Intrycken fortsätter att fascinera...
Klockan är 06.30. Jag sitter på altanen med en kopp kaffe och njuter av morgonens ljud. Vildkatten "Måns" har hittat tillbaka till "Hus Nordica" och har sovit i min ena stol på altanen imorse. Den jag har lagt en dyna på. Måns är en äkta vildkatt, dvs. ingen katt man får klappa, men han håller sig gärna omkring husen i jakt på något att äta. Skygg för människor. Jag gjorde en skål med torrmjölk och det uppskattade han. Tyvärr så såg kajorna också mjölken så Måns fick minsann skydda sin skål för att inte bli av med dyrbarheten. Nu ser han ganska nöjd ut efter att ha druckit mjölken och tvättat sig, och ligger fortfarande kvar och liksom kikar på mig och bedömmer vad jag är för typ.
Igårkväll i mörkret kom en mager skygg vildhundstik in på gården i jakt på något att äta. Hennes spenar var stora men tomma och jag antar att hon har en kull valpar gömda någonstans som är i skriande behov av näring. Ja, jag vet, man kan inte rädda världen. Men det känns i hjärtat att se de stackars magra krakarna. Kan man hjälpa en, så har man iallafall gjort något. Dock tror jag att det är bäst att ge matrester till hundarna UTANFÖR gården för att inte få dem rännandes innanför murarna och några rester har jag inte ännu, annat än bananskal. Alla rester sparas i en hink för att ges till hönsen. Här slängs inget ätbart. Allt annat slängs tyvärr i drivor som ibland samlas ihop och eldas upp i gropar lite överallt. Det stinker bränd plast och annat onyttigt.... :-( Sophämtning existerar inte.
Jag har sovit som en prinsessa. Trodde att jag skulle dö av värmeslag i natt eftersom luftfuktigheten är hög och nätterna är varma. Jag ville inte ha på takfläktarna i natt pga ljudet och luftdraget och inga fönster öppna pga insekterna. En kall dusch innan jag la mig gjorde susen. Olivia sover ännu och det ska hon få göra.
Det är både konstigt och skönt att inte ha en tv att slå på på morgonen. TV4:as nyheter brukar stå på hemma medans jag fixar morgonkaffet. Här är det bara ljud av tropiska fåglar och svaga ljud från den vakna byn som snickrande och djurskötsel. Varkala är verkligen ingen håll-igång-ort. Här somnar man tidigt och vaknar tidigt. Inga uteställen eller barer med dunkande musik och skränande människor. Kanske är det mer party under säsong ute på cliffen, men det stör ju inte mig :-)
I går lämnade jag in papper och foton för att få ett SIM-kort till min mobil. Jag valde att skaffa ett Vodafone eftersom det finns här på Cliffen och då slipper jag köa för att få ett inne i Varkala. Jag skulle få hämta ut det nu på morgonen så jag tänkte att vi äter frukost på ABBA där jag kan koppla upp mig en stund och det ligger precis intill den lilla IT-butik som säljer SIM-kort likväl som safariturer. Jag behöver ett Indiskt telefonnummer så jag kan ringa inom Indien och det ska tydligen även vara relativt billigt att ringa till Sverige med Vodafone. Jag har skjutit fram mitt besök till centrala Varlaka tills i morgon, eftersom vi ändå ska till skolan på inskrivningssamtal och vara där kl 09.00. Då tänkte jag att vi tar oss in till Varkala efteråt och strosar där ett par timmar. Jag måste försöka få tag på någon typ av anteckningsbok och skisspapper (vilket inte är alldeles för lätt) Det är svårt för oss i Sverige att förstå att inte allt finns att köpa. Iallafall inte helt utan problem. Anteckningsblock, papper, pennor, sudd, sax tejp...det är inte det lättaste om du inte är i en storstad. Men behöver du en staty eller bild av en Indisk gud- då behöver du inte leta länge. Försäljarna som går omkring och säljer egengjorda kort av palmblad med gudabilder finns överallt. Likaså de som vill sälja en handgjord trumma. Men jag upplever inte försäljarna lika påträngande som exempelvis på turiststråken i Turkiet. Där kan det ju vara rena gatloppet att passera ett affärsstråk.
Det finns ett klädstånd jag är nyfiken på som en familj driver. Jag passerar det varje gång jag ska ner på klippan. Rita känner familjen lite och brukar prata med dem. De har väldigt vackra handsydda tunikor och sköts av en fantastiskt vacker indisk flicka som är 14år. Utanför butiken satt tre små flickor igårkväll, antagligen småsystrar, och broderade ett underbart skärp med pärlor och små speglar som är så typiskt för Indiska kläder. Flickorna var mella sex och åtta år gissar jag och de broderade vant. Barnarbetare, javisst! Men ska vi dra allt så kallat barnarbete över en kam och vara emot det så får vi nog tänka om. Denna familj som driver detta klädstånd behöver nog hjälp av alla i familjen. Det går inte att säga "stackars barn" om de små som satt och fnissade och broderade. Det är helt enkelt så att alla ska hjälpa till med det de kan.
I dag ska jag gå till min lilla" gårdsbutik" här i närheten, det lilla fallfärdiga skyffet, och köpa fler bananer. Jag säger bara en sak; Här kan man inte bara köpa "bananer"....det finns mängder av sorter! Just nu är jag helt galen i gröna små minibananer...de är helt gudomligt goda. Söta utan att vara sliskiga och fasta i köttet. En klase med cirka 15 bananer kostar ungefär 4 kronor, ändå tror jag att jag som västerlänning inte får det allra billigaste priset, men vem har mage att pruta på det?...... Avokado som jag älskar är svårt att få tag på här. Det är "frukt efter säsong" som gäller. Jag hoppas hitta fin avokado inne i Varkala eller iallafall i Trivandrum.
Jag har inget målarstaffli, så jag måste ordna mig ett genom en lokal snickare. Men inte heller det är så enkelt. Här väljer man inte plankor på en såg- här väljer man vilket träd som ska sågas ner...! Att torka plank exisiterar inte pga den höga luftfuktigheten. Allt trä missfärgas och metall rostar. Jag ska göra en skiss med mått på vad jag vill ha och hoppas att det inte ska ta flera månader. Jag vill ha ett enkelt ihopfällbart staffli som jag kan stå och måla vid, som jag sen kan lämna kvar. Det får inte heller vara så tungt att jag inte kan flytta det till olika ställen där jag vill måla. Tydligen så måste jag in till Trivandrum för att få tag på målarduk, men det blir först tidigast i slutet av nästa vecka någon dag då Olivia är i skolan. Jag vill åka in utan henne första gången för att göra de ärenden jag tänkt utan att behöva ha henne suckandes över trängsel, avgaser och värme...
Nu har Olivia vaknat och vi ska göra oss klara för att dra oss ner till Cliffen och äta frukost... *kärlek till er alla*
11.30
Nu har jag skrivit under alla papper som krävdes för att få ett Vodafone kort. Det kostade mig 91SEK varav jag får ringa upp 83SEK av detta. Ska bli spännande att se hur länge 83 kronor räcker när jag ringer hem till Sverige. I morse har Rita hjälpt mig att förbeställa en rickshaw till imorgonbitti som ska ta oss till inskrivningen på Olivias skola som startar på måndag. Hon visste av en pålitlig chaufför. Tyvärr så är långt ifrån alla det. En del kör onyktra och många rickshaws ser ut som att de ska rasa ihop närsomhelst. Om det fungerar bra med denne chaufför så ska jag förhandla ett pris av honom så att han hämtar Olivia varje morgon. På sikt kanske också fler barn som ska till samma skola. Då behöver jag bara promenera och hämta henne på eftermiddagen och vi kan gå efter stranden hem. Jag tänkte bege mig in till Varkala och hämta ut pengar idag men orkar inte. Jag ska gå till samme kille som jag anlitade igår och ta ut en mindre summa som gör att jag klarar mig ett par dagar. Han tar ut 3% för besväret men det kan det väl vara värt att slippa åka in i vimlet. Igår hämtade jag ut totalt 3000 rupies (ca450SEK) och har en tredjedel kvar trots att vi ätit ute varje dag, köpt hem två kassar mat, surfat och köpt/laddat kontantkort. Så visst går det att leva otroligt billigt här! Nu ska jag njuta av min lunch som består av en fruktsallad, ingerfärsthe (med färsk ingefära) och massor av vatten och Olivia äter pannkaka. Det är ungefär vad man orkar med i värmen :-)
Klockan är 06.30. Jag sitter på altanen med en kopp kaffe och njuter av morgonens ljud. Vildkatten "Måns" har hittat tillbaka till "Hus Nordica" och har sovit i min ena stol på altanen imorse. Den jag har lagt en dyna på. Måns är en äkta vildkatt, dvs. ingen katt man får klappa, men han håller sig gärna omkring husen i jakt på något att äta. Skygg för människor. Jag gjorde en skål med torrmjölk och det uppskattade han. Tyvärr så såg kajorna också mjölken så Måns fick minsann skydda sin skål för att inte bli av med dyrbarheten. Nu ser han ganska nöjd ut efter att ha druckit mjölken och tvättat sig, och ligger fortfarande kvar och liksom kikar på mig och bedömmer vad jag är för typ.
Igårkväll i mörkret kom en mager skygg vildhundstik in på gården i jakt på något att äta. Hennes spenar var stora men tomma och jag antar att hon har en kull valpar gömda någonstans som är i skriande behov av näring. Ja, jag vet, man kan inte rädda världen. Men det känns i hjärtat att se de stackars magra krakarna. Kan man hjälpa en, så har man iallafall gjort något. Dock tror jag att det är bäst att ge matrester till hundarna UTANFÖR gården för att inte få dem rännandes innanför murarna och några rester har jag inte ännu, annat än bananskal. Alla rester sparas i en hink för att ges till hönsen. Här slängs inget ätbart. Allt annat slängs tyvärr i drivor som ibland samlas ihop och eldas upp i gropar lite överallt. Det stinker bränd plast och annat onyttigt.... :-( Sophämtning existerar inte.
Jag har sovit som en prinsessa. Trodde att jag skulle dö av värmeslag i natt eftersom luftfuktigheten är hög och nätterna är varma. Jag ville inte ha på takfläktarna i natt pga ljudet och luftdraget och inga fönster öppna pga insekterna. En kall dusch innan jag la mig gjorde susen. Olivia sover ännu och det ska hon få göra.
Det är både konstigt och skönt att inte ha en tv att slå på på morgonen. TV4:as nyheter brukar stå på hemma medans jag fixar morgonkaffet. Här är det bara ljud av tropiska fåglar och svaga ljud från den vakna byn som snickrande och djurskötsel. Varkala är verkligen ingen håll-igång-ort. Här somnar man tidigt och vaknar tidigt. Inga uteställen eller barer med dunkande musik och skränande människor. Kanske är det mer party under säsong ute på cliffen, men det stör ju inte mig :-)
I går lämnade jag in papper och foton för att få ett SIM-kort till min mobil. Jag valde att skaffa ett Vodafone eftersom det finns här på Cliffen och då slipper jag köa för att få ett inne i Varkala. Jag skulle få hämta ut det nu på morgonen så jag tänkte att vi äter frukost på ABBA där jag kan koppla upp mig en stund och det ligger precis intill den lilla IT-butik som säljer SIM-kort likväl som safariturer. Jag behöver ett Indiskt telefonnummer så jag kan ringa inom Indien och det ska tydligen även vara relativt billigt att ringa till Sverige med Vodafone. Jag har skjutit fram mitt besök till centrala Varlaka tills i morgon, eftersom vi ändå ska till skolan på inskrivningssamtal och vara där kl 09.00. Då tänkte jag att vi tar oss in till Varkala efteråt och strosar där ett par timmar. Jag måste försöka få tag på någon typ av anteckningsbok och skisspapper (vilket inte är alldeles för lätt) Det är svårt för oss i Sverige att förstå att inte allt finns att köpa. Iallafall inte helt utan problem. Anteckningsblock, papper, pennor, sudd, sax tejp...det är inte det lättaste om du inte är i en storstad. Men behöver du en staty eller bild av en Indisk gud- då behöver du inte leta länge. Försäljarna som går omkring och säljer egengjorda kort av palmblad med gudabilder finns överallt. Likaså de som vill sälja en handgjord trumma. Men jag upplever inte försäljarna lika påträngande som exempelvis på turiststråken i Turkiet. Där kan det ju vara rena gatloppet att passera ett affärsstråk.
Det finns ett klädstånd jag är nyfiken på som en familj driver. Jag passerar det varje gång jag ska ner på klippan. Rita känner familjen lite och brukar prata med dem. De har väldigt vackra handsydda tunikor och sköts av en fantastiskt vacker indisk flicka som är 14år. Utanför butiken satt tre små flickor igårkväll, antagligen småsystrar, och broderade ett underbart skärp med pärlor och små speglar som är så typiskt för Indiska kläder. Flickorna var mella sex och åtta år gissar jag och de broderade vant. Barnarbetare, javisst! Men ska vi dra allt så kallat barnarbete över en kam och vara emot det så får vi nog tänka om. Denna familj som driver detta klädstånd behöver nog hjälp av alla i familjen. Det går inte att säga "stackars barn" om de små som satt och fnissade och broderade. Det är helt enkelt så att alla ska hjälpa till med det de kan.
I dag ska jag gå till min lilla" gårdsbutik" här i närheten, det lilla fallfärdiga skyffet, och köpa fler bananer. Jag säger bara en sak; Här kan man inte bara köpa "bananer"....det finns mängder av sorter! Just nu är jag helt galen i gröna små minibananer...de är helt gudomligt goda. Söta utan att vara sliskiga och fasta i köttet. En klase med cirka 15 bananer kostar ungefär 4 kronor, ändå tror jag att jag som västerlänning inte får det allra billigaste priset, men vem har mage att pruta på det?...... Avokado som jag älskar är svårt att få tag på här. Det är "frukt efter säsong" som gäller. Jag hoppas hitta fin avokado inne i Varkala eller iallafall i Trivandrum.
Jag har inget målarstaffli, så jag måste ordna mig ett genom en lokal snickare. Men inte heller det är så enkelt. Här väljer man inte plankor på en såg- här väljer man vilket träd som ska sågas ner...! Att torka plank exisiterar inte pga den höga luftfuktigheten. Allt trä missfärgas och metall rostar. Jag ska göra en skiss med mått på vad jag vill ha och hoppas att det inte ska ta flera månader. Jag vill ha ett enkelt ihopfällbart staffli som jag kan stå och måla vid, som jag sen kan lämna kvar. Det får inte heller vara så tungt att jag inte kan flytta det till olika ställen där jag vill måla. Tydligen så måste jag in till Trivandrum för att få tag på målarduk, men det blir först tidigast i slutet av nästa vecka någon dag då Olivia är i skolan. Jag vill åka in utan henne första gången för att göra de ärenden jag tänkt utan att behöva ha henne suckandes över trängsel, avgaser och värme...
Nu har Olivia vaknat och vi ska göra oss klara för att dra oss ner till Cliffen och äta frukost... *kärlek till er alla*
11.30
Nu har jag skrivit under alla papper som krävdes för att få ett Vodafone kort. Det kostade mig 91SEK varav jag får ringa upp 83SEK av detta. Ska bli spännande att se hur länge 83 kronor räcker när jag ringer hem till Sverige. I morse har Rita hjälpt mig att förbeställa en rickshaw till imorgonbitti som ska ta oss till inskrivningen på Olivias skola som startar på måndag. Hon visste av en pålitlig chaufför. Tyvärr så är långt ifrån alla det. En del kör onyktra och många rickshaws ser ut som att de ska rasa ihop närsomhelst. Om det fungerar bra med denne chaufför så ska jag förhandla ett pris av honom så att han hämtar Olivia varje morgon. På sikt kanske också fler barn som ska till samma skola. Då behöver jag bara promenera och hämta henne på eftermiddagen och vi kan gå efter stranden hem. Jag tänkte bege mig in till Varkala och hämta ut pengar idag men orkar inte. Jag ska gå till samme kille som jag anlitade igår och ta ut en mindre summa som gör att jag klarar mig ett par dagar. Han tar ut 3% för besväret men det kan det väl vara värt att slippa åka in i vimlet. Igår hämtade jag ut totalt 3000 rupies (ca450SEK) och har en tredjedel kvar trots att vi ätit ute varje dag, köpt hem två kassar mat, surfat och köpt/laddat kontantkort. Så visst går det att leva otroligt billigt här! Nu ska jag njuta av min lunch som består av en fruktsallad, ingerfärsthe (med färsk ingefära) och massor av vatten och Olivia äter pannkaka. Det är ungefär vad man orkar med i värmen :-)
Kommentarer
Trackback
