Mitt Indien

Morgonen har gått i lugnets tecken. Jag har bara tagit hand om mig själv och mina egna tankar. Efter frukost så gick jag ner med Rita en stund på stranden. Det är skönt väder idag, lite soldisigt så det är inte olidligt hett. Det var skönt att få simma. Det är som att vågorna sköljer bort många oroliga tankar och ger själen möjlighet att andas igen. Jag träffade Renidev, den pensionerade läraren som jag ska arbeta lite ideellt med. Han har fullt upp just nu med att hjälpa till med de kulturella arrangemang som pågår. Vi ska försöka möta upp senare i veckan för att göra någon typ av planering. Just nu behöver jag ett par dagar för mig själv. Man kan inte helhjärtat hjälpa någon annan om man inte själv känner sig relativt hel. Då blir det bara fel.

Idag tänkte jag på min mamma och pappa. HUr svårt mamma har att leva med pappa ibland. Hur svårt hon har att förstå hans lugn och tålamod. Det stressar henne och retar henne eftersom hon är ganska temperamentsfull. Jag förstår henne- ibland. Men mest förstår jag pappa. Jag förstår också att mitt lugna sinne retar de som inte har tålamod. De kan se min brist på ilska som arrogans eller översitteri och känner sig än mer ilskna eftersom jag har svårt att ilskna till ordentligt. Jag känner mest sorg när människor omkring mig är sura eller arga. Förr blev jag ofta väldigt ledsen och tog åt mig. Ilska och bråk fick snarare mina ögon att tåras än min ilska att vakna. Idag har jag lärt mig att inte ta åt mig så mycket. Jag förstår att den som är ilsken måste få vara det. Även när det går ut över mig. MEN jag har tänkt lite längre än så- vill jag inte delta i konflikten så behöver jag inte. Jag har rätten att välja själv. Endast JAG har möjligheten att styra mina egna tankar och känslor. Jag väljer oftast att inte ens ta upp vapnet för strid- jag står hellre bara kvar och iakttar. Jag tänker ofta på en fråga vi chefer fick på en chefsutvecklingsdag för änge sedan. Några ord jag själv alltid tar upp i mina föreläsningar eller kurser i olika sammanhang. Frågan lyder; Hur börjar en konflikt?

Alla tittade på varandra. Vi tyckte frågan var lite konstig och ändå självklar. Någon sa tillslut; "Till exempel om man blir påhoppad eller känner sig orättvist behandlad eller i behov att försvara sig" Alla vi andra tyckte att svaret var bra och utförligt och nickade instämmande.

Fel! Sa kursledaren. Det är inte alls början av en konflikt. Det är ett påhopp eller angrepp men ingen konflikt. Konflikten börjar DU- inte angriparen. När DU väljer att gå i försvar- då har vi en konflikt!

Det han sa är SÅ SANT. Men det var en vinkling jag inte alls tänk på förr. Men de sista 20 åren har jag burit dessa kloka ord inombords. En konflikt startas alltid av försvararen- inte av angriparen. Vi kan välja att stiga åt sidan eller försvara oss.

Oftast kommer instinkten som en blixt- och vi går i försvarsposition. Vi vill ju självklart försvara oss i strid! Vi tänker inte på att vi precis börjat striden- just genom försvar. Att istället för att attackera tillbaka försöka sansat förklara sin situation eller syn på saken är ofta en betydligt bättre lösning än att attackera tillbaka. Inte alltid- men ofta.

Detta är något jag verkligen försöker anamma, mer och mer i mitt liv. Det går självklart inte alltid- ibland tjurar även jag ihop, men jag försöker iallafall. Dock retar det en del. Det retar mer att vara lugn än att gå till angrepp tillbaka. För hur ska man fortsätta angripa någon som försöker att inte slå tillbaka? Då är det bättre att vända om och lämna situationen än att ta till strid. Iallafall oftast. Jag har valt att välja mina strider. Och jag väljer dem noggrant. Jag tror inte att man behöver vara ilsk eller arg till dem man älskar eller bryr sig om. Jag tror på furnuftets väg. Och furnuftet överskuggas alltid av ilskan. När man lyckas få undan ilskans rödfärgade ridåer brukar inte förnuftet stå där redo. Istället är det skammen som står där och vinkar. Då är det lättare att dra över det röda skynket igen istället för att försöka få Skammen att ge vika för förnuftet. Det är HÄR vi måste välja klokt. Ska vi ta oss vidare kan vi inte gå tillbaka samma väg. Vi måste ta oss förbi Skammens leende. Vi måste ignorera honom.

DET är verkligen inte lätt. Särskilt i "konflikter" där ingen anser att den har gjort något fel. Men när ena parten lägger ner vapnet och den andre fortfarande håller i sitt- då är det svårt att resonera. Det är väl där vi måste stanna upp och tänka. " Jag kan inte strida mer, för jag har ingen att strida mot. Antingen lägger jag ner vapnet eller så vänder jag och går från situationen. DÄR precis DÄR kan vi människor växa otroligt mycket inom oss själva. Många väljer istället att hålla kvar vapnet och dra den röda slöjan av ilska över sig och avvakta. Då blir vi stående där, beslöjade, utan möjlighet att vandra vidare. Ständigt på vår vakt mot de eventuella attacker vi förväntar oss.

JAG vill inte såt där med vapen och röd slöja. Därför har jag valt tålamodets väg- oftast. Jag väljer hellre att vända om och gå från situationen. Det finns vissa som kallar det konflikträdsla, jag kallar det snarare tålamod och förmåga att se över situationen och vad som finns bakom. Se över det röda skynket. Se det öppna blåa havet bakom, eller vad det nu kan vara...fridfullheten och känslan över att ha kontroll över sitt eget liv och sin egen situation. Att följa sitt eget hjärta.

Ingen kan vara fullkomlig. Ingen kan räcka till för alla. Men alla kan vi räcka till för oss själva. Alla kan vi också räcka ut en hand till dem som behöver det. Att räcka ut en hand till den som är aggressiv är ofta klokare än strid. Även om den väljer att inte ta den, så har du iallafall försökt. Du kan inte rädda en människa som är klädd i rött skynke. Den människan kan bara rädda sig själv...

Nu har jag filosoferat slut för denna gång. Nu måste jag in i duschen och få bort allt salt från hud och hår.

Önskar er ALLA en helt underbar dag och tänk på att ta hand om varandra...<3

16 dec. torsdag 13.00

****

Morgonen har gått i lugnets tecken. Jag har bara tagit hand om mig själv och mina egna tankar. Efter frukost så gick jag ner med Rita en stund på stranden. Det är skönt väder idag, lite soldisigt så det är inte olidligt hett. Det var skönt att få simma. Det är som att vågorna sköljer bort många oroliga tankar och ger själen möjlighet att andas igen. Jag träffade Renidev, den pensionerade läraren som jag ska arbeta lite ideellt med. Han har fullt upp just nu med att hjälpa till med de kulturella arrangemang som pågår. Vi ska försöka möta upp senare i veckan för att göra någon typ av planering. Just nu behöver jag ett par dagar för mig själv. Man kan inte helhjärtat hjälpa någon annan om man inte själv känner sig relativt hel. Då blir det bara fel. Just nu söker jag mig till lugnet...

****

Idag tänkte jag på min mamma och pappa. Hur svårt mamma har att leva med pappa ibland. Hur svårt hon har att förstå hans lugn och tålamod. Det stressar henne och retar henne eftersom hon är ganska temperamentsfull. Jag förstår henne- ibland. Men mest förstår jag pappa. Jag förstår också att mitt lugna sinne retar de som inte har tålamod. De kan se min brist på ilska som arrogans eller översitteri och känner sig än mer ilskna eftersom jag har svårt att ilskna till ordentligt. Jag känner mest sorg när människor omkring mig är sura eller arga. Förr blev jag ofta väldigt ledsen och tog åt mig. Ilska och bråk fick snarare mina ögon att tåras än min ilska att vakna. Idag har jag lärt mig att inte ta åt mig så mycket. Jag förstår att den som är ilsken måste få vara det. Även när det går ut över mig. MEN jag har tänkt lite längre än så- vill jag inte delta i konflikten så behöver jag inte. Jag har rätten att välja själv. Endast JAG har möjligheten att styra mina egna tankar och känslor. Jag väljer oftast att inte ens ta upp vapnet för strid- om det inte gäller liv eller död- jag står hellre bara kvar och iakttar.

****

Jag tänker ofta på en fråga vi chefer fick på en chefsutvecklingsdag för länge sedan. Några ord jag själv alltid tar upp i mina föreläsningar eller kurser i olika sammanhang. Frågan lyder; Hur börjar en konflikt?

Alla tittade på varandra. Vi tyckte frågan var lite konstig och ändå självklar. Någon sa tillslut; "Till exempel om man blir påhoppad eller känner sig orättvist behandlad eller i behov att försvara sig" Alla vi andra tyckte att svaret var bra och utförligt och nickade instämmande.

Fel! Sa kursledaren. Det är inte alls början av en konflikt. Det är ett påhopp eller angrepp men ingen konflikt. Konflikten börjar DU- inte angriparen. När DU väljer att gå i försvar- då har vi en konflikt!

Det han sa är SÅ SANT. Men det var en vinkling jag inte alls tänk på förr. De sista 15 åren har jag burit dessa kloka ord inombords. En konflikt startas alltid av försvararen- inte av angriparen. Vi kan välja att stiga åt sidan eller försvara oss. Oftast kommer instinkten som en blixt- och vi går i försvarsposition. Vi vill ju självklart försvara oss i strid! Vi tänker inte på att vi precis börjat striden- just genom försvar. Att istället för att attackera tillbaka försöka sansat förklara sin situation eller syn på saken är ofta en betydligt bättre lösning än att attackera tillbaka. Inte alltid- men ofta.

****

Detta är något jag verkligen försöker anamma, mer och mer i mitt liv. Det går självklart inte alltid- ibland tjurar även jag ihop, men jag försöker iallafall. Dock retar det en del människor. Det retar mer att vara lugn än att gå till angrepp tillbaka. För hur ska man fortsätta att angripa någon som försöker att inte slå tillbaka?

****

Då är det bättre att vända om och lämna situationen än att ta till strid. Iallafall oftast. Jag har valt att välja mina strider. Och jag väljer dem noggrant. Jag tror inte att man behöver vara ilsk eller arg till dem man älskar eller bryr sig om. Jag tror på furnuftets väg. Och furnuftet överskuggas alltid av ilskan. När man lyckas få undan ilskans rödfärgade ridåer brukar inte förnuftet stå där redo. Istället är det skammen som står där och vinkar. Då är det lättare att dra över det röda skynket igen istället för att försöka få Skammen att ge vika för förnuftet. Det är HÄR vi måste välja klokt. Ska vi ta oss vidare kan vi inte gå tillbaka samma väg. Vi måste ta oss förbi Skammens leende. Vi måste ignorera honom.

****

DET är verkligen inte lätt. Inte för någon. Särskilt i "konflikter" där ingen anser att den har gjort något fel. Men när ena parten lägger ner vapnet och den andre fortfarande håller i sitt- då är det svårt att resonera. Det är väl där vi måste stanna upp och tänka. " Jag kan inte strida mer, för jag har ingen att strida mot. Antingen lägger jag ner vapnet eller så vänder jag och går från situationen. DÄR precis DÄR kan vi människor växa otroligt mycket inom oss själva. Många väljer istället att hålla kvar vapnet och dra den röda slöjan av ilska över sig och avvakta. Då blir vi stående där, beslöjade, utan möjlighet att vandra vidare. Ständigt på vår vakt mot de eventuella attacker vi förväntar oss. Medan vår "fiende" för länge sedan lagt ner sitt vapen och lämnat arenan och vi, om vi lyssnat till förnuftet, skulle slippa stå kvar och avvakta.

****

JAG vill inte stå där med vapen och röd slöja. Därför har jag valt att försöka vandra tålamodets väg- oftast. Jag väljer hellre att vända om och gå från situationen. Det finns vissa som kallar det konflikträdsla, jag kallar det snarare tålamod och förmåga att se över/bortom situationen och vad som finns bakom. Se över det röda skynket. Se det öppna blåa havet bakom, eller vad det nu kan vara...fridfullheten och känslan över att ha kontroll över sitt eget liv och sin egen situation. Att följa sitt eget hjärta. Att argumentera med en stridsberedd människa i oändlighet är ingen idé. Förnuftet hör inte genom slöjan.

****

Ingen kan vara fullkomlig. Ingen kan räcka till för alla. Men alla kan vi räcka till för oss själva. Alla kan vi också räcka ut en hand till dem som behöver det. Att räcka ut en hand till den som är aggressiv är ofta klokare än strid. Även om den stridande väljer att inte ta den, så har du iallafall försökt. Du kan inte rädda en människa som är klädd i rött skynke. Den människan kan bara rädda sig själv...

****

Idag är jag klädd i en vacker röd klänning. Jag ser inte det röda i den som ilska, snarare som kärlekens färg. Jag har en otrolig harmoni inombords som gör att jag orkar se saker och konflikter omkring mig utan att bli irriterad eller arg. Jag har insett att jag inte kan tillfredsställa alla och jag tänker inte ens försöka. Jag kan bara vara precis den jag är- och förhoppningsvis älskas för det. Jag tänker inte bli någon annan. Jag har varit det en gång- under många år- och så förskräckligt olycklig utan att jag förstod det förrän efteråt. Jag hade anpassat mitt liv för att passa in i en mall som inte var min. INGEN ska behöva anpassa sig efter en mall som  JAG skapar, likaväl som jag inte ska behöva anpassa mig efter någon annans. Vi har alla i sista hand ett fritt val hur vi vill känna. Jag vill känna harmoni.

Vad vill DU känna?

****

Nu har jag filosoferat slut för denna gång. Nu måste jag in i duschen och få bort allt salt från hud och hår.

****