Mitt Indien

12 januari

I dag har jag haft en känsla av inre rastlöshet i hela kroppen och knoppen. Jag har inte varit särskilt trött eftersom jag har sovit gott i natt, men jag har haft en inre oro ändå ner i tårna som inte har viljat släppa. En sån där känsla man kan få av att man inte riktigt är med hela vägen från huvudet till tårna. Att delar av kropp eller knopp inte synkar riktigt och att tankarna gärna stannar upp och fastnar i nystan istället för att harva sig framåt. Jag har försökt läsa lite i min bok men jag har gett upp när jag har fått läsa om samma sida flera gånger för att innehållet inte har fastnat i mitt "teflonminne" och jag har kommit på mig själv försjunken i tomma tankar med blicken någonstans i fjärran utan något direkt fokus. Hela JAG har på något vis varit på glid idag. Jag har också haft min första hemlängtan. Det är en diffus längtan, inget specifikt som jag längtar efter, bara på något vis hem dit där allt är så mycket lättare- men ändå inte... Det kan vara så, att jag börjar känna mig så hemmastadd här nu att jag känner en splittring just därför. En fot här i den torra rödleran och en fot hemma i den norrländska myllan. En del av mig vill stanna här för evigt och en annan del vill hem. Vad är hem förresten? Jag vet inte riktigt VAR mitt hem befinner sig just nu, snarare är det något jag bär med mig inuti, men just nu är känslan inuti tudelad.

Ironiskt nog är det inte självaste Sverige som jag längtar efter, inte heller någon specifik person (även om många finns i mina tankar och i mitt hjärta) inte bekvämligheterna, infastrukturen eller det utvecklade samhället heller. Det är snarare lugnet, det där lugnet som jag bara finner i sommarhuset på somrarna, i tystnaden, där det enda som hörs är det svaga bruset från forsen, fiskmåsarna och naturens ljud. DET, är vad jag främst saknar-min "kokong"... Även om livet här i Varkala är väldigt lugnt så är det ändå saker som händer hela tiden och det behöver fixas med än det ena än det andra. Jag har på något vis tappat fart senaste veckorna och från att få "väldigt lite gjort" känns det nu i det närmaste som att jag "inte får något gjort"....Ändå funderar jag förundrat på vad det egentligen ÄR jag ska eller vill få gjort? *skrattar trött*

Jag antar att jag känner mig rastlös för att jag vill mer än vad jag orkar. Det skapar en inre konflikt och en dov frustration. Det känns som att vildhästar pustar och frustar, skrapar med sina hovar och slänger med sina långa hår-manar inom mig. De vill ut i friheten och springa fritt, vilt och galet över himlavalvet, havet eller ängarna. Jag tror att det är min skaparlusta som känner sig instängd och frustrerad. Att det är den som ställer till oreda i sinnet. Min konst-iga sida som vill ut ;-) Lite kan min längtan bero på att jag loggade in mig på MSN idag en sväng (andra gången sen jag kom hit) och skrev med en konstnärsväninna från Piteå. Helt plötsligt kände jag att jag hade viljat vara där i hennes ateljé, lyssna högt på härligt galen musik och måla, skratta och bara vara kreativ.

Jag tror jag har varit alldeles för styrd av mina egna måsten, andras känslor och måenden (och samtidigt min inre press att jag måste försöka vila upp mig här nere) för att kunna släppa lös den där vilda och galna kreativiteten som faktiskt bor i mitt hjärta. Jag saknar den där Ewa som dansar vilt med penslarna i högsta hugg i ateljén till arabiska eller persiska rytmer. Att min konst här nere riktar sig mot Mehandi är i-och-för-sig inte fel, men när jag börjar styra mitt skapande på hur mönster och former traditionellt SKA utformas- då dör kreativiteten. Då blir allt plötsligt bara ett till måste, en känsla av att jag behöver "skola mig" snarare än att vara kreativ. Min duk som jag påbörjat för över två månader sen är full av damm på staffliet. Jag går förbi och ignorerar att den överhuvudtaget står där...

Jag är en människotyp som alltid avskytt att känna mig kontrollerad- men jag vill samtidigt ha kontroll över mitt eget liv, någon typ av planering att ta tag i varje morgon då jag kliver upp ur sängens famn. Har jag inte det, blir det lätt att jag vänder mig om på andra sidan och somnar om. Det fungerar inte i ett vardagsliv. Här har jag inget vardagsliv- och dåligt med planering, eftersom jag inte vill styra upp allt även här och blir då beroende av att andra planerar åt-och-eller-med mig samt att inte förglömma-  livsrytmen en helt annan här än i Sverige.

Just nu ogillar jag starkt ALL styrning av mitt liv. Jag har svårt att få struktur och ha tider att passa. Vi kliver upp när vi sovit klart, äter när vi är hungriga och lämnar klockan/mobilen hemma. Det enda måstet som jag håller hårt på är Olivias skolarbete. Alla andra rutiner svajar rejält och jag låter dem svaja. Jag måste tillåta dem att svaja så att jag förhoppningsvis på naturlig väg kan finna en livsrytm som passar och rutiner som fungerar på ett annorlunda sätt än tidigare när vi väl kommer "hem" igen. Jag känner att jag måste skriva ordet "hem" inom situationstecken "" eftersom en del av mig inte vill vara kvar i Kalix och en annan del vill.

När jag väl får gjort något som är planerat- så är jag helt slut dagen efter... Nu på söndag ska jag iväg med Renadev (om inget kommer mellan) men jag hade viljat åka till Trivandrum med tjejerna på måndag också, dock tror jag att jag inte kommer att orka det...att först vara iväg hela söndagen (på känslomässiga möten) och sen vara i en stor slamrig och bullrig stad hela måndagen är inte vad min ork fixar, tyvärr...men viljan vill... Det är inte lätt när de två inte längre går hand i hand...:-(

I går natt drömde jag en lite småfånig dröm. Jag kommer inte riktigt ihåg den men jag drömde iallafall om kärlek. Jag drömde om en man som gjorde mig så där bubblande lycklig att sockerdrickan pirrade i hela kroppen. Jag kommer inte ihåg så mycket av själva drömmen bara av känslan och sinnesintrycken. Jag vet inte hur han såg ut men han hade en skjorta med "fattigmanskrage" som var av linnetyp, beige lediga linnebyxor, slarvigt uppvikta till knäna, en sjal/halsduk slängd kring halsen och en smutsgul tygväska över ena axeln till den andra samt ett enkelt armband på sin högra hand (som han sträckte mot mig) med  träpärlor i beige och svart eller mörkbrunt. Han var barfota liksom jag och vi sprang vilt över en sandstrand som badade i varma solstrålar och bara skrek rätt ut av skratt och tjoade som värsta barnungarna. Jag vaknade med en värme i hjärtat och önskade just då- att det inte hade varit en dröm. Jag var fortfarande fångad mellan dröm och verklighet och kände den där känslan i kroppen av sockerdrickan, ingen porrig passion utan snarare den totala lyckan och friheten, känslan av att ha kommit "hem" även om jag inte har en aning om var jag befann mig annat än att det var en strand, och jag hade ett stort leende på läpparna och en varm känsla av frihet och total trygghet. Det var en fin känsla i drömmen. Den höll i sig under morgonen tills den tynade bort- att jag kom ihåg den så tydligt precis här och nu är lite lustigt eftersom den har lämnat mig oberörd i två dagar. Kanske var det mitt "inre" jag mötte i drömmen? Min maskulina, starka sida? *skrattar generat* ja det går att flumma hur länge som helst om drömmars betydelse men denna dröm gillade jag iallafall känslan av och det tackar jag för :-) Här och nu känns det faktiskt skönt att förnimma den känslan igen, en liten tröst mitt i all rastlöshet...

Nu är det dags för mig att avsluta skrivandet, dricka upp mitt chai-masala och krypa ner i sängen. Olivia sover med öronproppar i natt eftersom "The Preeth" (ett hotell nära oss) har lasershow och spelar dånande discomusik. Själv tycker jag att det är lite mysigt med musiken och partyt, och en skön känsla att känna- att jag inte är det minsta sugen att delta :-) Katterna, Måns och Indie, har parkerat sig i varsin stol på min altan och tittar på mig med skepsis- de gillar INTE popandet! *L*

Stora kramar till er där hemma i Sverige. Önskar er en fin kväll...ta hand om dig, du förtjänar det allra allra bästa :-) EwaMaria

12 januari

****

I dag har jag haft en känsla av inre rastlöshet i hela kroppen och knoppen. Jag har inte varit särskilt trött eftersom jag har sovit gott i natt, men jag har haft en inre oro ändå ner i tårna som inte har viljat släppa. En sån där känsla man kan få av att man inte riktigt är med hela vägen från huvudet till tårna. Att delar av kropp eller knopp inte synkar riktigt och att tankarna gärna stannar upp och fastnar i nystan istället för att harva sig framåt. Jag har försökt läsa lite i min bok men jag har gett upp när jag har fått läsa om samma sida flera gånger för att innehållet inte har fastnat i mitt "teflonminne" och jag har kommit på mig själv försjunken i tomma tankar med blicken någonstans i fjärran utan något direkt fokus.

****

Hela JAG har på något vis varit på glid idag. Jag har också haft min första hemlängtan. Det är en diffus längtan, inget specifikt som jag längtar efter, bara på något vis hem, dit- där allt är så mycket lättare- men ändå inte... Det kan vara så, att jag börjar känna mig så hemmastadd här nu att jag känner en splittring just därför. En fot här i den torra rödleran och en fot hemma i den norrländska myllan. En del av mig vill stanna här för evigt och en annan del vill hem.

Vad är hem förresten? Jag vet inte riktigt VAR mitt hem befinner sig just nu, snarare är det något jag bär med mig inuti, men just nu är känslan inuti tudelad.

Ironiskt nog är det inte självaste Sverige som jag längtar efter, inte heller någon specifik person (även om många finns i mina tankar och i mitt hjärta) inte bekvämligheterna, infastrukturen eller det utvecklade samhället heller. Det är snarare lugnet, det där lugnet som jag bara finner i sommarhuset på somrarna, i tystnaden, där det enda som hörs är det svaga bruset från forsen, fiskmåsarna och naturens ljud. DET, är vad jag främst saknar-min "kokong"... Även om livet här i Varkala är väldigt lugnt så är det ändå saker som händer hela tiden och det behöver fixas med än det ena än det andra. Jag har på något vis tappat fart senaste veckorna och från att få "väldigt lite gjort" känns det nu i det närmaste som att jag "inte får något gjort"....Ändå funderar jag förundrat på vad det egentligen ÄR jag ska eller vill få gjort? *skrattar trött*

****

Jag antar att jag känner mig rastlös för att jag vill mer än vad jag orkar. Det skapar en inre konflikt och en dov frustration. Det känns som att vildhästar pustar och frustar, de skrapar med sina hovar och slänger med sina långa hår-manar inom mig. De vill ut i friheten och springa fritt, vilt och galet över himlavalvet, havet eller ängarna. Jag tror att det är min skaparlusta som känner sig instängd och frustrerad. Att det är den som ställer till oreda i sinnet. Min konst-iga sida som vill ut ;-) Lite kan min längtan bero på att jag loggade in mig på MSN idag en sväng (andra gången sen jag kom hit) och skrev med en älskad konstnärsväninna från Piteå. Helt plötsligt kände jag att jag hade viljat vara där i hennes ateljé, lyssna på hög härligt galen musik och måla, skratta, gråta och bara vara kreativ.

****

Jag tror jag har varit alldeles för styrd av mina egna måsten att lösa andras känslor och måenden (och samtidigt min inre press att jag måste försöka vila upp mig här nere) för att kunna släppa lös den där vilda och galna kreativiteten som faktiskt bor i mitt hjärta. Jag saknar den där Ewa som dansar vilt med penslarna i högsta hugg i ateljén till arabiska eller persiska rytmer. Att min konst här nere riktar sig mot Mehandi är i-och-för-sig inte fel, men när jag börjar styra mitt skapande på hur mönster och former traditionellt SKA utformas- då dör kreativiteten. Då blir allt plötsligt bara ett till måste, en känsla av att jag behöver "skola mig" snarare än att vara kreativ. Min duk som jag påbörjat för över två månader sen är full av damm på staffliet. Jag går förbi och ignorerar att den överhuvudtaget står där...

****

Jag är en människotyp som alltid avskytt att känna mig kontrollerad- men jag vill samtidigt ha kontroll över mitt eget liv, någon typ av planering att ta tag i varje morgon då jag kliver upp ur sängens famn. Har jag inte det, blir det lätt att jag vänder mig om på andra sidan och somnar om. Det fungerar inte i ett vardagsliv. Här har jag inget vardagsliv- och dåligt med planering, eftersom jag inte vill styra upp allt även här, och då blir jag plötsligt beroende av att andra planerar åt-och-eller-med mig samt att inte förglömma-  livsrytmen- som är en helt annan här än i Sverige.

****

Just nu ogillar jag starkt ALL styrning av mitt liv. Jag har svårt att få struktur och ha tider att passa. Vi kliver upp när vi sovit klart, äter när vi är hungriga och lämnar klockan/mobilen hemma. Det enda måstet som jag håller hårt på är Olivias skolarbete. Alla andra rutiner svajar rejält och jag låter dem svaja. Jag måste tillåta dem att svaja så att jag förhoppningsvis på naturlig väg kan finna en livsrytm som passar och rutiner som fungerar på ett annorlunda sätt än tidigare när vi väl kommer "hem" igen. Jag känner att jag måste skriva ordet "hem" inom situationstecken "" eftersom en del av mig inte vill vara kvar i Kalix och en annan del vill.

****

När jag väl får gjort något som är planerat- så är jag helt slut dagen efter... Nu på söndag ska jag iväg med Renadev (om inget kommer mellan igen) men jag hade viljat åka till Trivandrum med tjejerna på måndag också, dock tror jag att jag inte kommer att orka det...att först vara iväg hela söndagen (på känslomässiga möten) och sen vara i en stor slamrig och bullrig stad hela måndagen är inte vad min ork fixar, tyvärr...men viljan vill... Det är inte lätt när de två inte längre går hand i hand...:-(

****

I går natt drömde jag en lite småfånig dröm. Jag kommer inte riktigt ihåg den men jag drömde iallafall om kärlek. Jag drömde om en man som gjorde mig så där bubblande lycklig att sockerdrickan pirrade i hela kroppen. Jag kommer inte ihåg så mycket av själva drömmen bara av känslan och sinnesintrycken. Jag vet inte hur han såg ut men han hade en skjorta med "fattigmanskrage" som var av linnetyp, beige lediga linnebyxor, slarvigt uppvikta till knäna, en sjal/halsduk slängd kring halsen och en smutsgul/ockrafärgad tygväska över ena axeln till den andra samt ett enkelt armband på sin högra hand (som han sträckte mot mig) med  träpärlor i beige och svart eller mörkbrunt. Han var barfota liksom jag och vi sprang vilt över en sandstrand som badade i varma solstrålar och bara skrek rätt ut av skratt och tjoade som värsta barnungarna. Jag vaknade med en värme i hjärtat och önskade just då- att det inte hade varit en dröm. Jag var fortfarande fångad mellan dröm och verklighet och kände den där känslan i kroppen av sockerdrickan, ingen porrig passion utan snarare den totala lyckan och friheten, känslan av att ha kommit "hem" även om jag inte har en aning om var jag befann mig annat än att det var en strand, och jag hade ett stort leende på läpparna och en varm känsla av frihet och total trygghet. Det var en fin känsla i drömmen. Den höll i sig under morgonen tills den tynade bort- att jag kom ihåg den så tydligt precis här och nu är lite lustigt eftersom den har lämnat mig oberörd i två dagar. Kanske var det mitt "inre" jag mötte i drömmen? Min maskulina, starka sida? *skrattar generat* ja det går att flumma hur länge som helst om drömmars betydelse men denna dröm gillade jag iallafall känslan av och det tackar jag för :-) Här och nu känns det faktiskt skönt att förnimma den känslan igen, en liten tröst mitt i all rastlöshet...

****

Nu är det dags för mig att avsluta skrivandet, dricka upp mitt chai-masala och krypa ner i sängen. Olivia sover med öronproppar i natt eftersom "The Preeth" (ett hotell nära oss) har lasershow och spelar dånande discomusik. Själv tycker jag att det är lite mysigt med musiken och partyt, och en skön känsla att kunna känna att jag inte är det minsta sugen att delta :-) Katterna, Måns och Indie, har parkerat sig i varsin stol på min altan och tittar på mig med skepsis- de gillar INTE popandet! *L*

****

Stora kramar till er där hemma i Sverige. Önskar er en fin kväll...

*ta hand om dig, du förtjänar det allra allra bästa* :-) EwaMaria