Mitt Indien

...Nu är det åter igen en tid sen jag uppdaterade min blogg. Visserligen har det inte hänt så mycket den senaste veckan eftersom jag är hemma och sjuk (förkyld) men främst är anledningen att jag inte har vetat vad jag ska skriva.

Jag fick en olustkänsla till mitt skrivande, som att jag inte ville lämna ut mer av mina tankar av rädsla för att såra någon eller för att de ska missuppfattas eftersom det är otroligt många därhemma som verkar följa min blogg. De flesta verkar dock följa den med glädje och nyfikenhet, medan ett fåtal med ilska och frustration. Det var dessa "fåtalet läsare" som har fått mig att sätta cencur på mina egna tankar.  Jag kände mig samtidigt irriterad över att behöva känna precis så. Och vid irritation eller frustration skrivs inga kloka saker, då strömmar tankarna i fel riktning. Jag har påbörjat flera blogginlägg, men känt att de inte är tankar som verkligen är rotat mina, utan snarare inlägg för att försvara tidigare inlägg eller bloggar som innehållit andras tankar och känslor snarare än mina egna. Då blir det inte rätt. Då blir det inte "Jaget" som skriver, utan "någon annan" om något som inte är renodlat jag.

I går natt hade jag väldigt svårt att sova. Jag låg och svettades, snurrade, stirrade upp i takfläkten, drack vatten, kissade, stirrade upp i takfläkten, snurrade, tänkte.... insåg att det är precis så här det INTE ska kännas i mitt framtida liv. PRECIS den här känslan är en av de känslor jag verkligen vill bli kvitt- känslan av maktlöshet för hur jag ska kunna göra alla nöjda.

Jag KAN INTE göra alla nöjda!

Bara att få insikten i den tanken, den riktiga insikten av att det faktiskt är sant- det var väldigt befriande. Nej, jag KAN inte göra alla nöjda det räcker med viljan att göra sitt allra bästa. När det bästa inte är gott nog, då kan man inte göra mer. Om man inte vill hamna där jag hamnat  i så många år och många situationer- att vända kappan efter vinden och försöka göra alla nöjda för att sen ha en egen klump i magen själv för att det har känts fel eller oärligt.

Jag kan inte göra alla nöjda....vilken oerhört befriande tanke!!

Men jag kan verka för att inte göra andra illa.

Nu har vi tillbringat tre månader här i Indialand. Tre fantastiskt berikande månader. Tre otroligt lugnande månader...tre lärorika månader....

Jag har aldrig sett mig själv som någon speciell tv-människa eftersom jag aldrig följer varken serier, såpor eller andra följetonger. Inte heller film ser jag särskilt mycket. Men på dessa 13 helt tv-fria veckor har jag insett att jag är värsta tv-nörden! Jag har använt tv:n som surrogat och flykt från allt annat. Även om jag inte följer serier, jag är snarare en notorisk zappare... Jag kan tillbringa hela kvällar med fjärren i ena handen och datorn i den andra och irritera mig på att det inte finns något vettigt att titta eller surfa på - istället för att resolut stänga av skiten och göra inget. För just det här att "göra inget" är jag precis värdelös på...! Jag MÅSTE ha något i händerna. Någon typ av stimuli, antingen via tv, dator, tidning, bok, måleri, skrivande eller telefon. Att "bara sitta" har jag aldrig klarat av- då lägger jag mig ner och somnar.

Nu, här i Indien, har jag börjat lära mig att det är väldigt nyttigt ibland att "bara vara". Att låta hjärnan koppla bort all yttre stimuli och istället sortera dagens, veckans eller varför inte livets tidigare intryck. Att bara sitta och titta ut i den mörka natten är väldigt avkopplande. Men det tog många veckor för mig att känna det. Att bara sortera tankar, känslor, intryck och erfarenheter. Att arkivera och kasta. Det är lite som att göra en diskrensning ibland på sin inre hårddisk och få undan en massa slagg som hamnat där huller om buller. Självklart ryms det inget nytt tillslut om man inte kan rensa bort det gamla. Lära sig att slänga.

Jag är en riktig samlare. Och en förskjutare. "Gör inte idag det du kan göra imorgon"

Det innebär att tillslut har jag massor av "måsten" att göra "imorgon" och den dagen kommer aldrig. Samlandet är en del av detta. Jag samlar på hög istället för att ta tag i saker. Det är ett dåligt sätt att fly från verkligheten eftersom högarna bara växer och tillslut ramlar de över en eller förbrukar syret runt omkring.

Nu, här i Indien, har jag tagit mig tid att fundera och sortera mycket skräp i mitt inre. Många tankar och funderingar som legat slängda eller varit upphängda likt små Post-it lappar lite här och var inuti mitt huvud och mitt hjärta. Jag har promenarat runt och ryckt lapp för lapp, funderat och analyserat, gjort avslut och slängt. Oerhört skönt! Tyvärr har jag inte organisationsförmågan att ta "vägg för vägg" eftersom olika Post-it sitter lite här och där. Jag försöker istället plocka undan tanke för tanke allt eftersom dom kommer.

Att göra en inre rensning är befriande men samtidigt tröttsamt. Det river upp mycket som man hade "glömt" och förträngt. Saker som legat undanstoppade eftersom de känns jobbiga att ta tag i. Men vad jag också har upptäckt är hur väldigt många av dessa lappar som innehåller problem, känslor eller tankar som jag egentligen inte kan påverka. Saker eller handlingar som ligger hos andra människor att ta tag i- som inte alls är mina problem. Det är andras attityder eller saker de gjort som kanske på ett eller annat vis sårat mig, påverkat mitt liv eller åtminstone korsat min väg på något ofördelaktigt eller känslomässigt ledsamt vis. Jag har tagit åt mig och har vilja försöka förstå eller lösa alla de här sakerna på mitt eget sätt, så jag har skrivit ner dom i mitt inre men inte vetat hur jag ska handskas med dem. Därav har de blivit kvar överallt, som en påminnelse om min egen otillräcklighet. Där kommer åter en av mina trygghetsfaktorer in. Det är tryggt att veta att man är otillräcklig, Då vet man iallafall vad man ÄR. För vad är man om man lyckas?

Många är de tankar och händelser som åkt i papperskorgen senaste tiden helt obearbetade. Jag har studerat problemet eller känslan och ofta insett att det är inte något jag kan påverka. Det är andras problem, så varför hänger det på MIN vägg? Jag kan i detta aldrig skylla på någon annan än mig själv eftersom det är jag- endast jag- som har tillgång till mina innersta rum. Ingen annan levande varelse har eller kommer någonsin att få tillgång till nycklarna dit...

Ingen annan- någonsin...

Skrämmande men samtidigt befriande tanke. Skrämmande eftersom jag inte kan skylla oredan på någon annan men även befriande, för att jag känner en trygghet i rensandet eftersom jag-endast JAG- kan ta beslutet om vad som är viktigt att spara eller inte. Endast jag kan påverka vad som ska hänga kvar eller inte och jag har beslutat att kasta bort ALLT som inte är mitt! Nu är det dags för mig att röja ordentligt i röran, arkivera och sortera sådant JAG vill ha kvar samt ta tag i saker JAG känner att de är viktiga för att JAG ska må bra.

Jag måste få rena väggar inombords. Nu menar jag absolut inte att dom ska vara tomma- snarare att där ska bli plats till att hänga upp nya problem eller känslor. Det gamla och dammiga måste ge plats för det nya. Gamla måsten kan skava fruktansvärt mycket. De nya klistras över de gamla och så är röran ett faktum.

Så avslutningsivs kan jag för denna dag summera med detta; jag saknar TV-zappandet fruktansvärt mycket! *skrattar gott* för tänk vad ENKELT livet är när man bara kan sopa allt under mattan; syns inte- finns inte.  Den dagen jag kommer hem till vardagen kommer många saker att vara annorlunda inom mig. Förhoppningsvis kommer det att resultera i att jag kan ta tag i saker på ett annat sätt än innan. Att jag oftare kan sätta ner foten och säga Nej, likväl som att jag inte tar åt mig av andras dåliga humör eller uppförande. Det är deras problem att handskas med, och bara att tänka den tanken gör allt så oändligt mycket lättare.....

Kärlek till er där hemma från oss i värmen

för dina tankar blir dina ord

Var rädd om dina ord,

för dina ord blir dina handlingar

Var rädd om dina handlingar,

för dina handlingar blir dina vanor

Var rädd om dina vanor,

för dina vanor blir din personlighet

Var rädd om din personlighet,

för din personlighet blir ditt öde

****

Onsdag 26 januari

****

...Nu är det åter igen en tid sen jag uppdaterade min blogg. Visserligen har det inte hänt så mycket den senaste veckan eftersom jag är hemma och sjuk (förkyld) men främst är anledningen att jag inte har vetat vad jag ska skriva.

****

Jag fick en olustkänsla till mitt skrivande, som att jag inte ville lämna ut mer av mina tankar av rädsla för att såra någon eller för att det ska missuppfattas eftersom det är otroligt många därhemma som verkar följa min blogg. De flesta verkar dock följa den med glädje och nyfikenhet, medan ett fåtal med ilska och frustration. Det var med tanke på dessa "fåtalet läsare" som fick mig att sätta censur på mina egna tankar.  Jag kände mig samtidigt irriterad över att behöva känna precis så. Och vid irritation eller frustration skrivs inga kloka saker, då strömmar tankarna i fel riktning. Jag har påbörjat flera blogginlägg, men känt att de inte är tankar som verkligen är rotat mina, utan snarare inlägg för att försvara tidigare inlägg eller bloggar som då skulle ha innehållit andras tankar och känslor snarare än mina egna. Då blir det inte rätt. Då blir det inte "Jaget" som skriver, utan "någon annan" om något som inte är renodlat jag.

****

I går natt hade jag väldigt svårt att sova. Jag låg och svettades, snurrade, stirrade upp i takfläkten, drack vatten, kissade, stirrade upp i takfläkten, snurrade, tänkte.... insåg att det är precis så här det INTE ska kännas i mitt framtida liv. PRECIS den här känslan är en av de känslor jag verkligen vill bli kvitt- känslan av maktlöshet för hur jag ska kunna göra alla nöjda.

****

Bara att få insikten i den tanken, den riktiga insikten av att det faktiskt är sant- det var väldigt befriande. Nej, jag KAN inte göra alla nöjda det räcker med viljan att göra sitt allra bästa. När det bästa inte är gott nog, då kan man inte göra mer. Om man inte vill hamna där jag hamnat  i så många år och många situationer- att vända kappan efter vinden och försöka göra alla nöjda för att sen ha en egen klump i magen själv för att det har känts fel eller oärligt.

****

Nu har vi tillbringat tre månader här i Indialand. Tre fantastiskt berikande månader. Tre otroligt lugnande månader...tre lärorika månader....

Jag har aldrig sett mig själv som någon speciell tv-människa eftersom jag aldrig följer varken serier, såpor eller andra följetonger. Inte heller film ser jag särskilt mycket. Men på dessa 13 helt tv-fria veckor har jag insett att jag är värsta tv-nörden! Jag har använt tv:n som surrogat och flykt från allt annat. Även om jag inte följer serier, jag är snarare en notorisk zappare... Jag kan tillbringa hela kvällar med fjärren i ena handen och datorn i den andra och irritera mig på att det inte finns något vettigt att titta eller surfa på - istället för att resolut stänga av skiten och göra inget. För just det här att "göra inget" är jag precis värdelös på...! Jag MÅSTE ha något i händerna. Någon typ av stimuli, antingen via tv, dator, tidning, bok, måleri, skrivande eller telefon. Att "bara sitta" har jag aldrig klarat av- då lägger jag mig ner och somnar.

****

Nu, här i Indien, har jag börjat lära mig att det är väldigt nyttigt ibland att "bara vara". Att låta hjärnan koppla bort all yttre stimuli och istället sortera dagens, veckans eller varför inte livets tidigare intryck. Att bara sitta och titta ut i den mörka natten är väldigt avkopplande. Men det tog många veckor för mig att känna det. Att bara sortera tankar, känslor, intryck och erfarenheter. Att arkivera och kasta. Det är lite som att göra en diskrensning ibland på sin inre hårddisk och få undan en massa slagg som hamnat där huller om buller. Självklart ryms det inget nytt tillslut om man inte kan rensa bort det gamla. Lära sig att slänga.

****

Jag är en riktig samlare. Och en förskjutare. "Gör inte idag det du kan göra imorgon"

Det innebär att tillslut har jag massor av "måsten" att göra "imorgon" och den dagen kommer aldrig. Samlandet är en del av detta. Jag samlar på hög istället för att ta tag i saker. Det är ett dåligt sätt att fly från verkligheten eftersom högarna bara växer och tillslut ramlar de över en eller förbrukar syret runt omkring.

Nu, här i Indien, har jag tagit mig tid att fundera och sortera mycket skräp i mitt inre. Många tankar och funderingar som legat slängda eller varit upphängda likt små Post-it lappar lite här och var inuti mitt huvud och mitt hjärta. Jag har promenarat runt och ryckt lapp för lapp, funderat och analyserat, gjort avslut och slängt. Oerhört skönt! Tyvärr har jag inte organisationsförmågan att ta "vägg för vägg" eftersom olika Post-it sitter lite här och där och dyker upp p de mest konstiga ställen. Jag försöker istället plocka undan tanke för tanke allt eftersom dom kommer och när dom kommer.

****

Att göra en inre rensning är befriande men samtidigt tröttsamt. Det river upp mycket som man hade "glömt" och förträngt. Saker som legat undanstoppade eftersom de känns jobbiga att ta tag i. Men vad jag också har upptäckt är hur väldigt många av dessa lappar som innehåller problem, känslor eller tankar som jag egentligen inte kan påverka. Saker eller handlingar som ligger hos andra människor att ta tag i- som inte alls är mina problem. Det är andras attityder eller saker de gjort som kanske på ett eller annat vis sårat mig, påverkat mitt liv eller åtminstone korsat min väg på något ofördelaktigt eller känslomässigt ledsamt vis. Jag har tagit åt mig och har viljat försöka förstå eller lösa alla de här sakerna på mitt eget sätt, så jag har skrivit ner dom i mitt inre men inte vetat hur jag ska handskas med dem. Därav har de blivit kvar överallt, som en påminnelse om min egen otillräcklighet. Där kommer åter en av mina trygghetsfaktorer in; Det är tryggt att veta att man är otillräcklig, Då vet man iallafall vad man ÄR. För vad är man om man lyckas?

Många är de tankar och händelser som åkt i papperskorgen senaste tiden helt obearbetade. Jag har studerat problemet eller känslan och ofta insett att det är inte något jag kan påverka. Det är andras problem, så varför hänger det på MIN vägg? Jag kan i detta aldrig skylla på någon annan än mig själv eftersom det är jag- endast jag- som har tillgång till mina innersta rum. Ingen annan levande varelse har eller kommer någonsin att få tillgång till nycklarna dit...

Ingen annan- någonsin...

Skrämmande men samtidigt befriande tanke. Skrämmande eftersom jag inte kan skylla oredan på någon annan men även befriande, för att jag känner en trygghet i rensandet eftersom jag-endast JAG- kan ta beslutet om vad som är viktigt att spara eller inte. Endast jag kan påverka vad som ska hänga kvar eller inte och jag har beslutat att kasta bort ALLT som inte är mitt! Nu är det dags för mig att röja ordentligt i röran, arkivera och sortera sådant JAG vill ha kvar samt ta tag i saker JAG känner att de är viktiga för att JAG ska må bra.

****

Jag måste få rena väggar inombords. Nu menar jag absolut inte att dom ska vara tomma- då vore jag ju död- snarare att där ska bli plats till att hänga upp nya problem eller känslor. Det gamla och dammiga måste ge plats för det nya. Gamla måsten kan skava fruktansvärt mycket. De nya klistras över de gamla och så är röran ett faktum.

**

****

****

**

Så avslutningsivs kan jag för denna dag summera med detta; jag saknar TV-zappandet fruktansvärt mycket! *skrattar gott* för tänk vad ENKELT livet är när man bara kan sopa allt under mattan; syns inte- finns inte.  Den dagen jag kommer hem till vardagen kommer många saker att vara annorlunda inom mig. Förhoppningsvis kommer det att resultera i att jag kan ta tag i saker på ett annat sätt än innan. Att jag oftare kan sätta ner foten och säga Nej, likväl som att jag inte tar åt mig av andras dåliga humör eller uppförande samt vågar säga till direkt när saker sårar mig.

****

Kärlek till er ALLA där hemma från oss i värmen.....