Mitt Indien

...Sitter ute i mörkret på årets första kväll...Strömmen har gått för närmare två timmar sen och "lyser fortfarande med sin frånvaro". Den bäcksvarta natten har krupit in på min altan och dränker allt utanför värmeljusens varma cirkel.

Det har varit ett trött gäng i vårt hus idag. Matilda har tjatat om läggning och bokläsning sen halv åtta ikväll. Nio var ungarna isäng och jag läste som vanligt från en bok, i kväll i pannlampans sken. Vi har börjat på en ny  ikväll, den femte sen vi kom hit i slutet av oktober. Det är mysigt att vi har fått tillbaka kvällsrutinerna med läsning varje kväll.

I dag har vi besökt "indiska stranden" och promenerat på delar av Varkala beach där jag inte har varit förr. Bara några hundra meter från cliffen var det som att komma in i "det riktiga Indien" eftersom det nästan uteslutande var indier som turistade och badade där. Alla med kläderna på. Kvinnorna i sina vackra saris satt både på stranden och badade i havet. Endast en enda turist solade i bikini på stranden och det såg ganska så suspekt ut. Hon satt under ett parasoll helt oberörd i mitten av stranden och visade upp sig...själv kände jag mig "avklädd" i holkärmad långklänning bland alla klädda indiska kvinnor... Jag undrade lite stilla hur hon tänkte den solande turisten- eller om hon tänkte alls...?

Det finns ingen "skriven klädkod" här i Varkala. Men ändå så förstår man sin begränsning. På cliffens stränder solar de flesta med bikini och det är helt okay och det är väldigt få som inte förstår att klä på sig när man går upp till restaurangerna. De kvinnor som generellt är mest för att "visa upp sig" i minimala bikinis på de mest konstiga ställen är ryskor. Nyrika ryssar är ganska ö-kända överhuvudtaget här i Indien. De är många av dem som har svårt att följa seder och bruk och de är gärna högljudda och stökiga på restaurangerna. Jag tänker på det dåliga rykte som svenska ungdomar har på vissa turistorter runt om i europa för att de super och härjar- lika dåligt rykte har ryssarna här. Trist för alla de ryssar som faktiskt är skötsamma, det vill säga det stora flertalet.

Nu börjar det iallafall fylla på med turister på cliffen. Svenskar, norrmän, fransmän, engelsmän, amerikaner, ryssar, tyskar och en hel del indier och många fler länder. Tur eftersom säsongen har varit katastrofal hittills för alla som lever enbart på turismen. MEN det är definitivt ändå lungt och stillsamt. Det märks att detta inte är någon charter-ort. Det stora samtalsämnet överallt är allt kaos som snön har orsakat i stora delar av Europa samt i Amerika som gjort att turismen till viss del uteblivt eller åtminstone försenats från många olika länder. Jag har pratat med många olika människor som på ett eller annat vis försenats av snön.

Jag har själv funderat mycket på min eventuella resa till Sri Lanka. Jag har bestämt mig för att avstå den trippen i år. Jag har nog att se och uppleva inom Indiens gränser. Orken måste finnas, likväl som ekonomin. Jag lägger hellre mina pengar på tre veckors behandlingar medan jag ännu är här, än på en veckas "semester" på Sri Lanka. Det är ungefär samma kostnad. Jag märker nämligen nu när jag inte varit på behandling sen julafton att lederna kärvar och jag är allt stelare på morgonen.

Imorse när jag precis hade vaknat låg jag kvar en stund i sängen och tänkte på det fanstastiska faktum att det åter igen finns ett nytt oskrivet år framför mig. Tolv helt nya månader som ska fyllas med glädje och säkert en del sorg innan alla dagarna har passerat. Ett år att vara tacksam över. Jag brukar aldrig ge några nyårslöften men visst dyker det upp tankar om hur jag vill att det nya, oskrivna året skall bli och vad jag själv kan göra för att på bästa sätt möta det i positiv anda. Jag känner en varm tillförsikt och att året säkert kommer att vara en berg och dalbana- som vanligt- men att jag ska fortsätta på den väg jag vandrar nu- att inte försöka förutse hindren på vägen utan att försöka ta dem när de väl kommer. Jag ska försöka fortsätta att njuta av själva livsvandringen och inte bara sträva framåt. Visst har jag mål som de flesta andra, men mitt mål just nu är att vara tacksam för dagen som den är- inte att planera att "allt ska bli bra" nästa månad. Hinder är inte alltid av ondo.

Jag ska försöka att inte tänka och analysera så mycket under detta år. Samt att inte ta åt mig av andras dåliga vibrationer eller missunsamhet. Det är saker varje människa även jag- får känna av under en livstid- andra människors missnöje över sin egna tillvaro som går ut över en själv. Förr var jag otroligt känslig över andras missnöje. Jag försökte alltid ställa allt tillrätta, även i andras liv. Lappa och laga det som verkade trasigt. Ju mer jag lappade och lagade andra- desto mer trasig blev jag själv. Jag insåg inte att jag inte KAN lappa ihop en annan människa- jag kan bara finnas där som en stödjande axel eller ett öra. Det är svårare att vara en god lyssnare än att ge "goda råd". Men jag försöker. Under nästan hela mitt liv har jag varit en "hjälpartyp" i många situationer. Jag har varit den som organsierat upp grupparbeten i skolan, konflikter mellan arbetskamrater och tilltrasslade kärleksaffärer. Jag har försökt att hjälpa allt och alla i min omgivning. Men de sista åren har jag försökt att hålla en väldigt låg profil. Jag försöker att stå i bakgrunden, att inte vara den som snabbt tar tag i exempelvis grupparbetet, snarare den som låter andra ta plats och sen tar jag den del jag blir tilldelad. Det har känts otroligt skönt att stå tillbaka. Jag upptäckte redan för ett par år sen när jag pluggade juridik och personaladministration, hur skönt det var att inte alltid vara frontfigur. Hur min hunger efter att höras och att diskutera har falnat. Kanske har det med åldern att göra, men jag vill hellre tro att det är för att jag har blivit klokare. Visst fastnar jag fortfarande i omöjliga diskussioner ibland, men jag försöker iallafall att undvika dem. Det är inte alltid viktigt att "ha rätt"  för en sak kan ha oerhört många sidor och ofta har många "lika rätt". Vad gäller diskussioner om känslor finns det sällan rätt eller fel. Ja visst, om det handlar om mobbing, misshandel eller kränkning så finns det självklart lagar och regler, men om man bortser från sådana saker så finns det sällan en vinnare i diskussioner eller konflikter som rör känslor. Det är nog denna typ av konflikter eller diskussioner som är svårast att inte strida i. Men jag försöker. Och ju mer jag försöker- desto mer prövningar verkar komma i min väg.

Många gånger under årens lopp har jag varit arg och frustrerad. Särskilt när det har handlat om känslomässiga saker som rört mina nära och kära. Jag har svårare att låta sådant rinna av mig än om någon går till personligt angrepp, då kan jag släppa ganska så fort. När mina barn är ledsna eller sårade- då kan jag bli en riktigt rasande lejonmamma inombords. Det finns många situationer som- i mina ögon- varit helt befängda, där en del av mig har viljat vräka ur mig elaka saker eller bara rasa ut i frustration över att mina barn blivit ledsna eller sårade- helst mörda "angriparen" långsamt och plågsamt- men jag har valt att avstå. Inte av feghet eller oengagemang utan snarare av den vissheten att det inte leder till någon förändring att "slå tillbaka". Istället har jag tröstat och visat att jag finns här och inte tänker svika eller på annat vis göra dem illa. Om det är rätt eller fel är inte upp till mig att avgöra. Men jag vet iallafall att mina barn och mina nära vänner finner tryggheten i att de vet att jag står fast vid min kärlek och mina ord. Jag har begått tusentals fel under mina år som mamma, väninna, dotter och partner, miljontals- och kommer att fortsätta göra massor av  fel resten av mitt liv- men det gör inte min tro på kärleken och förmågan att förstå varandra mindre- snarare större. Ingen är felfri, därför försöker jag att inte agera i affekt de gånger någon provocerar mig till det...Att agera i affekt är det sämsta valet vi kan göra...

Igår ringde jag till mina flickor. Jag fick en längtan i magen efter dem när jag hörde deras röster i telefonen. Nu känns det som att det är länge sen jag har kramat om dem ordentligt. Nadine har jag ju knappast varit ifrån någon längre tid på många år förrän nu, men det är väldigt nyttigt för henne att vara utan mamma ;-) Mina stora töser är vuxna nu och det behöver både de- och jag- acceptera :-) De behöver få klara av beslut och vardagsbekymmer själva utan att jag alltid ska finnas tillgänglig som "skyddsnät" eller "sopkorg" antingen som person eller i telefonen. Men gud vad gott det ska bli att få krama om dem igen till våren! Vi ska passa på att stanna några dagar i Uppsala innan vi åker "hem" så att vi hinner träffa Angelica ordentligt och se hennes nya lägenhet som hon då hunnit att flytta till :-) Myyyys <3

Nu ska jag sluta filosofera för denna kväll. Strömmen har äntligen kommit tillbaka- lagom till det är dags att gå och lägga sig. Det är en ny dag imorgon. Ett oskrivet blad. Det är dags för mig att återta kontakterna med de människor jag vill samarbeta med här i Varkala och kanske se till att vi får till ett barnhemsbesök medans Johanna och Matilda är kvar här. Vardagen knackar på, tack å lov, och jag känner att orken att ta tag i sysslorna sakta återvänder efter några dagars trötthet.

Önskar er alla ett positivt och fantastiskt år fyllt av nya möjligheter, kärlek, kramar och många skratt.

Med Kärlek / EwaMaria

****

Nyårsdagen 2011

****

...Sitter ute i mörkret på årets första kväll...Strömmen har gått för närmare två timmar sen och "lyser fortfarande med sin frånvaro". Den bäcksvarta natten har krupit in på min altan och dränker allt utanför värmeljusens varma cirkel.

****

Det har varit ett trött gäng i vårt hus idag. Matilda har tjatat om läggning och bokläsning sen halv åtta ikväll. Nio var ungarna isäng och jag läste som vanligt från en bok, i kväll i pannlampans sken. Vi har börjat på en ny  ikväll, den femte sen vi kom hit i slutet av oktober. Det är mysigt att vi har fått tillbaka kvällsrutinerna med läsning varje kväll.

****

I dag har vi besökt "indiska stranden" och promenerat på delar av Varkala beach där jag inte har varit förr. Bara några hundra meter från cliffen var det som att komma in i "det riktiga Indien" eftersom det nästan uteslutande var indier som turistade och badade där. Alla med kläderna på. Kvinnorna i sina vackra saris satt både på stranden och badade i havet. Endast en enda turist solade i bikini på stranden och det såg ganska så suspekt ut. Hon satt under ett parasoll helt oberörd i mitten av stranden och visade upp sig...själv kände jag mig "avklädd" i holkärmad långklänning bland alla klädda indiska kvinnor... Jag undrade lite stilla hur hon tänkte den solande turisten- eller om hon tänkte alls...?

****

Det finns ingen "skriven klädkod" här i Varkala. Men ändå så förstår man sin begränsning. På cliffens stränder solar de flesta med bikini och det är helt okay och det är väldigt få som inte förstår att klä på sig när man går upp till restaurangerna. De kvinnor som generellt är mest för att "visa upp sig" i minimala bikinis på de mest konstiga ställen är ryskor. Nyrika ryssar är ganska ö-kända överhuvudtaget här i Indien. De är många av dem som har svårt att följa seder och bruk och de är gärna högljudda och stökiga på restaurangerna. Jag tänker på det dåliga rykte som svenska ungdomar har på vissa turistorter runt om i europa för att de super och härjar- lika dåligt rykte har ryssarna här. Trist för alla de ryssar som faktiskt är skötsamma, det vill säga det stora flertalet.

****

Nu börjar det iallafall fylla på med turister på cliffen. Svenskar, norrmän, fransmän, engelsmän, amerikaner, ryssar, tyskar och en hel del indier och många fler länder. Tur eftersom säsongen har varit katastrofal hittills för alla som lever enbart på turismen. MEN det är definitivt ändå lungt och stillsamt. Det märks att detta inte är någon charter-ort. Det stora samtalsämnet överallt är allt kaos som snön har orsakat i stora delar av Europa samt i Amerika som gjort att turismen till viss del uteblivt eller åtminstone försenats från många olika länder. Jag har pratat med många olika människor som på ett eller annat vis försenats av snön.

****

Jag har själv funderat mycket på min eventuella resa till Sri Lanka. Jag har bestämt mig för att avstå den trippen i år. Jag har nog att se och uppleva inom Indiens gränser. Orken måste finnas, likväl som ekonomin. Jag lägger hellre mina pengar på tre veckors behandlingar medan jag ännu är här, än på en veckas "semester" på Sri Lanka. Det är ungefär samma kostnad. Jag märker nämligen nu när jag inte varit på behandling sen julafton att lederna kärvar och jag är allt stelare på morgonen.

****

Imorse när jag precis hade vaknat låg jag kvar en stund i sängen och tänkte på det fanstastiska faktum att det åter igen finns ett nytt oskrivet år framför mig. Tolv helt nya månader som ska fyllas med glädje och säkert en del sorg innan alla dagarna har passerat. Ett år att vara tacksam över. Jag brukar aldrig ge några nyårslöften men visst dyker det upp tankar om hur jag vill att det nya, oskrivna året skall bli och vad jag själv kan göra för att på bästa sätt möta det i positiv anda. Jag känner en varm tillförsikt och att året säkert kommer att vara en berg och dalbana- som vanligt- men att jag ska fortsätta på den väg jag vandrar nu- att inte försöka förutse hindren på vägen utan att försöka ta dem när de väl kommer. Jag ska försöka fortsätta att njuta av själva livsvandringen och inte bara sträva framåt. Visst har jag mål som de flesta andra, men mitt mål just nu är att vara tacksam för dagen som den är- inte att planera att "allt ska bli bra" nästa månad. Hinder är inte alltid av ondo.

****

Jag ska försöka att inte tänka och analysera så mycket under detta år. Samt att inte ta åt mig av andras dåliga vibrationer eller missunsamhet. Det är saker varje människa även jag- får känna av under en livstid- andra människors missnöje över sin egna tillvaro som går ut över en själv. Förr var jag otroligt känslig över andras missnöje. Jag försökte alltid ställa allt tillrätta, även i andras liv. Lappa och laga det som verkade trasigt. Ju mer jag lappade och lagade andra- desto mer trasig blev jag själv. Jag insåg inte att jag inte KAN lappa ihop en annan människa- jag kan bara finnas där som en stödjande axel eller ett öra. Det är svårare att vara en god lyssnare än att ge "goda råd". Men jag försöker lära mig.

****

Under nästan hela mitt liv har jag varit en "hjälpartyp" i många situationer. Jag har varit den som organsierat upp grupparbeten i skolan, konflikter mellan arbetskamrater och tilltrasslade kärleksaffärer. Jag har försökt att hjälpa allt och alla i min omgivning. Men de sista åren har jag försökt att hålla en väldigt låg profil. Jag försöker att stå i bakgrunden, att inte vara den som snabbt tar tag i exempelvis grupparbetet, snarare den som låter andra ta plats och sen tar jag den del jag blir tilldelad. Det har känts otroligt skönt att stå tillbaka. Jag upptäckte redan för ett par år sen när jag pluggade juridik och personaladministration, hur skönt det var att inte alltid vara frontfigur. Hur min hunger efter att höras och att diskutera har falnat. Kanske har det med åldern att göra, men jag vill hellre tro att det är för att jag har blivit klokare.

****

Visst fastnar jag fortfarande i omöjliga diskussioner ibland, men jag försöker iallafall att undvika dem. Det är inte alltid viktigt att "ha rätt"  för en sak kan ha oerhört många sidor och ofta har många "lika rätt". Vad gäller diskussioner om känslor finns det sällan rätt eller fel. Ja visst, om det handlar om mobbing, misshandel eller kränkning så finns det självklart lagar och regler, men om man bortser från sådana saker så finns det sällan eller kanske rent av aldrig en vinnare i diskussioner eller konflikter som rör känslor. Det är nog denna typ av konflikter eller diskussioner som är svårast att inte strida i. Men jag försöker. Och ju mer jag försöker- desto mer prövningar verkar komma i min väg.

****

Många gånger under årens lopp har jag varit arg och frustrerad. Särskilt när det har handlat om känslomässiga saker som rört mina nära och kära. Jag har svårare att låta sådant rinna av mig än om någon går till personligt angrepp, då kan jag släppa ganska så fort. När mina barn är ledsna eller sårade- då kan jag bli en riktigt rasande lejonmamma inombords. Det finns situationer som- i mina ögon- varit helt befängda, där en del av mig har viljat vräka ur mig elaka saker eller bara rasa ut i frustration över att mina barn blivit ledsna eller sårade- helst mörda "angriparen" långsamt och plågsamt- men jag har valt att avstå. Inte av feghet eller oengagemang utan snarare av den vissheten att det inte leder till någon förändring att "slå tillbaka". Istället har jag tröstat och visat att jag finns här och inte tänker svika eller på annat vis göra dem illa. Om det är rätt eller fel är inte upp till mig att avgöra. Men jag vet iallafall att mina barn och mina nära vänner finner tryggheten i att de vet att jag står fast vid min kärlek och mina ord.

****

Jag har begått tusentals fel under mina år som mamma, väninna, dotter och partner, miljontals- och kommer att fortsätta göra massor av  fel resten av mitt liv- men det gör inte min tro på kärleken eller förmågan att förstå varandra mindre- snarare större. Ingen är felfri, därför försöker jag att inte agera i affekt de gånger någon provocerar mig till det...

****

Att agera i affekt är det sämsta valet vi kan göra...

****

Igår ringde jag till mina flickor. Jag fick en längtan i magen efter dem när jag hörde deras röster i telefonen. Nu känns det som att det är länge sen jag har kramat om dem ordentligt. Nadine har jag ju knappast varit ifrån någon längre tid på många år förrän nu, men det är väldigt nyttigt för henne att vara utan mamma ;-) Mina stora töser är vuxna nu och det behöver både de- och jag- acceptera :-) De behöver få klara av beslut och vardagsbekymmer själva utan att jag alltid ska finnas tillgänglig som "skyddsnät" eller "lappa och laga" antingen personligen eller i telefonen. Men gud vad gott det ska bli att få krama om dem igen till våren! Vi ska passa på att stanna några dagar i Uppsala innan vi åker "hem" så att vi hinner träffa Angelica ordentligt och se hennes nya lägenhet som hon då hunnit att flytta till :-) Myyyys <3

****

Nu ska jag sluta filosofera för denna kväll. Strömmen har äntligen kommit tillbaka- lagom till det är dags att gå och lägga sig ;-)  Det är en ny dag imorgon. Ett oskrivet blad. Det är dags för mig att återta kontakterna med de människor jag vill samarbeta med här i Varkala och kanske se till att vi får till ett barnhemsbesök medans Johanna och Matilda är kvar här. Vardagen knackar på, tack å lov, och jag känner att orken att ta tag i sysslorna sakta återvänder efter några dagars trötthet.

****

Önskar er alla ett positivt och fantastiskt år fyllt av nya möjligheter, kärlek, kramar och många skratt.

Med Kärlek / EwaMaria