Försöka skapa struktur i kaos är svårt...
Ibland finns orden där, men kommer inte ut på papper. Ibland så behöver tankarna helt enkelt bara mogna och finna sina egna vägar utan att sättas på pränt. Jag har haft några sådana dagar nu. Mycket händer i min kropp och knopp nu, när jag är mitt inne i min ajurveda bahandling. Jag känner att spännigar släpper, tankar ploppar upp- tankar och känslor som legat begravda djupt djupt i mitt innersta. Men mest av allt känner jag en förlösande tacksamhet. En ödmjukhet större än någonsin tidigare i mitt liv. En ödmjukhet inför livet jag har fått den stora möjligheten att förvalta. Livet- som är bara mitt- och där besluten hur jag vill förvalta det alltid ligger i mina egna händer. Just nu känner jag mig oerhört befriad från materialismens och kapitalismens ständiga ekorrhjul och det är en känsla som jag tror kommer att förändra hela mitt synsätt om livet även framöver.
Här i Indien korsas min livsväg av människor som jag aldrig trodde lilla JAG skulle få möjligheten att lära känna eller möta. Människor som många gånger på ett väldigt naket vis visar mig deras sätt att leva och deras sätt att uppskatta de små tingen i livet på ett väldigt olikt sätt än det jag är van och uppvuxen med. Jag möter en ödmjukhet och en värme som är helt otrolig, samtidigt som jag möter ett samhälle där så mycket i mina ögon är grymt och orättivst. Men det är i MINA ögon. Här visas istället tacksamhet över alla de små tingen som gör livet enklare. Jag iakttar och inser i vilken förlorad värld vi egentligen lever i Sverige. Där vi strävar efter största platt-tv:n, snyggaste soffan eller bilen, senaste mobiltelefonen osv. Där vi knaprar mer psykofarmaka än någon annanstans (nästan) och ständigt är deprimerade.
Visst, här är människor också deprimerade, självmordsstatistiken är hög, men det är den i Sverige också om man tänker på hur lite invånare vi är jämfört med indiens 1,3 miljarder människor och hur otroligt bra vi har det- materiellt. Här lider man av korruption, dålig ledning, förnekande styre,ofta extrem fattigdom osv. Men man har en rikedom på mänsklig värme som vi i norr saknar i väldigt mycket. En nakenhet som vi Svenskar med vårt - ofta- hårda skal, saknar. Vi har helt enkelt inte modet nog att vara nakna eller tillräckligt nyfikna...det anses snarare "fult", "naivt" och "vekt".
I början av min vistelse här kunde jag bli fullständigt galen på hur mycket av strukturen i detta land som absolut inte fungerar. Man kan i mycket inte ens SE någon struktur. Men ju längre tid jag befinner mig här desto mer får jag inse att det är så det är... det är så otroligt många människor i ett land som Indien att om det skulle fungera så effektivt som det gör i Sverige så skulle otroligt många människor vara utan försörjning.... konstigt resonemang kanske, men så är det.
Beträffande 30 kronors insamlingen så går det fantastiskt och helt otroligt mycket framåt för varje dag. Vi hade i fredags fått in över 4000:- och här motsvarar det närmare 30.000 rupies. Det känns helt fantastiskt! Imorgon eller på tisdag ska jag ta kontakt med en pensionerad lärare som är mycket engagerad i att hjälpa barn och har kontakt med ett barnhem. Jag har träffat honom tidigare, men nu vill jag prata lite mer med honom. Dock har jag även fått höra en sorgesam historia om en flicka vars pappa kastade sig i en brunn förra året. Nu är mamman ensam med sin dotter och här är det INTE lätt för ensamma mödrar. Allt flickan önskar är att få studera på "universitetet" men familjen har inte råd. Visserligen är skolan här i Indien gratis, men det som själper många fattiga familjer är kostnaden för böcker samt logi eftersom den oftast inte ligger i hemorten utan i någon större stad. Jag fick en "hint" om att det skulle kosta familjen ungefär 10.000 rupies/ år (ca 1500:-) för kost, logi och böcker att skicka flickan till universitetet. Det motsvarar ungefär två hela månadslöner för en snickare/ arbetare. Jag ska forska vidare hur det ligger till och sen försöka få träffa flickan och hennes mamma. Det vore en fin sak att hjälpa henne att studera vidare, eller vad tror ni? DET vore väl ett "projekt" som vore värt en del av de insamlade pengarna...
Nu kära vänner ska jag göra kväll. Här är klockan mycket och det är ny dag imorgon. Olivia ska till skolan, jag ska på yoga och jag känner mig ganska så trött i både kroppen och huvudet. Jag försöker att vila mycket och jag känner att jag har kommit in i en behaglig livsrytm, men den innefattar viktiga sömntimmar på natten!
Mycket kärlek och omtanke till alla er fantastiska människor :-) / Glöm inte bort att DU är den viktigaste personen i DITT liv.... / EwaMaria
*Tillfället kommer alltid- bara vi har tid att vänta*
****
Ibland finns orden där, men kommer inte ut på papper. Ibland så behöver tankarna helt enkelt bara mogna och finna sina egna vägar utan att sättas på pränt. Jag har haft några sådana dagar nu. Mycket händer i min kropp och knopp nu, när jag är mitt inne i min ajurveda bahandling. Jag känner att spännigar släpper, tankar ploppar upp- tankar och känslor som legat begravda djupt djupt i mitt innersta. Men mest av allt känner jag en förlösande tacksamhet. En ödmjukhet större än någonsin tidigare i mitt liv. En ödmjukhet inför livet jag har fått den stora möjligheten att förvalta. Livet- som är bara mitt- och där besluten hur jag vill förvalta det alltid ligger i mina egna händer. Just nu känner jag mig oerhört befriad från materialismens och kapitalismens ständiga ekorrhjul och det är en känsla som jag tror kommer att förändra hela mitt synsätt om livet även framöver.
****
Här i Indien korsas min livsväg av människor som jag aldrig trodde lilla JAG skulle få möjligheten att lära känna eller möta. Människor som många gånger på ett väldigt naket vis visar mig deras sätt att leva och deras sätt att uppskatta de små tingen i livet på ett väldigt olikt sätt än det jag är van och uppvuxen med. Jag möter en ödmjukhet och en värme som är helt otrolig, samtidigt som jag möter ett samhälle där så mycket i mina ögon är grymt och orättivst. Men det är i MINA ögon. Här visas istället tacksamhet över alla de små tingen som gör livet enklare.
****
Jag iakttar och inser i vilken förlorad värld vi egentligen lever i Sverige. Där vi strävar efter största platt-tv:n, snyggaste soffan eller bilen, senaste mobiltelefonen osv. Där vi knaprar mer psykofarmaka än någon annanstans (nästan) och ständigt är deprimerade.
Visst, här är människor också deprimerade, självmordsstatistiken är hög, men det är den i Sverige också om man tänker på hur lite invånare vi är jämfört med indiens 1,3 miljarder människor och hur otroligt bra vi har det- materiellt. Här lider man av korruption, dålig ledning, förnekande styre,ofta extrem fattigdom osv. Men man har en rikedom på mänsklig värme som vi i norr saknar i väldigt mycket. En nakenhet som vi Svenskar med vårt - ofta- hårda skal, saknar. Vi har helt enkelt inte modet nog att vara nakna eller tillräckligt nyfikna...det anses snarare "fult", "naivt" och "vekt".
****
I början av min vistelse här kunde jag bli fullständigt galen på hur mycket av strukturen i detta land som absolut inte fungerar. Man kan i mycket inte ens SE någon struktur. Men ju längre tid jag befinner mig här desto mer får jag inse att det är så det är... det är så otroligt många människor i ett land som Indien att om det skulle fungera så effektivt som det gör i Sverige så skulle otroligt många människor vara utan försörjning.... konstigt resonemang kanske, men så är det.
****
Beträffande 30 kronors insamlingen så går det fantastiskt och helt otroligt mycket framåt för varje dag. Vi hade i fredags fått in över 4000:- och här motsvarar det närmare 30.000 rupies. Det känns helt fantastiskt! Imorgon eller på tisdag ska jag ta kontakt med en pensionerad lärare som är mycket engagerad i att hjälpa barn och har kontakt med ett barnhem. Jag har träffat honom tidigare, men nu vill jag prata lite mer med honom. Dock har jag även fått höra en sorgesam historia om en flicka vars pappa kastade sig i en brunn förra året. Nu är mamman ensam med sin dotter och här är det INTE lätt för ensamma mödrar. Allt flickan önskar är att få studera på "universitetet" men familjen har inte råd. Visserligen är skolan här i Indien gratis, men det som själper många fattiga familjer är kostnaden för böcker samt logi eftersom den oftast inte ligger i hemorten utan i någon större stad. Jag fick en "hint" om att det skulle kosta familjen ungefär 10.000 rupies/ år (ca 1500:-) för kost, logi och böcker att skicka flickan till universitetet. Det motsvarar ungefär två hela månadslöner för en snickare/ arbetare. Jag ska forska vidare hur det ligger till och sen försöka få träffa flickan och hennes mamma. Det vore en fin sak att hjälpa henne att studera vidare, eller vad tror ni? DET vore väl ett "projekt" som vore värt en del av de insamlade pengarna...
****
Nu kära vänner ska jag göra kväll. Här är klockan mycket och det är ny dag imorgon. Olivia ska till skolan, jag ska på yoga och jag känner mig ganska så trött i både kroppen och huvudet. Jag försöker att vila mycket och jag känner att jag har kommit in i en behaglig livsrytm, men den innefattar viktiga sömntimmar på natten!
****
Mycket kärlek och omtanke till alla er fantastiska människor :-) / Glöm inte bort att DU är den viktigaste personen i DITT liv.... / EwaMaria
Kommentarer
Postat av: Mia
Ja, det tycker jag låter som ett bra projekt, däremot funderade jag på om det inte bara är för en termin, eller? Sen kom nästa tanke att jag skulle kunna tänka mig att stå för skolkostnad för någon så länge det behövs, jag vet inte om det kan vara nåt? Kram på dig och jag tror absolut att du kommer få positiva effekter av din yoga och ajurvedabehandling. Kärlek och tacksamhet till dig för allt du står för <3
Postat av: EwaMaria
Hej Underbaraste Mia :-)
Jag är nyfiken på vem denna flicka är och hur det har gått för henne och ska självklart forska vidare. Jag tror absolut att 10.000 rupies är för ett helt år och inte bara en termin. Eleverna bor väldigt enkelt och äter väldigt enkelt. Det låter som orimligt små summor i våra öron men här är det inte det. Som jag skrev- två månadslöner för en grovarbetare. Många ensamma kvinnor försörjer familjen exempelvis på att vara tvätterskor. Det kostar maximalt 8 rupies/ plagg att lämna in till tvätt/ strykning ofta mindre. Dvs ungefär maximalt 1 krona/plagg. Då kan du tänka dig hur lite inkomst en tvätterska har eller hur många plagg hon behöver tvätta/stryka för att få ihop den summan som skulle krävas för att skicka ett barn till universitetet...
Jag ska definitivt snoka vidare i detta :-)
Kärlek till dig och dina fina tankar
Postat av: Mia
Hej vackra du :-)
Åh, jag blir bara lite bekymmersam över att du inte ska hinna med att hela dig själv och fokusera på din tid i Indien, jag kan tänka mig att "forska" tar rätt mycket tid. Ja, jag glömmer hela tiden att kronan står högt i kurs jämfört med rupien. De flesta i Indien är analfabeter om jag inte minns fel, störst andel är kvinnor och kastlösa, och med de inkomster hon kvinnan har ser det väl inte så ljust ut :-(. Om du orkar kan du lita på att jag är med full ut, kramizzzzz.
P.s Hoppas ni får nåt gott att njta av ikväll, så du glömer dina värkande lemmar om än för en 1/2 minut för varje tugga
Trackback
