Mitt Indien

Tisdag 15 nov  11.15

Sitter på min favoritrestaurang ABBA och har ätit en långfrukost. Men i dag var den svår att få ner...  En av tiggarna jag brukar hjälpa, en kille med förkrymta ben kom och bad om en slant som vanligt. Jag brukar ge honom 10 eller 20 rupies när jag har och han är väldigt tacksam. Idag bad jag  faktiskt honom sitta till bords med mig en stund. Det blev ett intressant och långt samtal på knagglig engelska och jag fick hans levnadshistoria i korta drag. Den berörde mig djupt. Han är 22 år gammal och fick polio som spädbarn, därav de magra vanställda benen som ser ut som skelett med skinn på. Det ena benet är knöligt och snedställt med ett långt ärr eftersom han blev påkörd av en rickshaw för 4 år sen. Sedan dess drar han sig fram över marken med händerna, sittandes, med skavsår i både händer, ben och rumpa. Han berättade att han bor hos sin mamma och sin lillasyster inne i Varkala ochh tillbringar dagarna här ute på klippan med att tigga. Lillasyster är hans stolthet, hon är 10 år  och hon går i skolan. Själv kan han varken läsa eller skriva. Han är muslim men inte praktiserande och känner sig sviken av Allah.Jag berättade att jag är kristen. Han frågade om jag tror på MIN Gud och jag sa ja. "Be för mig till din Gud" sa han, och jag sa ja, det ska jag göra.

Han blev så rörd att han började gråta när jag bad honom sätta sig vid mitt bord istället för på golvet. Jag kramade och tröstade honom länge. Denna kille är en av de många bevis på en ganska grym värld där det inte finns plats för de som är lytta och inte kan göra nytta i samhället. Jag frågade om han ville ha frukost, men han hade redan ätit. Hans mamma tar hand om honom. Hon arbetar inte heller eftersom hon har en utsliten axel och ständig värk.

Ägaren av restaurangen gav honom 20 rupies eftersom hon också brukar ge honom ibland. Medan vi satt och pratade kom en gammal kvinna och tiggde. Denne lytta kille gav MIG 10 av de 20 rupies han hade fått för att jag skulle sträcka över dem till henne. "She´s hungry and I´m not" sa han. Den gamla tanten blev så glad. De verkade inte känna varandra och han fick känna sig som en givmild gäst, sittandes på en restaurang. Det gjorde honom glad och stolt. Det var ett intressant samtal. Hans största dröm är en operation på ett sjukhus inne i Trivandrum där de har lovat honom att räta ut det ben som idag är vanställt när han blev påkörd. Hans dröm är att om det väl blir uträtat så kan han gå med käppar igen, som han gjorde innan olyckan... det är den största drömmen han har. Han har lyckats gömma och spara 3000 rupies av det han tigger ihop, men det är inte lätt eftersom hela hans familj lever på hans tiggande när mamman har värk och inte orkar arbeta längre. Han har blivit lovad en operation för 10000 rupies och mamman tycker det är svammel. Jag fick känslan av att det är denne lytta son som försörjer hela familjen med sitt tiggande så en operation vore inte positivt för familjens ekonomi. En engelsk läkare på ett sjukhus hade lovat hjälpa honom mot betalning men han var rädd att han bara skulle bli lurad på sina pengar. Efter en timmes samtal gav han mig namnet på läkaren och sjukhuset och frågade om inte jag kunde prata med läkaren och fråga om det verkligen skulle gå att hjälpa honom, läkaren pratar tydligen inte myalam och själv är han så dålig på engelska. Jag tog namnet på läkaren och sa att jag iallafall kan höra mig för bland de svenska läkare som arbetar här om en sådan operation ens är praktiskt möjlig. Många tårar fälldes medan vi satt och pratade. Han frågade om Sverige och om snö. En kille med ett otroligt sorgligt levnadsöde och de vackraste ögon man kan tänka sig. Det var inte svårt att trösta och krama honom eftersom jag har ett alldeles för stort modershjärta. När jag väl hade ätit min frukost och betalat för den med en 500 rupies så gav jag honom 200 rupies av dessa. Tårarna rann över och han tackade. Jag sa att jag inte kan hjälpa honom med mer pengar än så men att jag skulle be till Gud att beskydda honom. Nu skall nämnas att 200 rupies är 30 SEK men det är mycket pengar här, när en byggarbetare eller trädgårdsmästare tjänar ca 300 ir / dag. Han frågade om jag och min dotter ville komma och äta middag i hans familj och träffa hans mamma och lillasyster någon dag, och jag svarade att det kanske vi gör :-) "You ar my friend?" frågade han. "Yes I am your friend" svarade jag. Då rann tårarna över för honom igen. "Thank you for being my friend" sa han "No, thank YOU for being MY friend" svarade jag. Det gjorde honom glad. Väldigt glad. Det gjorde också mig glad.

Tisdag 16 nov  11.15

Sitter på min favoritrestaurang ABBA och har ätit en långfrukost. Men i dag var den svår att få ner...  En av tiggarna jag brukar hjälpa, en kille med förkrymta ben kom och bad om en slant som vanligt. Jag brukar ge honom 10 eller 20 rupies när jag har och han är väldigt tacksam. Idag bad jag  faktiskt honom sitta till bords med mig en stund. Det blev ett intressant och långt samtal på knagglig engelska och jag fick hans levnadshistoria i korta drag. Den berörde mig djupt. Han är 22 år gammal och fick polio som spädbarn, därav de magra vanställda benen som ser ut som skelett med skinn på. Det ena benet är knöligt och snedställt med ett långt ärr eftersom han blev påkörd av en rickshaw för 4 år sen. Sedan dess drar han sig fram över marken med händerna, sittandes, med skavsår i både händer, ben och rumpa. Han berättade att han bor hos sin mamma och sin lillasyster inne i Varkala ochh tillbringar dagarna här ute på klippan med att tigga. Lillasyster är hans stolthet, hon är 10 år  och hon går i skolan. Själv kan han varken läsa eller skriva. Han är muslim men inte praktiserande och känner sig sviken av Allah.Jag berättade att jag är kristen. Han frågade om jag tror på MIN Gud och jag sa ja. "Be för mig till din Gud" sa han, och jag sa ja, det ska jag göra.

Han blev så rörd att han började gråta när jag bad honom sätta sig vid mitt bord istället för på golvet. Jag kramade och tröstade honom länge. Denna kille är en av de många bevis på en ganska grym värld där det inte finns plats för de som är lytta och inte kan göra nytta i samhället. Jag frågade om han ville ha frukost, men han hade redan ätit. Hans mamma tar hand om honom. Hon arbetar inte heller eftersom hon har en utsliten axel och ständig värk.

Ägaren av restaurangen gav honom 20 rupies eftersom hon också brukar ge honom ibland. Medan vi satt och pratade kom en gammal kvinna och tiggde. Denne lytta kille gav MIG 10 av de 20 rupies han hade fått för att jag skulle sträcka över dem till henne. "She´s hungry and I´m not" sa han. Den gamla tanten blev så glad. De verkade inte känna varandra och han fick känna sig som en givmild gäst, sittandes på en restaurang. Det gjorde honom glad och stolt. Det var ett intressant samtal. Hans största dröm är en operation på ett sjukhus inne i Trivandrum där de har lovat honom att räta ut det ben som idag är vanställt när han blev påkörd. Hans dröm är att om det väl blir uträtat så kan han gå med käppar igen, som han gjorde innan olyckan... det är den största drömmen han har. Han har lyckats gömma och spara 3000 rupies av det han tigger ihop, men det är inte lätt eftersom hela hans familj lever på hans tiggande när mamman har värk och inte orkar arbeta längre. Han har blivit lovad en operation för 10000 rupies och mamman tycker det är svammel. Jag fick känslan av att det är denne lytta son som försörjer hela familjen med sitt tiggande så en operation vore inte positivt för familjens ekonomi. En engelsk läkare på ett sjukhus hade lovat hjälpa honom mot betalning men han var rädd att han bara skulle bli lurad på sina pengar. Efter en timmes samtal gav han mig namnet på läkaren och sjukhuset och frågade om inte jag kunde prata med läkaren och fråga om det verkligen skulle gå att hjälpa honom, läkaren pratar tydligen inte myalam och själv är han så dålig på engelska. Jag tog namnet på läkaren och sa att jag iallafall kan höra mig för bland de svenska läkare som arbetar här om en sådan operation ens är praktiskt möjlig. Många tårar fälldes medan vi satt och pratade. Han frågade om Sverige och om snö. En kille med ett otroligt sorgligt levnadsöde och de vackraste ögon man kan tänka sig. Det var inte svårt att trösta och krama honom eftersom jag har ett alldeles för stort modershjärta. När jag väl hade ätit min frukost och betalat för den med en 500 rupies så gav jag honom 200 rupies av dessa. Tårarna rann över och han tackade. Jag sa att jag inte kan hjälpa honom med mer pengar än så men att jag skulle be till Gud att beskydda honom. Nu skall nämnas att 200 rupies är 30 SEK men det är mycket pengar här, när en byggarbetare eller trädgårdsmästare tjänar ca 300 ir / dag. Han frågade om jag och min dotter ville komma och äta middag i hans familj och träffa hans mamma och lillasyster någon dag, och jag svarade att det kanske vi gör :-) "You ar my friend?" frågade han. "Yes I am your friend" svarade jag. Då rann tårarna över för honom igen. "Thank you for being my friend" sa han "No, thank YOU for being MY friend" svarade jag. Det gjorde honom glad. Väldigt glad. Det gjorde också mig glad.