Mitt Indien -

Tisdag 30/11 kl 13.45

En härligt solig dag...jag har placerat mig med min laptop i mitt knä i solen en stund för att låta vår "städgrabb" sköta sitt arbete i mitt hus. Vi har fått hit en 20-årig kille ända från Nepal. Han har åkt tåg i fyra dygn på en träbänk för att komma hit och arbeta hos oss via rekommendationer. Han har aldrig varit utanför sin by tidigare annat än i sitt arbete som bärare lokalt kring byn i bergen i Nepal. han har burit 25 kilo på huvudet timme efter timme där. Nu är han alltså på sin första resa hemifrån. En supergullig, arbetssam och blyg kille som verkligen gör sitt allra bästa ialla lägen. Han hade aldrig sovit i en säng förr! Nu får han säng, "täcke och kudde" och hade svårt att sova första nätterna *skrattar gott* Jag undrar om han i smyg kanske har lagt sig på golvet i stugan han får bo i? Men han verkar trivas att arbeta här. Han går och smånynnar för sig själv medan han arbetar och vill gärna lära sig nya saker. Han hade exempelvis aldrig låst upp en dörr förr...saker som vi anser helt självklara har inte han ens sett... Det hela är nog som ett riktigt äventyr för honom. Men jag tror han har lite hemlängtan ibland för han brukar promenera omkring lite ute på grusgångarna på kvällarna som att han inte riktigt vet vad han ska göra... Jag och Rita pratade precis igår om att höra efter om hans familj har någon telefon. Då skulle det kunna vara läga att fixa grabben en mobil och ett kontantkort så han kan hålla kontakt med sin familj. MEN det är ju inte säkert de har telefonförbindelse i en bergsby...

Det är kul att se ungdomar få en chans till ett bra arbete även här i Indien. Med den otroliga folkmängden som det är här så är det inte konstigt att det är hög arbetslöshet. Men det är intressant detta, att många tar sin personal från Nepal. Nepaleserna anses arbetsamma. ärliga, billiga och lite dumma- ungefär som vi norrlänningar anses i södra sverige ;-) Hehe

Nu väntar jag på att Olivia ska komma hem från skolan. Då ska vi gå ner på stranden en stund så hon får plocka lite snäckor och jag får ta mig ytterligare en simtur i det härliga havet. Jag har redan hunnit vara och simma en sväng nu på morgonen eftersom det är så skönt för musklerna och sinnet :-) Det är ljuvligt nu när solen behagar titta fram. Varmt som tusan i solen men underbart i skuggan. Jag är imponerad över hur byggnadsarbetarna orkar arbeta i solen på ett tak här intill. Som västerlänning hade jag fått solsting efter en halvtimme och de sliter hela dagarna iklädda endast höftskynke och "blöt turban" för solen...;-)

I morse åkte Rita iväg på Backwaters med två av våra "inneboende grannar" Ulla och Ulrika. Den tredje i gänget, Monika; har stannat hemma och vi ska gå ut och äta ikväll tillsammans. Jättegulliga kvinnor som åker hem på lördag. Då har de varit här i två veckor. Tråkigt nog två väldigt regniga veckor- men de verkar nöjda ändå. De har varit på behandlingar och Yoga varje dag så de har inte precis varit sysslolösa :-)

Nu på torsdag börjar min Yoga och nästa vecka funderar jag på att starta mina behandlingar. Jag har beslutat var jag ska gå och vilken läkare jag ska träffa, så nu behöver jag inte leta kliniker längre. Skönt, eftersom det finns en uppsjö av olika ställen med ungefär likvärdiga behandlingar. Jag vill dock välja utifrån kunskap och kompetens snarare än efter glassig fasad- och nu har jag hittat det :-) Skillnaden från de traditionella ställena är att jag kommer att få behandlingar av killar istället för tjejer- men det passar mig utmärkt. Jag behöver ordentligare massage och jag får för mig att män är duktigare på det än kvinnor ;-) Dessutom är dessa killar väldigt duktiga på att massera med fötterna vilket är oerhört skönt enligt de som har varit där. De är också väldigt professionella så att de som varit där säger att det inte alls känns pinsamt- trots att man ligger helt naken med endast ett tyg mellan benen och blir masserad överallt förutom på "det allra intimaste stället" Jag litar på deras proffession. Inget kan ändå vara värre än den ung-grabb som gick igång på att ge mig rejäl massage i Turkiet (skrattar högt) när jag var där med bästaste Sofia och hennes familj. men DET är en helt annan historia ;-)

I natt har strömmen varit borta väldigt mycket. Jag kom isäng alldeles för sent eftersom jag pratade med älsklingen över Skype som för en gångs skull fungerade relativt bra. När jag skulle borsta tänderna så såg jag en liten skorpion i badrummet. Den var jättesöt men stingslig. Jag tänkte först försöka fånga den i en burk till Olivia att få se, men beslutade mig för att döda den. Men hon hade nog tyckt att det var spännande att få se en livs levande skorpion. Kanske blir det fler tillfällen, vi har ju så spännande husdjur var å varannan dag ;-)

Igår fick Ulrika en jättespindel i sitt rum att mosa med en sko- hon tyckte inte heller den var särskilt trevlig (som min upplevelse) - med det är tur att dom inte är farliga iallafall vilket jag inte visste då jag fick min första som gömde sig under min säng ;-) Nästa tror jag att jag ska försöka fånga i en burk för Olivia-inspektion ;-)

Nu ska jag koka mig en kopp ÄKTA Sverigeköpt-kaffe och inte Indiskt fejk-granulat. Inväntar lilltösens ankomst från skolan med nya intryck och kanske en å annan läxa ;-)

*Kärlek och omtanke*

Tisdag 30/11 kl 13.45

*Vi formas alla i samma form på ett eller annat vis- eftersom vi alla är människor*

****

En härligt solig dag...jag har placerat mig med min laptop i mitt knä i solen en stund för att låta vår "städgrabb" sköta sitt arbete i mitt hus. Vi har fått hit en 20-årig kille ända från Nepal. Han har åkt tåg i fyra dygn på en träbänk för att komma hit och arbeta hos oss via rekommendationer. Han har aldrig varit utanför sin by tidigare annat än i sitt arbete som bärare lokalt kring byn i bergen i Nepal. han har burit 25 kilo på huvudet timme efter timme där. Nu är han alltså på sin första resa hemifrån. En supergullig, arbetssam och blyg kille som verkligen gör sitt allra bästa ialla lägen.

****

Han hade aldrig sovit i en säng förr! Nu får han säng, "täcke och kudde" och hade svårt att sova första nätterna *skrattar gott* Jag undrar om han i smyg kanske har lagt sig på golvet i stugan han får bo i? Men han verkar trivas att arbeta här. Han går och smånynnar för sig själv medan han arbetar och vill gärna lära sig nya saker. Han hade exempelvis aldrig låst upp en dörr förr...saker som vi anser helt självklara har inte han ens sett... Det hela är nog som ett riktigt äventyr för honom. Men jag tror han har lite hemlängtan ibland för han brukar promenera omkring lite ute på grusgångarna på kvällarna som att han inte riktigt vet vad han ska göra... Jag och Rita pratade precis igår om att höra efter om hans familj har någon telefon. Då skulle det kunna vara läga att fixa grabben en mobil och ett kontantkort så han kan hålla kontakt med sin familj. MEN det är ju inte säkert de har telefonförbindelse i en bergsby...

****

Det är kul att se ungdomar få en chans till ett bra arbete även här i Indien. Med den otroliga folkmängden som det är här så är det inte konstigt att det är hög arbetslöshet. Men det är intressant detta, att många tar sin personal från Nepal. Nepaleserna anses arbetsamma. ärliga, billiga och lite dumma- ungefär som vi norrlänningar anses i södra sverige ;-) Hehe

****

Nu väntar jag på att Olivia ska komma hem från skolan. Då ska vi gå ner på stranden en stund så hon får plocka lite snäckor och jag får ta mig ytterligare en simtur i det härliga havet. Jag har redan hunnit vara och simma en sväng nu på morgonen eftersom det är så skönt för musklerna och sinnet :-) Det är ljuvligt nu när solen behagar titta fram. Varmt som tusan i solen men underbart i skuggan. Jag är imponerad över hur byggnadsarbetarna orkar arbeta i solen på ett tak här intill. Som västerlänning hade jag fått solsting efter en halvtimme och de sliter hela dagarna iklädda endast höftskynke och "blöt turban" för solen...;-)

****

I morse åkte Rita iväg till Backwaters med två av våra "inneboende grannar" Ulla och Ulrika. Den tredje i gänget, Monika; har stannat hemma och vi ska gå ut och äta ikväll tillsammans. Jättegulliga kvinnor som åker hem på lördag. Då har de varit här i två veckor. Tråkigt nog två väldigt regniga veckor- men de verkar nöjda ändå. De har varit på behandlingar och Yoga varje dag så de har inte precis varit sysslolösa :-)

****

Nu på torsdag börjar min Yoga och nästa vecka funderar jag på att starta mina behandlingar. Jag har beslutat var jag ska gå och vilken läkare jag ska träffa, så nu behöver jag inte leta kliniker längre. Skönt, eftersom det finns en uppsjö av olika ställen med ungefär likvärdiga behandlingar. Jag vill dock välja utifrån kunskap och kompetens snarare än efter glassig fasad- och nu har jag hittat det :-)

****

Skillnaden från de "traditionella ställena" är att jag kommer att få behandlingar av killar istället för tjejer- men det passar mig utmärkt. Jag behöver ordentligare massage och jag får för mig att män är duktigare på det än kvinnor ;-) Dessutom är dessa killar väldigt duktiga på att massera med fötterna vilket är oerhört skönt enligt de som har varit där. De är också väldigt professionella så att de som varit där säger att det inte alls känns pinsamt- trots att man ligger helt naken med endast ett tyg mellan benen och blir masserad överallt förutom på "det allra intimaste stället" Jag litar på deras proffession. Inget kan ändå vara värre än den ung-grabb som gick igång på att ge mig rejäl massage i Turkiet (skrattar högt åt minnet) när jag var där med bästaste Sofia och hennes familj. men DET är en helt annan historia ;-)

****

I natt har strömmen varit borta väldigt mycket. Jag kom isäng alldeles för sent eftersom jag pratade med älsklingen över Skype som för en gångs skull fungerade relativt bra. När jag skulle borsta tänderna så såg jag en liten skorpion i badrummet. Den var jättesöt men stingslig. Jag tänkte först försöka fånga den i en burk till Olivia att få se, men beslutade mig för att döda den. Men hon hade nog tyckt att det var spännande att få se en livs levande skorpion. Kanske blir det fler tillfällen, vi har ju så spännande husdjur var å varannan dag ;-)

Igår fick Ulrika en jättespindel i sitt rum att mosa med en sko- hon tyckte inte heller den var särskilt trevlig (som min upplevelse) - med det är tur att dom inte är farliga iallafall vilket jag inte visste då jag fick min första som gömde sig under min säng ;-) Nästa tror jag att jag ska försöka fånga i en burk för Olivia-inspektion ;-)

Nu ska jag koka mig en kopp ÄKTA Sverigeköpt-kaffe och inte Indiskt fejk-granulat. Inväntar lilltösens ankomst från skolan med nya intryck och kanske en å annan läxa ;-)

****

*Kärlek och omtanke* Önskar alla en riktigt fin dag :-)

29/11 Måndag 10.10

...Solen vågar sig försiktigt frammellan dismolnen idag. Det känns som att det är många dagar sen vi sist fick njuta av den. Hela natten har det varit ett ihållande regn och jag har fått ha en bunke på golvet för att det har droppat in mellan takpannorna. Det har varit fullt med smådjur i innertaket som har sökt skydd mot det häftiga regnet. Tre ödlor, ekorrarna och kanske en och annan råtta har sökt sig in i natt. Det har tassat omkring så fort ljuset släcktes i natt så jag bestämde mig för att lämna tänt i toaletten för att inge få "oväntat besök" i natt. En familj som har sina barn på skolan har fått råttinvasion i sitt hus (det har palmbladstak) så de får förvara all mat i stora hinkar med lock för att inte den ska bli uppäten på nätterna. Tack å lov har vi sluppit det ;-) Men i förrgår natt trodde jag bestämt att jag hade en råtta på besök eftersom det började prassla otroligt mycket i köksdelen. Jag rusade upp med ficklampan och mötte ett par förskräckta ögon från soppåsens innersta. Det var en av ödlorna som körde rejs i soporna och det var en extra prasslig påse. *skrattar gott* Den såg dödsförskräckt ut att bli påkommen. Jag lät den vara och gick till sängs igen med den trygga vissheten att det var ingen råtta, bara en busig Gecco ;-)

Idag ska jag och Lena in till Varkala. Jag måste fyll på mitt trådlösa internet. Det ska bli intressant att höra varför de har debiterat mig extra trots att min månads abonnemang inte har gått ut. Och det ska inte vara någon begränsning i surfandet- så jag är nyfiken på vad de har att säga... I sådana lägen som detta är det skönt att inte ha kopplat VISA kortet till någon debitering. De kan iallafall inte dra konstiga summor från det. Jag försöker att betala allt som bara går- kontant, då har jag mer koll på min ekonomi. Det känns tryggt att hämta ut pengar i ATM automaterna eftersom de är inomhus i små kurer (med AC) och bevakas av vakter så endast en person per gång får gå in. Tyvärr så är det ju inte alltid så att det finns några pengar i automaterna- ungefär hälften av gångerna är pengarna slut...så det gäller att inte vara helt utan kontanter mellan uthämtningarna. Maximala beloppet man får hämta ut är 20.000IR/ dygn och det motsvarar ca 3100 SEK Vissa bamkomater har ett maxuttag på 5000IR så det gäller att välja rätt bank eftersom varje uttag debiteras i sverige av min bank.

Jag måste handla mat idag. Det är tomt i kylen. Det fanns precis så att Olivia fick frukost imorse innan skolan. Jag har själv ätit två kokta ägg med kaviar, men det räcker fram till lunch. Jag hoppas hinna gå förbi några kliniker idag för nu är jag sugen att komma igång med behandlingar. Jag behöver korrigera både rygg och ena axeln eftersomjag har lite ont när jag ska sova. Jag är inte van med de hårda (men bekväma!) sängarna här.

Igår ringde jag och gratulerade min pappa som blir 90 år på onsdag. Det var underbart att höra både hans och mammas röster i telefonen och veta att de är okay. Jag hör på dem bägge att de längtar mycket efter mig och Olivia. Jag längtar efter dem också. Men jag hoppas att de förstår att jag behöver den här tiden i värmen och lugnet. Hittills har den månad som gått gjort underverk med mina leder och mitt välbefinnande. Jag vill inte ens tänka på hur jobbigt det hade varit att vara hemma i kylan och skotta snö...

Jag får flera fina mejl, facebookmeddelanden och SMS från mina vänner och nära o kära i Sverige. Tyvärr kan jag inte alltid svara på mejlen, eftersom min uppkoppling är så seg men det är kul att det är så många som följer min blogg och att alla, överlag, är så positiva över vår resa. Det som är bra är bland annat att de som har Halebop kan SMS:a gratis över hela världen och det värmer att få fina SMS ibland, Tack älskade ni :-) Ibland saknar jag att slänga mig i soffan och bara surra bort en kväll med goaste väninnorna. Men jag vet ju att de finns kvar när jag kommer hem. Jag har otroligt fina vänner och de är med mig i hjärtat var jag än befinner mig i världen. "Min familj nummer2"

Nu ska jag koka mig en kopp te, ta ut sängkläderna i solen och renbädda och sen göra mig redo för en tripp till den stora staden Varkala ;-) .

*Kärlek och omtanke*

29/11 Måndag 10.10

...Solen vågar sig försiktigt frammellan dismolnen idag. Det känns som att det är många dagar sen vi sist fick njuta av den. Hela natten har det varit ett ihållande regn och jag har fått ha en bunke på golvet för att det har droppat in mellan takpannorna. Det har varit fullt med smådjur i innertaket som har sökt skydd mot det häftiga regnet. Tre ödlor, ekorrarna och kanske en och annan råtta har sökt sig in i natt. Det har tassat omkring så fort ljuset släcktes i natt så jag bestämde mig för att lämna tänt i toaletten för att inge få "oväntat besök" i natt. En familj som har sina barn på skolan har fått råttinvasion i sitt hus (det har palmbladstak) så de får förvara all mat i stora hinkar med lock för att inte den ska bli uppäten på nätterna. Tack å lov har vi sluppit det ;-) Men i förrgår natt trodde jag bestämt att jag hade en råtta på besök eftersom det började prassla otroligt mycket i köksdelen. Jag rusade upp med ficklampan och mötte ett par förskräckta ögon från soppåsens innersta. Det var en av ödlorna som körde rejs i soporna och det var en extra prasslig påse. *skrattar gott* Den såg dödsförskräckt ut att bli påkommen. Jag lät den vara och gick till sängs igen med den trygga vissheten att det var ingen råtta, bara en busig Gecco ;-)

****

Idag ska jag och Lena in till Varkala. Jag måste fyll på mitt trådlösa internet. Det ska bli intressant att höra varför de har debiterat mig extra trots att min månads abonnemang inte har gått ut. Och det ska inte vara någon begränsning i surfandet- så jag är nyfiken på vad de har att säga... I sådana lägen som detta är det skönt att inte ha kopplat VISA kortet till någon debitering. De kan iallafall inte dra konstiga summor från det. Jag försöker att betala allt som bara går- kontant, då har jag mer koll på min ekonomi. Det känns tryggt att hämta ut pengar i ATM automaterna eftersom de är inomhus i små kurer (med AC) och bevakas av vakter så endast en person per gång får gå in. Tyvärr så är det ju inte alltid så att det finns några pengar i automaterna- ungefär hälften av gångerna är pengarna slut...så det gäller att inte vara helt utan kontanter mellan uthämtningarna. Maximala beloppet man får hämta ut är 20.000IR/ dygn och det motsvarar ca 3100 SEK Vissa bamkomater har ett maxuttag på 5000IR så det gäller att välja rätt bank eftersom varje uttag debiteras i sverige av min bank.

****

Jag måste handla mat idag. Det är tomt i kylen. Det fanns precis så att Olivia fick frukost imorse innan skolan. Jag har själv ätit två kokta ägg med kaviar, men det räcker fram till lunch. Jag hoppas hinna gå förbi några kliniker idag för nu är jag sugen att komma igång med behandlingar. Jag behöver korrigera både rygg och ena axeln eftersomjag har lite ont när jag ska sova. Jag är inte van med de hårda (men bekväma!) sängarna här.

Igår ringde jag och gratulerade min pappa som blir 90 år på onsdag. Det var underbart att höra både hans och mammas röster i telefonen och veta att de är okay. Jag hör på dem bägge att de längtar mycket efter mig och Olivia. Jag längtar efter dem också. Men jag hoppas att de förstår att jag behöver den här tiden i värmen och lugnet. Hittills har den månad som gått gjort underverk med mina leder och mitt välbefinnande. Jag vill inte ens tänka på hur jobbigt det hade varit att vara hemma i kylan och skotta snö...

****

Jag får flera fina mejl, facebookmeddelanden och SMS från mina vänner och nära o kära i Sverige. Tyvärr kan jag inte alltid svara på mejlen, eftersom min uppkoppling är så seg men det är kul att det är så många som följer min blogg och att alla, överlag, är så positiva över vår resa. Det som är bra är bland annat att de som har Halebop kan SMS:a gratis över hela världen och det värmer att få fina SMS ibland, Tack älskade ni :-) Ibland saknar jag att slänga mig i soffan och bara surra bort en kväll med goaste väninnorna. Men jag vet ju att de finns kvar när jag kommer hem. Jag har otroligt fina vänner och de är med mig i hjärtat var jag än befinner mig i världen. "Min familj nummer2"

****

Nu ska jag koka mig en kopp te, ta ut sängkläderna i solen och renbädda och sen göra mig redo för en tripp till den stora staden Varkala ;-) .

*Kärlek och omtanke*

28/11 Söndag 13.30

En underbar söndag. Inget regn än så länge. Sol dis och varmt. Jag och Olivia har sovit länge och efter en skön frukost så ringde en kompis till henne och ville leka. Jag följde henne dit och har själv varit på en lång och skön promenad runt omgivningarna. När jag kom ner tillbaka till klippan fick jag ett infall och gick på "skönhetssalong" och vaxade mina lurviga ben och bikinilinjen.Det var mysigt att bli omhändetagen en stund även om det smärtade att vaxa den lurviga bikinilinjen ;-). Nu känns det mjukt och skönt. Kostnad 95 SEK...det är ju verkligen något jag kan ha råd att unna mig här i Varkala ;-)

Igår klipptes mitt internet. Vet inte varför eftersom det inte har gått en månad sen jag tecknade det och jag kan ju knappast ha surfat upp min pott med tanke på den ur-usla uppkoppling som det är här. Men jag kan inte fylla på det förrän imorgon eftersom jag måste in till Varkala för att göra det och när det är Söndag är allt stängt. Likaså kan jag inte fylla på mitt snart tomma kontantkort.

Igår regnade det helt fruktansvärt mycket. När vi skulle till klippan och äta middag, mellan de värsta skurarna var vägarna helt översvämmade. Det var mer än decimeterdjupt med vatten att vada i. Vi vadade oss fram till en tibetansk mysig restaurang och hade en riktigt trevlig kväll. Regnet upphörde i det närmaste kring 21-tiden. Jag åt tandoribakad hel tonfisk och grönsaker och det var otroligt gott. Det är så lätt att äta både gott och nyttigt här. Det ska bli intressant att ställa mig på vågen när jag kommer hem ;-) De trivselkilon jag hade som mål att gå ner under min vistelse här blir inga problem att uppnå, tack vare den fantastiska maten och de sköna promenaderna/ simturerna i havet /yoga och allt annat som kroppen verkligen mår bra av. Jag lever ett helt annat liv här än hemma.

Min månad här har varit en lång acklimatiseringsperiod och först NU börjar jag känna mig rätt så avslappnad och redo att ta tag i att skapa mig en meningsfull vardag även utanför "hemmets" dörrar. Jag har bokat in mig på en nybörjarkurs i Yoga. En intensivkurs som börjar 2/12 och är dagligen under sju dagar. Det ska bli intressant att se vad jag tycker om just DEN yogaformen. Det finns ju så många olika. Men just denna leds av två oerhört seriösa och duktiga kampsportskillar som även är erkänt mycket duktiga på att ge massage- så det kan bli en och annan knådning där också :-)

På min långpromenad idag har jag gått förbi olika Ajur Veda kliniker som jag tycker verkar intressanta. Jag ska ta in olika priser och konsultera ett flertal läkare (fri konsultation överallt) för att se var jag känner att jag vill tillbringa en månads behandling. Jag har förstått att det är inte alltid de elegantaste klinikerna som har den bästa personalen och behandlingarna och nu har jag mer eller mindre vant mig med att allt inte alltid behöver vara så snyggt och prydligt för att vara mycket bra här i Indien.

Jag har haft en period av rastlöshet inombords. Ett par dagar då jag kännt mig "otillfreds" och haft lite allmänt dålig inspiration till att ha annat än tråkigt. Men det jag har upptäckt med dessa dygn var att de behövdes. Jag behövde dessutom ordentligt med sömn. Så mycket som jag har sovit de sista nätterna är det länge sen. Skönt och upplyftande för orken. Mycket av känslan av att vara otillfreds kommer med det ständiga regnandet. Eller som jag skrivit tidigare- det är inte själva monsunen jag ogillar- utan fukten, allt mögel och annat som den orsakar PLUS att oron för malaria, denguefeber och annat otrevligt ökar i och med antalet mygg. Det är INTE kul att konstant ha fuktiga kläder, sängkläder, mögliga väskor, tvätt som aldrig torkar och böcker som luktar illa. Man blir VÄLDIGT less! Till och med de skor som står framme och som inte används dagligen har en ljus hinna av mögel över sig, min svenska mobiltelefon är lurvig, kläder som inte används, böcker och redskap som ligger ett par dagar på samma ställe har en gulvit hinna.... ALLT man inte rör på dagligen får denna hinna. DET är tröttsamt. Annars så är det rätt skönt att sova när regnet dånar på taket, åskan mullrar skoningslöst och blixtarna jagar över himlen. Plus att regnet gör luften frisk och sval.

Men NU när jag till och med har NYVAXADE BEN så är det väl ändå dags för dem att få lite sol? Nu kan ju till och med solstrålarna nå ner på huden utan skogsskifte ;-) Jag är sugen på lite salta bad och lite vila på stranden med en bok.... Jag ska besöka den lokala bokhandlaren och se om han har några intressanta böcker. Han har mycket "second hand" som turister lämnat in när de åker härifrån för att lätta på sin packning, så jag kanske kan finna något intressant där.

Olivia har lånat en äventyrsbok från skolan. Den handlar om riddartiden och vikningar. Väldigt välskriven och spännande med stor läsvänlig text. Vi läser i den varje dag, vi turas om att läsa varsin sida, och hon har blivit väldigt duktig på att läsa relativt flytande. Hon hänger med i handlingen nu när hon läser, och behöver inte bara koncentrera sig på att förstå orden. Även längre och lite krångligare ord börjar gå lättare och lättare. Jag är så stolt över min duktiga tös. Hon har anpassat sig så fantastiskt bra i detta annorlunda land att det är helt otroligt! Aldrig är det gnäll eller tjat om att åka hem. Nu är hennes ögon också helt återställda och det var antagligen något hon reagerade på. Jag skulle tro att det var de mögelsporer som finns i luften. Nu när vi kör takfläktarna mer sällan så har luften blivit bättre för henne. Det är också ett tecken på att vi har vant oss vid värmen. Vi behöver inte ha fläktarna igång lika mycket och jag känner att jag svettas inte lika ymnigt längre som jag gjorde de första veckorna här. Då kände jag mig verkligen som en stor klimakteriekossa i en ångbastu! Det DRÖP svett från mig dygnet runt. Jag kan ironiskt nog se vilka som är nyanlända hit, de ser ut ungefär så de flesta ;-)

I dag ska min pappa fira sin 90-års dag (som egentligen är på onsdag) och jag ska ringa hem en sväng och gratulera honom. Jag har faktiskt lite mamma och pappa- längtan. Men så snabbt som tiden går här, så är jag ju snart hemma igen...det har ju redan gått mer än en sjättedel av min vistelse här :-) Det känns som en vecka snarare än en månad.

Jag tycker synd om dem som är här nu på två veckors "solsemester" eftersom det har regnat så mycket. Ingen hade räknat med att monsunen skulle vara så långvarig. En indier berättade sin syn på anledning igår. Han sa "It´s depression on the Bengalian ocean and it has been raining a lot, that´s why it´s still monsoon here too" Monsunen här kommer ju från Bengaliska viken så kanske det ligger något i det han säger...? Hur som helst så tycker jag mest synd om alla som lever på turismen. Högsösongen här är väldigt kort, bara ca 3 månader, och nu har en snart regnat bort..självklart söker sig backpackers hellre dit där det är sol. Jag pratar en del med några försäljare som jag lärt känna lite här på cliffen och försäljningen i år går trögt. Det är jobbigt för dem att få ihop en dagsinkomst. Med andra ord så är det "köparens marknad" och det går att pruta rejält på de varor man är intresserad av... Jag personligen försöker att inte handla särskilt mycket, jag handlar bara de kläder vi behöver och använder. Vill inte ha en "möglig garderob av fynd". Det jag väl ska köpa med mig hem handlar jag när det börjar närma sig hemresa och det är ju ännu ett tag dit :-) Men kläder slits otroligt mycket här efterom man svettas mycket och ständigt behöver tvätta dem.

Nu ska jag koppla upp mig på ABBAs internet för att lägga in mitt blogginlägg och kolla min facebook, sen ska jag gå och hämta Olivia så vi kan gå ner och äta lite middag på någon mysig restaurang tillsammans, ringa och gratta morfar och sedan göra tidig kväll. Det är ju skola imorgon och om det inte vräker ner regn så ska jag och Lena åka in till Varkala och fylla på våra internet/ telefoner samt handla lite mat. Internet för en månad här kostar 333IR (50SEK) men när det har gått ut så klipps det inte direkt utan man debiteras för ÖVERSKRIDEN tid, vilket jag tydligen har gjort, så fredagens uppkoppling kostade mig 234IR (35 SEK) som kommer att debiteras mig imorgon innan jag får tillåtelse att åter öppna mitt konto. Lite fult, eller hur?

*skrattar gott* DET är Indien i ett nötskal. Alltid tillkommer utgifter man inte hade en endaste aning om ifall man inte passar sig! ;-) Men summan är ju inte direkt något jag inte kan överleva...

Nu, precis när jag skulle koppla upp mig på ABBAs bredband så gick strömmen. Utan ström- inget internet. Så detta inlägg får antagligen vänta tills imorgon eftersom jag inte orkar sitta här och vänta på att strömmen- eventuellt- behagar komma tillbaka inom den närmaste tiden. Då packar jag helt enkelt ihop min lilla notebook och promenerar vidare för att hämta hem Olivia och hoppas på bättre lycka imorgon- och förhoppningsvis- eget internet som inte är beroende av ström- igen.

28/11 Söndag 13.30

En underbar söndag. Inget regn än så länge. Sol dis och varmt. Jag och Olivia har sovit länge och efter en skön frukost så ringde en kompis till henne och ville leka. Jag följde henne dit och har själv varit på en lång och skön promenad runt omgivningarna. När jag kom ner tillbaka till klippan fick jag ett infall och gick på "skönhetssalong" och vaxade mina lurviga ben och bikinilinjen.Det var mysigt att bli omhändetagen en stund även om det smärtade att vaxa den lurviga bikinilinjen ;-). Nu känns det mjukt och skönt. Kostnad 95 SEK...det är ju verkligen något jag kan ha råd att unna mig här i Varkala ;-)

****

Igår klipptes mitt internet. Vet inte varför eftersom det inte har gått en månad sen jag tecknade det och jag kan ju knappast ha surfat upp min pott med tanke på den ur-usla uppkoppling som det är här. Men jag kan inte fylla på det förrän imorgon eftersom jag måste in till Varkala för att göra det och när det är Söndag är allt stängt. Likaså kan jag inte fylla på mitt snart tomma kontantkort.

****

Hela eftermiddagen igår regnade det fruktansvärt mycket. När vi skulle till klippan och äta middag, mellan de värsta skurarna var vägarna helt översvämmade. Det var mer än decimeterdjupt med lerigt vatten att vada i där det var som bäst att gå. Vi vadade oss fram till en tibetansk mysig restaurang och hade en riktigt trevlig kväll. Jag åt tandoribakad hel tonfisk och grönsaker och det var otroligt gott. Regnet upphörde i det närmaste kring 21-tiden.

****

Det är så lätt att äta både gott och nyttigt här. Det ska bli intressant att ställa mig på vågen när jag kommer hem ;-) De trivselkilon jag hade som mål att gå ner under min vistelse här blir inga problem att uppnå, tack vare den fantastiska maten och de sköna promenaderna/ simturerna i havet /yoga och allt annat som kroppen verkligen mår bra av. Jag lever ett helt annat liv här än hemma.

****

Min månad här har varit en lång acklimatiseringsperiod och först NU börjar jag känna mig rätt så avslappnad och redo att ta tag i att skapa mig en meningsfull vardag även utanför "hemmets" dörrar. Jag har bokat in mig på en nybörjarkurs i Yoga. En intensivkurs som börjar 2/12 och är dagligen under sju dagar. Det ska bli intressant att se vad jag tycker om just DEN yogaformen. Det finns ju så många olika. Men just denna leds av två oerhört seriösa och duktiga kampsportskillar som även är erkänt mycket duktiga på att ge massage- så det kan bli en och annan knådning där också :-)

****

På min långpromenad idag har jag gått förbi olika Ajur Veda kliniker som jag tycker verkar intressanta. Jag ska ta in olika priser och konsultera ett flertal läkare (fri konsultation överallt) för att se var jag känner att jag vill tillbringa en månads behandling. Jag har förstått att det är inte alltid de elegantaste klinikerna som har den bästa personalen och behandlingarna och nu har jag mer eller mindre vant mig med att allt inte alltid behöver vara så snyggt och prydligt för att vara mycket bra här i Indien.

****

Jag har haft en period av rastlöshet inombords. Ett par dagar då jag kännt mig "otillfreds" och haft lite allmänt dålig inspiration till att ha annat än tråkigt. Men det jag har upptäckt med dessa dygn var att de behövdes. Jag behövde dessutom ordentligt med sömn. Så mycket som jag har sovit de sista nätterna är det länge sen. Skönt och upplyftande för orken. Mycket av känslan av att vara otillfreds kommer med det ständiga regnandet. Eller som jag skrivit tidigare- det är inte själva monsunen jag ogillar- utan fukten, allt mögel och annat som den orsakar PLUS att oron för malaria, denguefeber och annat otrevligt ökar i och med antalet mygg. Det är INTE kul att konstant ha fuktiga kläder, sängkläder, mögliga väskor, tvätt som aldrig torkar och böcker som luktar illa. Man blir VÄLDIGT less! Till och med de skor som står framme och som inte används dagligen har en ljus hinna av mögel över sig, min svenska mobiltelefon är lurvig, kläder som inte används, böcker och redskap som ligger ett par dagar på samma ställe har en gulvit hinna.... ALLT man inte rör på dagligen får denna hinna. DET är tröttsamt. Annars så är det rätt skönt att sova när regnet dånar på taket, åskan mullrar skoningslöst och blixtarna jagar över himlen. Plus att regnet gör luften frisk och sval.

****

Men NU när jag till och med har NYVAXADE BEN så är det väl ändå dags för dem att få lite sol? Nu kan ju till och med solstrålarna nå ner på huden utan skogsskifte ;-) Jag är sugen på lite salta bad och lite vila på stranden med en bok.... Jag ska besöka den lokala bokhandlaren och se om han har några intressanta böcker. Han har mycket "second hand" som turister lämnat in när de åker härifrån för att lätta på sin packning, så jag kanske kan finna något intressant där.

****

Olivia har lånat en äventyrsbok från skolan. Den handlar om riddartiden och vikningar. Väldigt välskriven och spännande med stor läsvänlig text. Vi läser i den varje dag, vi turas om att läsa varsin sida, och hon har blivit väldigt duktig på att läsa relativt flytande. Hon hänger med i handlingen nu när hon läser, och behöver inte bara koncentrera sig på att förstå orden. Även längre och lite krångligare ord börjar gå lättare och lättare. Jag är så stolt över min duktiga tös. Hon har anpassat sig så fantastiskt bra i detta annorlunda land att det är helt otroligt! Aldrig är det gnäll eller tjat om att åka hem. Nu är hennes ögon också helt återställda och det var antagligen något hon reagerade på. Jag skulle tro att det var de mögelsporer som finns i luften. Nu när vi kör takfläktarna mer sällan så har luften blivit bättre för henne. Det är också ett tecken på att vi har vant oss vid värmen. Vi behöver inte ha fläktarna igång lika mycket och jag känner att jag svettas inte lika ymnigt längre som jag gjorde de första veckorna här. Då kände jag mig verkligen som en stor klimakteriekossa i en ångbastu! Det DRÖP svett från mig dygnet runt. Jag kan ironiskt nog se vilka som är nyanlända hit, de ser ut ungefär så de flesta ;-)

****

I dag ska min pappa fira sin 90-års dag (som egentligen är på onsdag) och jag ska ringa hem en sväng och gratulera honom. Jag har faktiskt lite mamma och pappa- längtan. Men så snabbt som tiden går här, så är jag ju snart hemma igen...det har ju redan gått mer än en sjättedel av min vistelse här :-) Det känns som en vecka snarare än en månad.

****

Jag tycker synd om dem som är här nu på två veckors "solsemester" eftersom det har regnat så mycket. Ingen hade räknat med att monsunen skulle vara så långvarig. En indier berättade sin syn på anledning igår. Han sa "It´s depression on the Bengalian ocean and it has been raining a lot, that´s why it´s still monsoon here too" Monsunen här kommer ju från Bengaliska viken så kanske det ligger något i det han säger...? Hur som helst så tycker jag mest synd om alla som lever på turismen. Högsösongen här är väldigt kort, bara ca 3 månader, och nu har en snart regnat bort..självklart söker sig backpackers hellre dit där det är sol. Jag pratar en del med några försäljare som jag lärt känna lite här på cliffen och försäljningen i år går trögt. Det är jobbigt för dem att få ihop en dagsinkomst. Med andra ord så är det "köparens marknad" och det går att pruta rejält på de varor man är intresserad av... Jag personligen försöker att inte handla särskilt mycket, jag handlar bara de kläder vi behöver och använder. Vill inte ha en "möglig garderob av fynd". Det jag väl ska köpa med mig hem handlar jag när det börjar närma sig hemresa och det är ju ännu ett tag dit :-) Men kläder slits otroligt mycket här efterom man svettas mycket och ständigt behöver tvätta dem.

****

Nu ska jag koppla upp mig på ABBAs internet för att lägga in mitt blogginlägg och kolla min facebook, sen ska jag gå och hämta Olivia så vi kan gå ner och äta lite middag på någon mysig restaurang tillsammans, ringa och gratta morfar och sedan göra tidig kväll. Det är ju skola imorgon och om det inte vräker ner regn så ska jag och Lena åka in till Varkala och fylla på våra internet/ telefoner samt handla lite mat. Internet för en månad här kostar 333IR (50SEK) men när det har gått ut så klipps det inte direkt utan man debiteras för ÖVERSKRIDEN tid, vilket jag tydligen har gjort, så fredagens uppkoppling kostade mig 234IR (35 SEK) som kommer att debiteras mig imorgon innan jag får tillåtelse att åter öppna mitt konto. Lite fult, eller hur?

*skrattar gott* DET är Indien i ett nötskal. Alltid tillkommer utgifter man inte hade en endaste aning om ifall man inte passar sig! ;-) Men summan är ju inte direkt något jag inte kan överleva...

****

Nu, precis när jag skulle koppla upp mig på ABBAs bredband så gick strömmen. Utan ström- inget internet. Så detta inlägg får antagligen vänta tills imorgon eftersom jag inte orkar sitta här och vänta på att strömmen- eventuellt- behagar komma tillbaka inom den närmaste tiden. Då packar jag helt enkelt ihop min lilla notebook och promenerar vidare för att hämta hem Olivia och hoppas på bättre lycka imorgon- och förhoppningsvis- eget internet som inte är beroende av ström- igen.

****

16.30

Fick låna Ritas sticka en stund för att få iväg mitt blogginlägg och kolla mejlen. Nu har jag hämtat hem tösen, det har börjat regna och jag är hungrig. Jag hoppas att det inte kommer att vräka ner sådana mängder som igår eftersom jag hade tänkt slippa laga middag hemma idag. Det är liksom väldigt tomt i kylen och jag måste verkligen handla imorgon.

Bamsekramen till alla jag älskar och jag hoppas att alla ni som läser min blogg får en underbar eftermiddag/ kväll i Sverige. Raggsockorna på ;-)

Nu har jag snart tillbringat en månad här i Indien. Helt otroligt fort har det gått. Det har varit en otroligt intressant månad med så många nya intryck att de första sakerna som jag häpnade inför numera har blivit "vanesaker" som jag inte ens reagerar inför. Både kropp och psyke anpassar sig sakta men säkert till det nya och annorlunda och gör det till en vardag. Klimatet har väl egentligen varit det jag har haft minst jobbigt att anpassa mig till, men en hel del trubbel som monsunperioden medför- har istället varit jobbiga. Särskilt den ständiga fukten både inom och utomhus. Fukten begränsar så mycket av det vardagliga arbetet och fördubblar arbetsbördan. Men nu hoppas vi att monsunen snart skall vara över och att den klarblå himlen skall bli konstant klarblå. Jag hade ändå inte viljat vara utan monsun, det är väldigt intressant att få uppleva hur stor skillnad det kommer att vara när den väl är över. Kanske jag saknar de molniga dagarna och de uppfriskande störtregnen då allt är som hetast och torrast? *L* Det som jag hoppas mest på förutom avtagande fuktighet är att myggen ska bli mindra bitska. Nu har jag iallafall skaffat mig en väggkontakt med bekämpningsmedel så inne vill de inte vara. MEN man kan ju undra vilken typ av bekämpningsmedel det är? Jag vill nog inte veta. ödlorna lever då iallafall....*L*

Dagarna här börja ta form. Jag känner att jag har anpassat mig bra till de nya levnadsreglerna och har fått in relativt bra och fungerande rutiner för Olivia med skolgång, mat, läxläsning och annat viktigt. Hon har haft några svackor och längtat hem, men det har inte varit några mer dramatiska saker bara när hon inte riktigt har fått som hon har viljat eller då hon tyckt att maten varit dålig. Annars har lilla fröken anpassat sig otroligt bra! Jag är så stolt över henne, så mycket som hon lär sig hela tiden. Hennes engelska har utvecklats helt enormt på den månad vi har varit här och hon har vågat börja kommunicera utåt på engelska för att göra sig förstådd.

Jag har faktiskt själv haft en släng av hämlängtan. Men mer av det slaget att jag blev så less på alla krångliga saker detta annorlunda liv medför. Jag gillar inte att känna mig begränsad i min vardag på grund av att saker och ting inte fungerar rent praktiskt runt omkring mig. Inte så att jag har längtat efter tvättmaskin eller diskmaskin- sådana saker klarar jag mig utmärkt utan men det är mer små saker som kan vara irriterande. Till exempel att inte få tag på dricksvattenleveranser i tid eller det man vill ha tag på i matväg. Att köpa torrvaror är inga större problem- det är färskvaror som är problemet. De flesta affärer har väldigt tunnt utbud av färskvaror här "på landet" även de som kallar sig supermarkets. Jag kan sakna enkelheten i att hitta köttfärs, grovt bröd och OST. Eller att elströmmen är fruktansvärt opålitlig. Jag saknar en vanlig kvällstidning, en skvallerblaska eller något annat att bläddra i vid frukosten. Jag saknar triviala tv-program som jag kan zappa på när jag har lite att göra eller är trött. Så det jag helt enkelt saknar är "i-lands-saker" som jag EGENTLIGEN kan vara utan! Men jag kommer på mig själv att sakna dem...

Självklart saknar jag mina nära och kära mellanåt. Men jag tror det är lättare för mig att vara utan dem HÄR än om jag skulle vara "hemma". Det underlättar en hel del att vara en ensamvarg i själen :-) Jag trivs och har ju alltid trivts bäst i mitt eget sällskap ;-) Olivia har heller inga problem med att vara själv. Hon är nöjd att träffa barnen på skolan och sen på eftermiddagen vill hon gärna vara hemma och pyssla med sitt. På helgerna hittar vi på något tillsammans, oftast enkla saker som att gå till stranden... Jag kan lungt säga att vardagslivet här är väldigt billigt om man håller sig från turistfällorna...

Många av de andra semestrande familjerna/ paren jag träffar här har fullspäckade scheman med saker de vill hinna med att se och göra. De släpar runt sina barn på mängder av aktiviteter och utflyktsmål i turistisk anda. De lyfter förvånat på ögonbrynen när de hör hur länge vi har varit här och vi har inte varit iväg på ett enda sigthseen-arrangemang eller annat kollijox. Eller så hinner de knappt landa så ska de in på en klinik för en drös av behandlingar. JA jag förstår att de vill maxa sina upplevelser under ett antal veckors semester- men med deras tempo så skulle iallafall JAG behöva semester när jag kommer hem.... Det finns liksom ingen tid ALLS för att "bara vara" och njuta av att klockan tickar utan att behöva stressa iväg på något speciellt arrangemang... Många shoppar som galningar och sen har de stora problem hur de ska få hem allting...*skrattar gott* Jag kommer säkert att ha samma problem när jag ska hem ;) Även om jag inte är tok-shoppare så finns det säkert saker jag anser att jag "måste" ha med mig hem som inte får plats i den låga vikten som min flygbiljett tillåter i bagage...

Jag saknar faktiskt min pappa. Han fyller snart 90-år och jag hade verkligen viljat vara hemma och fira honom. Min pappa är den mest underbara person jag har i mitt liv. Han är vänligheten och omtänksamheten personifierad. Jag blir ibland rädd för att det ska hända honom något innan jag kommer hem. Att han inte skulle finnas kvar där och vänta på mig... DET är nog en av mina "rädslor" som jag har här nere. En egoistisk längtan efter en pappa som jag vet längtar efter mig också...Men jag känner att han tänker mycket på mig och jag tänker mycket på honom. Han och mamma har det iallafall bra och det känns tryggt :-)

Jag känner att jag behöver den här tiden av "isolering" från mina nära och kära. Jag behöver lära mig att jag kan inte rädda världen. jag kan inte alltid vara alla till lags. Här är det så skönt. Jag har nystartat alla mina vänskapsrelationer här med att hålla en viss distans. De vänner jag skaffat är vana att jag säger nej till arrangemang och träffar, men de slutar inte att fråga- vilket är kul. I kväll är det en invigning av ett nytt Yoga och kampsportscenter här, det är några killar som är riktigt duktiga på kampsport och som tydligen även har gjort bra ifrån sig internationellt som har öppnat ett center. Vi var ditbjudna till invigningen klockan 19. Men jag och Olivia valde att stanna hemma. Vi ville bara ta det lugnt. Det är skönt att vi är lika på det viset att vi inte behöver en massa yttre stimuli för att vara nöjda med tillvaron.

Imorgon ska föräldrarna till barnen på skolan ihop med barnen, samlas för att äta lunch i Odayam vid stranden. Förra fredagen tackade jag nej pga att min mage krånglade, men imorgon funderar jag på att delta. Det kan ju vara trevligt med lite omväxling i umgänget, plus att det är en härlig promenad efter stranden till Odayam. Jag och Lena (en annan mamma) ska promenera dit på förmiddagen tillsammans. Hoppas det inte regnar... Det är egentligen mysigast att promenera där tidigt på morgonen då alla fiskarna drar upp sina nät. Otroligt intressant :-) Det känns som att befinna sig tusentals år tillbaka i tiden...

I dag hade jag inte så mycket matnyttig information att skriva. Det blev mest ett ordbajseri av tankar som svävar. Nu ska jag iallafall göra kväll med Olivia, spela några parti kort med henne, läsa lite bok och sen ska hon sova gott som hon oftast gör... Så morgonpigga som vi är här brukar vi aldrig vara hemma, men det kan ju bero på att vi kommer oss isäng i bra tid och har fått in bra sovrutiner....

Önskar er alla hemma i Sverige en underbar kväll.....

*Att finna trygghet i den lilla gör vardagen större*

Nu har jag snart tillbringat en månad här i Indien. Helt otroligt fort har det gått. Det har varit en otroligt intressant månad med så många nya intryck att de första sakerna som jag häpnade inför numera har blivit "vanesaker" som jag inte ens reagerar inför. Både kropp och psyke anpassar sig sakta men säkert till det nya och annorlunda och gör det till en vardag. Klimatet har väl egentligen varit det jag har haft minst jobbigt att anpassa mig till, men en hel del trubbel som monsunperioden medför- har istället varit jobbiga. Särskilt den ständiga fukten både inom och utomhus. Fukten begränsar så mycket av det vardagliga arbetet och fördubblar arbetsbördan. Men nu hoppas vi att monsunen snart skall vara över och att den klarblå himlen skall bli konstant klarblå.

****

Jag hade ändå inte viljat vara utan monsun, det är väldigt intressant att få uppleva hur stor skillnad det kommer att vara när den väl är över. Kanske jag saknar de molniga dagarna och de uppfriskande störtregnen då allt är som hetast och torrast? *L* Det som jag hoppas mest på förutom avtagande fuktighet är att myggen ska bli mindra bitska. Nu har jag iallafall skaffat mig en väggkontakt med bekämpningsmedel så inne vill de inte vara. MEN man kan ju undra vilken typ av bekämpningsmedel det är? Jag vill nog inte veta. ödlorna lever då iallafall....*L*

****

Dagarna här börja ta form. Jag känner att jag har anpassat mig bra till de nya levnadsreglerna och har fått in relativt bra och fungerande rutiner för Olivia med skolgång, mat, läxläsning och annat viktigt. Hon har haft några svackor och längtat hem, men det har inte varit några mer dramatiska saker bara när hon inte riktigt har fått som hon har viljat eller då hon tyckt att maten varit dålig. Annars har lilla fröken anpassat sig otroligt bra! Jag är så stolt över henne, så mycket som hon lär sig hela tiden. Hennes engelska har utvecklats helt enormt på den månad vi har varit här och hon har vågat börja kommunicera utåt på engelska för att göra sig förstådd.

****

Jag har faktiskt själv haft en släng av hämlängtan. Men mer av det slaget att jag blev så less på alla krångliga saker detta annorlunda liv medför. Jag gillar inte att känna mig begränsad i min vardag på grund av att saker och ting inte fungerar rent praktiskt runt omkring mig. Inte så att jag har längtat efter tvättmaskin eller diskmaskin- sådana saker klarar jag mig utmärkt utan men det är mer små saker som kan vara irriterande. Till exempel att inte få tag på dricksvattenleveranser i tid eller det man vill ha tag på i matväg. Att köpa torrvaror är inga större problem- det är färskvaror som är problemet. De flesta affärer har väldigt tunnt utbud av färskvaror här "på landet" även de som kallar sig supermarkets. Jag kan sakna enkelheten i att hitta köttfärs, grovt bröd och OST. Eller att elströmmen är fruktansvärt opålitlig. Jag saknar en vanlig kvällstidning, en skvallerblaska eller något annat att bläddra i vid frukosten. Jag saknar triviala tv-program som jag kan zappa på när jag har lite att göra eller är trött. Så det jag helt enkelt saknar är "i-lands-saker" som jag EGENTLIGEN kan vara utan! Men jag kommer på mig själv att sakna dem...

****

Självklart saknar jag mina nära och kära mellanåt. Men jag tror det är lättare för mig att vara utan dem HÄR än om jag skulle vara "hemma". Det underlättar en hel del att vara en ensamvarg i själen :-) Jag trivs och har ju alltid trivts bäst i mitt eget sällskap ;-) Olivia har heller inga problem med att vara själv. Hon är nöjd att träffa barnen på skolan och sen på eftermiddagen vill hon gärna vara hemma och pyssla med sitt. På helgerna hittar vi på något tillsammans, oftast enkla saker som att gå till stranden... Jag kan lungt säga att vardagslivet här är väldigt billigt om man håller sig från turistfällorna...

****

Många av de andra semestrande familjerna/ paren jag träffar här har fullspäckade scheman med saker de vill hinna med att se och göra. De släpar runt sina barn på mängder av aktiviteter och utflyktsmål i turistisk anda. De lyfter förvånat på ögonbrynen när de hör hur länge vi har varit här och vi har inte varit iväg på ett enda sigthseen-arrangemang eller annat kollijox. Eller så hinner de knappt landa så ska de in på en klinik för en drös av behandlingar. JA jag förstår att de vill maxa sina upplevelser under ett antal veckors semester- men med deras tempo så skulle iallafall JAG behöva semester när jag kommer hem.... Det finns liksom ingen tid ALLS för att "bara vara" och njuta av att klockan tickar utan att behöva stressa iväg på något speciellt arrangemang... Många shoppar som galningar och sen har de stora problem hur de ska få hem allting...*skrattar gott* Jag kommer säkert att ha samma problem när jag ska hem ;) Även om jag inte är tok-shoppare så finns det säkert saker jag anser att jag "måste" ha med mig hem som inte får plats i den låga vikten som min flygbiljett tillåter i bagage...

****

Jag saknar faktiskt min pappa. Han fyller snart 90-år och jag hade verkligen viljat vara hemma och fira honom. Min pappa är den mest underbara person jag har i mitt liv. Han är vänligheten och omtänksamheten personifierad. Jag blir ibland rädd för att det ska hända honom något innan jag kommer hem. Att han inte skulle finnas kvar där och vänta på mig... DET är nog en av mina "rädslor" som jag har här nere. En egoistisk längtan efter en pappa som jag vet längtar efter mig också...Men jag känner att han tänker mycket på mig och jag tänker mycket på honom. Han och mamma har det iallafall bra och det känns tryggt :-)

****

Jag känner att jag behöver den här tiden av "isolering" från mina nära och kära. Jag behöver lära mig att jag kan inte rädda världen. jag kan inte alltid vara alla till lags. Här är det så skönt. Jag har nystartat alla mina vänskapsrelationer här med att hålla en viss distans. De vänner jag skaffat är vana att jag säger nej till arrangemang och träffar, men de slutar inte att fråga- vilket är kul. I kväll är det en invigning av ett nytt Yoga och kampsportscenter här, det är några killar som är riktigt duktiga på kampsport och som tydligen även har gjort bra ifrån sig internationellt som har öppnat ett center. Vi var ditbjudna till invigningen klockan 19. Men jag och Olivia valde att stanna hemma. Vi ville bara ta det lugnt. Det är skönt att vi är lika på det viset att vi inte behöver en massa yttre stimuli för att vara nöjda med tillvaron.

****

Imorgon ska föräldrarna till barnen på skolan ihop med barnen, samlas för att äta lunch i Odayam vid stranden. Förra fredagen tackade jag nej pga att min mage krånglade, men imorgon funderar jag på att delta. Det kan ju vara trevligt med lite omväxling i umgänget, plus att det är en härlig promenad efter stranden till Odayam. Jag och Lena (en annan mamma) ska promenera dit på förmiddagen tillsammans. Hoppas det inte regnar... Det är egentligen mysigast att promenera där tidigt på morgonen då alla fiskarna drar upp sina nät. Otroligt intressant :-) Det känns som att befinna sig tusentals år tillbaka i tiden...

****

I dag hade jag inte så mycket matnyttig information att skriva. Det blev mest ett ordbajseri av tankar som svävar. Nu ska jag iallafall göra kväll med Olivia, spela några parti kort med henne, läsa lite bok och sen ska hon sova gott som hon oftast gör... Så morgonpigga som vi är här brukar vi aldrig vara hemma, men det kan ju bero på att vi kommer oss isäng i bra tid och har fått in bra sovrutiner....

Önskar er alla hemma i Sverige en underbar kväll.....

Måndag 22nov 19.15

I dag är första dagen sen torsdagsnatten som min mage är någolunda stabil. Jag har kunnat äta kokta ägg några gånger idag, samt en havrepannkaka. Jag dricker fortfarande massor av te och vatten samt Resorb morgon och kväll. Det är skönt att få börja äta. hungern har varit nästan värre än själva diarrén och magknipet. Jag hoppas innerligt att Olivia slipper ha denna magåkomma...

Jag har målat en del idag. Men jag har inte ork i den utsträckning som jag har inspiration. La mig på soffan vid 12- tiden för att slumra lite och vaknade inte förrän Olivia kom hem från skolan 14.30. Det är iallafall väldigt skönt att hon nu är bra i ögonen och pigg som vanligt :-)

Olivia har haft lite hemlängtan igen, främst efter sina kompisar, sin klass men även efter vissa vardagliga saker som Bolibompa, barbiedockorna och att åka skridskor. Samt efter svensk mat! Hon envisas fortfarande med att bara äta ris ock potatis på skolan och vägrar smaka de vegetariska alternativen som serveras till. Det är hon och två barn till som har problem med den indiska maten. Igår så tog min landlord Rita hem mat till Olivia från ABBA så hon fick spaghetti med köttfärssås- det räckte till både lunch och middag.. Olivia var lycklig. Idag har jag stekt plättar till henne för hundrafyrtiofjärde gången :-) Nu har jag ju det ganska lyxigt eftersom jag har fått tag på både en visp och en stekspade! Det ni! ;-)

Själv har jag haft en liten svacka i lördagskväll. Längtade efter mina nära och kära. Men även efter min soffa, pollygodis, tv:n och gott kaffe. Kände mig lite ynklig med dålig mage, krasslig unge och ett evigt hällregnande. Det har regnat så mycket och hårt att takpannorna har flyttat på sig och vatten har kommit in under innertaket- men ännu inte in i själva huset. MEN jag är ganska less på den otroliga fukten. När kläderna på hyllorna är fuktiga, disken aldrig torkar, handdukarna är ständigt våta och sängkläderna känns fuktiga- då blir man faktiskt lite less regnet! I toaletten har det regnat in, det syns på det vita kaklet och träet kring fönstret är totalt genom fuktigt. Det har till och med vuxit en liten svamp där på ett dygn! Snickaren skulle komma nu i dagarna, likaså takläggaren, för att åtgärda problemen. Huset jag bor i är ju byggt för knappa två år sen så det är nytt och fräscht. Men byggnormerna här är inte direkt detsamma som hemma... Jag skulle nog INTE vilja bygga hus här! Inte i denna fukt som monsunen ger- två gånger per år. Förra året höll monsunen i sig till sista veckan av november, så jag hoppas denna slutar snart. När marken börjar torka upp så blir det förhoppningsvis också mindre mygg, för just nu är de små jäklarna jobbiga. Jag som knappast märker av svenska mygg får hemska röda stora bett här, Olivia har kliat sönder ett flertal och jag får ständigt dutta med antiseptisk sårsalva. Svenskt myggmedel hjälper föga, men tack å lov för Odomos- det indiska alternativet. Men just nu tycker jag att vi smörjer oss betydligt oftare med Odomos än med solcreme...

Min tavla som jag håller på med känns rolig att måla. Det är inspirerande igen även om orken inte är i topp. Hemma torkar ett akrylfärgslager medan jag sätter på en kaffetår medans här får jag vara glad om det är övermålningsbart dagen efter...Det som är positivt är ju att färgerna på paletten inte torkar :-)

Nu ska jag ta min lilla kvälls-ork till att spela några omgångar "finns i sjön" med min underbara unge och sen ska vi, som vanligt, göra tidig kväll. Regnet öser ner utanför igen och det är bäcksvart- så vad annars göra? Jag kan iallafall säga EN sak- jag längtar INTE hem till kylan och snön iallafall! Den kan jag verkligen vara utan...

*Kärlek och omtanke till de mina och alla andra som behöver det*

Måndag 22nov 19.15

*Jag älskar många- det är rikedom*

****

I dag är första dagen sen torsdagsnatten som min mage är någolunda stabil. Jag har kunnat äta kokta ägg några gånger idag, samt en havrepannkaka. Jag dricker fortfarande massor av te och vatten samt Resorb morgon och kväll. Det är skönt att få börja äta. hungern har varit nästan värre än själva diarrén och magknipet. Jag hoppas innerligt att Olivia slipper ha denna magåkomma...

****

Jag har målat en del idag. Men jag har inte ork i den utsträckning som jag har inspiration. La mig på soffan vid 12- tiden för att slumra lite och vaknade inte förrän Olivia kom hem från skolan 14.30. Det är iallafall väldigt skönt att hon nu är bra i ögonen och pigg som vanligt :-)

****

Olivia har haft lite hemlängtan igen, främst efter sina kompisar, sin klass men även efter vissa vardagliga saker som Bolibompa, barbiedockorna och att åka skridskor. Samt efter svensk mat! Hon envisas fortfarande med att bara äta ris ock potatis på skolan och vägrar smaka de vegetariska alternativen som serveras till. Det är hon och två barn till som har problem med den indiska maten. Igår så tog min landlord Rita hem mat till Olivia från ABBA så hon fick spaghetti med köttfärssås- det räckte till både lunch och middag.. Olivia var lycklig. Idag har jag stekt plättar till henne för hundrafyrtiofjärde gången :-) Nu har jag ju det ganska lyxigt eftersom jag har fått tag på både en visp och en stekspade! Det ni! ;-)

****

Själv har jag haft en liten svacka i lördagskväll. Längtade efter mina nära och kära. Men även efter min soffa, pollygodis, tv:n och gott kaffe. Kände mig lite ynklig med dålig mage, krasslig unge och ett evigt hällregnande. Det har regnat så mycket och hårt att takpannorna har flyttat på sig och vatten har kommit in under innertaket- men ännu inte in i själva huset. MEN jag är ganska less på den otroliga fukten. När kläderna på hyllorna är fuktiga, disken aldrig torkar, handdukarna är ständigt våta och sängkläderna känns fuktiga- då blir man faktiskt lite less regnet! I toaletten har det regnat in, det syns på det vita kaklet och träet kring fönstret är totalt genom fuktigt. Det har till och med vuxit en liten svamp där på ett dygn! Snickaren skulle komma nu i dagarna, likaså takläggaren, för att åtgärda problemen. Huset jag bor i är ju byggt för knappa två år sen så det är nytt och fräscht. Men byggnormerna här är inte direkt detsamma som hemma... Jag skulle nog INTE vilja bygga hus här! Inte i denna fukt som monsunen ger- två gånger per år.

****

Förra året höll monsunen i sig till sista veckan av november, så jag hoppas denna slutar snart. När marken börjar torka upp så blir det förhoppningsvis också mindre mygg, för just nu är de små jäklarna jobbiga. Jag som knappast märker av svenska mygg får hemska röda stora bett här, Olivia har kliat sönder ett flertal och jag får ständigt dutta med antiseptisk sårsalva. Svenskt myggmedel hjälper föga, men tack å lov för Odomos- det indiska alternativet. Men just nu tycker jag att vi smörjer oss betydligt oftare med Odomos än med solcreme...

****

Min tavla som jag håller på med känns rolig att måla. Det är inspirerande igen även om orken inte är i topp. Hemma torkar ett akrylfärgslager medan jag sätter på en kaffetår medans här får jag vara glad om det är övermålningsbart dagen efter...Det som är positivt är ju att färgerna på paletten inte torkar :-)

****

Nu ska jag ta min lilla kvälls-ork till att spela några omgångar "finns i sjön" med min underbara unge och sen ska vi, som vanligt, göra tidig kväll. Regnet öser ner utanför igen och det är bäcksvart- så vad annars göra? Jag kan iallafall säga EN sak- jag längtar INTE hem till kylan och snön iallafall! Den kan jag verkligen vara utan...

****

*Kärlek och omtanke till de mina och alla andra som behöver det*

Söndag den 21/11 09.30

Ingen skön natt....

Min mage gjorde revolt i natt åter igen och jag har haft magknip, diarre och viljat kräkas. Jag har vandrat omkring som en osalig ande från tvåtiden till fem. Men nu är magen stilla igen. Det var dumt av mig att prova äta lite fast föda igår, i dag ska jag bara dricka the och vatten, allt för att inte reta igång magen igen. Den måste få vila och ta hand om de bakterier den inte är van med. Jag vågar inte riktigt ta mig så långt från en toalett i dag heller, men just nu är magen lugn och har varit det sen femtiden då jag somnade om. Nu på morgonen har jag druckit tre muggar ajur veda the och vatten. Det blir som sagt dagens diet, bara för att hålla vätskebalansen och inget annat.

Olivias ögon är bättre men hon blödde näsblod i dag igen. Dessutom känns hon lite varm. Inget bad för henne idag, till hennes stora besvikelse. Det blir en hemmadag i dag också. Jag tror faktiskt att Olivias kropp har fått en allergisk reaktion. Hennes röda ögon och näsblodet tyder på det. Eftersom hon blir rödare i ögonen när takfläktar eller AC körs, så tror jag helt enkelt att hennes kropp har reagerat på alla små mögelsporer som finns precis överallt inomhus just nu. Tack vare monsunen. Hade jag vetat detta hade jag tagit med mig antihistamin från Sverige, men om hon fortfarande reagerar imorgon så blir det ett läkarbesök trots att ögonen är betydligt bättre. De har ju allergimediciner här likväl som hemma. Tack å lov är sjukvården här bra, minst lika bra som hemma- om man har pengar. Ett läkarbesök kostar inte mycket, kanske en tiondel mot för i Sverige. Men det är ändå mycket pengar för de som inte har några.

Grundfärgen på min ena målarduk verkar ha torkat halvskapligt. Kanske kan jag arbeta lite idag. Men jag tänkte också ta en runda med dammtrasan och försöka få undan lite mögelsporer från saker som ligger undanstoppade och där möglet gror. Bland annat mina resväskor, min neccesär och min svenska moniltelefon som jag inte använder. Den såg lite luddig ut :-S Nu förstår jag varför det inte finns några garderober till kläder och annat, utan bara hyllor och stång för galgar så kläderna får hänga luftigt. Ett par svarta byxor som jag hade hängt på en krok på väggen bakom badrumsdörren hade en blåvit hinna...mysigt.....

Mögelsporerna som monsunen orsakar är iallafall inte farliga. Det är inte något som orsaskar svåra hälsoproblem. Men det kan skapa reaktioner för oss som inte är vana. Bara monsunen är över så slipper vi denna fuktiga och kvava luften så torkar allt upp och det blir betydligt bättre. Så mycket som det har ösregnat och åskat sen vi kom hit så är det ju inte konstigt om precis ALLT är fuktigt. Sista två veckorna har det nog åskat i princip varenda natt, och vissa dagar. Om jag diskar undan disken på kvällen och sätter i diskstället så är alla vattendroppar kvar på tallrikar o glas fortfarande på morgonen, kanske hela dagen efter - då kan ni förstå att luften är mättad och inte kan "torka upp" något.

Jag har funderat mycket nu ett par dagar i stillhet. Jag har låtit tankarna vandra sina egna vägar. Jag har bestämt mig för att välja ut maximalt två projekt att stödja medan jag är här. Det ena har jag redan bestämt att det ska bli ett barnhem, vilket vet vi inte ännu eftersom det finns flera. Det andra projektet får tiden utvisa. kanske en specifik person, familj eller något annat, jag vet att det iallafall kommer att visa sig vem eller vad.

Jag fick nästan panik av den respons som min förfrågan på Facebook gav, då jag frågade om någon av mina vänner ville ställa upp och stötta hjälparbete här i Indien. Det blev ett otroligt fint gensvar. Flera av mina vänner gör sina egna små insamlingar hemma i Sverige. Det känns fint att kunna hjälpa på plats och att varenda krona verkligen kommer att gå fram eftersom jag inte har någon "administrations kostnad" alls. Jag tänkte just på det, att exempelvis 30 svenska kronor är stora pengar här nere för den som inga har. Det är flera mål mat eller ett läkarbesök. Bara min mage blir okay så ska jag ta tag i de praktiska sakerna att ordna ett konto och annat som krävs för att de som vill kan få vara med och skänka en liten julpeng.

Först kände jag att kravet på mig blir stort, men sen när jag började fundera så insåg jag att det var min prestationsångest som slog i taket. Kravet blir ju egentligen inte större om vi är fler som hjälper- snarare mindre :-) Jag har på min lott att se till att pengarna kommer fram och är ju redan på plats- så det känns nu mer som en ärofull sak än en prestation. Jag är glad över förtroendet och skall verkligen förvalta det väl :-)

Nu ska jag lägga mig och läsa lite och försöka ta det lite lugnt, trött efter nattens toa-race. Måste hämta lite styrka till att sanera undan mögelsporer här inne så att min lillgumma börjar må ÄNNU bättre...

*Kärlek till er alla där ute*

Söndag den 21/11 09.30

Ingen skön natt....

Min mage gjorde revolt i natt åter igen och jag har haft magknip, diarre och viljat kräkas. Jag har vandrat omkring som en osalig ande från tvåtiden till fem. Men nu är magen stilla igen. Det var dumt av mig att prova äta lite fast föda igår, i dag ska jag bara dricka the och vatten, allt för att inte reta igång magen igen. Den måste få vila och ta hand om de bakterier den inte är van med. Jag vågar inte riktigt ta mig så långt från en toalett i dag heller, men just nu är magen lugn och har varit det sen femtiden då jag somnade om. Nu på morgonen har jag druckit tre muggar ajur veda the och vatten. Det blir som sagt dagens diet, bara för att hålla vätskebalansen och inget annat.

****

Olivias ögon är bättre men hon blödde näsblod i dag igen. Dessutom känns hon lite varm. Inget bad för henne idag, till hennes stora besvikelse. Det blir en hemmadag i dag också. Jag tror faktiskt att Olivias kropp har fått en allergisk reaktion. Hennes röda ögon och näsblodet tyder på det. Eftersom hon blir rödare i ögonen när takfläktar eller AC körs, så tror jag helt enkelt att hennes kropp har reagerat på alla små mögelsporer som finns precis överallt inomhus just nu. Tack vare monsunen. Hade jag vetat detta hade jag tagit med mig antihistamin från Sverige, men om hon fortfarande reagerar imorgon så blir det ett läkarbesök trots att ögonen är betydligt bättre. De har ju allergimediciner här likväl som hemma. Tack å lov är sjukvården här bra, minst lika bra som hemma- om man har pengar. Ett läkarbesök kostar inte mycket, kanske en tiondel mot för i Sverige. Men det är ändå mycket pengar för de som inte har några.

****

Grundfärgen på min ena målarduk verkar ha torkat halvskapligt. Kanske kan jag arbeta lite idag. Men jag tänkte också ta en runda med dammtrasan och försöka få undan lite mögelsporer från saker som ligger undanstoppade och där möglet gror. Bland annat mina resväskor, min neccesär och min svenska moniltelefon som jag inte använder. Den såg lite luddig ut :-S Nu förstår jag varför det inte finns några garderober till kläder och annat, utan bara hyllor och stång för galgar så kläderna får hänga luftigt. Ett par svarta byxor som jag hade hängt på en krok på väggen bakom badrumsdörren hade en blåvit hinna...mysigt.....

Mögelsporerna som monsunen orsakar är iallafall inte farliga. Det är inte något som orsaskar svåra hälsoproblem. Men det kan skapa reaktioner för oss som inte är vana. Bara monsunen är över så slipper vi denna fuktiga och kvava luften så torkar allt upp och det blir betydligt bättre. Så mycket som det har ösregnat och åskat sen vi kom hit så är det ju inte konstigt om precis ALLT är fuktigt. Sista två veckorna har det nog åskat i princip varenda natt, och vissa dagar. Om jag diskar undan disken på kvällen och sätter i diskstället så är alla vattendroppar kvar på tallrikar o glas fortfarande på morgonen, kanske hela dagen efter - då kan ni förstå att luften är mättad och inte kan "torka upp" något.

****

Jag har funderat mycket nu ett par dagar i stillhet. Jag har låtit tankarna vandra sina egna vägar. Jag har bestämt mig för att välja ut maximalt två projekt att stödja medan jag är här. Det ena har jag redan bestämt att det ska bli ett barnhem, vilket vet vi inte ännu eftersom det finns flera. Det andra projektet får tiden utvisa. kanske en specifik person, familj eller något annat, jag vet att det iallafall kommer att visa sig vem eller vad.

Jag fick nästan panik av den respons som min förfrågan på Facebook gav, då jag frågade om någon av mina vänner ville ställa upp och stötta hjälparbete här i Indien. Det blev ett otroligt fint gensvar. Flera av mina vänner gör sina egna små insamlingar hemma i Sverige. Det känns fint att kunna hjälpa på plats och att varenda krona verkligen kommer att gå fram eftersom jag inte har någon "administrations kostnad" alls. Jag tänkte just på det, att exempelvis 30 svenska kronor är stora pengar här nere för den som inga har. Det är flera mål mat eller ett läkarbesök.

****

Bara min mage blir okay så ska jag ta tag i de praktiska sakerna att ordna ett konto och annat som krävs för att de som vill kan få vara med och skänka en liten julpeng.

Först kände jag att kravet på mig blir stort, men sen när jag började fundera så insåg jag att det var min prestationsångest som slog i taket. Kravet blir ju egentligen inte större om vi är fler som hjälper- snarare mindre :-) Jag har på min lott att se till att pengarna kommer fram och är ju redan på plats- så det känns nu mer som en ärofull sak än en prestation. Jag är glad över förtroendet och skall verkligen förvalta det väl :-)

****

Nu ska jag lägga mig och läsa lite och försöka ta det lite lugnt, trött efter nattens toa-race. Måste hämta lite styrka till att sanera undan mögelsporer här inne så att min lillgumma börjar må ÄNNU bättre...

*Kärlek till er alla där ute*

Lördag 20/11 09.30

Igår eller i förrgår fanns inte tillstymmelsen till orka att blogga. Jag var totalt slutkörd av att vara i Trivandrum en hel dag i torsdags. Vi åkte 9 på morgonen och var hemma 19. Det var en dag fylld av intressanta möten och tankar. Utan Sabu, vår underbara chaufför, hade ingenting fungerat! Han var rena detektiven i stadens myller för att ta oss till de ställen vi behövde besöka. Jag hade två mål; Handla konstnärsmaterial och besöka SPCA dog rescue center.

Butiken som säljer konstnärsmaterial hittade vi efter bara lite letande. Den låg högst upp i ett "shoppingcenter" . En liten butik med en underbart go äldre farbror som ägde och drev den. Jag räddade antagligen kassan och lönerna till hans två söta butiksbiträden för en hel vecka ;-) Jag köpte totalt 14 galleri dukar (Winsor & Newton), alla stora dukar de hade på lager samt några små. Jag köpte även ett staffli. Det är ett fint staffli som i Sverige hade kostat multum. Dyrt även här i Indien men inte på långa vägar som i Svedala :-) Nu slipper jag vänta på att en lokal snickare skall ta sig an att tillverka ett, plus att detta var bärbart, rymmer färg, penslar och annat, så jag kan ha med mig det. När jag väl åker härifrån finns det säkert någon lokal konstnär som blir överlycklig av att få det :-) Tre jättestora kartonger material fick Sabu bära ner till bilen. Men nu har jag arbetsmaterial för en tid framöver så att jag äntligen kan börja arbeta. Just nu står Olivia med full koncentration och inviger staffliet. Hon målar en indisk elefant, palmer och hyddor :-) Influerad av omgivningen.

Olivia har drabbats av en ögoninfektion. Det kliar och irriterar men kommer inget var. Fyra dagar har det pågått till och ifrån. Hon kontrolleras av en ajur vedisk läkare här intill. Vi hade planer på att åka in till en ögonläkare i Varkala idag, men ögonen verkar ha blivit bättre. Det är jobbigt för henne när det kliar, men hon har inte ont eller är påverkad på annat vis Ingen feber. MEN i ett tropiskt land som detta så tror jag ändå att man ska vara lite extra vaksam på alla åkommor. Här är det till exempelvis så att man åker till doktorn första dagen ett barn får feber. För att vara i god tid ifall det är en tropisk sjukdom av något slag. Hemma i Sverige vill de att man väntar tre dagar. På tre dagar här kan det hända mycket med ett febrigt barn här...

I Trivandrum så sökte jag förgäves efter SPCA:s kontor. Jag hade fått en adress på ett papper, men hur vi än letade så fann vi det inte. Tillslut fick vi kontakt med en man som driver en djuraffär specifikt för hundar. Han kunde god engelska och han visste av ett annat hundhem som ligger en bit utanför Trivandrum och drivs av en väldigt excentrisk indisk kvinna. Jag frågade om han kunde tänka sig att ta oss dit och det gjorde han. Det förde oss på ringlande vägar ut från stadskärnan in i fattigmansland. Vi hade aldrig hittat dit utan hans hjälp. Det var intressant att se hur de arbetade där. Så milsvida från hur vi skulle göra i västvärlden. På något vis så görs allt "bakvänt" . Viljan att ta hand om djuren finns, men resurserna och i många fall kunskaperna saknas.

Här i Kerala finns en lag stiftad att du inte får döda en hund. Därför finns det alldeles för många lösspringande hundar. Fick berättat för mig att det till och med är så, att om man har en hund man inte vill ha kvar så kan man inte be en veterinär avliva den man släpper antingen ut den på gatan eller så ringer man- elektrikern!

Elektrikern? Ja, tydligen så får han i vissa fall agera bödel genom att ge hunden elström så att hjärtat stannar och så var det en "olyckshändelse". Vet inte sanningshalten bakom detta påstående eftersom det är knappast något man pratar om, det låter väldigt grymt tycker jag. MEN ironiskt nog mer "humant" än det första alternativet- att låta hunden bli en "straydog"- gatuhund.

De behövde hjälp på hundhemmet. De behövde mycket hjälp. Men det blir inte från mig. Jag tänker inte gå in med varken tid eller pengar i ett projekt jag känner inte passar min livsfilosofi och där jag känner att jag inte kan göra nytta. Jag tycker INTE det är humant att räda livet på hundar som knappt lever ett värdigt liv och sen inte kunna ge dem den veterinärvård de behöver, då är det humanare med avlivning. De hundar de hade på denna plats var varken avmaskade eller avlusade och många väldigt skadade. Annars var där rent och fint måste jag säga. Endast hälften av hundarna var kastrerade- men alla var i samma stora rastgård "kastrater och icke kastrater" vilket skapade oro- och valpkullar...

Många hundar hade mask och loppor. Ögoninfektioner och sår. De som var aggressiva hölls i korta kedjor. Jag såg inga vattenskålar. Men de hade det tillsyvenes bättre där än på gatan.

Jag har funderat mycket på vad som kommer att hända med lilla "Sayeh" men jag tror att jag måste lägga de tankarna åt sidan nu ett par månader och inrikta mig på andra ting. Just nu har hon det bra. Punkt.

Jag funderar på att nästa vecka besöka det barnhem som jag har fått kontakter till. Men en annan kontakt jag har fått säger att det finns barnhem som har det betydligt sämre ställt än detta. Så jag tänker börja med ett besök, snarare än en insats. Det är viktigt för mig att de insatser som görs, både arbetsmässigt och pengamässigt verkligen behövs och används på rätt sätt. Jag fick lära mig mycket av en kontakt jag fick i Trivandrum- att ALDRIG ge pengar. Istället insatser. Behövs något köpas- se till att köpa det, behöver något lagas- se till att det blir lagat. I ett fattigt land som detta är det så otroligt lätt att delar av pengarna "försvinner" i någons ficka. Jag kan faktiskt förstå det. Absolut. Här är man tvungen att sätta sig själv och sin egen familj främst, likväl som över allt annanstans. Det är ju inte precis unikt för Indien att pengar förskingras eller försvinner- det händer ju titt som tätt i lilla Svedala. Att titta på lönerna VD, chefer och andra huvudpersoner i hjälporganisationerna lyfter- bara DET är skrämmande.

Min polioskadade vän blev jätteglad igår när jag och Olivia satt på restaurang och åt lunch. Han släpade sig fram och fick hälsa på Olivia. Vi satt och spelade 4 i rad hon och jag, så han satte sig intill en stund och skrattade gott åt Olivias försök till "fusk" Hahaha...vi hade en härlig stund. Kyparna försökte köra ut honom för de var rädda att han "störde oss" men jag sa "I´ts okay, he is my friend" Då gick det bra. Och han blev så lycklig. Han frågar inte längre efter pengar från mig. Jag vill inte heller sticka till honom ett par rupies här och där- det är inte det viktigaste för honom. Han är hel och ren, svälter inte. Men han vill träffa en läkare som tittar på om det går att räta ut hans skadade ben. Kanske kan jag ordna ett läkarmöte en dag? Jag har inte sagt att jag ska, men jag ska försöka. En bedömning av en duktig kirurg om det ens är någon idé att operera honom. Att se honom på kryckor hade betytt mycket för mig :-) Rullstol är inte att tänka på här, eftersom vägarna är i-princip- oframkomliga utan hjälp av en assistent. Det är definitivt inte handikappsanpassat på något vis.

Nu ska jag göra frukost åt min sjungande unge som ligger i hängmattan och klipper blommor av löv. Egentligen skulle jag behöva in till Varkala och handla lite idag, men jag vågar inte eftersom min mage är i olag idag. Jag har sprungit på toan och "sprutlackerat" hela natten. Första magåkomman här och ironiskt nog var det nog min egen lins gryta som orsakade den. Jag hade rester kvar i kylskåpet från dagen innan och åt det kallt. Jag skulle ha hettat upp maten eftersom kylskåpet inte är pålitligt som hemma på grund av alla strömavbrott...Men man lär sig :-) Jag har faktiskt väntat på första "magsjukan" eftersom de flesta råkar på att få det här i Indien mer eller mindre, med våra västerländska magar. Olivia har iallafall klarat sig- än så länge. Flera av mina västerländska vänner har redan hunnit avverka sin första magåkomma och nu är det min tur. I natt hade jag magknip men nu har det lättat. I dag blir det the, vatten och kanske lite kokt ris. Inget som kan reta igång magen igen.

Sköt om er.....*kärlek och omtanke*

Lördag 20/11 09.30

Man kan inte hjälpa alla men alla kan hjälpa någon

****

Igår eller i förrgår fanns inte tillstymmelsen till orka att blogga. Jag var totalt slutkörd av att vara i Trivandrum en hel dag i torsdags. Vi åkte 9 på morgonen och var hemma 19. Det var en dag fylld av intressanta möten och tankar. Utan Sabu, vår underbara chaufför, hade ingenting fungerat! Han var rena detektiven i stadens myller för att ta oss till de ställen vi behövde besöka. Jag hade två mål; Handla konstnärsmaterial och besöka SPCA dog rescue center.

****

Butiken som säljer konstnärsmaterial hittade vi efter bara lite letande. Den låg högst upp i ett "shoppingcenter" . En liten butik med en underbart go äldre farbror som ägde och drev den. Jag räddade antagligen kassan och lönerna till hans två söta butiksbiträden för en hel vecka ;-) Jag köpte totalt 14 galleri dukar (Winsor & Newton), alla stora dukar de hade på lager samt några små. Jag köpte även ett staffli. Det är ett fint staffli som i Sverige hade kostat multum. Dyrt även här i Indien men inte på långa vägar som i Svedala :-) Nu slipper jag vänta på att en lokal snickare skall ta sig an att tillverka ett, plus att detta var bärbart, rymmer färg, penslar och annat, så jag kan ha med mig det. När jag väl åker härifrån finns det säkert någon lokal konstnär som blir överlycklig av att få det :-) Tre jättestora kartonger material fick Sabu bära ner till bilen. Men nu har jag arbetsmaterial för en tid framöver så att jag äntligen kan börja arbeta. Just nu står Olivia med full koncentration och inviger staffliet. Hon målar en indisk elefant, palmer och hyddor :-) Influerad av omgivningen.

****

Olivia har drabbats av en ögoninfektion. Det kliar och irriterar men kommer inget var. Fyra dagar har det pågått till och ifrån. Hon kontrolleras av en ajur vedisk läkare här intill. Vi hade planer på att åka in till en ögonläkare i Varkala idag, men ögonen verkar ha blivit bättre. Det är jobbigt för henne när det kliar, men hon har inte ont eller är påverkad på annat vis Ingen feber. MEN i ett tropiskt land som detta så tror jag ändå att man ska vara lite extra vaksam på alla åkommor. Här är det till exempelvis så att man åker till doktorn första dagen ett barn får feber. För att vara i god tid ifall det är en tropisk sjukdom av något slag. Hemma i Sverige vill de att man väntar tre dagar. På tre dagar här kan det hända mycket med ett febrigt barn här...

****

I Trivandrum så sökte jag förgäves efter SPCA:s kontor. Jag hade fått en adress på ett papper, men hur vi än letade så fann vi det inte. Tillslut fick vi kontakt med en man som driver en djuraffär specifikt för hundar. Han kunde god engelska och han visste av ett annat hundhem som ligger en bit utanför Trivandrum och drivs av en väldigt excentrisk indisk kvinna. Jag frågade om han kunde tänka sig att ta oss dit och det gjorde han. Det förde oss på ringlande vägar ut från stadskärnan in i fattigmansland. Vi hade aldrig hittat dit utan hans hjälp. Det var intressant att se hur de arbetade där. Så milsvida från hur vi skulle göra i västvärlden. På något vis så görs allt "bakvänt" . Viljan att ta hand om djuren finns, men resurserna och i många fall kunskaperna saknas.

****

Här i Kerala finns en lag stiftad att du inte får döda en hund. Därför finns det alldeles för många lösspringande hundar. Fick berättat för mig att det till och med är så, att om man har en hund man inte vill ha kvar så kan man inte be en veterinär avliva den man släpper antingen ut den på gatan eller så ringer man- elektrikern!

Elektrikern? Ja, tydligen så får han i vissa fall agera bödel genom att ge hunden elström så att hjärtat stannar och så var det en "olyckshändelse". Vet inte sanningshalten bakom detta påstående eftersom det är knappast något man pratar om, det låter väldigt grymt tycker jag. MEN ironiskt nog mer "humant" än det första alternativet- att låta hunden bli en "straydog"- gatuhund.

****

De behövde hjälp på hundhemmet. De behövde mycket hjälp. Men det blir inte från mig. Jag tänker inte gå in med varken tid eller pengar i ett projekt jag känner inte passar min livsfilosofi och där jag känner att jag inte kan göra nytta. Jag tycker INTE det är humant att räda livet på hundar som knappt lever ett värdigt liv och sen inte kunna ge dem den veterinärvård de behöver, då är det humanare med avlivning. De hundar de hade på denna plats var varken avmaskade eller avlusade och många väldigt skadade. Annars var där rent och fint måste jag säga. Endast hälften av hundarna var kastrerade- men alla var i samma stora rastgård "kastrater och icke kastrater" vilket skapade oro- och valpkullar...

Många hundar hade mask och loppor. Ögoninfektioner och sår. De som var aggressiva hölls i korta kedjor. Jag såg inga vattenskålar. Men de hade det tillsyvenes bättre där än på gatan.

Jag har funderat mycket på vad som kommer att hända med lilla "Sayeh" men jag tror att jag måste lägga de tankarna åt sidan nu ett par månader och inrikta mig på andra ting. Just nu har hon det bra. Punkt.

****

Jag funderar på att nästa vecka besöka det barnhem som jag har fått kontakter till. Men en annan kontakt jag har fått säger att det finns barnhem som har det betydligt sämre ställt än detta. Så jag tänker börja med ett besök, snarare än en insats. Det är viktigt för mig att de insatser som görs, både arbetsmässigt och pengamässigt verkligen behövs och används på rätt sätt. Jag fick lära mig mycket av en kontakt jag fick i Trivandrum- att ALDRIG ge pengar. Istället insatser. Behövs något köpas- se till att köpa det, behöver något lagas- se till att det blir lagat. I ett fattigt land som detta är det så otroligt lätt att delar av pengarna "försvinner" i någons ficka. Jag kan faktiskt förstå det. Absolut. Här är man tvungen att sätta sig själv och sin egen familj främst, likväl som över allt annanstans. Det är ju inte precis unikt för Indien att pengar förskingras eller försvinner- det händer ju titt som tätt i lilla Svedala. Att titta på lönerna VD, chefer och andra huvudpersoner i hjälporganisationerna lyfter- bara DET är skrämmande.

****

Min polioskadade vän blev jätteglad igår när jag och Olivia satt på restaurang och åt lunch. Han släpade sig fram och fick hälsa på Olivia. Vi satt och spelade 4 i rad hon och jag, så han satte sig intill en stund och skrattade gott åt Olivias försök till "fusk" Hahaha...vi hade en härlig stund. Kyparna försökte köra ut honom för de var rädda att han "störde oss" men jag sa "I´ts okay, he is my friend" Då gick det bra. Och han blev så lycklig. Han frågar inte längre efter pengar från mig. Jag vill inte heller sticka till honom ett par rupies här och där- det är inte det viktigaste för honom. Han är hel och ren, svälter inte. Men han vill träffa en läkare som tittar på om det går att räta ut hans skadade ben. Kanske kan jag ordna ett läkarmöte en dag? Jag har inte sagt att jag ska, men jag ska försöka. En bedömning av en duktig kirurg om det ens är någon idé att operera honom. Att se honom på kryckor hade betytt mycket för mig :-) Rullstol är inte att tänka på här, eftersom vägarna är i-princip- oframkomliga utan hjälp av en assistent. Det är definitivt inte handikappsanpassat på något vis.

****

Nu ska jag göra frukost åt min sjungande unge som ligger i hängmattan och klipper blommor av löv. Egentligen skulle jag behöva in till Varkala och handla lite idag, men jag vågar inte eftersom min mage är i olag idag. Jag har sprungit på toan och "sprutlackerat" hela natten. Första magåkomman här och ironiskt nog var det nog min egen lins gryta som orsakade den. Jag hade rester kvar i kylskåpet från dagen innan och åt det kallt. Jag skulle ha hettat upp maten eftersom kylskåpet inte är pålitligt som hemma på grund av alla strömavbrott...Men man lär sig :-) Jag har faktiskt väntat på första "magsjukan" eftersom de flesta råkar på att få det här i Indien mer eller mindre, med våra västerländska magar. Olivia har iallafall klarat sig- än så länge. Flera av mina västerländska vänner har redan hunnit avverka sin första magåkomma och nu är det min tur. I natt hade jag magknip men nu har det lättat. I dag blir det the, vatten och kanske lite kokt ris. Inget som kan reta igång magen igen.

Sköt om er.....*kärlek och omtanke*

...Godmorgon...

I dag känner jag att det är en sån där funderar-dag. Eller rättare sagt- en filosoferardag. En dag då tankarna liksom trevar runt bland känslor, minnen, bilder och funderingar och försöker få dessa att passa in i det oändliga puzzlet som är mitt liv.

Jag känner mig utvilad efter helt 10 timmars sömn. Regnet har öst ner i natt och i morse har jag fått sätta en spann mitt på golvet eftersom det har samlats vatten i innertaket och läckt in. Troligen har en takpanna flyttat på sig lite av störtregnets otroliga kraft. Takläggaren är här och ska fixa taket på ett av de andra husen så jag antar att han kan ta en titt på mitt också. Just nu är de på jakt efter någon som har en stege. Den enka stege som finns här är för kort eftersom husen är ganska höga och takpannorna tydligen kan gå sönder om man går på dem när det har regnat och de är blöta. Allt är så primitivt beträffande reparationer och hantverk här. Ändå är allt på något vis så självklart. Hantverkarna kan sådant som vi i Sverige kanske glömmer bort att tänka på eftersom vi konsumerar så flitigt och allt kan lätt bytas ut. Här tar man tillvara på allt som går att återanvända. Ingenting onödigt kastas bort. Skulle Indien vara ett lika stort konsumtionssamhälle som Sverige skulle de fullkomligen drunkna i sina egna sopor. Det är nog illa som det är idag...

Jag hade en omtumlande dag igår. Känslomässigt omtumlande men vacker. Jag blir allt mer tacksam över att jag är den jag är och att jag har förmågan att känna den enorma kärlek i hjärtat för annat levande som jag faktiskt har. Ja, jag har många gånger fått höra att jag inte ska vara "så naiv" men är det naivt att känna kärlek? Då är jag gärna "naiv". Själv anser jag mig både klok och eftertänksam i mina handlingar. Jag försöker att inte rusa på men jag följer ofta mitt hjärta, naivt eller inte. Jag tycker om att känna kärlek och omtanke. Det får världen att bli lite vackrare och varmare. Det lilla i det stora.

Vänlighet lönar sig nästan alltid. Och de gånger det INTE lönar sig, är det mottagarens bittra hjärta som behöver öppnas, inte mitt som behöver stänga av.

Igår möttes jag av en vänlighet som var enorm. Jag var, som vanligt, och skulle handla hos min favorit farbror i det lilla plåtskjulet. Jag hade Olivia med mig. Vi skulle bland annat köpa mjölk och ägg för att jag hade lovat henne att steka pannkakor. Mjölkleveransen var försenad så vi gick hem igen för att invänta den. En timme senare gick vi tillbaka. Bilen som levererar mjölken hade fått problem på vägen. Men den gode gamle mannen i affären frågade hur mycket mjölk vi behövde. Jag visade upp fyra fingrar. Fyra halvlitrar. ( mjölken säljs i halvliters påsar) Han skickade en av sina medarbetare med mopeden och lite pengar. Det visade sig att han åkte till en annan butik en bra bit från oss, köpte fyra mjölk till mig, kom tillbaka och vi kunde handla det vi behövde PLUS mjölk! DET kallar jag service! Inte ett öre ville han ha för besväret. Priset jag betalar för min mat i hans butik är detsamma som indiska kunder betalar.

*Tacksamhet*

Jag har varit med om att en "supermarket" inne i Varkala har tagit "provision" för att jag var utlänning! Kan nämna att jag inte handlar i den butiken mer...jag handlar i de butiker som kan behandla mig som en vanlig kund- inte en penningstinn kossa från väst. Även om jag KAN betala mer än många indier så tycker jag att det är orättvist om jag ska behöva göra det. Varför? För att jag är vit? Betyder det att jag är rik?

I dag är en fin dag. En dag till eftertanke. En dag då jag ska ladda batterierna och bara vara. En dag som skall ge mig styrkan att fortsätta vara precis det jag vill vara, en kärleksfull människa. Men i dag ska min kärlek riktas mot mig själv. Jag behöver ladda upp inför morgondagens nya och säkert fantastiska möten...

Onsdag 17/11 10.10

...Godmorgon...

I dag känner jag att det är en sån där funderar-dag. Eller rättare sagt- en filosoferardag. En dag då tankarna liksom trevar runt bland känslor, minnen, bilder och funderingar och försöker få dessa att passa in i det oändliga puzzlet som är mitt liv.

****

Jag känner mig utvilad efter helt otroliga 10 timmars sömn. Regnet har öst ner i natt och i morse har jag fått sätta en spann mitt på golvet eftersom det har samlats vatten i innertaket och läckt in. Troligen har en takpanna flyttat på sig lite av störtregnets otroliga kraft. Takläggaren är här och ska fixa taket på ett av de andra husen så jag antar att han kan ta en titt på mitt också. Just nu är de på jakt efter någon som har en stege. Den enka stege som finns här är för kort eftersom husen är ganska höga och takpannorna tydligen kan gå sönder om man går på dem när det har regnat och de är blöta. Allt är så primitivt beträffande reparationer och hantverk här. Ändå är allt på något vis så självklart. Hantverkarna kan sådant som vi i Sverige kanske glömmer bort att tänka på eftersom vi konsumerar så flitigt och allt kan lätt bytas ut. Här tar man tillvara på allt som går att återanvända. Ingenting onödigt kastas bort. Skulle Indien vara ett lika stort konsumtionssamhälle som Sverige skulle de fullkomligen drunkna i sina egna sopor. Det är nog illa som det är idag...

Jag hade en omtumlande dag igår. Känslomässigt omtumlande men vacker. Jag blir allt mer tacksam över att jag är den jag är och att jag har förmågan att känna den enorma kärlek i hjärtat för annat levande som jag faktiskt har. Ja, jag har många gånger fått höra att jag inte ska vara "så naiv" men är det naivt att känna kärlek? Då är jag gärna "naiv". Själv anser jag mig både klok och eftertänksam i mina handlingar. Jag försöker att inte rusa på men jag följer ofta mitt hjärta, naivt eller inte. Jag tycker om att känna kärlek och omtanke. Det får världen att bli lite vackrare och varmare. Det lilla i det stora.

Vänlighet lönar sig nästan alltid. Och de gånger det INTE lönar sig, är det mottagarens bittra hjärta som behöver öppnas, inte mitt som behöver stänga av.

****

Igår möttes jag av en vänlighet som var enorm. Jag var, som vanligt, och skulle handla hos min favorit farbror i det lilla plåtskjulet. Jag hade Olivia med mig. Vi skulle bland annat köpa mjölk och ägg för att jag hade lovat henne att steka pannkakor. Mjölkleveransen var försenad så vi gick hem igen för att invänta den. En timme senare gick vi tillbaka. Bilen som levererar mjölken hade fått problem på vägen. Men den gode gamle mannen i affären frågade hur mycket mjölk vi behövde. Jag visade upp fyra fingrar. Fyra halvlitrar. ( mjölken säljs i halvliters påsar) Han skickade en av sina medarbetare med mopeden och lite pengar. Det visade sig att han åkte till en annan butik en bra bit från oss, köpte fyra mjölk till mig, kom tillbaka och vi kunde handla det vi behövde PLUS mjölk! DET kallar jag service! Inte ett öre ville han ha för besväret. Priset jag betalar för min mat i hans butik är detsamma som indiska kunder betalar.

*Tacksamhet*

****

Jag har varit med om att en "supermarket" inne i Varkala har tagit "provision" för att jag var utlänning! Kan nämna att jag inte handlar i den butiken mer...jag handlar i de butiker som kan behandla mig som en vanlig kund- inte en penningstinn kossa från väst. Även om jag KAN betala mer än många indier så tycker jag att det är orättvist om jag ska behöva göra det. Varför? För att jag är vit? Betyder det att jag är rik?

****

I dag är en fin dag. En dag till eftertanke. En dag då jag ska ladda batterierna och bara vara. En dag som skall ge mig styrkan att fortsätta vara precis det jag vill vara, en kärleksfull människa. Men i dag ska min kärlek riktas mot mig själv. Jag behöver ladda upp inför morgondagens nya och säkert fantastiska möten...

Tisdag 15 nov 11.15

Sitter på min favoritrestaurang ABBA och har ätit en långfrukost. Men i dag var den svår att få ner... En av tiggarna jag brukar hjälpa, en kille med förkrymta ben kom och bad om en slant som vanligt. Jag brukar ge honom 10 eller 20 rupies när jag har och han är väldigt tacksam. Idag bad jag faktiskt honom sitta till bords med mig en stund. Det blev ett intressant och långt samtal på knagglig engelska och jag fick hans levnadshistoria i korta drag. Den berörde mig djupt. Han är 22 år gammal och fick polio som spädbarn, därav de magra vanställda benen som ser ut som skelett med skinn på. Det ena benet är knöligt och snedställt med ett långt ärr eftersom han blev påkörd av en rickshaw för 4 år sen. Sedan dess drar han sig fram över marken med händerna, sittandes, med skavsår i både händer, ben och rumpa. Han berättade att han bor hos sin mamma och sin lillasyster inne i Varkala ochh tillbringar dagarna här ute på klippan med att tigga. Lillasyster är hans stolthet, hon är 10 år och hon går i skolan. Själv kan han varken läsa eller skriva. Han är muslim men inte praktiserande och känner sig sviken av Allah.Jag berättade att jag är kristen. Han frågade om jag tror på MIN Gud och jag sa ja. "Be för mig till din Gud" sa han, och jag sa ja, det ska jag göra.

Han blev så rörd att han började gråta när jag bad honom sätta sig vid mitt bord istället för på golvet. Jag kramade och tröstade honom länge. Denna kille är en av de många bevis på en ganska grym värld där det inte finns plats för de som är lytta och inte kan göra nytta i samhället. Jag frågade om han ville ha frukost, men han hade redan ätit. Hans mamma tar hand om honom. Hon arbetar inte heller eftersom hon har en utsliten axel och ständig värk.

Ägaren av restaurangen gav honom 20 rupies eftersom hon också brukar ge honom ibland. Medan vi satt och pratade kom en gammal kvinna och tiggde. Denne lytta kille gav MIG 10 av de 20 rupies han hade fått för att jag skulle sträcka över dem till henne. "She´s hungry and I´m not" sa han. Den gamla tanten blev så glad. De verkade inte känna varandra och han fick känna sig som en givmild gäst, sittandes på en restaurang. Det gjorde honom glad och stolt. Det var ett intressant samtal. Hans största dröm är en operation på ett sjukhus inne i Trivandrum där de har lovat honom att räta ut det ben som idag är vanställt när han blev påkörd. Hans dröm är att om det väl blir uträtat så kan han gå med käppar igen, som han gjorde innan olyckan... det är den största drömmen han har. Han har lyckats gömma och spara 3000 rupies av det han tigger ihop, men det är inte lätt eftersom hela hans familj lever på hans tiggande när mamman har värk och inte orkar arbeta längre. Han har blivit lovad en operation för 10000 rupies och mamman tycker det är svammel. Jag fick känslan av att det är denne lytta son som försörjer hela familjen med sitt tiggande så en operation vore inte positivt för familjens ekonomi. En engelsk läkare på ett sjukhus hade lovat hjälpa honom mot betalning men han var rädd att han bara skulle bli lurad på sina pengar. Efter en timmes samtal gav han mig namnet på läkaren och sjukhuset och frågade om inte jag kunde prata med läkaren och fråga om det verkligen skulle gå att hjälpa honom, läkaren pratar tydligen inte myalam och själv är han så dålig på engelska. Jag tog namnet på läkaren och sa att jag iallafall kan höra mig för bland de svenska läkare som arbetar här om en sådan operation ens är praktiskt möjlig. Många tårar fälldes medan vi satt och pratade. Han frågade om Sverige och om snö. En kille med ett otroligt sorgligt levnadsöde och de vackraste ögon man kan tänka sig. Det var inte svårt att trösta och krama honom eftersom jag har ett alldeles för stort modershjärta. När jag väl hade ätit min frukost och betalat för den med en 500 rupies så gav jag honom 200 rupies av dessa. Tårarna rann över och han tackade. Jag sa att jag inte kan hjälpa honom med mer pengar än så men att jag skulle be till Gud att beskydda honom. Nu skall nämnas att 200 rupies är 30 SEK men det är mycket pengar här, när en byggarbetare eller trädgårdsmästare tjänar ca 300 ir / dag. Han frågade om jag och min dotter ville komma och äta middag i hans familj och träffa hans mamma och lillasyster någon dag, och jag svarade att det kanske vi gör :-) "You ar my friend?" frågade han. "Yes I am your friend" svarade jag. Då rann tårarna över för honom igen. "Thank you for being my friend" sa han "No, thank YOU for being MY friend" svarade jag. Det gjorde honom glad. Väldigt glad. Det gjorde också mig glad.

Tisdag 16 nov 11.15

Sitter på min favoritrestaurang ABBA och har ätit en långfrukost. Men i dag var den svår att få ner... En av tiggarna jag brukar hjälpa, en kille med förkrymta ben kom och bad om en slant som vanligt. Jag brukar ge honom 10 eller 20 rupies när jag har och han är väldigt tacksam. Idag bad jag faktiskt honom sitta till bords med mig en stund. Det blev ett intressant och långt samtal på knagglig engelska och jag fick hans levnadshistoria i korta drag. Den berörde mig djupt. Han är 22 år gammal och fick polio som spädbarn, därav de magra vanställda benen som ser ut som skelett med skinn på. Det ena benet är knöligt och snedställt med ett långt ärr eftersom han blev påkörd av en rickshaw för 4 år sen. Sedan dess drar han sig fram över marken med händerna, sittandes, med skavsår i både händer, ben och rumpa. Han berättade att han bor hos sin mamma och sin lillasyster inne i Varkala ochh tillbringar dagarna här ute på klippan med att tigga. Lillasyster är hans stolthet, hon är 10 år och hon går i skolan. Själv kan han varken läsa eller skriva. Han är muslim men inte praktiserande och känner sig sviken av Allah.Jag berättade att jag är kristen. Han frågade om jag tror på MIN Gud och jag sa ja. "Be för mig till din Gud" sa han, och jag sa ja, det ska jag göra.

Han blev så rörd att han började gråta när jag bad honom sätta sig vid mitt bord istället för på golvet. Jag kramade och tröstade honom länge. Denna kille är en av de många bevis på en ganska grym värld där det inte finns plats för de som är lytta och inte kan göra nytta i samhället. Jag frågade om han ville ha frukost, men han hade redan ätit. Hans mamma tar hand om honom. Hon arbetar inte heller eftersom hon har en utsliten axel och ständig värk.

Ägaren av restaurangen gav honom 20 rupies eftersom hon också brukar ge honom ibland. Medan vi satt och pratade kom en gammal kvinna och tiggde. Denne lytta kille gav MIG 10 av de 20 rupies han hade fått för att jag skulle sträcka över dem till henne. "She´s hungry and I´m not" sa han. Den gamla tanten blev så glad. De verkade inte känna varandra och han fick känna sig som en givmild gäst, sittandes på en restaurang. Det gjorde honom glad och stolt. Det var ett intressant samtal. Hans största dröm är en operation på ett sjukhus inne i Trivandrum där de har lovat honom att räta ut det ben som idag är vanställt när han blev påkörd. Hans dröm är att om det väl blir uträtat så kan han gå med käppar igen, som han gjorde innan olyckan... det är den största drömmen han har. Han har lyckats gömma och spara 3000 rupies av det han tigger ihop, men det är inte lätt eftersom hela hans familj lever på hans tiggande när mamman har värk och inte orkar arbeta längre. Han har blivit lovad en operation för 10000 rupies och mamman tycker det är svammel. Jag fick känslan av att det är denne lytta son som försörjer hela familjen med sitt tiggande så en operation vore inte positivt för familjens ekonomi. En engelsk läkare på ett sjukhus hade lovat hjälpa honom mot betalning men han var rädd att han bara skulle bli lurad på sina pengar. Efter en timmes samtal gav han mig namnet på läkaren och sjukhuset och frågade om inte jag kunde prata med läkaren och fråga om det verkligen skulle gå att hjälpa honom, läkaren pratar tydligen inte myalam och själv är han så dålig på engelska. Jag tog namnet på läkaren och sa att jag iallafall kan höra mig för bland de svenska läkare som arbetar här om en sådan operation ens är praktiskt möjlig. Många tårar fälldes medan vi satt och pratade. Han frågade om Sverige och om snö. En kille med ett otroligt sorgligt levnadsöde och de vackraste ögon man kan tänka sig. Det var inte svårt att trösta och krama honom eftersom jag har ett alldeles för stort modershjärta. När jag väl hade ätit min frukost och betalat för den med en 500 rupies så gav jag honom 200 rupies av dessa. Tårarna rann över och han tackade. Jag sa att jag inte kan hjälpa honom med mer pengar än så men att jag skulle be till Gud att beskydda honom. Nu skall nämnas att 200 rupies är 30 SEK men det är mycket pengar här, när en byggarbetare eller trädgårdsmästare tjänar ca 300 ir / dag. Han frågade om jag och min dotter ville komma och äta middag i hans familj och träffa hans mamma och lillasyster någon dag, och jag svarade att det kanske vi gör :-) "You ar my friend?" frågade han. "Yes I am your friend" svarade jag. Då rann tårarna över för honom igen. "Thank you for being my friend" sa han "No, thank YOU for being MY friend" svarade jag. Det gjorde honom glad. Väldigt glad. Det gjorde också mig glad.

söndag 14 nov 17.30

Sitter på ABBA restaurang och vi har precis ätit middag. Jag kände mig alldeles för trött idag för att laga någon mat hemma. Vi har varit på Black beach hela dagen och badat. Helt underbart. Jag är inte den som orkar ligga på en strand och steka, men kan jag vara i vattnet så tycker jag det är ljuvligt. Jag har badat i flera timmar, simmat och vadat i bränningarna. Mina benmuskler har verkligen fått arbeta i det härliga vattnet och de kraftiga bränningarna. En skön gymnastik som säkert kommer att ge en del träningsvärk imorgon. Olivia har snällt hållit sig kring stranden och har haft fullt upp med att samla snäckor, musslor och havs anemoner. Den del av samlingen som var övergivna skal fick följa med hem i en liten hink. En vacker snäcka/ snigel fick också följa med hem och sätta livet till för att snäckan den bär är så fantastisk vacker. Olivia var lite kluven i valet att lämna den eller ta hem den. Hon visste att den kommer att dö i sötvattnet hemma. Men hon valde tillslut att ta hem den på grund av den vackra snäckan. Nu väntar vi bara på att den ska ge upp och krypa ur sitt bo så den blir tom. Olivia lär sig mycket om sniglar, snäckor, krabbor och musslors liv. Hon ägnar timmar till att inspektera när de gräver ner sig i sanden för att undkomma att slungas in på stranden med vågorna och bli fågelmat. På tal om fåglar- jag har aldrig i mitt liv haft förmånen att se en havsörn på så nära håll som här i Varkala. Här finns det massor av havsörnar som svävar otroligt vackert på vindbyarna över havet på eftermiddagarna. De är helt fantastiska att iaktta. Jag är helt imponerad över hur länge de kan hålla sig svävande utan att flaxa med vingarna. De liksom surfar på vindbyarna länge länge och spanar efter smådjur och fisk. Otroligt mäktiga och stora fåglar. Det kan vara upp till ett trettiotal örnar som svävar runt runt på eftermiddagen. Hur ofta får man uppleva det? Deta måste ju vara rena mecka för en rov-fågel-skådare...

Jag älskar stranden, Black beach, på norra klippan. Den har alldeles silkeslen svart sand. Den känns som sammet att gå på. Tyvärr så är den så att den kletar sig fast överallt och man drar in en hel del sand efter en dag på där. Det gäller att skölja av allt man haft med sig och duscha direkt vid hemkomst...:-) Jag har en billig strandmadrass med mig från Sverige. Jag har fått laga den med målartejp eftersom jag brukar ha den som dyna i min altanstol och ibland glömmer den ute på natten. Då är det både vilda hundar och katter som har försökt dra med sig den så den är lite tuggad på- men allt går att laga med tejp ;-) Den är perfekt att ha på stranden eftersom den är plastad på baksidan. Annars finns det strandmattor överallt att köpa... Black beach är den strand som ligger längst bort från oss eftersom vi bor på södra klippan. Vi får promenera längs klippan i ca 10 minuter,förbi alla butiker och restauranger. Olivia brukar sucka, eftersom det tar längre och längre tid att ta sig ner på grund av alla som vill prata en stund. Många har lärt sig hennes namn och tycker att hon är så fantastiskt exotisk med sitt långa lockiga och blonda hår och ljusa hy. Det ropas "Olivia" lite överallt. Mig kallar de "Maria" eftersom EwaMaria är långt och krångligt :-)

På en trappa ner till stranden sitter det en gammal blind farbror och tigger. Han brukar jag stanna och prata med. "Is it you Maria?" Jag har gett honom en slant ibland när jag har pengar med mig men oftast blir han minst lika glad över en pratstund på knagglig engelska. Han har någon typ av ögonsjukdom som har gjort att hans ögon ser ut som två simmiga röda slemklumpar. Han har ingen iris kvar och han drömmer om att en dag kunna göra en operation som ger honom synen åter. För mig som ser honom så är drömmen omöjlig- men det är hans dröm. Han har varit fiskare i hela sitt liv till han förlorade synen. Nu sitter han där på sin trappa och visar ett brev på knagglig engelska som någon har hjälpt honom att översätta. De flesta går förbi honom utan att ens stanna till. Men de som tar sig tid att stanna och prata lite får alltid några vänliga ord.Han är en otroligt vänlig och fin människa som lever ett hårt liv i ett land där du inte får vara fattig och lytt- då finns det ingen användning för dig.

Oj, nu vräker regnet ner igen och åskan mullrar...restaurangen fylls snabbt upp av människor som söker skydd i störtskuren. Kanske dags för oss att bege oss hemåt och lämna plats för fler ätande gäster. Vi har ju redan ätit och genererar inte mer pengar för ägaren genom att sitta här och uppta ett bord. Näää förresten...jag tror jag beställer in en milkshake till åt Olivia och en kopp ingefärsthe till mig så vi kan sitta här tills regnet har upphört.....det kan ju vara värt 10 kronor :-) Olivia är så upptagen att spela Nintendo att hon knappt märker av störtregnet :-) Nu får vi vada genom lerpölarna hem- med pannlampa- så småningom... Att sitta på restaurang så här ett par timmar och njuta är verkligen inte dyrt i våra svenska mått mätt. I kväll har vi ätit; Seafood salad (min absoluta favorit), spaghetti och köttfärssås, två milkshakes, en cola, en the med färsk ingefära och en stor flaska vatten- och hela kalaset går på ca 75 SEK- inklusive rikligt med dricks till personalen. Då sitter vi inte på den billigaste restaurangen heller....så visst kan man leva gott här i Varkala men min skrala budget tillåter inte att vi äter ute varje dag, men iallafall ett par dagar i veckan känns skönt att få pausa från matlagningsmåsten. Jag är ju faktiskt här för att ta hand om mig själv och försöka vila :-)

Imorgon återkommer vardagen och skolan. Skönt tycker jag. Då blir det lite rutiner igen och jag får lite fritid till att göra saker JAG vill. Tyvärr så MÅSTE jag tvätta imorgon- nu är det oundvikligt eftersom vi är på våra sista underklädespar....och underkläder är verkligen inget man hittar här.....

Jag har fått laddat mitt ena telefonkort idag. Det är inte alldeles enkelt att få tag på någon som laddar det här... Det är inte som hemma, bara köpa en laddningscheck, och ska jag ladda det via internet blir det dyrt, eftersom det då räknas som en utlandsbetalning mellan svenskt bankkonto och Indisk mobil. Men jag har en bra kontakt här, en kille som är lite allt i allo och kan fixa det mesta och är pålitlig. Han fixade en telefonladdning till mig trots att det lilla IT-kontoret varkar vara obemannat i dag, det är ju söndag.... Olivia har provat ringa till sin pappa, men han svarade inte, så hon får väl prova igen lite senare- det är ju fars dag idag. Jag tänker ringa till min pappa också, men först när jag kommer hem där det inte är så stimmigt i bakgrunden som här....Jag hade gärna varit hemma och kramat om min pappa idag. Jag längtar efter mamma och pappa och hoppas de har det bra och är friska och krya. Dom är viktiga för mig. Pappa fyller 90 år den första december och DÅ kommer det att kännas konstigt att inte vara hemma och äta mammas goda tårta.....:-S MEN jag kommer att skicka honom min kärlek i tankarna på hans stora dag... *Älskar er mamma och pappa*

Nu är klockan 18 här och skymningen börjar falla. Här kommer att vara totalmörkt om en halvtimme. Dagen är egentligen väldigt kort medd tanke på att det skymmer så snabbt och så tidigt. Men då tänds alla fina lyktor, ljusslingor och lampor överallt på klippan- om det finns ström förståss...Som jag skrivit flera gånger tidigare så är strömmen oerhört opålitlig här. Det är strömavbrott varje dag. Åtminstone några korta. Vissa gånger har det varat i många timmar, särskilt på nätterna, men en morgon var vi utan ström i fem timmar,från 06 till strax efter 11. NU förstår jag varför ALLA har gasspis ;-D och uppriktigt sagt så är gas helt suveränt att laga mat på- skulle gärna ha en själv hemma. Enkelt att reglera värmen på snabbt. Alla restauranger måste ju mer eller mindre vara oberoende av den opålitliga elen, hur ska de annars kunna driva sin rörelse? Därför grillas väldigt mycket här och tillagas i tandoriugnar. Ljuvliga fisk och skaldjursrätter. Maten ÄR helt underbaaar :-) Nu har vi varit här i drygt två veckor och vi har klarat oss från alla magåkommor *ta i trä* än så länge. Varken jag eller Olivia har varken haft turistdiarre eller ont i magen. Det enda som har besvärat oss är alla myggbetten men sen jag köpte den lokala gelén Odomos så har vi inga problem. MYGGA, från Sverige fungerar dåligt här och är kladdigt och besvärligt att hålla på med. Odomos luktar godare (citronmeliss tror jag) och kladdar inte lika mycket. MEN vad det innehåller för effektiva gifter får ju vara osagt...;-)

Nu är klockan strax efter sju och det är dags för oss att gå hemåt. Regnet har upphört och kvällsbrisen har tagit vid. Jag är kissnödig efter en liter vatten och vill gärna gå hem på min "egna" toalett. Många sådana småsaker som att försöka hålla sig hygienisk och undvika allmänna toaletter tror jag är bra för att slippa diverse konstiga magåkommor :-)

söndag 14 nov 17.30

Sitter på ABBA restaurang och vi har precis ätit middag. Jag kände mig alldeles för trött idag för att laga någon mat hemma. Vi har varit på Black beach hela dagen och badat. Helt underbart. Jag är inte den som orkar ligga på en strand och steka, men kan jag vara i vattnet så tycker jag det är ljuvligt. Jag har badat i flera timmar, simmat och vadat i bränningarna. Mina benmuskler har verkligen fått arbeta i det härliga vattnet och de kraftiga bränningarna. En skön gymnastik som säkert kommer att ge en del träningsvärk imorgon. Olivia har snällt hållit sig kring stranden och har haft fullt upp med att samla snäckor, musslor och havs anemoner. Den del av samlingen som var övergivna skal fick följa med hem i en liten hink. En vacker snäcka/ snigel fick också följa med hem och sätta livet till för att snäckan den bär är så fantastisk vacker. Olivia var lite kluven i valet att lämna den eller ta hem den. Hon visste att den kommer att dö i sötvattnet hemma. Men hon valde tillslut att ta hem den på grund av den vackra snäckan. Nu väntar vi bara på att den ska ge upp och krypa ur sitt bo så den blir tom. Olivia lär sig mycket om sniglar, snäckor, krabbor och musslors liv. Hon ägnar timmar till att inspektera när de gräver ner sig i sanden för att undkomma att slungas in på stranden med vågorna och bli fågelmat.

****

På tal om fåglar- jag har aldrig i mitt liv haft förmånen att se en havsörn på så nära håll som här i Varkala. Här finns det massor av havsörnar som svävar otroligt vackert på vindbyarna över havet på eftermiddagarna. De är helt fantastiska att iaktta. Jag är helt imponerad över hur länge de kan hålla sig svävande utan att flaxa med vingarna. De liksom surfar på vindbyarna länge länge och spanar efter smådjur och fisk. Otroligt mäktiga och stora fåglar. Det kan vara upp till ett trettiotal örnar som svävar runt runt på eftermiddagen. Hur ofta får man uppleva det? Deta måste ju vara rena mecka för en rov-fågel-skådare...

****

Jag älskar stranden, Black beach, på norra klippan. Den har alldeles silkeslen svart sand. Den känns som sammet att gå på. Tyvärr så är den så att den kletar sig fast överallt och man drar in en hel del sand efter en dag på där. Det gäller att skölja av allt man haft med sig och duscha direkt vid hemkomst...:-) Jag har en billig strandmadrass med mig från Sverige. Jag har fått laga den med målartejp eftersom jag brukar ha den som dyna i min altanstol och ibland glömmer den ute på natten. Då är det både vilda hundar och katter som har försökt dra med sig den så den är lite tuggad på- men allt går att laga med tejp ;-) Den är perfekt att ha på stranden eftersom den är plastad på baksidan. Annars finns det strandmattor överallt att köpa... Black beach är den strand som ligger längst bort från oss eftersom vi bor på södra klippan. Vi får promenera längs klippan i ca 10 minuter,förbi alla butiker och restauranger. Olivia brukar sucka, eftersom det tar längre och längre tid att ta sig ner på grund av alla som vill prata en stund. Många har lärt sig hennes namn och tycker att hon är så fantastiskt exotisk med sitt långa lockiga och blonda hår och ljusa hy. Det ropas "Olivia" lite överallt. Mig kallar de "Maria" eftersom EwaMaria är långt och krångligt :-)

****

På en trappa ner till stranden sitter det en gammal blind farbror och tigger. Han brukar jag stanna och prata med. "Is it you Maria?" Jag har gett honom en slant ibland när jag har pengar med mig men oftast blir han minst lika glad över en pratstund på knagglig engelska. Han har någon typ av ögonsjukdom som har gjort att hans ögon ser ut som två simmiga röda slemklumpar. Han har ingen iris kvar och han drömmer om att en dag kunna göra en operation som ger honom synen åter. För mig som ser honom så är drömmen omöjlig- men det är hans dröm. Han har varit fiskare i hela sitt liv till han förlorade synen. Nu sitter han där på sin trappa och visar ett brev på knagglig engelska som någon har hjälpt honom att översätta. De flesta går förbi honom utan att ens stanna till. Men de som tar sig tid att stanna och prata lite får alltid några vänliga ord.Han är en otroligt vänlig och fin människa som lever ett hårt liv i ett land där du inte får vara fattig och lytt- då finns det ingen användning för dig.

****

Oj, nu vräker regnet ner igen och åskan mullrar...restaurangen fylls snabbt upp av människor som söker skydd i störtskuren. Kanske dags för oss att bege oss hemåt och lämna plats för fler ätande gäster. Vi har ju redan ätit och genererar inte mer pengar för ägaren genom att sitta här och uppta ett bord. Näää förresten...jag tror jag beställer in en milkshake till åt Olivia och en kopp ingefärsthe till mig så vi kan sitta här tills regnet har upphört.....det kan ju vara värt 10 kronor :-) Olivia är så upptagen att spela Nintendo att hon knappt märker av störtregnet :-) Nu får vi vada genom lerpölarna hem- med pannlampa- så småningom... Att sitta på restaurang så här ett par timmar och njuta är verkligen inte dyrt i våra svenska mått mätt. I kväll har vi ätit; Seafood salad (min absoluta favorit), spaghetti och köttfärssås, två milkshakes, en cola, en the med färsk ingefära och en stor flaska vatten- och hela kalaset går på ca 75 SEK- inklusive rikligt med dricks till personalen. Då sitter vi inte på den billigaste restaurangen heller....så visst kan man leva gott här i Varkala men min skrala budget tillåter inte att vi äter ute varje dag, men iallafall ett par dagar i veckan känns skönt att få pausa från matlagningsmåsten. Jag är ju faktiskt här för att ta hand om mig själv och försöka vila :-)

****

Imorgon återkommer vardagen och skolan. Skönt tycker jag. Då blir det lite rutiner igen och jag får lite fritid till att göra saker JAG vill. Tyvärr så MÅSTE jag tvätta imorgon- nu är det oundvikligt eftersom vi är på våra sista underklädespar....och underkläder är verkligen inget man hittar här.....

****

Jag har fått laddat mitt ena telefonkort idag. Det är inte alldeles enkelt att få tag på någon som laddar det här... Det är inte som hemma, bara köpa en laddningscheck, och ska jag ladda det via internet blir det dyrt, eftersom det då räknas som en utlandsbetalning mellan svenskt bankkonto och Indisk mobil. Men jag har en bra kontakt här, en kille som är lite allt i allo och kan fixa det mesta och är pålitlig. Han fixade en telefonladdning till mig trots att det lilla IT-kontoret varkar vara obemannat i dag, det är ju söndag.... Olivia har provat ringa till sin pappa, men han svarade inte, så hon får väl prova igen lite senare- det är ju fars dag idag. Jag tänker ringa till min pappa också, men först när jag kommer hem där det inte är så stimmigt i bakgrunden som här....Jag hade gärna varit hemma och kramat om min pappa idag. Jag längtar efter mamma och pappa och hoppas de har det bra och är friska och krya. Dom är viktiga för mig. Pappa fyller 90 år den första december och DÅ kommer det att kännas konstigt att inte vara hemma och äta mammas goda tårta.....:-S MEN jag kommer att skicka honom min kärlek i tankarna på hans stora dag... *Älskar er mamma och pappa*

****

Nu är klockan 18 här och skymningen börjar falla. Här kommer att vara totalmörkt om en halvtimme. Dagen är egentligen väldigt kort medd tanke på att det skymmer så snabbt och så tidigt. Men då tänds alla fina lyktor, ljusslingor och lampor överallt på klippan- om det finns ström förståss...Som jag skrivit flera gånger tidigare så är strömmen oerhört opålitlig här. Det är strömavbrott varje dag. Åtminstone några korta. Vissa gånger har det varat i många timmar, särskilt på nätterna, men en morgon var vi utan ström i fem timmar,från 06 till strax efter 11. NU förstår jag varför ALLA har gasspis ;-D och uppriktigt sagt så är gas helt suveränt att laga mat på- skulle gärna ha en själv hemma. Enkelt att reglera värmen på snabbt. Alla restauranger måste ju mer eller mindre vara oberoende av den opålitliga elen, hur ska de annars kunna driva sin rörelse? Därför grillas väldigt mycket här och tillagas i tandoriugnar. Ljuvliga fisk och skaldjursrätter. Maten ÄR helt underbaaar :-)

****

Nu har vi varit här i drygt två veckor och vi har klarat oss från alla magåkommor *ta i trä* än så länge. Varken jag eller Olivia har varken haft turistdiarre eller ont i magen. Det enda som har besvärat oss är alla myggbetten men sen jag köpte den lokala gelén Odomos så har vi inga problem. MYGGA, från Sverige fungerar dåligt här och är kladdigt och besvärligt att hålla på med. Odomos luktar godare (citronmeliss tror jag) och kladdar inte lika mycket. MEN vad det innehåller för effektiva gifter får ju vara osagt...;-)

Nu är klockan strax efter sju och det är dags för oss att gå hemåt. Regnet har upphört och kvällsbrisen har tagit vid. Jag är kissnödig efter en liter vatten och vill gärna gå hem på min "egna" toalett. Många sådana småsaker som att försöka hålla sig hygienisk och undvika allmänna toaletter tror jag är bra för att slippa diverse konstiga magåkommor :-)

På återhörande :-)

Regnet fullkomligen vräker ner från totalt vidöppna skyar. Dånet av åskan och regnet överröstar allt annat ljud och är riktigt öronbedövande mellan varven. Vi hade tur i kväll också, vi hann hem innan himlen öppnade sig. Nu sitter jag under taket på min altan och njuter av ett glas rött och en bit choklad. Livet känns fruktansvärt gott just denna stund. Regnet och åskan gör luften mindre kvav och det känns liksom lättare att andas. Jag hoppas att vägarna har torkat upp imorgon, det är jobbigt att vada genom de smutsiga sjöarna som snabbt bildas i rödleran och skräpet i de små gränderna kring vårt hus.

I dag har jag funderat mycket. Intressanta och lite filosofiska tankar om livet i allmänhet men framförallt om vad Lycka är.

Vad är egentligen Lycka?

Hur vet man när man är Lycklig och inte "tillfreds"? Eller är det samma sak? Är Harmoni en sorts lycka?

Ordet lycka går att diskutera så oändligt många vägar med miljoner och åter miljoner många svar. Lycka är definitivt en individuell känsla. Jag kan inte säga till Dig vad Lycka är och du kan inte säga till Mig vad lycka är, annat än vad som är Lycka för oss själva. Lycka är ett så individuellt och vitt begrepp. Något som är lika svårt att ta på som Kärlek. Kanske till och med ännu svårare.

Motsatsen till lycka- är det olycka eller sorg? Båda tingen är dock mer påtagliga än vad själva lyckan är. De flesta förstår känslan i sorg och olycka om man talar om det. De flesta har säkert någon gång påtagligt känt båda tingen och kan mycket väl minnas hur det kändes, samt när man kände det. Men värre är det när någon ska beskriva när denne var riktigt Lycklig sist? Då får de flesta fundera en stund och liksom analysera styrkan av lycka i olika situationer som ploppar upp i minnet. Vissa situationer var kanske otroligt lyckliga- för en stund- men förvandlades till sorg eller olycka- då är det ofta det vi minns, sorgen, besvikelsen. Lyckokänslan suddades bort och är svår att ta fram igen. Som att lyckan egentligen inte är att lita på. Bedräglig och falsk. Är den det?

Sorg och besvikelse kan sätta sig fast i en människas innersta. Sorgen kan bli så tung att den blir olidlig att bära och man har inte en aning om hur man ska ta sig ur den. Men hur ofta hör vi talas om människor som fastnar i Lycka? Innebär detta att Lycka och Olycka per definition egentligen inte ens kan jämföras som varandras motsatser eftersom den ene verkar vara en fruktansvärt flyktig känsla medan den andra verkar vara en tung och varaktig. Eller är det just DET som gör dem till motsatser? Är egentligen sorg och olycka en "tryggare" känsla eftersom den är mer varaktig och meer definierbar?

Jag kände mig lycklig inombords idag. När jag såg min lilla tös jaga vågorna på stranden. Hon skrattade och sprang så de blonda lockarna dansade. Hon lekte tafatt med bränningarna som inte fick nudda hennes fötter. I över en timme lekte hon så, med vågorna som sällskap och jag satt och njöt av skådespelet och kände mig så otroligt tillfreds och lycklig av att se henne tillfreds och lycklig.

Det är lätt, anser jag, att känna lycka genom andras välmående och lycka. När ens nära och kära har det bra och är harmoniska så känns det gott i själens innersta. Lyckan pirrar i kroppen när man ser andras lycka. Likväl som ett leende som kan sprida sig som en löpeld mellan människor och rädda en hel dag för någon. Lyckan som jag får genom andra är jag van att känna. Jag suger åt mig den som en uttorkad blomma och min själ njuter. Mina barns lycka, mina föräldrar när de är tillfreds, mina vänners framgångar eller lyckliga stunder- allt detta ger en otroligt fin känsla inom mig.

En lycka jag dock faktiskt inte kan förstå är känslan av triumf och "lycka" när det går dåligt för någon annan. Spelar ingen roll om denne "någon annan" är en vän eller ovän. Varför ska skadeglädje vara så mycket lättare att känna än att önska medmänniskor riktig genuin lycka? I många brustna relationer finns detta fenomen. Skadeglädje mot den gamla partnerns tillkortakommanden i eventuella nya relationer. Skadeglädje inför den gamla partnerns nya partners tillkortakommanden. Det är en känsla som de flesta någongång känt och lätt kan minnas, men de flesta skäms för den. Inte alla, en del visar det oroväckande öppet, men de flesta skulle inte visa sin skadeglädje öppet. Jag har själv ibland både känt ilska och skadeglädje, jag kan minnas flera specifika situationer, ingen kan ju påstå sig vara skadeglädjeslös utan att ljuga, men jag har senste åren verkligen försökt arbeta bort den egenskapen eftersom den smakar så otroligt surt efteråt. Den gör min själ grå och kletig. Jag försöker istället förlåta, gå vidare och känner istället en sorg för människor i min omgivning som tycker att skadeglädje är roligt och njutsamt. De vet nog inte vad riktig glädje och lycka är. När känslan av skadeglädje sköljer över mig försöker jag att fundera på varför jag vill denne människa illa och njuter av det. Då bleknar den oftast till stoft inom några sekunder och skammen tar vid. Hur kunde jag tänka så? Varför unnar jag inte denne människa att lyckas?

Jag vet inte riktigt vad lycka är. Inte den genuina iallafall- om den ens existerar. Men jag tror iallafall inte att man finner den genom att önska andra olycka. Jag tror att gör man det- så sågar man tillslut grenen man själv sitter på. Fastnar man i ett ältande och en missunsamhet är det dags att fokusera på att släppa taget.

Jag önskar dock lära mig även det motsatta. Lära mig att finna Lyckan i annat än andras lycka. Andras lycka påverkar mig för mycket även åt det andra hållet. Jag blir olycklig för andras olycka och min ryggsäck är där igenom tung eftersom den innehåller både mina och många andras sorg. Jg vill finna den genuina lyckan som bara är min, som jag inte behöver dela med andra för att få känna. Lyckan när min själ är tillfreds utan en flock av andra själar att dela den känslan med- DET vore häftigt! <3

MEN lyckan kanske är som kärleken? Den finns där först när man har gett upp och slutat leta....

*Kärleken idag går till alla jag älskar*

Regnet fullkomligen vräker ner från totalt vidöppna skyar. Dånet av åskan och regnet överröstar allt annat ljud och är riktigt öronbedövande mellan varven. Vi hade tur i kväll också, vi hann hem innan himlen öppnade sig. Nu sitter jag under taket på min altan och njuter av ett glas rött och en bit choklad. Livet känns fruktansvärt gott just denna stund. Regnet och åskan gör luften mindre kvav och det känns liksom lättare att andas. Jag hoppas att vägarna har torkat upp imorgon, det är jobbigt att vada genom de smutsiga sjöarna som snabbt bildas i rödleran och skräpet i de små gränderna kring vårt hus.

****

I dag har jag funderat mycket. Intressanta och lite filosofiska tankar om livet i allmänhet men framförallt om vad Lycka är.

Vad är egentligen Lycka?

****

Hur vet man när man är Lycklig och inte "tillfreds"? Eller är det samma sak? Är Harmoni en sorts lycka?

Ordet lycka går att diskutera så oändligt många vägar med miljoner och åter miljoner många svar. Lycka är definitivt en individuell känsla. Jag kan inte säga till Dig vad Lycka är och du kan inte säga till Mig vad lycka är, annat än vad som är Lycka för oss själva. Lycka är ett så individuellt och vitt begrepp. Något som är lika svårt att ta på som Kärlek. Kanske till och med ännu svårare.

****

Motsatsen till lycka- är det olycka eller sorg?

Båda tingen är dock mer påtagliga än vad själva lyckan är. De flesta förstår känslan i sorg och olycka om man talar om det. De flesta har säkert någon gång påtagligt känt båda tingen och kan mycket väl minnas hur det kändes, samt när man kände det. Men värre är det när någon ska beskriva när denne var riktigt Lycklig sist? Då får de flesta fundera en stund och liksom analysera styrkan av lycka i olika situationer som ploppar upp i minnet. Vissa situationer var kanske otroligt lyckliga- för en stund- men förvandlades till sorg eller olycka- då är det ofta det vi minns, sorgen, besvikelsen. Lyckokänslan suddades bort och är svår att ta fram igen. Som att lyckan egentligen inte är att lita på. Bedräglig och falsk. Är den det?

****

Sorg och besvikelse kan sätta sig fast i en människas innersta. Sorgen kan bli så tung att den blir olidlig att bära och man har inte en aning om hur man ska ta sig ur den. Men hur ofta hör vi talas om människor som fastnar i Lycka? Innebär detta att Lycka och Olycka per definition egentligen inte ens kan jämföras som varandras motsatser eftersom den ene verkar vara en fruktansvärt flyktig känsla medan den andra verkar vara en tung och varaktig. Eller är det just DET som gör dem till motsatser? Är egentligen sorg och olycka en "tryggare" känsla eftersom den är mer varaktig och meer definierbar?

****

Jag kände mig lycklig inombords idag. När jag såg min lilla tös jaga vågorna på stranden. Hon skrattade och sprang så de blonda lockarna dansade. Hon lekte tafatt med bränningarna som inte fick nudda hennes fötter. I över en timme lekte hon så, med vågorna som sällskap och jag satt och njöt av skådespelet och kände mig så otroligt tillfreds och lycklig av att se henne tillfreds och lycklig.

Det är lätt, anser jag, att känna lycka genom andras välmående och lycka. När ens nära och kära har det bra och är harmoniska så känns det gott i själens innersta. Lyckan pirrar i kroppen när man ser andras lycka. Likväl som ett leende som kan sprida sig som en löpeld mellan människor och rädda en hel dag för någon. Lyckan som jag får genom andra är jag van att känna. Jag suger åt mig den som en uttorkad blomma och min själ njuter. Mina barns lycka, mina föräldrar när de är tillfreds, mina vänners framgångar eller lyckliga stunder- allt detta ger en otroligt fin känsla inom mig.

****

En lycka jag dock faktiskt inte kan förstå är känslan av triumf och "lycka" när det går dåligt för någon annan. Spelar ingen roll om denne "någon annan" är en vän eller ovän. Varför ska skadeglädje vara så mycket lättare att känna än att önska medmänniskor riktig genuin lycka? I många brustna relationer finns detta fenomen. Skadeglädje mot den gamla partnerns tillkortakommanden i eventuella nya relationer. Skadeglädje inför den gamla partnerns nya partners tillkortakommanden. Det är en känsla som de flesta någongång känt och lätt kan minnas, men de flesta skäms för den. Inte alla, en del visar det oroväckande öppet, men de flesta skulle inte visa sin skadeglädje öppet.

****

Jag har själv ibland både känt ilska och skadeglädje, jag kan minnas flera specifika situationer, ingen kan ju påstå sig vara skadeglädjeslös utan att ljuga, men jag har senste åren verkligen försökt arbeta bort den egenskapen eftersom den smakar så otroligt surt efteråt. Den gör min själ grå och kletig. Jag försöker istället förlåta, gå vidare och känner istället en sorg för människor i min omgivning som tycker att skadeglädje är roligt och njutsamt. De vet nog inte vad riktig glädje och lycka är. När känslan av skadeglädje sköljer över mig försöker jag att fundera på varför jag vill denne människa illa och njuter av det. Då bleknar den oftast till stoft inom några sekunder och skammen tar vid. Hur kunde jag tänka så? Varför unnar jag inte denne människa att lyckas?

Jag vet inte riktigt vad lycka är. Inte den genuina iallafall- om den ens existerar. Men jag tror iallafall inte att man finner den genom att önska andra olycka. Jag tror att gör man det- så sågar man tillslut grenen man själv sitter på. Fastnar man i ett ältande och en missunsamhet är det dags att fokusera på att släppa taget.

****

Jag önskar dock lära mig även det motsatta. Lära mig att finna Lyckan i annat än andras lycka. Andras lycka påverkar mig för mycket även åt det andra hållet. Jag blir olycklig för andras olycka och min ryggsäck är där igenom tung eftersom den innehåller både mina och många andras sorg. Jg vill finna den genuina lyckan som bara är min, som jag inte behöver dela med andra för att få känna. Lyckan när min själ är tillfreds utan en flock av andra själar att dela den känslan med- DET vore häftigt! <3

MEN lyckan kanske är som kärleken? Den finns där först när man har gett upp och slutat leta....

*Kärleken idag går till alla jag älskar*

Lördag 13 nov 16.30

Vi sitter kvar på restaurangen och har precis ätit middag. Det är skönt att få sitta i skuggan och bara njuta. Den sista veckan har allt fler turister börjat dyka upp här på Klippan. Ironiskt nog blir det så att jag gärna undviker att gå ner hit allt mer. Visst är det trevligt att se lite folk, men det är lugnt och skönt att vara hemma också. Snart börjar högsäsongen och det kommer att bli allt svårare att sitta kvar så här och njuta i skuggan på en halvtom terass. Priserna på det mesta kommer också de att fördubblas under drygt två månaders tid. Min "ICA nära butik", dvs. farbrorn i skjulet, har börjat få in allt fler varor på sina hyllor. Alla gör sig redo för två månaders invasion. Det ska bli spännande att se hur Varkala lever upp under denna tid. Om det kommer att vara stor skillnad jämfört med hur det har varit de sista två veckorna.

Det dyker upp små stånd och butiker lite överallt. Det byggs och renoveras för att hinna klart till turistsäsongen slår igång. Hemma på vår gård har det varit en byggarbetsplats från tidig morgon idag. En palm är snart nersågad ( de klättrar upp och sågar toppen först) och just nu byggs en låg mur kring en gemensam uteplats mellan två hus. Det ska även läggas grus där istället för den stampade rödlera som det är nu. Nio personer arbetar på ett uteplatsbygge. Två män som basar och springer omkring med sina mobiltelefoner, tre män som murar och gräver med enkla gamla spadar och hackor, en som blandar cementen för hand, en som skottar grus och två kvinnor som bär grus och cement i stora fat på huvudet. Jag kan knappast föreställa mig vad de faten väger... Jag hade gärna viljat fotografera bygget, men kände att det inte är passande att ta fram kameran och fotografera dessa fattiga, hårt arbetande byggare medan jag själv ligger i hängmattan i skuggan med en Laptop i mitt knä och smuttar på kaffe...

Det märks tydligt att arbetskraften är billig men att verktyg och maskiner är dyrt. Hantverk och byggnad sker med enkla medel och många arbetare. Tyvärr inte alltid med så gott resultat. Säkert är det skillnad på stad och landsbygd, men så är det iallafall här i denna relativt enkla fiskeby. Men man märker att det alltmer är de rika indierna som tar över Varkala. Särskilt strandlägena. En tomt här kostar ofta miljoner- kronor medan att bygga ett hus knappt kostar något. Lyxiga villor, kliniker och hotell blir allt vanligare vid havet och tränger allt mer ut de enkla boningarna och restaurangerna. Jag undrar stilla hur Varkala kommer att se ut om 10 år? Bara en plats för rika, med de mindre belevade som tjänstehjon?...

Jag hoppas jag orkar resa lite i detta fantastiska land. Men jag tror jag lugnar mig till efter den värsta turistsäsongen är över, dvs. till februari. När min väninna och hennes dotter kommer ner till jul ska vi säkert göra någon tripp, men vi får dock inse att allt då kommer att kosta betydligt mer än nu. Alla arrangemang iallafall. Vissa fyrdubblar priserna har jag hört. Och att vara vit innebär att man då får betala högsta dagspris. Vi anses rika även om definitivt inte alla av oss är det, bara på grund av vår hudfärg och att vi har råd att resa hit på semester.

Det verkar vara en hel del ryssar här. Jag hör ryska oftare än svenska. Å andra sidan så är ryssarna bullrigare och hörs mer än försynta svenskar *skrattar gott* Men jag är faktiskt glad över att jag INTE har några ryska nyrika grannar ;-) Men så bor jag alldeles för enkelt för att de skulle trivas tror jag :-) När man promenerar kring de finare hotellen så pratas det en hel del ryska. Många försäljare kring dessa hotell hälsar på ryska i tron att vi är det. Jag brukar hälsa på ryska tillbaka ;-)

Jag har nu tittat på fler behandlingsalternativ för mig. Jag ska på något vis försöka få medel och ork för att genomföra en rejäl månadslång kur. Jag hoppas och tror att det skulle vara bra för min oberäkneliga trötthet. Att tröttheten nu börjar visa sig är antagligen för att det har tagit mig två veckor att "landa" och acklimatisera mig. Allt har varit så nytt och spännande och jag har varit tvungen att vara alert för att orka med. Jag har pressat mig mer än vad jag trott. Nu gäller det att ta det lite lugnt och inse att jag faktiskt är HÄR för att finna lugnet och inte ha alltför många måsten eller projekt. De enda måsten jag egentligen har är att försöka att inte över-engagera mig i allt och alla. DET är tyvärr något jag är oerhört bra på! Att försöka vara ALLA till lags och att ständigt ha dåligt samvete när jag misslyckas.

Just nu känns det som att jag skulle kunna tillbringa resten av mitt liv här i Indien. Jag älskar klimatet, lugnet och maten. Jag har funnit mig väl tillrätta. Men visst tror jag att jag kommer att längta hem mellan varven. Kanske inte direkt till "hemmet" utan snarare till de människor som jag lämnat kvar hemma. Men jag tror och hoppas att de förstår mitt behov av lugn och att inte alltid vara närvarande för dem. Jag älskar tystnaden av telefonen och möjligheten att bara vara själv med mina egna tankar. Massor av tankar och ideer har snurrat i huvudet under dessa två veckor, men nu har det stillnat lite. Nyhetens behag har ersatts av en skön hemmakänsla. Jag känner av hela mitt hjärta och inre att jag absolut tog rätt beslut när jag bestämde mig för att åka hit i vinter. Hur det än går och vad som än händer så kommer det att ta mig ur det hamsterhjul som jag känner att jag fastnat i. Jag har valt att kliva av och söka mina egna vägar. Jag har valt att göra något åt mitt liv i ständig trötthet. Kanske lyckas jag- kanske inte- men som jag sa i ett tidigare inlägg- jag kommer ALDRIG att bli densamme som jag var innan denna resa...och jag vill verkligen inte det heller....

Lördag 13 nov 16.30

Vi sitter kvar på restaurangen och har precis ätit middag. Det är skönt att få sitta i skuggan och bara njuta. Den sista veckan har allt fler turister börjat dyka upp här på Klippan. Ironiskt nog blir det så att jag gärna undviker att gå ner hit allt mer. Visst är det trevligt att se lite folk, men det är lugnt och skönt att vara hemma också. Snart börjar högsäsongen och det kommer att bli allt svårare att sitta kvar så här och njuta i skuggan på en halvtom terass. Priserna på det mesta kommer också de att fördubblas under drygt två månaders tid. Min "ICA nära butik", dvs. farbrorn i skjulet, har börjat få in allt fler varor på sina hyllor. Alla gör sig redo för två månaders invasion. Det ska bli spännande att se hur Varkala lever upp under denna tid. Om det kommer att vara stor skillnad jämfört med hur det har varit de sista två veckorna.

****

Det dyker upp små stånd och butiker lite överallt. Det byggs och renoveras för att hinna klart till turistsäsongen slår igång. Hemma på vår gård har det varit en byggarbetsplats från tidig morgon idag. En palm är snart nersågad ( de klättrar upp och sågar toppen först) och just nu byggs en låg mur kring en gemensam uteplats mellan två hus. Det ska även läggas grus där istället för den stampade rödlera som det är nu. Nio personer arbetar på ett uteplatsbygge. Två män som basar och springer omkring med sina mobiltelefoner, tre män som murar och gräver med enkla gamla spadar och hackor, en som blandar cementen för hand, en som skottar grus och två kvinnor som bär grus och cement i stora fat på huvudet. Jag kan knappast föreställa mig vad de faten väger... Jag hade gärna viljat fotografera bygget, men kände att det inte är passande att ta fram kameran och fotografera dessa fattiga, hårt arbetande byggare medan jag själv ligger i hängmattan i skuggan med en Laptop i mitt knä och smuttar på kaffe...

Det märks tydligt att arbetskraften är billig men att verktyg och maskiner är dyrt. Hantverk och byggnad sker med enkla medel och många arbetare. Tyvärr inte alltid med så gott resultat. Säkert är det skillnad på stad och landsbygd, men så är det iallafall här i denna relativt enkla fiskeby. Men man märker att det alltmer är de rika indierna som tar över Varkala. Särskilt strandlägena. En tomt här kostar ofta miljoner- kronor medan att bygga ett hus knappt kostar något. Lyxiga villor, kliniker och hotell blir allt vanligare vid havet och tränger allt mer ut de enkla boningarna och restaurangerna. Jag undrar stilla hur Varkala kommer att se ut om 10 år? Bara en plats för rika, med de mindre belevade som tjänstehjon?...

****

Jag hoppas jag orkar resa lite i detta fantastiska land. Men jag tror jag lugnar mig till efter den värsta turistsäsongen är över, dvs. till februari. När min väninna och hennes dotter kommer ner till jul ska vi säkert göra någon tripp, men vi får dock inse att allt då kommer att kosta betydligt mer än nu. Alla arrangemang iallafall. Vissa fyrdubblar priserna har jag hört. Och att vara vit innebär att man då får betala högsta dagspris. Vi anses rika även om definitivt inte alla av oss är det, bara på grund av vår hudfärg och att vi har råd att resa hit på semester.

Det verkar vara en hel del ryssar här. Jag hör ryska oftare än svenska. Å andra sidan så är ryssarna bullrigare och hörs mer än försynta svenskar *skrattar gott* Men jag är faktiskt glad över att jag INTE har några ryska nyrika grannar ;-) Men så bor jag alldeles för enkelt för att de skulle trivas tror jag :-) När man promenerar kring de finare hotellen så pratas det en hel del ryska. Många försäljare kring dessa hotell hälsar på ryska i tron att vi är det. Jag brukar hälsa på ryska tillbaka ;-)

****

Jag har nu tittat på fler behandlingsalternativ för mig. Jag ska på något vis försöka få medel och ork för att genomföra en rejäl månadslång kur. Jag hoppas och tror att det skulle vara bra för min oberäkneliga trötthet. Att tröttheten nu börjar visa sig är antagligen för att det har tagit mig två veckor att "landa" och acklimatisera mig. Allt har varit så nytt och spännande och jag har varit tvungen att vara alert för att orka med. Jag har pressat mig mer än vad jag trott. Nu gäller det att ta det lite lugnt och inse att jag faktiskt är HÄR för att finna lugnet och inte ha alltför många måsten eller projekt. De enda måsten jag egentligen har är att försöka att inte över-engagera mig i allt och alla. DET är tyvärr något jag är oerhört bra på! Att försöka vara ALLA till lags och att ständigt ha dåligt samvete när jag misslyckas.

****

Just nu känns det som att jag skulle kunna tillbringa resten av mitt liv här i Indien. Jag älskar klimatet, lugnet och maten. Jag har funnit mig väl tillrätta. Men visst tror jag att jag kommer att längta hem mellan varven. Kanske inte direkt till "hemmet" utan snarare till de människor som jag lämnat kvar hemma. Men jag tror och hoppas att de förstår mitt behov av lugn och att inte alltid vara närvarande för dem. Jag älskar tystnaden av telefonen och möjligheten att bara vara själv med mina egna tankar. Massor av tankar och ideer har snurrat i huvudet under dessa två veckor, men nu har det stillnat lite. Nyhetens behag har ersatts av en skön hemmakänsla. Jag känner av hela mitt hjärta och inre att jag absolut tog rätt beslut när jag bestämde mig för att åka hit i vinter. Hur det än går och vad som än händer så kommer det att ta mig ur det hamsterhjul som jag känner att jag fastnat i. Jag har valt att kliva av och söka mina egna vägar. Jag har valt att göra något åt mitt liv i ständig trötthet. Kanske lyckas jag- kanske inte- men som jag sa i ett tidigare inlägg- jag kommer ALDRIG att bli densamme som jag var innan denna resa...och jag vill verkligen inte det heller....

Nu har vi avverkat våra första två veckor här i Indien. Om vi hade varit turister så hade det väl snart varit dags att åka hem. Men jag skulle definitivt INTE vilja byta liv här med någon turist på ett flådigt hotell!! Att bo i eget hus och klara sig själv är som dag och natt mot för hur hotell-turisterna antagligen ser Varkala. Maten serveras vackert upplagd på allar restauranger och det mesta går att ordna. De flesta av dem skulle knappast sätta sin fot i min närbutik "ICA nära" som är ett smutsigt gammalt plåtskjul men med mycket fina grönsaker, frukt och annat som vi behöver och en underbar ägare. De upplever kanske inte heller vildhundarna på samma sätt som oss som måste jaga ut dem från gården dag som natt för att de tar sig över muren. De är kanske inte heller på promenad i de oupplysta gränder där vi befinner oss med våra pannlampor och förstår inte lyckan jag känner att få tag på vissa husgeråd som är helt omöjliga att hitta i butikerna... De har inte grannar som sitter och vinkar på taken för att en vit kvinna städar, de har inte barn i skolan och vardagsrutiner med läxor på kvällen och skriver inte "toapapper och disktrasa" på sina inköpslistor och besöker inte samma typ av affärer som jag gör för att få vardagen att fungera. Jag har inte ännu, på två veckor, varit inne i en klädbutik eller souvenirbutik! Förutom då jag snabbt handlade lite nödvändiga plagg på klippan första dagarna. Plagg som tvättas och används nästan dagligen.

****

Beträffande vår skygga, hunden Sayeh, har vi fått vara lite hårda med henne. Hon kan inte bosätta sig på gården smuts och loppor dras in i husen. Men jag har fått en adress till ett SPCA som ska finnas i Trivandrum och jag tänkte bege mig dit till veckan för att höra vad jag kan göra med "min" hund. jag vill inte bara lämna henne till sitt öde. Men jag vill heller inte ge henne trygghet bara för ett halvår och sen försvinna.... Svårt dilemma.

****

Vi börjar faktiskt acklimatisera oss ganska så bra nu. Jag hittar skapligt och har några hjälpsamma indier i olika positioner som jag kan vända mig till för tips, råd och hjälp med olika saker. Människor som är pålitliga. Iallafall så här långt. En gång har jag blivit "lurad" vad jag vet här nere. När jag skulle betala min första vattenleverans. MEN eftersom jag ska ha kontinuerliga leveranser så ska jag ifrågasätta vad det EXAKT var jag betalade för. Nu rör det sig inte om många kronor men det är lite PRINCIPEN. Bara för att jag är vit kvinna från ett annat land betyder det inte att jag är dum. Eller stenrik.

****

Jag har börjat titta lite på olika ajur vediska behandlingar som skulle vara bra för mina leder och min trötthet. Det finns behandlingar överallt här, i olika prisklasser. Vanlig massage går att få billigt, men när det rör sig om strikta behandlingar vill jag nog gå till en riktigt kunnig och diplomerad läkare och en ren snygg klinik. Tyvärr så kostar det en del. Jag vet inte riktigt hur jag ska finansiera det, men på något sätt brukar allt lösa sig. I svenska mått mätt är det billigt ändå :-) Den behandling jag skulle vilja prova på pågår under 28 dagar. Den innehåller allt, både inre och yttre behandling. Detox, örter, speciell kost och så allsköns kurer för kropp och själ. Pratade med en nyfunnen väninna som precis avslutat en kur på 16 dagar och hon sa att det tar oerhört på kroppen men att det är väl värt det eftersom man blir så mycket mjukare och bättre i lederna. *drömmer* En 28 dagars kur skulle man säkert kunna lägga ut på dubbla tiden, två månader. Dvs. ta behandlingar varannan dag istället för varje. Det skulle jag ju ha tid med...

En behandling av denna kalibern kostar omkring 30-40.000ir ( ca 5-6000SEK) på de kliniker jag tittar på dvs. betydligt mer än vad en medelinkomsttagare här skulle ha råd med. Men då är det full läkarkontroll och många olika behandlingar och kurer under denna hela månad det pågår. Jag ska allvarligt ta mig en funderare på hur jag ska kunna genomföra detta. Vore nog klokare än att ta lite behandlignar "här och var" att istället få en helhet som passar just mig. Jag kanske då blir som nyköpt? *skrattar gott* Eller så inte...vi får se :-) Trots att det är så billigt att leva här så får jag verkligen hålla i pengarna. ALLT är inte billigt. Olivias skolgång kostar enorma summor av min resebudget. För att ha barn i svensk skola betalar man 8000ir/ vecka, dvs. 32.000ir för en fyra veckors period vilket är nästan 5000SEK i månaden bara för skolan.

****

I dag har jag likaså fått en glimt av och några ord med den indiska lärare som ska ta mig och Olivia till ett barnhem han är engagerad i. Olivia vill köpa presenter till barnen för de pengar hon har samlat in på sin födelsedagsfest som hon hade precis innan vi åkte hit. Hon önskade sig hellre pengar än grejor- just för att hon vill hjälpa barnen i Indien. Hon har ett fint hjärta min lilla åttaåring <3 Även om summan ite är särskilt stor i svenska mått ca 2000SEK, så tror jag det ska räcka till att ge en liten guldkant till barn på ett barnhem :-) Allt beror på hur många barn det är, alla borde få ta del av hennes gåva på något sätt.

****

Igårkväll kom första hemlängtan för Ollis. Hon längtade efter sin skola och sina kompisar. Grät en skvätt och sen var det bra igen. Jag tror att vi bägge två kommer att få hemlängtan-attacker mellan varven eftersom livet här är så totalt olikt det vi är van vid hemma. Men för mig som är vuxen är det nog lättare att anpassa mig vid vissa saker såsom maten, för henne som är barn är helt andra saker lättare. Skolan har varit mycket bra för henne denna vecka men hon är trött på ett helt annat sätt än efter skolan hemma, trots att de dagarna är mycket längre eftersom hon dessutom är på fritids. Hemmar är hennes dagar 08-16.00 och här 09.15-14.15 Men det är mycket värmen här som gör att hon blir tröttare. Samt självklart alla nya intryck. Igår var skolan på en liten utflykt. De fick bland annat se hur ris växer och plockas. Hur många svenska barn vet det? hur många SVENSKAR? Hon tyckte det var jätte intressant och berättade ingående för mig hur riset växte och såg ut. Det blir kul för henne att förmedla till sina klasskompisar hemma i Sverige :-)

****

Nu ska jag och Olivia gå ner till havet och bada. Det är fantastiskt varmt. +28 grader i vattnet. Men det svalkar iallafall lite i hettan. Hon ska få plocka snäckor och krabbor på stranden, det gjorde hon senast i förrgårkväll och tyckte det var jättekul! Det är skönt att det nu är helg så Olivia och jag kan få lite tid att göra saker tillsammans och bara få vara nära varandra. Så mycket som vi har pratat sen vi kom hit, om allt möjligt, stort som smått,mycket tack vare att vi inte har tv eller telefoner som ständigt avbryter eller stjäler av vår tid tillsammans. Det har gjort oss gott. Nu ska vi packa ihop våra strandsaker, smörja in oss och gå ner till havet på "black beach", stranden med den kolsvarta mjuka sanden en stund innan skymningen faller..... *Kramar*

Nu har vi avverkat våra första två veckor här i Indien. Om vi hade varit turister så hade det väl snart varit dags att åka hem. Men jag skulle definitivt INTE vilja byta liv här med någon turist på ett flådigt hotell!! Att bo i eget hus och klara sig själv är som dag och natt mot för hur hotell-turisterna antagligen ser Varkala. Maten serveras vackert upplagd på allar restauranger och det mesta går att ordna. De flesta av dem skulle knappast sätta sin fot i min närbutik "ICA nära" som är ett smutsigt gammalt plåtskjul men med mycket fina grönsaker, frukt och annat som vi behöver och en underbar ägare. De upplever kanske inte heller vildhundarna på samma sätt som oss som måste jaga ut dem från gården dag som natt för att de tar sig över muren. De är kanske inte heller på promenad i de oupplysta gränder där vi befinner oss med våra pannlampor och förstår inte lyckan jag känner att få tag på vissa husgeråd som är helt omöjliga att hitta i butikerna... De har inte grannar som sitter och vinkar på taken för att en vit kvinna städar, de har inte barn i skolan och vardagsrutiner med läxor på kvällen och skriver inte "toapapper och disktrasa" på sina inköpslistor och besöker inte samma typ av affärer som jag gör för att få vardagen att fungera. Jag har inte ännu, på två veckor, varit inne i en klädbutik eller souvenirbutik! Förutom då jag snabbt handlade lite nödvändiga plagg på klippan första dagarna. Plagg som tvättas och används nästan dagligen.

****

Beträffande vår skygga, hunden Sayeh, har vi fått vara lite hårda med henne. Hon kan inte bosätta sig på gården smuts och loppor dras in i husen. Men jag har fått en adress till ett SPCA som ska finnas i Trivandrum och jag tänkte bege mig dit till veckan för att höra vad jag kan göra med "min" hund. jag vill inte bara lämna henne till sitt öde. Men jag vill heller inte ge henne trygghet bara för ett halvår och sen försvinna.... Svårt dilemma.

****

Vi börjar faktiskt acklimatisera oss ganska så bra nu. Jag hittar skapligt och har några hjälpsamma indier i olika positioner som jag kan vända mig till för tips, råd och hjälp med olika saker. Människor som är pålitliga. Iallafall så här långt. En gång har jag blivit "lurad" vad jag vet här nere. När jag skulle betala min första vattenleverans. MEN eftersom jag ska ha kontinuerliga leveranser så ska jag ifrågasätta vad det EXAKT var jag betalade för. Nu rör det sig inte om många kronor men det är lite PRINCIPEN. Bara för att jag är vit kvinna från ett annat land betyder det inte att jag är dum. Eller stenrik.

****

Jag har börjat titta lite på olika ajur vediska behandlingar som skulle vara bra för mina leder och min trötthet. Det finns behandlingar överallt här, i olika prisklasser. Vanlig massage går att få billigt, men när det rör sig om strikta behandlingar vill jag nog gå till en riktigt kunnig och diplomerad läkare och en ren snygg klinik. Tyvärr så kostar det en del. Jag vet inte riktigt hur jag ska finansiera det, men på något sätt brukar allt lösa sig. I svenska mått mätt är det billigt ändå :-) Den behandling jag skulle vilja prova på pågår under 28 dagar. Den innehåller allt, både inre och yttre behandling. Detox, örter, speciell kost och så allsköns kurer för kropp och själ. Pratade med en nyfunnen väninna som precis avslutat en kur på 16 dagar och hon sa att det tar oerhört på kroppen men att det är väl värt det eftersom man blir så mycket mjukare och bättre i lederna. *drömmer* En 28 dagars kur skulle man säkert kunna lägga ut på dubbla tiden, två månader. Dvs. ta behandlingar varannan dag istället för varje. Det skulle jag ju ha tid med...

En behandling av denna kalibern kostar omkring 30-40.000ir ( ca 5-6000SEK) på de kliniker jag tittar på dvs. betydligt mer än vad en medelinkomsttagare här skulle ha råd med. Men då är det full läkarkontroll och många olika behandlingar och kurer under denna hela månad det pågår. Jag ska allvarligt ta mig en funderare på hur jag ska kunna genomföra detta. Vore nog klokare än att ta lite behandlignar "här och var" att istället få en helhet som passar just mig. Jag kanske då blir som nyköpt? *skrattar gott* Eller så inte...vi får se :-) Trots att det är så billigt att leva här så får jag verkligen hålla i pengarna. ALLT är inte billigt. Olivias skolgång kostar enorma summor av min resebudget. För att ha barn i svensk skola betalar man 8000ir/ vecka, dvs. 32.000ir för en fyra veckors period vilket är nästan 5000SEK i månaden bara för skolan.

****

I dag har jag likaså fått en glimt av och några ord med den indiska lärare som ska ta mig och Olivia till ett barnhem han är engagerad i. Olivia vill köpa presenter till barnen för de pengar hon har samlat in på sin födelsedagsfest som hon hade precis innan vi åkte hit. Hon önskade sig hellre pengar än grejor- just för att hon vill hjälpa barnen i Indien. Hon har ett fint hjärta min lilla åttaåring <3 Även om summan ite är särskilt stor i svenska mått ca 2000SEK, så tror jag det ska räcka till att ge en liten guldkant till barn på ett barnhem :-) Allt beror på hur många barn det är, alla borde få ta del av hennes gåva på något sätt.

****

Igårkväll kom första hemlängtan för Ollis. Hon längtade efter sin skola och sina kompisar. Grät en skvätt och sen var det bra igen. Jag tror att vi bägge två kommer att få hemlängtan-attacker mellan varven eftersom livet här är så totalt olikt det vi är van vid hemma. Men för mig som är vuxen är det nog lättare att anpassa mig vid vissa saker såsom maten, för henne som är barn är helt andra saker lättare. Skolan har varit mycket bra för henne denna vecka men hon är trött på ett helt annat sätt än efter skolan hemma, trots att de dagarna är mycket längre eftersom hon dessutom är på fritids. Hemmar är hennes dagar 08-16.00 och här 09.15-14.15 Men det är mycket värmen här som gör att hon blir tröttare. Samt självklart alla nya intryck. Igår var skolan på en liten utflykt. De fick bland annat se hur ris växer och plockas. Hur många svenska barn vet det? hur många SVENSKAR? Hon tyckte det var jätte intressant och berättade ingående för mig hur riset växte och såg ut. Det blir kul för henne att förmedla till sina klasskompisar hemma i Sverige :-)

****

Nu ska jag och Olivia gå ner till havet och bada. Det är fantastiskt varmt. +28 grader i vattnet. Men det svalkar iallafall lite i hettan. Hon ska få plocka snäckor och krabbor på stranden, det gjorde hon senast i förrgårkväll och tyckte det var jättekul! Det är skönt att det nu är helg så Olivia och jag kan få lite tid att göra saker tillsammans och bara få vara nära varandra. Så mycket som vi har pratat sen vi kom hit, om allt möjligt, stort som smått,mycket tack vare att vi inte har tv eller telefoner som ständigt avbryter eller stjäler av vår tid tillsammans. Det har gjort oss gott. Nu ska vi packa ihop våra strandsaker, smörja in oss och gå ner till havet på "black beach", stranden med den kolsvarta mjuka sanden en stund innan skymningen faller..... *Kramar*

Tisdag 9 november 11.20

Jag sitter på en restaurang i skuggan och svettas litervis. Jag har beställt mig en lassi och en kopp ingefärsthe. Jag dricker så mycket jag bara kan i värmen. Idag fläktar det lite och är inte lika tryckande som igår. Olivia är på skolan och jag stannade ungefär två timmar på en av skolans små terasser och skissade lite. Jag behövde få ur mig morgonens jobbiga upplevelser. Jag kan inte rädda världen. Jag är faktiskt här för att rädda mig själv.

Jag kan inte rädda världen jag är här för att rädda mig själv.

Det är första dagen idag som jag vandrade helt ensam efter stranden. Tidigare har det varit jag och Olivia som har promenerat överallt tillsammans. Det blev en oerhört skön promenad. Jag vadade i vattenbrynet och lät de varma vågorna skölja över mina vader. Klänningskanten blev blöt flera gånger men vad gör väl det? Min själ skrattade frigörande varje gång en våg kom och gömde mina fötter i den mjuka sanden. Fiskarna log och vinkade, de undrade nog vad jag är för en galen tant som står ensam med skorna i handen och skrattar när vågorna blöter ner min klänning. Jag vinkade självklart glatt tillbaka. Vänligheten i att ge någon ett leende kan rädda en hel dag. Här i Varkala finns det mycket vänlighet.

10 dagar har vi tillbringat här i Indien. Jag känner att jag snart har "landat" och börjat acklimatisera mig. Jag börjar vänja mig med de stora olikheter Indien har jämfört med mitt eget land. Jag älskar maten, människorna och klimatet. Jag känner mig hemma trots att jag egentligen är långt hemifrån.

Min själ börjar slappna av eftersom jag tillåter den att göra det.

Jag vet att jag borde ringa hem oftare till mina nära och kära. Men jag försöker att andas djupt och intala mig själv att de behöver lära sig att klara av sina egna liv. Jag har funderat mycket under mina tio dagar utan tv, utan ringande telefoner och utan måsten. Jag har funderat på hur mitt liv har kunnat bli som det blivit och varför. Jag har kommit fram till mer sanningar på dessa tio dagar än på många år. Jag har framför allt insett att jag kan inte rädda världen.

Jag kan inte rädda världen.

Min skugga Sayeh, den magra tiken som jag tvingades slänga ut från gårdsplanen i morse fick mitt hjärta att blöda och min själ att värka kolossalt mycket. När hon la sig med blottad strupe framför mina fötter så kändes det som att världen för en hel evighet stod alldeles stilla. Allt jag kunde känna var hennes enorma vädjan om hjälp och beskydd och jag ville bara gömma undan henne från den grymma omvärlden. Men tillfället är sådant att jag inte kan det. Dessutom skulle jag göra henne en oerhörd otjänst om jag räddar henne under det halvår jag befinner mig här, och sen försvinner jag och lämnar henne åt sitt öde. Ett öde långt värre än det liv hon har vant sig vid nu, redan i valpstadiet. Då hade jag definitivt tagit från henne känslan av värdighet och trygghet. Hon är en gatuhund och måste få leva gatuhundens hårda liv, med lite hjälp och mat ibland, men jag kan inte göra mer- inte iallafall just nu. Kanske finner jag en lösning längre fram. kanske finner jag någon organisation som är villig och har möjligheterna att hjälpa henne- inte bara kortsiktigt som jag kan.

Jag kan inte rädda världen, men jag kan iallafall hjälpa någon att hjälpa sig själv.

Här i Indien har allt liv lika världe och väldigt många är vegetarianer. Jasså? Jag kan inte annat än känna viss arrogans mot det faktum att så många djur svälter och stenkastas just på grund av att man inte dödar dem. Jag håller med till VISS del att allt liv har ett "lika" värde- men inte på lika villkor. Vi är långt ifrån alla som föds med silversked i munnen.

Själslig trötthet är något jag tror drabbar främst oss som har silverskeden. Vi behöver inte sträva varje dag för att överleva. Vi kan falla tillbaka på en välfärd, skylla på någon annan, på samhället, politikerna, världen eller rent av på Gud att vi någonsin blev födda. Men räddar det oss att skylla på någon annan? Räddar det oss att beklaga oss, måla våra själsliga världar grå och bara sträva efter färgglada kulisser, såsom materiell standard och vackraste hemmet. Jag vill inte ha det så längre. jag vill tro att mitt liv har en större mening än att äga en 42 tums plasma tv med surroundanläggning och ett lyxigt massagebadkar. jag vill tro att vår skapare vill någonting mer med mig. Jag vill tro att mitt liv har en större mening än att bara sträva efter mer materiell standard, bli väl ansedd och älskad av alla. Jag har alltid ansett att jag älskar mig själv, men inser mer och mer att jag inte riktigt vet innebörden i orden "älska dig själv". Jag har trott att det innebär att vara snäll mot alla, att alltid finnas till hands och ställa upp, att acceptera min givna plats i hiearkin, vara väl ansedd, aldrig såra någon annan och framförallt att säga kloka saker, lyssna och ge kloka råd till dem som behöver det. Hela min bokhylla är fylld av självhjälpsböcker och psykologi. Böcker som verkar intressanta men de flesta har jag inte ens orkat läsa. De få som jag har läst, har jag inte tagit till mig annat än för en kortare period av eurofori eller eftertänksamhet. Det varaktiga lugnet har jag inte funnit i böckernas värld utan jag har insett att jag kan bara finna det genom att själv söka det. Söka lugnet inom min egen själ. Men först har jag insett att jag måste finna min själ som jag trodde jag redan hade funnit för länge sedan.

Jag har insett att denna resa är min ökenvandring i själslig nöd och en resa där frågorna blir fler än antal svar. En resa som gör att jag troligtvis aldrig kommer att bli densamme igen.

Jag vill inte bli det jag varit Jag vill vara det jag blir.

Det är nio barn som går på den svenska skolan i Odayam. Föräldrarna är jättetrevliga och ambitiösa. Flera av dem är läkare som är här för att göra ett par månaders specialutbildning. Jag har fått fina kontakter och vänner bland dem. Men jag har bestämt mig för att INTE skaffa mig ett socialt nätverk här i Varkala, och definitivt inte ett nätverk som består av svenskar. Jag är här för att vara ifred. Jag är här för att söka efter något som inte andra svenska vänner kan ge mig, då hade jag stannat hemma i min trygga glaskupa. Jag är här för att hitta lugnet i tystnaden. Friden inom mig själv. Den frid som jag trott att jag haft men tappat. Men jag börjar mer och mer tro att jag aldrig egentligen haft den. Allt har bara varit en illussion av frid och ett evigt sökande efter den där öppningen som aldrig verkar finnas där. Öppningen till mitt eget inre. Öppningen som inte behöver speglas i andras tyckande och tänkande utan som ska ge mig själv inre frid.

Jag har sökt friden i vänskapsförhållanden och kärlek. Tidvis när allt varit harmoniskt och bra har den funnits där. Skenet av den har funnits där. Jag har sökt friden i arbetsglädje. Arbetsglädjen för mig har varit min strävan uppåt uppåt uppåt. När jag väl har nått toppen i mina projekt har jag känt en enorm tomhet. Flera gånger har jag hoppat av halvvägs mot toppen, bara för att jag innerst inne har vetat att tomheten kommer att infinna sig när jag väl är där. Jag har valt att misslyckas istället för att möta tomheten. Då har jag iallafall kunnat befinna mig i känslan av misslyckande. En trygg känsla eftersom då kan jag skylla på omständigheterna eller något annat. Jag har valt tryggheten framför utmaningarna även om min omgivning alltid tyckt att jag har hoppat på alla de mest konstiga utmaningar och klarat dem med bravur. Men nu, när jag ser tillbaka på mitt liv, har jag egentligen aldrig hoppat på en utmaning som jag i förväg inte känt mig ganska säker på att klara, åtminstone har jag alltid sett till att ha bakdörren öppen och en livlina.

I mina förhållanden har jag aldrig gett 100%. Jag har hellre satsat på de relationer som känts halvbra. Där har jag kunnat landa under en period och kännt trygghet. Jag har även ibland satsat på de relationer som varit rena kaoset från början, bara för att då har jag haft tryggheten och vissheten att allt förr eller senare kommer att gå åt helvete, men det är OCKSÅ en trygghet. Trygghet är ett ganska komplext ord. Man kan känna trygghet även i det otrygga om man väljer det. Ett exempel är väl alla de relationer som innehåller våld, alkoholism eller annat oförsvarbart handlande. Otryggheten i en destruktiv relation är också en trygghet. Man vet vad man har. Känslan av att inte älska sig själv tillräckligt behöver aldrig infinna sig eftersom man har fullt upp med att överleva vardagens otrygga tillvaro. Man väljer att inte se att man man faktiskt redan har gjort ett val genom att inte våga välja.

Vi har alla möjligheten att välja. Iallafall utifrån möjligheterna i den situation vi befinner oss i. Att inte välja är också ett val.

Många fnyser och ifrågasätter vår möjlighet att välja. Hur kan fattiga och lytta tiggare välja? Självklart kan de inte välja att flytta in i ett palats. Men de kanske har gjort ett val att överleva. De har gjort ett val att inte sitta i ett hörn och tyna bort. De har gjort ett val utifrån de omständigheterna som de befinner sig i.

Jag har en kropp som inte alltid gör som jag vill. Den lyder mig inte och är nyckfull. Jag har en trötthet som ibland lamslår allt. En trötthet som varken går att sova bort eller arbeta bort. En själslig utmattning även om den har ett annat medicinskt finare namn. Jag har helt enkelt tappat meningen med mitt liv. Nej, det är inte så att jag vill dö, jag älskar alltför många människor för att vilja lämna dem. Men jag har förlorat meningen med livet inom MIG själv. Jag har glömt hur jag sätter mig själv främst utan att känna mig egoistisk och dum. Jag har glömt hur jag tar huvudrollen i mitt eget liv. Jag har så länge arbetat bakom kulisserna i min egen pjäs och låtit mina nära och kära spela huvudrollerna. Nu tänker jag förändra den bilden. Jag tänker återta min egen scen och lämna spelrummet fritt till bland annat mina barn att bygga sig en egen "livets teater". Jag måste släppa kontrollen över deras liv och de måste få tillåtelse att släppa kontrollen över mitt.... Jag vill istället gärna sitta bland publiken och gråta, applådera och vara delaktig- men inte på scenen. Jag måste släppa kontrollen. NU.

Tisdag 9 november 11.20

Jag sitter på en restaurang i skuggan och svettas litervis. Jag har beställt mig en lassi och en kopp ingefärsthe. Jag dricker så mycket jag bara kan i värmen. Idag fläktar det lite och är inte lika tryckande som igår. Olivia är på skolan och jag stannade ungefär två timmar på en av skolans små terasser och skissade lite. Jag behövde få ur mig morgonens jobbiga upplevelser när jag sjasade iväg Sayeh. Jag kan inte rädda världen. Jag är faktiskt här för att rädda mig själv.

****

Jag kan inte rädda världen jag är här för att rädda mig själv.

****

Det är första dagen idag som jag vandrade helt ensam efter stranden. Tidigare har det varit jag och Olivia som har promenerat överallt tillsammans. Det blev en oerhört skön promenad. Jag vadade i vattenbrynet och lät de varma vågorna skölja över mina vader. Klänningskanten blev blöt flera gånger men vad gör väl det? Min själ skrattade frigörande varje gång en våg kom och gömde mina fötter i den mjuka sanden. Fiskarna log och vinkade, de undrade nog vad jag är för en galen tant som står ensam med skorna i handen och skrattar när vågorna blöter ner min klänning. Jag vinkade självklart glatt tillbaka. Vänligheten i att ge någon ett leende kan rädda en hel dag. Här i Varkala finns det mycket vänlighet men också grymhet.

****

10 dagar har vi tillbringat här i Indien. Jag känner att jag snart har "landat" och börjat acklimatisera mig. Jag börjar vänja mig med de stora olikheter Indien har jämfört med mitt eget land. Jag älskar maten, människorna och klimatet. Jag känner mig hemma trots att jag egentligen är långt hemifrån.

****

Min själ börjar slappna av eftersom jag tillåter den att göra det.

****

Jag vet att jag borde ringa hem oftare till mina nära och kära. Men jag försöker att andas djupt och intala mig själv att de behöver lära sig att klara av sina egna liv. Jag har funderat mycket under mina tio dagar utan tv, utan ringande telefoner och utan måsten. Jag har funderat på hur mitt liv har kunnat bli som det blivit och varför. Jag har kommit fram till mer sanningar på dessa tio dagar än på många år. Jag har framför allt insett att jag kan inte rädda världen.

****

Nej, Jag kan inte rädda världen.

****

Min skugga Sayeh, den magra tiken som jag tvingades slänga ut från gårdsplanen i morse fick mitt hjärta att blöda och min själ att värka kolossalt mycket. När hon la sig med blottad strupe framför mina fötter så kändes det som att världen för en hel evighet stod alldeles stilla. Allt jag kunde känna var hennes enorma vädjan om hjälp och beskydd och jag ville bara gömma undan henne från den grymma omvärlden. Men tillfället är sådant att jag inte kan det. Dessutom skulle jag göra henne en oerhörd otjänst om jag räddar henne under det halvår jag befinner mig här, och sen försvinner jag och lämnar henne åt sitt öde. Ett öde långt värre än det liv hon har vant sig vid nu, redan i valpstadiet. Då hade jag definitivt tagit från henne känslan av värdighet och trygghet. Hon är en gatuhund och måste få leva gatuhundens hårda liv, med lite hjälp och mat ibland, men jag kan inte göra mer- inte iallafall just nu. Kanske finner jag en lösning längre fram. kanske finner jag någon organisation som är villig och har möjligheterna att hjälpa henne- inte bara kortsiktigt som jag kan. Jag ska snarare försöka den vägen.

****

Jag kan inte rädda världen, men jag kan iallafall hjälpa någon att hjälpa sig själv.

****

Här i Indien har allt liv lika världe och väldigt många är vegetarianer. Jasså? Jag kan inte annat än känna viss arrogans mot det faktum att så många djur svälter och stenkastas just på grund av att man inte dödar dem. Jag håller med till VISS del att allt liv har ett "lika" värde- men inte på lika villkor. Vi är långt ifrån alla som föds med silversked i munnen.

Själslig trötthet är något jag tror drabbar främst oss som har silverskeden, dvs lever i västvärldens relativt trygga famn. Vi behöver inte sträva varje dag för att överleva. Vi kan falla tillbaka på en välfärd, skylla på någon annan, på samhället, politikerna, världen eller rent av på Gud att vi någonsin blev födda. Men räddar det oss att skylla på någon annan? Räddar det oss att beklaga oss, måla våra själsliga världar grå och bara sträva efter färgglada kulisser, såsom materiell standard och vackraste hemmet. Jag vill inte ha det så längre. jag vill tro att mitt liv har en större mening än att äga en 42 tums plasma tv med surroundanläggning och ett lyxigt massagebadkar. jag vill tro att vår skapare vill någonting mer med mig. Jag vill tro att mitt liv har en större mening än att bara sträva efter mer materiell standard, bli väl ansedd och älskad av alla.

****

Jag har alltid ansett att jag älskar mig själv, men inser mer och mer att jag inte riktigt vet innebörden i orden "älska dig själv". Jag har trott att det innebär att vara snäll mot alla, att alltid finnas till hands och ställa upp, att acceptera min givna plats i hiearkin, vara väl ansedd, aldrig såra någon annan och framförallt att säga kloka saker, lyssna och ge kloka råd till dem som behöver det. Hela min bokhylla är fylld av självhjälpsböcker och psykologi. Böcker som verkar intressanta men de flesta har jag inte ens orkat läsa. De få som jag har läst, har jag inte tagit till mig annat än för en kortare period av eurofori eller eftertänksamhet. Det varaktiga lugnet har jag inte funnit i böckernas värld utan jag har insett att jag kan bara finna det genom att själv söka det. Söka lugnet inom min egen själ. Men först har jag insett att jag måste finna min själ som jag trodde jag redan hade funnit för länge sedan.

****

Jag har insett att denna resa är min ökenvandring i själslig nöd och en resa där frågorna blir fler än antal svar. En resa som gör att jag troligtvis aldrig kommer att bli densamme igen.

****

Jag vill inte bli det jag varit Jag vill vara det jag blir.

****

Det är nio barn som går på den svenska skolan i Odayam. Föräldrarna är jättetrevliga och ambitiösa. Flera av dem är läkare som är här för att göra ett par månaders specialutbildning. Jag har fått fina kontakter och vänner bland dem. Men jag har bestämt mig för att INTE skaffa mig ett socialt nätverk här i Varkala, och definitivt inte ett nätverk som består av svenskar. Jag är här för att vara ifred. Jag är här för att söka efter något som inte andra svenska vänner kan ge mig, då hade jag stannat hemma i min trygga glaskupa. Jag är här för att hitta lugnet i tystnaden. Friden inom mig själv. Den frid som jag trott att jag haft men tappat. Men jag börjar mer och mer tro att jag aldrig egentligen haft den. Allt har bara varit en illussion av frid och ett evigt sökande efter den där öppningen som aldrig verkar finnas där. Öppningen till mitt eget inre. Öppningen som inte behöver speglas i andras tyckande och tänkande utan som ska ge mig själv inre frid.

****

Jag har sökt friden i vänskapsförhållanden och kärlek. Tidvis när allt varit harmoniskt och bra har den funnits där. Skenet av den har funnits där. Jag har sökt friden i arbetsglädje. Arbetsglädjen för mig har varit min strävan uppåt uppåt uppåt. När jag väl har nått toppen i mina projekt har jag känt en enorm tomhet. Flera gånger har jag hoppat av halvvägs mot toppen, bara för att jag innerst inne har vetat att tomheten kommer att infinna sig när jag väl är där. Jag har valt att misslyckas istället för att möta tomheten. Då har jag iallafall kunnat befinna mig i känslan av misslyckande. En trygg känsla eftersom då kan jag skylla på omständigheterna eller något annat. Jag har valt tryggheten framför utmaningarna även om min omgivning alltid tyckt att jag har hoppat på alla de mest konstiga utmaningar och klarat dem med bravur. Men nu, när jag ser tillbaka på mitt liv, har jag egentligen aldrig hoppat på en utmaning som jag i förväg inte känt mig ganska säker på att klara, åtminstone har jag alltid sett till att ha bakdörren öppen och en livlina.

****

I mina förhållanden har jag aldrig gett 100%. Jag har hellre satsat på de relationer som känts halvbra. Där har jag kunnat landa under en period och kännt trygghet. Jag har även ibland satsat på de relationer som varit rena kaoset från början, bara för att då har jag haft tryggheten och vissheten att allt förr eller senare kommer att gå åt helvete, men det är OCKSÅ en trygghet. Trygghet är ett ganska komplext ord. Man kan känna trygghet även i det otrygga om man väljer det. Ett exempel är väl de relationer som innehåller våld, alkoholism eller annat oförsvarbart handlande. Otryggheten i en destruktiv relation är också en trygghet. Man vet vad man har. Känslan av att inte älska sig själv tillräckligt behöver aldrig infinna sig eftersom man har fullt upp med att överleva vardagens otrygga tillvaro. Man väljer att inte se att man man faktiskt redan har gjort ett val genom att inte våga välja.

****

Vi har alla möjligheten att välja. Iallafall utifrån möjligheterna i den situation vi befinner oss i. Att inte välja är också ett val.

****

Många fnyser och ifrågasätter vår möjlighet att välja. Hur kan fattiga och lytta tiggare välja? Självklart kan de inte välja att flytta in i ett palats. Men de kanske har gjort ett val att överleva. De har gjort ett val att inte sitta i ett hörn och tyna bort. De har gjort ett val utifrån de omständigheterna som de befinner sig i.

Jag har en kropp som inte alltid gör som jag vill. Den lyder mig inte och är nyckfull. Jag har en trötthet som ibland lamslår allt. En trötthet som varken går att sova bort eller arbeta bort. En själslig utmattning även om den har ett annat medicinskt finare namn. Jag har helt enkelt tappat meningen med mitt liv. Nej, det är inte så att jag vill dö, absolut INTE- tvärt om, jag älskar alltför många människor för att vilja lämna dem och jag älskar mitt liv väldigt mycket. Men jag har förlorat meningen med livet inom MIG själv. Jag har glömt hur jag sätter mig själv främst utan att känna mig egoistisk och dum. Jag har glömt hur jag tar huvudrollen i mitt eget liv.

****

Jag har så länge arbetat bakom kulisserna i min egen pjäs och låtit mina nära och kära spela huvudrollerna. Nu tänker jag förändra den bilden. Jag tänker återta min egen scen och lämna spelrummet fritt till bland annat mina vuxna barn att bygga sig en egen "livets teater". Jag måste släppa kontrollen över deras liv och de måste få tillåtelse att släppa kontrollen över mitt.... Jag vill istället gärna sitta bland publiken och gråta, applådera och vara delaktig- men inte på scenen. Inte vara den som fixar, alltid finns tillhands trots att orken tryter och alltid försöker skydda dem från omvärldens hårda betong. Jag måste släppa kontrollen om dem. NU. och de måste låta mig göra det...

Att släppa kärleken fri och lita på att den alltid ändå finns där får både den och oss människor att växa.

Kärleken idag går till mig själv.......

Nu har jag och Olivia gråtit i kapp en stund på altanen. Våran skyddsling, Sayeh har sovit på gården hela natten. Hon känner sig trygg här. Nu på morgonen var vi tvugna att få ut henne i det hårda gatulivet igen och det var inte det lättaste. Jag försökte sjasa ut henne lugnt och stilla genom grinden men hon ville verkligen inte. Tillslut la hon sig på rygg och blottade strupen framför mina fötter......... Jag var tvungen att lyfta upp den lilla magra kroppen och bära henne utanför grinden och stänga. Hon gnydde eftersom hon självklart inte är van att bli buren men visade inte en tillstymmelse till aggression. Jag tog en jättechansning som lyfte upp henne eftersom jag självklart kunde bli biten.. Men min "hundsjäl" sa att jag inte skulle bli det- vilket stämde. Hon litar på mig.

Jag var tvungen att lägga en sten vid grinden för att hon inte skulle puffa upp den igen, till slut gav hon sig... Olivia satt på altanen och grät. Jag började också gråta. Hon kröp upp i mitt knä och vi grät tillsammans en stund. Livet här i Indien är hårt för de fyrbenta krakarna. Jag hoppas vid min själ att Sayeh vågar komma tillbaka i skymningen så att jag iallafall kan gå ut och ge henne lite mat. Jag funderar på att köpa henne ett lopphalsband också för att hon ska bli av med de sugande gynnarna.

Mitt hjärta blöder just nu, men det kommer nog något gott ur detta också....hoppas jag....

Nu ska vi strax iväg till skolan på första riktiga skoldagen. Igår var det invigning och i dag startar undervisningen

*Försöker sudda ut sorgen i hjärtat* Det blir bra det här också...

22.10

Nu sover bägge mina barn sött. Bådatvå är mätta och trygga.

Olivia ligger i sängen med myggnätet som skydd för mygg, nedfallande ekorrar, ödlor, spindlar och annat normalt förekommande ;-)

Den lilla tiken har också hon ätit grönsaksgryta med god aptit och sen rullat ihop sig tryggt på min altan. Hon kom strax efter skymningen i kväll också. När hon såg mig viftade hon direkt på svansen och kom fram för att mysa lite. Jag kliade en stund och hon sluter alltid ögonen och njuter. Jag fick till och med plocka bort två äckligt stora fästingar som hängde under halsen på henne. Inte ett ljud sa hon, skyggade inte heller. Efter maten la hon sig tryggt intill min stol och där ligger hon som en liten boll fortfarande. Jag mår bra av att se den magra stackaren trygg. Hennes bäckenben sticker rakt upp och alla revbenen är väl synliga. Tyvärr hade jag ju inte något annat än grönsaker ikväll men jag tillsatte extra fett för att hon verkligen behöver det :-) Jag kallar henne för Sayeh som betyder "skuggan" på persiska. Det är ett av de vackraste namn jag vet och det är en fin vän till min äldsta dotter som heter det. Men nu har jag en Sayeh här i Indien också. Ska bli spännande att se hur ofta hon kommer att besöka mig...

Nu är det sängläge för mig också. Det är första skoldagen imorgon och vi behöver upp tidigt för att göra oss redo.

Jag skickar en varm kram till alla frusna vänner i Sverige...tyvärr så laggar min Skype så fruktansvärt i kväll att det inte har gått att ringa Svedala. Vi hörs imorgon istället :-)

22.10

Nu sover bägge mina barn sött. Bådatvå är mätta och trygga.

Olivia ligger i sängen med myggnätet som skydd för mygg, nedfallande ekorrar, ödlor, spindlar och annat normalt förekommande ;-)

Den lilla tiken har också hon ätit grönsaksgryta med god aptit och sen rullat ihop sig tryggt på min altan. Hon kom strax efter skymningen i kväll också. När hon såg mig viftade hon direkt på svansen och kom fram för att mysa lite. Jag kliade en stund och hon sluter alltid ögonen och njuter. Jag fick till och med plocka bort två äckligt stora fästingar som hängde under halsen på henne. Inte ett ljud sa hon, skyggade inte heller. Efter maten la hon sig tryggt intill min stol och där ligger hon som en liten boll fortfarande. Jag mår bra av att se den magra stackaren trygg. Hennes bäckenben sticker rakt upp och alla revbenen är väl synliga. Tyvärr hade jag ju inte något annat än grönsaker ikväll men jag tillsatte extra fett för att hon verkligen behöver det :-) Jag kallar henne för Sayeh som betyder "skuggan" på persiska. Det är ett av de vackraste namn jag vet och det är en fin vän till min äldsta dotter som heter det. Men nu har jag en Sayeh här i Indien också. Ska bli spännande att se hur ofta hon kommer att besöka mig...

Nu är det sängläge för mig också. Det är första skoldagen imorgon och vi behöver upp tidigt för att göra oss redo.

Jag skickar en varm kram till alla frusna vänner i Sverige...tyvärr så laggar min Skype så fruktansvärt i kväll att det inte har gått att ringa Svedala. Vi hörs imorgon istället :-)

Söndag 7 nov

16.10

Grönsakssoppan puttrar på gasspisen och sprider en himmelsk doft av diverse rotsaker, lök, vitlök och färsk ingefära. Jag tar mig en paus på altanen eftersom det är så kvavt trots att det "bara" är +30 och molnigt. Åskan har mullrat till och från i horisonten hela dagen och det har kommit några skurar. Vinden friskar på mellan varven. Det är väldigt skönt ute, men kvavt så det ändå blir svettigt när man ska göra något ansträngande. Jag har insett att vi igår har gjort vår första vecka här i Varkala och tiden har verkligen rusat fram!

Jag har städat och pysslat idag. I morse LYCKADES jag med mina havre pancakes tack vare lite vetemjöl, riktigt smör och lite knixande för att vända dem "i luften" utan stekspade ;-P Jag passade på att bjuda min underbara landlord Rita på pannkakor med färsk frukt till frukost. Det är riktigt roligt att laga mat när jag inte "måste" , det är ju både billigt och lätt att äta ute på restaurang här i Indien. Men gott och mysigt att vara hemma och experimentera. Jag har lagt i någon typ av små bönor som jag inte har en aning om vad det är "skrattar gott" så vi får se hur det smakar ;-) Jag blev lite frustrerad när jag skulle börja med soppan och bara hade en slö kniv att tillgå. Ingen potatisskalare till rotfrukterna. Men när jag stod där och skalade morötterna för hand slog tanken mig; Vilket tåg är det jag stressar till att passa? Jag började skratta högt för mig själv eftersom hela situationen genast kändes löjlig. Att vara utan potatisskalare är väl inte hela världen, däremot har jag all TID i världen...:-)

Det var intressant att sopa golven i förmiddags. Hälften av skräpet "försvann" på egna ben och den andra hälften hade någon bajsat ut (vår inneboende ödla) Men det kändes skönt att få ta tag i städningen själv, bara för att jag egentligen slipper ;-) TÄNK vad alla "måsten" i våra huvuden kan sätta käppar i hjulen för arbetsglädjen.

Rita saknar just nu en indisk städerska och väntar på att en ny skall anlända. När hon själv städar de små uthyrningslägenheterna i grannhusen under denna övergångstid så är det rena bion för grannarna. De kan inte alls förstå hur en VIT kvinna kan städa själv? De sitter till och med på taket och iakttar henne och hon vinkar glatt och bara skrattar. Tänk ailka fördomar vi har om varandra här i världen ;-)

Här nere i Indien känner man verkligen av konsumtionssamhällets baksidor. Här konsumeras det också, men tack o lov inte på samma sätt som i väst. Iallafall inte här på landsbygden. Men sopbergen och sopbränningen vittnar om ett enormt miljöproblem och en oerhört stor brist på miljökunskap. Jag undrar hur mycket gifter en fattig människa här får i sig under sin livstid? Även om maten är mycket sund och god så är miljöproblemet desto värre. När man ser dem obehindrat stå och röra i sophögarna som bränns, mitt i all giftig rök av plastförpackningar så kan man inte annat än undra...

Nu ska jag titta till min grönsakssoppa/ gryta som har puttrat ungefär en timme. Det ska bli spännande att se om Olivia protesterar vilt eller om hon äter det hon blir serverad ;-)

Söndag 7 nov

16.10

Grönsakssoppan puttrar på gasspisen och sprider en himmelsk doft av diverse rotsaker, lök, vitlök och färsk ingefära. Jag tar mig en paus på altanen eftersom det är så kvavt trots att det "bara" är +30 och molnigt. Åskan har mullrat till och från i horisonten hela dagen och det har kommit några skurar. Vinden friskar på mellan varven. Det är väldigt skönt ute, men kvavt så det ändå blir svettigt när man ska göra något ansträngande. Jag har insett att vi igår har gjort vår första vecka här i Varkala och tiden har verkligen rusat fram!

Jag har städat och pysslat idag. I morse LYCKADES jag med mina havre pancakes tack vare lite vetemjöl, riktigt smör och lite knixande för att vända dem "i luften" utan stekspade ;-P Jag passade på att bjuda min underbara landlord Rita på pannkakor med färsk frukt till frukost. Det är riktigt roligt att laga mat när jag inte "måste" , det är ju både billigt och lätt att äta ute på restaurang här i Indien. Men gott och mysigt att vara hemma och experimentera. Jag har lagt i någon typ av små bönor som jag inte har en aning om vad det är "skrattar gott" så vi får se hur det smakar ;-)

Jag blev lite frustrerad när jag skulle börja med soppan och bara hade en slö kniv att tillgå. Ingen potatisskalare till rotfrukterna. Men när jag stod där och skalade morötterna för hand slog tanken mig; Vilket tåg är det jag stressar till att passa? Jag började skratta högt för mig själv eftersom hela situationen genast kändes löjlig. Att vara utan potatisskalare är väl inte hela världen, däremot har jag all TID i världen...:-)

Det var intressant att sopa golven i förmiddags. Hälften av skräpet "försvann" på egna ben och den andra hälften hade någon bajsat ut (vår inneboende ödla) Men det kändes skönt att få ta tag i städningen själv, bara för att jag egentligen slipper ;-) TÄNK vad alla "måsten" i våra huvuden kan sätta käppar i hjulen för arbetsglädjen.

Rita saknar just nu en indisk städerska och väntar på att en ny skall anlända. När hon själv städar de små uthyrningslägenheterna i grannhusen under denna övergångstid så är det rena bion för grannarna. De kan inte alls förstå hur en VIT kvinna kan städa själv? De sitter till och med på taket och iakttar henne och hon vinkar glatt och bara skrattar. Tänk vilka fördomar vi har om varandra här i världen ;-)

Här nere i Indien känner man verkligen av konsumtionssamhällets baksidor. Här konsumeras det också, men tack o lov inte på samma sätt som i väst. Iallafall inte här på landsbygden. Men sopbergen och sopbränningen vittnar om ett enormt miljöproblem och en oerhört stor brist på miljökunskap. Jag undrar hur mycket gifter en fattig människa här får i sig under sin livstid? Även om maten är mycket sund och god så är miljöproblemet desto värre. När man ser dem obehindrat stå och röra i sophögarna som bränns, mitt i all giftig rök av plastförpackningar så kan man inte annat än undra...

Nu ska jag titta till min grönsakssoppa/ gryta som har puttrat ungefär en timme. Det ska bli spännande att se om Olivia protesterar vilt eller om hon äter det hon blir serverad ;-)

Lördag 6/ 11 11.50

Sitter på altanen och väntar på att regnskuren skall upphöra. Jag ska ta en rickshaw in till Varkala tillsammans med Rita och göra lite inköp. Mest spännande att försöka få tag på blir en visp och en stekspade...två saker jag saknar men det verkar vara svårt att finna...

Igår var vi vid poolen ett par timmar för att Ollis skulle få bada med sina vänner. Men vi gav upp när grannen brände så mycket sopor att röken låg tät och sotflingorna började dala... Sotlunga måste ju vara väldigt vanligt här...Igår kväll satt vi vid klippan ett par timmar, jag Ollis och Vanna och åt middag. Det var Diwali firande och jättelika tomtebloss, ljus och blommor överallt. Väldigt vackert och stämningsfullt. De firar "ljuset" och det märktes på alla de ljus som brann överallt. Många butiker hade ställt massor av ljus i ringar på golven och rökelser doftade ljuvligt överallt.

På kvällen hade vi fredagsmys och tittade film på vår enorma 42 tummare, ehh...4,2 tummare och med lite godis. Det var väldigt mysigt trots avsaknaden av stor tv och bioljud som vi är vana vid hemma ;-) Kanske till å med mysigare...

I natt har hundvalparna åter igen härjat på vår gård. De har grävt sig in under grinden och lekt med skor och försökt sno min dyna från stolen ute med resultatet att ena kanten är sundertuggad. Det gäller nog att ta in skor och annat tills muraren har gjort en rejäl kant under grinden. En liten skygg mager tik som brukar besöka mig var också här och fick lite rester. Hon är så himla fin men skygg så klart. Säkert van att bli stenkastad och avvisad.I natt har även en kokosnöt trillat ner på grannhuset och gått igenom två takpannor. Tack å lov att det huset har innertak så ingen skadade sig. Nu måste taket lagas. Några kokosplockare har varit uppe i några palmer intill och hackat ner nötter. De klättrar vigt och snabbt upp i stammarna med endast ett rep knutet mellan fötterna för bättre grepp. Vaddå säkerhetsanordningar? Jag undrar hur många som skadas och rent av dödas per år i Indien av fallande kokosnötter? Dessa män som klättrar upp och hackar ner nötter (och grenar) gör verkligen ett viktigt jobb, undrar om de har risktillägg? ;-)

18.20

Nu har skymningen lagt ut sitt totala mörker. Jag är helt slut efter dagens alla göromål. Jag och Rita har varit in till Varkala och gjort lite ärenden. LITE ärenden tar flera timmar här. Hon var på elverket för att betala elen (intressant att vara med) , jag handlade husgeråd som diskborste, svampar, förvaringsburkar till mat, små handdukar, ett enkelt men vackert sängöverkast, några tröjor, smycken, hårklämmor till Ollis och en enkel klänning till mig själv samt två stora kassar mat. Allt för under 200 SEK....Helt ofattbart... Fina barntröjor i bomull med gulliga tryck kostade här 6.50:-/st på den Fair Trade affär vi besökte. Det dyraste jag köpte idag är nog riktigt smör. Det var ett kilo, fryst och det kostade 20:- ,(jämför det med tröjorna)... Olivia vägrar äta den lokala varianten av smör som heter ghee, det är ungefär detsamma som förr i Sverige kallades "kärnsmör" och det klarar av att stå i rumstemp utan att bli skämt eller smälta bort. Jag försöker lära mig att äta detta och jag tycker mer och mer om det :-) Nu har jag ganska gott om torrvaror, fick till och med tag på vetemjöl och jag har fyllt kylen med både rotfrukter, grönsaker, frukt, smör ägg och mjölk. Nu känns det mindre stressigt det här med maten. Vi slipper äta ute varje dag. Nu kanske vissa tänker att det är MINDRE stressigt att äta ute, särskilt när det är så billigt- men jag som ofta är trött gillar att vara hemma, här kan jag gå omkring i mina halvdassiga särkar, shorts eller annat och bara "vara"... :-)

I dag har vi också sått frön. "climbing beans" , bifftomat och zuccini. Olivia tyckte det var kul att få vara med och sätta frön och vattna. Nu ska det bli spännande att se när det växer. Hon har inspekterat diverse småkryp idag med den burk jag köpte till henne för detta ändamål. Just nu innehåller den en stooor kackelacka som hon ville ta in- men DÄR går min toleransgräns ;-) Småkryp i all ära men kackelackor och mygg- där går min gräns för att rädda världen. För övrigt är både jag och Ollis sjukt myggbitna. Vi måste köpa rejält indiskt myggmedel imorgon, säkert rena rama DDT:n Vi vill ju inte drabbas av japansk feber...

Strax måste jag gå in och laga middag. Tur att jag har resterna kvar från gårdagens restaurangbesök ;-) Dvs. de rester som inte vildhundarna fått. En av vildhundarna, den lilla tiken, har blivit min vän ikväll. Den kom och väntade på mat eftersom den får rester närdet finns några. Först kom hon upp på min altan där jag nu sitter och skriver, men stod på behörigt avstånd. Hon vågade inte se på mig, undergiven som hon är. Jag sträckte fram handen och pratade lugnt som vanligt. I kväll kom hon ända fram! :-D Hon la huvudet på mitt knä och jag njöt när jag kliade hennes loppiga och skabbiga lilla huvud. Det SKÄR i hjärtat! Tårarna stiger i ögonen när man ser dessa stackars krakar...jag vill ta hem allihop! JA jag VET att man ska vara försiktig eftersom dom säkert har både rabies och annat- men vilken hundälskare kan motstå en liten mager bedjande tik som ber om mat och lite kärlek? Rita hade lagt ut lite rester på bakgården och jag lockade med henne och visade var. Nu ligger hon nöjt och sover på uteplatsen och vildkatten Måns är nog inte alltför nöjd över konkurrensen över maten men han är mätt å belåten han också ;-) Kanske blir det rester kvar efter gårdagens middagsrester som vi strax skall äta :-)

24.10

Den lilla tiken tassade försiktigt och la sig precis i utkanten av vår altan när vi åt middag. Hon försökte vara så osynlig som möjligt för att inte bli ivägsjasad. Hade vi gått in från altanen hade våra fat garanterat varit tomma på fem sekunder :) Nu blev det dock så att jag orkade inte min mat och Olivia inte all sin så det blev över en del gottigott såsom kycklingmasala och ris som jag blandade ut med bröd, solrosolja och vatten. Gissa om svansen viftade på den lilla magra tösen när hon såg att jag kom ut med mat i en folieform och hon följde försiktigt i mina hälar bakom huset. När hon hade ätit la hon sig en stund och vilade innan jag fick locka ut henne utanför grindarna för att låsa för kvällen. Hon såg dock nöjd och glad ut :-)

I kväll har jag tagit in min stolsdyna och våra skor. Valparna kan mycket väl ta sig under grunden i natt också eftersom jorden är porös där de redan grävt och även om det nu ligger stenar där så är de lätta att flytta för två busiga valpar ;-) Jag älskar verkligen djurlivet här i Varkala. Det är spännande och intressant samtidigt som det får mina ögon att rinna över. Svältande människor är fruktansvärt, men jag som älskar djur har verkligen problem att se dem lida och att så få "bryr sig" . Detta är absolut inte unikt för Indien, det ser man ju på många andra ställen också...

Nu ska jag faktiskt krypa ner i min säng. Olivia sover redan sött och myggnätet har jag fällt ner. Vi är så otroligt myggbitna att i natt vill vi ha det lugnt :-) Ute pågår de sista festligheterna kring Diwali som avslutas imorgon

Önskar er alla godnatt för nu sover iallafall VI / Ha en fin kväll *Kärlek*

Lördag 6/ 11 11.50

Sitter på altanen och väntar på att regnskuren skall upphöra. Jag ska ta en rickshaw in till Varkala tillsammans med Rita och göra lite inköp. Mest spännande att försöka få tag på blir en visp och en stekspade...två saker jag saknar men det verkar vara svårt att finna...

Igår var vi vid poolen ett par timmar för att Ollis skulle få bada med sina vänner. Men vi gav upp när grannen brände så mycket sopor att röken låg tät och sotflingorna började dala... Sotlunga måste ju vara väldigt vanligt här...Igår kväll satt vi vid klippan ett par timmar, jag Ollis och Vanna och åt middag. Det var Diwali firande och jättelika tomtebloss, ljus och blommor överallt. Väldigt vackert och stämningsfullt. De firar "ljuset" och det märktes på alla de ljus som brann överallt. Många butiker hade ställt massor av ljus i ringar på golven och rökelser doftade ljuvligt överallt.

På kvällen hade vi fredagsmys och tittade film på vår enorma 42 tummare, ehh...4,2 tummare och med lite godis. Det var väldigt mysigt trots avsaknaden av stor tv och bioljud som vi är vana vid hemma ;-) Kanske till å med mysigare...

I natt har hundvalparna åter igen härjat på vår gård. De har grävt sig in under grinden och lekt med skor och försökt sno min dyna från stolen ute med resultatet att ena kanten är sundertuggad. Det gäller nog att ta in skor och annat tills muraren har gjort en rejäl kant under grinden. En liten skygg mager tik som brukar besöka mig var också här och fick lite rester. Hon är så himla fin men skygg så klart. Säkert van att bli stenkastad och avvisad.I natt har även en kokosnöt trillat ner på grannhuset och gått igenom två takpannor. Tack å lov att det huset har innertak så ingen skadade sig. Nu måste taket lagas. Några kokosplockare har varit uppe i några palmer intill och hackat ner nötter. De klättrar vigt och snabbt upp i stammarna med endast ett rep knutet mellan fötterna för bättre grepp. Vaddå säkerhetsanordningar? Jag undrar hur många som skadas och rent av dödas per år i Indien av fallande kokosnötter? Dessa män som klättrar upp och hackar ner nötter (och grenar) gör verkligen ett viktigt jobb, undrar om de har risktillägg? ;-)

18.20

Nu har skymningen lagt ut sitt totala mörker. Jag är helt slut efter dagens alla göromål. Jag och Rita har varit in till Varkala och gjort lite ärenden. LITE ärenden tar flera timmar här. Hon var på elverket för att betala elen (intressant att vara med) , jag handlade husgeråd som diskborste, svampar, förvaringsburkar till mat, små handdukar, ett enkelt men vackert sängöverkast, några tröjor, smycken, hårklämmor till Ollis och en enkel klänning till mig själv samt två stora kassar mat. Allt för under 200 SEK....Helt ofattbart... Fina barntröjor i bomull med gulliga tryck kostade här 6.50:-/st på den Fair Trade affär vi besökte. Det dyraste jag köpte idag är nog riktigt smör. Det var ett kilo, fryst och det kostade 20:- ,(jämför det med tröjorna)... Olivia vägrar äta den lokala varianten av smör som heter ghee, det är ungefär detsamma som förr i Sverige kallades "kärnsmör" och det klarar av att stå i rumstemp utan att bli skämt eller smälta bort. Jag försöker lära mig att äta detta och jag tycker mer och mer om det :-) Nu har jag ganska gott om torrvaror, fick till och med tag på vetemjöl och jag har fyllt kylen med både rotfrukter, grönsaker, frukt, smör ägg och mjölk. Nu känns det mindre stressigt det här med maten. Vi slipper äta ute varje dag. Nu kanske vissa tänker att det är MINDRE stressigt att äta ute, särskilt när det är så billigt- men jag som ofta är trött gillar att vara hemma, här kan jag gå omkring i mina halvdassiga särkar, shorts eller annat och bara "vara"... :-)

I dag har vi också sått frön. "climbing beans" , bifftomat och zuccini. Olivia tyckte det var kul att få vara med och sätta frön och vattna. Nu ska det bli spännande att se när det växer. Hon har inspekterat diverse småkryp idag med den burk jag köpte till henne för detta ändamål. Just nu innehåller den en stooor kackelacka som hon ville ta in- men DÄR går min toleransgräns ;-) Småkryp i all ära men kackelackor och mygg- där går min gräns för att rädda världen. För övrigt är både jag och Ollis sjukt myggbitna. Vi måste köpa rejält indiskt myggmedel imorgon, säkert rena rama DDT:n Vi vill ju inte drabbas av japansk feber...

Strax måste jag gå in och laga middag. Tur att jag har resterna kvar från gårdagens restaurangbesök ;-) Dvs. de rester som inte vildhundarna fått. En av vildhundarna, den lilla tiken, har blivit min vän ikväll. Den kom och väntade på mat eftersom den får rester närdet finns några. Först kom hon upp på min altan där jag nu sitter och skriver, men stod på behörigt avstånd. Hon vågade inte se på mig, undergiven som hon är. Jag sträckte fram handen och pratade lugnt som vanligt. I kväll kom hon ända fram! :-D Hon la huvudet på mitt knä och jag njöt när jag kliade hennes loppiga och skabbiga lilla huvud. Det SKÄR i hjärtat! Tårarna stiger i ögonen när man ser dessa stackars krakar...jag vill ta hem allihop! JA jag VET att man ska vara försiktig eftersom dom säkert har både rabies och annat- men vilken hundälskare kan motstå en liten mager bedjande tik som ber om mat och lite kärlek? Rita hade lagt ut lite rester på bakgården och jag lockade med henne och visade var. Nu ligger hon nöjt och sover på uteplatsen och vildkatten Måns är nog inte alltför nöjd över konkurrensen över maten men han är mätt å belåten han också ;-) Kanske blir det rester kvar efter gårdagens middagsrester som vi strax skall äta :-)

24.10

Den lilla tiken tassade försiktigt och la sig precis i utkanten av vår altan när vi åt middag. Hon försökte vara så osynlig som möjligt för att inte bli ivägsjasad. Hade vi gått in från altanen hade våra fat garanterat varit tomma på fem sekunder :) Nu blev det dock så att jag orkade inte min mat och Olivia inte all sin så det blev över en del gottigott såsom kycklingmasala och ris som jag blandade ut med bröd, solrosolja och vatten. Gissa om svansen viftade på den lilla magra tösen när hon såg att jag kom ut med mat i en folieform och hon följde försiktigt i mina hälar bakom huset. När hon hade ätit la hon sig en stund och vilade innan jag fick locka ut henne utanför grindarna för att låsa för kvällen. Hon såg dock nöjd och glad ut :-)

I kväll har jag tagit in min stolsdyna och våra skor. Valparna kan mycket väl ta sig under grunden i natt också eftersom jorden är porös där de redan grävt och även om det nu ligger stenar där så är de lätta att flytta för två busiga valpar ;-) Jag älskar verkligen djurlivet här i Varkala. Det är spännande och intressant samtidigt som det får mina ögon att rinna över. Svältande människor är fruktansvärt, men jag som älskar djur har verkligen problem att se dem lida och att så få "bryr sig" . Detta är absolut inte unikt för Indien, det ser man ju på många andra ställen också...

Nu ska jag faktiskt krypa ner i min säng. Olivia sover redan sött och myggnätet har jag fällt ner. Vi är så otroligt myggbitna att i natt vill vi ha det lugnt :-) Ute pågår de sista festligheterna kring Diwali som avslutas imorgon

Önskar er alla godnatt för nu sover iallafall VI / Ha en fin kväll *Kärlek*

Torsdag 19.30

I dag har elen verkligen varit svajig. On off on off on off..... vi har tillbringat några lata timmar vid en hotellpool så att Olivia har fått bada. Fyra timmar utan uppehåll tillbringade hon i vattnet. Jag låg och slumrade i en solstol. Jag vet att det låter kanske konstigt, men jag blir lätt lite rastlös att bara ligga vid en pool. Jag kan stå ut att göra det ibland men inte alltför många dagar i sträck. Jag tog med mig ett korsord men det var för varmt för att jag skulle orka koncentrera mig på det någon längre stund. Istället låg jag och slumrade eller pratade lite med de andra runtomkring, främst föräldrar vars barn badade. En lugn dag med andra ord.

Inte så mycket har hänt som är värt att rapportera, och det är ju precis det jag behöver. Lära mig att bara "vara i varandet" och att allt inte behöver fixa på sekunden, helst igår ;-) Jag har inte ens tvättat den tvätt jag planerade att ta tag i redan igår men den springer ju ingenstans och jag KAN ju lämna bort den om jag vill... Bara DET är skänt att veta. Jag BEHÖVER inte tvätta, städa, laga mat utan jag gör det när jag VILL / känner för det. Denna resa är ju faktiskt tänkt att vara en resa för att varva ner och vila från all vardagsstress. Vad har varit stressigt idag förutom att ligga vid poolen? *funderar* Jaaaa...laga middag? Näää...jag stekte upp det som var kvar av min misslyckade plättsmet, skivade äpplen och tomater och Olivia åt med mycket god aptit. Hennes kinkighet med mat blir mindre och mindre...härligt! Hon har insett att här äter man upp samt att det inte finns ett COOP Forum, ICA eller WILLYS att slinka in i. Vi får vara glada för det enkla sortiment handlarna kan bistå med om vi inte vill börja äta tunikor och gudastatyer ;-)

Jag har dödat en spindel idag som till och med JAG tyckte var stor och otäck. Jag som egentligen gillar spindlar, men INTE denna *ryyyser*... Här finns gott om hoppspindlar. De är snabba som tusan och hoppar snabbt från en vägg till golvet eller något annat. Men de största jag tidigare sett är "bara" lite större än en enkrona- den jag dödade i dag var cirka 5 centimeter. dvs STOR! Det blev en vild och ylande jakt genom huset med en sko i högsta hugg och en road Olivia som tyckte jag bara såg fånigt rädd ut. Men hon förstår inte riktigt att det KAN vara en spindelart som bits / är giftig och det vill vi INTE ha... Hon skulle gärna ha fångat den i en burk och döpt den till något i stil med "Spajder" eller "Spindlis" och försökt mata den med allt möjligt *skrattar gott* Grannen / hyresvärden Rita slog ihjäl en ganska stor ödla idag som såg ut som en orm med ben. Olivia fotograferade den och tyckte självklart synd om den... jag garanterade att vår inomhusödla ska få leva kvar men att denna konstiga ödla kunde vara giftig och att det var lika bra att slå ihjäl den. DET vill hon inte förstå alls...

Vi hann precis hem från poolen innan de första regndropparna kom. Nu duggar det lite lätt och skymningen har fallit. Vi tänker bara vara hemma ikväll, ingen grodjakt eller annat kul ;-) Olivia har förresten lånat ut sin kamera till Ida, en svensk tjej, som skulle på elefantsafari idag. Hennes kamera hade gått sönder. Jag hoppas att hon inte raderar Olivias bilder av bara farten när hon ska ladda in sina egna DÅ lär det bli livat! Jag har tyvärr fortfarande inte masat mig ner till något internetcafé med bättre uppkoppling för att lägga in lite bilder i bloggarna, men det kommer. Här hemma är det helt omöjligt. En textsida till bloggen tar flera minuter att ladda in...

Nu ska jag fixa mig min kvällskopp kaffe. Olivia ligger inne och ser en DVD och jag njuter av kvällens och de miljoner syrsornas surr blandat med det mindre angenäma ljudet av smällare överallt eftersom indierna firar sin stora högtid nu i fem dagar, den kallas Diwala och är lika stor som vårt nyår. http://sv.wikipedia.org/wiki/Diwali

Jag har duschat, smörjt kroppen med färsk Ahloe Vera från trädgården och gjort en ljuvlig hårinpackning. Ingen större dramatik än så idag, tror vi håller oss från klippan eftersom jag inte är särskilt sugen på ett jättefirande och massor av folk (tråkmåns-yes!) :-)

Nu SKA jag ha mitt kvällskaffe, äh jag tror jag tar mig ett glas rött istället ;-)... Kärlek till er alla där ute i cyberspace...Ta hand om varandra! Jag ska prova ringa några samtal via Skype men mitt internet är katastrofalt dåligt nu, antagligen delvis pga all smog från smällarna som antagligen förpestar atmosfären lika mycket som sopbränningen ikväll...

/ Kramar mot Sverige

Torsdag 4/11 19.30

I dag har elen verkligen varit svajig. On off on off on off..... vi har tillbringat några lata timmar vid en hotellpool så att Olivia har fått bada. Fyra timmar utan uppehåll tillbringade hon i vattnet. Jag låg och slumrade i en solstol. Jag vet att det låter kanske konstigt, men jag blir lätt lite rastlös att bara ligga vid en pool. Jag kan stå ut att göra det ibland men inte alltför många dagar i sträck. Jag tog med mig ett korsord men det var för varmt för att jag skulle orka koncentrera mig på det någon längre stund. Istället låg jag och slumrade eller pratade lite med de andra runtomkring, främst föräldrar vars barn badade. En lugn dag med andra ord.

Inte så mycket har hänt som är värt att rapportera, och det är ju precis det jag behöver. Lära mig att bara "vara i varandet" och att allt inte behöver fixa på sekunden, helst igår ;-) Jag har inte ens tvättat den tvätt jag planerade att ta tag i redan igår men den springer ju ingenstans och jag KAN ju lämna bort den om jag vill... Bara DET är skänt att veta. Jag BEHÖVER inte tvätta, städa, laga mat utan jag gör det när jag VILL / känner för det. Denna resa är ju faktiskt tänkt att vara en resa för att varva ner och vila från all vardagsstress. Vad har varit stressigt idag förutom att ligga vid poolen? *funderar* Jaaaa...laga middag? Näää...jag stekte upp det som var kvar av min misslyckade plättsmet, skivade äpplen och tomater och Olivia åt med mycket god aptit. Hennes kinkighet med mat blir mindre och mindre...härligt! Hon har insett att här äter man upp samt att det inte finns ett COOP Forum, ICA eller WILLYS att slinka in i. Vi får vara glada för det enkla sortiment handlarna kan bistå med om vi inte vill börja äta tunikor och gudastatyer ;-)

Jag har dödat en spindel idag som till och med JAG tyckte var stor och otäck. Jag som egentligen gillar spindlar, men INTE denna *ryyyser*... Här finns gott om hoppspindlar. De är snabba som tusan och hoppar snabbt från en vägg till golvet eller något annat. Men de största jag tidigare sett är "bara" lite större än en enkrona- den jag dödade i dag var cirka 5 centimeter. dvs STOR! Det blev en vild och ylande jakt genom huset med en sko i högsta hugg och en road Olivia som tyckte jag bara såg fånigt rädd ut. Men hon förstår inte riktigt att det KAN vara en spindelart som bits / är giftig och det vill vi INTE ha... Hon skulle gärna ha fångat den i en burk och döpt den till något i stil med "Spajder" eller "Spindlis" och försökt mata den med allt möjligt *skrattar gott* Grannen / hyresvärden Rita slog ihjäl en ganska stor ödla idag som såg ut som en orm med ben. Olivia fotograferade den och tyckte självklart synd om den... jag garanterade att vår inomhusödla ska få leva kvar men att denna konstiga ödla kunde vara giftig och att det var lika bra att slå ihjäl den. DET vill hon inte förstå alls...

Vi hann precis hem från poolen innan de första regndropparna kom. Nu duggar det lite lätt och skymningen har fallit. Vi tänker bara vara hemma ikväll, ingen grodjakt eller annat kul ;-) Olivia har förresten lånat ut sin kamera till Ida, en svensk tjej, som skulle på elefantsafari idag. Hennes kamera hade gått sönder. Jag hoppas att hon inte raderar Olivias bilder av bara farten när hon ska ladda in sina egna DÅ lär det bli livat! Jag har tyvärr fortfarande inte masat mig ner till något internetcafé med bättre uppkoppling för att lägga in lite bilder i bloggarna, men det kommer. Här hemma är det helt omöjligt. En textsida till bloggen tar flera minuter att ladda in och ikväll är det värre än vanligt.

Nu ska jag fixa mig min kvällskopp kaffe. Olivia ligger inne och ser en DVD och jag njuter av kvällens och de miljoner syrsornas surr blandat med det mindre angenäma ljudet av smällare överallt eftersom indierna firar sin stora högtid nu i fem dagar, den kallas Diwali och är lika stor som vårt nyår. http://sv.wikipedia.org/wiki/Diwali

Jag har duschat, smörjt kroppen med färsk Ahloe Vera från trädgården och gjort en ljuvlig hårinpackning. Ingen större dramatik än så idag, tror vi håller oss från klippan eftersom jag inte är särskilt sugen på ett jättefirande och massor av folk (tråkmåns-yes!) :-)

Nu SKA jag ha mitt kvällskaffe, äh jag tror jag tar mig ett glas rött istället ;-)... Kärlek till er alla där ute i cyberspace...Ta hand om varandra! Jag ska prova ringa några samtal via Skype men mitt internet är katastrofalt dåligt nu, antagligen delvis pga all smog från smällarna som antagligen förpestar atmosfären lika mycket som sopbränningen ikväll...

/ Kramar mot Sverige

Vi blev lite rastlösa jag och Olivia ikväll när vi satt på altanen och småpratade. Hon ville ha något att göra ochjag visste inte riktigt vad jag skulle föreslå. Hon tog på sig pannlampan och gick i mörkret kring huset och spanade på insekter. Hon änskar sig några burkar som hon kan fånga och studera insekter i. Det måste jag ju självklart ordna till min lilla naturintresserade vetenskapsunge :-) Hon ville se grodor men vi har inte sett några kring vårt hus, bara på andra ställen. Vi bestämde oss för att gå på grodjakt med pannlampa! Sagt och gjort och ut i mörkret. Det belv en underbart mysig promenad på över två timmar balnd gränder och över lerpölar med pannlampan på Olivias huvud sökande i buskar, snår, stenrösen och sophögar... tre grodor hittade vi i olika storlekar. En hann jag till o med fotografera.Vackra grodor (eller om det nu är paddor- vad vet jag?) Det roliga är att dom dessutom kväker.

Vi har en insekt av något slag boendes under någon av våra takpannor. Vad jag förstod så är det någon typ av större skalbagge. Den låter högt men man ser den inte. Den har ett knarrande läte som är svårt att förklara...närmaste ljud jag kan komma på är stenkulorna man lekte med som barn när de krockar mot varandra i snabb följd under en halv sekund med långa intervaller eller som en hundklicker som klickar snabbt snabbt. Men denna insekt låter mycket högre. Jag har trott att det är en fågel...:-S

Katten Måns sover nöjt på den gemensamma uteplatsen mellan husen. Han har ätit och fått prata av sig. Han är en väldigt pratsjuk herre :-) Hundarna har vi inte sett till förrän när vi precis låste grinden för natten och nu tycker jag att det är för sent att gå ut till ödehuset för att mata dem. Alltför många andra hundar stryker omkring denna tid och jag vill inte hamna mitt i något slagsmål. Tiken var nyss och krafsade på grinden, men eftersom de fick en stor påse med säkert två kilo mat igår så får de allt klara sig ikväll. Jag tror att de har två valpar och de är ganska så stora nu, säkert omkring 15 veckor men stannar fortfarande hos mamma och pappa och vaktar sitt ödehus mot andra inkräktande hundar. Risken är väl stor att det så småningom är en hel flock inavelshundar i det huset...men jag tror de flesta hundar här är mer eller mindre släkt, de flesta är beige men några är svarta eller svartvita- Alla är i ungefär samma storlek, en mellanstor korthårig hundtyp endel med knorr på svansen.

Nu ska jag dricka mitt kvällsthe, ta en iskall dusch och sen hoppa ner i slafen. Sitter bara och njuter av naturens ljud in i det sista 28 grader varmt och nattens individer har tagit över...

Godnatt Sverige och jag måste säga att jag är förvånad och glad över hur många som verkar läsa min blogg, det är kul att den kan roa iallafall någon :-) *Ta hand om varandra*

23.30

Vi blev lite rastlösa jag och Olivia ikväll när vi satt på altanen och småpratade. Hon ville ha något att göra och jag visste inte riktigt vad jag skulle föreslå. Hon tog på sig pannlampan och gick i mörkret kring huset och spanade på insekter. Hon önskar sig några burkar som hon kan fånga och studera insekter i. Det måste jag ju självklart ordna till min lilla naturintresserade vetenskapsunge :-) Hon ville se grodor men vi har inte sett några kring vårt hus, bara på andra ställen. Vi bestämde oss för att gå på grodjakt med pannlampa! Sagt och gjort och ut i mörkret. Det blev en underbart mysig promenad på över två timmar bland gränder och över lerpölar med pannlampan på Olivias huvud sökande i buskar, snår, stenrösen och sophögar... tre grodor hittade vi i olika storlekar. En hann jag till o med fotografera.Vackra grodor (eller om det nu är paddor- vad vet jag?) Det roliga är att dom dessutom kväker.

Vi har en insekt av något slag boendes under någon av våra takpannor. Vad jag förstod så är det någon typ av större skalbagge. Den låter högt men man ser den inte. Den har ett knarrande läte som är svårt att förklara...närmaste ljud jag kan komma på är stenkulorna man lekte med som barn när de krockar mot varandra i snabb följd under en halv sekund med långa intervaller mellan, eller som en hundklicker som klickar snabbt snabbt. Men denna insekt låter mycket högre. Jag har trott att det är en fågel...:-S

Katten Måns sover nöjt på den gemensamma uteplatsen mellan husen. Han har ätit och fått prata av sig. Han är en väldigt pratsjuk herre :-) Hundarna har vi inte sett till förrän när vi precis låste grinden för natten och nu tycker jag att det är för sent att gå ut till ödehuset för att mata dem. Alltför många andra hundar stryker omkring denna tid och jag vill inte hamna mitt i något slagsmål. Tiken var nyss och krafsade på grinden, men eftersom de fick en stor påse med säkert två kilo mat igår så får de allt klara sig ikväll. Jag tror att de har två valpar och de är ganska så stora nu, säkert omkring 15 veckor men stannar fortfarande hos mamma och pappa och vaktar sitt ödehus mot andra inkräktande hundar. Risken är väl stor att det så småningom är en hel flock inavelshundar i det huset...men jag tror de flesta hundar här är mer eller mindre släkt, de flesta är beige men några är svarta eller svartvita- Alla är i ungefär samma storlek, en mellanstor korthårig hundtyp endel med knorr på svansen.

Nu ska jag dricka mitt kvällsthe, ta en iskall dusch och sen hoppa ner i slafen. Sitter bara och njuter av naturens ljud in i det sista, 28 grader varmt och nattens individer har tagit över...

Godnatt Sverige och jag måste säga att jag är förvånad och glad över hur många som verkar läsa min blogg, det är kul att den kan roa iallafall någon :-) *Ta hand om varandra*

19.30

Vilken skön hemmadag vi har haft idag! Tur att vi inte hade några "måsten" inplanerade eftersom monsunen har hällt hinkvis med vatten över oss flertalet gånger under dagen. Luften är åsktung och det har mullrat lite men det var längre bort över havet. Sen vi fick tillbaka strömmen vid 11-tiden, efter fem timmar strömlöst, så har det inte varit fler avbrott. Iallafall inga långa, men elen har svajat hela dagen. Nu har skymningen fallit och fåglar och insekter sjunger ut sina "melodier" så luften är fylld av ljud, mörkret är kompakt men här lyser lamporna mysigt på altanen :-) Jag skulle vilja ha tag på några ljus, men det enda jag hittills hittat är långa ljus, jag vill ju ha typen partylights/ värmeljus så jag kan ha några lyktor här på altanen. Det lär jag garanterat iallafall hitta i Trivandrum till veckan.

Jag har varit utanför grindarna två ynka svängar idag, och det räcker. Jag har varit för att handla matvaror, först på morgonen sen komplettarat på eftermiddagen. Jag tycker om att handla i det lilla smutsiga och illa medfarna plåtskjulet bara ett par gränder härifrån. God service, bra priser och fina varor. Det är definitivt inte alltid en flaschig fasad som avgör vad man får... DET är verkligen sant här i Indien. Första svängen jag var och handlade, vid 10.30 tiden så fick jag vada genom gränderna. Regnet hade översvämmat gatorna till en välling av skräp, vatten och rödlera. Jag måste ovilligt erkänna att mina "foppa" kom väl till användning när vattnet når över anklarna på sina ställen och man inte har en aning om vad man trampar på. Eftersom elen var borta hela morgonen så är det ju verkligen bra med gasspis. Jag rostade mackor i stekpannan, pressade juice och skar upp olika frukter. Olivia fick flingor med mjölk och jag mitt the. Vi mös länge ute på uteplatsen och Olivia sa något jag själv tänkte senast igår; "Mamma....när man sitter och tittar här så ser det ut som att man ser på TV" Klokt formulerade tankar från en klok åttaåring. Hennes dag har varit fylld av iakttagelser av olika slag. "Piff och Puff", två ekorrar med ränder som i Disney har sprungit upp och ner och jagat varandra i en palm här på gården. En otroligt vacker fågel satte sig strax utanför vår altan. Den var stor som en större kråka, svart/blå och röd, med röda ögon och en lite solfjäderformad stjärt. Trir den hade lite rödaktig näbb också om jag inte minns helt fel. Tyvärr hann jag inte ta någon bild... Katten Måns har fått lite mat av mig nu i skymningen men hundarna har jag inte sett till ännu. De brukar dyka upp vid åttatiden från ingenstans i det bäcksvarta mörkret.

Jag har inte alls varit ner i turiststråket på klippan idag. Jag valde att prova på Keralisk lunch av grannen "Sheila" som brukar laga mat till indiska arbetare. Jag fick den serverad i min egen trädgård. Olivia ville bara ha flingor o mjölk samt frukt mitt på dagen i värmen. Nu på eftermiddagen skulle jag slå på stort och göra plättar/ pannkakor. Hahahaha.... det blev snarare en stekt röra eftersom jag inte hade annat än träspadar att försöka vända med och en stekpanna som inte ville släppa lös mina havregryns- "pannkakor". Hemma hade Olivia gått i strejk och vägrat äta röran, kinkig som hon är med mat, men nu åt hon med god aptit och tyckte det var riktigt gott. Jag serverade "pannkaksröran" med skivad röd banan och skivat äpple. Jag tror hon kommer att förändras mycket i sitt synsätt på både det ena och det andra här i Indien. Nu får hon se fattigdom på nära håll och inse hur otroligt bra vi har det. Hon sa igår att "mamma...vi är ganska rika i Sverige va?" Jag kunde inte annat än att svara ja, vi är väldigt rika, iallafall på sånt man kan köpa..." Hon ser, trots att jag tjänar halvtaskigt, att vi har det väldigt bra materiellt. FÖR bra. Vi samlar på oss så mycket saker att vi tillslut inte kan andas...

I dag,i den kvava värmen, har jag provat att INTE dricka annat än varma drycker. Inget kallt vatten, bara värmt, samt mycket the. Jag har svettats mindre än annars. Kännt mig svalare. Jag tror jag ska fortsätta med varm dryck för att svalka mig även framöver. Kaffet här i Indien är för mig ynka två koppar ICA snabbkaffe om dagen, en på morgonen och en på kvällen, och jag tror det gör mig gott att dra ner på min kaffekonsumtion till ett minimum som detta. Jag har ju en förmåga att binda vätska...

Jag hade tänkt skölja upp lite kläder idag men blev lat. Jag kan visserligen lämna bort min tvätt, men jag känner det som att jag iallafall vill tvätta mina underkläder själv. Här bär man ju sällan underkläder så som vi gör. Antagligen betydligt svalare utan, men jag är "inte där ännu" i mitt tänk :-) Jag köpte tvättmedel igår men idag kändes det som att jag bara behövde få vara utan "måsten". Hängmattan har jag hängt upp och invigit genom att sova middag en stund när Olivia och Vanna lekte så snällt inomhus. Den lär bli väl använd ;-)

I kväll tänker jag försöka göra en tidig kväll. Det är skönt att kliva upp tidigt och få en stunds egen kvalitetstid innan Olivia vaknar. I morse sov hon till 10 och vi myste länge innan hon ville kliva upp. Hon sover gott och vaknar utvilad. Dessutom har hon redan börjat få lite solbränna :-) Den kritvita huden kommer nog att ha en härligt solbrun färg lägom tills vi kommer hem till våren :-)

En sak jag reagerat på är vattnet i kranarna här. Det anses relativt rent och det verkar också vara det. Men inte så att jag väljer att våga dricka det, men det var inte det jag ville komma till utan att håret blir oerhört mjukt av vattnet. Både jag och Olivia är väldigt lockiga utan att håret blir "frizzigt" med en massa tovor, som hemma. Det är mjukt och följsamt och känns inte det minsta torrt och sprött. Iallafall inte ännu, förrän solen har fått göra sitt :-)

Nu ska jag koka mig ytterligare en balja grönt the och bara "vara" en stund i ljudet av syrsorna och djurens prasslande i mörkret....

19.30

Vilken skön hemmadag vi har haft idag! Tur att vi inte hade några "måsten" inplanerade eftersom monsunen har hällt hinkvis med vatten över oss flertalet gånger under dagen. Luften är åsktung och det har mullrat lite men det var längre bort över havet. Sen vi fick tillbaka strömmen vid 11-tiden, efter fem timmar strömlöst, så har det inte varit fler avbrott. Iallafall inga långa, men elen har svajat hela dagen. Nu har skymningen fallit och fåglar och insekter sjunger ut sina "melodier" så luften är fylld av ljud, mörkret är kompakt men här lyser lamporna mysigt på altanen :-) Jag skulle vilja ha tag på några ljus, men det enda jag hittills hittat är långa ljus, jag vill ju ha typen partylights/ värmeljus så jag kan ha några lyktor här på altanen. Det lär jag garanterat iallafall hitta i Trivandrum till veckan.

Jag har varit utanför grindarna två ynka svängar idag, och det räcker. Jag har varit för att handla matvaror, först på morgonen sen komplettarat på eftermiddagen. Jag tycker om att handla i det lilla smutsiga och illa medfarna plåtskjulet bara ett par gränder härifrån. God service, bra priser och fina varor. Det är definitivt inte alltid en flaschig fasad som avgör vad man får... DET är verkligen sant här i Indien. Första svängen jag var och handlade, vid 10.30 tiden så fick jag vada genom gränderna. Regnet hade översvämmat gatorna till en välling av skräp, vatten och rödlera. Jag måste ovilligt erkänna att mina "foppa" kom väl till användning när vattnet når över anklarna på sina ställen och man inte har en aning om vad man trampar på. Eftersom elen var borta hela morgonen så är det ju verkligen bra med gasspis. Jag rostade mackor i stekpannan, pressade juice och skar upp olika frukter. Olivia fick flingor med mjölk och jag mitt the. Vi mös länge ute på uteplatsen och Olivia sa något jag själv tänkte senast igår; "Mamma....när man sitter och tittar här så ser det ut som att man ser på TV" Klokt formulerade tankar från en klok åttaåring. Hennes dag har varit fylld av iakttagelser av olika slag. "Piff och Puff", två ekorrar med ränder som i Disney har sprungit upp och ner och jagat varandra i en palm här på gården. En otroligt vacker fågel satte sig strax utanför vår altan. Den var stor som en större kråka, svart/blå och röd, med röda ögon och en lite solfjäderformad stjärt. Trir den hade lite rödaktig näbb också om jag inte minns helt fel. Tyvärr hann jag inte ta någon bild... Katten Måns har fått lite mat av mig nu i skymningen men hundarna har jag inte sett till ännu. De brukar dyka upp vid åttatiden från ingenstans i det bäcksvarta mörkret.

Jag har inte alls varit ner i turiststråket på klippan idag. Jag valde att prova på Keralisk lunch av grannen "Sheila" som brukar laga mat till indiska arbetare. Jag fick den serverad i min egen trädgård. Olivia ville bara ha flingor o mjölk samt frukt mitt på dagen i värmen. Nu på eftermiddagen skulle jag slå på stort och göra plättar/ pannkakor. Hahahaha.... det blev snarare en stekt röra eftersom jag inte hade annat än träspadar att försöka vända med och en stekpanna som inte ville släppa lös mina havregryns- "pannkakor". Hemma hade Olivia gått i strejk och vägrat äta röran, kinkig som hon är med mat, men nu åt hon med god aptit och tyckte det var riktigt gott. Jag serverade "pannkaksröran" med skivad röd banan och skivat äpple. Jag tror hon kommer att förändras mycket i sitt synsätt på både det ena och det andra här i Indien. Nu får hon se fattigdom på nära håll och inse hur otroligt bra vi har det. Hon sa igår att "mamma...vi är ganska rika i Sverige va?" Jag kunde inte annat än att svara ja, vi är väldigt rika, iallafall på sånt man kan köpa..." Hon ser, trots att jag tjänar halvtaskigt, att vi har det väldigt bra materiellt. FÖR bra. Vi samlar på oss så mycket saker att vi tillslut inte kan andas...

I dag,i den kvava värmen, har jag provat att INTE dricka annat än varma drycker. Inget kallt vatten, bara värmt, samt mycket the. Jag har svettats mindre än annars. Kännt mig svalare. Jag tror jag ska fortsätta med varm dryck för att svalka mig även framöver. Kaffet här i Indien är för mig ynka två koppar ICA snabbkaffe om dagen, en på morgonen och en på kvällen, och jag tror det gör mig gott att dra ner på min kaffekonsumtion till ett minimum som detta. Jag har ju en förmåga att binda vätska...

Jag hade tänkt skölja upp lite kläder idag men blev lat. Jag kan visserligen lämna bort min tvätt, men jag känner det som att jag iallafall vill tvätta mina underkläder själv. Här bär man ju sällan underkläder så som vi gör. Antagligen betydligt svalare utan, men jag är "inte där ännu" i mitt tänk :-) Jag köpte tvättmedel igår men idag kändes det som att jag bara behövde få vara utan "måsten". Hängmattan har jag hängt upp och invigit genom att sova middag en stund när Olivia och Vanna lekte så snällt inomhus. Den lär bli väl använd ;-)

I kväll tänker jag försöka göra en tidig kväll. Det är skönt att kliva upp tidigt och få en stunds egen kvalitetstid innan Olivia vaknar. I morse sov hon till 10 och vi myste länge innan hon ville kliva upp. Hon sover gott och vaknar utvilad. Dessutom har hon redan börjat få lite solbränna :-) Den kritvita huden kommer nog att ha en härligt solbrun färg lägom tills vi kommer hem till våren :-)

En sak jag reagerat på är vattnet i kranarna här. Det anses relativt rent och det verkar också vara det. Men inte så att jag väljer att våga dricka det, men det var inte det jag ville komma till utan att håret blir oerhört mjukt av vattnet. Både jag och Olivia är väldigt lockiga utan att håret blir "frizzigt" med en massa tovor, som hemma. Det är mjukt och följsamt och känns inte det minsta torrt och sprött. Iallafall inte ännu, förrän solen har fått göra sitt :-)

Nu ska jag koka mig ytterligare en balja grönt the och bara "vara" en stund i ljudet av syrsorna och djurens prasslande i mörkret.... hoppas ni i Sverige får en fin kväll, men då sover jag förhoppningsvis :-)

Torsdag 3/11 dag 4 kl 06.45

God morgon Sverige :-)

Vaknade för en halvtimme sedan av att det dånade på taket. Dånade. Monsunregnet vräker ner. Kanten av mitt altantak är som ett draperi av regn och den röda torra lermakren och grusgångarna är fyllda av små sjöar. Det är skillnad på störtskurar och monsunregn. Dropparna är större i monsunen och den torra jorden hinner inte alls ta in allt vatten som kommer på en gång. Jag förstår att det snabbt blir översvämmningar och små sjöar man får vada genom. Utanför vår mur, på den lilla tvärgatan åkte en lastbil med flaket fyllt med arbetare just förbi. De log och vinkade åt mig här jag sitter på altanen eftersom de åker så pass högt att de ser över muren. De ser inte ut som att de ens märker att det regnar- lika glada ändå :-) Vana. Hettan har tagit en tillfällig paus och regnandet gör luften temporärt svalare. Det är kanske runt lite drygt 20 grader och svalkan gör gott. Det är skönt att sitta på altanen och njuta av morgonkaffet i svalkan. Tre ödlor hade sökt skydd inne på våra väggar när jag klev upp. De rusade skyggt in under takbjälkarna. Perfekta hyresgäster som håller undan insekterna som alltid finns inomhus.

Jag har sovit som en prinsessa i natt. Den kalla duschen igår kväll gjorde susen och natten har varit tyst och lugn. Inga större figther i gränderna, bara syrsornas eviga spelande. Olivia ligger totalt utslagen och sover gott. Hon ska få sova så länge hon vill idag. Själv ska jag gå och lägga mig en stund till strax. Jag är glad över att vi gjorde bort vårt inskrivningssamtal igår och slipper vada ut nu på morgonen. Hemma i Svedala sover ni sött och jag ska avsluta mitt kaffe och krypa tillbaka i sängen... *Kärlek*

Onsdag 3/11 dag 4 kl 06.45 Dag 4

God morgon Sverige :-)

Vaknade för en halvtimme sedan av att det dånade på taket. Dånade. Monsunregnet vräker ner. Kanten av mitt altantak är som ett draperi av regn och den röda torra lermakren och grusgångarna är fyllda av små sjöar. Ändå förstår jag att detta regn är ingenting jämfört med när det regnar konstant i mitten av monsunen. Nu är vi ju precis i slutet. Det är skillnad på störtskurar hemma i Svedala och monsunregn här. Dropparna är större i monsunen och den torra kompakta lerjorden hinner inte alls ta in allt vatten som kommer på en gång. Jag förstår att det snabbt blir översvämmningar och sjöar man får vada genom. Utanför vår mur, på den lilla tvärgatan åkte en lastbil med flaket fyllt med arbetare just förbi. De log och vinkade åt mig här jag sitter på altanen eftersom de åker så pass högt att de ser över muren. De ser inte ut som att de ens märker att det regnar- lika glada ändå :-) Vana. Hettan har tagit en tillfällig paus och regnandet gör luften temporärt svalare. Det är kanske runt lite drygt 20 grader och svalkan gör gott. Det är skönt att sitta på altanen och njuta av morgonkaffet i svalkan. Tre ödlor hade sökt skydd inne på våra väggar när jag klev upp. De rusade skyggt in under takbjälkarna. Perfekta hyresgäster som håller undan insekterna som alltid finns inomhus.

Jag har sovit som en prinsessa i natt. Den kalla duschen igår kväll gjorde susen och natten har varit tyst och lugn. Inga större figther i gränderna, bara syrsornas eviga spelande. Olivia ligger totalt utslagen och sover gott. Hon ska få sova så länge hon vill idag. Själv ska jag gå och lägga mig en stund till strax. Jag är glad över att vi gjorde bort vårt inskrivningssamtal igår och slipper vada ut nu på morgonen. Hemma i Svedala sover ni sött och jag ska avsluta mitt kaffe och krypa tillbaka i sängen... *Kärlek*

2/11 Tisdag dag 3 Indien

11.15 Nu vilar jag ut med en kopp kaffe i skuggan på altanen efter en hektisk morgon. Vi har varit uppe tidigt för inskrivningen i skolan. En rickshaw kom och hämtade oss i rätt tid som utlovat och körde oss till skolan i Odayam. När vi kommer dit klockan 9 så ser läraren Kerstin förvånad ut. Hon sa att det var först imorgon som vi har inskrivningssamtalet :-S Jag måste kolla min e-post och se om jag kommer ihåg fel dag eller om jag fick fel uppgifter... Nåväl, när vi väl var där så tog hon sig tid att ha samtal med oss. Hon verkar vara en fin lärare. Skolbyggnaden är fin och ligger väldigt nära havet så ljudet av bränningarna är riktigt sövande. Jag personligen är glad att inte bo SÅ nära eftersom det då aldrig är tyst utan ett ständigt dån dag som natt. Nåja, med tanke på nattens hundfigther så hade väl bränningarna varit en lätt match ;-)

Jag har förresten hittat min sko. Den var inte sundertuggad, bara ivägburen en bit bort på gården. Skönt. Kan vara läge att ta in skorna på kvällen för att slippa bli av med ena igen, i dag när vi promenerade från skolan så låg det skor lite överallt- en här och en där- och jag misstänker att det inte bara är människor som slängt dem. Tydligen så har det också varit två valpar här på gården i natt berättade min granne/ hyresvärd Rita. Det var de som hade lekt med min sko och en av hennes tofflor.

Idag har jag fixat så jag får dricksvatten utkört direkt till huset i 50 liters dunkar varje fredag. Sådana dära som man vänder upp å ner med tappkran. Betydligt billigare och skönt att slippa kånka på tvåliters flaskor. Dessutom bidrar vi inte då med så mycket plast till sopbergen. Det känns jobbigt att kasta plastflaskor när man vet att de bara samlas på hög någonstans och bränns. De flaskor jag redan har kommer jag att ha användning för. Den ena har jag skurit av till tratt och en blandar jag torrmjölken i, samt två t kylen så vi alltid har kallt vatten. Men jag märker absolut att man svettas mer när man dricker kallt. Bästa svalkan ger faktiskt varmt the! Logiken finns ju där, eftersom kroppen behöver höja temperaturen för att "värma vattnet" när det är kallt ner i magen men sänker temperaturen i kroppen när man dricker något varmt :-)

V ihar ätit hemmafrukost i morse. Ingen av oss var särskilt hungrig men vi åt två kokta ägg var. Med Svennes kaviar! Vilken lyx! Jisses vad glad jag är att jag tog med mig två kaviartuber :-D Salt och gott. Äggen smakar inte som hemma men är absolut inte dåliga. Men det sägs ju att äggen kan ta smak efter vad hönorna får för foder och jag vill inte riktigt tänka på vad hönorna i vår fattiga gårdsbutik äter... Nu har det varit frukt som mellanmål (gröna bananer självklart!) och inom en timme ungefär ska vi åka in till Varkala med Rita och handla lite förnödenheter och äta lunch på en restaurang som hon gillar. Kanske hittar vi någon skrivbok till mig och lite papper att klippa i åt Olivia. Hon leker just nu med ena grannen, Vanna, som ska börja förskolan i Odayam så de kommer ju att gå tillsammans.

Trots att det bara är dag 3 här i Varkala så känns det som att jag har varit här halva livet. Jag trodde dag 1 att det skulle vara svårare än det är att fixa saker men det går bara man vill, är tydlig med VAD man vill och förlitar sig på sig själv snarare än på andra :-) Vad jag förundras över fortfarande är hur otroligt vackra kvinnorna är! Och ståtliga i sina saris i allsköns färger. Olivia sa att så många ser ut som prinsessan i Aladdin och det gör de faktiskt. Indierna överlag är väldigt vänliga, särskilt kvinnorna. De som kan lite engelska stannar gärna och pratar lite och fashineras av Olivias ljusa hy och hår. De vinkar även glatt när man möter dem även om avståndet är långt. Jag har dock spontant insett att det är bäst att slå ner blicken när man möter indiska män. Inte för att jag är rädd för att provocera utan snarare för att få vara ifred. De kan gott tro att jag är lite undergiven bara jag slipper alla frågor...

20.10 Seeeeeeen middag och magen skriker. Denna dag har känts som tre dagar eftersom jag knappt har sovit i natt tack vare hund-huliganerna, upp tidigt, till skolan, promenad hem efter stranden sen i det närmaste dirket till Varkala för tre enkla ärenden; Ta ut pengar, skaffa en internetsticka och handla lite mat på en "supermarket". Tre saker som hemma i Svedala skulle ta mig cirka 30 minuter från det jag bestämt mig hemma tills allt är uträttat. *skrattar gott vid tanken* Här i Varkala ser det LIIITE annorlunda ut ;-) Här följer min "shoppingupplevelse";

Först kom vår rickshaw definitivt inte på utlovad tid, minst en halvtimme sent. Sen väl inne i Varkala var det fruktansvärt varmt i solen och vi, jag Rita och Lena gick snabbt till banken för att hämta ut pengar i den vaktbevakade automaten. Pengarna var slut. "No cash" Okay...iväg till nästa bank där man bara får ta ut en fjärdedel så stor summa som på den förra, vilket innebär en fördyring eftersom man betalar till sin svenska bank för varje uttag oberoende summan. Närvi väl fått ut våra pengar så var vi tvugna att få lite mat i oss och gick på en lokal indisk restaurang vi fick rekommenderad. Hygienen vill jag inte ens tänka på och doften när vi klev in var obeskrivlig. Maten serverades på de klasslska rostfria brickorna med ris och såser i mitten och olika röror runt om. Jag har glömt vad rätten hette men det lär jag minnas längre fram. Det var kvalmigt av alla svettiga indiska män som satt runt omkring oss och åt. Självklart med handen, (endast höger eftersom man tvättar röven med vänster) De slevade i sig. Vi åt med sked. Det var förvånansvärt osalt men jag måste erkänna att när första intrycket av denna kvalmiga och ofräscha restaurang gått över så var maten väldigt god. Det gick omkring personal med rostfria bunkar och fyllde på allt eftersom det tog slut i någon skål på tallrikarna. Ät tills du blir mätt- definitivt bra för alla. Priset för denna inspirerande och goda lunch var ofattbara 30INR, dvs ungefär 4.50SEK

När vi hade fått i oss vår mat gick vi till en IT-affär med en pålitlig och rekommenderad ägare för att införskaffa internet. Ingen kö- perfekt, trodde vi...... Tre och en halv TIMME senare så var vi klara efter att ha skrivit på si så där hundra miljoner papper. Det jag reagerade på var att man måste skriva sin faders eller sin mans namn också- bara det får ju en att himla med ögonen. Tre timmar. Jag trodde knappt det var sant. Vilken byråkrati och vilket svamlande med papper hit och dit. På hyllorna i affären gapade det ganska tomt men det var fruktansvärt rörigt. Bland mobiltelefoner och diverse tillbehör kund man hitta after shave, våtservetter, ett paket blöjor, äggklockor (!) och diverse annat intressant. Jag fasar verkligen vid tanken på hur länge det skulle ha tagit om vi dessutom hade behövtr ha kunder framför oss som ska göra samma ärende *skrattar gott* Jag inser definitivt att det ligger massor av sanning bakom när folk pratar om att det kan ta en hel dag att skicka ett paket..... :-S

När vi väl var klara inne i den lilla "IT / altiallo butiken" så hade vi endast ett ärende kvar, jag skulle handla torrvaror, tvål, dasspapper, skrivböcker, tvättmedel mm. Vi begav oss till en "supermarket". Där var det trångt bland hyllorna. En liten butik men med massor av varor i en väldigt egen ordning. Men det var kul att bara titta på allt spännande. En och annan matvara som jag knappt har någon aning om vad det var slank med i korgen ;-) Väl framme i kassan var nästa intressanta upplevelse av indiskt arbete. Två kvinnor tog emot mina varor. Den ena packade ur min korg och vände fram sträckkoden, den andra "blippade" men sträckkodläsaren. Sen, när alla varor var genomgågna printade de ut ett kvitto på en uråldrig kvittoskrivare och gick igenom varorna rad för rad för att se att allt fanns med och var korrekt. När de väl kollat av detta så fick jag mitt kvitto och fick ställa mig i en annan kö för att betala. Denna gång självklart till en man. Jag betalade, gick tillbaka och hämtade mina varor. Tre personers arbete och det tog säkert 10 minuter att expiera EN kund som mig med cirka 20 varor... Jag kan inte annat än le åt charmen i detta. Det stämmer verkligen att man inte ska stressa i Indien, det är verkligen ingen idé...

Medan jag var i Varkala badade Olivia och när vi kom hem drog hon iväg och badade igen. Hon har verkligen funnit sig tillrätta med kompisar och Indien.

23.30

Trots att jag var helt slut när jag kom hem från Varkala så kände jag mig tvungen att gå ner för att införskaffa oss lite kläder på klippan. Jag orkade helt enkelt inte med det inne i Varkala. Jag besökte flera försäljare och hittade flertalet väldigt fint broderade tunikor åt både mig och Olivia, varsitt par byxor (NEJ INTE fula harmesbyxor!) och varsin kjol. Allt gick på knappa 200SEK, ungefär runt 25 SEK per plagg. *ndå är jag helt säker på att det var överpriser även om jag prutade ner det i vissa fall under hälften. Men det är bra att trycka på att vi faktiskt ska vara här hela vintern, de fattar att om de blåser mig alltför mycket nu så kommer jag inte tillbaka till deras butik.... Jag skulle verkligen kunna shoppa ihjäl mig på kläder här. Men jag insåg snabbt att det är viktigt att syna plaggen i sömmarna och efter tygets kvalité. Det som är riktigt billigt är ofta värdelöst sytt. Men en av kjolarna jag köpte blev jag jättekär i, det dyraste av alla plaggen. Säljaren ville ha 500IR (ca 75:-) men jag fick tillslut ner den till 250IR dvs. ca 37,50SEK. Han såg lite småtjurig ut men inte allravärst så jag tror det var överpris ändå ;-)

Efter en underbar middag nere på cliffen så har vi nu äntligen gjort kväll. Det är otroligt varmt i natt, klockan är närmare midnatt nu och jag tippar att det fortfarande är runt 27 grader. Jag sitter som vanligt ute på altanen och lyssnar på syrsorna. Jag har tänt rökelse mot de få mygg som finns- perfekt. I natt hoppas jag på lite lugnare hundliv. Men jag och Rita har tagit med oss en hel kasse med matrester och kokta kycklingrens bort till ödehuset. Där befann sig "våra" två skyddslingar. Jag tassade in i det nästan bäcksvarta mörkret och hällde ut maten. De har nog somnat gott ikväll med magarna fulla så vi slipper ha in dem på gården. Vildkatten Måns fick Olivias matrester "kyckling och ris" som jag tog med mig hem från restaurangen så han sover nog också nöjt någonstans i natt...:-) Nu ska jag strax slänga mig in i en KALL dusch och sen isäng. Imorgon behöver vi tack och lov inte upp till något, men jag lär säkert vakna vid sextiden ändå...;-) Godnatt alla vänner och annat löst folk i Svedala :-) Kul att se att så otroligt många verkar följa min blogg:-) *Kärlek* tyvärr har jag så seg uppkoppling här hemma att jag inte kan lägga ut några bilder idag.... Godnatt :-)