Vem är JAG?
...sitter ute i den svarta tropiskt varma natten och njuter av ljuden av naturen. Jag har suttit ute flera timmar och skrivit/ pratat med vänner och min kära familj. Johanna och Matilda har nu startat sin resa neråt Sverige för att stiga på planet mot Indien imorgon.
Jag känner mig oerhört fridfull inuti. Lätt i sinnet och har en harmoni och en inre säkerhet som det är många år sen jag känt. Jag är i fas med livet- trots vissa motgångar- så är det precis det HÄR som är mitt liv. Nuet. Jaget.
Tiden står stilla. Ändå rusar den fram- en paradox på mitt mående.
Jag känner mig inte på något sätt odödlig eller "stor", snarare känner jag en litenhet gentemot omvärlden som fått mig att förstå världens enorma storhet och hur små vi människor egentligen är. MEN att även en enda liten människa kan göra skillnad i det stora. Likväl som en liten sten som med vattnets hjälp kan gröpa ur en stor...allt handlar om att låta tiden ha sin gång och ha tålamod att inse att förändringar som ska bli långvariga och hållbara tar tid.
Jag har hittat hem. Inuti. Jag har förstått att jag inte kan förlita mig på att omgivningen alltid ska fungera som JAG vill. Att allt bara ska "flyta på" och att motgångar alltid är av ondo. Jag känner mig stärkt av känslan av att tiden faktiskt inte arbetar mot oss människor utan med oss. Jag förlitar mig på mig själv och min förmåga att faktiskt göra mitt liv till det absolut bästa liv förutsättningarna ger mig och för mig är det att hjälpa andra.
Innan jag åkte hit kände jag mig dränerad på ork och energi. Det var som att jag ständigt gav och gav och att människor i min omgivning bara krävde eller gav dålig energi tillbaka. Jag förstod inte alls att det var jag själv som måste stänga av kranen till att ta åt mig av -det jag tror- är omgivningens krav på mig. Jag tyckte det var otroligt svårt att säga "nej" och att sätta gränser. Jag behövde fly bort och tänka.
Var jag än "flydde" tidigare så fann jag inte lugnet utan bara mer saker och människor som jag tyckte ställde krav och "dränerade mig" förr eller senare. Tillslut hamnade jag i en ond cirkel där ALLT "stal energi"- även positiva ting. Jag var helt enkelt i så fruktansvärt ofas med mig själv att jag inte såg allt det vackra- iallafall inte det vackra som faktiskt finns inom mig själv.
Det är "fult" att älska sig själv. Och om man nu gör det så är man "ego". ALLA andra människor ska komma i första hand. Sen- om man har ork över- så tar man hand om sig själv.
Jantelagen förföljer oss alla;
1. Du skall icke tro, att du är något.
2. Du skall icke tro, att du är lika god som vi.
3. Du skall icke tro, att du är klokare än vi.
4. Du skall icke tro, att du är bättre än vi.
5. Du skall icke tro, att du vet mer än vi.
6. Du skall icke tro, att du är förmer än vi.
7. Du skall icke tro, att du duger något till.
8. Du skall icke skratta åt oss.
9. Du skall icke tro, att någon bryr sig om dig.
10. Du skall icke tro, att du kan lära oss något.
Allt detta finns inom de flesta av oss. Sorgligt nog.
Men om jag inte överhuvudtaget får tillåtelse att älska mig själv- vem ska då kunna älska MIG? Om jag inte VET vem jag själv är- och kan älska/ respektera MIG- vad är jag då? Hur ska då JAG kunna veta att den personen som SÄGER att han/hon älskar MIG verkligen gör det- om jag inte ens kan älska och uppskatta mig själv?
Nu har jag knappt gjort annat än tänkt i två månader. Mycket har fallit på plats. Jag har förstått att jag ÄR en "hjälpare" och det är ofta därför jag möter människo-öden som berör mig. Men jag behöver inse att jag inte kan bära allas bördor- det är inte rätt sätt att hjälpa någon. Det är istället att själpa mig själv- och det är precis det jag höll på att göra.
Jag har sista åren fullständigt dränerat mig själv på ork. Just genom att sätta allt och alla före mina egna behov. Jag har trott att det ska vara så, under ett helt långt liv. Jag är uppvuxen med en mamma som har sett det som sin plikt- och ofta låtit oss andra få höra det också, om än omedvetet. Det har format mig mer än jag kunnat ana. Men trots att jag älskar och respekterar min mamma oerhört högt- vill jag inte bli som hon när jag blir gammal. Jag vill inte sitta med en massa drömmar som jag aldrig uppfyllde och säga att jag aldrig "hann" eller "hade möjlighet". istället för att säga som det är- att jag aldrig vågade ta steget.
Min mamma har många drömmar hon aldrig har uppfyllt. Hon har istället till viss mån blivit lite bitter på att hon inte tog chansen. Men egentligen så ser hon inte alla chanser hon faktiskt hade- men valde att inte ta. Vi människor har en förmåga att göra precis det- välja att inte se. Eller bara se det vi VILL se. Ofta väljer vi då att se "andras" fel och känna oss som offer på ett eller annat vis. Många av oss är formade så. Våra föräldrar har gett oss det i modersmjölken- inte av elakhet eller egoism- snarare för att DE fått det i sin.
"Du ska inte tro att du är något"
*ler sorgset*
Så många av oss människor som går omkring ett HELT LIV och söker efter oss själva genom andra, dövar det genom alkohol eller andra missbruk, gräver ner oss i livsviktigheter för att slippa känna eller andra flyktbeteenden - när det enda vi egentligen skulle behöva göra är att se oss själva. Verkligen SE oss själva och acceptera, älska och respektera det vi ser.
Vad är det då vi egentligen SER hos oss själva?
Oplockade ögonbryn? Fula ben? Fet rumpa?
Magfläsk? Raggarsträng till naveln?
Finnar? Skelögdhet? Sneda tänder?
Gäddhäng? Dubbelhaka? Rynkor?
*jag måste le*
Jag VET vad JAG brukar se...och fortfarande ser...men jag försöker att låta annat överlysa alla bristerna. Jag försöker att se alla mina positiva egenskaper. Jag vågar känna att jag "är något"
Jag är NÅGON.
Jag ÄR!
Här och nu.
Var är DU?
Titta dig själv i ögonen i spegeln någon kväll. Titta djupt in. Inga grimaser eller annat larv för att du inte vågar fundera. Titta IN....vad ser du? VEM ser du där inne? Vad drömmer den människan om? Vad vill du?
Vem ÄR DU?
*Kärleken finns inom oss alla*
...sitter ute i den svarta tropiskt varma natten och njuter av ljuden av naturen. Jag har suttit ute flera timmar och skrivit/ pratat med vänner och min kära familj. Johanna och Matilda har nu startat sin resa neråt Sverige för att stiga på planet mot Indien imorgon.
****
Jag känner mig oerhört fridfull inuti. Lätt i sinnet och har en harmoni och en inre säkerhet som det är många år sen jag känt. Jag är i fas med livet- trots vissa motgångar- så är det precis det HÄR som är mitt liv. Nuet. Jaget.
Tiden står stilla. Ändå rusar den fram- en paradox på mitt mående.
****
Jag känner mig inte på något sätt odödlig eller "stor", snarare känner jag en litenhet gentemot omvärlden som fått mig att förstå världens enorma storhet och hur små vi människor egentligen är. MEN att även en enda liten människa kan göra skillnad i det stora. Likväl som en liten sten som med vattnets hjälp kan gröpa ur en stor...allt handlar om att låta tiden ha sin gång och ha tålamod att inse att förändringar som ska bli långvariga och hållbara tar tid.
****
Jag har hittat hem. Inuti. Jag har förstått att jag inte kan förlita mig på att omgivningen alltid ska fungera som JAG vill. Att allt bara ska "flyta på" och att motgångar alltid är av ondo. Jag känner mig stärkt av känslan av att tiden faktiskt inte arbetar mot oss människor utan med oss. Jag förlitar mig på mig själv och min förmåga att faktiskt göra mitt liv till det absolut bästa liv förutsättningarna ger mig och för mig är det att hjälpa andra.
****
Innan jag åkte hit kände jag mig dränerad på ork och energi. Det var som att jag ständigt gav och gav och att människor i min omgivning bara krävde eller gav dålig energi tillbaka. Jag förstod inte alls att det var jag själv som måste stänga av kranen till att ta åt mig av -det jag tror- är omgivningens krav på mig. Jag tyckte det var otroligt svårt att säga "nej" och att sätta gränser. Jag behövde fly bort och tänka.
****
Var jag än "flydde" tidigare så fann jag inte lugnet utan bara mer saker och människor som jag tyckte ställde krav och "dränerade mig" förr eller senare. Tillslut hamnade jag i en ond cirkel där ALLT "stal energi"- även positiva ting. Jag var helt enkelt i så fruktansvärt ofas med mig själv att jag inte såg allt det vackra- iallafall inte det vackra som faktiskt finns inom mig själv.
****
Det är "fult" att älska sig själv. Och om man nu gör det så är man "ego". ALLA andra människor ska komma i första hand. Sen- om man har ork över- så tar man hand om sig själv. Men vi behöver ta hand om oss själva för att ha något att ge till andra. Att ta hand om oss själva är faktiskt den största gåvan till våra nära och kära.
****
Jantelagen förföljer oss alla;
1. Du skall icke tro, att du är något.
2. Du skall icke tro, att du är lika god som vi.
3. Du skall icke tro, att du är klokare än vi.
4. Du skall icke tro, att du är bättre än vi.
5. Du skall icke tro, att du vet mer än vi.
6. Du skall icke tro, att du är förmer än vi.
7. Du skall icke tro, att du duger något till.
8. Du skall icke skratta åt oss.
9. Du skall icke tro, att någon bryr sig om dig.
10. Du skall icke tro, att du kan lära oss något.
****
Allt detta finns inom de flesta av oss. Sorgligt nog.
****
Om jag inte överhuvudtaget får tillåtelse att älska mig själv- vem ska då kunna älska MIG? Om jag inte VET vem jag själv är- och kan älska/ respektera MIG- vad är jag då? Hur ska då JAG kunna veta att den personen som SÄGER att han/hon älskar MIG verkligen gör det- om jag inte ens kan älska och uppskatta mig själv?
****
Nu har jag knappt gjort annat än tänkt i två månader. Mycket har fallit på plats. Jag har förstått att jag ÄR en "hjälpare" och det är ofta därför jag möter människo-öden som berör mig. Men jag behöver inse att jag inte kan bära allas bördor- det är inte rätt sätt att hjälpa någon. Det är istället att själpa mig själv- och det är precis det jag höll på att göra.
****
Jag har sista åren fullständigt dränerat mig själv på ork. Just genom att sätta allt och alla före mina egna behov. Jag har trott att det ska vara så, under ett helt långt liv. Jag är uppvuxen med en mamma som har sett det som sin plikt- och ofta låtit oss andra få höra det också, om än omedvetet. Det har format mig mer än jag kunnat ana. Men trots att jag älskar och respekterar min mamma oerhört högt- vill jag inte bli som hon när jag blir gammal. Jag vill inte sitta med en massa drömmar som jag aldrig uppfyllde och säga att jag aldrig "hann" eller "hade möjlighet". istället för att säga som det är- att jag aldrig vågade ta steget.
****
Min mamma har många drömmar hon aldrig har uppfyllt, även om hon inte direkt uttalar dem eller beklagar sig så ser jag det i hennes blick. Hon har istället till viss mån blivit lite bitter på att hon inte tog chansen. Men egentligen så ser hon inte alla chanser hon faktiskt hade- men valde att inte ta. Vi människor har en förmåga att göra precis det- välja att inte se, se att vi faktiskt även gör aktiva val när vi inte väljer. Eller att vi bara ser det vi VILL se. Ofta väljer vi då att se "andras" fel och känna oss som offer på ett eller annat vis. Jag tror att de allra flesta av oss på ett eller annat sätt är formade så. Våra föräldrar har gett oss det i modersmjölken- inte av elakhet eller egoism- snarare för att DE fått det i sin.
"Du ska inte tro att du är något"
****
*ler sorgset*
****
Så många av oss människor som går omkring ett HELT LIV och söker efter oss själva genom andra, dövar det genom alkohol eller andra missbruk, gräver ner oss i livsviktigheter, våra barns liv eller olika flyktbeteenden - när det enda vi egentligen skulle behöva göra är att se oss själva. Verkligen SE oss själva och acceptera, älska och respektera det vi ser.
****
Vad är det då vi egentligen SER hos oss själva?
Oplockade ögonbryn? Fula ben? Fet rumpa?
Magfläsk? Raggarsträng till naveln?
Finnar? Skelögdhet? Sneda tänder?
Gäddhäng? Dubbelhaka? Rynkor?
****
*jag måste le*
****
Jag VET vad JAG brukar se...och fortfarande ser...men jag försöker att låta annat överlysa alla bristerna. Jag försöker att se alla mina positiva egenskaper. Jag vågar känna att jag "är något"
Jag är NÅGON.
Jag ÄR!
Här och nu.
Var är DU?
VAD är DU?
****
Just nu lever jag mitt liv i ett fattigt land långt borta från min vardagliga verklighet. Jag lever enkelt och har få faciliteter som jag i vanliga fall ser som självklara. Här har livet skalat bort allt onödigt. Jag omger mig av fattigdom, svält och mycket misär. Men jag är omgiven av leenden. Människor som hoppas och tror. Människor som trots motgångar och kastlöshet håller huvudet ovanför vattenytan. Jag är imponerad och rörd in till själens innersta vrår över den stolthet som många gånger finns innanför de svarta ögonen trots mager krum kropp och trasiga kläder.
****
Se dig själv i ögonen i spegeln någon kväll. Titta djupt in. Inga grimaser eller annat larv för att du inte vågar fundera. Titta IN....vad ser du? VEM ser du där inne? Vad drömmer den människan om? Vad vill du?
Vem ÄR DU? Jag har börjat söka efter MITT sanna jag och har insett att den lilla stenen gröpte inte ur den stora på ett dygn eller två, men envisheten i naturen lyckades tillslut- med oändligt tålamod...
****
Det är aldrig försent att förändra sitt liv och VI i väst har ett oerhört försprång jämfört med många andra- trots att vi klagar på hur "dåligt" vi har det och ofta har tappat tron på oss själva...
****
*Kärleken finns inom oss alla*
/ Ewamaria
Kommentarer
Postat av: Micke
Läste att du suttit i flera timmar och skrivit/ pratat med vänner och min kära familj.. blir det inte dyrat att prata i mobben så länge?..
Skypen din är ju typ död som du beskrev det i förra bloggen och som du så många gånger förklarat för mig ..
Sist jag ringde med mobben sa det bara Poff så va ju 75 kr slut...Hur bär du dig åt för att kunna prata så länge?
Hd det bäst / Micke
Postat av: EwaMaria
Hej Micke
Ja det går att "prata" på många olika sätt- för oss handlar det oftast om chatten på fb eller Skype, det går ju alltid att skriva eftersom det inte kräver lika bra uppkoppling. Nu försöker jag få mitt headset att fungera, efter införskaffande av en övergångsplugg- det funkar si så där...det är ju fortfarande pga uppkopplingen det är störst problem..., men de tider som Skype är minst belastat så har det gått skapligt att ringa utan allt för många avbrott- bara man har tålamod ;-), dock med vissa robot-röster och ibland klipper det för några minuter så man får ringa upp igen lite senare... Tyvärr innebär det tidiga morgnar eller sena nätter oftast, så det tär på nattsömnen MEN det kan det ju vara värt för att få en stund med sina nära och kära och få dela lite positivitet och kärlek :-) Via telefon har bland annat min bror ringt billigt, samt även några vänner från Sverige, eftersom mobilen funkar bättre än internet och det tydligen finns några billiga alternativ från Sverige :-)
Ha det jättegott du med och ha en fin jul :-) / EwaMaria
Postat av: Pia
Ljuvlig läsning!
Precis det du skriver om var mina funderingar för 7 år sedan. Jag har gått igenom faserna och jag lovar dig att när du är helt igenom så blir livet så självklart och enkelt, även att säga Nej.
God Jul vackra vän!
Trackback
