Att uppleva världen som den är eller genom en glasruta med lappen "stör ej"?
...Tiden rusar i bland och vi märker det knappt.
Nu är det två och en halv vecka sen jag bloggade här sist. Så långt uppehåll har jag inte haft sen jag kom hit. Det är absolut inte för att det inte har hänt något som är värt att blogga om, snarare är det för att jag har varit allt för upptagen med att leva i det verkliga livet...
Jag har varit kopiöst less allt vad dator heter. Uppkopplingen är ju definitivt inte ens värd att kallas uppkoppling och tillslut ledsnar man på att det ska ta flera minuter att ladda ner en sida eller ladda upp en blogg. Jag tog helt enkelt en "time out" och det har varit oerhört skönt...
Jag hade tänkt att mitt nästa inlägg (dvs detta) skulle handla om vår spännande båttur på Backwaters men just nu känner jag att det är alldeles för mycket som har hänt för att jag ska kunna skriva om något speciellt. Jag ville bara ge ett livstecken från oss att vi mår bra i allra högsta grad. Vi har börjat få ordentlig hemreseångest och det är jobbigt att tänka på alla de vänner som vi kommer att lämna när vi reser "hem". Detta har ju blivit vårt hem.
Det hinner hända mycket under så lång tid och man hinner få väldigt goda vänner. Just nu vet jag inte så mycket om min framtid annat än att jag kommer att göra allt för att få möjlighet att åka tillbaka nästa vinter. Jag kommer självklart inte att ha råd att vara borta så långe som nu, men jag tänker försöka leva så sparsamt jag bara kan hemma i Sverige för att kunna åka "hem"- dvs hit- iallafall ett par månader.
När jag bestämde mig för att åka hit var det som att jag bestämde mig för att åka till ett ställe som jag i hjärtat visste att det skulle förändra mig för all framtid. Det har det gjort. Den totala förälskelsen jag fick när jag kom hit har växt till en enorm kärlek. Ja jag älskar detta ställe. Jag kan inte förklara exakt VAD det är som är så fantastiskt med Indien men detta land gör något med mitt sinne. Jag känner mig så otroligt hemma här. Det känns som att jag har levt här förr för jag har haft så väldigt lätt att komma in i de indiska samhällsrutinerna trots att de många gånger är totalt raka motsatsen än vad jag är van vid "hemma" i Sverige.
Samhälls strukturen här är som att åka tillbaka flera hundra år. Eller befinna sig på en annan planet. Eller i en äventyrsfilm. Välj själv liknelse. Alla stämmer i mångt och mycket. Olikheterna är i början förbluffande men nu, efter flera månader så är just olikheterna den vardagen som gäller för oss, de rutinerna som vi har varit tvugna att anpassa oss till. Jag blir inte irriterad längre över hur allt kan kompliceras och krånglas till så mycket som det bara går (och lite till) Allt känns så vardagligt och påtagligt vanligt. Jag antar att det blir en stor omställning att komma "hem" igen.
Nu ska vi tillbaka till ett strukturerat samhälle där alla ska vänta på sin tur, där man kommer i tid, har trafikregler som fungerar, står i kö, det finns all möjlig mat i affärerna, ett välsorterat systembolag och tillåtelse att dricka alkohol, där jag har en tvättmaskin, en tv och fungerande internet. Ett samhälle där människor på gatan inte ser på varandra, där vi inte tilltalar varandra på affärerna och snällt köar, där vi får handla i lugn och ro utan att få mängder av varor upptryckta under näsan av en personlig och frågvis expedit tätt i hälarna som vill veta ALLT om ditt liv, där bilarna använder blinkers och bilbälte och bara tutar i nödfall, där det är förbjudet att packa in 12 personer i en bil eller göra omkörningar i en kurva, där vägarna är asfalterade, hundarna har ägare och alla barn går i skolan. Alla kan läsa, skomakare är ett utdöende yrke för vi köper nytt, soporna hämtas varje vecka och posten levereras. Där jag slipper skaka väskan för att slippa stora kackelackor och inte behöver ha en sko redo för att döda en jättespindel. Ett liv där jag slipper bönetornen, de ständiga tempelfestivalerna med nattlig musik och ständiga bombardemang av megasmällare 02.30 på natten för tt fira någon gud, jag slipper magra katter som ständigt vill ha mat och som älskar spaghetti med ketchup mer än fisk, jag slipper mängder av minimyror i sockret eller på smörgåsen som Olivia lämnat obevakad i 5 minuter. Hemma har jag lugnt på taket. Inga nattliga slagsmål av marapatti eller råttor och ekorrar knaprandes på nötter i innertaket så murbruk rasar ner vid väggarna. Jag slipper ha tjattrande ödlor bakom tavlor eller nyfiket prasslande i påsar på nätterna och jag slipper svettas under moskitnätet för att slippa få murbruk, råttskit eller en jättespindel i ansiktet.
Jag slipper ha nattvakt som snarkar i en stol utanför och en hushållerska som ser dåligt och bara städar det hon "ser" och vägrar göra annat och som snor tomaterna från tomatplantan innan de är mogna eller går igenom mina sopor efter fynd och som lagar världens godaste lunch och dricker morgonchai med mig på altanen varje morgon utom på söndagar då hon är i kyrkan.
Jag slipper dras med en hel släkt fyllbultar i kjolar som är markägare och som äger kokosnötterna så länge de inte ramlar ner genom taket och förstör något och som nyfiket håller reda på allt man gör och lite till.
Jag slipper klä mig i längärmat när jag ska på närbutiken och köpa mjölk och kan göra mina inköp smidigt utan att behöva peka över en smutsig disk till en expedit som expierar fem kunder samtidigt så allt tar flera gånger längre tid.
Jag slipper gå på allmänna toaletter som bara är ett hål i golvet och när jag är på restaurang så får jag all min mat samtidigt så inte hälften hinner kallna, eller åtminstone förrätten först och inte sist, framförallt så får jag vad jag beställer och inte något helt annat.
Jag ska hem till mitt perfekta samhälle, ett samhälle som är så perfekt att det är så in i nordens tråkigt...
*Nu gråter jag en skvätt*
Ja, jag gråter faktiskt för att jag ska lämna allt detta. Olivia gråter titt som tätt. Trots att hon saknar mycket hemma så gråter hon över att behäva lämna detta underbart kaotiska land. Hon gråter över att behöva lämna "sin" vildkatt, som har adopterat henne till sin beskyddare, hon gråter över att lämna de fem retsamma "storebröderna" som arbetar på favoritrestaurangen ABBA som alltid retas med henne och ska ta hennes grejor,pilla på hennes spel eller kramas.
Hon gråter över att behöva åka härifrån och över rädslan att aldrig komma tillbaka hit...
Ja vi längtar självklart hem också. Vi längtar efter nära och kära och till vardagligt förenklande saker. Men vi har lärt oss en ödmjukhet här som är enorm. Vi har lärt oss att inte ta var dag förgiven och att vara tacksam för det lilla i det stora. Vi har lärt oss att älska även det vi inte till en början förstod och att inte vara rädd för olikheter. Vi har lärt oss att ett fungerande samhällssystem inte altid är lösningen på allt och att pengar och struktur inte alls är detsamma som värme och medmänsklighet.
Vi har lärt oss hur oerhört orättvis och grym världen kan vara och hur skyddade vi är i väst från lärdom. Vi är så omhuldrade att vi tappat förmågan att se jorden som en helhet- vi ser bara om vårt eget hus och är livrädda för att någon ska inkränkta på vårt territorium. Vi är så vana över att allt sköts korrekt och att lagar är till för att efterföljas att vi glömmer bort att tänka själva. Vi har glasrutor mot omvärlden och det är "alla andras fel" att världen ser ut som den gör....
Nej, jag har inte vänt ryggen till vårt väl fungerande samhälle. Jag är otroligt tacksam över att det finns. Men jag har insett att det är stora bitar som saknas i den svenska välfärden. Bitar av medmänsklighet och drömmar....
Nu ska jag sluta filosofera för ikväll. Jag ska försöka sova. Jag har två tempel som skrålar, mässar och spelar musik. Ena i väster och det andra i öster. Man kan säga att jag har stereoeffekt men med två olika kanaler... I natt blir det öronproppar...
Älskar er alla där hemma... Godnatt Sverige / EwaMaria
*-Vad har du för nationalitet? frågade han. Jag är världsmedborgare, svarade hon tyst. Han log *
****
Tiden rusar ibland och vi märker det knappt.
****
12 mars
****
Nu är det två och en halv vecka sen jag bloggade sist. Så långt uppehåll har jag inte haft sen jag kom till Indien. Det är absolut inte för att det inte har hänt något som är värt att blogga om, snarare är det för att jag har varit allt för upptagen med att leva i det verkliga livet...
Jag har även varit kopiöst less allt vad dator heter. Uppkopplingen är ju definitivt inte ens värd att kallas uppkoppling och tillslut ledsnar man på att det ska ta flera minuter att ladda ner en sida eller ladda upp en blogg. Jag tog helt enkelt en "time out" och det har varit oerhört skönt...
****
Jag hade planerat att mitt nästa inlägg (dvs detta) skulle handla om vår spännande båttur på Backwaters men just nu känner jag att det är alldeles för mycket som har hänt för att jag ska kunna skriva om något speciellt. Jag ville bara ge ett livstecken från oss att vi mår bra i allra högsta grad. Vi har börjat få ordentlig hemreseångest och det är jobbigt att tänka på alla de vänner som vi kommer att lämna när vi reser "hem". Detta har ju blivit vårt hem.
Det hinner hända mycket under så lång tid och man hinner få väldigt goda vänner. Just nu vet jag inte så mycket om min framtid annat än att jag kommer att göra allt för att få möjlighet att åka tillbaka nästa vinter. Jag kommer självklart inte att ha råd att vara borta så långe som nu, men jag tänker försöka leva så sparsamt jag bara kan hemma i Sverige för att kunna åka "till mitt vinterhem"- dvs hit- iallafall ett par månader.
****
När jag bestämde mig för att åka hit var det som att jag drogs att åka till ett ställe som jag i hjärtat visste att det skulle förändra mig för all framtid, längtan hit var otroligt stark. Det har det gjort, alltså förändrat mycket- förändrat hela mitt tankesätt och min syn på livet. Den totala förälskelsen jag fick när jag väl kom hit har växt till en enorm kärlek. Ja jag älskar Indien! Jag kan inte förklara exakt VAD det är som är så fantastiskt med Indien men detta land gör något med mitt sinne. Jag känner mig så otroligt hemma här. Det känns som att jag har levt här förr för jag har haft så väldigt lätt att komma in i de indiska samhällsrutinerna trots att de många gånger är totalt raka motsatsen än vad jag är van vid "hemma" i välordnade Sverige. Kanske för att allt är så mycket naturligare här och att människor får vara och tänka olika på ett naturligare sätt än i "vårt tillåtande samhälle med osynliga ramar".
****
Samhälls strukturen här är som att åka tillbaka flera hundra år.
Eller befinna sig på en annan planet.
Eller i en äventyrsfilm.
Välj själv liknelse. Alla stämmer på sitt sätt i mångt och mycket.
Olikheterna är i början chockartade och förbluffande men nu, efter flera månader så är just olikheterna den vardagen som gäller för oss som för alla andra här, de rutinerna som vi har varit tvugna att anpassa oss till. Jag blir inte irriterad längre över hur allt kan kompliceras och krånglas till så mycket som det bara går (och lite till) Allt känns så vardagligt och påtagligt vanligt. Jag antar att det blir en stor omställning att komma "hem" igen.
****
Nu ska vi tillbaka till ett strukturerat samhälle där alla ska vänta på sin tur, där man kommer i tid, har trafikregler som fungerar, alla står snällt i kö, det finns all möjlig och omöjlig mat i affärerna, ett välsorterat systembolag och man har tillåtelse att dricka alkohol eller använda tobak (utan att smyga och med risk för böter). Samhället där en tvättmaskin är en självklarhet, likaså en tv och fungerande internet och tyst på nätterna. Ett samhälle där människor på gatan inte ser nyfiket och leende på varandra utan hellre tittar bort eller ner, där man absolut inte vinkar och ropar till främlingar, och där vi inte tilltalar varandra på affärerna annat än om vi känner varandra. Där vi får handla i lugn och ro utan att få mängder av varor upptryckta under näsan av en personlig och frågvis expedit så tätt i hälarna att man nästan snubblar och som vill veta ALLT om ditt liv och inte kan förstå varför man vill bära varorna själv eller varför man vill titta ifred.
****
Vi ska tillbaka till ett samhälle där bilarna använder blinkers och bilbälte och bara tutar i nödfall, bilarna måste besiktas varje år och där det är förbjudet att packa in 12 personer i en bil, åka fem på en motorcykel, göra omkörningar i en kurva, parkera på fel sida eller en på en refug, eller vända mitt på gatan i centrum. Där vägarna är asfalterade, övergångsställena ÄR övergångsställen, enfiliga vägar inte plötsligt är fyrfiliga och där bussar och tåg inte tar in fyra gånger så mycket folk än vad det finns platser. Där poliserna har polisbilar och du slipper betala skjuts själv för en utryckning både tur och retur och där du får oöppnade medicinburkar på apoteken och inte några oidentifierbara tabletter i en strut av tidningspapper.
****
Ett liv där hundarna har ägare, korna står i ladugårdar och inte mitt på vägen, dricksvattnet är rent och inte luktar diesel och alla barn går i skolan. Ett Sverige där "alla" kan läsa, skomakare är ett utdöende yrke för vi köper nytt, soporna hämtas varje vecka, dagstidningen slipper prutas på och posten levereras dagligen. Där jag slipper skaka väskan för att kolla efter stora kackelackor och inte behöver ha en sko redo för att döda en jättespindel. Och jag har konstant elström utan tio avbrott per dag samt möjlighet att frysförvara mat och planera inköp. Det FINNS dessutom kyl och frysvaror att köpa på affärerna samt kött och fisk.
****
Jag ska åter igen leva ett liv där jag slipper bönetornens raspiga megafoner fastsurrade med rep i palmerna, de ständiga tempelfestivalerna med nattlig musik och ständiga bombardemang av högtalarförstärkta megasmällare 02.30 på natten för att fira någon av de 300.000 gudarna, jag slipper magra katter som ständigt vill ha mat och som älskar spaghetti med ketchup mer än fisk, jag slipper mängder av minimyror i sockret eller som bär iväg på smörgåsen som Olivia lämnat obevakad i 5 minuter.
****
Hemma i Sverige har jag lugnt även på taket på nätterna. Inga nattliga slagsmål av marapatti (trädhundar), hormonstinna vildkatter eller råttor och ekorrar knaprandes på nötter i innertaket så murbruk rasar ner vid väggarna. Jag slipper ha tjattrande ödlor bakom tavlor eller nyfiket prasslande i påsar på nätterna, slipper byta agn i råttfällorna i köket och jag behöver inte svettas under ett moskitnät för att slippa få murbruk, råttskit eller en jättespindel i ansiktet på natten.
****
Jag slipper ha nattvakt som snarkar i en stol utanför (och pigg promenerar iväg på morgonen) och en hushållerska som "ser dåligt" och bara städar det hon "ser" (och vägrar göra annat) och som snor tomaterna från tomatplantan innan de är mogna,som går igenom mina sopor efter användbara "fynd" och som lagar världens godaste lunch och dricker morgonchai med mig på altanen varje morgon utom på söndagar då hon är i kyrkan.
Jag slipper dras med en hel släkt fyllbultar i kjolar och svettiga bara bringor som är markägare och som äger kokosnötterna så länge de inte ramlar ner genom taket och förstör något och som nyfiket håller reda på allt man gör (och lite till), eller fulla kokosnötsplockare viftandes med en manchete eller magra vildhundar som tassar omkring på altanen i skydd av mörkret på jakt efter en matbit så fort man stängt dörren.
****
Jag slipper klä mig i långärmat när jag ska till närbutiken och handla mat och kan göra mina inköp smidigt utan att behöva peka över en smutsig disk till en expedit som expedierar fem kunder samtidigt så allt tar flera gånger längre tid och varorna är nedslängda i en påse med äggen och brödet längst ner och två kilo frukt och tre liter mjölk längst upp.
Jag slipper gå på allmänna toaletter som bara är ett hål i golvet utan papper och när jag är på restaurang så får jag all min mat samtidigt så inte hälften hinner kallna, eller åtminstone förrätten först och inte sist, framförallt så får jag vad jag beställer och inte något helt annat och där alla äter med bestick istället för med höger hand.
****
Jag ska hem till mitt perfekta samhälle, ett samhälle som är så perfekt att det är så in i nordens tråkigt...
****
*Nu gråter jag en skvätt*
****
Ja, jag gråter faktiskt för att jag ska lämna detta "kaos".
Olivia gråter också ibland för att det närmar sig hemresa. Trots att hon saknar mycket och många där hemma. Hon gråter över att behöva lämna "sin" vildkatt, som har adopterat just henne till sin beskyddare, hon gråter över att lämna de fem retsamma "storebröderna" som arbetar på favoritrestaurangen ABBA som alltid retas med henne och ska ta hennes grejor, pilla på hennes spel, dra henne i håret eller bara kramas och lillasystermysa en stund.
Hon gråter över att behöva åka härifrån men främst över rädslan att aldrig komma tillbaka hit...
Ja vi längtar självklart hem. Vi längtar efter nära och kära och till vardagligt förenklande saker som hemma är bagateller men här är totalt främmande.
****
Vi har lärt oss så otroligt mycket. Vi har fått givet oss en stor ödmjukhet inför livet självt. Vi har lärt oss att inte ta var dag förgiven och att vara tacksam för det lilla i det stora. Vi har lärt oss att älska även det vi inte till en början förstod och att inte vara rädd för olikheter. Vi har lärt oss att ett fungerande samhällssystem inte alltid är lösningen på allt och att pengar och struktur inte alls är detsamma som värme och medmänsklighet.
Vi har lärt oss hur oerhört orättvis och grym världen kan vara och hur skyddade vi är i väst från lärdom. Vi är så omhuldrade att vi tappat förmågan att se jorden som en helhet- vi ser bara om vårt eget hus och är livrädda för att någon ska inkränkta på vårt territorium. Vi är så vana över att allt sköts korrekt och att lagar är till för att efterföljas att vi glömmer bort att tänka själva.
****
Vi har glasrutor mot omvärlden och det är "alla andras fel" att världen ser ut som den gör....
****
Nej, jag har inte vänt ryggen till vårt väl fungerande samhälle. Jag är otroligt tacksam över att det finns. Men jag har insett att det är stora bitar som saknas i den svenska välfärden. Bitar av medmänsklighet och rätten till sina drömmar. Rättigheter som tagits ifrån oss när vi "valde" att kliva in i vårt välfungerande samhälles ramar och struktur. Rätten att vara eller tänka annorlunda...
****
Nu ska jag sluta filosofera för i natt. Jag ska försöka sova. Jag har två tempel som skrålar, mässar och spelar musik. Ena i väster och det andra i öster. Man kan säga att jag har stereoeffekt men med två olika kanaler... I natt blir det öronproppar. Jag vill ju orka upp till min ljuvliga massage och ajurveda stund i morgonbitti....
****
Älskar er alla där hemma, vi ses snart... Godnatt Sverige / EwaMaria
