Mitt Indien

Jag kan villigt erkänna att jag definitivt inte är den som alltid vänder andra kinden till...Särskilt inte här i Indien... I dag har jag varit och är, fortfarande frustrerad.

Matilda och Olivia skulle få rida elefant har vi lovat jag och Johanna. De har en elefant på "The Preeth" nu några månader under högsäsong. Den bor på en gård bakom ett hus intill "The Preeth". I dag gick vi för att se på elefanten som barnen skulle få rida på imorgonbitti. Jag trodde mitt hjärta skulle brista! Där stod den, en halvvuxen elefanthane (10år), Fastkedjad mellan två palmer med så kort kedja till bakbenet att den inte kan röra sig. Den stod och vajade från sida till sida. Jag blev så upprörd av att se eländet att jag började gråta av ilska!!! En tysk pappa och hans dotter kom precis. De hade köpt bananer till elefanten och pappan var lika upprörd som jag. Han berättade att han har klagat till "the manager" flera gånger angående elefantens skötsel. Jag är ständigt "pain in the ass" på managern på "The Preeth". Sist när de "glömde" hämta upp Johanna och Matilda på flyget. Innan det angående behandlingen av vildhundar. Nu var jag åter igen arg då jag stegade in på kontoret och ifrågasatte behandlingen av elefanten. De blir nervösa bara av att se mig nuförtiden...det kan de gott bli! Jag blir så jävla förbannad på deras kortsiktiga tänk angående pengar. Jag förklarade att jag INTE kommer att låta mitt barn rida på en så ledsen elefant. De förklarade att de hade framfört klagomål om kedjorna redan tidigare och att elefanten nu hade fått större rörelsefrihet i den främre kedjan. Ja, den var säkert två meter lång *ironi* Den på bakbenet var max ett par decimeter... De förklarade sig med att elefanten var så ung och att den kunde skada sig själv eller andra om den fick större rörelsefrihet än detta! GAHHHH!! Tror väl faen att en kedjad elefant blir frustrerad och arg!!! Jag hade gått bärskärk! Ett skott i pannan är mer humant än att stå kedjad på det viset...! Tyvärr är det många elefanter som behandlas som denna- och värre. Jag vägrar konstant att gå på Trivandrum zoo, eftersom det är den optimala platsen för att se "djur i bur". Några svenskar jag pratat med som varit där sa; "Jovisst var det hemskt men det var värre i Thailand och det är ju ändå kul för barnen att få se hur djuren ser ut i verkligheten" GAHHHHHH!!! Faen vad frustrerande!! Jag orkade inte ens argumentera mot henne- det är så kortsiktigt och egoistiskt tänk att det fanns inget att argumentera emot.

En turist här som sett elefanten stå kedjad ansåg att det var mer humant att låta barnen rida än inte, eftersom då skulle "elefanten iallafall få röra på sig lite" Öhhh....jahaaaa...det är SÅ man ska diskutera! Jag orkar egentligen inte vara arg, jag är mest djupt ledsen. Jag kan inte förändra andra människor men jag kan iallafall välja att protestera, visa mitt missnöje och att sen inte deltaga. Här är jag gladerligen den" besvärliga madamen" som alltid bråkar om djuren. Det är väl det enda som jag har kommit ihop mig med lokala invånare om- Djuren.

En natt stötte jag på min "granne", på andra sidan gränden, med en stor sten som han tänkte slänga på en vildhundstik i ödehuset. Den skrek av smärta redan,så det var antagligen inte första stenen. Jag blev blossande ilsk och jag kan lova att han trodde att jag skulle slå ner honom. Jag är nästan ett huvud längre än den lille sura mannen och när jag konfronterade honom kände jag mig minst två meter längre. Han släppte stenen och gick tillbaka in på sin gård. Nu när jag möter honom ibland på gatan tittar han ner eller bort. Han får gärna låtsas som att jag inte existerar- men om jag får se honom med en sten igen så tror jag att jag tar upp en också- men inte för att kasta på hundar... Det är en surgubbe som gärna slår sin fru och skriker på allt och alla- men han var smart nog att backa just i detta fall...

Djuren har absolut inga rättigheter här. Jag kan tänka mig att de som arbetar för SPCA eller andra organisationer här i Indien möts av mycket motstånd eller skratt. Sådan är kulturen. Och kultur / vanor är svåra att förändra. Det går inte över en natt. Det är som jag har sakg och skrivit många gånger de senaste månaderna; Indien är ett land jag hatar att älska. Det är ett land som rör upp så mänga känslor och jag har svårt att tro att det ens skulle lämna den kallaste sten oberörd, iallafall på något sätt.

Nu ska jag klappa igen datorn en stund, nu har jag fått skriva av mig lite. Jag sitter på en solstol på "The Preeth" och skriver. Nu ska jag åter igen ta mig en sväng till "The manager". Jag tänker inte godta att det ska vara på det där viset kring den stackars elefanten. De får se till att lösa det på ett annat humanare sätt. Och bäst vore att byta elefanstkötare. Han har INTE snälla ögon och ett väldigt burdust sätt. En man som inte känner doften av elefantbajs utan bara av pengar....

Hur mycket är ett liv värt?

Jag kan villigt erkänna att jag definitivt inte är den som alltid vänder andra kinden till...Särskilt inte här i Indien... I dag har jag varit och är, fortfarande frustrerad.

****

Matilda och Olivia skulle få rida elefant har vi lovat jag och Johanna. De har en elefant på "The Preeth" nu några månader under högsäsong. Den bor på en gård bakom ett hus intill "The Preeth". I dag gick vi för att se på elefanten som barnen skulle få rida på imorgonbitti. Jag trodde mitt hjärta skulle brista! Där stod den, en halvvuxen elefanthane (10år), Fastkedjad mellan två palmer med så kort kedja till bakbenet att den inte kan röra sig. Den stod och vajade från sida till sida. Jag blev så upprörd av att se eländet att jag började gråta av ilska!!!

****

En tysk pappa och hans dotter kom precis. De hade köpt bananer till elefanten och pappan var lika upprörd som jag. Han berättade att han har klagat till "the manager" flera gånger angående elefantens skötsel. Jag är ständigt "pain in the ass" på managern på "The Preeth". Sist när de "glömde" hämta upp Johanna och Matilda på flyget. Innan det angående behandlingen av vildhundar.

****

Nu var jag åter igen arg då jag stegade in på kontoret och ifrågasatte behandlingen av elefanten. De blir nervösa bara av att se mig nuförtiden...det kan de gott bli! Jag blir så jävla förbannad på deras kortsiktiga tänk angående pengar. Jag förklarade att jag INTE kommer att låta mitt barn rida på en så ledsen elefant. De förklarade att de hade framfört klagomål om kedjorna redan tidigare och att elefanten nu hade fått större rörelsefrihet i den främre kedjan. Ja, den var säkert två meter lång *ironi* Den på bakbenet var max ett par decimeter... De förklarade sig med att elefanten var så ung och att den kunde skada sig själv eller andra om den fick större rörelsefrihet än detta! GAHHHH!! Tror väl faen att en kedjad elefant blir frustrerad och arg!!! Jag hade gått bärskärk! Ett skott i pannan är mer humant än att stå kedjad på det viset...!

****

Tyvärr är det många elefanter som behandlas som denna- och värre. Jag vägrar att gå på Trivandrum zoo, eftersom det är den optimala platsen för att se "djur i bur". Några svenskar jag pratat med som varit där sa; "Jovisst var det hemskt men det var värre i Thailand och det är ju ändå kul för barnen att få se hur djuren ser ut i verkligheten" GAHHHHHH!!! Faen vad frustrerande!! Jag orkade inte ens argumentera mot henne- det är så kortsiktigt och egoistiskt tänk att det fanns inget att argumentera emot.

****

En turist här som sett elefanten stå kedjad ansåg att det var mer humant att låta barnen rida än inte, eftersom då skulle "elefanten iallafall få röra på sig lite" Öhhh....jahaaaa...det är SÅ man ska diskutera! Jag orkar egentligen inte vara arg, jag är mest djupt ledsen. Jag kan inte förändra andra människor men jag kan iallafall välja att protestera, visa mitt missnöje och att sen inte deltaga. Här är jag gladerligen den" besvärliga madamen" som alltid bråkar om djuren. Det är väl det enda som jag har kommit ihop mig med lokala invånare om- Djuren.

****

En natt stötte jag på min "granne", på andra sidan gränden, med en stor sten som han tänkte slänga på en vildhundstik i ödehuset. Den skrek av smärta redan,så det var antagligen inte första stenen. Jag blev blossande ilsk och jag kan lova att han trodde att jag skulle slå ner honom. Jag är nästan ett huvud längre än den lille sura mannen och när jag konfronterade honom kände jag mig minst två meter längre. Han släppte stenen och gick tillbaka in på sin gård. Nu när jag möter honom ibland på gatan tittar han ner eller bort. Han får gärna låtsas som att jag inte existerar- men om jag får se honom med en sten igen så tror jag att jag tar upp en också- men inte för att kasta på hundar... Det är en surgubbe som gärna slår sin fru och skriker på allt och alla- men han var smart nog att backa just i detta fall...

****

Djuren har absolut inga rättigheter här. Jag kan tänka mig att de som arbetar för SPCA eller andra organisationer här i Indien möts av mycket motstånd eller skratt. Sådan är kulturen. Och kultur / vanor är svåra att förändra. Det går inte över en natt. Det är som jag har sagt och skrivit många gånger de senaste månaderna; Indien är ett land jag hatar att älska. Det är ett land som rör upp så många känslor och jag har svårt att tro att det ens skulle lämna den kallaste sten oberörd, iallafall på något sätt.

****

Nu ska jag klappa igen datorn en stund, nu har jag fått skriva av mig lite. Jag sitter på en solstol på "The Preeth" och skriver. Imorgon ska jag åter igen ta mig en sväng till "The manager". Jag tänker inte godta att det ska vara på det där viset kring den stackars elefanten. De får se till att lösa det på ett annat humanare sätt. Och bäst vore att byta elefanstkötare. Han har INTE snälla ögon och ett väldigt burdust sätt. En man som inte känner doften av elefantbajs utan bara av pengar....

****

Hur mycket är ett liv värt?