Mitt Indien

Lördag 20/11 09.30

Igår eller i förrgår fanns inte tillstymmelsen till orka att blogga. Jag var totalt slutkörd av att vara i Trivandrum en hel dag i torsdags. Vi åkte 9 på morgonen och var hemma 19. Det var en dag fylld av intressanta möten och tankar. Utan Sabu, vår underbara chaufför, hade ingenting fungerat! Han var rena detektiven i stadens myller för att ta oss till de ställen vi behövde besöka. Jag hade två mål; Handla konstnärsmaterial och besöka SPCA dog rescue center.

Butiken som säljer konstnärsmaterial hittade vi efter bara lite letande. Den låg högst upp i ett "shoppingcenter"  . En liten butik med en underbart go äldre farbror som ägde och drev den. Jag räddade antagligen kassan och lönerna till hans två söta butiksbiträden för en hel vecka ;-) Jag köpte totalt 14 galleri dukar (Winsor & Newton), alla stora dukar de hade på lager samt några små. Jag köpte även ett staffli. Det är ett fint staffli som i Sverige hade kostat multum. Dyrt även här i Indien men inte på långa vägar som i Svedala :-) Nu slipper jag vänta på att en lokal snickare skall ta sig an att tillverka ett, plus att detta var bärbart, rymmer färg, penslar och annat, så jag kan ha med mig det. När jag väl åker härifrån finns det säkert någon lokal konstnär som blir överlycklig av att få det :-) Tre jättestora kartonger material fick Sabu bära ner till bilen. Men nu har jag arbetsmaterial för en tid framöver så att jag äntligen kan börja arbeta. Just nu står Olivia med full koncentration och inviger staffliet. Hon målar en indisk elefant, palmer och hyddor :-) Influerad av omgivningen.

Olivia har drabbats av en ögoninfektion. Det kliar och irriterar men kommer inget var. Fyra dagar har det pågått till och ifrån. Hon kontrolleras av en ajur vedisk läkare här intill. Vi hade planer på att åka in till en ögonläkare i Varkala idag, men ögonen verkar ha blivit bättre. Det är jobbigt för henne när det kliar, men hon har inte ont eller är påverkad på annat vis Ingen feber. MEN i ett tropiskt land som detta så tror jag ändå att man ska vara lite extra vaksam på alla åkommor. Här är det till exempelvis så att man åker till doktorn första dagen ett barn får feber. För att vara i god tid ifall det är en tropisk sjukdom av något slag. Hemma i Sverige vill de att man väntar tre dagar. På tre dagar här kan det hända mycket med ett febrigt barn här...

I Trivandrum så sökte jag förgäves efter SPCA:s kontor. Jag hade fått en adress på ett papper, men hur vi än letade så fann vi det inte. Tillslut fick vi kontakt med en man som driver en djuraffär specifikt för hundar. Han kunde god engelska och han visste av ett annat hundhem som ligger en bit utanför Trivandrum och drivs av en väldigt excentrisk indisk kvinna. Jag frågade om han kunde tänka sig att ta oss dit och det gjorde han. Det förde oss på ringlande vägar ut från stadskärnan in i fattigmansland. Vi hade aldrig hittat dit utan hans hjälp. Det var intressant att se hur de arbetade där. Så milsvida från hur vi skulle göra i västvärlden. På något vis så görs allt "bakvänt" . Viljan att ta hand om djuren finns, men resurserna och i många fall kunskaperna saknas.

Här i Kerala finns en lag stiftad att du inte får döda en hund. Därför finns det alldeles för många lösspringande hundar. Fick berättat för mig att det till och med är så, att om man har en hund man inte vill ha kvar så kan man inte be en veterinär avliva den man släpper antingen ut den på gatan eller så ringer man- elektrikern!

Elektrikern? Ja, tydligen så får han i vissa fall agera bödel genom att ge hunden elström så att hjärtat stannar och så var det en "olyckshändelse". Vet inte sanningshalten bakom detta påstående eftersom det är knappast något man pratar om, det låter väldigt grymt tycker jag. MEN ironiskt nog mer "humant" än det första alternativet- att låta hunden bli en "straydog"- gatuhund.

De behövde hjälp på hundhemmet. De behövde mycket hjälp. Men det blir inte från mig. Jag tänker inte gå in med varken tid eller pengar i ett projekt jag känner inte passar min livsfilosofi och där jag känner att jag inte kan göra nytta. Jag tycker INTE det är humant att räda livet på hundar som knappt lever ett värdigt liv och sen inte kunna ge dem den veterinärvård de behöver, då är det humanare med avlivning. De hundar de hade på denna plats var varken avmaskade eller avlusade och många väldigt skadade. Annars var där rent och fint måste jag säga. Endast hälften av hundarna var kastrerade- men alla var i samma stora rastgård "kastrater och icke kastrater" vilket skapade oro- och valpkullar...

Många hundar hade mask och loppor. Ögoninfektioner och sår. De som var aggressiva hölls i korta kedjor. Jag såg inga vattenskålar. Men de hade det tillsyvenes bättre där än på gatan.

Jag har funderat mycket på vad som kommer att hända med lilla "Sayeh" men jag tror att jag måste lägga de tankarna åt sidan nu ett par månader och inrikta mig på andra ting. Just nu har hon det bra. Punkt.

Jag funderar på att nästa vecka besöka det barnhem som jag har fått kontakter till. Men en annan kontakt jag har fått säger att det finns barnhem som har det betydligt sämre ställt än detta. Så jag tänker börja med ett besök, snarare än en insats. Det är viktigt för mig att de insatser som görs, både arbetsmässigt och pengamässigt verkligen behövs och används på rätt sätt. Jag fick lära mig mycket av en kontakt jag fick i Trivandrum- att ALDRIG ge pengar. Istället insatser. Behövs något köpas- se till att köpa det, behöver något lagas- se till att det blir lagat. I ett fattigt land som detta är det så otroligt lätt att delar av pengarna "försvinner" i någons ficka. Jag kan faktiskt förstå det. Absolut. Här  är man tvungen att sätta sig själv och sin egen familj främst, likväl som över allt annanstans. Det är ju inte precis unikt för Indien att pengar förskingras eller försvinner- det händer ju titt som tätt i lilla Svedala. Att titta på lönerna VD, chefer och andra huvudpersoner i hjälporganisationerna lyfter- bara DET är skrämmande.

Min polioskadade vän blev jätteglad igår när jag och Olivia satt på restaurang och åt lunch. Han släpade sig fram och fick hälsa på Olivia. Vi satt och spelade 4 i rad hon och jag, så han satte sig intill en stund och skrattade gott åt Olivias försök till "fusk" Hahaha...vi hade en härlig stund. Kyparna försökte köra ut honom för de var rädda att han "störde oss" men jag sa "I´ts okay, he is my friend" Då gick det bra. Och han blev så lycklig. Han frågar inte längre efter pengar från mig. Jag vill inte heller sticka till honom ett par rupies här och där- det är inte det viktigaste för honom. Han är hel och ren, svälter inte. Men han vill träffa en läkare som tittar på om det går att räta ut hans skadade ben. Kanske kan jag ordna ett läkarmöte en dag? Jag har inte sagt att jag ska, men jag ska försöka. En bedömning av en duktig kirurg om det ens är någon idé att operera honom. Att se honom på kryckor hade betytt mycket för mig :-) Rullstol är inte att tänka på här, eftersom vägarna är i-princip- oframkomliga utan hjälp av en assistent. Det är definitivt inte handikappsanpassat på något vis.

Nu ska jag göra frukost åt min sjungande unge som ligger i hängmattan och klipper blommor av löv. Egentligen skulle jag behöva in till Varkala och handla lite idag, men jag  vågar inte eftersom min mage är i olag idag. Jag har sprungit på toan och "sprutlackerat" hela natten. Första magåkomman här och ironiskt nog var det nog min egen lins gryta som orsakade den. Jag hade rester kvar i kylskåpet från dagen innan och åt det kallt. Jag skulle ha hettat upp maten eftersom kylskåpet inte är pålitligt som hemma på grund av alla strömavbrott...Men man lär sig :-) Jag har faktiskt väntat på första "magsjukan" eftersom de flesta råkar på att få det här i Indien mer eller mindre, med våra västerländska magar. Olivia har iallafall klarat sig- än så länge. Flera av mina västerländska vänner har redan hunnit avverka sin första magåkomma och nu är det min tur. I natt hade jag magknip men nu har det lättat. I dag blir det the, vatten och kanske lite kokt ris. Inget som kan reta igång magen igen.

Sköt om er.....*kärlek och omtanke*

Lördag 20/11 09.30

Igår eller i förrgår fanns inte tillstymmelsen till orka att blogga. Jag var totalt slutkörd av att vara i Trivandrum en hel dag i torsdags. Vi åkte 9 på morgonen och var hemma 19. Det var en dag fylld av intressanta möten och tankar. Utan Sabu, vår underbara chaufför, hade ingenting fungerat! Han var rena detektiven i stadens myller för att ta oss till de ställen vi behövde besöka. Jag hade två mål; Handla konstnärsmaterial och besöka SPCA dog rescue center.

****

Butiken som säljer konstnärsmaterial hittade vi efter bara lite letande. Den låg högst upp i ett "shoppingcenter"  . En liten butik med en underbart go äldre farbror som ägde och drev den. Jag räddade antagligen kassan och lönerna till hans två söta butiksbiträden för en hel vecka ;-) Jag köpte totalt 14 galleri dukar (Winsor & Newton), alla stora dukar de hade på lager samt några små. Jag köpte även ett staffli. Det är ett fint staffli som i Sverige hade kostat multum. Dyrt även här i Indien men inte på långa vägar som i Svedala :-) Nu slipper jag vänta på att en lokal snickare skall ta sig an att tillverka ett, plus att detta var bärbart, rymmer färg, penslar och annat, så jag kan ha med mig det. När jag väl åker härifrån finns det säkert någon lokal konstnär som blir överlycklig av att få det :-) Tre jättestora kartonger material fick Sabu bära ner till bilen. Men nu har jag arbetsmaterial för en tid framöver så att jag äntligen kan börja arbeta. Just nu står Olivia med full koncentration och inviger staffliet. Hon målar en indisk elefant, palmer och hyddor :-) Influerad av omgivningen.

****

Olivia har drabbats av en ögoninfektion. Det kliar och irriterar men kommer inget var. Fyra dagar har det pågått till och ifrån. Hon kontrolleras av en ajur vedisk läkare här intill. Vi hade planer på att åka in till en ögonläkare i Varkala idag, men ögonen verkar ha blivit bättre. Det är jobbigt för henne när det kliar, men hon har inte ont eller är påverkad på annat vis Ingen feber. MEN i ett tropiskt land som detta så tror jag ändå att man ska vara lite extra vaksam på alla åkommor. Här är det till exempelvis så att man åker till doktorn första dagen ett barn får feber. För att vara i god tid ifall det är en tropisk sjukdom av något slag. Hemma i Sverige vill de att man väntar tre dagar. På tre dagar här kan det hända mycket med ett febrigt barn här...

****

I Trivandrum så sökte jag förgäves efter SPCA:s kontor. Jag hade fått en adress på ett papper, men hur vi än letade så fann vi det inte. Tillslut fick vi kontakt med en man som driver en djuraffär specifikt för hundar. Han kunde god engelska och han visste av ett annat hundhem som ligger en bit utanför Trivandrum och drivs av en väldigt excentrisk indisk kvinna. Jag frågade om han kunde tänka sig att ta oss dit och det gjorde han. Det förde oss på ringlande vägar ut från stadskärnan in i fattigmansland. Vi hade aldrig hittat dit utan hans hjälp. Det var intressant att se hur de arbetade där. Så milsvida från hur vi skulle göra i västvärlden. På något vis så görs allt "bakvänt" . Viljan att ta hand om djuren finns, men resurserna och i många fall kunskaperna saknas.

****

Här i Kerala finns en lag stiftad att du inte får döda en hund. Därför finns det alldeles för många lösspringande hundar. Fick berättat för mig att det till och med är så, att om man har en hund man inte vill ha kvar så kan man inte be en veterinär avliva den man släpper antingen ut den på gatan eller så ringer man- elektrikern!

Elektrikern? Ja, tydligen så får han i vissa fall agera bödel genom att ge hunden elström så att hjärtat stannar och så var det en "olyckshändelse". Vet inte sanningshalten bakom detta påstående eftersom det är knappast något man pratar om, det låter väldigt grymt tycker jag. MEN ironiskt nog mer "humant" än det första alternativet- att låta hunden bli en "straydog"- gatuhund.

****

De behövde hjälp på hundhemmet. De behövde mycket hjälp. Men det blir inte från mig. Jag tänker inte gå in med varken tid eller pengar i ett projekt jag känner inte passar min livsfilosofi och där jag känner att jag inte kan göra nytta. Jag tycker INTE det är humant att räda livet på hundar som knappt lever ett värdigt liv och sen inte kunna ge dem den veterinärvård de behöver, då är det humanare med avlivning. De hundar de hade på denna plats var varken avmaskade eller avlusade och många väldigt skadade. Annars var där rent och fint måste jag säga. Endast hälften av hundarna var kastrerade- men alla var i samma stora rastgård "kastrater och icke kastrater" vilket skapade oro- och valpkullar...

Många hundar hade mask och loppor. Ögoninfektioner och sår. De som var aggressiva hölls i korta kedjor. Jag såg inga vattenskålar. Men de hade det tillsyvenes bättre där än på gatan.

Jag har funderat mycket på vad som kommer att hända med lilla "Sayeh" men jag tror att jag måste lägga de tankarna åt sidan nu ett par månader och inrikta mig på andra ting. Just nu har hon det bra. Punkt.

****

Jag funderar på att nästa vecka besöka det barnhem som jag har fått kontakter till. Men en annan kontakt jag har fått säger att det finns barnhem som har det betydligt sämre ställt än detta. Så jag tänker börja med ett besök, snarare än en insats. Det är viktigt för mig att de insatser som görs, både arbetsmässigt och pengamässigt verkligen behövs och används på rätt sätt. Jag fick lära mig mycket av en kontakt jag fick i Trivandrum- att ALDRIG ge pengar. Istället insatser. Behövs något köpas- se till att köpa det, behöver något lagas- se till att det blir lagat. I ett fattigt land som detta är det så otroligt lätt att delar av pengarna "försvinner" i någons ficka. Jag kan faktiskt förstå det. Absolut. Här  är man tvungen att sätta sig själv och sin egen familj främst, likväl som över allt annanstans. Det är ju inte precis unikt för Indien att pengar förskingras eller försvinner- det händer ju titt som tätt i lilla Svedala. Att titta på lönerna VD, chefer och andra huvudpersoner i hjälporganisationerna lyfter- bara DET är skrämmande.

****

Min polioskadade vän blev jätteglad igår när jag och Olivia satt på restaurang och åt lunch. Han släpade sig fram och fick hälsa på Olivia. Vi satt och spelade 4 i rad hon och jag, så han satte sig intill en stund och skrattade gott åt Olivias försök till "fusk" Hahaha...vi hade en härlig stund. Kyparna försökte köra ut honom för de var rädda att han "störde oss" men jag sa "I´ts okay, he is my friend" Då gick det bra. Och han blev så lycklig. Han frågar inte längre efter pengar från mig. Jag vill inte heller sticka till honom ett par rupies här och där- det är inte det viktigaste för honom. Han är hel och ren, svälter inte. Men han vill träffa en läkare som tittar på om det går att räta ut hans skadade ben. Kanske kan jag ordna ett läkarmöte en dag? Jag har inte sagt att jag ska, men jag ska försöka. En bedömning av en duktig kirurg om det ens är någon idé att operera honom. Att se honom på kryckor hade betytt mycket för mig :-) Rullstol är inte att tänka på här, eftersom vägarna är i-princip- oframkomliga utan hjälp av en assistent. Det är definitivt inte handikappsanpassat på något vis.

****

Nu ska jag göra frukost åt min sjungande unge som ligger i hängmattan och klipper blommor av löv. Egentligen skulle jag behöva in till Varkala och handla lite idag, men jag  vågar inte eftersom min mage är i olag idag. Jag har sprungit på toan och "sprutlackerat" hela natten. Första magåkomman här och ironiskt nog var det nog min egen lins gryta som orsakade den. Jag hade rester kvar i kylskåpet från dagen innan och åt det kallt. Jag skulle ha hettat upp maten eftersom kylskåpet inte är pålitligt som hemma på grund av alla strömavbrott...Men man lär sig :-) Jag har faktiskt väntat på första "magsjukan" eftersom de flesta råkar på att få det här i Indien mer eller mindre, med våra västerländska magar. Olivia har iallafall klarat sig- än så länge. Flera av mina västerländska vänner har redan hunnit avverka sin första magåkomma och nu är det min tur. I natt hade jag magknip men nu har det lättat. I dag blir det the, vatten och kanske lite kokt ris. Inget som kan reta igång magen igen.

Sköt om er.....*kärlek och omtanke*