Mitt Indien

I dag har jag varit inne i Varkala och handlat. Strosat omkring i två timmar- mer orkar jag inte i hettan. Men det var ändå två sköna timmar. Olivia stannade hemma med Rita och de var och badade. Underbart skönt med lite egen tid...

Lyckosamt nog så fanns det pengar i bankomaten idag. Det är länge sen jag tog ut pengar sist och nu var jag i det närmaste black. Jag tog ut 20.000 rupiees som är maxuttag och varje sådant uttag så känner man sig skamligt rik. I svenska pengar motsvarar det ca 2.800:- och det räcker läääänge här nere. Om man tänker på att en månadslön ligger kring 3-5000 rupees så kan ni ju förstå hur mycket pengar 20.000 är.

Jag passade på att köpa mig ett par nya skor. Ett par enkla men söta skinnskor i indisk modell med "tåring"  och lite glitter på. Söta och sköna men framförallt lite finare än mina scholl-tofflor som jag alltid vandrar omkring i *skrattar gott* 250 rupees, dvs. 35:- kostade dom... Nu känner jag mig lite finare och kvinnligare så jag har både målat mina tånaglar och satt på mig min vackra fotlänk.

Här i Indien får man ibland nog av uppvaktning. Men det är ändå lite gott för det kvinnliga egot. Jag har inte använt smink sen jag kom hit- utom på julafton, men att vara ljushyad kvinna är verkligen attraktivt i indiska mått. Dock upplever jag inte de indiska männen lika påträngande som män kan vara i andra länder men visst försöker de här också... I dag när jag skulle iväg så haffade jag en rickshaw ute på gatan. Han tvärnitade och nästan slängde sig ur med ett glädjerop ; Mariiiaaa...." Ehhh? Yes?"

"Åhh Mariiia I have looking for you EVERYWHERE"

"Öhhh? Okaaay? Why?"

Han sken som solen och berättade att han hade skjutsat mig för två månader sen någonstans och att han hade inte kunnat glömma mig...*skrattar gott* Sen hade han sett mig på Green Palace (troligen på ABBA som ligger i anslutning) när han hade kört en kund och när han hade kommit tillbaka var jag inte kvar...han hade frågat runt efter mig och även om många visste vem jag och han fick reda på mitt namn var så visste ingen vart jag bodde....(tack å lov) Han ville plocka ner månen- MINST!

Jag kände mig väldigt påpassad, generad och ställd av hans pladdrande. Han ville absolut inte ha betalt och han kunde köra mig vart jag ville...*ler tött* Tack å lov att jag INTE haffade honom direkt utanför mitt hus- så han vet fortfarande inte vart jag bor. Säkert en jätte trevlig kille, charmig och duktig på engelska- men han tittade hela tiden i sidospegeln på mig när han skulle köra, pladdrade i hundranitti och körde max 20 för att det skulle ta lååång tid. Jag tvingade honom att ta emot 50 rupees (som är den normala taxan) och klev ur. Han ville vänta på mig och köra mig dit jag skulle men jag sa nej tack. ÄNDÅ väntade han tills jag var klar med första ärendet, sprang ikapp mig och tryckte en lapp med sitt telefonnummer och en massa hjärtan i mn hand...Jag hade väldigt svårt att hålla mig för skratt faktiskt. Han var lika intensiv som ett barn på julafton. Han blev dock lite flackande i blicken och sa:" You´r not calling me? Let me be your friend Maria, I can take you everywhere you want- for free" Vad säger man? Jag sa tack men förklarade att jag nog inte behöver åka någonstans...sen flydde jag från den intensiva situationen.

Jag har varit med om EN sådan incident även i julas. Den chauffören var så intensiv att han tog reda på var jag bodde och mitt telefonnummer. Han strök omkring mitt hus, ringde flera gånger per dag och gjorde allt för att skapa kontakt. Det är INTE särskilt trevligt att bli uppvaktad så intensivt. Särskilt inte i ett land där man inte har riktigt koll på de sociala koderna. Den förra chauffören "Chami" blev tillslut småtjurig på mig och kände sig säkert kränkt eftersom jag aldrig svarade i telefon eller tog kontakt med honom. Men att förklara att man inte är intresserad är som att prata till en vägg. Man måste visa det i handling och jag håller mig hellre undan än att jag blir otrevlig eftersom jag har svårt för det...

När jag har Olivia med mig i Varkala eller är tillsammans med vänner så får jag vara mer ifred. På något vis så är uppvaktningarna mer intensiva när man är ensam- man är mer utsatt som ensam kvinna.

Men ibland så är indiernas nyfikenhet väldigt värmande. Särskilt kvinnornas, barnens och unga flickor. De kan titta väldigt utstuderat och fnittra lite...sen kommer de fram och provar sin knaggliga och söta engelska. De kan säga "you are very beautiful mam" och tindra med ögonen. Man ser på dem att det är en uppriktighet och att de faschineras av min ljusa hy och solblekta hår. Jag brukar svara "No. but YOU are very beautiful" och ge en smekning över armen eller kinden på de fnissiga flickorna i sina vackra saris och de lyser som solar och hela stjärnhimlar. Jag tycker verkligen uppriktigt att indiskorna är fantastiskt vackra. Öppna, nyfikna och ofta väldigt kontaktsökande. Männen håller jag dock distans mot.

Ja vad vill jag säga med detta? *skrattar gott* Inget särskilt som vanligt bara att det är en härlig känsla ibland att få känna sig vacker- men att lagom är bäst. I dag har jag en lycklig känsla inombords eftersom jag har fått mig några timmar med mig själv, har målat naglarna, pysslat om mig själv lite och känner mig faktiskt ganska vacker...vilket känns bra att få göra ibland...Jag tror att människan blir vackrast när det inre är harmoniskt och visst märker man skillnaden på hur människor söker kontakt när man är i fas med sig själv än när man är mulen och trött...

Idag är en harmonisk dag. Igår var en underbar kväll och i morgon är en spännande ny och oskriven dag...

Ta hand om er alla underbara vänner och låt solen lysa i era ögon. Du duger som du är...

****

fredag 12 feb

****

I dag har jag varit inne i Varkala och handlat. Strosat omkring i två timmar- mer orkar jag inte i hettan. Men det var ändå två sköna timmar. Olivia stannade hemma med Rita och de var och badade. Underbart skönt med lite egen tid...

****

Lyckosamt nog så fanns det pengar i bankomaten idag. Det är länge sen jag tog ut pengar sist och nu var jag i det närmaste black. Jag tog ut 20.000 rupiees som är maxuttag/ per dag och vid varje sådant uttag så känner man sig skamligt rik när det kommer en tjock bund 500 och 100IR. I svenska pengar motsvarar det ca 2.800:- och det räcker läääänge här nere. Om man tänker på att en månadslön ligger kring 3-5000 rupees så kan ni ju förstå hur mycket pengar 20.000 är.

****

Jag passade på att köpa mig ett par nya skor. Ett par enkla men söta skinnskor i indisk modell med "tåring"  och lite glitter på. Söta och sköna men framförallt lite finare än mina scholl-tofflor som jag alltid vandrar omkring i *skrattar gott* 250 rupees, dvs. 35:- kostade dom... Nu känner jag mig lite finare och kvinnligare så jag har både målat mina tånaglar klarröda och satt på mig min vackra, tunga fotlänk i silver som jag köpt i en tibetansk juvelerarbutik.

****

Här i Indien får man ibland nog av uppvaktning. Men det är ändå lite gott för det kvinnliga egot. Jag har inte använt smink sen jag kom hit- utom på julafton, men att vara ljushyad kvinna är verkligen attraktivt i indiska mått. Dock upplever jag inte de indiska männen lika påträngande som män kan vara i andra länder men visst försöker de här också... I dag till exempel, när jag skulle iväg så haffade jag en rickshaw ute på gatan. Han tvärnitade och nästan slängde sig ur med ett glädjerop ;

Mariiiaaa....

" Ehhh? Yes?"

"Åhh Mariiia I have looking for you EVERYWHERE"

"Öhhh? Okaaay? Why?"

Han sken som solen och berättade att han hade skjutsat mig för två månader sen någonstans och att han hade inte kunnat glömma mig...*skrattar gott* Sen hade han sett mig på Green Palace (troligen på ABBA som ligger i anslutning) när han hade kört en kund och när han hade kommit tillbaka var jag inte kvar...han hade frågat runt efter mig och även om många visste vem jag är och han fick reda på mitt namn så visste ingen vart jag bodde....(tack å lov) Han ville plocka ner månen- MINST!

****

Jag kände mig väldigt påpassad, generad och ställd av hans pladdrande. Han ville absolut inte ha betalt och han kunde köra mig vart jag ville...*ler tött* Tack å lov att jag INTE haffade honom direkt utanför mitt hus- så han vet fortfarande inte vart jag bor. Säkert en jätte trevlig kille, charmig och duktig på engelska- men han tittade hela tiden mer i sidospegeln på mig än på den vältrafikerade och kaotiska vägen när han skulle köra, pladdrade i hundranitti och körde max 20 för att det skulle ta lååång tid.

****

Jag tvingade honom att ta emot 50 rupees (som är den normala taxan) och klev ur. Han ville vänta på mig och köra mig dit jag skulle men jag sa nej tack. ÄNDÅ väntade han tills jag var klar med första ärendet, sprang ikapp mig och tryckte en lapp med sitt namn och telefonnummer och en massa hjärtan i min hand...Jag hade väldigt svårt att hålla mig för skratt faktiskt. Han var lika intensiv som ett barn på julafton. Han blev dock lite flackande i blicken och sa:" You´r not calling me? Why?  Let me be your friend Maria, I can take you everywhere you want- for free" Vad säger man? Jag sa tack men förklarade att jag nog inte behöver åka någonstans...sen flydde jag från den intensiva situationen.

****

Jag har varit med om EN sådan incident även i julas. Den chauffören var så intensiv att han tog reda på var jag bodde och mitt telefonnummer. Han strök omkring mitt hus, ringde flera gånger per dag och gjorde allt för att skapa kontakt. Det är INTE särskilt trevligt att bli uppvaktad så intensivt. Särskilt inte i ett land där man inte har riktigt koll på de sociala koderna. Den förra chauffören "Cami" blev tillslut småtjurig på mig och kände sig säkert kränkt eftersom jag aldrig svarade i telefon eller tog kontakt med honom. Men att förklara att man inte är intresserad är som att prata till en vägg. Man måste visa det i handling och jag håller mig hellre undan än att jag blir otrevlig eftersom jag har svårt att vara det... För mig som svensk är ett nej ett nej- men här kommer alltid en motfråga "why?" Vad svarar man på det?

****

När jag har Olivia med mig i Varkala eller är med vänner i en grupp så får man vara mer ifred. På något vis så är uppvaktningarna mer intensiva när man är ensam- man är mer utsatt som ensam kvinna.

Men ibland så är indiernas nyfikenhet väldigt värmande. Särskilt kvinnornas, barnens och unga flickors. De kan titta väldigt utstuderat och fnittra lite...sen kommer de fram och provar sin knaggliga och söta engelska. De kan säga "you are very beautiful mam" tindra med ögonen och fnittra lite generat. Man ser på dem att det är en uppriktighet och att de faschineras av min ljusa hy och solblekta hår. Jag brukar svara "No. but YOU are very beautiful" och ge en smekning över armen eller kinden på de fnissiga flickorna i sina vackra saris och de lyser som solar och hela stjärnhimlar. Jag tycker verkligen uppriktigt att indiskorna är fantastiskt vackra. Öppna, nyfikna och ofta väldigt kontaktsökande. Männen håller jag dock distans mot.

****

Ja vad vill jag säga med detta? *skrattar gott* Inget särskilt (som vanligt) bara att det är en härlig känsla ibland att få känna sig vacker- men att lagom är bäst. I dag har jag en lycklig känsla inombords eftersom jag har fått mig några timmar med mig själv, har målat naglarna, pysslat om mig själv lite och känner mig faktiskt ganska vacker, vilket känns bra att få göra ibland...Jag tror att människan blir vackrast när det inre är harmoniskt och visst märker man skillnaden på hur människor söker kontakt när man är i fas med sig själv än när man är mulen och trött...

****

Ta hand om er alla underbara vänner och låt solen lysa i era ögon. Och glöm inte bort; du duger precis som du är... / EwaM