Mitt Indien

Lördag 13 nov 16.30

Vi sitter kvar på restaurangen och har precis ätit middag. Det är skönt att få sitta i skuggan och bara njuta. Den sista veckan har allt fler turister börjat dyka upp här på Klippan. Ironiskt nog blir det så att jag gärna undviker att gå ner hit allt mer. Visst är det trevligt att se lite folk, men det är lugnt och skönt att vara hemma också. Snart börjar högsäsongen och det kommer att bli allt svårare att sitta kvar så här och njuta i skuggan på en halvtom terass. Priserna på det mesta kommer också de att fördubblas under drygt två månaders tid. Min "ICA nära butik", dvs. farbrorn i skjulet, har börjat få in allt fler varor på sina hyllor. Alla gör sig redo för två månaders invasion. Det ska bli spännande att se hur Varkala lever upp under denna tid. Om det kommer att vara stor skillnad jämfört med hur det har varit de sista två veckorna.

Det dyker upp små stånd och butiker lite överallt. Det byggs och renoveras för att hinna klart till turistsäsongen slår igång. Hemma på vår gård har det varit en byggarbetsplats från tidig morgon idag. En palm är snart nersågad ( de klättrar upp och sågar toppen först) och just nu byggs en låg mur kring en gemensam uteplats mellan två hus. Det ska även läggas grus där istället för den stampade rödlera som det är nu. Nio personer arbetar på ett uteplatsbygge. Två män som basar och springer omkring med sina mobiltelefoner, tre män som murar och gräver med enkla gamla spadar och hackor, en som blandar cementen för hand, en som skottar grus och två kvinnor som bär grus och cement i stora fat på huvudet. Jag kan knappast föreställa mig vad de faten väger... Jag hade gärna viljat fotografera bygget, men kände att det inte är passande att ta fram kameran och fotografera dessa fattiga, hårt arbetande byggare medan jag själv ligger i hängmattan i skuggan med en Laptop i mitt knä och smuttar på kaffe...

Det märks tydligt att arbetskraften är billig men att verktyg och maskiner är dyrt. Hantverk och byggnad sker med enkla medel och många arbetare. Tyvärr inte alltid med så gott resultat. Säkert är det skillnad på stad och landsbygd, men så är det iallafall här i denna relativt enkla fiskeby. Men man märker att det alltmer är de rika indierna som tar över Varkala. Särskilt strandlägena. En tomt här kostar ofta miljoner- kronor medan att bygga ett hus knappt kostar något. Lyxiga villor, kliniker och hotell blir allt vanligare vid havet och tränger allt mer ut de enkla boningarna och restaurangerna. Jag undrar stilla hur Varkala kommer att se ut om 10 år?  Bara en plats för rika, med de mindre belevade som tjänstehjon?...

Jag hoppas jag orkar resa lite i detta fantastiska land. Men jag tror jag lugnar mig till efter den värsta turistsäsongen är över, dvs. till februari. När min väninna och hennes dotter kommer ner till jul ska vi säkert göra någon tripp, men vi får dock inse att allt då kommer att kosta betydligt mer än nu. Alla arrangemang iallafall. Vissa fyrdubblar priserna har jag hört. Och att vara vit innebär att man då får betala högsta dagspris. Vi anses rika även om definitivt inte alla av oss är det, bara på grund av vår hudfärg och att vi har råd att resa hit på semester.

Det verkar vara en hel del ryssar här. Jag hör ryska oftare än svenska. Å andra sidan så är ryssarna bullrigare och hörs mer än försynta svenskar *skrattar gott* Men jag är faktiskt glad över att jag INTE har några ryska nyrika grannar ;-) Men så bor jag alldeles för enkelt för att de skulle trivas tror jag :-)  När man promenerar kring de finare hotellen så pratas det en hel del ryska. Många försäljare kring dessa hotell hälsar på ryska i tron att vi är det. Jag brukar hälsa på ryska tillbaka ;-)

Jag har nu tittat på fler behandlingsalternativ för mig. Jag ska på något vis försöka få medel och ork för att genomföra en rejäl månadslång kur. Jag hoppas och tror att det skulle vara bra för min oberäkneliga trötthet. Att tröttheten nu börjar visa sig är antagligen för att det har tagit mig två veckor att "landa" och acklimatisera mig. Allt har varit så nytt och spännande och jag har varit tvungen att vara alert för att orka med. Jag har pressat mig mer än vad jag trott. Nu gäller det att ta det lite lugnt och inse att jag faktiskt är HÄR för att finna lugnet och inte ha alltför många måsten eller projekt. De enda måsten jag egentligen har är att försöka att inte över-engagera mig i allt och alla. DET är tyvärr något jag är oerhört bra på! Att försöka vara ALLA till lags och att ständigt ha dåligt samvete när jag misslyckas.

Just nu känns det som att jag skulle kunna tillbringa resten av mitt liv här i Indien. Jag älskar klimatet, lugnet och maten. Jag har funnit mig väl tillrätta. Men visst tror jag att jag kommer att längta hem mellan varven. Kanske inte direkt till "hemmet" utan snarare till de människor som jag lämnat kvar hemma. Men jag tror och hoppas att de förstår mitt behov av lugn och att inte alltid vara närvarande för dem. Jag älskar tystnaden av telefonen och möjligheten att bara vara själv med mina egna tankar. Massor av tankar och ideer har snurrat i huvudet under dessa två veckor, men nu har det stillnat lite. Nyhetens behag har ersatts av en skön hemmakänsla. Jag känner av hela mitt hjärta och inre att jag absolut tog rätt beslut när jag bestämde mig för att åka hit i vinter. Hur det än går och vad som än händer så kommer det att ta mig ur det hamsterhjul som jag känner att jag fastnat i. Jag har valt att kliva av och söka mina egna vägar. Jag har valt att göra något åt mitt liv i ständig trötthet. Kanske lyckas jag- kanske inte- men som jag sa i ett tidigare inlägg- jag kommer ALDRIG att bli densamme som jag var innan denna resa...och jag vill verkligen inte det heller....

Lördag 13 nov 16.30

Vi sitter kvar på restaurangen och har precis ätit middag. Det är skönt att få sitta i skuggan och bara njuta. Den sista veckan har allt fler turister börjat dyka upp här på Klippan. Ironiskt nog blir det så att jag gärna undviker att gå ner hit allt mer. Visst är det trevligt att se lite folk, men det är lugnt och skönt att vara hemma också. Snart börjar högsäsongen och det kommer att bli allt svårare att sitta kvar så här och njuta i skuggan på en halvtom terass. Priserna på det mesta kommer också de att fördubblas under drygt två månaders tid. Min "ICA nära butik", dvs. farbrorn i skjulet, har börjat få in allt fler varor på sina hyllor. Alla gör sig redo för två månaders invasion. Det ska bli spännande att se hur Varkala lever upp under denna tid. Om det kommer att vara stor skillnad jämfört med hur det har varit de sista två veckorna.

****

Det dyker upp små stånd och butiker lite överallt. Det byggs och renoveras för att hinna klart till turistsäsongen slår igång. Hemma på vår gård har det varit en byggarbetsplats från tidig morgon idag. En palm är snart nersågad ( de klättrar upp och sågar toppen först) och just nu byggs en låg mur kring en gemensam uteplats mellan två hus. Det ska även läggas grus där istället för den stampade rödlera som det är nu. Nio personer arbetar på ett uteplatsbygge. Två män som basar och springer omkring med sina mobiltelefoner, tre män som murar och gräver med enkla gamla spadar och hackor, en som blandar cementen för hand, en som skottar grus och två kvinnor som bär grus och cement i stora fat på huvudet. Jag kan knappast föreställa mig vad de faten väger... Jag hade gärna viljat fotografera bygget, men kände att det inte är passande att ta fram kameran och fotografera dessa fattiga, hårt arbetande byggare medan jag själv ligger i hängmattan i skuggan med en Laptop i mitt knä och smuttar på kaffe...

Det märks tydligt att arbetskraften är billig men att verktyg och maskiner är dyrt. Hantverk och byggnad sker med enkla medel och många arbetare. Tyvärr inte alltid med så gott resultat. Säkert är det skillnad på stad och landsbygd, men så är det iallafall här i denna relativt enkla fiskeby. Men man märker att det alltmer är de rika indierna som tar över Varkala. Särskilt strandlägena. En tomt här kostar ofta miljoner- kronor medan att bygga ett hus knappt kostar något. Lyxiga villor, kliniker och hotell blir allt vanligare vid havet och tränger allt mer ut de enkla boningarna och restaurangerna. Jag undrar stilla hur Varkala kommer att se ut om 10 år?  Bara en plats för rika, med de mindre belevade som tjänstehjon?...

****

Jag hoppas jag orkar resa lite i detta fantastiska land. Men jag tror jag lugnar mig till efter den värsta turistsäsongen är över, dvs. till februari. När min väninna och hennes dotter kommer ner till jul ska vi säkert göra någon tripp, men vi får dock inse att allt då kommer att kosta betydligt mer än nu. Alla arrangemang iallafall. Vissa fyrdubblar priserna har jag hört. Och att vara vit innebär att man då får betala högsta dagspris. Vi anses rika även om definitivt inte alla av oss är det, bara på grund av vår hudfärg och att vi har råd att resa hit på semester.

Det verkar vara en hel del ryssar här. Jag hör ryska oftare än svenska. Å andra sidan så är ryssarna bullrigare och hörs mer än försynta svenskar *skrattar gott* Men jag är faktiskt glad över att jag INTE har några ryska nyrika grannar ;-) Men så bor jag alldeles för enkelt för att de skulle trivas tror jag :-)  När man promenerar kring de finare hotellen så pratas det en hel del ryska. Många försäljare kring dessa hotell hälsar på ryska i tron att vi är det. Jag brukar hälsa på ryska tillbaka ;-)

****

Jag har nu tittat på fler behandlingsalternativ för mig. Jag ska på något vis försöka få medel och ork för att genomföra en rejäl månadslång kur. Jag hoppas och tror att det skulle vara bra för min oberäkneliga trötthet. Att tröttheten nu börjar visa sig är antagligen för att det har tagit mig två veckor att "landa" och acklimatisera mig. Allt har varit så nytt och spännande och jag har varit tvungen att vara alert för att orka med. Jag har pressat mig mer än vad jag trott. Nu gäller det att ta det lite lugnt och inse att jag faktiskt är HÄR för att finna lugnet och inte ha alltför många måsten eller projekt. De enda måsten jag egentligen har är att försöka att inte över-engagera mig i allt och alla. DET är tyvärr något jag är oerhört bra på! Att försöka vara ALLA till lags och att ständigt ha dåligt samvete när jag misslyckas.

****

Just nu känns det som att jag skulle kunna tillbringa resten av mitt liv här i Indien. Jag älskar klimatet, lugnet och maten. Jag har funnit mig väl tillrätta. Men visst tror jag att jag kommer att längta hem mellan varven. Kanske inte direkt till "hemmet" utan snarare till de människor som jag lämnat kvar hemma. Men jag tror och hoppas att de förstår mitt behov av lugn och att inte alltid vara närvarande för dem. Jag älskar tystnaden av telefonen och möjligheten att bara vara själv med mina egna tankar. Massor av tankar och ideer har snurrat i huvudet under dessa två veckor, men nu har det stillnat lite. Nyhetens behag har ersatts av en skön hemmakänsla. Jag känner av hela mitt hjärta och inre att jag absolut tog rätt beslut när jag bestämde mig för att åka hit i vinter. Hur det än går och vad som än händer så kommer det att ta mig ur det hamsterhjul som jag känner att jag fastnat i. Jag har valt att kliva av och söka mina egna vägar. Jag har valt att göra något åt mitt liv i ständig trötthet. Kanske lyckas jag- kanske inte- men som jag sa i ett tidigare inlägg- jag kommer ALDRIG att bli densamme som jag var innan denna resa...och jag vill verkligen inte det heller....