Mitt Indien

Regnet fullkomligen vräker ner från totalt vidöppna skyar. Dånet av åskan och regnet överröstar allt annat ljud och är riktigt öronbedövande mellan varven. Vi hade tur i kväll också, vi hann hem innan himlen öppnade sig. Nu sitter jag under taket på min altan och njuter av ett glas rött och en bit choklad. Livet känns fruktansvärt gott just denna stund. Regnet och åskan gör luften mindre kvav och det känns liksom lättare att andas. Jag hoppas att vägarna har torkat upp imorgon, det är jobbigt att vada genom de smutsiga sjöarna som snabbt bildas i rödleran och skräpet i de små gränderna kring vårt hus.

I dag har jag funderat mycket. Intressanta och lite filosofiska tankar om livet i allmänhet men framförallt om vad Lycka är.

Vad är egentligen Lycka?

Hur vet man när man är Lycklig och inte "tillfreds"? Eller är det samma sak? Är Harmoni en sorts lycka?

Ordet lycka går att diskutera så oändligt många vägar med miljoner och åter miljoner många svar. Lycka är definitivt en individuell känsla. Jag kan inte säga till Dig vad Lycka är och du kan inte säga till Mig vad lycka är, annat än vad som är Lycka för oss själva. Lycka är ett så individuellt och vitt begrepp. Något som är lika svårt att ta på som Kärlek. Kanske till och med ännu svårare.

Motsatsen till lycka- är det olycka eller sorg? Båda tingen är dock mer påtagliga än vad själva lyckan är. De flesta förstår känslan i sorg och olycka om man talar om det. De flesta har säkert någon gång påtagligt känt båda tingen och kan mycket väl minnas hur det kändes, samt när man kände det. Men värre är det när någon ska beskriva när denne var riktigt Lycklig sist? Då får de flesta fundera en stund och liksom analysera styrkan av lycka i olika situationer som ploppar upp i minnet. Vissa situationer var kanske otroligt lyckliga- för en stund- men förvandlades till sorg eller olycka- då är det ofta det vi minns, sorgen, besvikelsen. Lyckokänslan suddades bort och är svår att ta fram igen. Som att lyckan egentligen inte är att lita på. Bedräglig och falsk. Är den det?

Sorg och besvikelse kan sätta sig fast i en människas innersta. Sorgen kan bli så tung att den blir olidlig att bära och man har inte en aning om hur man ska ta sig ur den. Men hur ofta hör vi talas om människor som fastnar i Lycka? Innebär detta att Lycka och Olycka per definition egentligen inte ens kan jämföras som varandras motsatser eftersom den ene verkar vara en fruktansvärt flyktig känsla medan den andra verkar vara en tung och varaktig. Eller är det just DET som gör dem till motsatser? Är egentligen sorg och olycka en "tryggare" känsla eftersom den är mer varaktig och meer definierbar?

Jag kände mig lycklig inombords idag. När jag såg min lilla tös jaga vågorna på stranden. Hon skrattade och sprang så de blonda lockarna dansade. Hon lekte tafatt med bränningarna som inte fick nudda hennes fötter. I över en timme lekte hon så, med vågorna som sällskap och jag satt och njöt av skådespelet och kände mig så otroligt tillfreds och lycklig av att se henne tillfreds och lycklig.

Det är lätt, anser jag, att känna lycka genom andras välmående och lycka. När ens nära och kära har det bra och är harmoniska så känns det gott i själens innersta. Lyckan pirrar i kroppen när man ser andras lycka. Likväl som ett leende som kan sprida sig som en löpeld mellan människor och rädda en hel dag för någon. Lyckan som jag får genom andra är jag van att känna. Jag suger åt mig den som en uttorkad blomma och min själ njuter. Mina barns lycka, mina föräldrar när de är tillfreds, mina vänners framgångar eller lyckliga stunder- allt detta ger en otroligt fin känsla inom mig.

En lycka jag dock faktiskt inte kan förstå är känslan av triumf och "lycka" när det går dåligt för någon annan. Spelar ingen roll om denne "någon annan" är en vän eller ovän. Varför ska skadeglädje vara så mycket lättare att känna än att önska medmänniskor riktig genuin lycka? I många brustna relationer finns detta fenomen. Skadeglädje mot den gamla partnerns tillkortakommanden i eventuella nya relationer. Skadeglädje inför den gamla partnerns nya partners tillkortakommanden. Det är en känsla som de flesta någongång känt och lätt kan minnas, men de flesta skäms för den. Inte alla, en del visar det oroväckande öppet, men de flesta skulle inte visa sin skadeglädje öppet.  Jag har själv ibland både känt ilska och skadeglädje, jag kan minnas flera specifika situationer, ingen kan ju påstå sig vara skadeglädjeslös utan att ljuga,  men jag har senste åren verkligen försökt arbeta bort den egenskapen eftersom den smakar så otroligt surt efteråt. Den gör min själ grå och kletig. Jag försöker istället förlåta, gå vidare och känner istället en sorg för människor i min omgivning som tycker att skadeglädje är roligt och njutsamt. De vet nog inte vad riktig glädje och lycka är. När känslan av skadeglädje sköljer över mig försöker jag att fundera på varför jag vill denne människa illa och njuter av det. Då bleknar den oftast till stoft inom några sekunder och skammen tar vid. Hur kunde jag tänka så? Varför unnar jag inte denne människa att lyckas?

Jag vet inte riktigt vad lycka är. Inte den genuina iallafall- om den ens existerar. Men jag tror iallafall inte att man finner den genom att önska andra olycka. Jag tror att gör man det- så sågar man tillslut grenen man själv sitter på. Fastnar man i ett ältande och en missunsamhet är det dags att fokusera på att släppa taget.

Jag önskar dock lära mig även det motsatta. Lära mig  att finna Lyckan i annat än andras lycka. Andras lycka påverkar mig för mycket även åt det andra hållet. Jag blir olycklig för andras olycka och min ryggsäck är där igenom tung eftersom den innehåller både mina och många andras sorg. Jg vill finna den genuina lyckan som bara är min, som jag inte behöver dela med andra för att få känna. Lyckan när min själ är tillfreds utan en flock av andra själar att dela den känslan med- DET vore häftigt! <3

MEN lyckan kanske är som kärleken? Den finns där först när man har gett upp och slutat leta....

*Kärleken idag går till alla jag älskar*

Regnet fullkomligen vräker ner från totalt vidöppna skyar. Dånet av åskan och regnet överröstar allt annat ljud och är riktigt öronbedövande mellan varven. Vi hade tur i kväll också, vi hann hem innan himlen öppnade sig. Nu sitter jag under taket på min altan och njuter av ett glas rött och en bit choklad. Livet känns fruktansvärt gott just denna stund. Regnet och åskan gör luften mindre kvav och det känns liksom lättare att andas. Jag hoppas att vägarna har torkat upp imorgon, det är jobbigt att vada genom de smutsiga sjöarna som snabbt bildas i rödleran och skräpet i de små gränderna kring vårt hus.

****

I dag har jag funderat mycket. Intressanta och lite filosofiska tankar om livet i allmänhet men framförallt om vad Lycka är.

****

Hur vet man när man är Lycklig och inte "tillfreds"? Eller är det samma sak? Är Harmoni en sorts lycka?

Ordet lycka går att diskutera så oändligt många vägar med miljoner och åter miljoner många svar. Lycka är definitivt en individuell känsla. Jag kan inte säga till Dig vad Lycka är och du kan inte säga till Mig vad lycka är, annat än vad som är Lycka för oss själva. Lycka är ett så individuellt och vitt begrepp. Något som är lika svårt att ta på som Kärlek. Kanske till och med ännu svårare.

****

Motsatsen till lycka- är det olycka eller sorg?

Båda tingen är dock mer påtagliga än vad själva lyckan är. De flesta förstår känslan i sorg och olycka om man talar om det. De flesta har säkert någon gång påtagligt känt båda tingen och kan mycket väl minnas hur det kändes, samt när man kände det. Men värre är det när någon ska beskriva när denne var riktigt Lycklig sist? Då får de flesta fundera en stund och liksom analysera styrkan av lycka i olika situationer som ploppar upp i minnet. Vissa situationer var kanske otroligt lyckliga- för en stund- men förvandlades till sorg eller olycka- då är det ofta det vi minns, sorgen, besvikelsen. Lyckokänslan suddades bort och är svår att ta fram igen. Som att lyckan egentligen inte är att lita på. Bedräglig och falsk. Är den det?

****

Sorg och besvikelse kan sätta sig fast i en människas innersta. Sorgen kan bli så tung att den blir olidlig att bära och man har inte en aning om hur man ska ta sig ur den. Men hur ofta hör vi talas om människor som fastnar i Lycka? Innebär detta att Lycka och Olycka per definition egentligen inte ens kan jämföras som varandras motsatser eftersom den ene verkar vara en fruktansvärt flyktig känsla medan den andra verkar vara en tung och varaktig. Eller är det just DET som gör dem till motsatser? Är egentligen sorg och olycka en "tryggare" känsla eftersom den är mer varaktig och meer definierbar?

****

Jag kände mig lycklig inombords idag. När jag såg min lilla tös jaga vågorna på stranden. Hon skrattade och sprang så de blonda lockarna dansade. Hon lekte tafatt med bränningarna som inte fick nudda hennes fötter. I över en timme lekte hon så, med vågorna som sällskap och jag satt och njöt av skådespelet och kände mig så otroligt tillfreds och lycklig av att se henne tillfreds och lycklig.

Det är lätt, anser jag, att känna lycka genom andras välmående och lycka. När ens nära och kära har det bra och är harmoniska så känns det gott i själens innersta. Lyckan pirrar i kroppen när man ser andras lycka. Likväl som ett leende som kan sprida sig som en löpeld mellan människor och rädda en hel dag för någon. Lyckan som jag får genom andra är jag van att känna. Jag suger åt mig den som en uttorkad blomma och min själ njuter. Mina barns lycka, mina föräldrar när de är tillfreds, mina vänners framgångar eller lyckliga stunder- allt detta ger en otroligt fin känsla inom mig.

****

En lycka jag dock faktiskt inte kan förstå är känslan av triumf och "lycka" när det går dåligt för någon annan. Spelar ingen roll om denne "någon annan" är en vän eller ovän. Varför ska skadeglädje vara så mycket lättare att känna än att önska medmänniskor riktig genuin lycka? I många brustna relationer finns detta fenomen. Skadeglädje mot den gamla partnerns tillkortakommanden i eventuella nya relationer. Skadeglädje inför den gamla partnerns nya partners tillkortakommanden. Det är en känsla som de flesta någongång känt och lätt kan minnas, men de flesta skäms för den. Inte alla, en del visar det oroväckande öppet, men de flesta skulle inte visa sin skadeglädje öppet.

****

Jag har själv ibland både känt ilska och skadeglädje, jag kan minnas flera specifika situationer, ingen kan ju påstå sig vara skadeglädjeslös utan att ljuga,  men jag har senste åren verkligen försökt arbeta bort den egenskapen eftersom den smakar så otroligt surt efteråt. Den gör min själ grå och kletig. Jag försöker istället förlåta, gå vidare och känner istället en sorg för människor i min omgivning som tycker att skadeglädje är roligt och njutsamt. De vet nog inte vad riktig glädje och lycka är. När känslan av skadeglädje sköljer över mig försöker jag att fundera på varför jag vill denne människa illa och njuter av det. Då bleknar den oftast till stoft inom några sekunder och skammen tar vid. Hur kunde jag tänka så? Varför unnar jag inte denne människa att lyckas?

Jag vet inte riktigt vad lycka är. Inte den genuina iallafall- om den ens existerar. Men jag tror iallafall inte att man finner den genom att önska andra olycka. Jag tror att gör man det- så sågar man tillslut grenen man själv sitter på. Fastnar man i ett ältande och en missunsamhet är det dags att fokusera på att släppa taget.

****

Jag önskar dock lära mig även det motsatta. Lära mig  att finna Lyckan i annat än andras lycka. Andras lycka påverkar mig för mycket även åt det andra hållet. Jag blir olycklig för andras olycka och min ryggsäck är där igenom tung eftersom den innehåller både mina och många andras sorg. Jg vill finna den genuina lyckan som bara är min, som jag inte behöver dela med andra för att få känna. Lyckan när min själ är tillfreds utan en flock av andra själar att dela den känslan med- DET vore häftigt! <3

MEN lyckan kanske är som kärleken? Den finns där först när man har gett upp och slutat leta....