Mitt Indien

*Man får inga vettiga svar av en människa som sover, man måste väcka den först*

Ett par dagar nu, har varit fulla med tankar. Tankar på mina nära och kära. Det har varit de allra första dagarna då jag har känt att jag är på helt fel ställe- att jag  borde ha varit hemma i Sverige just nu.  Jag känner en maktlöshet genom att vara här eftersom en av mina allra närmaste genomgår sin värsta kris någonsin. Jag hade viljat vara där och krama om, stötta, organisera, hjälpa till med det vardagliga...men allt jag kan göra är att vara med i tanken, i hjärtat och via telefonen.

Maktlöshet är en hemsk känsla. Den där oron i kroppen som gnager sig fast, slingrar runt tarmarna, magen, hjärtat och själen som en isig, stickig och kvävande orm. När man VET att man inte kan göra något just då-men ändå vill göra allt. Att inte veta- får mig att känna mig totalt maktlös. För när jag väl vet, oavsett om det är saker jag egentligen inte viljat veta eller svar som jag helst inte viljat ha - då jag väl VET- då kan jag agera utifrån vetskapen och starta ett helande på ett eller annat sätt. Precis i den sitsen sitter min älskade vän. Ovetskapen.

Maktlöshet.

Ovetskap

Det är nog de värsta känslorna jag vet. Och de känslorna som oftast gör ondast. Som att springa omkring i kala slingrande korridorer utan fönster eller dörrar och veta att syret kommer att ta slut om en timme och man kan inget göra. Där är min älskade vän just nu, och jag önskar att jag kunde vara där också, åtminstone för att trösta och krama.

I maktlösa situationer så söker jag alltid min styrka i tron. Jag söker orken och förmågan att härda ut. Jag söker trösten och känslan av att det finns en ljusning i alla mörker bara vi orkar vänta till gryningen, andas och har livet i behåll. Det finns oftast minst en väg ut ur maktlöshetens grepp men det är väntan på att den eller de vägarna ska uppenbara sig som är så hemsk att det är näst intill outhärdligt. När väl vägen eller vägarna uppenbarar sig så kan vi äntligen igen driva vårat liv framåt även om stegen vi tar är som att gå barfota på krossat glas, eller av lättnad att det inte var så "hemskt som vi trodde". Men i maktlöshetens korridor står tiden helt stilla, den går snarare bakåt än framåt. Maktlöshet är när vårt liv på något vis ligger i andra situationers eller människors händer, beslut eller välvilja. Eller i ovetskapen om vad som kommer, så att vi hinner måla upp gräsliga monster och fasansfulla mardrömmar som vi bara önskar att vi vaknade från.

Jag är med min vän det jag kan och det vet denne, och en sak av många vi har gemensamt är vår tro. Tro på en högre makt och tron på att allt kommer att lösa sig på ett eller annat vis bara vi håller fast i den trygga vissheten att tro kan försätta berg- för det kan den. Jag vet.

Igår var en lugn hemmadag. Vi var bara en liten sväng ut på klippan för att handla lite lördagsgodis till Olivia i en butik där som har ett litet västerländskt sortiment, bland annat kinderägg och några engelska, hårda, godisar i plåtburk som Olivia tycker om. När vi var på klippan träffande jag på Renadev och vi bestämde att åka till hans by nästa söndag. Då ska vi äntligen få träffa den flickan som behöver ekonomiskt stöd för sina universitetsstudier. Kanske kan vi även besöka barnhemmet jag väntar på att få besöka. Nu när vardagen börjar ta form efter helgerna så ska det förhoppningsvis gå att få till ett möte. Allt tar så oändlig tid att organisera här- men nu mer har jag accepterat att inget går att forscera - det måste få ta tid. Men jag tycker att det är okay. Tid har jag ju här och jag vill inte gå omkring och kräva att få vara delaktig i saker. Det måste finnas ett givande i det jag gör, och ett mottagande som känns rätt och riktigt för mottagaren, annars funkar det inte.

Jag är inte hemma i Sverige. I början ville jag göra allt på mitt sätt. På svenskt sätt. Jag ville snabba på, organisera upp och fixa.  Men det går inte. Ja, jag kan gå omkring och kräva att saker görs på ett visst sätt, att det görs på MITT  västerländska sätt- men är mitt sätt rätt bara för att det är "tidseffektivare" eller "modernare"? Att vara och leva här kräver minst lika mycket att visa respekt som att kräva respekt. Kan jag inte acceptera att saker är annorlunda blir livet arbetssamt och då stängs dörrarna framför mig istället för öppnas. Människor här må leva i fattigdom, men de har sin stolthet kvar och det är viktigt att de får behålla den.

Min trötthet sitter fortfarande i och begränsar mig i mina aktiviteter. Men jag vet att det är ingen idé att på något vis försöka pressa bort den eller ignorera den- då blir den bara mycket värre. Jag behöver lyssna på min kropp och följa dess signaler. Kanske är det så att jag har insett att den behöver tid sen jag kom hit, för att jag allt mer börjar anamma vissa saker i det indiska livet. Saker som har fått mig att fundera över ifall vårt västerländska tänk alltid är så smart och effektivt. Vi ska alla stöpas i samma form, ingen får vara utanför systemet- "Alla ska med". Bra på sätt och vis- men fungerar det alltid på individnivå?  Nej. Särskilt i dag, med de kalla vindarna som blåser i vårt lands styre- nu är mitt hemland kallare än någonsin. Du får inte vara sjuk och du ska helst vara helsvensk och inte ha andra värderingar eller en annan kultur- då passar du inte in i vårt "fina" samhällssystem. Vi människor föds in i en familj. Vi formas efter den kultur vi lever i och dess samhälle. Utan att vara direkt medvetna om det så är vi i mångt och mycket bundna till vår bakgrund även om vi lever i ett helt annat land än det som vi är födda i. Att helt plötsligt vara tvungen att ändra tankesätt och värderingar är svårt. Det vi formats av är ju ofta det som känns rätt för just mig. Förändringar är inte alltid av godo- och förändringar tar tid. Särskilt i ett land som Sverige- där vi är så otroligt rädda för förändringar. Allt som är "svenskt" måste ju innebära att det är "rätt" och "bäst", eller?

När jag bestämde mig för att åka till Indien var jag ganska så kompromisslös med min omgivning. Jag vägrade låta mig övertalas att vara kvar i Sverige trots att det finns människor i mitt liv som hade behövt mig "hemma". Jag var väldigt egoistisk i mitt tänk och i mina planer, det kan jag se så här efteråt. Men jag är glad för att jag var det. Jag är glad över att jag gav mig själv chansen att ta del av en livsstil som är så långt från den jag är van vid. Det har berikat mitt tänkande oerhört och vidgat mitt perspektiv. Jag har även insett en oerhört viktig sak; Ansvaret för mitt liv vilar på mig- inte på ett fungerande samhällssystem, en välvillig livskamrat eller ett vackert hem. När jag kommer hem till Sverige igen tänker jag montera ner min välfärd och förenkla mitt liv otroligt mycket. Jag tänker gå igenom vad som egentligen är viktigt för mig och de få tingen i mitt liv som jag anser viktiga- är de jag kommer att fokusera min kraft och energi på. Jag tänker inte längre leva i den materiella världen som stressar mig att hamstra lycka i det som går att köpa för pengar. Jag tänker satsa på att organisera mig en fungerande tillvaro som inte kräver att ständigt förnyas och förbättras materiellt, snarare ska jag fokusera på att fortsätta lyssna inåt och ta vara på mig själv och mina nära och kära. Liver är inte de vackra tingen jag kan köpa för pengar- livet är de vackra tankar jag kan forma till vackra minnesvärda stunder till mig själv eller tillsammans med människor jag älskar och som ärligt och uppriktigt älskar mig. Jag tänker fortsätta följa hjärtats väg även om den vägen knappast är en motorväg utan hinder utan snarare en krokig skogsstig.

Nu ska jag sluta filosofera för denna gång och göra lunch. Jag tror det får bli en god fruktsallad i dag eftersom det är väldigt varmt.

Ta hand om er / *du finns i mina tankar* / EwaMaria

9 januari 10.30

Ett par dagar nu, har varit fulla med tankar. Tankar på mina nära och kära. Det har varit de allra första dagarna då jag har känt att jag är på helt fel ställe- att jag  borde ha varit hemma i Sverige just nu.  Jag känner en maktlöshet genom att vara här eftersom en av mina allra närmaste genomgår sin värsta kris någonsin. Jag hade viljat vara där och krama om, stötta, organisera, hjälpa till med det vardagliga...men allt jag kan göra är att vara med i tanken, i hjärtat och via telefonen.

****

Maktlöshet är en hemsk känsla. Den där oron i kroppen som gnager sig fast, slingrar runt tarmarna, magen, hjärtat och själen som en isig, stickig och kvävande orm. När man VET att man inte kan göra något just då- men ändå vill göra allt. Att inte veta- får mig att känna mig totalt maktlös. För när jag väl vet, oavsett om det är saker jag egentligen inte vill veta eller svar som jag helst inte vill ha - då jag väl VET- då kan jag agera utifrån vetskapen och starta ett helande på ett eller annat sätt. Precis i den sitsen sitter min älskade vän. Ovetskapen.

****

Maktlöshet.

Ovetskap.

Det är nog de värsta känslorna jag vet. Och de känslorna som oftast gör ondast. Som att springa omkring i kala slingrande korridorer utan fönster eller dörrar och veta att syret kommer att ta slut om en timme och man kan inget göra. Där är min älskade vän just nu, och jag önskar att jag kunde vara där också, åtminstone för att trösta och krama.

****

I maktlösa situationer så söker jag alltid min styrka i tron. Jag söker orken och förmågan att härda ut. Jag söker trösten och känslan av att det finns en ljusning i alla mörker bara vi orkar vänta till gryningen, andas och har livet i behåll. Det finns oftast minst en väg ut ur maktlöshetens grepp men det är väntan på att den eller de vägarna ska uppenbara sig som är så hemsk att det är näst intill outhärdligt. När väl vägen eller vägarna uppenbarar sig så kan vi äntligen igen driva vårat liv framåt även om stegen vi tar är som att gå barfota på krossat glas, eller av lättnad att det inte var så "hemskt som vi trodde". Men i maktlöshetens korridor står tiden helt stilla, den går snarare bakåt än framåt. Maktlöshet är när vårt liv på något vis ligger i andra situationers eller människors händer, beslut eller välvilja. Eller i ovetskapen om vad som kommer, så att vi hinner måla upp gräsliga monster och fasansfulla mardrömmar som vi bara önskar att vi vaknade från.

****

Jag är med min vän i tanken och det vet min vän, och en sak av många vi har gemensamt är vår tro. Tro på en högre makt och tron på att allt kommer att lösa sig på ett eller annat vis bara vi håller fast i den trygga vissheten att tro kan försätta berg- för det kan den. Jag vet. Jag har sett det.

****

****

Igår var en lugn hemmadag. Vi var bara en liten sväng ut på klippan för att handla lite lördagsgodis till Olivia i en butik där som har ett litet västerländskt sortiment, bland annat kinderägg och några engelska, hårda, godisar i plåtburk som Olivia tycker om. När vi var på klippan träffande jag på Renadev och vi bestämde att åka till hans by nästa söndag. Då ska vi äntligen få träffa flickan som behöver ekonomiskt stöd för sina universitetsstudier. Kanske kan vi även besöka barnhemmet jag väntar på att få besöka. Nu när vardagen börjar ta form efter helgerna så ska det förhoppningsvis gå att få till ett möte. Allt tar så oändlig tid att organisera här- men nu mer har jag accepterat att inget går att fochera - det måste få ta tid och jag tycker att det är okay. Tid har jag ju här och jag vill inte gå omkring och kräva att få vara delaktig i saker. Det måste finnas ett givande i det jag gör, och ett mottagande som känns rätt och riktigt för mottagaren, annars funkar det inte.

****

Jag är inte hemma i Sverige. I början ville jag göra allt på mitt sätt. På svenskt sätt. Jag ville snabba på, organisera upp och fixa.  Men det går inte. Ja, jag kan gå omkring och kräva att saker görs på ett visst sätt, att det görs på MITT  västerländska sätt- men är mitt sätt rätt bara för att det är "tidseffektivare" eller "modernare"? Att vara och leva här kräver minst lika mycket att visa respekt som att kräva respekt. Kan jag inte acceptera att saker är annorlunda blir livet arbetssamt och då stängs dörrarna framför mig istället för öppnas. Människor här må leva i fattigdom, men de har sin stolthet kvar och det är viktigt att de får behålla den.

****

Min trötthet sitter fortfarande i och begränsar mig i mina aktiviteter. Men jag vet att det är ingen idé att på något vis försöka pressa bort den eller ignorera den- då blir den bara mycket värre. Jag behöver lyssna på min kropp och följa dess signaler. Kanske är det så att jag har insett att den behöver tid sen jag kom hit, för att jag allt mer börjar anamma vissa saker i det indiska livet. Saker som har fått mig att fundera över ifall vårt västerländska tänk alltid är så smart och effektivt. Vi ska alla stöpas i samma form, ingen får vara utanför systemet- "Alla ska med". Bra på sätt och vis- men fungerar det alltid på individnivå?  Nej. Särskilt i dag, med de kalla vindarna som blåser i vårt lands styre- nu är mitt hemland kallare än någonsin. Du får inte vara sjuk och du ska helst vara helsvensk och inte ha andra värderingar eller en annan kultur- då passar du inte in i vårt "fina" samhällssystem. Sen, om du nu "råkar" trilla utanför ramarna ska du vara jävligt tacksam och helst skrapa pannan i gruset för att du har förmånen att leva i Sverige. Tacksam för att du får ekonomiskt bistånd- men var finns värmen?

****

Vi människor föds in i en familj. Vi formas efter den kultur vi lever i och dess samhälle. Utan att vara direkt medvetna om det så är vi i mångt och mycket bundna till vår bakgrund även om vi lever i ett helt annat land än det som vi är födda i. Att helt plötsligt vara tvungen att ändra tankesätt och värderingar är svårt. Det vi formats av är ju ofta det som känns rätt för just mig. Förändringar är inte alltid av godo- och förändringar tar tid. Särskilt i ett land som Sverige- där vi är så otroligt rädda för förändringar. Allt som är "svenskt" måste ju innebära att det är "rätt" och "bäst", eller?

****

När jag bestämde mig för att åka till Indien var jag ganska så kompromisslös med min omgivning. Jag vägrade låta mig övertalas att vara kvar i Sverige trots att det finns människor i mitt liv som hade behövt mig "hemma". Jag var väldigt egoistisk i mitt tänk och i mina planer, det kan jag se så här efteråt. Men jag är glad för att jag var det. Jag är glad över att jag gav mig själv och Olivia chansen att ta del av en livsstil som är så långt från den vi är van vid. Det har berikat vårt tänkande oerhört och vidgat vårt perspektiv.

****

Jag har även insett en oerhört viktig sak; Ansvaret för mitt liv vilar på mig- inte på ett fungerande samhällssystem, en välvillig livskamrat eller ett vackert hem. När jag kommer hem till Sverige igen tänker jag montera ner min välfärd och förenkla mitt liv otroligt mycket. Jag tänker gå igenom vad som egentligen är viktigt för mig och de få tingen i mitt liv som jag anser viktiga- är de jag kommer att fokusera min kraft och energi på. Jag tänker inte längre leva i den materiella världen som stressar mig att hamstra lycka i det som går att köpa för pengar. Jag tänker satsa på att organisera mig en fungerande tillvaro som inte kräver att ständigt förnyas och förbättras materiellt, snarare ska jag fokusera på att fortsätta lyssna inåt och ta vara på mig själv och mina nära och kära. Livet är inte de vackra tingen jag kan köpa för pengar- livet är de vackra tankar jag kan forma till vackra minnesvärda stunder till mig själv eller tillsammans med människor jag älskar och som ärligt och uppriktigt älskar mig. Jag tänker fortsätta följa hjärtats väg även om den vägen knappast är en motorväg utan hinder, snarare en krokig skogsstig.

****

Nu ska jag sluta filosofera för denna gång och göra lunch. Jag tror det får bli en god fruktsallad i dag eftersom det är väldigt varmt.

Ta hand om er / *du finns i mina tankar* / EwaMaria