Första tårarna har fällts....
Nu har jag och Olivia gråtit i kapp en stund på altanen. Våran skyddsling, Sayeh har sovit på gården hela natten. Hon känner sig trygg här. Nu på morgonen var vi tvugna att få ut henne i det hårda gatulivet igen och det var inte det lättaste. Jag försökte sjasa ut henne lugnt och stilla genom grinden men hon ville verkligen inte. Tillslut la hon sig på rygg och blottade strupen framför mina fötter......... Jag var tvungen att lyfta upp den lilla magra kroppen och bära henne utanför grinden och stänga. Hon gnydde eftersom hon självklart inte är van att bli buren men visade inte en tillstymmelse till aggression. Jag tog en jättechansning som lyfte upp henne eftersom jag självklart kunde bli biten.. Men min "hundsjäl" sa att jag inte skulle bli det- vilket stämde. Hon litar på mig.
Jag var tvungen att lägga en sten vid grinden för att hon inte skulle puffa upp den igen, till slut gav hon sig... Olivia satt på altanen och grät. Jag började också gråta. Hon kröp upp i mitt knä och vi grät tillsammans en stund. Livet här i Indien är hårt för de fyrbenta krakarna. Jag hoppas vid min själ att Sayeh vågar komma tillbaka i skymningen så att jag iallafall kan gå ut och ge henne lite mat. Jag funderar på att köpa henne ett lopphalsband också för att hon ska bli av med de sugande gynnarna.
Mitt hjärta blöder just nu, men det kommer nog något gott ur detta också....hoppas jag....
Nu ska vi strax iväg till skolan på första riktiga skoldagen. Igår var det invigning och i dag startar undervisningen
*Försöker sudda ut sorgen i hjärtat* Det blir bra det här också...
Kommentarer
Postat av: ulla-maj aasa
stackars hund.
Postat av: Håkan
O fy , ja det är baksidan av en stor del av Världen . Ingen sympati med djuren överhuvudtaget .. Men korna har det bra där iallafall
Trackback
