Mitt Indien

...Jag har suttit och tittat igenom gamla blogg-inlgg idag under förmiddagen. Det var spännande att se tillbaka på de sista fyra månaderna.  Första tårarna över hemlängtan hem fällde Olivia redan efter två veckor vistelse här. Hon längtade hem efter svensk mat och efter sina kompisar i skolan. Då grät hon en skvätt på kvällen, sen var det liksom över. Det var första och sista tårarna, inga har fällts sen dess. Men nu har hon allt mer börjat prata om att hon längrar hem. Tre månader efter dessa tårar så kommer längtan fram igen om än på ett annat sätt än med gråt. Nu börjar hon bli less, bland annat på värmen (!) som är allt mer tilltagandeoch på de insekter som är i dinosauriestorlek.

I går kväll, när vi kom hem efter att ha varit ute och ätit middag såg vi en decimeterlång tusenfoting mitt på golvet. Det är en art som verkar leva i avloppen. Ibland har det kommit upp någon i duschen både hos oss och hos grannarna, men ingen lika stor som denna. Jag tänkte först fånga den i en burk till Ollis men bestämde mig att slå ihjäl den på inrådan av Rita som sa att den kan vara giftig.  Denna var INTE lätt att slå ihjäl. Jag klappade den ett 20-tal gånger med en sko och den tappade i princip alla sina ben innan den gav upp livet. Den här arten har en bepansrad kropp. Olivia tyckte den var lite småläskig samtidigt som den var spännande. Hon gillar inte att vi är tvungen att slå ihjäl vissa kryp men förstår att de kan vara farliga.

I morse vaknade vi och låg som vanligt en stund och myste. Olivia tittade upp i taket och där satt en enorm jättespindel. Den största hittills. Den var stor som en rejäl manshand och med en fet kropp. Vår hjälpreda Annie och jag hjälptes åt att få ner den med en pall och en långskaftad sop, snabbt som tusan sprang den iväg över golvet och vi fick jaga den ordentligt och söka efter den under diskbänken. Först utan resultat, det var som att den stora rackaren var försvunnen i intet där  under bänken, Annie ville ge upp men jag LOVAR att jag hade inte satt min fot i närheten av den bänken med vetskapen att denna gigant låg under och lurade...Så såg jag plötsligt två grova äckliga ben på min sopkvast som jag använde. Den hade varit smart nog att försöka gömma sig i själva sopen... jag skakade fram den, vi fick tag på den och kunde avsluta även dennes liv med en sko och ett äckligt knaster... Jag kände hur småhåren på armarna liksom darrade av olust. De här stora spindlarna är inte så vanligt förekommande inomhus, men ibland slinker en in genom ett öppet fönster. Det är tredje jag dödar på fyra månader men då har vi å andra sidan fönstren öppna dygnet runt. De är inte dödligt giftiga men kan tydligen ge ganska jobbiga allergier och något som kan liknas med brännskadad hud vid ett bett- och det vill vi INTE ha....usch. Den första giganten fångade jag i en vild jakt i badrummet och den fick precis plats i en havregrynsburk- denna var ännu större.

Det var som att dessa två händelser med stora läskiga kryp gjorde att Olivia drog en lång suck av hemlängtan. Även om hon gillar kryp så har hon insett att hon mest gillar SMÅ kryp. De stora är lite för stora även för hennes smak. Hon har nu börjat prata om vad det är hon längtar efter. Många av de ting hon saknar är ganska banala och vardagliga saker och vardaglig mat. Olivia har alltid varit lite svår med att testa nya maträtter och här i Indien har det varit extra jobbigt. Nu längtar hon väldigt mycket efter vanlig limpa, varmkorv med bröd, sill och potatis och hamburgare från grillen. Jag förstår hennes längtan. Maten här är ett enormt kulinariskt skafferi för mig som älskar att upptäcka mat från andra kulturer och jag tycker mycket om kryddstark mat. Men att vara åtta år, vanemänniska och då försöka lära sig anpassning på ALLA nivåer är tufft. Ändå måste jag säga att jag är djupt imponerad av min åttaårings förmåga att acklimatisera sig och vara så otroligt nöjd trots att situationen är helt annorlunda än vad hon är van vid. Snällare och mer harmonisk unge än Olivia finns nog inte.

Inte en endaste kväll sen vi kom hit har det till exempel varit tjafs om sänggående och inte en enda morgon har det varit sura miner. Ibland har skolarbetet gått tungt och maten har inte varit till belåtenhet- men annars så har allt flytit på otroligt bra för min lilla tös. Jag är djupt imponerad över att hon kan känna sig så otroligt nöjd över så lite ibland. Hennes fantasi och förmåga att roa sig själv har här fått blomma ut enormt. Det byggs hus med många rum av avlagda flingpaket, möbler at thelådor och toarullar. Svärd och sköldar i miniformat till hennes petshop-riddare görs av det guldfärgade pappret som är runt de små chokladkakor vi ibland köper. Tomma pringelsburkar har blivit trummor och drinkparaplyer har blivit en privat petshop- beach i ett halvt flingpaket med parasoller för de små djuren. Men nu längtar hon hem, mest efter sitt lego. Likaså efter att få se tecknat på Nickelodeon och efter sitt X-box.

För att stävja dagens hemlängtan så tillbringade vi flera timmar vid poolen på "The Preeth" i dag. Jag låg under dubbla parasoller och försökte stå ut, medan Olivia fick bada till hon var helt skrynklig i händer och under fötter. Vi tog en liten matpaus och så fick hon bada igen. Hon träffade några svenska barn och de hade jättekul.  Det är så varmt nu att man svettas över hela kroppen. Det rinner till och med PÅ axlarna och håret är konstant blött som att man är nyduschad. Man förstår att kroppen behöver litervis med vätska varje dag.

Jag är djupt imponerad över hur byggnadsarbetarna orkar arbeta på taket från tidiga morgonen till sena kvällen på ett hotell snett bakom vårt hus. I dag har de baxat upp enorma vattentankar med bara rep och hävstänger av trä som redskap i den enorma hettan och fullt solgass.

Värme och värme....indierna själva går nu och väntar på värmeböljan som ska komma i mars-april. Nästan så jag börjar fasa...i dag var det tydligen +47 i solen intill poolen och vindstilla. Nu är det midnatt och fortfarande +31. Men en sval kvällsdusch, öppna fönster och ena takfläkten på halvfart gör dock situationen ganska behaglig. Olivia sover gott och jag ska bara avsluta dagens blogg så ska även jag sluta ögonen för denna dag. Jag är trött i huvudet trots att jag har slumrat en timme i eftermiddag. Det har åskat nu i två dagar så luften är ganska tung.

Hoppas ni inte fryser alltför mycket där hemma. Nu kommer sista veckorna att rusa iväg och snart är vi hemma på svensk mark...bara sju veckor kvar nu....

Önskar er alla en fin kväll. Godnatt här ifrån oss....

23 februari

****

...Jag har suttit och tittat igenom gamla blogg-inlägg idag under förmiddagen. Det var spännande att se tillbaka på de sista fyra månaderna.  Första tårarna över hemlängtan hem fällde Olivia redan efter två veckors vistelse här. Hon längtade hem efter svensk mat och efter sina kompisar i skolan. Då grät hon en skvätt på kvällen, sen var det liksom över. Det var första och sista tårarna, inga har fällts sen dess. Men nu har hon allt mer börjat prata om att hon längrar hem. Tre månader efter dessa tårar så kommer längtan fram igen om än på ett annat sätt än med gråt. Nu börjar hon bli less, bland annat på värmen (!) som är allt mer tilltagande och på de insekter som är i dinosauriestorlek.

****

I går kväll, när vi kom hem efter att ha varit ute och ätit middag såg vi en decimeterlång tusenfoting mitt på golvet. Det är en art som verkar leva mest i avloppen. Ibland har det kommit upp någon i duschen både hos oss och hos grannarna, men ingen lika stor som denna. Jag tänkte först fånga den i en burk till Ollis men bestämde mig att slå ihjäl den på inrådan av Rita som sa att den kan vara giftig.  Denna var INTE lätt att slå ihjäl. Jag klappade den ett 20-tal gånger med en sko och den tappade i princip alla sina ben innan den gav upp livet. Den här arten har en bepansrad kropp. Olivia tyckte den var lite småläskig samtidigt som den var spännande. Hon gillar inte att vi är tvungen att slå ihjäl vissa kryp men förstår att de kan vara farliga.

****

I morse när vi vaknat låg vi som vanligt en stund och myste och småpratade. Olivia tittade upp i taket och där satt en enorm jättespindel. Den största hittills. Den var stor som en rejäl manshand och med en fet kropp. Vår hjälpreda Annie och jag hjälptes åt att få ner den med en pall och en långskaftad sop (vi har väldigt högt i tak), snabbt som tusan sprang spindeln iväg över golvet och vi fick jaga den ordentligt och söka efter den under diskbänken dit den sökte sin tillflykt. Först sökte vi utan resultat, det var som att den stora rackaren var försvunnen i intet där under bänken, Annie ville ge upp men jag LOVAR att jag hade inte satt min fot i närheten av den bänken med vetskapen att denna gigant låg under och lurade...Så såg jag plötsligt två grova äckliga ben på min sopkvast som jag använde. Den hade varit smart nog att försöka gömma sig i själva sopen... jag skakade fram den, vi fick tag på den och kunde avsluta även dennes liv med en sko och ett äckligt knaster... Jag kände hur småhåren på armarna liksom darrade av olust. De här stora spindlarna är inte så vanligt förekommande inomhus, men ibland slinker en in genom ett öppet fönster. Det är den tredje jag dödar på fyra månader men då har vi å andra sidan fönstren öppna dygnet runt utan myggnät. Dessa spindlar är inte dödligt giftiga men kan tydligen ge ganska jobbiga allergier och något som kan liknas med brännskadad hud vid ett bett- och det vill vi INTE ha....usch. Den första giganten fångade jag i en vild jakt i badrummet och den fick precis plats i en havregrynsburk- denna var ännu större.

****

****

Den första giganten- som ändå var betydligt mindre än dagens...

****

**

Det var som att dessa två händelser med stora läskiga kryp gjorde att Olivia drog en lång suck av hemlängtan. Även om hon gillar kryp så har hon insett att hon mest gillar SMÅ kryp. De stora är lite för stora även för hennes smak. Hon har nu börjat prata om vad det är hon längtar efter hemma. Många av de ting hon saknar är ganska banala och vardagliga saker och vardaglig mat. Olivia har alltid varit lite svår med att testa nya maträtter och här i Indien har det varit extra jobbigt. Nu längtar hon väldigt mycket efter vanlig limpa, varmkorv med bröd, sill och potatis och hamburgare från grillen. Jag förstår hennes längtan. Maten här är ett enormt kulinariskt skafferi för mig som älskar att upptäcka mat från andra kulturer och jag tycker mycket om kryddstark mat. Men att vara åtta år, vanemänniska och då försöka lära sig anpassning på ALLA nivåer är tufft. Ändå måste jag säga att jag är djupt imponerad av min åttaårings förmåga att acklimatisera sig och vara så otroligt nöjd trots att situationen är helt annorlunda och ofta rent av bisarr, jämfört med vad hon är van vid. Snällare och mer harmonisk unge än Olivia finns nog inte.

****

****

*Nyttiga burgare men inte lika sliskigt goda som "Mäkdånalds" enligt Ollis*

****

**

Inte en endaste kväll sen vi kom hit har det till exempel varit tjafs om sänggående och inte en enda morgon har det varit sura miner. Ibland har skolarbetet gått tungt och maten har inte varit till belåtenhet- men annars så har allt flytit på otroligt bra för min lilla tös. Jag är djupt imponerad över att hon kan känna sig så otroligt nöjd över så lite. Hennes fantasi och förmåga att roa sig själv har här fått blomma ut enormt. Det byggs hus med många rum av avlagda flingpaket, möbler av thelådor och toarullar. Svärd och sköldar i miniformat till hennes petshop-riddare görs av det guldfärgade pappret som är runt de små chokladkakor vi ibland köper. Tomma pringelsburkar har blivit trumset och drinkparaplyer har blivit en privat petshop- beach i ett halvt flingpaket med parasoller för de små djuren, hon ritar seriestrippar med en kyckling hon har döpt till "Häggy" mm mm.  Men nu längtar hon hem, mest efter sitt lego. Likaså efter att få se tecknat på Nickelodeon och efter sitt X-box.

****

För att stävja dagens hemlängtan så tillbringade vi flera timmar vid poolen på "The Preeth" i dag. Jag låg under dubbla parasoller och försökte stå ut, medan Olivia fick bada till hon var helt skrynklig i händer och under fötter. Vi tog en liten matpaus och så fick hon bada igen. Hon träffade några svenska barn och de hade jättekul.  Det är så varmt nu att man svettas över hela kroppen i solen. Det rinner till och med PÅ axlarna och håret är konstant blött som att man är nyduschad. Man förstår att kroppen behöver litervis med vätska varje dag.

****

Jag är djupt imponerad över hur byggnadsarbetarna orkar arbeta på taket från tidiga morgonen till sena kvällen på ett hotell snett bakom vårt hus. I dag har de baxat upp enorma vattentankar med bara rep och hävstänger av trä som redskap i den enorma hettan och fullt solgass.

Värme och värme....indierna själva går nu och väntar på värmeböljan som ska komma i mars-april. Nästan så jag börjar fasa...i dag var det tydligen +47 i solen intill poolen och vindstilla. Nu är det midnatt och fortfarande +31. Men en sval kvällsdusch, öppna fönster och ena takfläkten på halvfart gör dock situationen ganska behaglig. Olivia sover gott och jag ska bara avsluta dagens blogg så ska även jag sluta ögonen för denna dag. Jag är trött i huvudet trots att jag har slumrat en timme i eftermiddag. Det har åskat nu i två dagar så luften är ibland ganska tung av både åskan och hettan.

****

Hoppas ni inte fryser alltför mycket där hemma. Nu kommer sista veckorna att rusa iväg och snart är vi hemma på svensk mark...bara sju veckor kvar nu....

Önskar er alla en fin kväll. Godnatt här ifrån oss.... *med Kärlek* EwaMaria och Olivia