Mitt Indien

*Det är av vattnet du hämtar upp från bäcken du lär känna källan*

Jag pratade länge med en manlig vän igår. En man som  lagt vikten i att ha en väldigt "manlig attityd" och han har en ledande position inom ett mansdominerat yrke som antagligen kräver det. Han står just nu i en jobbig och ledsam situation i livet och han är förbannad och besviken på det mesta just nu. Han behövde få prata av sig, butter och irriterad på det mesta och de flesta. Jag lät honom prata och lyssnade mest. Insåg att det spelar ingen roll om jag så kommer med en hel säck med goda råd- han kommer inte att lyssna iallafall och i detta fall var det viktigaste att faktiskt lyssna snarare än att försöka lösa. Han ville inte ha lösningar- han ville ha någon som lyssnade.

När han hade fått prata av sig och kasta skit och förbannelser över sin situation så frågade jag honom spontant en enda sak, som dök upp i min tanke:

"När har du gråtit sist?"

"Vad menar du"? svarade han kort och jag hörde direkt att han la upp en skyddsmur av pansar och irritation.

"Precis det jag frågade. När har du gråtit sist?"

*lång tystnad*

*ett fnys följd av en lång suck*

"Äh, det minns jag inte ens, hur så?"

"Inget speciellt...jag bara undrade när du ska ge dig själv tillåtelse" hörde jag mig själv spontant säga.

*fnysande som en ilsken drake*

"Vaddå tillåtelse! Jag har inte sett anledning till att gråta- så varför skulle jag gå omkring och böla som en unge när det inte finns någon anledning till det?"

"Nä, just det" svarade jag. "Men VAD är en god anledning till att gråta?"

"Vad faen är det HÄR nu då? Någon sorts psykologisk utvärdering? Äh, lägg av Ewa!"

Jag sa bara "Okay, jag ska inte fråga mer" och så pratade vi om annat. Men samtalet gick fortsättningsvis väldigt trögt. Förtroligheten var över. Jag hade överträtt den osynliga gränsen med en enda- och för personlig-  fråga.

Jag är en av de lyckliga som (oftast) faktiskt inte skäms äver att kunna gråta. Livet  har inte alltid varit så, det är snarare något jag har lärt mig.  I dag ser jag gråten som en oerhörd befrielse och som en inre flod av känslor som behöver ut. Jag vågar visa att jag är ledsen, åtminstone bland mina nära och kära. Jag försöker att inte gömma varken sorg eller förtvivlan bakom en mur av ilska och försöker att inte skylla mina misslyckanden på något eller någon annan. Jag har lärt mig att jag har rätten att misslyckas. Jag har rätten att trampa fel massor av gånger. Jag har rätten att få känna mig liten och försvarslös, förtvivlad och besviken över situationer jag för tillfället känner att jag inte rår på. Jag har även rätten att säga fel saker, såra eller göra någon besviken bara jag inte gör det i tanken av att skada, hämnas eller förstöra för någon annan på grund av egen bitterhet.

Tänk om vi alltid kunde göra alla nöjd och glada? Om vi aldrig hamnade i konflikt utan bara levde i ett ljuvligt lyckorus från morgon till morgon, dag ut och dag in. Om allt skulle serveras med silversked, vi alltid sa precis det rätta i rätt tillfälle och fåglarna alltid sjöng bedårande vackert.

När skulle vi då växa?

(När skulle vi då förunnas att gråta de befriande tårar som ibland behöver ut?)

Många är de tillfällen i mitt liv som jag säkert har betett mig  fruktansvärt egoistiskt, småaktigt eller på annat vis försökt skylla över mina problem eller misslyckanden på något eller någon annan. De flesta av oss vet att vi har betett oss dåligt under livets gång. Vissa mer andra mindre. Kvantiteten spelar egentligen ingen roll. Det som spelar roll är hur vi förhåller oss nu och i framtiden. Vad vi strävar efter.

Jag började första gången fundera djupare över livets allvar och vad det egentligen betyder att ta  personligt ansvar samt hur vi egentligen fungerar som människor, någon gång i mitten av 90-talet när jag läste psykologi i Borås. Jag hade strax innan jag påbörjade mina studier varit tillsammans med en kille i lite drygt ett år och jag hade sårat honom ordentligt när jag valde att bryta mig ur relationen på ett mycket omoget och fult sätt, men jag hade svårt att stå för det. Jag ville helst av allt sopa allt under mattan och gärna hitta anledningarna till mitt svinaktiga beteende hos honom. Jag försökte hitta en massa fel och försökte ursäkta mitt eget beteende in i det längsta genom att mena att det minsann var HAN som drev mig till det..

Det tog mig två hela år innan jag hade kommit så långt in i min inre och väl dolda skam innan jag hade samlat modet att be honom om ursäkt och en kväll hamnade vi på samma tillställning. Jag tog mod till mig och gick fram till honom och bad om förlåtelse för att jag hade betett mig som ett svin. Jag förklarade att jag mådde dåligt av hela situationen och över vad jag hade gjort mot honom. Han stod tyst, iakttagande, och lyssnade på hela min utläggning. Efter min långa slutplädering så undrade jag så klart; Kunde han tänka sig att förlåta mig?

Svaret jag fick var en lång forskande blick, uppifrån och ner, som slutligen stannade och mötte min blick med ett beslutsamt och sansat lugn i hans kloka blåa ögon. Han sa endast några få ord med en lugn och behärskad beslutsamhet i rösten; "Ewa, du kan dra åt helvete!" sen vände han sig lugnt om och lämnade platsen. Kvar stod jag som ett fån och såg hans ryggtavla lugnt försvinna ut från tillställningen. Det såg ut som att hans steg var svävande och han hade en aura av lugn och lättnad över hela sin stolta, raka kroppshållnig. Det var nog första gången jag hade hört honom använda ett sådant kraftuttryck. Han är inte den hetlevrade eller burdusa typen, snarare den vänliga, intelligenta och öppna.

Jag insåg där, som en blixt från himlen, totalt förnedrad av situationen- att han hade fullständigt rätt. Jag hade bett om hans förlåtelse på helt fel grunder, jag bad om den för att jag kände djup skam och mådde dåligt- MEN inte för att jag hade fått HONOM att må dåligt. Jag bad att HAN skulle rädda MIG- från mig själv och jag hade inte ens haft mage att erkänna det ens för mig själv. HAN hade sett igenom hela situationen.

Jag kan säga som så,att de evighetslånga minuterna då jag såg hans ryggtavla försvinna och hade hans beslutsamma ord ringandes i öronen, ståendes som ett fån i dumstrut  i en foajé med hakan vid knäna och hjärtat som stannat i kroppen, då lärde jag mig betydligt mer är all psykologi jag hade läst på högskolan under denna tid. Men det var kanske tackvare dessa studier som jag INSÅG hur otroligt rätt han hade. Vem var jag, som ställde mig framför honom och bad om förlåtelse, först efter två år, för att JAG skulle slippa må dåligt och skämmas över mitt beteende mot honom? Hade jag skämdes innan så var det ingenting mot för vad jag skämdes just där, just då. Förnedringen jag kände över mitt eget beteende var hemsk. Jag hade betett mig precis lika illa och egoistiskt mot honom nu, två år senare som två år innan- om inte värre. Jag hade rivit uppen massa sår hos honom och sen bett honom att han skulle hela mig!

Slutet av denna historia är dock inte denna. Tack å lov så slutade den bättre. Jag tog ansvar över mina handlingar och fick ytterligare en chans att verkligen be om äkta förlåtelse. Jag är glad för att den chansen gavs mig. Vi kunde skiljas i samförstånd om än inte som de såtaste vänner- så iallafall inte ovänner vilket var en befrielse för oss båda två.

Vad vill jag säga med detta blogg-inlägg?

*skrattar generat*

Jaaa...mycket och inget- som vanligt. Jag bara ventilerar vad som rör sig i mitt huvud och hoppas att någon av er där ute ska tänka till en extra gång i hur ni bemöter andra och när det är läge att verkligen be om förlåtelse och vad man egentligen ber om förlåtelse FÖR. Ett förlåt måste komma från hjärtat om det är ett riktigt menat förlåt annars kan vi lika gärna vara tysta.

Som avslutning kan jag berätta att jag i kväll fick ett kort SMS som gjorde mig glad. Det var från min problemtyngde vän och det var väldigt kort, det stod; Tack för rådet.

Det tacket spred glädje i magen.

Tack för att jag fick förtroendet att lyssna....

Önskar er alla en underbar kväll......Ta hand om varandra...../ewamaria

****

22 februari

****

****

**

Jag pratade länge med en manlig vän igår. En man som  lagt vikten i att ha en väldigt "manlig attityd" och han har en ledande position inom ett mansdominerat yrke som antagligen kräver det. Han står just nu i en jobbig och ledsam situation i livet och han är förbannad och besviken på det mesta just nu. Han behövde få prata av sig, butter och irriterad på det mesta och de flesta. Jag lät honom prata och lyssnade mest. Insåg att det spelar ingen roll om jag så kommer med en hel säck med goda råd- han kommer inte att lyssna iallafall och i detta fall var det viktigaste att faktiskt lyssna snarare än att försöka lösa. Han ville inte ha lösningar- han ville ha någon som lyssnade.

****

När han hade fått prata av sig och kasta skit och förbannelser över sin situation så frågade jag honom spontant en enda sak, som dök upp i min tanke:

"När har du gråtit sist?"

"Vad menar du"? svarade han kort och jag hörde direkt att han la upp en skyddsmur av pansar och irritation.

"Precis det jag frågade. När har du gråtit sist?"

*lång tystnad*

*ett fnys följd av en lång suck*

"Äh, det minns jag inte ens, hur så?"

"Inget speciellt...jag bara undrade när du ska ge dig själv tillåtelse" hörde jag mig själv spontant säga.

*fnysande som en ilsken drake*

"Vaddå tillåtelse! Jag har inte sett anledning till att gråta- så varför skulle jag gå omkring och böla som en unge när det inte finns någon anledning till det?"

"Nä, just det" svarade jag. "Men VAD är en god anledning till att gråta?"

"Vad faen är det HÄR nu då? Någon sorts psykologisk utvärdering? Äh, lägg av Ewa!"

Jag sa bara "Okay, jag ska inte fråga mer" och så pratade vi om annat. Men samtalet gick fortsättningsvis väldigt trögt. Förtroligheten var över. Jag hade överträtt den osynliga gränsen med en enda- och för personlig-  fråga.

****

Jag är en av de lyckliga som (oftast) faktiskt inte skäms äver att kunna gråta. Livet  har inte alltid varit så, det är snarare något jag har lärt mig.  I dag ser jag gråten som en oerhörd befrielse och som en inre flod av känslor som behöver ut. Jag vågar visa att jag är ledsen, åtminstone bland mina nära och kära. Jag försöker att inte gömma varken sorg eller förtvivlan bakom en mur av ilska och försöker att inte skylla mina misslyckanden på något eller någon annan. Jag har lärt mig att jag har rätten att misslyckas. Jag har rätten att trampa fel massor av gånger. Jag har rätten att få känna mig liten och försvarslös, förtvivlad och besviken över situationer jag för tillfället känner att jag inte rår på. Jag har även rätten att säga fel saker, såra eller göra någon besviken bara jag inte gör det i tanken av att skada, hämnas eller förstöra för någon annan på grund av egen bitterhet.

**

****

****

**

Många är de tillfällen i mitt liv som jag säkert har betett mig  fruktansvärt egoistiskt, småaktigt eller på annat vis försökt skylla över mina problem eller misslyckanden på något eller någon annan. De flesta av oss har vett att veta att vi har betett oss dåligt under livets gång. Vissa mer andra mindre. Kvantiteten spelar egentligen ingen roll. Det som spelar roll är hur vi förhåller oss nu och i framtiden. Vad vi strävar efter.

****

Jag började första gången fundera djupare över livets allvar och vad det egentligen betyder att ta  personligt ansvar samt hur vi egentligen fungerar som människor, någon gång i mitten av 90-talet när jag läste psykologi i Borås. Jag hade strax innan jag påbörjade mina studier varit tillsammans med en kille i lite drygt ett år och jag hade sårat honom ordentligt när jag valde att bryta mig ur relationen på ett mycket omoget och fult sätt, men jag hade svårt att stå för det. Jag ville helst av allt sopa allt under mattan och gärna hitta anledningarna till mitt svinaktiga beteende hos honom. Jag försökte hitta en massa fel och försökte ursäkta mitt eget beteende in i det längsta genom att mena att det minsann var HAN som drev mig till det..

****

Det tog mig två hela år innan jag hade kommit så långt in i min inre och väl dolda skam innan jag hade samlat modet att be honom om ursäkt och en kväll hamnade vi på samma tillställning. Jag tog mod till mig och gick fram till honom och bad om förlåtelse för att jag hade betett mig som ett svin. Jag förklarade att jag mådde dåligt av hela situationen och över vad jag hade gjort mot honom. Han stod tyst, iakttagande, och lyssnade på hela min utläggning. Efter min långa slutplädering så undrade jag så klart; Kunde han tänka sig att förlåta mig?

Svaret jag fick var en lång forskande blick, uppifrån och ner, som slutligen stannade och mötte min blick med ett beslutsamt och sansat lugn i hans kloka blåa ögon. Han sa endast några få ord med en lugn och behärskad beslutsamhet i rösten; "Ewa, du kan dra åt helvete!" sen vände han sig lugnt om och lämnade platsen. Kvar stod jag som ett fån och såg hans ryggtavla lugnt försvinna ut från tillställningen. Det såg ut som att hans steg var svävande och han hade en aura av lugn och lättnad över hela sin stolta, raka kroppshållnig. Det var nog första gången jag hade hört honom använda ett sådant kraftuttryck. Han är inte den hetlevrade eller burdusa typen, snarare den vänliga, intelligenta och öppna.

****

Jag insåg där, som en blixt från himlen, totalt förnedrad av situationen- att han hade fullständigt rätt. Jag hade bett om hans förlåtelse på helt fel grunder, jag bad om den för att jag kände djup skam och mådde dåligt- MEN inte för att jag hade fått HONOM att må dåligt. Jag bad att HAN skulle rädda MIG- från mig själv- och jag hade inte ens haft mage att erkänna det ens för mig själv. HAN hade sett igenom hela situationen.

****

Jag kan säga som så,att de evighetslånga minuterna då jag såg hans ryggtavla försvinna och hade hans beslutsamma ord ringandes i öronen, ståendes som ett fån i dumstrut  i en foajé med hakan vid knäna och hjärtat som stannat i kroppen, då lärde jag mig betydligt mer än all psykologi jag hade läst på högskolan under denna tid. Men det var kanske tackvare dessa studier som jag INSÅG hur otroligt rätt han hade. Vem var jag, som ställde mig framför honom och bad om förlåtelse, först efter två år, för att JAG skulle slippa må dåligt och skämmas över mitt beteende mot honom? Hade jag skämdes innan så var det ingenting mot för vad jag skämdes just där, just då. Förnedringen jag kände över mitt eget beteende var hemsk. Jag hade betett mig precis lika illa och egoistiskt mot honom nu, två år senare som två år innan- om inte värre. Jag hade rivit upp en massa sår hos honom och sen bett honom att han skulle hela mig!

****

Slutet av denna historia är dock inte denna. Tack å lov så slutade den bättre. Jag tog ansvar över mina handlingar och fick ytterligare en chans att verkligen be om äkta förlåtelse. Jag är glad för att den chansen gavs mig. Vi kunde skiljas i samförstånd om än inte som de såtaste vänner- så iallafall inte ovänner- vilket var en befrielse för oss båda två.

****

Vad vill jag säga med detta blogg-inlägg?

*skrattar generat*

Jaaa...mycket och inget- som vanligt.

Jag bara ventilerar vad som rör sig i mitt huvud och hoppas att någon av er där ute kanske ska tänka till en extra gång i hur ni bemöter andra och när det är läge att verkligen be om förlåtelse och vad man egentligen ber om förlåtelse FÖR. Ett förlåt måste komma från hjärtat om det är ett riktigt menat förlåt annars kan vi lika gärna vara tysta.

****

Som avslutning kan jag berätta att jag, i kväll, fick ett kort SMS som gjorde mig glad. Det var från min problemtyngde vän och det var väldigt kort, det stod; Tack för rådet.

Det tacket spred glädje i magen.

Tack för att jag fick förtroendet att lyssna....

****