Mitt Indien

Tisdag 9 november 11.20

Jag sitter på en restaurang i skuggan och svettas litervis. Jag har beställt mig en lassi och en kopp ingefärsthe. Jag dricker så mycket jag bara kan i värmen. Idag fläktar det lite och är inte lika tryckande som igår. Olivia är på skolan och jag stannade ungefär två timmar på en av skolans små terasser och skissade lite. Jag behövde få ur mig morgonens jobbiga upplevelser. Jag kan inte rädda världen. Jag är faktiskt här för att rädda mig själv.

Jag kan inte rädda världen jag är här för att rädda mig själv.

Det är första dagen idag som jag vandrade helt ensam efter stranden. Tidigare har det varit jag och Olivia som har promenerat överallt tillsammans. Det blev en oerhört skön promenad. Jag vadade i vattenbrynet och lät de varma vågorna skölja över mina vader. Klänningskanten blev blöt flera gånger men vad gör väl det? Min själ skrattade frigörande varje gång en våg kom och gömde mina fötter i den mjuka sanden. Fiskarna log och vinkade, de undrade nog vad jag är för en galen tant som står ensam med skorna i handen och skrattar när vågorna blöter ner min klänning. Jag vinkade självklart glatt tillbaka. Vänligheten i att ge någon ett leende kan rädda en hel dag. Här i Varkala finns det mycket vänlighet.

10 dagar har vi tillbringat här i Indien. Jag känner att jag snart har "landat" och börjat acklimatisera mig. Jag börjar vänja mig med de stora olikheter Indien har jämfört med mitt eget land. Jag älskar maten, människorna och klimatet. Jag känner mig hemma trots att jag egentligen är långt hemifrån.

Min själ börjar slappna av eftersom jag tillåter den att göra det.

Jag vet att jag borde ringa hem oftare till mina nära och kära. Men jag försöker att andas djupt och intala mig själv att de behöver lära sig att klara av sina egna liv. Jag har funderat mycket under mina tio dagar utan tv, utan ringande telefoner och utan måsten. Jag har funderat på hur mitt liv har kunnat bli som det blivit och varför. Jag har kommit fram till mer sanningar på dessa tio dagar än på många år. Jag har framför allt insett att jag kan inte rädda världen.

Jag kan inte rädda världen.

Min skugga Sayeh, den magra tiken som jag tvingades slänga ut från gårdsplanen i morse fick mitt hjärta att blöda och min själ att värka kolossalt mycket. När hon la sig med blottad strupe framför mina fötter så kändes det som att världen för en hel evighet stod alldeles stilla. Allt jag kunde känna var hennes enorma vädjan om hjälp och beskydd och jag ville bara gömma undan henne från den grymma omvärlden. Men tillfället är sådant att jag inte kan det. Dessutom skulle jag göra henne en oerhörd otjänst om jag räddar henne under det halvår jag befinner mig här, och sen försvinner jag och lämnar henne åt sitt öde. Ett öde långt värre än det liv hon har vant sig vid nu, redan i valpstadiet. Då hade jag definitivt tagit från henne känslan av värdighet och trygghet. Hon är en gatuhund och måste få leva gatuhundens hårda liv, med lite hjälp och mat ibland, men jag kan inte göra mer- inte iallafall just nu. Kanske finner jag en lösning längre fram. kanske finner jag någon organisation som är villig och har möjligheterna att hjälpa henne- inte bara kortsiktigt som jag kan.

Jag kan inte rädda världen, men jag kan iallafall hjälpa någon att hjälpa sig själv.

Här i Indien har allt liv lika världe och väldigt många är vegetarianer. Jasså? Jag kan inte annat än känna viss arrogans mot det faktum att så många djur svälter och stenkastas just på grund av att man inte dödar dem. Jag håller med till VISS del att allt liv har ett "lika" värde- men inte på lika villkor. Vi är långt ifrån alla som föds med silversked i munnen.

Själslig trötthet är något jag tror drabbar främst oss som har silverskeden. Vi behöver inte sträva varje dag för att överleva. Vi kan falla tillbaka på en välfärd, skylla på någon annan, på samhället, politikerna, världen eller rent av på Gud att vi någonsin blev födda. Men räddar det oss att skylla på någon annan? Räddar det oss att beklaga oss, måla våra själsliga världar grå och bara sträva efter färgglada kulisser, såsom materiell standard och vackraste hemmet. Jag vill inte ha det så längre. jag vill tro att mitt liv har en större mening än att äga en 42 tums plasma tv med surroundanläggning och ett lyxigt massagebadkar. jag vill tro att vår skapare vill någonting mer med mig. Jag vill tro att mitt liv har en större mening än att bara sträva efter mer materiell standard, bli väl ansedd och älskad av alla. Jag har alltid ansett att jag älskar mig själv, men inser mer och mer att jag inte riktigt vet innebörden i orden "älska dig själv". Jag har trott att det innebär att vara snäll mot alla, att alltid finnas till hands och ställa upp, att acceptera min givna plats i hiearkin, vara väl ansedd, aldrig såra någon annan och framförallt att säga kloka saker, lyssna och ge kloka råd till dem som behöver det. Hela min bokhylla är fylld av självhjälpsböcker och psykologi. Böcker som verkar intressanta men de flesta har jag inte ens orkat läsa. De få som jag har läst, har jag inte tagit till mig annat än för en kortare period av eurofori eller eftertänksamhet. Det varaktiga lugnet har jag inte funnit i böckernas värld utan jag har insett att jag kan bara finna det genom att själv söka det. Söka lugnet inom min egen själ. Men först har jag insett att jag måste finna min själ som jag trodde jag redan hade funnit för länge sedan.

Jag har insett att denna resa är min ökenvandring i själslig nöd och en resa där frågorna blir fler än antal svar. En resa som gör att jag troligtvis aldrig kommer att bli densamme igen.

Jag vill inte bli det jag varit Jag vill vara det jag blir.

Det är nio barn som går på den svenska skolan i Odayam. Föräldrarna är jättetrevliga och ambitiösa. Flera av dem är läkare som är här för att göra ett par månaders specialutbildning. Jag har fått fina kontakter  och vänner bland dem. Men jag har bestämt mig för att INTE skaffa mig ett socialt nätverk här i Varkala, och definitivt inte ett nätverk som består av svenskar. Jag är här för att vara ifred. Jag är här för att söka efter något som inte andra svenska vänner kan ge mig, då hade jag stannat hemma i min trygga glaskupa. Jag är här för att hitta lugnet i tystnaden. Friden inom mig själv. Den frid som jag trott att jag haft men tappat. Men jag börjar mer och mer tro att jag aldrig egentligen haft den. Allt har bara varit en illussion av frid och ett evigt sökande efter den där öppningen som aldrig verkar finnas där. Öppningen till mitt eget inre. Öppningen som inte behöver speglas i andras tyckande och tänkande utan som ska ge mig själv inre frid.

Jag har sökt friden i vänskapsförhållanden och kärlek. Tidvis när allt varit harmoniskt och bra har den funnits där. Skenet av den har funnits där. Jag har sökt friden i arbetsglädje. Arbetsglädjen för mig har varit min strävan uppåt uppåt uppåt. När jag väl har nått toppen i mina projekt har jag känt en enorm tomhet. Flera gånger har jag hoppat av halvvägs mot toppen, bara för att jag innerst inne har vetat att tomheten kommer att infinna sig när jag väl är där. Jag har valt att misslyckas istället för att möta tomheten. Då har jag iallafall kunnat befinna mig i känslan av misslyckande. En trygg känsla eftersom då kan jag skylla på omständigheterna eller något annat. Jag har valt tryggheten framför utmaningarna även om min omgivning alltid tyckt att jag har hoppat på alla de mest konstiga utmaningar och klarat dem med bravur. Men nu, när jag ser tillbaka på mitt liv, har jag egentligen aldrig hoppat på en utmaning som jag i förväg inte känt mig ganska säker på att klara, åtminstone har jag alltid sett till att ha bakdörren öppen och en livlina.

I mina förhållanden har jag aldrig gett 100%. Jag har hellre satsat på de relationer som känts halvbra. Där har jag kunnat landa under en period och kännt trygghet. Jag har även ibland satsat på de relationer som varit rena kaoset från början, bara för att då har jag haft tryggheten och vissheten att allt förr eller senare kommer att gå åt helvete, men det är OCKSÅ en trygghet. Trygghet är ett ganska komplext ord. Man kan känna trygghet även i det otrygga om man väljer det. Ett exempel är väl alla de relationer som innehåller våld, alkoholism eller annat oförsvarbart handlande. Otryggheten i en destruktiv relation är också en trygghet. Man vet vad man har. Känslan av att inte älska sig själv tillräckligt behöver aldrig infinna sig eftersom man har fullt upp med att överleva vardagens otrygga tillvaro. Man väljer att inte se att man man faktiskt redan har gjort ett val genom att inte våga välja.

Vi har alla möjligheten att välja. Iallafall utifrån möjligheterna i den situation vi befinner oss i. Att inte välja är också ett val.

Många fnyser och ifrågasätter vår möjlighet att välja. Hur kan fattiga och lytta tiggare välja? Självklart kan de inte välja att flytta in i ett palats. Men de kanske har gjort ett val att överleva. De har gjort ett val att inte sitta i ett hörn och tyna bort. De har gjort ett val utifrån de omständigheterna som de befinner sig i.

Jag har en kropp som inte alltid gör som jag vill. Den lyder mig inte och är nyckfull. Jag har en trötthet som ibland lamslår allt. En trötthet som varken går att sova bort eller arbeta bort. En själslig utmattning även om den har ett annat medicinskt finare namn. Jag har helt enkelt tappat meningen med mitt liv. Nej, det är inte så att jag vill dö, jag älskar alltför många människor för att vilja lämna dem. Men jag har förlorat meningen med livet inom MIG själv. Jag har glömt hur jag sätter mig själv främst utan att känna mig egoistisk och dum. Jag har glömt hur jag tar huvudrollen i mitt eget liv. Jag har så länge arbetat bakom kulisserna i min egen pjäs och låtit mina nära och kära spela huvudrollerna. Nu tänker jag förändra den bilden. Jag tänker återta min egen scen och lämna spelrummet fritt till bland annat mina barn att bygga sig en egen "livets teater". Jag måste släppa kontrollen över deras liv och de måste få tillåtelse att släppa kontrollen över mitt.... Jag vill istället gärna sitta bland publiken och gråta, applådera och vara delaktig- men inte på scenen. Jag måste släppa kontrollen. NU.

Tisdag 9 november 11.20

Jag sitter på en restaurang i skuggan och svettas litervis. Jag har beställt mig en lassi och en kopp ingefärsthe. Jag dricker så mycket jag bara kan i värmen. Idag fläktar det lite och är inte lika tryckande som igår. Olivia är på skolan och jag stannade ungefär två timmar på en av skolans små terasser och skissade lite. Jag behövde få ur mig morgonens jobbiga upplevelser när jag sjasade iväg Sayeh. Jag kan inte rädda världen. Jag är faktiskt här för att rädda mig själv.

****

****

Det är första dagen idag som jag vandrade helt ensam efter stranden. Tidigare har det varit jag och Olivia som har promenerat överallt tillsammans. Det blev en oerhört skön promenad. Jag vadade i vattenbrynet och lät de varma vågorna skölja över mina vader. Klänningskanten blev blöt flera gånger men vad gör väl det? Min själ skrattade frigörande varje gång en våg kom och gömde mina fötter i den mjuka sanden. Fiskarna log och vinkade, de undrade nog vad jag är för en galen tant som står ensam med skorna i handen och skrattar när vågorna blöter ner min klänning. Jag vinkade självklart glatt tillbaka. Vänligheten i att ge någon ett leende kan rädda en hel dag. Här i Varkala finns det mycket vänlighet men också grymhet.

****

10 dagar har vi tillbringat här i Indien. Jag känner att jag snart har "landat" och börjat acklimatisera mig. Jag börjar vänja mig med de stora olikheter Indien har jämfört med mitt eget land. Jag älskar maten, människorna och klimatet. Jag känner mig hemma trots att jag egentligen är långt hemifrån.

****

Jag vet att jag borde ringa hem oftare till mina nära och kära. Men jag försöker att andas djupt och intala mig själv att de behöver lära sig att klara av sina egna liv. Jag har funderat mycket under mina tio dagar utan tv, utan ringande telefoner och utan måsten. Jag har funderat på hur mitt liv har kunnat bli som det blivit och varför. Jag har kommit fram till mer sanningar på dessa tio dagar än på många år. Jag har framför allt insett att jag kan inte rädda världen.

****

****

Min skugga Sayeh, den magra tiken som jag tvingades slänga ut från gårdsplanen i morse fick mitt hjärta att blöda och min själ att värka kolossalt mycket. När hon la sig med blottad strupe framför mina fötter så kändes det som att världen för en hel evighet stod alldeles stilla. Allt jag kunde känna var hennes enorma vädjan om hjälp och beskydd och jag ville bara gömma undan henne från den grymma omvärlden. Men tillfället är sådant att jag inte kan det. Dessutom skulle jag göra henne en oerhörd otjänst om jag räddar henne under det halvår jag befinner mig här, och sen försvinner jag och lämnar henne åt sitt öde. Ett öde långt värre än det liv hon har vant sig vid nu, redan i valpstadiet. Då hade jag definitivt tagit från henne känslan av värdighet och trygghet. Hon är en gatuhund och måste få leva gatuhundens hårda liv, med lite hjälp och mat ibland, men jag kan inte göra mer- inte iallafall just nu. Kanske finner jag en lösning längre fram. kanske finner jag någon organisation som är villig och har möjligheterna att hjälpa henne- inte bara kortsiktigt som jag kan. Jag ska snarare försöka den vägen.

****

****

Här i Indien har allt liv lika världe och väldigt många är vegetarianer. Jasså? Jag kan inte annat än känna viss arrogans mot det faktum att så många djur svälter och stenkastas just på grund av att man inte dödar dem. Jag håller med till VISS del att allt liv har ett "lika" värde- men inte på lika villkor. Vi är långt ifrån alla som föds med silversked i munnen.

Själslig trötthet är något jag tror drabbar främst oss som har silverskeden, dvs lever i västvärldens relativt trygga famn. Vi behöver inte sträva varje dag för att överleva. Vi kan falla tillbaka på en välfärd, skylla på någon annan, på samhället, politikerna, världen eller rent av på Gud att vi någonsin blev födda. Men räddar det oss att skylla på någon annan? Räddar det oss att beklaga oss, måla våra själsliga världar grå och bara sträva efter färgglada kulisser, såsom materiell standard och vackraste hemmet. Jag vill inte ha det så längre. jag vill tro att mitt liv har en större mening än att äga en 42 tums plasma tv med surroundanläggning och ett lyxigt massagebadkar. jag vill tro att vår skapare vill någonting mer med mig. Jag vill tro att mitt liv har en större mening än att bara sträva efter mer materiell standard, bli väl ansedd och älskad av alla.

****

Jag har alltid ansett att jag älskar mig själv, men inser mer och mer att jag inte riktigt vet innebörden i orden "älska dig själv". Jag har trott att det innebär att vara snäll mot alla, att alltid finnas till hands och ställa upp, att acceptera min givna plats i hiearkin, vara väl ansedd, aldrig såra någon annan och framförallt att säga kloka saker, lyssna och ge kloka råd till dem som behöver det. Hela min bokhylla är fylld av självhjälpsböcker och psykologi. Böcker som verkar intressanta men de flesta har jag inte ens orkat läsa. De få som jag har läst, har jag inte tagit till mig annat än för en kortare period av eurofori eller eftertänksamhet. Det varaktiga lugnet har jag inte funnit i böckernas värld utan jag har insett att jag kan bara finna det genom att själv söka det. Söka lugnet inom min egen själ. Men först har jag insett att jag måste finna min själ som jag trodde jag redan hade funnit för länge sedan.

****

Jag har insett att denna resa är min ökenvandring i själslig nöd och en resa där frågorna blir fler än antal svar. En resa som gör att jag troligtvis aldrig kommer att bli densamme igen.

****

****

Det är nio barn som går på den svenska skolan i Odayam. Föräldrarna är jättetrevliga och ambitiösa. Flera av dem är läkare som är här för att göra ett par månaders specialutbildning. Jag har fått fina kontakter  och vänner bland dem. Men jag har bestämt mig för att INTE skaffa mig ett socialt nätverk här i Varkala, och definitivt inte ett nätverk som består av svenskar. Jag är här för att vara ifred. Jag är här för att söka efter något som inte andra svenska vänner kan ge mig, då hade jag stannat hemma i min trygga glaskupa. Jag är här för att hitta lugnet i tystnaden. Friden inom mig själv. Den frid som jag trott att jag haft men tappat. Men jag börjar mer och mer tro att jag aldrig egentligen haft den. Allt har bara varit en illussion av frid och ett evigt sökande efter den där öppningen som aldrig verkar finnas där. Öppningen till mitt eget inre. Öppningen som inte behöver speglas i andras tyckande och tänkande utan som ska ge mig själv inre frid.

****

Jag har sökt friden i vänskapsförhållanden och kärlek. Tidvis när allt varit harmoniskt och bra har den funnits där. Skenet av den har funnits där. Jag har sökt friden i arbetsglädje. Arbetsglädjen för mig har varit min strävan uppåt uppåt uppåt. När jag väl har nått toppen i mina projekt har jag känt en enorm tomhet. Flera gånger har jag hoppat av halvvägs mot toppen, bara för att jag innerst inne har vetat att tomheten kommer att infinna sig när jag väl är där. Jag har valt att misslyckas istället för att möta tomheten. Då har jag iallafall kunnat befinna mig i känslan av misslyckande. En trygg känsla eftersom då kan jag skylla på omständigheterna eller något annat. Jag har valt tryggheten framför utmaningarna även om min omgivning alltid tyckt att jag har hoppat på alla de mest konstiga utmaningar och klarat dem med bravur. Men nu, när jag ser tillbaka på mitt liv, har jag egentligen aldrig hoppat på en utmaning som jag i förväg inte känt mig ganska säker på att klara, åtminstone har jag alltid sett till att ha bakdörren öppen och en livlina.

****

I mina förhållanden har jag aldrig gett 100%. Jag har hellre satsat på de relationer som känts halvbra. Där har jag kunnat landa under en period och kännt trygghet. Jag har även ibland satsat på de relationer som varit rena kaoset från början, bara för att då har jag haft tryggheten och vissheten att allt förr eller senare kommer att gå åt helvete, men det är OCKSÅ en trygghet. Trygghet är ett ganska komplext ord. Man kan känna trygghet även i det otrygga om man väljer det. Ett exempel är väl de relationer som innehåller våld, alkoholism eller annat oförsvarbart handlande. Otryggheten i en destruktiv relation är också en trygghet. Man vet vad man har. Känslan av att inte älska sig själv tillräckligt behöver aldrig infinna sig eftersom man har fullt upp med att överleva vardagens otrygga tillvaro. Man väljer att inte se att man man faktiskt redan har gjort ett val genom att inte våga välja.

****

****

Många fnyser och ifrågasätter vår möjlighet att välja. Hur kan fattiga och lytta tiggare välja? Självklart kan de inte välja att flytta in i ett palats. Men de kanske har gjort ett val att överleva. De har gjort ett val att inte sitta i ett hörn och tyna bort. De har gjort ett val utifrån de omständigheterna som de befinner sig i.

Jag har en kropp som inte alltid gör som jag vill. Den lyder mig inte och är nyckfull. Jag har en trötthet som ibland lamslår allt. En trötthet som varken går att sova bort eller arbeta bort. En själslig utmattning även om den har ett annat medicinskt finare namn. Jag har helt enkelt tappat meningen med mitt liv. Nej, det är inte så att jag vill dö, absolut INTE- tvärt om, jag älskar alltför många människor för att vilja lämna dem och jag älskar mitt liv väldigt mycket. Men jag har förlorat meningen med livet inom MIG själv. Jag har glömt hur jag sätter mig själv främst utan att känna mig egoistisk och dum. Jag har glömt hur jag tar huvudrollen i mitt eget liv.

****

Jag har så länge arbetat bakom kulisserna i min egen pjäs och låtit mina nära och kära spela huvudrollerna. Nu tänker jag förändra den bilden. Jag tänker återta min egen scen och lämna spelrummet fritt till bland annat mina vuxna barn att bygga sig en egen "livets teater". Jag måste släppa kontrollen över deras liv och de måste få tillåtelse att släppa kontrollen över mitt.... Jag vill istället gärna sitta bland publiken och gråta, applådera och vara delaktig- men inte på scenen. Inte vara den som fixar, alltid finns tillhands trots att orken tryter och alltid försöker skydda dem från omvärldens hårda betong. Jag måste släppa kontrollen om dem. NU. och de måste låta mig göra det...