Mitt Indien

*Det är av vattnet du hämtar upp från bäcken du lär känna källan*

Jag pratade länge med en manlig vän igår. En man som  lagt vikten i att ha en väldigt "manlig attityd" och han har en ledande position inom ett mansdominerat yrke som antagligen kräver det. Han står just nu i en jobbig och ledsam situation i livet och han är förbannad och besviken på det mesta just nu. Han behövde få prata av sig, butter och irriterad på det mesta och de flesta. Jag lät honom prata och lyssnade mest. Insåg att det spelar ingen roll om jag så kommer med en hel säck med goda råd- han kommer inte att lyssna iallafall och i detta fall var det viktigaste att faktiskt lyssna snarare än att försöka lösa. Han ville inte ha lösningar- han ville ha någon som lyssnade.

När han hade fått prata av sig och kasta skit och förbannelser över sin situation så frågade jag honom spontant en enda sak, som dök upp i min tanke:

"När har du gråtit sist?"

"Vad menar du"? svarade han kort och jag hörde direkt att han la upp en skyddsmur av pansar och irritation.

"Precis det jag frågade. När har du gråtit sist?"

*lång tystnad*

*ett fnys följd av en lång suck*

"Äh, det minns jag inte ens, hur så?"

"Inget speciellt...jag bara undrade när du ska ge dig själv tillåtelse" hörde jag mig själv spontant säga.

*fnysande som en ilsken drake*

"Vaddå tillåtelse! Jag har inte sett anledning till att gråta- så varför skulle jag gå omkring och böla som en unge när det inte finns någon anledning till det?"

"Nä, just det" svarade jag. "Men VAD är en god anledning till att gråta?"

"Vad faen är det HÄR nu då? Någon sorts psykologisk utvärdering? Äh, lägg av Ewa!"

Jag sa bara "Okay, jag ska inte fråga mer" och så pratade vi om annat. Men samtalet gick fortsättningsvis väldigt trögt. Förtroligheten var över. Jag hade överträtt den osynliga gränsen med en enda- och för personlig-  fråga.

Jag är en av de lyckliga som (oftast) faktiskt inte skäms äver att kunna gråta. Livet  har inte alltid varit så, det är snarare något jag har lärt mig.  I dag ser jag gråten som en oerhörd befrielse och som en inre flod av känslor som behöver ut. Jag vågar visa att jag är ledsen, åtminstone bland mina nära och kära. Jag försöker att inte gömma varken sorg eller förtvivlan bakom en mur av ilska och försöker att inte skylla mina misslyckanden på något eller någon annan. Jag har lärt mig att jag har rätten att misslyckas. Jag har rätten att trampa fel massor av gånger. Jag har rätten att få känna mig liten och försvarslös, förtvivlad och besviken över situationer jag för tillfället känner att jag inte rår på. Jag har även rätten att säga fel saker, såra eller göra någon besviken bara jag inte gör det i tanken av att skada, hämnas eller förstöra för någon annan på grund av egen bitterhet.

Tänk om vi alltid kunde göra alla nöjd och glada? Om vi aldrig hamnade i konflikt utan bara levde i ett ljuvligt lyckorus från morgon till morgon, dag ut och dag in. Om allt skulle serveras med silversked, vi alltid sa precis det rätta i rätt tillfälle och fåglarna alltid sjöng bedårande vackert.

När skulle vi då växa?

(När skulle vi då förunnas att gråta de befriande tårar som ibland behöver ut?)

Många är de tillfällen i mitt liv som jag säkert har betett mig  fruktansvärt egoistiskt, småaktigt eller på annat vis försökt skylla över mina problem eller misslyckanden på något eller någon annan. De flesta av oss vet att vi har betett oss dåligt under livets gång. Vissa mer andra mindre. Kvantiteten spelar egentligen ingen roll. Det som spelar roll är hur vi förhåller oss nu och i framtiden. Vad vi strävar efter.

Jag började första gången fundera djupare över livets allvar och vad det egentligen betyder att ta  personligt ansvar samt hur vi egentligen fungerar som människor, någon gång i mitten av 90-talet när jag läste psykologi i Borås. Jag hade strax innan jag påbörjade mina studier varit tillsammans med en kille i lite drygt ett år och jag hade sårat honom ordentligt när jag valde att bryta mig ur relationen på ett mycket omoget och fult sätt, men jag hade svårt att stå för det. Jag ville helst av allt sopa allt under mattan och gärna hitta anledningarna till mitt svinaktiga beteende hos honom. Jag försökte hitta en massa fel och försökte ursäkta mitt eget beteende in i det längsta genom att mena att det minsann var HAN som drev mig till det..

Det tog mig två hela år innan jag hade kommit så långt in i min inre och väl dolda skam innan jag hade samlat modet att be honom om ursäkt och en kväll hamnade vi på samma tillställning. Jag tog mod till mig och gick fram till honom och bad om förlåtelse för att jag hade betett mig som ett svin. Jag förklarade att jag mådde dåligt av hela situationen och över vad jag hade gjort mot honom. Han stod tyst, iakttagande, och lyssnade på hela min utläggning. Efter min långa slutplädering så undrade jag så klart; Kunde han tänka sig att förlåta mig?

Svaret jag fick var en lång forskande blick, uppifrån och ner, som slutligen stannade och mötte min blick med ett beslutsamt och sansat lugn i hans kloka blåa ögon. Han sa endast några få ord med en lugn och behärskad beslutsamhet i rösten; "Ewa, du kan dra åt helvete!" sen vände han sig lugnt om och lämnade platsen. Kvar stod jag som ett fån och såg hans ryggtavla lugnt försvinna ut från tillställningen. Det såg ut som att hans steg var svävande och han hade en aura av lugn och lättnad över hela sin stolta, raka kroppshållnig. Det var nog första gången jag hade hört honom använda ett sådant kraftuttryck. Han är inte den hetlevrade eller burdusa typen, snarare den vänliga, intelligenta och öppna.

Jag insåg där, som en blixt från himlen, totalt förnedrad av situationen- att han hade fullständigt rätt. Jag hade bett om hans förlåtelse på helt fel grunder, jag bad om den för att jag kände djup skam och mådde dåligt- MEN inte för att jag hade fått HONOM att må dåligt. Jag bad att HAN skulle rädda MIG- från mig själv och jag hade inte ens haft mage att erkänna det ens för mig själv. HAN hade sett igenom hela situationen.

Jag kan säga som så,att de evighetslånga minuterna då jag såg hans ryggtavla försvinna och hade hans beslutsamma ord ringandes i öronen, ståendes som ett fån i dumstrut  i en foajé med hakan vid knäna och hjärtat som stannat i kroppen, då lärde jag mig betydligt mer är all psykologi jag hade läst på högskolan under denna tid. Men det var kanske tackvare dessa studier som jag INSÅG hur otroligt rätt han hade. Vem var jag, som ställde mig framför honom och bad om förlåtelse, först efter två år, för att JAG skulle slippa må dåligt och skämmas över mitt beteende mot honom? Hade jag skämdes innan så var det ingenting mot för vad jag skämdes just där, just då. Förnedringen jag kände över mitt eget beteende var hemsk. Jag hade betett mig precis lika illa och egoistiskt mot honom nu, två år senare som två år innan- om inte värre. Jag hade rivit uppen massa sår hos honom och sen bett honom att han skulle hela mig!

Slutet av denna historia är dock inte denna. Tack å lov så slutade den bättre. Jag tog ansvar över mina handlingar och fick ytterligare en chans att verkligen be om äkta förlåtelse. Jag är glad för att den chansen gavs mig. Vi kunde skiljas i samförstånd om än inte som de såtaste vänner- så iallafall inte ovänner vilket var en befrielse för oss båda två.

Vad vill jag säga med detta blogg-inlägg?

*skrattar generat*

Jaaa...mycket och inget- som vanligt. Jag bara ventilerar vad som rör sig i mitt huvud och hoppas att någon av er där ute ska tänka till en extra gång i hur ni bemöter andra och när det är läge att verkligen be om förlåtelse och vad man egentligen ber om förlåtelse FÖR. Ett förlåt måste komma från hjärtat om det är ett riktigt menat förlåt annars kan vi lika gärna vara tysta.

Som avslutning kan jag berätta att jag i kväll fick ett kort SMS som gjorde mig glad. Det var från min problemtyngde vän och det var väldigt kort, det stod; Tack för rådet.

Det tacket spred glädje i magen.

Tack för att jag fick förtroendet att lyssna....

Önskar er alla en underbar kväll......Ta hand om varandra...../ewamaria

****

22 februari

****

****

**

Jag pratade länge med en manlig vän igår. En man som  lagt vikten i att ha en väldigt "manlig attityd" och han har en ledande position inom ett mansdominerat yrke som antagligen kräver det. Han står just nu i en jobbig och ledsam situation i livet och han är förbannad och besviken på det mesta just nu. Han behövde få prata av sig, butter och irriterad på det mesta och de flesta. Jag lät honom prata och lyssnade mest. Insåg att det spelar ingen roll om jag så kommer med en hel säck med goda råd- han kommer inte att lyssna iallafall och i detta fall var det viktigaste att faktiskt lyssna snarare än att försöka lösa. Han ville inte ha lösningar- han ville ha någon som lyssnade.

****

När han hade fått prata av sig och kasta skit och förbannelser över sin situation så frågade jag honom spontant en enda sak, som dök upp i min tanke:

"När har du gråtit sist?"

"Vad menar du"? svarade han kort och jag hörde direkt att han la upp en skyddsmur av pansar och irritation.

"Precis det jag frågade. När har du gråtit sist?"

*lång tystnad*

*ett fnys följd av en lång suck*

"Äh, det minns jag inte ens, hur så?"

"Inget speciellt...jag bara undrade när du ska ge dig själv tillåtelse" hörde jag mig själv spontant säga.

*fnysande som en ilsken drake*

"Vaddå tillåtelse! Jag har inte sett anledning till att gråta- så varför skulle jag gå omkring och böla som en unge när det inte finns någon anledning till det?"

"Nä, just det" svarade jag. "Men VAD är en god anledning till att gråta?"

"Vad faen är det HÄR nu då? Någon sorts psykologisk utvärdering? Äh, lägg av Ewa!"

Jag sa bara "Okay, jag ska inte fråga mer" och så pratade vi om annat. Men samtalet gick fortsättningsvis väldigt trögt. Förtroligheten var över. Jag hade överträtt den osynliga gränsen med en enda- och för personlig-  fråga.

****

Jag är en av de lyckliga som (oftast) faktiskt inte skäms äver att kunna gråta. Livet  har inte alltid varit så, det är snarare något jag har lärt mig.  I dag ser jag gråten som en oerhörd befrielse och som en inre flod av känslor som behöver ut. Jag vågar visa att jag är ledsen, åtminstone bland mina nära och kära. Jag försöker att inte gömma varken sorg eller förtvivlan bakom en mur av ilska och försöker att inte skylla mina misslyckanden på något eller någon annan. Jag har lärt mig att jag har rätten att misslyckas. Jag har rätten att trampa fel massor av gånger. Jag har rätten att få känna mig liten och försvarslös, förtvivlad och besviken över situationer jag för tillfället känner att jag inte rår på. Jag har även rätten att säga fel saker, såra eller göra någon besviken bara jag inte gör det i tanken av att skada, hämnas eller förstöra för någon annan på grund av egen bitterhet.

**

****

****

**

Många är de tillfällen i mitt liv som jag säkert har betett mig  fruktansvärt egoistiskt, småaktigt eller på annat vis försökt skylla över mina problem eller misslyckanden på något eller någon annan. De flesta av oss har vett att veta att vi har betett oss dåligt under livets gång. Vissa mer andra mindre. Kvantiteten spelar egentligen ingen roll. Det som spelar roll är hur vi förhåller oss nu och i framtiden. Vad vi strävar efter.

****

Jag började första gången fundera djupare över livets allvar och vad det egentligen betyder att ta  personligt ansvar samt hur vi egentligen fungerar som människor, någon gång i mitten av 90-talet när jag läste psykologi i Borås. Jag hade strax innan jag påbörjade mina studier varit tillsammans med en kille i lite drygt ett år och jag hade sårat honom ordentligt när jag valde att bryta mig ur relationen på ett mycket omoget och fult sätt, men jag hade svårt att stå för det. Jag ville helst av allt sopa allt under mattan och gärna hitta anledningarna till mitt svinaktiga beteende hos honom. Jag försökte hitta en massa fel och försökte ursäkta mitt eget beteende in i det längsta genom att mena att det minsann var HAN som drev mig till det..

****

Det tog mig två hela år innan jag hade kommit så långt in i min inre och väl dolda skam innan jag hade samlat modet att be honom om ursäkt och en kväll hamnade vi på samma tillställning. Jag tog mod till mig och gick fram till honom och bad om förlåtelse för att jag hade betett mig som ett svin. Jag förklarade att jag mådde dåligt av hela situationen och över vad jag hade gjort mot honom. Han stod tyst, iakttagande, och lyssnade på hela min utläggning. Efter min långa slutplädering så undrade jag så klart; Kunde han tänka sig att förlåta mig?

Svaret jag fick var en lång forskande blick, uppifrån och ner, som slutligen stannade och mötte min blick med ett beslutsamt och sansat lugn i hans kloka blåa ögon. Han sa endast några få ord med en lugn och behärskad beslutsamhet i rösten; "Ewa, du kan dra åt helvete!" sen vände han sig lugnt om och lämnade platsen. Kvar stod jag som ett fån och såg hans ryggtavla lugnt försvinna ut från tillställningen. Det såg ut som att hans steg var svävande och han hade en aura av lugn och lättnad över hela sin stolta, raka kroppshållnig. Det var nog första gången jag hade hört honom använda ett sådant kraftuttryck. Han är inte den hetlevrade eller burdusa typen, snarare den vänliga, intelligenta och öppna.

****

Jag insåg där, som en blixt från himlen, totalt förnedrad av situationen- att han hade fullständigt rätt. Jag hade bett om hans förlåtelse på helt fel grunder, jag bad om den för att jag kände djup skam och mådde dåligt- MEN inte för att jag hade fått HONOM att må dåligt. Jag bad att HAN skulle rädda MIG- från mig själv- och jag hade inte ens haft mage att erkänna det ens för mig själv. HAN hade sett igenom hela situationen.

****

Jag kan säga som så,att de evighetslånga minuterna då jag såg hans ryggtavla försvinna och hade hans beslutsamma ord ringandes i öronen, ståendes som ett fån i dumstrut  i en foajé med hakan vid knäna och hjärtat som stannat i kroppen, då lärde jag mig betydligt mer än all psykologi jag hade läst på högskolan under denna tid. Men det var kanske tackvare dessa studier som jag INSÅG hur otroligt rätt han hade. Vem var jag, som ställde mig framför honom och bad om förlåtelse, först efter två år, för att JAG skulle slippa må dåligt och skämmas över mitt beteende mot honom? Hade jag skämdes innan så var det ingenting mot för vad jag skämdes just där, just då. Förnedringen jag kände över mitt eget beteende var hemsk. Jag hade betett mig precis lika illa och egoistiskt mot honom nu, två år senare som två år innan- om inte värre. Jag hade rivit upp en massa sår hos honom och sen bett honom att han skulle hela mig!

****

Slutet av denna historia är dock inte denna. Tack å lov så slutade den bättre. Jag tog ansvar över mina handlingar och fick ytterligare en chans att verkligen be om äkta förlåtelse. Jag är glad för att den chansen gavs mig. Vi kunde skiljas i samförstånd om än inte som de såtaste vänner- så iallafall inte ovänner- vilket var en befrielse för oss båda två.

****

Vad vill jag säga med detta blogg-inlägg?

*skrattar generat*

Jaaa...mycket och inget- som vanligt.

Jag bara ventilerar vad som rör sig i mitt huvud och hoppas att någon av er där ute kanske ska tänka till en extra gång i hur ni bemöter andra och när det är läge att verkligen be om förlåtelse och vad man egentligen ber om förlåtelse FÖR. Ett förlåt måste komma från hjärtat om det är ett riktigt menat förlåt annars kan vi lika gärna vara tysta.

****

Som avslutning kan jag berätta att jag, i kväll, fick ett kort SMS som gjorde mig glad. Det var från min problemtyngde vän och det var väldigt kort, det stod; Tack för rådet.

Det tacket spred glädje i magen.

Tack för att jag fick förtroendet att lyssna....

****

En trött dag i dag också.

Natten har ändå varit skaplig. Det hinduiska templet har spelat musik och predikat hela natten och de kommer att hålla på hela dagen i dag också. Sista dagen på den veckolånga tempelfestivalen. Den stora avslutningen är i eftermiddag. Jag har sovit utan öronproppar och faktiskt inte störts så mycket.

Just nu har de musikuppträdande på scenen intill templet med härliga indiska rytmer och jag kan inte säga annat än att jag njuter av deras inhemska musik. Men jag är glad över att jag inte bor närmare templet än så här. (5 minuters promenad)  Jag hör musiken men störs inte av den höga volymen som är vid själva templet. I natt har jag snarare sovit gott till bönerna och musiken. Jag har svårare för de muslimska böneuppropen än de hinduiska. I det muslimska bönetornet är det jobbiga rabblanden av en man och en kvinna, var av kvinnan har en väldigt gäll röst. Tack å lov ligger det långt från oss och hörs bara ibland.

Ja, jag kommer att sakna alla ljuden här. Som jag skrev innan. Jag kommer att sakna musiken från det hinduiska templet, jag kommer att sakna den granne i fjärran som försöker lära sig spela tramp-orgel (oh when the saints)  (!) och sorlet och skratten som kommer med kvällsbrisen och dansar i luften om kvällarna. Jag kommer att sakna mycket. MEN jag längtar framförallt till den rena luften hemma utan den ständiga sopbränningen som tar kål på vilken frisk lunga som helst här...

När jag kommer hem så börjar vardagen. Men den vardagen ska se annorlunda ut än den jag lämnade. Den kommer att ha helt andra värderingar och grunder. Helt andra rutiner och prioriteringar. Det kommer att vara MIN vardag. Mina egna rutiner. Jag behöver få skapa mig en tillvaro som fungerar även i praktiken. För det är just det där "fungera i praktiken" som inte har fungerat alls. Allt fungerar i teorin, men inget fungerar i praktiken.

Jag behöver förenkla mycket. Lägga min ork på prioriterade saker som JAG har som prio. Jag behöver se till mina egna behov snarare än till alla andras. Min vardag har jag  ju redan förenklat  mycket rent praktiskt, men jag tänker förenkla den ytterligare. Att göra mig av med en massa materiella ting är en del av detta. Jag behöver inte mer ägodelar än det som behövs för att vardagen ska fungera. Och här har jag lärt mig hur oerhört lite man egentligen behöver. Jag har hellre ett enklare hem med mindre städning än ett stort flådigt hus med många rum som behöver hållas efter och som skapar tom plånbok. Ett litet hus med en liten trädgård i ett varmt land är nog den optimala drömmen för mig. Ett ställe, dit jag kan resa när jag vill och kanske hyra ut under den del av året som jag inte är där. Drömmar är till för att förverkligas, men det måste få ta den tid det tar. Ingenting blir bra om man förhastar sina beslut. Jag har även lärt mig att drömmar kan ändras väldigt fort, både till det positiva och det negativa. Men alla förändringar tror jag i slutänden är till det bättre. Saker som inte blir av byts ut till ett bättre alternativ om vi har tålamodet och insikten till att vänta. Att vänta in sitt liv är lika viktigt som att våga vänta in den rätte livskamraten. Jag känner i dag ett stort inre lugn och jag har kommit till den punkten i livet där jag har insett att kärlek och tvåsamhet för mig innebär så mycket annat än vad jag hittills har haft i mina relationer. Jag förstår och har förlåtit mig själv för att jag har valt att stanna i relationer som har varit allt annat än bra , eftersom jag har trott att jag inte har varit värd något bättre. Jag har idag insett att jag istället är värd så oändligt mycket MER än vad jag tillåtit mig att ha. Kärlek är något vackert inte krävande, kvävande eller ett ständigt ifrågasättande. Då är man inte rätt för varandra helt enkelt. Jag hoppas att en dag finna rätt livskamrat. En man som får mitt hjärta att svämma över bara jag tänker på honom. Kanske finner jag det- kanske inte- allt beror på vad livet har i sitt sköte för mig. Just nu så känner jag en harmoni i att leva själv men vem vet hur det känns i morgon? Imorgon är en annan dag och livet är fyllt med möjligheter bara vi vågar se dem...*L*

Nu ska jag ta tag i den här dagen. Halva har redan gått och jag har inte gjort ett endaste dyft annat än suttit och skrivit och läst i stolen på altanen. Skinkorna börjar kännas lite avdomnade och magen kurrar. Olivia har fått tillåtelse att spela DS men nu hör jag att hon sitter och pysslar på golvet och sjunger. Hennes mage behöver mat, likaså min. Det är svårt att äta ordentlig lunch i värmen men nu är klockan närmare två så det är inte lika hett. Jag ska gå till affären och se om de har fått in dagens mjölkleverans och så ska jag steka plättar till mig och Ollis. En lagom lunch. I kväll får det bli middag ute på restaurang, eller så beställer jag hem mat därifrån. Det är otroligt befriande att SLIPPA laga mat i värmen om man inte vill...

Önskar er alla en underbar dag.

20 februari

****

En trött dag i dag också.

Natten har ändå varit skaplig. Det hinduiska templet har spelat musik och predikat hela natten och de kommer att hålla på hela dagen i dag också. Sista dagen på den veckolånga tempelfestivalen. Den stora avslutningen är i eftermiddag. Jag har sovit utan öronproppar och faktiskt inte störts så mycket.

Just nu har de musikuppträdande på scenen intill templet med härliga indiska rytmer och jag kan inte säga annat än att jag njuter av deras inhemska musik. Men jag är glad över att jag inte bor närmare templet än så här. (5 minuters promenad)  Jag hör musiken men störs inte av den höga volymen som är vid själva templet. I natt har jag snarare sovit gott till bönerna och musiken. Jag har svårare för de muslimska böneuppropen än de hinduiska. I det muslimska bönetornet är det jobbiga rabblanden av en man och en kvinna, var av kvinnan har en väldigt gäll röst. Tack å lov ligger det långt från oss och hörs bara ibland.

****

Ja, jag kommer att sakna alla ljuden här, som jag skrev i ett tidigare inlägg. Jag kommer att sakna musiken från det hinduiska templet, jag kommer att sakna den granne i fjärran som försöker lära sig spela tramp-orgel (oh when the saints)  (!) och sorlet och skratten som kommer med kvällsbrisen och dansar i luften om kvällarna. Jag kommer att sakna mycket. MEN jag längtar framförallt till den rena luften hemma utan den ständiga sopbränningen som tar kål på vilken frisk lunga som helst här...

****

När jag kommer hem så börjar vardagen. Men den vardagen ska se annorlunda ut än den jag lämnade. Den kommer att ha helt andra värderingar och grunder. Helt andra rutiner och prioriteringar.

Det kommer att vara MIN vardag.

Mina egna rutiner.

Jag behöver få skapa mig en tillvaro som fungerar även i praktiken. För det är just det där "fungera i praktiken" som inte har fungerat alls. Allt fungerar i teorin, men inget fungerar i praktiken.

Jag behöver förenkla mycket. Lägga min ork på prioriterade saker som JAG har som prio. Jag behöver se till mina egna behov snarare än till alla andras. Min vardag har jag  ju redan förenklat  mycket rent praktiskt, men jag tänker förenkla den ytterligare.

****

Att göra mig av med en massa materiella ting är en del av detta. Jag behöver inte mer ägodelar än det som behövs för att vardagen ska fungera. Och här har jag lärt mig hur oerhört lite man egentligen behöver. Jag har hellre ett enklare hem med mindre städning än ett stort flådigt hus med många rum som behöver hållas efter och som skapar tom plånbok. Ett litet hus med en liten trädgård i ett varmt land är nog den optimala drömmen för mig. Ett ställe, dit jag kan resa när jag vill och kanske hyra ut under den del av året som jag inte är där. Drömmar är till för att förverkligas, men det måste få ta den tid det tar. Ingenting blir bra om man förhastar sina beslut. Jag har även lärt mig att drömmar kan ändras väldigt fort, både till det positiva och det negativa.

****

Men alla förändringar tror jag i slutänden är till det bättre. Saker som inte blir av byts ut till ett bättre alternativ om vi har tålamodet och insikten till att vänta. Att vänta in sitt liv är lika viktigt som att våga vänta in den rätte livskamraten. Jag känner i dag ett stort inre lugn och jag har kommit till den punkten i livet där jag har insett att kärlek och tvåsamhet för mig innebär så mycket annat än vad jag hittills har haft i mina relationer. Jag förstår och har förlåtit mig själv för att jag har valt att stanna i relationer som har varit allt annat än bra , eftersom jag har trott att jag inte har varit värd något bättre. Jag har idag insett att jag istället är värd så oändligt mycket MER än vad jag tillåtit mig att ha. Kärlek är något vackert inte krävande, kvävande eller ett ständigt ifrågasättande. Då är man inte rätt för varandra helt enkelt. Jag hoppas att en dag finna rätt livskamrat. En man som får mitt hjärta att svämma över bara jag tänker på honom. Kanske finner jag det- kanske inte- allt beror på vad livet har i sitt sköte för mig. Just nu så känner jag en harmoni i att leva själv men vem vet hur det känns i morgon? Imorgon är en annan dag och livet är fyllt med möjligheter bara vi vågar se dem...*L*

****

Nu ska jag ta tag i den här dagen. Halva har redan gått och jag har inte gjort ett endaste dyft annat än suttit och skrivit och läst i stolen på altanen. Skinkorna börjar kännas lite avdomnade och magen kurrar. Olivia har fått tillåtelse att spela DS men nu hör jag att hon sitter och pysslar på golvet och sjunger. Hennes mage behöver mat, likaså min. Det är svårt att äta ordentlig lunch i värmen men nu är klockan närmare två så det är inte lika hett. Jag ska gå till affären och se om de har fått in dagens mjölkleverans och så ska jag steka plättar till mig och Ollis. En lagom lunch. I kväll får det bli middag ute på restaurang, eller så beställer jag hem mat därifrån. Det är otroligt befriande att SLIPPA laga mat i värmen om man inte vill...

****

Önskar er alla en underbar dag.

och

glöm inte bort;

Livet är det som pågår medan du är upptagen med att planera framtiden...

Med kärlek

ewamaria

****

Fredag 18 februari tidig morgon

****

**

****

Lugn stund i hängmattan

****

**

****

**

****

Utsikt från min hängmatta

****

**

****

**

Lyssnar på Enya

*

Meditativt lugn

*

Bäcksvart natt

*

Stilla ljuslågor

*

Syrsor

*

Värme

*

Lugnet återkommer i själen

*

Vet

Kan mycket

Men känner mest

*

Detta

Precis detta

Blir bra det också..

*

nytt

alla nya blad

nya kapitel

nuet

*

ewamaria

...Nu är det åter igen en tid sen jag uppdaterade min blogg. Visserligen har det inte hänt så mycket den senaste veckan eftersom jag är hemma och sjuk (förkyld) men främst är anledningen att jag inte har vetat vad jag ska skriva.

Jag fick en olustkänsla till mitt skrivande, som att jag inte ville lämna ut mer av mina tankar av rädsla för att såra någon eller för att de ska missuppfattas eftersom det är otroligt många därhemma som verkar följa min blogg. De flesta verkar dock följa den med glädje och nyfikenhet, medan ett fåtal med ilska och frustration. Det var dessa "fåtalet läsare" som har fått mig att sätta cencur på mina egna tankar.  Jag kände mig samtidigt irriterad över att behöva känna precis så. Och vid irritation eller frustration skrivs inga kloka saker, då strömmar tankarna i fel riktning. Jag har påbörjat flera blogginlägg, men känt att de inte är tankar som verkligen är rotat mina, utan snarare inlägg för att försvara tidigare inlägg eller bloggar som innehållit andras tankar och känslor snarare än mina egna. Då blir det inte rätt. Då blir det inte "Jaget" som skriver, utan "någon annan" om något som inte är renodlat jag.

I går natt hade jag väldigt svårt att sova. Jag låg och svettades, snurrade, stirrade upp i takfläkten, drack vatten, kissade, stirrade upp i takfläkten, snurrade, tänkte.... insåg att det är precis så här det INTE ska kännas i mitt framtida liv. PRECIS den här känslan är en av de känslor jag verkligen vill bli kvitt- känslan av maktlöshet för hur jag ska kunna göra alla nöjda.

Jag KAN INTE göra alla nöjda!

Bara att få insikten i den tanken, den riktiga insikten av att det faktiskt är sant- det var väldigt befriande. Nej, jag KAN inte göra alla nöjda det räcker med viljan att göra sitt allra bästa. När det bästa inte är gott nog, då kan man inte göra mer. Om man inte vill hamna där jag hamnat  i så många år och många situationer- att vända kappan efter vinden och försöka göra alla nöjda för att sen ha en egen klump i magen själv för att det har känts fel eller oärligt.

Jag kan inte göra alla nöjda....vilken oerhört befriande tanke!!

Men jag kan verka för att inte göra andra illa.

Nu har vi tillbringat tre månader här i Indialand. Tre fantastiskt berikande månader. Tre otroligt lugnande månader...tre lärorika månader....

Jag har aldrig sett mig själv som någon speciell tv-människa eftersom jag aldrig följer varken serier, såpor eller andra följetonger. Inte heller film ser jag särskilt mycket. Men på dessa 13 helt tv-fria veckor har jag insett att jag är värsta tv-nörden! Jag har använt tv:n som surrogat och flykt från allt annat. Även om jag inte följer serier, jag är snarare en notorisk zappare... Jag kan tillbringa hela kvällar med fjärren i ena handen och datorn i den andra och irritera mig på att det inte finns något vettigt att titta eller surfa på - istället för att resolut stänga av skiten och göra inget. För just det här att "göra inget" är jag precis värdelös på...! Jag MÅSTE ha något i händerna. Någon typ av stimuli, antingen via tv, dator, tidning, bok, måleri, skrivande eller telefon. Att "bara sitta" har jag aldrig klarat av- då lägger jag mig ner och somnar.

Nu, här i Indien, har jag börjat lära mig att det är väldigt nyttigt ibland att "bara vara". Att låta hjärnan koppla bort all yttre stimuli och istället sortera dagens, veckans eller varför inte livets tidigare intryck. Att bara sitta och titta ut i den mörka natten är väldigt avkopplande. Men det tog många veckor för mig att känna det. Att bara sortera tankar, känslor, intryck och erfarenheter. Att arkivera och kasta. Det är lite som att göra en diskrensning ibland på sin inre hårddisk och få undan en massa slagg som hamnat där huller om buller. Självklart ryms det inget nytt tillslut om man inte kan rensa bort det gamla. Lära sig att slänga.

Jag är en riktig samlare. Och en förskjutare. "Gör inte idag det du kan göra imorgon"

Det innebär att tillslut har jag massor av "måsten" att göra "imorgon" och den dagen kommer aldrig. Samlandet är en del av detta. Jag samlar på hög istället för att ta tag i saker. Det är ett dåligt sätt att fly från verkligheten eftersom högarna bara växer och tillslut ramlar de över en eller förbrukar syret runt omkring.

Nu, här i Indien, har jag tagit mig tid att fundera och sortera mycket skräp i mitt inre. Många tankar och funderingar som legat slängda eller varit upphängda likt små Post-it lappar lite här och var inuti mitt huvud och mitt hjärta. Jag har promenarat runt och ryckt lapp för lapp, funderat och analyserat, gjort avslut och slängt. Oerhört skönt! Tyvärr har jag inte organisationsförmågan att ta "vägg för vägg" eftersom olika Post-it sitter lite här och där. Jag försöker istället plocka undan tanke för tanke allt eftersom dom kommer.

Att göra en inre rensning är befriande men samtidigt tröttsamt. Det river upp mycket som man hade "glömt" och förträngt. Saker som legat undanstoppade eftersom de känns jobbiga att ta tag i. Men vad jag också har upptäckt är hur väldigt många av dessa lappar som innehåller problem, känslor eller tankar som jag egentligen inte kan påverka. Saker eller handlingar som ligger hos andra människor att ta tag i- som inte alls är mina problem. Det är andras attityder eller saker de gjort som kanske på ett eller annat vis sårat mig, påverkat mitt liv eller åtminstone korsat min väg på något ofördelaktigt eller känslomässigt ledsamt vis. Jag har tagit åt mig och har vilja försöka förstå eller lösa alla de här sakerna på mitt eget sätt, så jag har skrivit ner dom i mitt inre men inte vetat hur jag ska handskas med dem. Därav har de blivit kvar överallt, som en påminnelse om min egen otillräcklighet. Där kommer åter en av mina trygghetsfaktorer in. Det är tryggt att veta att man är otillräcklig, Då vet man iallafall vad man ÄR. För vad är man om man lyckas?

Många är de tankar och händelser som åkt i papperskorgen senaste tiden helt obearbetade. Jag har studerat problemet eller känslan och ofta insett att det är inte något jag kan påverka. Det är andras problem, så varför hänger det på MIN vägg? Jag kan i detta aldrig skylla på någon annan än mig själv eftersom det är jag- endast jag- som har tillgång till mina innersta rum. Ingen annan levande varelse har eller kommer någonsin att få tillgång till nycklarna dit...

Ingen annan- någonsin...

Skrämmande men samtidigt befriande tanke. Skrämmande eftersom jag inte kan skylla oredan på någon annan men även befriande, för att jag känner en trygghet i rensandet eftersom jag-endast JAG- kan ta beslutet om vad som är viktigt att spara eller inte. Endast jag kan påverka vad som ska hänga kvar eller inte och jag har beslutat att kasta bort ALLT som inte är mitt! Nu är det dags för mig att röja ordentligt i röran, arkivera och sortera sådant JAG vill ha kvar samt ta tag i saker JAG känner att de är viktiga för att JAG ska må bra.

Jag måste få rena väggar inombords. Nu menar jag absolut inte att dom ska vara tomma- snarare att där ska bli plats till att hänga upp nya problem eller känslor. Det gamla och dammiga måste ge plats för det nya. Gamla måsten kan skava fruktansvärt mycket. De nya klistras över de gamla och så är röran ett faktum.

Så avslutningsivs kan jag för denna dag summera med detta; jag saknar TV-zappandet fruktansvärt mycket! *skrattar gott* för tänk vad ENKELT livet är när man bara kan sopa allt under mattan; syns inte- finns inte.  Den dagen jag kommer hem till vardagen kommer många saker att vara annorlunda inom mig. Förhoppningsvis kommer det att resultera i att jag kan ta tag i saker på ett annat sätt än innan. Att jag oftare kan sätta ner foten och säga Nej, likväl som att jag inte tar åt mig av andras dåliga humör eller uppförande. Det är deras problem att handskas med, och bara att tänka den tanken gör allt så oändligt mycket lättare.....

Kärlek till er där hemma från oss i värmen

för dina tankar blir dina ord

Var rädd om dina ord,

för dina ord blir dina handlingar

Var rädd om dina handlingar,

för dina handlingar blir dina vanor

Var rädd om dina vanor,

för dina vanor blir din personlighet

Var rädd om din personlighet,

för din personlighet blir ditt öde

****

Onsdag 26 januari

****

...Nu är det åter igen en tid sen jag uppdaterade min blogg. Visserligen har det inte hänt så mycket den senaste veckan eftersom jag är hemma och sjuk (förkyld) men främst är anledningen att jag inte har vetat vad jag ska skriva.

****

Jag fick en olustkänsla till mitt skrivande, som att jag inte ville lämna ut mer av mina tankar av rädsla för att såra någon eller för att det ska missuppfattas eftersom det är otroligt många därhemma som verkar följa min blogg. De flesta verkar dock följa den med glädje och nyfikenhet, medan ett fåtal med ilska och frustration. Det var med tanke på dessa "fåtalet läsare" som fick mig att sätta censur på mina egna tankar.  Jag kände mig samtidigt irriterad över att behöva känna precis så. Och vid irritation eller frustration skrivs inga kloka saker, då strömmar tankarna i fel riktning. Jag har påbörjat flera blogginlägg, men känt att de inte är tankar som verkligen är rotat mina, utan snarare inlägg för att försvara tidigare inlägg eller bloggar som då skulle ha innehållit andras tankar och känslor snarare än mina egna. Då blir det inte rätt. Då blir det inte "Jaget" som skriver, utan "någon annan" om något som inte är renodlat jag.

****

I går natt hade jag väldigt svårt att sova. Jag låg och svettades, snurrade, stirrade upp i takfläkten, drack vatten, kissade, stirrade upp i takfläkten, snurrade, tänkte.... insåg att det är precis så här det INTE ska kännas i mitt framtida liv. PRECIS den här känslan är en av de känslor jag verkligen vill bli kvitt- känslan av maktlöshet för hur jag ska kunna göra alla nöjda.

****

Bara att få insikten i den tanken, den riktiga insikten av att det faktiskt är sant- det var väldigt befriande. Nej, jag KAN inte göra alla nöjda det räcker med viljan att göra sitt allra bästa. När det bästa inte är gott nog, då kan man inte göra mer. Om man inte vill hamna där jag hamnat  i så många år och många situationer- att vända kappan efter vinden och försöka göra alla nöjda för att sen ha en egen klump i magen själv för att det har känts fel eller oärligt.

****

Nu har vi tillbringat tre månader här i Indialand. Tre fantastiskt berikande månader. Tre otroligt lugnande månader...tre lärorika månader....

Jag har aldrig sett mig själv som någon speciell tv-människa eftersom jag aldrig följer varken serier, såpor eller andra följetonger. Inte heller film ser jag särskilt mycket. Men på dessa 13 helt tv-fria veckor har jag insett att jag är värsta tv-nörden! Jag har använt tv:n som surrogat och flykt från allt annat. Även om jag inte följer serier, jag är snarare en notorisk zappare... Jag kan tillbringa hela kvällar med fjärren i ena handen och datorn i den andra och irritera mig på att det inte finns något vettigt att titta eller surfa på - istället för att resolut stänga av skiten och göra inget. För just det här att "göra inget" är jag precis värdelös på...! Jag MÅSTE ha något i händerna. Någon typ av stimuli, antingen via tv, dator, tidning, bok, måleri, skrivande eller telefon. Att "bara sitta" har jag aldrig klarat av- då lägger jag mig ner och somnar.

****

Nu, här i Indien, har jag börjat lära mig att det är väldigt nyttigt ibland att "bara vara". Att låta hjärnan koppla bort all yttre stimuli och istället sortera dagens, veckans eller varför inte livets tidigare intryck. Att bara sitta och titta ut i den mörka natten är väldigt avkopplande. Men det tog många veckor för mig att känna det. Att bara sortera tankar, känslor, intryck och erfarenheter. Att arkivera och kasta. Det är lite som att göra en diskrensning ibland på sin inre hårddisk och få undan en massa slagg som hamnat där huller om buller. Självklart ryms det inget nytt tillslut om man inte kan rensa bort det gamla. Lära sig att slänga.

****

Jag är en riktig samlare. Och en förskjutare. "Gör inte idag det du kan göra imorgon"

Det innebär att tillslut har jag massor av "måsten" att göra "imorgon" och den dagen kommer aldrig. Samlandet är en del av detta. Jag samlar på hög istället för att ta tag i saker. Det är ett dåligt sätt att fly från verkligheten eftersom högarna bara växer och tillslut ramlar de över en eller förbrukar syret runt omkring.

Nu, här i Indien, har jag tagit mig tid att fundera och sortera mycket skräp i mitt inre. Många tankar och funderingar som legat slängda eller varit upphängda likt små Post-it lappar lite här och var inuti mitt huvud och mitt hjärta. Jag har promenarat runt och ryckt lapp för lapp, funderat och analyserat, gjort avslut och slängt. Oerhört skönt! Tyvärr har jag inte organisationsförmågan att ta "vägg för vägg" eftersom olika Post-it sitter lite här och där och dyker upp p de mest konstiga ställen. Jag försöker istället plocka undan tanke för tanke allt eftersom dom kommer och när dom kommer.

****

Att göra en inre rensning är befriande men samtidigt tröttsamt. Det river upp mycket som man hade "glömt" och förträngt. Saker som legat undanstoppade eftersom de känns jobbiga att ta tag i. Men vad jag också har upptäckt är hur väldigt många av dessa lappar som innehåller problem, känslor eller tankar som jag egentligen inte kan påverka. Saker eller handlingar som ligger hos andra människor att ta tag i- som inte alls är mina problem. Det är andras attityder eller saker de gjort som kanske på ett eller annat vis sårat mig, påverkat mitt liv eller åtminstone korsat min väg på något ofördelaktigt eller känslomässigt ledsamt vis. Jag har tagit åt mig och har viljat försöka förstå eller lösa alla de här sakerna på mitt eget sätt, så jag har skrivit ner dom i mitt inre men inte vetat hur jag ska handskas med dem. Därav har de blivit kvar överallt, som en påminnelse om min egen otillräcklighet. Där kommer åter en av mina trygghetsfaktorer in; Det är tryggt att veta att man är otillräcklig, Då vet man iallafall vad man ÄR. För vad är man om man lyckas?

Många är de tankar och händelser som åkt i papperskorgen senaste tiden helt obearbetade. Jag har studerat problemet eller känslan och ofta insett att det är inte något jag kan påverka. Det är andras problem, så varför hänger det på MIN vägg? Jag kan i detta aldrig skylla på någon annan än mig själv eftersom det är jag- endast jag- som har tillgång till mina innersta rum. Ingen annan levande varelse har eller kommer någonsin att få tillgång till nycklarna dit...

Ingen annan- någonsin...

Skrämmande men samtidigt befriande tanke. Skrämmande eftersom jag inte kan skylla oredan på någon annan men även befriande, för att jag känner en trygghet i rensandet eftersom jag-endast JAG- kan ta beslutet om vad som är viktigt att spara eller inte. Endast jag kan påverka vad som ska hänga kvar eller inte och jag har beslutat att kasta bort ALLT som inte är mitt! Nu är det dags för mig att röja ordentligt i röran, arkivera och sortera sådant JAG vill ha kvar samt ta tag i saker JAG känner att de är viktiga för att JAG ska må bra.

****

Jag måste få rena väggar inombords. Nu menar jag absolut inte att dom ska vara tomma- då vore jag ju död- snarare att där ska bli plats till att hänga upp nya problem eller känslor. Det gamla och dammiga måste ge plats för det nya. Gamla måsten kan skava fruktansvärt mycket. De nya klistras över de gamla och så är röran ett faktum.

**

****

****

**

Så avslutningsivs kan jag för denna dag summera med detta; jag saknar TV-zappandet fruktansvärt mycket! *skrattar gott* för tänk vad ENKELT livet är när man bara kan sopa allt under mattan; syns inte- finns inte.  Den dagen jag kommer hem till vardagen kommer många saker att vara annorlunda inom mig. Förhoppningsvis kommer det att resultera i att jag kan ta tag i saker på ett annat sätt än innan. Att jag oftare kan sätta ner foten och säga Nej, likväl som att jag inte tar åt mig av andras dåliga humör eller uppförande samt vågar säga till direkt när saker sårar mig.

****

Kärlek till er ALLA där hemma från oss i värmen.....

****

...Sitter ute i mörkret på årets första kväll...Strömmen har gått för närmare två timmar sen och "lyser fortfarande med sin frånvaro". Den bäcksvarta natten har krupit in på min altan och dränker allt utanför värmeljusens varma cirkel.

Det har varit ett trött gäng i vårt hus idag. Matilda har tjatat om läggning och bokläsning sen halv åtta ikväll. Nio var ungarna isäng och jag läste som vanligt från en bok, i kväll i pannlampans sken. Vi har börjat på en ny  ikväll, den femte sen vi kom hit i slutet av oktober. Det är mysigt att vi har fått tillbaka kvällsrutinerna med läsning varje kväll.

I dag har vi besökt "indiska stranden" och promenerat på delar av Varkala beach där jag inte har varit förr. Bara några hundra meter från cliffen var det som att komma in i "det riktiga Indien" eftersom det nästan uteslutande var indier som turistade och badade där. Alla med kläderna på. Kvinnorna i sina vackra saris satt både på stranden och badade i havet. Endast en enda turist solade i bikini på stranden och det såg ganska så suspekt ut. Hon satt under ett parasoll helt oberörd i mitten av stranden och visade upp sig...själv kände jag mig "avklädd" i holkärmad långklänning bland alla klädda indiska kvinnor... Jag undrade lite stilla hur hon tänkte den solande turisten- eller om hon tänkte alls...?

Det finns ingen "skriven klädkod" här i Varkala. Men ändå så förstår man sin begränsning. På cliffens stränder solar de flesta med bikini och det är helt okay och det är väldigt få som inte förstår att klä på sig när man går upp till restaurangerna. De kvinnor som generellt är mest för att "visa upp sig" i minimala bikinis på de mest konstiga ställen är ryskor. Nyrika ryssar är ganska ö-kända överhuvudtaget här i Indien. De är många av dem som har svårt att följa seder och bruk och de är gärna högljudda och stökiga på restaurangerna. Jag tänker på det dåliga rykte som svenska ungdomar har på vissa turistorter runt om i europa för att de super och härjar- lika dåligt rykte har ryssarna här. Trist för alla de ryssar som faktiskt är skötsamma, det vill säga det stora flertalet.

Nu börjar det iallafall fylla på med turister på cliffen. Svenskar, norrmän, fransmän, engelsmän, amerikaner, ryssar, tyskar och en hel del indier och många fler länder. Tur eftersom säsongen har varit katastrofal hittills för alla som lever enbart på turismen. MEN det är definitivt ändå lungt och stillsamt. Det märks att detta inte är någon charter-ort. Det stora samtalsämnet överallt är allt kaos som snön har orsakat i stora delar av Europa samt i Amerika som gjort att turismen till viss del uteblivt eller åtminstone försenats från många olika länder. Jag har pratat med många olika människor som på ett eller annat vis försenats av snön.

Jag har själv funderat mycket på min eventuella resa till Sri Lanka. Jag har bestämt mig för att avstå den trippen i år. Jag har nog att se och uppleva inom Indiens gränser. Orken måste finnas, likväl som ekonomin. Jag lägger hellre mina pengar på tre veckors behandlingar medan jag ännu är här, än på en veckas "semester" på Sri Lanka. Det är ungefär samma kostnad. Jag märker nämligen nu när jag inte varit på behandling sen julafton att lederna kärvar och jag är allt stelare på morgonen.

Imorse när jag precis hade vaknat låg jag kvar en stund i sängen och tänkte på det fanstastiska faktum att det åter igen finns ett nytt oskrivet år framför mig. Tolv helt nya månader som ska fyllas med glädje och säkert en del sorg innan alla dagarna har passerat. Ett år att vara tacksam över. Jag brukar aldrig ge några nyårslöften men visst dyker det upp tankar om hur jag vill att det nya, oskrivna året skall bli och vad jag själv kan göra för att på bästa sätt möta det i positiv anda. Jag känner en varm tillförsikt och att året säkert kommer att vara en berg och dalbana- som vanligt- men att jag ska fortsätta på den väg jag vandrar nu- att inte försöka förutse hindren på vägen utan att försöka ta dem när de väl kommer. Jag ska försöka fortsätta att njuta av själva livsvandringen och inte bara sträva framåt. Visst har jag mål som de flesta andra, men mitt mål just nu är att vara tacksam för dagen som den är- inte att planera att "allt ska bli bra" nästa månad. Hinder är inte alltid av ondo.

Jag ska försöka att inte tänka och analysera så mycket under detta år. Samt att inte ta åt mig av andras dåliga vibrationer eller missunsamhet. Det är saker varje människa även jag- får känna av under en livstid- andra människors missnöje över sin egna tillvaro som går ut över en själv. Förr var jag otroligt känslig över andras missnöje. Jag försökte alltid ställa allt tillrätta, även i andras liv. Lappa och laga det som verkade trasigt. Ju mer jag lappade och lagade andra- desto mer trasig blev jag själv. Jag insåg inte att jag inte KAN lappa ihop en annan människa- jag kan bara finnas där som en stödjande axel eller ett öra. Det är svårare att vara en god lyssnare än att ge "goda råd". Men jag försöker. Under nästan hela mitt liv har jag varit en "hjälpartyp" i många situationer. Jag har varit den som organsierat upp grupparbeten i skolan, konflikter mellan arbetskamrater och tilltrasslade kärleksaffärer. Jag har försökt att hjälpa allt och alla i min omgivning. Men de sista åren har jag försökt att hålla en väldigt låg profil. Jag försöker att stå i bakgrunden, att inte vara den som snabbt tar tag i exempelvis grupparbetet, snarare den som låter andra ta plats och sen tar jag den del jag blir tilldelad. Det har känts otroligt skönt att stå tillbaka. Jag upptäckte redan för ett par år sen när jag pluggade juridik och personaladministration, hur skönt det var att inte alltid vara frontfigur. Hur min hunger efter att höras och att diskutera har falnat. Kanske har det med åldern att göra, men jag vill hellre tro att det är för att jag har blivit klokare. Visst fastnar jag fortfarande i omöjliga diskussioner ibland, men jag försöker iallafall att undvika dem. Det är inte alltid viktigt att "ha rätt"  för en sak kan ha oerhört många sidor och ofta har många "lika rätt". Vad gäller diskussioner om känslor finns det sällan rätt eller fel. Ja visst, om det handlar om mobbing, misshandel eller kränkning så finns det självklart lagar och regler, men om man bortser från sådana saker så finns det sällan en vinnare i diskussioner eller konflikter som rör känslor. Det är nog denna typ av konflikter eller diskussioner som är svårast att inte strida i. Men jag försöker. Och ju mer jag försöker- desto mer prövningar verkar komma i min väg.

Många gånger under årens lopp har jag varit arg och frustrerad. Särskilt när det har handlat om känslomässiga saker som rört mina nära och kära. Jag har svårare att låta sådant rinna av mig än om någon går till personligt angrepp, då kan jag släppa ganska så fort. När mina barn är ledsna eller sårade- då kan jag bli en riktigt rasande lejonmamma inombords. Det finns många situationer som- i mina ögon- varit helt befängda, där en del av mig har viljat vräka ur mig elaka saker eller bara rasa ut i frustration över att mina barn blivit ledsna eller sårade- helst mörda "angriparen" långsamt och plågsamt- men jag har valt att avstå. Inte av feghet eller oengagemang utan snarare av den vissheten att det inte leder till någon förändring att "slå tillbaka". Istället har jag tröstat och visat att jag finns här och inte tänker svika eller på annat vis göra dem illa. Om det är rätt eller fel är inte upp till mig att avgöra. Men jag vet iallafall att mina barn och mina nära vänner finner tryggheten i att de vet att jag står fast vid min kärlek och mina ord. Jag har begått tusentals fel under mina år som mamma, väninna, dotter och partner, miljontals- och kommer att fortsätta göra massor av  fel resten av mitt liv- men det gör inte min tro på kärleken och förmågan att förstå varandra mindre- snarare större. Ingen är felfri, därför försöker jag att inte agera i affekt de gånger någon provocerar mig till det...Att agera i affekt är det sämsta valet vi kan göra...

Igår ringde jag till mina flickor. Jag fick en längtan i magen efter dem när jag hörde deras röster i telefonen. Nu känns det som att det är länge sen jag har kramat om dem ordentligt. Nadine har jag ju knappast varit ifrån någon längre tid på många år förrän nu, men det är väldigt nyttigt för henne att vara utan mamma ;-) Mina stora töser är vuxna nu och det behöver både de- och jag- acceptera :-) De behöver få klara av beslut och vardagsbekymmer själva utan att jag alltid ska finnas tillgänglig som "skyddsnät" eller "sopkorg" antingen som person eller i telefonen. Men gud vad gott det ska bli att få krama om dem igen till våren! Vi ska passa på att stanna några dagar i Uppsala innan vi åker "hem" så att vi hinner träffa Angelica ordentligt och se hennes nya lägenhet som hon då hunnit att flytta till :-) Myyyys <3

Nu ska jag sluta filosofera för denna kväll. Strömmen har äntligen kommit tillbaka- lagom till det är dags att gå och lägga sig. Det är en ny dag imorgon. Ett oskrivet blad. Det är dags för mig att återta kontakterna med de människor jag vill samarbeta med här i Varkala och kanske se till att vi får till ett barnhemsbesök medans Johanna och Matilda är kvar här. Vardagen knackar på, tack å lov, och jag känner att orken att ta tag i sysslorna sakta återvänder efter några dagars trötthet.

Önskar er alla ett positivt och fantastiskt år fyllt av nya möjligheter, kärlek, kramar och många skratt.

Med Kärlek / EwaMaria

****

Nyårsdagen 2011

****

...Sitter ute i mörkret på årets första kväll...Strömmen har gått för närmare två timmar sen och "lyser fortfarande med sin frånvaro". Den bäcksvarta natten har krupit in på min altan och dränker allt utanför värmeljusens varma cirkel.

****

Det har varit ett trött gäng i vårt hus idag. Matilda har tjatat om läggning och bokläsning sen halv åtta ikväll. Nio var ungarna isäng och jag läste som vanligt från en bok, i kväll i pannlampans sken. Vi har börjat på en ny  ikväll, den femte sen vi kom hit i slutet av oktober. Det är mysigt att vi har fått tillbaka kvällsrutinerna med läsning varje kväll.

****

I dag har vi besökt "indiska stranden" och promenerat på delar av Varkala beach där jag inte har varit förr. Bara några hundra meter från cliffen var det som att komma in i "det riktiga Indien" eftersom det nästan uteslutande var indier som turistade och badade där. Alla med kläderna på. Kvinnorna i sina vackra saris satt både på stranden och badade i havet. Endast en enda turist solade i bikini på stranden och det såg ganska så suspekt ut. Hon satt under ett parasoll helt oberörd i mitten av stranden och visade upp sig...själv kände jag mig "avklädd" i holkärmad långklänning bland alla klädda indiska kvinnor... Jag undrade lite stilla hur hon tänkte den solande turisten- eller om hon tänkte alls...?

****

Det finns ingen "skriven klädkod" här i Varkala. Men ändå så förstår man sin begränsning. På cliffens stränder solar de flesta med bikini och det är helt okay och det är väldigt få som inte förstår att klä på sig när man går upp till restaurangerna. De kvinnor som generellt är mest för att "visa upp sig" i minimala bikinis på de mest konstiga ställen är ryskor. Nyrika ryssar är ganska ö-kända överhuvudtaget här i Indien. De är många av dem som har svårt att följa seder och bruk och de är gärna högljudda och stökiga på restaurangerna. Jag tänker på det dåliga rykte som svenska ungdomar har på vissa turistorter runt om i europa för att de super och härjar- lika dåligt rykte har ryssarna här. Trist för alla de ryssar som faktiskt är skötsamma, det vill säga det stora flertalet.

****

Nu börjar det iallafall fylla på med turister på cliffen. Svenskar, norrmän, fransmän, engelsmän, amerikaner, ryssar, tyskar och en hel del indier och många fler länder. Tur eftersom säsongen har varit katastrofal hittills för alla som lever enbart på turismen. MEN det är definitivt ändå lungt och stillsamt. Det märks att detta inte är någon charter-ort. Det stora samtalsämnet överallt är allt kaos som snön har orsakat i stora delar av Europa samt i Amerika som gjort att turismen till viss del uteblivt eller åtminstone försenats från många olika länder. Jag har pratat med många olika människor som på ett eller annat vis försenats av snön.

****

Jag har själv funderat mycket på min eventuella resa till Sri Lanka. Jag har bestämt mig för att avstå den trippen i år. Jag har nog att se och uppleva inom Indiens gränser. Orken måste finnas, likväl som ekonomin. Jag lägger hellre mina pengar på tre veckors behandlingar medan jag ännu är här, än på en veckas "semester" på Sri Lanka. Det är ungefär samma kostnad. Jag märker nämligen nu när jag inte varit på behandling sen julafton att lederna kärvar och jag är allt stelare på morgonen.

****

Imorse när jag precis hade vaknat låg jag kvar en stund i sängen och tänkte på det fanstastiska faktum att det åter igen finns ett nytt oskrivet år framför mig. Tolv helt nya månader som ska fyllas med glädje och säkert en del sorg innan alla dagarna har passerat. Ett år att vara tacksam över. Jag brukar aldrig ge några nyårslöften men visst dyker det upp tankar om hur jag vill att det nya, oskrivna året skall bli och vad jag själv kan göra för att på bästa sätt möta det i positiv anda. Jag känner en varm tillförsikt och att året säkert kommer att vara en berg och dalbana- som vanligt- men att jag ska fortsätta på den väg jag vandrar nu- att inte försöka förutse hindren på vägen utan att försöka ta dem när de väl kommer. Jag ska försöka fortsätta att njuta av själva livsvandringen och inte bara sträva framåt. Visst har jag mål som de flesta andra, men mitt mål just nu är att vara tacksam för dagen som den är- inte att planera att "allt ska bli bra" nästa månad. Hinder är inte alltid av ondo.

****

Jag ska försöka att inte tänka och analysera så mycket under detta år. Samt att inte ta åt mig av andras dåliga vibrationer eller missunsamhet. Det är saker varje människa även jag- får känna av under en livstid- andra människors missnöje över sin egna tillvaro som går ut över en själv. Förr var jag otroligt känslig över andras missnöje. Jag försökte alltid ställa allt tillrätta, även i andras liv. Lappa och laga det som verkade trasigt. Ju mer jag lappade och lagade andra- desto mer trasig blev jag själv. Jag insåg inte att jag inte KAN lappa ihop en annan människa- jag kan bara finnas där som en stödjande axel eller ett öra. Det är svårare att vara en god lyssnare än att ge "goda råd". Men jag försöker lära mig.

****

Under nästan hela mitt liv har jag varit en "hjälpartyp" i många situationer. Jag har varit den som organsierat upp grupparbeten i skolan, konflikter mellan arbetskamrater och tilltrasslade kärleksaffärer. Jag har försökt att hjälpa allt och alla i min omgivning. Men de sista åren har jag försökt att hålla en väldigt låg profil. Jag försöker att stå i bakgrunden, att inte vara den som snabbt tar tag i exempelvis grupparbetet, snarare den som låter andra ta plats och sen tar jag den del jag blir tilldelad. Det har känts otroligt skönt att stå tillbaka. Jag upptäckte redan för ett par år sen när jag pluggade juridik och personaladministration, hur skönt det var att inte alltid vara frontfigur. Hur min hunger efter att höras och att diskutera har falnat. Kanske har det med åldern att göra, men jag vill hellre tro att det är för att jag har blivit klokare.

****

Visst fastnar jag fortfarande i omöjliga diskussioner ibland, men jag försöker iallafall att undvika dem. Det är inte alltid viktigt att "ha rätt"  för en sak kan ha oerhört många sidor och ofta har många "lika rätt". Vad gäller diskussioner om känslor finns det sällan rätt eller fel. Ja visst, om det handlar om mobbing, misshandel eller kränkning så finns det självklart lagar och regler, men om man bortser från sådana saker så finns det sällan eller kanske rent av aldrig en vinnare i diskussioner eller konflikter som rör känslor. Det är nog denna typ av konflikter eller diskussioner som är svårast att inte strida i. Men jag försöker. Och ju mer jag försöker- desto mer prövningar verkar komma i min väg.

****

Många gånger under årens lopp har jag varit arg och frustrerad. Särskilt när det har handlat om känslomässiga saker som rört mina nära och kära. Jag har svårare att låta sådant rinna av mig än om någon går till personligt angrepp, då kan jag släppa ganska så fort. När mina barn är ledsna eller sårade- då kan jag bli en riktigt rasande lejonmamma inombords. Det finns situationer som- i mina ögon- varit helt befängda, där en del av mig har viljat vräka ur mig elaka saker eller bara rasa ut i frustration över att mina barn blivit ledsna eller sårade- helst mörda "angriparen" långsamt och plågsamt- men jag har valt att avstå. Inte av feghet eller oengagemang utan snarare av den vissheten att det inte leder till någon förändring att "slå tillbaka". Istället har jag tröstat och visat att jag finns här och inte tänker svika eller på annat vis göra dem illa. Om det är rätt eller fel är inte upp till mig att avgöra. Men jag vet iallafall att mina barn och mina nära vänner finner tryggheten i att de vet att jag står fast vid min kärlek och mina ord.

****

Jag har begått tusentals fel under mina år som mamma, väninna, dotter och partner, miljontals- och kommer att fortsätta göra massor av  fel resten av mitt liv- men det gör inte min tro på kärleken eller förmågan att förstå varandra mindre- snarare större. Ingen är felfri, därför försöker jag att inte agera i affekt de gånger någon provocerar mig till det...

****

Att agera i affekt är det sämsta valet vi kan göra...

****

Igår ringde jag till mina flickor. Jag fick en längtan i magen efter dem när jag hörde deras röster i telefonen. Nu känns det som att det är länge sen jag har kramat om dem ordentligt. Nadine har jag ju knappast varit ifrån någon längre tid på många år förrän nu, men det är väldigt nyttigt för henne att vara utan mamma ;-) Mina stora töser är vuxna nu och det behöver både de- och jag- acceptera :-) De behöver få klara av beslut och vardagsbekymmer själva utan att jag alltid ska finnas tillgänglig som "skyddsnät" eller "lappa och laga" antingen personligen eller i telefonen. Men gud vad gott det ska bli att få krama om dem igen till våren! Vi ska passa på att stanna några dagar i Uppsala innan vi åker "hem" så att vi hinner träffa Angelica ordentligt och se hennes nya lägenhet som hon då hunnit att flytta till :-) Myyyys <3

****

Nu ska jag sluta filosofera för denna kväll. Strömmen har äntligen kommit tillbaka- lagom till det är dags att gå och lägga sig ;-)  Det är en ny dag imorgon. Ett oskrivet blad. Det är dags för mig att återta kontakterna med de människor jag vill samarbeta med här i Varkala och kanske se till att vi får till ett barnhemsbesök medans Johanna och Matilda är kvar här. Vardagen knackar på, tack å lov, och jag känner att orken att ta tag i sysslorna sakta återvänder efter några dagars trötthet.

****

Önskar er alla ett positivt och fantastiskt år fyllt av nya möjligheter, kärlek, kramar och många skratt.

Med Kärlek / EwaMaria

...sitter ute i den svarta tropiskt varma natten och njuter av ljuden av naturen. Jag har suttit ute flera timmar och skrivit/ pratat med vänner och min kära familj. Johanna och Matilda har nu startat sin resa neråt Sverige för att stiga på planet mot Indien imorgon.

Jag känner mig oerhört fridfull inuti. Lätt i sinnet och har en harmoni och en inre säkerhet som det är många år sen jag känt. Jag är i fas med livet- trots vissa motgångar- så är det precis det HÄR som är mitt liv. Nuet. Jaget.

Tiden står stilla. Ändå rusar den fram- en paradox på mitt mående.

Jag känner mig inte på något sätt odödlig eller "stor", snarare känner jag en litenhet gentemot omvärlden som fått mig att förstå världens enorma storhet och hur små vi människor egentligen är. MEN att även en enda liten människa kan göra skillnad i det stora. Likväl som en liten sten som med vattnets hjälp kan gröpa ur en stor...allt handlar om att låta tiden ha sin gång och ha tålamod att inse att förändringar som ska bli långvariga och hållbara tar tid.

Jag har hittat hem. Inuti. Jag har förstått att jag inte kan förlita mig på att omgivningen alltid ska fungera som JAG vill. Att allt bara ska "flyta på" och att motgångar  alltid är av ondo. Jag känner mig stärkt av känslan av att tiden faktiskt inte arbetar mot oss människor utan med oss. Jag förlitar mig på mig själv och min förmåga att faktiskt göra mitt liv till det absolut bästa liv förutsättningarna ger mig och för mig är det att hjälpa andra.

Innan jag åkte hit kände jag mig dränerad på ork och energi. Det var som att jag ständigt gav och gav och att människor i min omgivning bara krävde eller gav dålig energi tillbaka. Jag förstod inte alls att det var jag själv som måste stänga av kranen till att ta åt mig av -det jag tror- är omgivningens krav på mig. Jag tyckte det var otroligt svårt att säga "nej" och att sätta gränser. Jag behövde fly bort och tänka.

Var jag än "flydde" tidigare så fann jag inte lugnet utan bara mer saker och människor som jag tyckte ställde krav och "dränerade mig" förr eller senare. Tillslut hamnade jag i en ond cirkel där ALLT "stal energi"- även positiva ting. Jag var helt enkelt i så fruktansvärt ofas med mig själv att jag inte såg allt det vackra- iallafall inte det vackra som faktiskt finns inom mig själv.

Det är "fult" att älska sig själv. Och om man nu gör det så är man "ego". ALLA andra människor ska komma i första hand. Sen- om man har ork över- så tar man hand om sig själv.

Jantelagen förföljer oss alla;

1. Du skall icke tro, att du är något.

2. Du skall icke tro, att du är lika god som vi.

3. Du skall icke tro, att du är klokare än vi.

4. Du skall icke tro, att du är bättre än vi.

5. Du skall icke tro, att du vet mer än vi.

6. Du skall icke tro, att du är förmer än vi.

7. Du skall icke tro, att du duger något till.

8. Du skall icke skratta åt oss.

9. Du skall icke tro, att någon bryr sig om dig.

10. Du skall icke tro, att du kan lära oss något.

Allt detta finns inom de flesta av oss. Sorgligt nog.

Men om jag inte överhuvudtaget får tillåtelse att älska mig själv- vem ska då kunna älska MIG? Om jag inte VET vem jag själv är- och kan älska/ respektera MIG- vad är jag då? Hur ska då JAG kunna veta att den personen som SÄGER att han/hon älskar MIG verkligen gör det- om jag inte ens kan älska och uppskatta mig själv?

Nu har jag knappt gjort annat än tänkt i två månader. Mycket har fallit på plats. Jag har förstått att jag  ÄR en "hjälpare" och det är ofta därför jag möter människo-öden som berör mig. Men jag behöver inse att jag inte kan bära allas bördor- det är inte rätt sätt att hjälpa någon. Det är istället att själpa mig själv- och det är precis det jag höll på att göra.

Jag har sista åren fullständigt dränerat mig själv på ork. Just genom att sätta allt och alla före mina egna behov. Jag har trott att det ska vara så, under ett helt långt liv. Jag är uppvuxen med en mamma som har sett det som sin plikt- och ofta låtit oss andra få höra det också, om än omedvetet. Det har format mig mer än jag kunnat ana. Men trots att jag älskar och respekterar  min mamma oerhört högt- vill jag inte bli som hon när jag blir gammal. Jag vill inte sitta med en massa drömmar som jag aldrig uppfyllde och säga att jag aldrig "hann" eller "hade möjlighet". istället för att säga som det är- att jag aldrig vågade ta steget.

Min mamma har många drömmar hon aldrig har uppfyllt. Hon har istället till viss mån blivit lite bitter på att hon inte tog chansen. Men egentligen så ser hon inte alla chanser hon faktiskt hade- men valde att inte ta. Vi människor har en förmåga att göra precis det- välja att inte se. Eller bara se det vi VILL se. Ofta väljer vi då att se "andras" fel och känna oss som offer på ett eller annat vis. Många av oss är formade så. Våra föräldrar har gett oss det i modersmjölken- inte av elakhet eller egoism- snarare för att DE fått det i sin.

"Du ska inte tro att du är något"

*ler sorgset*

Så många av oss människor som går omkring ett HELT LIV och söker efter oss själva genom andra, dövar det genom alkohol eller andra missbruk, gräver ner oss i livsviktigheter för att slippa känna eller andra flyktbeteenden - när det enda vi egentligen skulle behöva göra är att se oss själva. Verkligen SE oss själva och acceptera, älska och respektera det vi ser.

Vad är det då vi egentligen SER hos oss själva?

Oplockade ögonbryn? Fula ben? Fet rumpa?

Magfläsk? Raggarsträng till naveln?

Finnar? Skelögdhet? Sneda tänder?

Gäddhäng? Dubbelhaka? Rynkor?

*jag måste le*

Jag VET vad JAG brukar se...och fortfarande ser...men jag försöker att låta annat överlysa alla bristerna. Jag försöker att se alla mina positiva egenskaper. Jag vågar känna att jag "är något"

Jag är NÅGON.

Jag ÄR!

Här och nu.

Var är DU?

Titta dig själv i ögonen i spegeln någon kväll. Titta djupt in. Inga grimaser eller annat larv för att du inte vågar fundera. Titta IN....vad ser du? VEM ser du där inne? Vad drömmer den människan om? Vad vill du?

Vem ÄR DU?

*Kärleken finns inom oss alla*

...sitter ute i den svarta tropiskt varma natten och njuter av ljuden av naturen. Jag har suttit ute flera timmar och skrivit/ pratat med vänner och min kära familj. Johanna och Matilda har nu startat sin resa neråt Sverige för att stiga på planet mot Indien imorgon.

****

Jag känner mig oerhört fridfull inuti. Lätt i sinnet och har en harmoni och en inre säkerhet som det är många år sen jag känt. Jag är i fas med livet- trots vissa motgångar- så är det precis det HÄR som är mitt liv. Nuet. Jaget.

Tiden står stilla. Ändå rusar den fram- en paradox på mitt mående.

****

Jag känner mig inte på något sätt odödlig eller "stor", snarare känner jag en litenhet gentemot omvärlden som fått mig att förstå världens enorma storhet och hur små vi människor egentligen är. MEN att även en enda liten människa kan göra skillnad i det stora. Likväl som en liten sten som med vattnets hjälp kan gröpa ur en stor...allt handlar om att låta tiden ha sin gång och ha tålamod att inse att förändringar som ska bli långvariga och hållbara tar tid.

****

Jag har hittat hem. Inuti. Jag har förstått att jag inte kan förlita mig på att omgivningen alltid ska fungera som JAG vill. Att allt bara ska "flyta på" och att motgångar  alltid är av ondo. Jag känner mig stärkt av känslan av att tiden faktiskt inte arbetar mot oss människor utan med oss. Jag förlitar mig på mig själv och min förmåga att faktiskt göra mitt liv till det absolut bästa liv förutsättningarna ger mig och för mig är det att hjälpa andra.

****

Innan jag åkte hit kände jag mig dränerad på ork och energi. Det var som att jag ständigt gav och gav och att människor i min omgivning bara krävde eller gav dålig energi tillbaka. Jag förstod inte alls att det var jag själv som måste stänga av kranen till att ta åt mig av -det jag tror- är omgivningens krav på mig. Jag tyckte det var otroligt svårt att säga "nej" och att sätta gränser. Jag behövde fly bort och tänka.

****

Var jag än "flydde" tidigare så fann jag inte lugnet utan bara mer saker och människor som jag tyckte ställde krav och "dränerade mig" förr eller senare. Tillslut hamnade jag i en ond cirkel där ALLT "stal energi"- även positiva ting. Jag var helt enkelt i så fruktansvärt ofas med mig själv att jag inte såg allt det vackra- iallafall inte det vackra som faktiskt finns inom mig själv.

****

Det är "fult" att älska sig själv. Och om man nu gör det så är man "ego". ALLA andra människor ska komma i första hand. Sen- om man har ork över- så tar man hand om sig själv. Men vi behöver ta hand om oss själva för att ha något att ge till andra. Att ta hand om oss själva är faktiskt den största gåvan till våra nära och kära.

****

Jantelagen förföljer oss alla;

1. Du skall icke tro, att du är något.

2. Du skall icke tro, att du är lika god som vi.

3. Du skall icke tro, att du är klokare än vi.

4. Du skall icke tro, att du är bättre än vi.

5. Du skall icke tro, att du vet mer än vi.

6. Du skall icke tro, att du är förmer än vi.

7. Du skall icke tro, att du duger något till.

8. Du skall icke skratta åt oss.

9. Du skall icke tro, att någon bryr sig om dig.

10. Du skall icke tro, att du kan lära oss något.

****

Allt detta finns inom de flesta av oss. Sorgligt nog.

****

Om jag inte överhuvudtaget får tillåtelse att älska mig själv- vem ska då kunna älska MIG? Om jag inte VET vem jag själv är- och kan älska/ respektera MIG- vad är jag då? Hur ska då JAG kunna veta att den personen som SÄGER att han/hon älskar MIG verkligen gör det- om jag inte ens kan älska och uppskatta mig själv?

****

Nu har jag knappt gjort annat än tänkt i två månader. Mycket har fallit på plats. Jag har förstått att jag  ÄR en "hjälpare" och det är ofta därför jag möter människo-öden som berör mig. Men jag behöver inse att jag inte kan bära allas bördor- det är inte rätt sätt att hjälpa någon. Det är istället att själpa mig själv- och det är precis det jag höll på att göra.

****

Jag har sista åren fullständigt dränerat mig själv på ork. Just genom att sätta allt och alla före mina egna behov. Jag har trott att det ska vara så, under ett helt långt liv. Jag är uppvuxen med en mamma som har sett det som sin plikt- och ofta låtit oss andra få höra det också, om än omedvetet. Det har format mig mer än jag kunnat ana. Men trots att jag älskar och respekterar  min mamma oerhört högt- vill jag inte bli som hon när jag blir gammal. Jag vill inte sitta med en massa drömmar som jag aldrig uppfyllde och säga att jag aldrig "hann" eller "hade möjlighet". istället för att säga som det är- att jag aldrig vågade ta steget.

****

Min mamma har många drömmar hon aldrig har uppfyllt, även om hon inte direkt uttalar dem eller beklagar sig så ser jag det i hennes blick. Hon har istället till viss mån blivit lite bitter på att hon inte tog chansen. Men egentligen så ser hon inte alla chanser hon faktiskt hade- men valde att inte ta. Vi människor har en förmåga att göra precis det- välja att inte se, se att vi faktiskt även gör aktiva val när vi inte väljer. Eller att vi bara ser det vi VILL se. Ofta väljer vi då att se "andras" fel och känna oss som offer på ett eller annat vis. Jag tror att de allra flesta av oss på ett eller annat sätt är formade så. Våra föräldrar har gett oss det i modersmjölken- inte av elakhet eller egoism- snarare för att DE fått det i sin.

Så många av oss människor som går omkring ett HELT LIV och söker efter oss själva genom andra, dövar det genom alkohol eller andra missbruk, gräver ner oss i livsviktigheter, våra barns liv eller olika flyktbeteenden - när det enda vi egentligen skulle behöva göra är att se oss själva. Verkligen SE oss själva och acceptera, älska och respektera det vi ser.

Oplockade ögonbryn? Fula ben? Fet rumpa?

Magfläsk? Raggarsträng till naveln?

Finnar? Skelögdhet? Sneda tänder?

Gäddhäng? Dubbelhaka? Rynkor?

****

*jag måste le*

****

Jag VET vad JAG brukar se...och fortfarande ser...men jag försöker att låta annat överlysa alla bristerna. Jag försöker att se alla mina positiva egenskaper. Jag vågar känna att jag "är något"

Jag är NÅGON.

Här och nu.

Just nu lever jag mitt liv i ett fattigt land långt borta från min vardagliga verklighet. Jag lever enkelt och har få faciliteter som jag i vanliga fall ser som självklara. Här har livet skalat bort allt onödigt. Jag omger mig av fattigdom, svält och mycket misär. Men jag är omgiven av leenden. Människor som hoppas och tror. Människor som trots motgångar och kastlöshet håller huvudet ovanför vattenytan. Jag är imponerad och rörd in till själens innersta vrår över den stolthet som många gånger finns innanför de svarta ögonen trots mager krum kropp och trasiga kläder.

****

Se dig själv i ögonen i spegeln någon kväll. Titta djupt in. Inga grimaser eller annat larv för att du inte vågar fundera. Titta IN....vad ser du? VEM ser du där inne? Vad drömmer den människan om? Vad vill du?

Vem ÄR DU? Jag har börjat söka efter MITT sanna jag och har insett att den lilla stenen gröpte inte ur den stora på ett dygn eller två, men envisheten i naturen lyckades tillslut- med oändligt tålamod...

****

Det är aldrig försent att förändra sitt liv och VI i väst har ett oerhört försprång jämfört med många andra- trots att vi klagar på hur "dåligt" vi har det och ofta har tappat tron på oss själva...

****

*Kärleken finns inom oss alla*

/ Ewamaria