Mitt Indien

...Det känns helt overkligt...nu sitter jag här, i Varkala på min altan utanför huset som ska bli mitt och Olivias hem det närmaste halvåret. Jag sitter och lyssnar, luktar och studerar alla intryck som omgivningen ger. Syrsorna, kajorna och andra fåglar jag inte har en aning om namnet på. Det stilla regnet strilar sakta ner i små skurar och gör att luftfuktigheten är enorm. Det är sista andetagen på monsunen och himlen är lite disig. Jag tippar på att det är runt 30 grader varmt trots att solen idag ligger bakom ett dismoln.

Olivia är totalt utslagen efter den långa resan och alla nya intryck. Hon drack ett glas vatten när vi kom fram tidigt i morse och somnade direkt på sängen med kläderna på. Jag har dragit av henne de varma jeansen och startat takfläkten och hon sover sött.

Hon sov även under bilresan från flygplatsen och det var skönt eftersom jag fick sitta och studera och dofta in mina första intryck från Indien i lugn och ro. Fantastiska intryck. Här finns absolut mer olikheter än likheter med mitt hemland, Sverige. Det är som att kliva över från en planet till en annan.

Jag har träffat min hyresvärdinna,Rita. En fantastiskt vacker kvinna som närmar sig 60 år men ha en skönhet som få kvinnor jag mött. En kvinna jag redan från första samtalet i telefon för fem månader sen, fått så otroligt fin kontakt med och jag tror hon kommer att bli en väldigt god vän.

Huset vi hyr är väldigt enkelt. *ändå är standarden betydligt högre än vad de flesta Indier har. Vi har vattentoalett, dusch, diskho med kallt och varmt vatten, elektricitet, takfläktar och framförallt- det känns rent och väldigt fräscht*. DET är något jag inte kan säga om det lilla jag har upplevt av Indien dessa första timmar. Soporna ligger i drivor och vildhundarna sover mitt på gatorna. Det doftar mycket. Brandrök från sophögar, tungt matos, sopor, kryddor, rökelse och....annorlunda. Inne i Trivandrum doftade det väldigt mycket mer, men även här ute i Varkala. Dock tycker jag om dofterna. Jag känner mig på något konstigt sätt "hemma".

Just nu sitter jag ute på altanen och njuter. Jag har kommit på mig själv att bara börja skratta spontant. Det känns förvirrande, overkligt och ganska så knäppt att sitta här i den kvava värmen, smälla på mygg och planera inköpslistor där det står dasspapper och annat "vanligt". De "där hemma" har det höstlikt och väntar bara på snön. Trots att det bara är ett knappt dygn sedan jag befann mig i Sverige så känns det som evigheter sen. Antagligen för att resan har varit ganska jobbig (även om det flytit på oerhört bra!) Men det är många timmar. Från det vi startade i Uppsala med ett inställt tåg och en massa stress fram till det att vi kunde kliva över tröskeln här i vårt "nya hem" har det gått nästan ett dygn. Iallafall om man drar bort de fem timmars tidskillnad som det är mellan Indien och Sverige.

Jag känner direkt att vi har ett tryggt boende. Inhägnat. Det innebär att jag inte behöver ta med mig Olivia varje gång jag ska ut och handla. Hon kommer absolut att kunna stanna hemma i huset när hon inte vill följa med. Grannarna är bra och det finns flera barn runt ikring oss. Idag är det söndag och på tisdag ska vi på inskrivningssamtal på skolan. Jag har funderat mycket på om hon ska få gå alla veckor fram till mars och jag har beslutat mig för att hon inte ska behöva det. Men nu, fram till jul, ska hon få gå i skolan på heltid- sen får vi se. Trivs hon så otroligt bra att hon verkligen VILL så är det självklart att hon ska få gå under hela tiden men jag msstänker att min lilla tös vill vara hemma med mamma en del och göra skolarbetet här om hon får chansen. Dessutom finns det så otroligt mycket att se och uppleva, att jag har svårt att tro att vardagen kommer att innehålla skola varje vardag fram till det vi åker. Det vore skönt att slippa kliva upp varje morgon för att stressa iväg till skolan. Dessutom kommer värmen att bli allt intensivare från februari och framåt och det kan vara skönt att få ta en daglig siesta och planera arbetet utifrån orken. Det viktiga är ju att hon inte kommer efter med skolarbetet, mitt mål är snarare tvärt om.

Jag tror att detta halvår kommer att ge mig mer än vad livets 42 år har gett mig. Jag tror att jag kommer att vara en helt annan människa när jag väl kommer hem igen. För vem kan komma hit och sedan känna sig "som vanligt" efteråt?

Min resa har egentligen börjat redan för ett halvår sen. Den började den dagen i december 2009 då jag skottade snö för tredje gången på samma dag med svårt värkande leder och en enorm tröstlös känsla i bröstet; NÄÄÄ inte EN vinter till!!! Det var där, med snöskyffeln i handen som jag bestämde mig för att vistas här i Indien denna vinter om det bara är möjligt, en resa som jag knappast ångrar för en sekund. Jag känner mig så otroligt harmonisk inombords, så otroligt fridfull och med en stark visshet att det är precis här och nu som jag ska vara på denna platsen. Mina leder är mjuka även om benen är svullna timmerstockar av både resa och värme.  Nu och för ett halvt år framåt. Jag känner en enorm tillit till vår skapare och att jag är precis på rätt plats och redo. Men jag vet inte ännu riktigt för vad.....

Jag somnade skönt en timme. Sen upp och tvätta av sig lite och iväg för att inhandla det viktiga till kylskåpet samt för att få i oss lite frukost/ lunch. Rita följde med oss för att visa hur vi går till Cliffen och vi åt på ABBA restaurang som en annan svenska, Mia driver. Det var kul att träffa även henne eftersom vi har haft lite internet kontakt.

Olivia åt en pannkaka med färsk frukt och jag åt en "fresh fruit salad" vi drack och åt för under 30SEK tillsammans. Sen var vi runt och tittade lite och handlade mat.

Två kassar med diverse frukt, grönsaker, bröd, 10 färska ägg, chips och 6liter vatten kostade ofattbara 31SEK... Det är inte klokt vilka priser jämfört med hemma, man kan knappt förstå hur billigt det går att leva här i Kerala. Dock finns det inte så stort urval på butikshyllorna och butikerna är väldigt enkla och fruktansvärt skitiga och fulla med flugor. *skrattar gott* Vi lär få ett bra immunförsvar här och Olivia lär få utöka sin insektskunskap med mängder av nya kryp. Jag dödade nyss en spindel som var betydligt större än de vi är van vid i Svedala  ;)  Imorgon ska vi åka in till centrala Varkala och då ska jag införskaffa mig ett trådlöst internet. Jag prioriterar internet före telefonkort. Då kan jag surfa och kolla upp lite vilket telefonkort som är billigast att ringa med. Här på Cliffen finns bara Vodafone att köpa och det kostar 1,50:- / minut att ringa hem.  I eftermiddag ska jag ta datorn med mig och gå ner till ABBA restaurang för där har de snabbt internetsurf för 3,75:-/ timmen där jag kopplar in min egen dator och slipper pillra på en allmän och det är antagligen då jag kommer att kunna ladda upp dagens händelser som du läser just nu  :-) Då kan jag även ta kontakt med mina nära och kära så de vet att vi lever och i allra högsta grad mår underbart bra.

Huset vi bor i ligger längst ner på en smaaaaal återvändsgränd. Runt hela området går en mur. Här är lugnt och skönt men ändå ett myller av ljud. Fåglar, husdjur och vilda djur, människor, musik och ett bönetorn (som tack o lov ligger långt bort) Trivsamma ljud långt från stadens slammer och bilavgaser. Våra grannar är bland annat en mysig Ayour Veda klinik med allsköns behandlingar för inga pengar. GISSA om jag ska utnyttja detta? :-D Cirka 5 minuters promenad från oss ligger ett hotell med polområde där vi ska förhandla om ett bra pris för hela vår vistelse här, så att Olivia kan bada. Havet är fortfarande hög, vågorna skummandet och strandremsan liten eftersom monsunen inte ännu är över.