer mig som en skugga är inget problem här- den är så lätt att acceptera och se som en del i livet. Det är så det är. Jag har en kronisk trötthetmen jag har upptäckt att det är helt fantastiskt att jag kan lära mig att acceptera den- och leva tillsammans med den istället för att ständigt kämpa mot den. Tröttheten är en del av mig. Iallafall just nu. Jag kämpar inte emot mera utan försöker lyssna av min kropp och vara lyhörd när den behöver vila. I dag har varit en riktig vilodag. Utan ström och hällregn gör att det inte finns så mycket att göra annat än vila. Det har jag gjort. Men nu ska jag göra det jag borde- nu ska jag sova.

God natt alla älskade vänner och alla andra som verkar följa min blogg.  Ta hand om dig/ er. Vi har bara detta liv här och nu att inrikta oss på- så detär dags att göra det nu, eller hur? ;-)

Varmaste kramarna / EwaMaria

Onsdag 8 dec 23.30

****

I natt och i dag har himlaportarna verkligen rämnat. Det har VRÄKT ner regn och vägarna var översvämmade redan tidigt på morgonen. Regnet varade fram till 18-tiden . Nu är klockan strax 23.30 och det strömmar fortfarande vatten på vägarna men det börjar iallafall sjunka undan. Överallt är det lervälling och drivorna av sopor ligger nu på vägarna istället för bredvid dem.

****

Jag somnade helt utmattad på soffan igår. Jag låg och samlade energi till att orka gå in i duschen. Det kändes jobbigt eftersom jag visste att vi hade väldigt dåligt med varmvatten. Istället för att ta mig dit- somnade jag med massageoljan kvar i håret och på kroppen. Jag vaknade mitt i natten av en dröm. Jag drömde att jag höll på att packa ihop våra saker eftersom det var april och dags att åka hem. Jag vaknade av att tårarna forsade ner över mina kinder. När jag slog upp ögonen var minnet av drömmen fortfarande stark men rummet låg i totalt mörker och jag hörde dånet av regnet. Det gjorde mig så ofantligt lycklig inombords. Jag skulle inte hem- allt var bara en dröm. Jag drog filten tätare kring mig i soffan och somnade om fortfarande med kläderna på mig. Jag ville inte krypa ner i sängen och grisa massageolja överallt.

****

I morse var Olivias rickshaw sen pga översvämningarna. Men den kom sig fram iallafall- även om det var i sakta mak. Skolan i Odayam har varit strömlös stora delar av dagen den också, men det gör ju inte så mycket. Undervisningen går utmärkt att sköta ändå.

****

Barnen håller på att träna till ett traditionellt luciatåg. De har gjort inbjudningskort både på svenska och engelska som vi har fått dela ut. Olivia ville beslutsamt bjuda Sanghita. Så vi gick till butiken där hon arbetar och frågade hennes "extramamma" om hon kunde få ledigt och följa med oss. Sanghita blev jätteglad men ändå lite nervös. Jag förstod senare att det är för att det inte är lätt för henne att vara iväg på något. Hon tillhör den lägsta kasten och behandlas därefter. Sådana människor som Sanghita och hennes släkt ska man inte umgås med. "Tattarpack" kallar vi dem hemma i Sverige va? ;-) Jag garanterade att jag både hämtar och lämnar henne och att hon är med oss hela tiden. Skulle någon titta snett på henne så vore det en intressant sak jag gladerligen skulle ta, men jag skulle tro att ingen kommer att göra det, istället blir det en fantastisk upplevelse för en 14-åring som inte ens kan läsa och skriva att få se ett svenskt luciatåg  :-) Några till har vi bjudit in, men Sangitha är den jag är mest glad över att vi får med oss. Hon behöver få uppleva något annat än butikens fyra provisoriska väggar från tidiga morgon till sena natten, veckans alla dagar.

****

Jag har lärt Sanghita några svenska ord/ fraser varje dag och hon är väldigt duktig på engelska. Hon lär sig väldigt snabbt. En oerhört intelligent tjej som borde få chansen att studera. Men hon skulle aldrig få den chansen för sin familj och släkt. Hon är för skicklig säljare. Hon är alldeles för dyrbart älskvärd. Sorgligt i hjärtat- men något vi måste acceptera även om jag skulle vilja slita henne därifrån och sätta henne i skolan...

****

I eftermiddags var vi ett glatt gäng på 10 personer som åt middag tillsammans. Vi åt indisk thali hos en indisk familj. 16 olika rätter serverades och vi åt på traditionsenligt sätt- på bananblad. Här äter alla med höger hand. Inga bestick. Inte heller med vänster hand eftersom det är den handen man använder på toaletten. Hos denna indiska familj fanns ingen vanlig toalett utan ett hål i golvet och vatten att skölja rumpan med i ett litet skjul på gården. Det är så man gör. Inget dasspapper används. När vi sitter på indiska lokala restauranger tittar alla på oss västerlänningar. Inte bara för vår ljusa hy utan även för att vi äter med bägge händerna och använder bestick. Ofta får man in en sked, det finns inget annat.

****

Jag börjar tycka mer och mer om den traditionella indiska maten. Kryddorna och styrkan men även bristen på salt. I början tyckte jag saltbristen gjorde maten smaklös men nu när jag har vant mig så inser jag istället hur MYCKET den smakar. Många symboliserar indien med curry. Det är inte riktigt hela sanningen. Masala och koriander skulle jag snarare vilja symbolisera iallafall Kerala med. De har ett te som heter "chaimasala" som är kryddat med masalablandning. Jag vet inte riktigt alla kryddor som ingår i den men man definitivt kan urskilja är kardemumma och ingefära. Kanske också kanel. Det är en mustig kryddblandning. Masalachai (masalakryddat the) kokas på vatten och mjölk. Det är ganska sött- men inte gräsligt sött. Mycket gott och värmande för magen. Jag har blivit lite chaimasala-beroende ;-)

****

Massagen i dag var lika gudomligt underbar som tidigare. Smärtsam men underbar. Dock blir smärtorna i leder och muskler allt mindre för varje gång. Nu har jag inte värk efteråt utan känner mig otroligt mjuk och smidig. Upptäckte idag i duschen att jag nådde mina tår utan problem- NÄR gjorde jag DET sist? Jag kom på mig själv att börja skratta högt av lycka :-)

****

Tyvärr så har regnet idag gjort att ett möte jag såg fram mot blev inställt pga de översvämmade vägarna. Jag hade via min underbara hyresvärdinna  Rita bestämt möte med den pensionerade läraren som är engagerad här i Kerala i ett barnhem. Han känner även till flickan som behöver hjälp med finansiering av sina universitietsstudier, dvs. kost, logi och böcker. Det ska bli bättre väder nu- enligt prognoserna. Efter morgondagen kommer tydligen solen och den segdragna monsunen är förhoppningsvis över så mötet får bli en annan förmiddag:-)

****

Imorgon kommer en snickare och ska fixa taket i mitt badrum. Det läcker in. Muraren kan inte göra något förrän takpannorna har torkat upp. De blir sköra av regnet. Men snickaren ska byta lite trä och ta ner innertaket så jag misstänker att det kommer att damma en hel del samt rasa ner ödle och råttbajs.... Storstädning på fredag antar jag... Huvudsaken det blir fixat- gärna innan min goa väninna och hennes söta dotter kommer hit på besök i två veckor över jul/nyår.

****

Egentligen så händer det otroligt mycket här varje dag. Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om saker som bara "händer" eller saker jag ser, människor jag möter, konstiga djur och annat intressant- men ÄNDÅ så händer det inte mycket. Dagarna går och jag känner mig så otroligt balanserad med både klimatet och livs-takten som är här. Det som först stressade och fashinerade mig- har nu fått mig att inse att det ÄR lugnt...vi hinner...

Vi svenskar brukar ha ett uttryck mellan varandra "Menar du SVENSK tid, eller KERALA-tid?" Det är ett uttryck med humor. Här kommer nämligen alla försent. Man är glad om de kommer överhuvudtaget. Ingen ringer och meddelar om de INTE kommer. Varken hantverkare eller andra arbetare. Ringer man och efterlyser dem så säger de bara "I come tomorrow"

****

Det kan vara oerhört frustrerande- men vad ska man göra? Det bästa är att bara skratta åt det- inse att det är precis så här det är och försöka att inte bli alltför irriterad. I Sverige är vi oerhört styrda av klockan. Hela samhället bygger på att alla ska komma i rätt tid. Här är tid inte prioriterat, istället är det svårt att få arbetarna att ha rutiner. De vill gärna komma och gå som de behagar. Huvudsaken är att arbetet blir gjort anser många av dem. Men inte när....

****

Att driva företag här som stressad västerländsk företagare med högt blodtryck och ilsket humör är nog självaste självmordet. Det är att BE om hjärtinfarkt. Eller så kommer man hit, inser att det är ingen idé att gapa och skrika, bli arg eller frustrerad- bättre att vara tålmodig och inse att vi inte är hemma i Svedala.

****

En intressant sak här i Indien är indiernas oförmåga att förstå vår brist på tid. Hur det kan komma sig att vi inte exempelvis har "tid" att bruka yoga morgon och kväll. Jag kan på sätt och vis förstå deras undran. Många här arbetar från tidiga morgon till sena kvällen- men tar sig ändå tid för exempelvis yoga eller bön. Det finns gott om hinduiska butiker som har altare. När man kommer in kan butiksägaren/ biträdet vara strängt upptagen i bön. Det är inget ovanligt. Då är det bara att vänta eller gå vidare.

****

Livet. Det finns tid för livet. Och det finns tid för leenden. Att promenera i slum eller inte spelar ingen roll, du möts överallt av nyfikna öppna blickar och leende människor. Barn som skrattar och leker eller vallar getterna efter vägen. Jag hälsar alltid på de människor jag möter efter vägarna. Det är oerhört få gånger jag inte fått ett brett leende och en hälsning tillbaka. Leenden värmer  och lyfter även den dag som börjat tungsint. Leenden smittar- en positiv smitta.

****

Nu ska jag krypa till sängs och tacka för denna dag. Jag är så oerhärt tacksam att jag får vara här. Jag får delta i mitt eget liv igen efter lång tid då jag bara känt mig som en åskådare i mitt eget och aktör i många andras. Den enorma trötthet som ständigt följer mig som en skugga är inget problem här- den är så lätt att acceptera och se som en del i livet. Det är så det är. Jag har en kronisk trötthet men jag har upptäckt att det är helt fantastiskt att jag kan lära mig att acceptera den- och leva tillsammans med den istället för att ständigt kämpa mot den. Tröttheten är en del av mig. Iallafall just nu. Jag kämpar inte emot mera utan försöker lyssna av min kropp och vara lyhörd när den behöver vila. I dag har varit en riktig vilodag. Utan ström och hällregn gör att det inte finns så mycket att göra annat än vila. Det har jag gjort. Men nu ska jag göra det jag borde- nu ska jag sova.

****

God natt alla älskade vänner och alla andra som verkar följa min blogg.  Ta hand om dig/ er.

Vi har bara detta liv här och nu att inrikta oss på- så det är dags att göra det nu, eller hur? ;-)

Varmaste kramarna / EwaMaria