Mitt Indien

Tisdag 02.30 natten mot dag 3

I natt infaller definitivt inte sömnen för här är verkligen fullt ös som värsta hålligång- plejset! Det är fullt gängkrig på gatan och på en ödetomt intill. Likaså på vår tomt. Det är en flock vildhundar som gör upp om reviret. Det låter som minst ett tiotal som bråkar, slåss, ylar i kör som värsta vargflocken och beter sig allmänt störigt. De slåss så det är blodvite och hjärtskärande ylanden från sårade individer i den svarta natten. Om man säger som så, jag har INTE varit ute och spanat medan slagsmålen pågick som värst... Jag var ute en sväng på altanen när det lugnat ner sig och då var det bara "våra" två hundar på vår gård, dvs. den magra diande tiken och hennes hane som kommer hit ibland. De var skyggare än vanligt och drog sig undan i mörkret när jag tände och gick ut på altanen. Maten jag satt ut till "Måns" och de två kattungar som följde med honom till min altan sent ikväll var borta. Jag hade satt uppblött bröd med två råa ägg och lite mjölk i en skål som nu var renslickad. Förhoppningsvis var det någon av "våra" vildhundar som fick sig ett skrovmål och ingen av de andra som slåss så ivrigt om reviret. Att hamna mitt i ett hundslagsmål av denna kaliber är inte precis något man drömmer om mitt i svarta natten. Men knappast går de på människor om de inte känner sig direkt hotade. I dag när jag satt på restaurangen smög det in en skabbig, loppig och fruktansvärt mager svart tik som försiktigt la huvudet i mitt knä och såg bedjande på mig...jag hade inget att ge henne och led verkligen när jag såg hur mager och ärrig hon var. Man ska vara försiktig i kontakten med vilda hundar och katter eftersom de kan bära på rabiessmitta utan att själva vara speciellt sjuka. Jag har ingen lust att bli biten och åka in för vaccination mot rabies, iallafall inte de första dagarna på min resa ;-) Men rädd för dem kan jag inte vara, de försöker bara överleva i en oerhört tuff och matfattig värd. De har på något vis ändå förstått att de behöver hålla sig väl med människan för att överleva. De fyrbenta tiggarna. Jag tror också djur har ett fruktansvärt bra utvecklat sjätte sinne för vem som är "vän eller fiende", dvs vilka som är djurvänner och inte. Varför skulle annars exempelvis denne skabbiga tik komma fram till just vårt bord i en näst intill fullsatt restaurang för att tigga? Vi hade inte ens någon mat kvar på bordet att ge...(kanske tur det ;-))

När jag gick upp nu i natt för att kika ut lite och kolla läget om gängbråken så ser jag nästa individ som jag så smått har hört rasslet av i mörkret men inte lyckats upptäcka. En söt ödla som kilade efter väggen i köket. Ödlor är tydligen väldigt vanliga här och totalt ofarliga. Den kilade snabbt ut genom takbjälkarna när jag blev för närgången med kameran.

Hundarna slåss fortfarande i gränderna. Jag hör deras skällande längre bort. Jag hoppas ingen av dem är allvarligt skadad och att det kan bli lugnare i morgon natt. På deras skall låter det som att det är två gäng. Ett gäng som försvarar ett revir och ett gäng som vill inta det. Inbördeskrig med andra ord. Säkert kan det intensiva skällandet och slagsmålen i den bäcksvarta natten skrämma en hundrädd turist rejält. Och om sanningen ska fram så hade jag själv gått en rejäl omväg hellre än att stöta på en stor flock som slåss.... respekt måste man ha. Det rasslade nyss till på min altan och jag kikade ut. "våra" hundar ligger där och vilar. De ser oskadade ut. Antagligen har de sökt sig i skydd från bråket och jag hoppas att de andra huliganerna inte följer efter och börjar slåss igen inne på vår gård så vi är tvugna att täppa igen alla" kryphål" i murar och grindar och på så sätt stänga ute även våra "egna" skyddslingar..... Jag släckte altanlampan igen så de kan ligga tryggt i den svarta natten och spana utan att bli upptäckta... Lite humor i hela situationen fann jag dock när jag gick ut min sväng på altanen. Min ena promenadsko är borta. Någon av hundarna har snott den. Den är av märket "Ten Points" som antagligen anses ganska exklusivt här i Varkala, så den är kanske värd att bråka om ;-)

Nu ska jag - försöka- sova igen. Vi ska ju snart upp och orka iväg på inskrivningen i Odayam. Så lite sömn vill jag nog ha. Olivia har inte ens reagerat på de vilda skällanden och slagsmålen som härjat i flera timmar. Själv kan jag  inte annat än le åt det faktum att i denna värld kan man tydligen vänja sig med det mesta.... *godnatt* - igen. *voffar och funderar på att avsmaka den kvarvarande skon*

Tisdag 02.30 natten mot onsdag dag 3

I natt infaller definitivt inte sömnen för här är verkligen fullt ös som värsta hålligång- plejset! Det är fullt gängkrig på gatan och på en ödetomt intill. Likaså på vår tomt. Det är en flock vildhundar som gör upp om reviret. Det låter som minst ett tiotal som bråkar, slåss, ylar i kör som värsta vargflocken och beter sig allmänt störigt. De slåss så det är blodvite och hjärtskärande ylanden från sårade individer i den svarta natten. Om man säger som så, jag har INTE varit ute och spanat medan slagsmålen pågick som värst... Jag var ute en sväng på altanen när det lugnat ner sig och då var det bara "våra" två hundar på vår gård, dvs. den magra diande tiken och hennes hane som kommer hit ibland. De var skyggare än vanligt och drog sig undan i mörkret när jag tände och gick ut på altanen. Maten jag satt ut till "Måns" och de två kattungar som följde med honom till min altan sent ikväll var borta. Jag hade satt uppblött bröd med två råa ägg och lite mjölk i en skål som nu var renslickad. Förhoppningsvis var det någon av "våra" vildhundar som fick sig ett skrovmål och ingen av de andra som slåss så ivrigt om reviret. Att hamna mitt i ett hundslagsmål av denna kaliber är inte precis något man drömmer om mitt i svarta natten. Men knappast går de på människor om de inte känner sig direkt hotade. I dag när jag satt på restaurangen smög det in en skabbig, loppig och fruktansvärt mager svart tik som försiktigt la huvudet i mitt knä och såg bedjande på mig...jag hade inget att ge henne och led verkligen när jag såg hur mager och ärrig hon var. Man ska vara försiktig i kontakten med vilda hundar och katter eftersom de kan bära på rabiessmitta utan att själva vara speciellt sjuka. Jag har ingen lust att bli biten och åka in för vaccination mot rabies, iallafall inte de första dagarna på min resa ;-) Men rädd för dem kan jag inte vara, de försöker bara överleva i en oerhört tuff och matfattig värd. De har på något vis ändå förstått att de behöver hålla sig väl med människan för att överleva. De fyrbenta tiggarna. Jag tror också djur har ett fruktansvärt bra utvecklat sjätte sinne för vem som är "vän eller fiende", dvs vilka som är djurvänner och inte. Varför skulle annars exempelvis denne skabbiga tik komma fram till just vårt bord i en näst intill fullsatt restaurang för att tigga? Vi hade inte ens någon mat kvar på bordet att ge...(kanske tur det ;-))

När jag gick upp nu i natt för att kika ut lite och kolla läget om gängbråken så ser jag nästa individ som jag så smått har hört rasslet av i mörkret men inte lyckats upptäcka. En söt ödla som kilade efter väggen i köket. Ödlor är tydligen väldigt vanliga här och totalt ofarliga. Den kilade snabbt ut genom takbjälkarna när jag blev för närgången med kameran.

Hundarna slåss fortfarande i gränderna. Jag hör deras skällande längre bort. Jag hoppas ingen av dem är allvarligt skadad och att det kan bli lugnare i morgon natt. På deras skall låter det som att det är två gäng. Ett gäng som försvarar ett revir och ett gäng som vill inta det. Inbördeskrig med andra ord. Säkert kan det intensiva skällandet och slagsmålen i den bäcksvarta natten skrämma en hundrädd turist rejält. Och om sanningen ska fram så hade jag själv gått en rejäl omväg hellre än att stöta på en stor flock som slåss.... respekt måste man ha. Det rasslade nyss till på min altan och jag kikade ut. "våra" hundar ligger där och vilar. De ser oskadade ut. Antagligen har de sökt sig i skydd från bråket och jag hoppas att de andra huliganerna inte följer efter och börjar slåss igen inne på vår gård så vi är tvugna att täppa igen alla" kryphål" i murar och grindar och på så sätt stänga ute även våra "egna" skyddslingar..... Jag släckte altanlampan igen så de kan ligga tryggt i den svarta natten och spana utan att bli upptäckta... Lite humor i hela situationen fann jag dock när jag gick ut min sväng på altanen. Min ena promenadsko är borta. Någon av hundarna har snott den. Den är av märket "Ten Points" som antagligen anses ganska exklusivt här i Varkala, så den är kanske värd att bråka om ;-)

Nu ska jag - försöka- sova igen. Vi ska ju snart upp och orka iväg på inskrivningen i Odayam. Så lite sömn vill jag nog ha. Olivia har inte ens reagerat på de vilda skällanden och slagsmålen som härjat i flera timmar. Själv kan jag  inte annat än le åt det faktum att i denna värld kan man tydligen vänja sig med det mesta.... *godnatt* - igen. *voffar och funderar på att avsmaka den kvarvarande skon*