Mitt Indien

---Önskar jag kunde dela med mig av denna tidiga morgontimme med er alla. Känslan när gryningens slöjor lämnar plats för solens första strålar, naturens uppvaknande med alla dessa exotiska fåglars sång och skrik mixat med kråkflockens kraxande. Musiken från det hinduiska templet i fjärran och det svaga ljudet från den muslimska mosken ännu längre bort. Någon sitter ute och spelar lite på en trumma och morgonljuden från vaknande hus runt omkring mig. Skramlande grytor, någon sopar löv och svaga ljud från hamrandet på något bygge. Dofterna blandas av en tidig renhet och morgonens fräschör med sopbränning, en svag doft av rökelse och doften av naturen.

Jag älskar att sitta och dricka mitt morgonchai på altanen och bara insupa de mängder av ljud och dofter som mixas ihop med gryningstimmen. Precis det här är en av de saker som jag kommer att sakna otroligt mycket hemma. Stillheten i denna kakafoni av ljud. Hemma råder tystnaden på morgonen. Bara det svaga ljudet från älvens brus, björkarnas sus och fågelsång. Här är "tystnaden" helt annorlunda. Tystnaden är full av olika ljud. Men det är ljud som jag lärt mig att älska.

Jag har suttit en stund och tänkt tillbaka på hur det kändes när jag kom hit i slutet av oktober. Hur otroligt mycket intryck Indien gav mig. Hur det kändes som att jag var på den helt raka motsats-sidan i vår värld. Jag fann mängder av skillnader och bara ett fåtal likheter med mitt eget land. Jag trodde inte jag skulle uppleva så otroligt stora kontraster som jag gjorde. Idag är det just de där kontrasterna som jag älskar. Många av dem iallafall. Inte alla. En del kommer jag aldrig att förlika mig med, de kontraster som rör fattigdom, korruption och orättvisor. Men i livsstilen så har jag hittat hem mer än jag är hemma i mitt hemland. Saker som stressade mig och som jag kunde irritera mig på när jag kom, har gett mig en större acceptans och en förståelse att jorden snurrar och samhällen fungerar trots att det inte görs på MITT sätt, vårt västerländska synsätt.

Jag har börjat min nedräkning inför hemresan. Vi har åtta veckor av 24 kvar. Två tredjedelar av vår resa har passerat. Även om jag emellanåt har hemlängtan så har jag också en känsla av att tiden nu rusar. Veckorna flyger fram och jag kan inte hejda tidens gång. Jag önskar ibland att det fanns en stoppknapp att trycka på så att jag hade kunnat få vara kvar i vissa händelser och känslor extra länge...

Jag har träffat många nya vänner här. Både svenska, indiska och från världena olika hörn. När jag pratar med svenskar som rest hit och de berättar om allt de hunnit se och uppleva så brukar jag tänka på att det är otroligt att vi har varit här, jag och Olivia, i snart fyra månader, och vi har knappt rest runt något. Andra är här under några veckor och reser runt så mycket de hinner.

Ångrar jag mig att jag inte rört på mig mer? Nej, inte alls. Det var inte för resandet som jag åkte hit- det var för att ta en "time out" och finna lugnet i sinnet och i vardagen och det har jag verkligen gjort. Jag har tagit mig tid att reflektera, planera och strukturera mitt liv nu och i framtiden. Jag har rensat en massa tankar och känslor från det förflutna och bränt stora berg av gamla minnen som skavt och tankar som inte riktigt funnit sin plats. Jag har låtit oroskänslor och rädslor flyga med vindbyarna som svalor över Arabiska Havets dyningar, bort mot horisonten för att aldrig mer återvända. Jag har satt punkt för mycket sen jag kom hit. Förlåtelse och försoning har blivit mina ledord för denna resa. Det är just nu de två viktigaste orden inom mig- till mig själv.

Det är många känslor jag har greppat tag om och försonats med sen jag började nysta i  livets garnnystan. Och många är de saker jag  har förlåtit mig själv för. Saker som har skavt och känts oavslutade eller fel. Saker som jag har irriterat mig på i det förflutna, saker som jag hade önskat att jag hade gjort annorlunda eller situationer jag önskat att jag agerat på ett annat sätt. Nu har försoningen och förlåtelsen släppt många av dessa känslor. Jag har insett att jag endast har agerat utifrån min förmåga just då, just i den situationen och att jag ibland har betett mig illa eller egoistiskt eftersom jag inte förstått bättre just då. Det förflutna är förflutet och framtiden är oskriven. Nuet lever.

Min resa har varit ett långt mer oändligt resande än många andras, de som har hunnit färdas många mil - fysiskt- över Indiens ytor.  Jag har rest mycket i mitt inre. Indien har gjort något med mig som jag av någon anledning visste skulle ske när jag åkte hit, det var därför mitt hjärta tvingade mig att resa. Indien har gett mig en otroligt mycket större och ödmjukare acceptans mot mig själv. Tiden här har gett mig en känsla av oändlig kärlek även till dem jag tidigare har känt agg, osäkerhet, misstro eller avund mot, gett mig förlåtelsen.

Den stor utmaningen nu är att hålla kvar denna känsla av försoning och lugn även när jag kommer hem. Att inte direkt falla in i svenska invanda mönster och vanor. Jag kommer att kämpa med att hålla kvar känslan som Indien har gett mig,  men jag vet att jag kommer att känna mig vilsen och förvirrad till en början för att jag åter igen möts av lika enorma kontraster som när jag kom hit- jag ska tillbaka in i vårt västerländska samhälle och dess, i mångt och mycket, stressiga och hetsiga rutiner. Samhället där alla står i välordnade köer, ingen tar kontakt med varandra i onödan,man låser dörren mot yttervärden och där man helst håller känslorna inom sig annars är man "irrationell" eller konstig. Ett svenskt samhälle där det heter att "alla har samma rättigheter" men där det inte fungerar ett dugg bättre än här i praktiken på grund av att de rika vill ha mer och de fattiga ska det sparas på. I Sverige kallas detta system så fint för besparingar, nytänkande och reformer- här i Indien heter det korruption och växande klassklyftor-punkt.

Jag önskar det fanns ett samhälle som vore mitt emellan vår svenska strikta och välstädade välfärd och Indiens kaotiska men ändå lugna rytm. Det samhället hade jag viljat leva i. Det samhället ska jag försöka skapa, den rytmen ska jag försöka efterleva- inom mig. Men det blir svårt i det svenska samhället. Yoga, meditation och den basala kroppskännedomen ska jag försöka hålla kvar. Den måste jag hålla kvar. Det är den jag kommit hit för att lära mig och kanske en dag lära ut åt andra. Förmågan att vara tacksam över att jag är just jag och att jag lever precis just här och nu. Tacksamhet över det jag har snarare än avund för det jag inte har.

Kanske är det inom dessa ämnen jag i framtiden ska hålla mig? Kanske är det dags att utvidga min kunskap att lära ut och återuppta föreläsningarna inom personlig utveckling som jag släppte för många år sen i brist på tid? Kanske har jag kommit hit för att lära mig saker som jag en dag ska föra vidare, till andra som liksom jag, söker lugnet i det vardagliga, tacksamhet i det lilla och vill ha förmågan att försonas och förlåta sig själva?

Kanske...det får framtiden utvisa...men just NU ska jag avsluta mitt morgon chai, väcka min illa ängel och förbereda dagens rutiner i tacksamhet. Solstrålarna har nu skingrat morgondiset och omgivningen har vaknat...en ny fantastisk dag har givits oss att förvaltas efter vår bästa förmåga....

Önskar er alla en kärleksfull och underbar dag... / EwaMaria

---Önskar jag kunde dela med mig av denna tidiga morgontimme med er alla. Känslan när gryningens slöjor lämnar plats för solens första strålar, naturens uppvaknande med alla dessa exotiska fåglars sång och skrik mixat med kråkflockens kraxande. Musiken från det hinduiska templet i fjärran och det svaga ljudet från den muslimska mosken ännu längre bort. Någon sitter ute och spelar lite på en trumma och morgonljuden från vaknande hus runt omkring mig. Skramlande grytor, någon sopar löv och svaga ljud från hamrandet på något bygge. Dofterna blandas av en tidig renhet och morgonens fräschör med sopbränning, en svag doft av rökelse och doften av naturen.

****

Jag älskar att sitta och dricka mitt morgonchai på altanen och bara insupa de mängder av ljud och dofter som mixas ihop med gryningstimmen. Precis det här är en av de saker som jag kommer att sakna otroligt mycket hemma. Stillheten i denna kakafoni av ljud. Hemma råder tystnaden på morgonen. Bara det svaga ljudet från älvens brus, björkarnas sus och fågelsång. Här är "tystnaden" helt annorlunda. Tystnaden är full av olika ljud. Men det är ljud som jag lärt mig att älska.

****

Jag har suttit en stund och tänkt tillbaka på hur det kändes när jag kom hit i slutet av oktober. Hur otroligt mycket intryck Indien gav mig. Hur det kändes som att jag var på den helt raka motsats-sidan i vår värld. Jag fann mängder av skillnader och bara ett fåtal likheter med mitt eget land. Jag trodde inte jag skulle uppleva så otroligt stora kontraster som jag gjorde. Idag är det just de där kontrasterna som jag älskar. Många av dem iallafall. Inte alla. En del kommer jag aldrig att förlika mig med, de kontraster som rör fattigdom, korruption och orättvisor. Men i livsstilen så har jag hittat hem mer än jag är hemma i mitt hemland. Saker som stressade mig och som jag kunde irritera mig på när jag kom, har gett mig en större acceptans och en förståelse att jorden snurrar och samhällen fungerar trots att det inte görs på MITT sätt, vårt västerländska synsätt.

****

Jag har börjat min nedräkning inför hemresan. Vi har åtta veckor av 24 kvar. Två tredjedelar av vår resa har passerat. Även om jag emellanåt har hemlängtan så har jag också en känsla av att tiden nu rusar. Veckorna flyger fram och jag kan inte hejda tidens gång. Jag önskar ibland att det fanns en stoppknapp att trycka på så att jag hade kunnat få vara kvar i vissa händelser och känslor extra länge...

Jag har träffat många nya vänner här. Både svenska, indiska och från världens olika hörn. När jag pratar med svenskar som rest hit och de berättar om allt de hunnit se och uppleva så brukar jag tänka på att det är otroligt att vi har varit här, jag och Olivia, i snart fyra månader, och vi har knappt rest runt något. Andra är här under några veckor och reser runt så mycket de hinner.

****

Ångrar jag mig att jag inte rört på mig mer? Nej, inte alls. Det var inte för resandet som jag åkte hit- det var för att ta en "time out" och finna lugnet i sinnet och i vardagen och det har jag verkligen gjort. Jag har tagit mig tid att reflektera, planera och strukturera mitt liv nu och i framtiden. Jag har rensat en massa tankar och känslor från det förflutna och bränt stora berg av gamla minnen som skavt och tankar som inte riktigt funnit sin plats. Jag har låtit oroskänslor och rädslor flyga med vindbyarna som svalor över Arabiska Havets dyningar, bort mot horisonten för att aldrig mer återvända. Jag har satt punkt för mycket sen jag kom hit. Förlåtelse och försoning har blivit mina ledord för denna resa. Det är just nu de två viktigaste orden inom mig- till mig själv.

****

Det är många känslor jag har greppat tag om och försonats med sen jag började nysta i  livets garnnystan. Och många är de saker jag  har förlåtit mig själv för. Saker som har skavt och känts oavslutade eller fel. Saker som jag har irriterat mig på i det förflutna, saker som jag hade önskat att jag hade gjort annorlunda eller situationer där jag önskat att jag agerat på ett annat sätt. Nu har försoningen och förlåtelsen släppt många av dessa känslor. Jag har insett att jag endast har agerat utifrån min förmåga just då, just i den situationen och att jag ibland har betett mig illa eller egoistiskt eftersom jag inte förstått bättre just då. Det förflutna är förflutet och framtiden är oskriven. Nuet lever.

****

Min resa har varit ett långt mer oändligt resande än många andras, de som har hunnit färdas många mil - fysiskt- över Indiens ytor.  Jag har rest mycket i mitt inre. Indien har gjort något med mig som jag av någon anledning visste skulle ske när jag åkte hit, det var därför mitt hjärta tvingade mig att resa. Indien har gett mig en otroligt mycket större och ödmjukare acceptans mot mig själv. Tiden här har gett mig en känsla av oändlig kärlek även till dem jag tidigare har känt agg, osäkerhet, misstro eller avund mot, gett mig förlåtelsen.

****

Den stora utmaningen nu är att hålla kvar denna känsla av försoning och lugn även när jag kommer hem. Att inte direkt falla in i svenska invanda mönster och vanor. Jag kommer att kämpa med att hålla kvar känslan som Indien har gett mig,  men jag vet att jag kommer att känna mig vilsen och förvirrad till en början för att jag åter igen möts av lika enorma kontraster som när jag kom hit- jag ska tillbaka in i vårt västerländska samhälle och dess, i mångt och mycket, stressiga och hetsiga rutiner. Samhället där alla står i välordnade köer, ingen tar kontakt med varandra i onödan,man låser dörren mot yttervärden och där man helst håller känslorna inom sig annars är man "irrationell" eller konstig. Ett svenskt samhälle där det heter att "alla har samma rättigheter" men där det inte fungerar ett dugg bättre än här i praktiken på grund av att de rika vill ha mer och de fattiga ska det sparas på. I Sverige kallas detta system så fint för besparingar, nytänkande och reformer- här i Indien heter det korruption och växande klassklyftor-punkt.

****

Jag önskar det fanns ett samhälle som vore mitt emellan vår svenska strikta och välstädade välfärd och Indiens kaotiska men ändå lugna rytm. Det samhället hade jag viljat leva i. Det samhället ska jag försöka skapa, den rytmen ska jag försöka efterleva- inom mig. Men det blir svårt i det svenska samhället. Yoga, meditation och den basala kroppskännedomen ska jag försöka hålla kvar. Den måste jag hålla kvar. Det är den jag kommit hit för att lära mig och kanske en dag lära ut åt andra. Förmågan att vara tacksam över att jag är just jag och att jag lever precis just här och nu. Tacksamhet över det jag har snarare än avund för det jag inte har.

****

Kanske är det inom dessa ämnen jag i framtiden ska hålla mig? Kanske är det dags att utvidga min kunskap att lära ut och återuppta föreläsningarna inom personlig utveckling som jag släppte för många år sen i brist på tid? Kanske har jag kommit hit för att lära mig saker som jag en dag ska föra vidare, till andra som liksom jag, söker lugnet i det vardagliga, tacksamhet i det lilla och vill ha förmågan att försonas och förlåta sig själva?

Kanske...det får framtiden utvisa...men just NU ska jag avsluta mitt morgon chai, väcka min illa ängel och förbereda dagens rutiner i tacksamhet.

****

Solstrålarna har nu skingrat morgondiset och omgivningen har vaknat...en ny fantastisk dag har givits oss att förvaltas efter vår bästa förmåga....

Önskar er alla en kärleksfull och underbar dag... / EwaMaria