Mitt Indien

*****

***

*

*****

***

***

*****

*****

***

*

***

*****

*****

Det börjar bli varmt nu...riktigt varmt. Jag bävar lite för hur värmen ska vara att hantera i mars och april. Nätterna är värst. Nu sista två nätterna har vi sovit med ena takfläkten på, eftersom det har varit olidligt under myggnätet annars. Myggnät är just nu ett måste. Jag har två kvällar haft invasion av små, minimala gröna gräshoppor. De är sm¨å som loppor och hoppar omkring överallt och killas när jag har legat på soffan och läst. jag har inte kunnat förstå varifrån de har kommit. Igår gick jag ut på verandan och såg att jag hade hundratals- om inte tusentals som svärmade kring altanlampan. Jag sopade rent- men efter en stund var där fullt av små gröna hoppande gynnare igen. Det var bara för mig att släcka belysningen. Lampstolparna på gräsmattan var också överfulla av svärmar. De små hoppande sakerna har tagit sig in under taket där det är luftspalt. Trots att där är nät för att sjur och kryp inte ska komma in så är dessa så små att de har tagit sig igenom de små små hålen i näten eller i eventuella skarvar. När jag släckte lampan ute blev det ändå inte bättre inne, eftersom ljuset från läslampan lockade in dem istället... Jag antar att svärmandet är över inom några dagar. Det är olika insekter under olika perioder som svärmar. För ett par dagar sen var det vackra sländor som bildade moln överallt i luften. De såg ut som en mindre art av trollsländor och var precis överallt i tusental. Nu är de borta.

Det finns många oerhört skumma och intressanta insekter här i Indien. Det är särskilt kul att upptäcka dem för min insektstokiga 8-åring. Hon har flera burkar där hon samlar på olika insekter för att studera dem. Ett flertal har vi hittat namnet på, men långt ifrån alla. De mest luriga insekterna tycker jag är de vandrande stenbitarna...*L* Det ser ut som en liten bit murbruk eller några ihopklumpade sandkorn som i sakta mak tar sig fram. det är en minimal larv av något slag som tar sig fram i skydd av sin förklädnad...*L*

Det finns verkligen massor av insekter här! Överallt. Och jag har förstått viken av att sopa golven inomhus varje dag för att slippa ha in dem. Likaså att sopa lampor, väggar, skrymslen. Det behövs betydligt mer städande här än hemma. Värst är de små minimala myrorna. Jag kallar dem "sockermyror" eftersom de är helt tokiga i socker. Vissa av dem är så minimala att de tar sig in i sockerburken trots att locket är igenskruvat. De kryper in i gängorna på locket. Jag har slutat att bry mig om det är små gynnare i strösockret- så jag har ingen anig om hur många som har tagit sig ner i min mage *skrattar gott* Vissa restauranger är smarta nog att ställa sina sockerskålar i vattenbad- då tar sig inte de små gynnarna dit. De små sockermyrorna är ändå otroliga städare. Har man slagit ihjäl en stor spindel och sopar undan den ner på gräsmattan- då ligger den inte kvar där efter en halvtimme. De små myrorna har burit iväg på den. Ibland bär de stora döda insekter upp efter väggarna. Snacka om imponerande teamwork!

När vi kommer hem kommer vi inte att reagera längre på diverse insekter. Bland annat kommer vi knappast tycka att det finns några stora spindlar i Sverige. ;-) Här har vi ju lärt oss att små spindlar är de som är en femkronas storlek och neråt- stora spindlar är en handflata :-)

Jag är glad för att Olivia är intresserad av insekter och inte rädd för dem. Den enda gången hon har reagerat var när vi kom hem en kväll, det var strömavbrott och vi hade bara en ficklampa. Så kände hon något springa över foten- och det var en sån där jättespindel. Då förstår jag att hon skrek till...men efter en vild jakt av en mamma med en sko i högsta hugg (dom är snabba som tusan dom jäklarna- spindlarna altså) så var spindeln ett minne blott och Oliva kunde somna gott. Stora spindlar är inte farliga men till och med jag som egentligen gillar spindlar- tycker dom är lite äckliga. Särskilt eftersom de är snabba och gärna lägger sig och trycker i något mörkt hörn. Ska vi helt slippa insekter inomhus så är det stängda dörrar och fönster som gäller- och vem vill leva så?

Nu ska jag koka mig en kopp kaffe (!) Det är inte ofta nuförtiden. Sen ska jag ta itu med dagens fortssatta arbete vid staffliet. Olivia har hunnit producera två tavlor och en massa teckningar under morgonen/ förmiddagen och hon kan inte förstå varför det tar så lång tid för mig att få klart en endaste tavla ;-)

Önskar er i snön e underbar helg :-) / EwaMaria

Lördag 29 januari

Det börjar bli varmt nu...riktigt varmt. Jag bävar lite för hur värmen ska vara att hantera i mars och april. Nätterna är värst. Nu sista två nätterna har vi sovit med ena takfläkten på, eftersom det har varit olidligt under myggnätet annars. Myggnät är just nu ett måste. Jag har två kvällar haft invasion av små, minimala gröna gräshoppor. De är små som loppor och hoppar omkring överallt och killas när jag har legat på soffan och läst, de hoppar i ögonfransarna, i håret , på armarna, i boken- överallt!. Jag har inte kunnat förstå varifrån de har kommit. Igår gick jag ut på verandan och såg att jag hade hundratals- om inte tusentals som svärmade kring altanlampan. Jag sopade rent- men efter en stund var där fullt av små gröna hoppande gynnare igen. Det var bara för mig att släcka belysningen. Lampstolparna på gräsmattan var också överfulla av svärmar. De små hoppande sakerna har tagit sig in under taket där det är luftspalt. Trots att där är nät för att djur och kryp inte ska komma in så är dessa så små att de har tagit sig igenom de små små hålen i näten eller i eventuella skarvar. När jag släckte lampan ute blev det ändå inte bättre inne, eftersom ljuset från läslampan lockade in dem istället... Jag antar att svärmandet är över inom några dagar. Det är olika insekter under olika perioder som svärmar. För ett par dagar sen var det vackra sländor som bildade moln överallt i luften. De såg ut som en mindre art av trollsländor och var precis överallt i tusental. Nu är de borta.

****

****

****

**

Det är särskilt kul att upptäcka alla konstiga insekter för min insektstokiga 8-åring. Hon har flera burkar där hon samlar på olika insekter för att studera dem. Ett flertal har vi hittat namnet på, men långt ifrån alla. De mest luriga insekterna tycker jag är de vandrande stenbitarna...*L* Det ser ut som en liten bit murbruk eller några ihopklumpade sandkorn som i sakta mak tar sig fram. det är en minimal larv av något slag som tar sig fram i skydd av sin förklädnad...*L*

****

Det finns verkligen massor av insekter här! Överallt. Och jag har förstått vikten av att sopa golven inomhus varje dag för att slippa ha in dem. Likaså att sopa lampor, väggar, skrymslen. Det behövs betydligt mer städande här än hemma. Värst är de små minimala myrorna. Jag kallar dem "sockermyror" eftersom de är helt tokiga i socker. Vissa av dem är så minimala att de tar sig in i sockerburken trots att locket är igenskruvat. De kryper in i gängorna på locket. Jag har slutat att bry mig om det är små gynnare i strösockret- så jag har ingen anig om hur många som har tagit sig ner i min mage *skrattar gott* Vissa restauranger är smarta nog att ställa sina sockerskålar i vattenbad- då tar sig inte de små gynnarna dit. De små sockermyrorna är ändå otroliga städare. Har man slagit ihjäl en stor spindel och sopar undan den ner på gräsmattan- då ligger den inte kvar där efter en halvtimme. De små myrorna har burit iväg på den. Ibland bär de stora döda insekter upp efter väggarna. Snacka om imponerande teamwork!

****

****

Myrorna bär iväg på ett sockerkorn.

****

**

När vi kommer hem kommer vi inte att reagera längre på diverse insekter. Bland annat kommer vi knappast tycka att det finns några stora spindlar i Sverige. ;-) Här har vi ju lärt oss att små spindlar är de som är en femkronas storlek och neråt- stora spindlar är en handflata :-)

****

**

****

****

**

****

**

Jag är glad för att Olivia är intresserad av insekter och inte rädd för dem. Den enda gången hon har reagerat var när vi kom hem en kväll, det var strömavbrott och vi hade bara en ficklampa. Så kände hon något springa över foten- och det var en sån där jättespindel. Då förstår jag att hon skrek till...men efter en vild jakt av en mamma med en sko i högsta hugg (dom är snabba som tusan dom jäklarna- spindlarna altså) så var spindeln ett minne blott och Oliva kunde somna gott. Stora spindlar är inte farliga men till och med jag som egentligen gillar spindlar- tycker dom är lite äckliga. Särskilt eftersom de är snabba och gärna lägger sig och trycker i något mörkt hörn. Ska vi helt slippa insekter inomhus så är det stängda dörrar och fönster som gäller- och vem vill leva så?

****

Nu ska jag koka mig en kopp kaffe (!) Det är inte ofta nuförtiden. Sen ska jag ta itu med dagens fortssatta arbete vid staffliet. Olivia har hunnit producera två tavlor och en massa teckningar under morgonen/ förmiddagen och hon kan inte förstå varför det tar så lång tid för mig att få klart en endaste tavla ;-)

Önskar er i snön e underbar helg :-) / EwaMaria

...Nu är det åter igen en tid sen jag uppdaterade min blogg. Visserligen har det inte hänt så mycket den senaste veckan eftersom jag är hemma och sjuk (förkyld) men främst är anledningen att jag inte har vetat vad jag ska skriva.

Jag fick en olustkänsla till mitt skrivande, som att jag inte ville lämna ut mer av mina tankar av rädsla för att såra någon eller för att de ska missuppfattas eftersom det är otroligt många därhemma som verkar följa min blogg. De flesta verkar dock följa den med glädje och nyfikenhet, medan ett fåtal med ilska och frustration. Det var dessa "fåtalet läsare" som har fått mig att sätta cencur på mina egna tankar.  Jag kände mig samtidigt irriterad över att behöva känna precis så. Och vid irritation eller frustration skrivs inga kloka saker, då strömmar tankarna i fel riktning. Jag har påbörjat flera blogginlägg, men känt att de inte är tankar som verkligen är rotat mina, utan snarare inlägg för att försvara tidigare inlägg eller bloggar som innehållit andras tankar och känslor snarare än mina egna. Då blir det inte rätt. Då blir det inte "Jaget" som skriver, utan "någon annan" om något som inte är renodlat jag.

I går natt hade jag väldigt svårt att sova. Jag låg och svettades, snurrade, stirrade upp i takfläkten, drack vatten, kissade, stirrade upp i takfläkten, snurrade, tänkte.... insåg att det är precis så här det INTE ska kännas i mitt framtida liv. PRECIS den här känslan är en av de känslor jag verkligen vill bli kvitt- känslan av maktlöshet för hur jag ska kunna göra alla nöjda.

Jag KAN INTE göra alla nöjda!

Bara att få insikten i den tanken, den riktiga insikten av att det faktiskt är sant- det var väldigt befriande. Nej, jag KAN inte göra alla nöjda det räcker med viljan att göra sitt allra bästa. När det bästa inte är gott nog, då kan man inte göra mer. Om man inte vill hamna där jag hamnat  i så många år och många situationer- att vända kappan efter vinden och försöka göra alla nöjda för att sen ha en egen klump i magen själv för att det har känts fel eller oärligt.

Jag kan inte göra alla nöjda....vilken oerhört befriande tanke!!

Men jag kan verka för att inte göra andra illa.

Nu har vi tillbringat tre månader här i Indialand. Tre fantastiskt berikande månader. Tre otroligt lugnande månader...tre lärorika månader....

Jag har aldrig sett mig själv som någon speciell tv-människa eftersom jag aldrig följer varken serier, såpor eller andra följetonger. Inte heller film ser jag särskilt mycket. Men på dessa 13 helt tv-fria veckor har jag insett att jag är värsta tv-nörden! Jag har använt tv:n som surrogat och flykt från allt annat. Även om jag inte följer serier, jag är snarare en notorisk zappare... Jag kan tillbringa hela kvällar med fjärren i ena handen och datorn i den andra och irritera mig på att det inte finns något vettigt att titta eller surfa på - istället för att resolut stänga av skiten och göra inget. För just det här att "göra inget" är jag precis värdelös på...! Jag MÅSTE ha något i händerna. Någon typ av stimuli, antingen via tv, dator, tidning, bok, måleri, skrivande eller telefon. Att "bara sitta" har jag aldrig klarat av- då lägger jag mig ner och somnar.

Nu, här i Indien, har jag börjat lära mig att det är väldigt nyttigt ibland att "bara vara". Att låta hjärnan koppla bort all yttre stimuli och istället sortera dagens, veckans eller varför inte livets tidigare intryck. Att bara sitta och titta ut i den mörka natten är väldigt avkopplande. Men det tog många veckor för mig att känna det. Att bara sortera tankar, känslor, intryck och erfarenheter. Att arkivera och kasta. Det är lite som att göra en diskrensning ibland på sin inre hårddisk och få undan en massa slagg som hamnat där huller om buller. Självklart ryms det inget nytt tillslut om man inte kan rensa bort det gamla. Lära sig att slänga.

Jag är en riktig samlare. Och en förskjutare. "Gör inte idag det du kan göra imorgon"

Det innebär att tillslut har jag massor av "måsten" att göra "imorgon" och den dagen kommer aldrig. Samlandet är en del av detta. Jag samlar på hög istället för att ta tag i saker. Det är ett dåligt sätt att fly från verkligheten eftersom högarna bara växer och tillslut ramlar de över en eller förbrukar syret runt omkring.

Nu, här i Indien, har jag tagit mig tid att fundera och sortera mycket skräp i mitt inre. Många tankar och funderingar som legat slängda eller varit upphängda likt små Post-it lappar lite här och var inuti mitt huvud och mitt hjärta. Jag har promenarat runt och ryckt lapp för lapp, funderat och analyserat, gjort avslut och slängt. Oerhört skönt! Tyvärr har jag inte organisationsförmågan att ta "vägg för vägg" eftersom olika Post-it sitter lite här och där. Jag försöker istället plocka undan tanke för tanke allt eftersom dom kommer.

Att göra en inre rensning är befriande men samtidigt tröttsamt. Det river upp mycket som man hade "glömt" och förträngt. Saker som legat undanstoppade eftersom de känns jobbiga att ta tag i. Men vad jag också har upptäckt är hur väldigt många av dessa lappar som innehåller problem, känslor eller tankar som jag egentligen inte kan påverka. Saker eller handlingar som ligger hos andra människor att ta tag i- som inte alls är mina problem. Det är andras attityder eller saker de gjort som kanske på ett eller annat vis sårat mig, påverkat mitt liv eller åtminstone korsat min väg på något ofördelaktigt eller känslomässigt ledsamt vis. Jag har tagit åt mig och har vilja försöka förstå eller lösa alla de här sakerna på mitt eget sätt, så jag har skrivit ner dom i mitt inre men inte vetat hur jag ska handskas med dem. Därav har de blivit kvar överallt, som en påminnelse om min egen otillräcklighet. Där kommer åter en av mina trygghetsfaktorer in. Det är tryggt att veta att man är otillräcklig, Då vet man iallafall vad man ÄR. För vad är man om man lyckas?

Många är de tankar och händelser som åkt i papperskorgen senaste tiden helt obearbetade. Jag har studerat problemet eller känslan och ofta insett att det är inte något jag kan påverka. Det är andras problem, så varför hänger det på MIN vägg? Jag kan i detta aldrig skylla på någon annan än mig själv eftersom det är jag- endast jag- som har tillgång till mina innersta rum. Ingen annan levande varelse har eller kommer någonsin att få tillgång till nycklarna dit...

Ingen annan- någonsin...

Skrämmande men samtidigt befriande tanke. Skrämmande eftersom jag inte kan skylla oredan på någon annan men även befriande, för att jag känner en trygghet i rensandet eftersom jag-endast JAG- kan ta beslutet om vad som är viktigt att spara eller inte. Endast jag kan påverka vad som ska hänga kvar eller inte och jag har beslutat att kasta bort ALLT som inte är mitt! Nu är det dags för mig att röja ordentligt i röran, arkivera och sortera sådant JAG vill ha kvar samt ta tag i saker JAG känner att de är viktiga för att JAG ska må bra.

Jag måste få rena väggar inombords. Nu menar jag absolut inte att dom ska vara tomma- snarare att där ska bli plats till att hänga upp nya problem eller känslor. Det gamla och dammiga måste ge plats för det nya. Gamla måsten kan skava fruktansvärt mycket. De nya klistras över de gamla och så är röran ett faktum.

Så avslutningsivs kan jag för denna dag summera med detta; jag saknar TV-zappandet fruktansvärt mycket! *skrattar gott* för tänk vad ENKELT livet är när man bara kan sopa allt under mattan; syns inte- finns inte.  Den dagen jag kommer hem till vardagen kommer många saker att vara annorlunda inom mig. Förhoppningsvis kommer det att resultera i att jag kan ta tag i saker på ett annat sätt än innan. Att jag oftare kan sätta ner foten och säga Nej, likväl som att jag inte tar åt mig av andras dåliga humör eller uppförande. Det är deras problem att handskas med, och bara att tänka den tanken gör allt så oändligt mycket lättare.....

Kärlek till er där hemma från oss i värmen

för dina tankar blir dina ord

Var rädd om dina ord,

för dina ord blir dina handlingar

Var rädd om dina handlingar,

för dina handlingar blir dina vanor

Var rädd om dina vanor,

för dina vanor blir din personlighet

Var rädd om din personlighet,

för din personlighet blir ditt öde

****

Onsdag 26 januari

****

...Nu är det åter igen en tid sen jag uppdaterade min blogg. Visserligen har det inte hänt så mycket den senaste veckan eftersom jag är hemma och sjuk (förkyld) men främst är anledningen att jag inte har vetat vad jag ska skriva.

****

Jag fick en olustkänsla till mitt skrivande, som att jag inte ville lämna ut mer av mina tankar av rädsla för att såra någon eller för att det ska missuppfattas eftersom det är otroligt många därhemma som verkar följa min blogg. De flesta verkar dock följa den med glädje och nyfikenhet, medan ett fåtal med ilska och frustration. Det var med tanke på dessa "fåtalet läsare" som fick mig att sätta censur på mina egna tankar.  Jag kände mig samtidigt irriterad över att behöva känna precis så. Och vid irritation eller frustration skrivs inga kloka saker, då strömmar tankarna i fel riktning. Jag har påbörjat flera blogginlägg, men känt att de inte är tankar som verkligen är rotat mina, utan snarare inlägg för att försvara tidigare inlägg eller bloggar som då skulle ha innehållit andras tankar och känslor snarare än mina egna. Då blir det inte rätt. Då blir det inte "Jaget" som skriver, utan "någon annan" om något som inte är renodlat jag.

****

I går natt hade jag väldigt svårt att sova. Jag låg och svettades, snurrade, stirrade upp i takfläkten, drack vatten, kissade, stirrade upp i takfläkten, snurrade, tänkte.... insåg att det är precis så här det INTE ska kännas i mitt framtida liv. PRECIS den här känslan är en av de känslor jag verkligen vill bli kvitt- känslan av maktlöshet för hur jag ska kunna göra alla nöjda.

****

Bara att få insikten i den tanken, den riktiga insikten av att det faktiskt är sant- det var väldigt befriande. Nej, jag KAN inte göra alla nöjda det räcker med viljan att göra sitt allra bästa. När det bästa inte är gott nog, då kan man inte göra mer. Om man inte vill hamna där jag hamnat  i så många år och många situationer- att vända kappan efter vinden och försöka göra alla nöjda för att sen ha en egen klump i magen själv för att det har känts fel eller oärligt.

****

Nu har vi tillbringat tre månader här i Indialand. Tre fantastiskt berikande månader. Tre otroligt lugnande månader...tre lärorika månader....

Jag har aldrig sett mig själv som någon speciell tv-människa eftersom jag aldrig följer varken serier, såpor eller andra följetonger. Inte heller film ser jag särskilt mycket. Men på dessa 13 helt tv-fria veckor har jag insett att jag är värsta tv-nörden! Jag har använt tv:n som surrogat och flykt från allt annat. Även om jag inte följer serier, jag är snarare en notorisk zappare... Jag kan tillbringa hela kvällar med fjärren i ena handen och datorn i den andra och irritera mig på att det inte finns något vettigt att titta eller surfa på - istället för att resolut stänga av skiten och göra inget. För just det här att "göra inget" är jag precis värdelös på...! Jag MÅSTE ha något i händerna. Någon typ av stimuli, antingen via tv, dator, tidning, bok, måleri, skrivande eller telefon. Att "bara sitta" har jag aldrig klarat av- då lägger jag mig ner och somnar.

****

Nu, här i Indien, har jag börjat lära mig att det är väldigt nyttigt ibland att "bara vara". Att låta hjärnan koppla bort all yttre stimuli och istället sortera dagens, veckans eller varför inte livets tidigare intryck. Att bara sitta och titta ut i den mörka natten är väldigt avkopplande. Men det tog många veckor för mig att känna det. Att bara sortera tankar, känslor, intryck och erfarenheter. Att arkivera och kasta. Det är lite som att göra en diskrensning ibland på sin inre hårddisk och få undan en massa slagg som hamnat där huller om buller. Självklart ryms det inget nytt tillslut om man inte kan rensa bort det gamla. Lära sig att slänga.

****

Jag är en riktig samlare. Och en förskjutare. "Gör inte idag det du kan göra imorgon"

Det innebär att tillslut har jag massor av "måsten" att göra "imorgon" och den dagen kommer aldrig. Samlandet är en del av detta. Jag samlar på hög istället för att ta tag i saker. Det är ett dåligt sätt att fly från verkligheten eftersom högarna bara växer och tillslut ramlar de över en eller förbrukar syret runt omkring.

Nu, här i Indien, har jag tagit mig tid att fundera och sortera mycket skräp i mitt inre. Många tankar och funderingar som legat slängda eller varit upphängda likt små Post-it lappar lite här och var inuti mitt huvud och mitt hjärta. Jag har promenarat runt och ryckt lapp för lapp, funderat och analyserat, gjort avslut och slängt. Oerhört skönt! Tyvärr har jag inte organisationsförmågan att ta "vägg för vägg" eftersom olika Post-it sitter lite här och där och dyker upp p de mest konstiga ställen. Jag försöker istället plocka undan tanke för tanke allt eftersom dom kommer och när dom kommer.

****

Att göra en inre rensning är befriande men samtidigt tröttsamt. Det river upp mycket som man hade "glömt" och förträngt. Saker som legat undanstoppade eftersom de känns jobbiga att ta tag i. Men vad jag också har upptäckt är hur väldigt många av dessa lappar som innehåller problem, känslor eller tankar som jag egentligen inte kan påverka. Saker eller handlingar som ligger hos andra människor att ta tag i- som inte alls är mina problem. Det är andras attityder eller saker de gjort som kanske på ett eller annat vis sårat mig, påverkat mitt liv eller åtminstone korsat min väg på något ofördelaktigt eller känslomässigt ledsamt vis. Jag har tagit åt mig och har viljat försöka förstå eller lösa alla de här sakerna på mitt eget sätt, så jag har skrivit ner dom i mitt inre men inte vetat hur jag ska handskas med dem. Därav har de blivit kvar överallt, som en påminnelse om min egen otillräcklighet. Där kommer åter en av mina trygghetsfaktorer in; Det är tryggt att veta att man är otillräcklig, Då vet man iallafall vad man ÄR. För vad är man om man lyckas?

Många är de tankar och händelser som åkt i papperskorgen senaste tiden helt obearbetade. Jag har studerat problemet eller känslan och ofta insett att det är inte något jag kan påverka. Det är andras problem, så varför hänger det på MIN vägg? Jag kan i detta aldrig skylla på någon annan än mig själv eftersom det är jag- endast jag- som har tillgång till mina innersta rum. Ingen annan levande varelse har eller kommer någonsin att få tillgång till nycklarna dit...

Ingen annan- någonsin...

Skrämmande men samtidigt befriande tanke. Skrämmande eftersom jag inte kan skylla oredan på någon annan men även befriande, för att jag känner en trygghet i rensandet eftersom jag-endast JAG- kan ta beslutet om vad som är viktigt att spara eller inte. Endast jag kan påverka vad som ska hänga kvar eller inte och jag har beslutat att kasta bort ALLT som inte är mitt! Nu är det dags för mig att röja ordentligt i röran, arkivera och sortera sådant JAG vill ha kvar samt ta tag i saker JAG känner att de är viktiga för att JAG ska må bra.

****

Jag måste få rena väggar inombords. Nu menar jag absolut inte att dom ska vara tomma- då vore jag ju död- snarare att där ska bli plats till att hänga upp nya problem eller känslor. Det gamla och dammiga måste ge plats för det nya. Gamla måsten kan skava fruktansvärt mycket. De nya klistras över de gamla och så är röran ett faktum.

**

****

****

**

Så avslutningsivs kan jag för denna dag summera med detta; jag saknar TV-zappandet fruktansvärt mycket! *skrattar gott* för tänk vad ENKELT livet är när man bara kan sopa allt under mattan; syns inte- finns inte.  Den dagen jag kommer hem till vardagen kommer många saker att vara annorlunda inom mig. Förhoppningsvis kommer det att resultera i att jag kan ta tag i saker på ett annat sätt än innan. Att jag oftare kan sätta ner foten och säga Nej, likväl som att jag inte tar åt mig av andras dåliga humör eller uppförande samt vågar säga till direkt när saker sårar mig.

****

Kärlek till er ALLA där hemma från oss i värmen.....

...Nu har jag inte skrivit blogg på några dagar. Det är inte för att det inte finns något att skriva om, snarare för att jag har varit alldeles för trött och splittrad i tankarna för att orka sätta orden på pränt.

Det har som vanligt hänt en hel del. Vi har både hunnit besöka "Jobe"- flickan som behöver någon som finansierar hennes universitetsstudier och så har vi besökt ett fattigt daycarecenter där barn till fattiga familjer tasom hand för att de ska ha möjlighet att försörja sig. Jag har också hunnit med att vara en dag med Mia och Rita i Trivandrum. Så detta har varit en mycket intressant och händelserik vecka. Lite för händelserik för att min kroppsliga ork ska hinna i kapp. Jag har sovit halvdåligt men mycket och haft en konstant trötthetskänsla som jag (som vanligt) inte riktigt lyssnat på....

Jag är iallafall glad över att det händer saker nu kring min-och andras- vilja att ekonomiskt hjälpa och stödja några människor som är i behov va det. Flickan "Jobe" bodde fruktansvärt fattigt tillsammans med sin mamma, farmor och lillasyster. En fin familj. Ingen pratade särskilt bra engelska så Renadev fick vara med och översätta. Det var ett fint möte. Jobe är en duktig student som går sista året på "highscool" och vill läsa vidare till processingenjör. Hon är intresserad av datorer. Lite blyg tjej med stora varma och vackra ögon. Hennes mamma är otroligt mån om att hon ska få chansen till studier. Pappan tog livet av sig för tre år sen genom att onykter slänga sig i en brunn. Troligen den stora djupa brunnen på gården. Nu häger hans porträtt väl synligt för att hedra hans minne.... en viktig del i den Indiska kulturen. Alla döda ska hedras, oavsett hur de var i livet, eller hur de dog. Porträtten av förfärerna är viktiga. Porträtt som stint tittar ner från ofta upphöjda placeringar- gärna direkt under taket.

Jobis studier ska finansieras av en väninna till mig. jag tänker också gå in med pengar från de insamlade medlen för att hon ska få möjlighet att köpa sig lite skolkläder, en snygg väska, hårolja och lite annat som hon kan tänkas behöva för att känna sig fin och redo inför skolstarten. på något vis ska det lösa sig så att hon får lite nya kläder :-)

I dag har jag fått hjälp med att städa rent i mitt hus. Jag kan inte säga annat än att det verkligen behövdes. Jag insåg min brist på engagemang och att det inte går att bara sopa och torka av ytorna som syns/ köksdelen utan att jag behöver röja upp i hörnen och under sängarnmellan varven :-) En å annan spindel fick nog sätta livet till idag när Rita och Annie stövlade in som värsta "städpatrullen" från TV och gjorde "rent hus" *skrattar gott* Jag insåg att här blir det smutsigt på ett helt annat sätt än hemma eftersom att luften inte är lika ren som norrlandsluften samt att jordmånen är rödlera som dammar. Nu ska jag skärpa upp min städning framöver- och försöka förmå mig att be om hjälp när det är dags för storstädning. det gock snabbt och effektivt och nu känns det betydligt mer "insektsfritt". Jag behöver Ritas härliga energi ibland så saker blir gjorda, önskar att den kunde smitta av sig lite på mig också :-)

Just nu sitter jag på min altan och dricker min kvällskopp chai masala. På Shiva Garden spelar någon vacker flöjtmusik och rytmiska trummor som blandas med syrsornas spel i den mörka varma kvällen. Vi har varit på ABBA och ätit en enkel middag eftersom vi har ätit en rejäl lunch tidigare här hemma. Vi var också förbi till en affär längst ut på klippan, där Olivia brukar hitta chips. I dag hade hon tur- sista burken Pringels. Förra veckan köpte hon deras sista Kinder egg. Utbudet är verkligen begränsat beträffande godis, men hon har aldrig någonsin klagat. I kväll blir det "mammbio". Ett uppskattat inslag som jag ibland har på kvällarna. Jag har gjort små biljetter och så får hon ge mig en. Jag gör mysigt i sängen och sätter på en "hemlig" film på datorn. Nadine har skickat lite filmer på en USB-sticka och så har jag fått några barnfilmer av Mia. Så jag har ett litet hemligt utbud att visa på "mammabion" vilket uppskattas mycket. Särskilt nu när vi inte har någon kvällsbok att läsa. Jag måste låna mågon fler från skolan i Odayam eftersom jag saknar våra mysiga kvällsrutiner.

Indie, min gravida katt är verkligen jättestor nu. Hennes kattsnuva har blivit lite bättre, men inte helt bra- tyvärr. Men glädjande är att Rita fick tag på avmaskningsmedlet som bägge katterna nu har fått två doser var av. Vi ska köpa mer och försöka avmaska dem med jämna mellanrum. En till katt har "flyttat in". Tyvärr mellan taket och innertaket på husen. Den har vandrat på Ritas tak i flera dygn och hon har försökt bli av med den ( utan att skada den) och i natt var den och krälade under mitt tak. Den är skygg och visar sig inte. Jag hoppas att den inte kommer tillbaka inatt. Jag är tvungen att försöka störa den så mycket jag kan för att bli av med den jag också. Självklart kan vi inte ha vildkatter boendes under taken...

Marapattin, trädhunden, som vi såg förra veckan huserar fortfarnde i palmerna om nätterna. Det hörs på kråkorna när de upptäcker den samt på alla små omogna kokosnötter i valnötsstorlek som smattrar ner på taket, särskilt på nätterna. Vi önskar verkligen att vi skulle få se den igen. Det är tydligen inte särskilt vanligt att få syn på en Marapatti så oddsen att få se den ytterligare en gång är nog väldigt små.

Nu ska jag ta och avsluta för ikväll. Jag ska gå in och göra iordning för "mammabion" som i kväll visar "Bambi". Olivia är nu och borstar tänderna och gör sig redo för att besöka bion. Vi ska mysa tillsammans en stund och gråta ikapp till bambi, lika känsliga bägge två ;-)

Ta hand om er där ute i snöiga Svedala. Jag har fått rapporter om vårkänslor från vänner i Skåne samtidigt som jag har förstått att snömängden uppe i mina trakter i norr är enorm och inte verkar avta......jag tror jag håller mig här ett tag till ;-)

Skickar kärleksfulla och varma tankar till alla mina trogna läsare och tycker att det är fantastiskt att så många följer min blogg...Ta hand om er och tänk på att ta hand om varandra.

/ EwaMaria

****

21 januari

...Nu har jag inte skrivit blogg på några dagar. Det är inte för att det inte finns något att skriva om, snarare för att jag har varit alldeles för trött och splittrad i tankarna för att orka sätta orden på pränt.

****

Det har som vanligt hänt en hel del. Vi har både hunnit besöka "Jobe"- flickan som behöver någon som finansierar hennes universitetsstudier och så har vi besökt ett väldigt fattigt daycarecenter där barn till fattiga familjer tas om hand för att de ska ha möjlighet att försörja sig. Jag hade med mig en ordentlig laddning kritor, papper och målarböcker och det var rörande att se hur många av barnen som aldrig ens hade sett kritor och absolut inte ritat med dem...Vi hade en mysig stund på terassen när barnen väl insåg hur kul det var. :-)

****

Jag har också hunnit med att vara en barnledig dag med Mia och Rita i Trivandrum. Vi åkte tåg och fick stå både hela vägen dit och hela vägen hem i ett överfullt (plus ytterligare några 100 pers) tåg men det gick bra ändå. Resan tur och retur till Trivandrum med tåg kostade 6 kronor...

Så detta har varit en mycket intressant och händelserik vecka. Lite för händelserik för att min kroppsliga ork ska hinna i kapp. Jag har sovit halvdåligt men mycket och haft en konstant trötthetskänsla som jag (som vanligt) inte riktigt lyssnat på....

****

Jag är iallafall glad över att det händer saker nu kring min-och andras- vilja att ekonomiskt hjälpa och stödja några människor som är i behov va det. Flickan "Jobe" bodde fruktansvärt fattigt tillsammans med sin mamma, farmor och lillasyster. En fin familj. Ingen pratade engelska så Renadev fick vara med och översätta. Det var ett fint möte. Jobe är en duktig student som går sista året på "highscool" och vill läsa vidare till processingenjör. Hon är intresserad av datorer. Lite blyg tjej med stora varma och vackra ögon. Hennes mamma är otroligt mån om att hon ska få chansen till studier. Pappan tog livet av sig för tre år sen genom att onykter slänga sig i en brunn. Troligen den stora djupa brunnen på gården. Nu hänger hans porträtt väl synligt för att hedra hans minne, en viktig del i den Indiska kulturen. Alla döda ska hedras, oavsett hur de var i livet, eller hur de dog. Porträtten av förfäderna är viktiga. Porträtt som stint tittar ner från ofta upphöjda placeringar- gärna direkt under taket.

Jobes studier ska finansieras av en underbar väninna till mig. jag tänker också gå in med pengar från de insamlade medlen för att hon ska få möjlighet att köpa sig lite skolkläder, en snygg väska, hårolja och lite annat som hon kan tänkas behöva för att känna sig fin och redo inför skolstarten. På något vis ska det lösa sig så att hon får lite nya kläder även om vi inte kan kommunicera på samma språk :-)

****

I dag har jag fått hjälp med att städa rent i mitt hus. Jag kan inte säga annat än att det verkligen behövdes. Jag insåg min brist på engagemang och att det inte går att bara sopa och torka av ytorna som syns/ köksdelen utan att jag behöver röja upp i hörnen och under sängarna mellan varven trots avsaknad av spöken där under så finns där en del annat snart om jag inte skärper mig ;-) En å annan spindel fick nog sätta livet till idag när Rita och Annie stövlade in som värsta "städpatrullen" från TV och gjorde "rent hus" *skrattar gott*  Jag insåg att här blir det smutsigt på ett helt annat sätt än hemma eftersom att luften inte är lika ren som norrlandsluften samt att jordmånen är rödlera som dammar. Förutom alla mina ödlor som bajsar en hel del... Nu ska jag skärpa upp min städning framöver- och försöka förmå mig att be om hjälp när det är dags för storstädning. det gick snabbt och effektivt och nu känns det betydligt mer "insektsfritt" inne. Jag behöver Ritas härliga energi ibland så saker blir gjorda, önskar att den kunde smitta av sig lite på mig också :-)

****

Just nu sitter jag på min altan och dricker min kvällskopp chai masala och har tänt IKEAs värmeljus. På Shiva Garden spelar någon vacker flöjtmusik och rytmiska trummor som blandas med syrsornas spel i den mörka varma kvällen. Fullmånen tittar fram ljus och klar mellan kokospalmernas toppar. Det är så otroligt vackert, varmt och absolut vindstilla.  Vi har varit på ABBA och ätit en enkel middag eftersom vi har ätit en rejäl lunch tidigare här hemma. Vi var också förbi till en affär nästan längst ut på klippan där Olivia brukar köpa chips eller annat "västerländskt" ur deras skrala sortiment. I dag hade hon tur- sista burken Pringels. Förra veckan köpte hon deras sista Kinder egg. Utbudet är verkligen begränsat beträffande godis, men hon har aldrig någonsin klagat. I kväll blir det "mammbio". Ett uppskattat inslag som jag ibland har på kvällarna. Jag har gjort små biljetter och så får hon ge mig en. Jag gör mysigt i sängen och sätter på en "hemlig" film på datorn. Nadine har skickat lite filmer på en USB-sticka och så har jag fått några barnfilmer av Mia. Så jag har ett litet hemligt utbud att visa på "mammabion" vilket uppskattas mycket. Särskilt nu när vi inte har någon kvällsbok att läsa. Jag måste låna någon fler från skolan i Odayam eftersom jag saknar våra mysiga kvällsrutiner.

****

Indie, vår gravida katt, är verkligen jättestor nu. Hennes kattsnuva har blivit lite bättre, men inte helt bra- tyvärr. Men glädjande är att Rita fick tag på avmaskningsmedlet som bägge katterna nu har fått två doser var av. Vi ska köpa mer och försöka avmaska dem med jämna mellanrum. En till katt har "flyttat in". Tyvärr mellan taket och innertaket på husen. Den har vandrat på Ritas tak i flera dygn och hon har försökt bli av med den ( utan att skada den) och i natt var den och krälade under mitt tak. Den är skygg och visar sig inte. Jag hoppas att den inte kommer tillbaka inatt. Jag är tvungen att försöka störa den så mycket jag kan för att bli av med den jag också. Självklart kan vi inte ha vildkatter boendes under taken...

****

Marapattin, trädhunden, som vi såg förra veckan huserar fortfarnde i palmerna. Det hörs på kråkorna när de upptäcker den samt på alla små omogna kokosnötter i valnötsstorlek som smattrar ner på taket, särskilt på nätterna. Vi önskar verkligen att vi skulle få se den igen. Det är tydligen inte särskilt vanligt att få syn på en Marapatti så oddsen att få se den ytterligare en gång är nog väldigt små.

****

Nu ska jag ta och avsluta för ikväll. Jag ska gå in och göra iordning för "mammabion" som i kväll visar "Bambi". Olivia är nu och borstar tänderna och gör sig redo för att besöka bion. Vi ska mysa tillsammans en stund och gråta ikapp till Bambi, lika känsliga bägge två ;-)

****

Ta hand om er där ute i snöiga Svedala. Jag har fått rapporter om vårkänslor från vänner i Skåne samtidigt som jag har förstått att snömängden uppe i mina trakter i norr är enorm och inte verkar avta......jag tror jag håller mig här ett tag till ;-)

Skickar kärleksfulla och varma tankar till alla mina trogna läsare och tycker att det är fantastiskt att så många följer min blogg...Ta hand om er och tänk på att ta hand om varandra.

/ EwaMaria

*Din vision klarnar först när du ser in i ditt eget hjärta. Den som ser utåt drömmer den som ser inåt vaknar*

16 januari

I natt har vårt hus varit en slaktbod. Inte så trevligt... En av våra inflyttade katter, Måns, har krupit mellan mitt tak och mitt innertak och tagit den sista stackars ekorren som bodde där...den skrek i dödsångest när den blev utsläpad. Usch vad hemskt det var- MEN det är naturens gång. Jag kan ju inte klandra katten för att den håller "rent" kring husen...

I morse vaknade vi- igen- av ett brak. Denna gång var det en kokosnöt som ramlat ner i altantaket och slagit sönder några takpannor i änden på det. Det blåser ganska mycket idag och har gjort även under natten, så nu är kokospalmerna rena bombplanen trots att "coconutpicker" har rensat dem på både nötter och gamla grenar. Naturen kan vi inte rå på. Ska vi vara garanterade att slippa nedfallande grenar eller nötter måste palmerna bort- och det vill vi ju verkligen inte...

I dag var det tänkt att vi skulle åka till Renadevs by och träffa familjen som behöver ekonomiskt stöd för en dotter som studerar på universitetet samt ett barnhem/ daycarecenter för fattiga barn. En resa som jag länge har försökt få ihop. Men i dag gick det inte. Flickan som studerar på universitetet hade "special class" i dag men hon kunde ta ledigt från skolan imorgon så då åker vi då istället. Här studerar alla sex dagar i veckan, endast söndag är en helgdag- alla andra dagar är "vardagar". Att ha specialstudier/ hjälpstudier på söndagar innebär sju dagars pluggande. Tufft. Nu hoppas jag att resan blir av imorgon så jag får göra delar av det jag har planer på att göra och jag vill göra de här besöken innan jag eventuellt åker till Trivandrum, så jag kan göra de inköp som behövs. I dag ska jag nog ta mig in till Varkala och köpa lite block, pennor och målarböcker till barnen på det daycarecenter vi ska besöka. Jag vill inte komma dit tomhänt. Fundear också på vad jag kan ta med mig till familjen vi ska till. Svårt att veta eftersom jag aldrig har träffat dem och inte vet vad man brukar ta med sig vid sådana besök.

Jag har varit ganska trött en tid, men idag känns det bättre. Jag har försökt att bara lägga fokus på det som verkligen behöver göras, släppa resten och bara ta det lugnt. Jag har läst, skrivit och bara "varit" några dagar. Inga större aktiviteter har vi haft för oss, snarare mest hemma-mys.

Matlagningen min har varit katastrofalt dålig sista veckorna. Vi har ätit middag ute på restaurang varje dag. Det har blivit dyrare än vanligt, men "dyrt" kan man ju ändå inte säga att det är när en middag kostar under 20:- per person... så visst är det skönt att ha det alternativet, att slippa laga maten varje dag.

I dag ska jag försöka ta tag i min städning. Det är väldigt sandigt och mycket ödlebajs  nu kring lister och under sängarna. Det har rasat mycket skräp från innertaket nu när jag har haft en katt härjandes där :-)  Jag tror jag även ska försöka ta tag i mitt måleri en stund idag. Det känns som att jag är sugen på det.

Igår slutade den bärbara DVD:n att fungera. Skärmen blev alldeles blå. Bara ljudet var kvar. Olivias tårar rullade. Först så har laptopen gått sönder så vi inte kan se film på den, nu den bärbara lilla DVD:n... Funderar nu på hur jag ska göra, om jag ska försöka få tag på en ny liten bärbar dvd i Trivandrum (vilket säkert INTE blir lätt att hitta) eller om jag ska köpa en portabel dvd till denna dator? Jag tycker faktiskt att Olivia ska kunna se film ibland eftersom det är skönt för henne att ligga och titta på kvällen eller när hon har lite att göra. Synd att den inte kunde gått sönder INNAN mitt besök från Kalix var här, då hade de kunnat köpa en ny... Elektronik slits hårt här, både på grund av luftfuktighet och den dåliga kvalitéten på elektriciteten. Just nu fladdrar lamporna rejält. Det är inte strömavbrott, men antagligen blir det snart. Jag hade INTE viljat vara starkströms elektriker här!  Ibland på kvällen när man stänger av strömbrytaren till lamporna så fortsätter dom att "glimma" i upp till en timme innan de slocknar och ibland när man stoppar in en kontakt i vägguttaget så fräser det. Så särskilt säkra ledningar/ kontakter är det verkligen inte....Det räcker med att titta upp i en elstolpe så förstår man. De flesta ser ut som fågelbon men kablar huller om buller, lindade över varandra. De plockar inte ner gammal kabel när de sätter dit ny och lappar o lagar överallt... det finns liksom ingen långsiktig plan, som med allt annat.

Jag kan verkligen fundera på om Indien troligen är ett av de mest komplexa länderna i världen. Ett land med enorma kontraster och att de måste vara i det närmaste världsledande på dålig struktur. På grund av den enorma folkmängden, de stora klassklyftorna, kastsystemet (som officiellt inte finns) , den korrumperade staten och samtidigt den stora ekonomiska tillväxten. Att Indien är på frammarch är detingen tvekan om och att förändringens vindar blåser, men jag tror att det på sikt inte bara kommer att leda till positiva saker för landet- iallafall inte för de mest utsatta. I ett så överbefolkat land finns det inte plats för alla i ett växande. Indien är både möjligheternas land och en tickande bomb...

Jag tycker att det inte går en endaste vecka utan att det strejkas någonstans. Det är alltid kontroverser eller missnöje i någon folkgrupp, vilket är fullt förståeligt. Det är alldeles för många människor som svälter eller lever på gränsen till svält. Trots att landet har infört gratis skola och sjukvård till alla, så fungerar det dåligt i praktiken. De fattigaste har inte "råd" att ta emot gratis hjälp eftersom det på något vis ändå kostar pengar. Ju mer jag läser om landet, desto mer förstår jag hur oerhört korrupt det är och att det ofta är därför det är svårt att få till bestående förändringar. De som sitter högre upp tycker att allt är bra som det är, eftersom pengarna flyter in- i deras fickor. Mycket vill ha mer. Så är det väl överallt där mänskligheten drar fram. Mänskligheten är verkligen inte alltid vacker...

Nu ska jag ta tag i dagens sysslor. Senare ska jag ta en sväng in till Varkala så jag kan köpa lite pyssel till barnen som vi förhoppningsvis träffar imorgon. Det ska bli spännande och intressant. Olivia ska ta med sin kamera och få fotografera det hon tycker är viktigt och det hon vill visa upp för sin klass när vi kommer hem. Hon vill visa vilka stora skillnader det är mellan svenska skolor och de indiska.

Önskar er alla en underbar dag. Gör något fint av den och krama nära och kära / Med kärlek/ EwaMaria

****

16 januari

****

I natt har vårt hus varit en slaktbod. Inte så trevligt... En av våra inflyttade katter, Måns, har krupit mellan mitt tak och mitt innertak och tagit den sista stackars ekorren som bodde där...den skrek i dödsångest när den blev utsläpad. Usch vad hemskt det var- MEN det är naturens gång. Jag kan ju inte klandra katten för att den håller "rent" kring husen...

****

I morse vaknade vi- igen- av ett brak. Denna gång var det en kokosnöt som ramlat ner i altantaket och slagit sönder några takpannor i änden på det. Det blåser ganska mycket idag och har gjort även under natten, så nu är kokospalmerna rena bombplanen trots att "coconutpicker" har rensat dem på både mogna nötter och gamla grenar i flera omgångar. Naturen kan vi inte rå på. Ska vi vara garanterade att slippa nedfallande grenar eller nötter måste palmerna bort- och det vill vi ju verkligen inte...

****

I dag var det tänkt att vi skulle åka till Renadevs by och träffa familjen som behöver ekonomiskt stöd för en dotter som studerar på universitetet samt ett barnhem/ daycarecenter för fattiga barn. En resa som jag länge har försökt få ihop. Men i dag gick det inte heller. Flickan som studerar på universitetet hade "special class" i dag men hon kunde ta ledigt från skolan imorgon så då åker vi då istället. Här studerar alla sex dagar i veckan, endast söndag är en helgdag- alla andra dagar är "vardagar". Att ha specialstudier/ hjälpstudier på söndagar innebär sju dagars pluggande. Tufft. Nu hoppas jag att resan blir av imorgon så jag får göra delar av det jag har planer på att göra och jag vill göra de här besöken innan jag eventuellt åker till Trivandrum, så jag kan göra de inköp som behövs. I dag ska jag nog ta mig in till Varkala och köpa lite block, pennor och målarböcker till barnen på det daycarecenter vi ska besöka. Vi vill inte komma dit tomhänta. Funderar också på vad vi kan ta med oss till familjen vi ska till. Svårt att veta eftersom vi aldrig har träffat dem och inte vet vad man brukar ta med sig vid sådana besök.

****

Jag har varit ganska trött en tid, men idag känns det bättre. Jag har försökt att bara lägga fokus på det som verkligen behöver göras, släppa resten och bara ta det lugnt. Jag har läst, skrivit och bara "varit" några dagar. Inga större aktiviteter har vi haft för oss, snarare mest hemma-mys.

Matlagningen min har varit katastrofalt dålig sista veckorna. Vi har ätit middag ute på restaurang varje dag. Det har blivit dyrare än vanligt, men "dyrt" kan man ju ändå inte säga att det är när en middag kostar under 20:- per person... så visst är det skönt att ha det alternativet, att slippa laga maten varje dag.

****

I dag ska jag försöka ta tag i min städning. Det är väldigt sandigt och mycket ödlebajs nu kring lister och under sängarna. Samt små högar lite här och där som termiterna har gjort när de gnagar på träbjälkar. Det har rasat mycket skräp från innertaket nu när jag har haft en katt härjandes där :-)  Jag tror jag även ska försöka ta tag i mitt måleri en stund idag. Det känns som att jag är sugen på det.

****

Igår slutade den bärbara DVD:n att fungera. Skärmen blev alldeles blå. Bara ljudet var kvar. Olivias tårar rullade. Först så har min laptop gått sönder så vi inte kan se film på den, nu den bärbara lilla DVD:n... Funderar nu på hur jag ska göra, om jag ska försöka få tag på en ny liten bärbar dvd i Trivandrum (vilket säkert INTE blir lätt att hitta) eller om jag ska köpa en portabel dvd till denna dator? Jag tycker faktiskt att Olivia ska kunna se film ibland eftersom det är skönt för henne att ligga och titta på kvällen eller när hon har lite att göra. Synd att den inte kunde gått sönder INNAN mitt besök från Kalix var här, då hade de kunnat köpa en ny... Elektronik slits hårt här, både på grund av luftfuktighet och den dåliga kvalitéten på elektriciteten.

****

Just nu fladdrar lamporna rejält. Det är inte strömavbrott, men antagligen blir det snart. Jag hade INTE viljat vara starkströms elektriker här!  Ibland på kvällen när man stänger av strömbrytaren till lamporna så fortsätter dom att "glimma" i upp till en timme innan de slocknar och ibland när man stoppar in en kontakt i vägguttaget så fräser det. Så särskilt säkra ledningar/ kontakter är det verkligen inte....Det räcker med att titta upp i en elstolpe så förstår man. De flesta ser ut som fågelbon men kablar huller om buller, lindade över varandra. De plockar inte ner gammal kabel när de sätter dit ny och lappar o lagar överallt... det finns liksom ingen långsiktig plan, som med allt annat.

****

Jag kan verkligen fundera på om Indien troligen är ett av de mest komplexa länderna i världen. Ett land med enorma kontraster samt att de måste vara i det närmaste världsledande på dålig struktur. På grund av den enorma folkmängden, de stora klassklyftorna, kastsystemet (som officiellt inte finns) , den korrumperade staten och samtidigt den stora ekonomiska tillväxten. Att Indien är på frammarch är det ingen tvekan om och att förändringens vindar blåser, men jag tror att det på sikt inte bara kommer att leda till positiva saker för landet- iallafall inte för de mest utsatta. I ett så överbefolkat land finns det inte plats för alla i ett växande. Indien är både möjligheternas land och en tickande bomb...

****

Jag tycker att det inte går en endaste vecka utan att det strejkas någonstans. Det är alltid kontroverser eller missnöje i någon folkgrupp, vilket är fullt förståeligt. Det är alldeles för många människor som svälter eller lever på gränsen till svält. Trots att landet har infört gratis skola och sjukvård till alla, så fungerar det dåligt i praktiken. De fattigaste har inte "råd" att ta emot gratis hjälp eftersom det på något vis ändå kostar pengar. Ju mer jag läser om landet, desto mer förstår jag hur oerhört korrupt det är och att det ofta är därför det är svårt att få till bestående förändringar. De som sitter högre upp tycker att allt är bra som det är, eftersom pengarna flyter in- i deras fickor. Mycket vill ha mer. Så är det väl överallt där mänskligheten drar fram. Mänskligheten är verkligen inte alltid vacker...

****

Nu ska jag ta tag i dagens sysslor. Senare ska jag ta en sväng in till Varkala så jag kan köpa lite pyssel till barnen som vi förhoppningsvis träffar imorgon. Det ska bli spännande och intressant. Olivia ska ta med sin kamera och få fotografera det hon tycker är viktigt och det hon vill visa upp för sin klass när vi kommer hem. Hon vill visa vilka stora skillnader det är mellan svenska skolor och de indiska.

****

Önskar er alla en underbar dag. Gör något fint av den och krama nära och kära / Med kärlek/ EwaMaria

****

....sitter på ABBA och njuter av kvällen. Vi har pysslat hemma hela eftermiddagen, tränat vokaler, målat mehandi och bara allmänt myst. Jag var inne i Varkala idag och fick äntligen tag på hennafärg så nu tänkte jag ta mig samman och träna lite traditionell indisk mehandi /hennamåleri. Jag har gjort mina två första idag. En i Olivias hans och en på ovansidan av min egen. Hennafärgen jag köpte var en väldigt billig variant, men den duger till att börja med. Jag märker att kvaliten inte är särskilt bra eftersom den krackelerar när den torkar. Det ska tydligen inte riktigt bra henna göra, den färgpasta som krackelerar minst och som är bäst att måla med blandas ut med lite dextrosol vad jag kan förstå. Denna är en budgetvariant med 100% hennapasta vilket inte är optimalt tydligen. Jag försöker hitta information på nätet för att eventuellt-så småningom- se skillnad på de olika kvaliteérna på samma sätt som jag kan se skillnad på bra eller dålig olje och akryfärg. Med erfarenhet och kunskap.

Det var svårare än jag trodde att måla med "lera" i strut. Eller rättare sagt, krossade örter som är i pastaform och målas med hjälp av en liten pappersstrut som man kilpper hål i längst ut. Jag trodde jag skulle kunna lära mig hennamåleri "på mitt sätt", dvs. med pensel, men jag har insett att det inte går. Det blir ännu kladdigare och kletar bara ihop håren i penseln. Nu får jag lov att tänka om och lära mig mehandi på det traditionella sättet- men en strut. Jag har inte tvättat bort min egen mehandi, den har suttit på ett par timmar nu. Jag vill se om jag reagerar på henna samt hur mörk den kan bli. Den jag gjorde på Olivia tvättade vi bort efter en timme och den blev gul-orange. bra henna kan bli röd/brun om man inte har för bråttom att tvätta bort den. Det finns även svart henna men DET är en djungel! Tydligen så finns det mängder med "fejk" och billigare alternativ som är väldigt allergiframkallande och kan ge brännsår på huden. De billiga varianterna innehåller visst något som heter PPD och som är rent av giftigt. Så jag håller mig till "vanlig" henna tills dess jag hittar en pålitlig leverantör av den svarta. Jag känner också att jag måste bli mer påläst om vad den ska innehålla så jag kan ställa krav på kvalitet. Just nu är jag ju bara en liten mehandi-dummie :-)

Jag ska försöka bli riktigt bra på mehandi-måleri och det skulle vara kul att orka åka på någon festival eller mässa och måla på folk. Men förrän jag skulle göra det så vill jag bli RIKTIGT bra, det är liksom en "hederssak" :-) Om jag kan träna tillräckligt här, kanske jag kan få måla några kunder hos "Raidji" och så får hon ta pengarna. Jag har erbjudit mig att göra så om jag blir tillräckligt bra, för att jg ska få träningen och hon behöver pengarna mer än jag... Jag har redan fått flera frivilliga här som sett mina första gräsliga motiv som gärna agerar provdockor, så jag kanske kan få träning ändå...Jag ska vaxa mina ben imorgon så de är lena och fina "målardukar" Perfekt att börja på mig själv överallt... När jag känner mig tillräckligt säker på att hantera henna-struten så ska jag få lära mig av Raidji att sätta ihop indiska traditionella mönster. Det är precis DET som jag är intresserad av beträffande mehandi, att alla mönster har sin betydelse och man kan göra en hel berättelse på en hand beroende på bärarens önskemål...:-)  Spännande...:-)

I eftermiddag har jag verkligen fått se hur otroligt mycket Olivia har gått framåt beträffande engelska och svenska. Vi har myst på en matta med kuddar ute på altanen och arbetat med de svenska vokalerna samt med engelska. Det häftet hon fick med sig från skolan i Kalix med engelska-läxor är för länge sedan klart och hon har hunnit ljusår längre i språkutvecklingen. Hon läser gärna små engelska barnböcker och hon ser på DVD filmer med engelskt tal utan att knorra. Nu handlar det inte om att lära sig ord eller enkla meningar, nu har hon börjat vilja se sammanhang och vill både förstå och kunna föra en längre dialog. Hon vill att jag pratar mycket engelska med henne hemma och det gör vi ofta flera gånger dagligen. Engelska är ett språk som jag tack och lov behärskar relativt flytande och jag delar gärna med mig av mina kunskaper. Jag blir glad i hjärtat när jag inser hur otroligt lätt engelskan kommer att bli för henne i skolan iallafall ett eller ett par år framöver efter denna resa.

Eftersom vi inte har någon tv som agerar tidstjuv på kvällarna så har vi läst mycket sen vi kom hit. Vi är på femte boken nu tillsammans- Mio min Mio. Jag låter Olivia läsa en eller två sidor först- sen tar jag över och läser resten. Hennes läsande är i det närmaste flytande utan stakningar och jag njuter att lyssna på henne. Jag märker att hon har kommit så långt i sin läsning att hon följer mied i innehållet i boken och fastnar inte bara på ordens betydelse som man alltid gör i början. Jag var faktiskt lite orolig när jag tog beslutet att åka hit, att hennes skola skulle påverkas och att hon skulle bli efter i skolarbetet. Nu är jag inte det minsta orolig snarare tvärt om :-)

Mycket senare....

Hemkommen från ABBA. Jag som hade tänkt skriva, lägga in bilder och skypa lite, fick minsann inte tid till det. Vi fick middagsbesök av en av mina favoritungar på klippan. Han heter Nidjahn och är nio år. Jag har träffat honom flera gånger förr. Han går omkring på klippan och försöker sälja saker till turster, som så många andra barn. Han är intr välkommen in på restaurangerna men jag vinkade in honom till mig, så vakten visste att det var OK. Grabbarna som serverar höjer knappast på ögonbrynen längre, för de vet att jag brukar h de mest udda figurer vid mitt bord *skrattar gott*

Nidjahns föräldrar är kvar i Karnataka (som så många andra barns) och han bor med släktingar här i Varkala. Han har aldrig gått i skolan. Tyvärr så super hans farbror och i kväll frågade jag  försiktigt hur det var "hemma" nu, eftersom Nidjahn var ovanligt smutsig och sliten. Hans farbror var full i kväll (som vanligt) och Nidjahn höll sig "hemifrån". Jag har sett hans farbror och han är ingen trevlig typ :-( Nidjahn berättade att han i natt sovit på klippan med sin lite äldre kusin eftersom det var så livat "hemma" och hans  "faster" bara grät. Jag vet en del om hur den familjen har det eftersom jag känner "fastern" litegrann och hon väntar nu sitt tredje barn- endast 24 år gammal...

Olivia har nu efter jullovets slut fått spelrestriktioner på sitt DS som innebär att hon bara får spela efter skymning och max 1,5 timme. Hon hade med sitt DS till ABBA och jag min dator eftersom jag tänkte få arbeta vid den lite. Men nu blev det helt annorlunda när jag hörde Nidjahns glada rop "Maria mam, Maria mam". När jag vinkade att det var ok för honom att få komma in till oss så kom han glatt. Olivia såg Nidjahns stora nyfikna blick när han såg hennes spel och hon satte igång Super Mario och lät honom spela. Hans ögon var stora som tefat! Han har aldrig spelat ett tv eller dataspel och för honom var ett DS rena himmelriket. Jag frågade om han var hungrig- det var han. Jag köpte honom mat men han ville inte äta med oss inne på restaurangen. Jag försökte inte truga honom även om jag erbjöd honom att äta med oss, men jag förstod varför han hellre ville ha mat med sig i en låda. Nidjahn kan inte äta med bestick och alla på restaurangen äter ju med bestick.... Jag ville inte genera honom så jag beställde med mat för honom att ta med sig istället. När maten väl kom så hade han knappt tid att avsluta spelandet eftersom han tyckte det var så fantastiskt kul. Jag tog foton på honom när han i djup koncentration spelar DS.  När vi skulle skiljas så fick jag en till av de goa, hårda varma kramarna han har. Hans magra lilla kropp behövde verkligen få i sig mat och jag såg honom sätta sig i en liten gränd för att få äta ifred när vi gick hemåt. Han såg glad och lycklig ut. Olivia var glad hon också. Hon sa att det var roligt att pojken blev så lycklig av att få prova hennes DS. Hon var stolt eftersom hon hade instruerat honom helt på egen hand- på engelska- utan problem :-)

Nu ska jag krypa ner i sängen. Klockan är över ett på natten och vi har ingen ström. Här är varmt i natt. Jag svettas så där lagom fräscht och lär inte svettas mindre under myggnätet utan takfläktarnas surr...:-(

Godnatt alla fina :-) / EwaMaria

****

10 januari

****

....sitter på ABBA och njuter av kvällen. Vi har pysslat hemma hela eftermiddagen, tränat vokaler, målat mehandi och bara allmänt myst. Jag var inne i Varkala idag och fick äntligen tag på hennafärg så nu tänkte jag ta mig samman och träna lite traditionell indisk mehandi /hennamåleri. Jag har gjort mina två första idag. En i Olivias hand och en på ovansidan av min egen.

****

Hennafärgen jag köpte var en väldigt billig variant, men den duger till att börja med. Jag märker att kvaliten inte är särskilt bra eftersom den krackelerar när den torkar. Det ska tydligen inte riktigt bra henna göra, den färgpasta som krackelerar minst och som är bäst att måla med blandas ut med lite dextrosol vad jag kan förstå. Denna är en budgetvariant med 100% hennapasta vilket tydligen inte är optimalt. Jag försöker hitta information på nätet för att eventuellt-så småningom- se skillnad på de olika kvaliteérna på samma sätt som jag kan se skillnad på bra eller dålig olje och akryfärg. Med erfarenhet och kunskap.

****

Det var svårare än jag trodde att måla med "lera" i strut. Eller rättare sagt, krossade örter som är i pastaform och målas med hjälp av en liten pappers eller plaststrut som man kilpper hål i längst ut. Jag trodde jag skulle kunna lära mig hennamåleri "på mitt sätt", dvs. med pensel, men jag har insett att det inte går. Det blir ännu kladdigare och kletar bara ihop håren i penseln. Nu får jag lov att tänka om och lära mig mehandi på det traditionella sättet- men en strut.

****

Jag har inte tvättat bort min egen mehandi, den har suttit på ett par timmar nu. Jag vill se om jag reagerar på henna samt hur mörk den kan bli. Den jag gjorde på Olivia tvättade vi bort efter en timme och den blev gul-orange. bra henna kan bli röd/brun om man inte har för bråttom att tvätta av den överflödiga pastan. Det finns även svart henna men DET är en djungel! Tydligen så finns det mängder med "fejk" och billigare alternativ som är väldigt allergiframkallande och kan ge brännsår på huden. De billiga varianterna innehåller visst något som heter PPD och som är rent av giftigt. Så jag håller mig till "vanlig" henna tills dess jag hittar en pålitlig leverantör av den svarta. Jag känner också att jag måste bli mer påläst om vad den ska innehålla så jag kan ställa krav på kvalitet. Just nu är jag ju bara en liten mehandi-dummie :-)

****

Jag ska försöka bli riktigt bra på mehandi-måleri och det skulle vara kul att orka åka på någon festival eller mässa och måla på folk. Men förrän jag skulle göra det så vill jag bli RIKTIGT bra, det är liksom en "hederssak" :-) Om jag kan träna tillräckligt här, kanske jag kan få måla några kunder hos "Raidji" och så får hon ta pengarna. Jag har erbjudit mig att göra så om jag blir tillräckligt bra, för att jag ska få träningen och hon behöver pengarna mer än jag...

Jag har redan fått flera frivilliga här som sett mina första gräsliga motiv som gärna agerar provdockor, så jag kanske kan få träning ändå...Jag ska vaxa mina ben imorgon så de är lena och fina "målardukar" Perfekt att börja på mig själv överallt... När jag känner mig tillräckligt säker på att hantera henna-struten så ska jag få lära mig av Raidji att sätta ihop indiska traditionella mönster. Det är precis DET som jag är intresserad av beträffande mehandi, att alla mönster har sin betydelse och man kan göra en hel berättelse på en hand beroende på bärarens önskemål...:-)  Spännande...:-)

****

I eftermiddag har jag verkligen fått se hur otroligt mycket Olivia har gått framåt beträffande engelska och svenska. Vi har myst på en matta med kuddar ute på altanen och arbetat med de svenska vokalerna samt med engelska. Det häftet hon fick med sig från skolan i Kalix med engelska-läxor är för länge sedan klart och hon har hunnit ljusår längre i språkutvecklingen. Hon läser gärna små engelska barnböcker och hon ser på DVD filmer med engelskt tal utan att knorra. Nu handlar det inte om att lära sig ord eller enkla meningar, nu har hon börjat vilja se sammanhang och vill både förstå och kunna föra en längre dialog. Hon vill att jag pratar mycket engelska med henne hemma och det gör vi ofta flera gånger dagligen. Engelska är ett språk som jag tack och lov behärskar relativt flytande och jag delar gärna med mig av mina kunskaper. Jag blir glad i hjärtat när jag inser hur otroligt lätt engelskan kommer att bli för henne i skolan iallafall ett eller ett par år framöver efter denna resa.

****

Eftersom vi inte har någon tv som agerar "tidstjuv" på kvällarna så har vi läst mycket sen vi kom hit. Vi är på femte boken nu tillsammans- Mio min Mio. Jag låter Olivia läsa en eller två sidor först- sen tar jag över och läser resten. Hennes läsande är i det närmaste flytande utan stakningar och jag njuter att lyssna på henne. Jag märker att hon har kommit så långt i sin läsning att hon följer med i innehållet i boken och fastnar inte bara på ordens betydelse som man alltid gör i början. Jag var faktiskt lite orolig när jag tog beslutet att åka hit, att hennes skola skulle påverkas och att hon skulle bli efter i skolarbetet. Nu är jag inte det minsta orolig snarare tvärt om :-)

****

**

Mycket senare....(natt)

****

Hemkommen från ABBA. Jag som hade tänkt skriva, lägga in bilder och skypa lite, fick minsann inte tid till det. Vi fick middagsbesök av en av mina favoritungar på klippan. Han heter Nidjahn och är nio år. Jag har träffat honom flera gånger förr. Han går omkring på klippan och försöker sälja saker till turster, som så många andra barn. Han är inte välkommen in på restaurangerna men jag vinkade in honom till mig, så vakten visste att det var OK. Grabbarna som serverar höjer knappast på ögonbrynen längre, för de vet att jag brukar ha de mest udda figurer vid mitt bord *skrattar gott* och ABBA har helt underbara grabbar som serveringspersonal- de allra bästa och goaste killarna på hela klippan!

****

Nidjahns föräldrar är kvar i Karnataka (som så många andra barns) och han bor med släktingar här i Varkala. Han har aldrig gått i skolan. Tyvärr så super hans farbror och i kväll frågade jag  försiktigt hur det var "hemma" nu, eftersom Nidjahn var ovanligt smutsig och sliten. Hans farbror var full i kväll (som vanligt) och Nidjahn höll sig "hemifrån". Jag har sett hans farbror och han är ingen trevlig typ :-( Nidjahn berättade att han i natt sovit på klippan med sin lite äldre kusin eftersom det var så livat "hemma" och hans  "faster" bara grät. Jag vet en del om hur den familjen har det eftersom jag känner "fastern" litegrann och hon väntar nu sitt tredje barn- endast 24 år gammal med denne fullbult till man...

****

Olivia har nu efter jullovets slut fått spelrestriktioner på sitt DS som innebär att hon bara får spela efter skymning och max 1,5 timme. Hon hade med sitt DS till ABBA och jag min dator eftersom jag tänkte få arbeta vid den lite. Men nu blev det helt annorlunda när jag hörde Nidjahns glada rop "Maria mam, Maria mam". När jag vinkade att det var ok för honom att få komma in till oss så kom han glatt. Olivia såg Nidjahns stora nyfikna blick när han såg hennes spel och hon satte igång Super Mario räckte över det- och lät honom spela. Hans ögon var stora som tefat! Han har aldrig spelat ett tv eller dataspel och för honom var ett DS rena himmelriket.

****

Jag frågade om han var hungrig- det var han. Jag köpte honom mat men han ville inte äta med oss inne på restaurangen. Jag försökte inte truga honom även om jag erbjöd honom att äta med oss, men jag förstod varför han hellre ville ha mat med sig i en låda. Nidjahn kan inte äta med bestick och alla på restaurangen äter ju med bestick.... Jag ville inte genera honom så jag beställde med mat för honom att ta med sig istället. När maten väl kom, efter ca 45 minuter, så hade han knappt tid att avsluta spelandet eftersom han tyckte det var så fantastiskt kul. Han var med oss på restaurangen i över två timmar. Jag tog foton på honom när han i djup koncentration spelar DS.  När vi skulle skiljas så fick jag en till av de goa, hårda varma kramarna han har. Hans magra lilla kropp behövde verkligen få i sig mat och jag såg honom sätta sig i en liten gränd för att få äta ifred när vi gick hemåt. Han såg glad och lycklig ut.

****

Olivia var glad hon också. Hon sa att det var roligt att pojken blev så lycklig av att få prova hennes DS. Hon var stolt eftersom hon hade instruerat honom helt på egen hand- på engelska- utan problem :-) och hon var rörd över hans lycka över saker som för henne är självklara...det blev mycket tankar i min lilla tös huvud ikväll...

****

Nu ska jag krypa ner i sängen. Klockan är över ett på natten och vi har ingen ström. Här är varmt i natt. Jag svettas så där lagom fräscht och lär inte svettas mindre under myggnätet utan takfläktarnas surr...:-(

Godnatt alla fina :-) / EwaMaria

*Man får inga vettiga svar av en människa som sover, man måste väcka den först*

Ett par dagar nu, har varit fulla med tankar. Tankar på mina nära och kära. Det har varit de allra första dagarna då jag har känt att jag är på helt fel ställe- att jag  borde ha varit hemma i Sverige just nu.  Jag känner en maktlöshet genom att vara här eftersom en av mina allra närmaste genomgår sin värsta kris någonsin. Jag hade viljat vara där och krama om, stötta, organisera, hjälpa till med det vardagliga...men allt jag kan göra är att vara med i tanken, i hjärtat och via telefonen.

Maktlöshet är en hemsk känsla. Den där oron i kroppen som gnager sig fast, slingrar runt tarmarna, magen, hjärtat och själen som en isig, stickig och kvävande orm. När man VET att man inte kan göra något just då-men ändå vill göra allt. Att inte veta- får mig att känna mig totalt maktlös. För när jag väl vet, oavsett om det är saker jag egentligen inte viljat veta eller svar som jag helst inte viljat ha - då jag väl VET- då kan jag agera utifrån vetskapen och starta ett helande på ett eller annat sätt. Precis i den sitsen sitter min älskade vän. Ovetskapen.

Maktlöshet.

Ovetskap

Det är nog de värsta känslorna jag vet. Och de känslorna som oftast gör ondast. Som att springa omkring i kala slingrande korridorer utan fönster eller dörrar och veta att syret kommer att ta slut om en timme och man kan inget göra. Där är min älskade vän just nu, och jag önskar att jag kunde vara där också, åtminstone för att trösta och krama.

I maktlösa situationer så söker jag alltid min styrka i tron. Jag söker orken och förmågan att härda ut. Jag söker trösten och känslan av att det finns en ljusning i alla mörker bara vi orkar vänta till gryningen, andas och har livet i behåll. Det finns oftast minst en väg ut ur maktlöshetens grepp men det är väntan på att den eller de vägarna ska uppenbara sig som är så hemsk att det är näst intill outhärdligt. När väl vägen eller vägarna uppenbarar sig så kan vi äntligen igen driva vårat liv framåt även om stegen vi tar är som att gå barfota på krossat glas, eller av lättnad att det inte var så "hemskt som vi trodde". Men i maktlöshetens korridor står tiden helt stilla, den går snarare bakåt än framåt. Maktlöshet är när vårt liv på något vis ligger i andra situationers eller människors händer, beslut eller välvilja. Eller i ovetskapen om vad som kommer, så att vi hinner måla upp gräsliga monster och fasansfulla mardrömmar som vi bara önskar att vi vaknade från.

Jag är med min vän det jag kan och det vet denne, och en sak av många vi har gemensamt är vår tro. Tro på en högre makt och tron på att allt kommer att lösa sig på ett eller annat vis bara vi håller fast i den trygga vissheten att tro kan försätta berg- för det kan den. Jag vet.

Igår var en lugn hemmadag. Vi var bara en liten sväng ut på klippan för att handla lite lördagsgodis till Olivia i en butik där som har ett litet västerländskt sortiment, bland annat kinderägg och några engelska, hårda, godisar i plåtburk som Olivia tycker om. När vi var på klippan träffande jag på Renadev och vi bestämde att åka till hans by nästa söndag. Då ska vi äntligen få träffa den flickan som behöver ekonomiskt stöd för sina universitetsstudier. Kanske kan vi även besöka barnhemmet jag väntar på att få besöka. Nu när vardagen börjar ta form efter helgerna så ska det förhoppningsvis gå att få till ett möte. Allt tar så oändlig tid att organisera här- men nu mer har jag accepterat att inget går att forscera - det måste få ta tid. Men jag tycker att det är okay. Tid har jag ju här och jag vill inte gå omkring och kräva att få vara delaktig i saker. Det måste finnas ett givande i det jag gör, och ett mottagande som känns rätt och riktigt för mottagaren, annars funkar det inte.

Jag är inte hemma i Sverige. I början ville jag göra allt på mitt sätt. På svenskt sätt. Jag ville snabba på, organisera upp och fixa.  Men det går inte. Ja, jag kan gå omkring och kräva att saker görs på ett visst sätt, att det görs på MITT  västerländska sätt- men är mitt sätt rätt bara för att det är "tidseffektivare" eller "modernare"? Att vara och leva här kräver minst lika mycket att visa respekt som att kräva respekt. Kan jag inte acceptera att saker är annorlunda blir livet arbetssamt och då stängs dörrarna framför mig istället för öppnas. Människor här må leva i fattigdom, men de har sin stolthet kvar och det är viktigt att de får behålla den.

Min trötthet sitter fortfarande i och begränsar mig i mina aktiviteter. Men jag vet att det är ingen idé att på något vis försöka pressa bort den eller ignorera den- då blir den bara mycket värre. Jag behöver lyssna på min kropp och följa dess signaler. Kanske är det så att jag har insett att den behöver tid sen jag kom hit, för att jag allt mer börjar anamma vissa saker i det indiska livet. Saker som har fått mig att fundera över ifall vårt västerländska tänk alltid är så smart och effektivt. Vi ska alla stöpas i samma form, ingen får vara utanför systemet- "Alla ska med". Bra på sätt och vis- men fungerar det alltid på individnivå?  Nej. Särskilt i dag, med de kalla vindarna som blåser i vårt lands styre- nu är mitt hemland kallare än någonsin. Du får inte vara sjuk och du ska helst vara helsvensk och inte ha andra värderingar eller en annan kultur- då passar du inte in i vårt "fina" samhällssystem. Vi människor föds in i en familj. Vi formas efter den kultur vi lever i och dess samhälle. Utan att vara direkt medvetna om det så är vi i mångt och mycket bundna till vår bakgrund även om vi lever i ett helt annat land än det som vi är födda i. Att helt plötsligt vara tvungen att ändra tankesätt och värderingar är svårt. Det vi formats av är ju ofta det som känns rätt för just mig. Förändringar är inte alltid av godo- och förändringar tar tid. Särskilt i ett land som Sverige- där vi är så otroligt rädda för förändringar. Allt som är "svenskt" måste ju innebära att det är "rätt" och "bäst", eller?

När jag bestämde mig för att åka till Indien var jag ganska så kompromisslös med min omgivning. Jag vägrade låta mig övertalas att vara kvar i Sverige trots att det finns människor i mitt liv som hade behövt mig "hemma". Jag var väldigt egoistisk i mitt tänk och i mina planer, det kan jag se så här efteråt. Men jag är glad för att jag var det. Jag är glad över att jag gav mig själv chansen att ta del av en livsstil som är så långt från den jag är van vid. Det har berikat mitt tänkande oerhört och vidgat mitt perspektiv. Jag har även insett en oerhört viktig sak; Ansvaret för mitt liv vilar på mig- inte på ett fungerande samhällssystem, en välvillig livskamrat eller ett vackert hem. När jag kommer hem till Sverige igen tänker jag montera ner min välfärd och förenkla mitt liv otroligt mycket. Jag tänker gå igenom vad som egentligen är viktigt för mig och de få tingen i mitt liv som jag anser viktiga- är de jag kommer att fokusera min kraft och energi på. Jag tänker inte längre leva i den materiella världen som stressar mig att hamstra lycka i det som går att köpa för pengar. Jag tänker satsa på att organisera mig en fungerande tillvaro som inte kräver att ständigt förnyas och förbättras materiellt, snarare ska jag fokusera på att fortsätta lyssna inåt och ta vara på mig själv och mina nära och kära. Liver är inte de vackra tingen jag kan köpa för pengar- livet är de vackra tankar jag kan forma till vackra minnesvärda stunder till mig själv eller tillsammans med människor jag älskar och som ärligt och uppriktigt älskar mig. Jag tänker fortsätta följa hjärtats väg även om den vägen knappast är en motorväg utan hinder utan snarare en krokig skogsstig.

Nu ska jag sluta filosofera för denna gång och göra lunch. Jag tror det får bli en god fruktsallad i dag eftersom det är väldigt varmt.

Ta hand om er / *du finns i mina tankar* / EwaMaria

9 januari 10.30

Ett par dagar nu, har varit fulla med tankar. Tankar på mina nära och kära. Det har varit de allra första dagarna då jag har känt att jag är på helt fel ställe- att jag  borde ha varit hemma i Sverige just nu.  Jag känner en maktlöshet genom att vara här eftersom en av mina allra närmaste genomgår sin värsta kris någonsin. Jag hade viljat vara där och krama om, stötta, organisera, hjälpa till med det vardagliga...men allt jag kan göra är att vara med i tanken, i hjärtat och via telefonen.

****

Maktlöshet är en hemsk känsla. Den där oron i kroppen som gnager sig fast, slingrar runt tarmarna, magen, hjärtat och själen som en isig, stickig och kvävande orm. När man VET att man inte kan göra något just då- men ändå vill göra allt. Att inte veta- får mig att känna mig totalt maktlös. För när jag väl vet, oavsett om det är saker jag egentligen inte vill veta eller svar som jag helst inte vill ha - då jag väl VET- då kan jag agera utifrån vetskapen och starta ett helande på ett eller annat sätt. Precis i den sitsen sitter min älskade vän. Ovetskapen.

****

Maktlöshet.

Ovetskap.

Det är nog de värsta känslorna jag vet. Och de känslorna som oftast gör ondast. Som att springa omkring i kala slingrande korridorer utan fönster eller dörrar och veta att syret kommer att ta slut om en timme och man kan inget göra. Där är min älskade vän just nu, och jag önskar att jag kunde vara där också, åtminstone för att trösta och krama.

****

I maktlösa situationer så söker jag alltid min styrka i tron. Jag söker orken och förmågan att härda ut. Jag söker trösten och känslan av att det finns en ljusning i alla mörker bara vi orkar vänta till gryningen, andas och har livet i behåll. Det finns oftast minst en väg ut ur maktlöshetens grepp men det är väntan på att den eller de vägarna ska uppenbara sig som är så hemsk att det är näst intill outhärdligt. När väl vägen eller vägarna uppenbarar sig så kan vi äntligen igen driva vårat liv framåt även om stegen vi tar är som att gå barfota på krossat glas, eller av lättnad att det inte var så "hemskt som vi trodde". Men i maktlöshetens korridor står tiden helt stilla, den går snarare bakåt än framåt. Maktlöshet är när vårt liv på något vis ligger i andra situationers eller människors händer, beslut eller välvilja. Eller i ovetskapen om vad som kommer, så att vi hinner måla upp gräsliga monster och fasansfulla mardrömmar som vi bara önskar att vi vaknade från.

****

Jag är med min vän i tanken och det vet min vän, och en sak av många vi har gemensamt är vår tro. Tro på en högre makt och tron på att allt kommer att lösa sig på ett eller annat vis bara vi håller fast i den trygga vissheten att tro kan försätta berg- för det kan den. Jag vet. Jag har sett det.

****

****

Igår var en lugn hemmadag. Vi var bara en liten sväng ut på klippan för att handla lite lördagsgodis till Olivia i en butik där som har ett litet västerländskt sortiment, bland annat kinderägg och några engelska, hårda, godisar i plåtburk som Olivia tycker om. När vi var på klippan träffande jag på Renadev och vi bestämde att åka till hans by nästa söndag. Då ska vi äntligen få träffa flickan som behöver ekonomiskt stöd för sina universitetsstudier. Kanske kan vi även besöka barnhemmet jag väntar på att få besöka. Nu när vardagen börjar ta form efter helgerna så ska det förhoppningsvis gå att få till ett möte. Allt tar så oändlig tid att organisera här- men nu mer har jag accepterat att inget går att fochera - det måste få ta tid och jag tycker att det är okay. Tid har jag ju här och jag vill inte gå omkring och kräva att få vara delaktig i saker. Det måste finnas ett givande i det jag gör, och ett mottagande som känns rätt och riktigt för mottagaren, annars funkar det inte.

****

Jag är inte hemma i Sverige. I början ville jag göra allt på mitt sätt. På svenskt sätt. Jag ville snabba på, organisera upp och fixa.  Men det går inte. Ja, jag kan gå omkring och kräva att saker görs på ett visst sätt, att det görs på MITT  västerländska sätt- men är mitt sätt rätt bara för att det är "tidseffektivare" eller "modernare"? Att vara och leva här kräver minst lika mycket att visa respekt som att kräva respekt. Kan jag inte acceptera att saker är annorlunda blir livet arbetssamt och då stängs dörrarna framför mig istället för öppnas. Människor här må leva i fattigdom, men de har sin stolthet kvar och det är viktigt att de får behålla den.

****

Min trötthet sitter fortfarande i och begränsar mig i mina aktiviteter. Men jag vet att det är ingen idé att på något vis försöka pressa bort den eller ignorera den- då blir den bara mycket värre. Jag behöver lyssna på min kropp och följa dess signaler. Kanske är det så att jag har insett att den behöver tid sen jag kom hit, för att jag allt mer börjar anamma vissa saker i det indiska livet. Saker som har fått mig att fundera över ifall vårt västerländska tänk alltid är så smart och effektivt. Vi ska alla stöpas i samma form, ingen får vara utanför systemet- "Alla ska med". Bra på sätt och vis- men fungerar det alltid på individnivå?  Nej. Särskilt i dag, med de kalla vindarna som blåser i vårt lands styre- nu är mitt hemland kallare än någonsin. Du får inte vara sjuk och du ska helst vara helsvensk och inte ha andra värderingar eller en annan kultur- då passar du inte in i vårt "fina" samhällssystem. Sen, om du nu "råkar" trilla utanför ramarna ska du vara jävligt tacksam och helst skrapa pannan i gruset för att du har förmånen att leva i Sverige. Tacksam för att du får ekonomiskt bistånd- men var finns värmen?

****

Vi människor föds in i en familj. Vi formas efter den kultur vi lever i och dess samhälle. Utan att vara direkt medvetna om det så är vi i mångt och mycket bundna till vår bakgrund även om vi lever i ett helt annat land än det som vi är födda i. Att helt plötsligt vara tvungen att ändra tankesätt och värderingar är svårt. Det vi formats av är ju ofta det som känns rätt för just mig. Förändringar är inte alltid av godo- och förändringar tar tid. Särskilt i ett land som Sverige- där vi är så otroligt rädda för förändringar. Allt som är "svenskt" måste ju innebära att det är "rätt" och "bäst", eller?

****

När jag bestämde mig för att åka till Indien var jag ganska så kompromisslös med min omgivning. Jag vägrade låta mig övertalas att vara kvar i Sverige trots att det finns människor i mitt liv som hade behövt mig "hemma". Jag var väldigt egoistisk i mitt tänk och i mina planer, det kan jag se så här efteråt. Men jag är glad för att jag var det. Jag är glad över att jag gav mig själv och Olivia chansen att ta del av en livsstil som är så långt från den vi är van vid. Det har berikat vårt tänkande oerhört och vidgat vårt perspektiv.

****

Jag har även insett en oerhört viktig sak; Ansvaret för mitt liv vilar på mig- inte på ett fungerande samhällssystem, en välvillig livskamrat eller ett vackert hem. När jag kommer hem till Sverige igen tänker jag montera ner min välfärd och förenkla mitt liv otroligt mycket. Jag tänker gå igenom vad som egentligen är viktigt för mig och de få tingen i mitt liv som jag anser viktiga- är de jag kommer att fokusera min kraft och energi på. Jag tänker inte längre leva i den materiella världen som stressar mig att hamstra lycka i det som går att köpa för pengar. Jag tänker satsa på att organisera mig en fungerande tillvaro som inte kräver att ständigt förnyas och förbättras materiellt, snarare ska jag fokusera på att fortsätta lyssna inåt och ta vara på mig själv och mina nära och kära. Livet är inte de vackra tingen jag kan köpa för pengar- livet är de vackra tankar jag kan forma till vackra minnesvärda stunder till mig själv eller tillsammans med människor jag älskar och som ärligt och uppriktigt älskar mig. Jag tänker fortsätta följa hjärtats väg även om den vägen knappast är en motorväg utan hinder, snarare en krokig skogsstig.

****

Nu ska jag sluta filosofera för denna gång och göra lunch. Jag tror det får bli en god fruktsallad i dag eftersom det är väldigt varmt.

Ta hand om er / *du finns i mina tankar* / EwaMaria

...Sitter ute på altanen och myser. Regnet smattrar på altantaket och ett åskväder har precis dragit förbi. Det har varit en händelserik dag utan att jag har behövt befinna mig många meter från hemmets "lugna vrå". Ingen som inte har levt så här kan förstå de ordens starka betydelse.

I natt åkte våra gäster hem. Oj vad det belv tomt! Matilda var jätteduktig att kliva upp och det belv ganska snabbt avsked eftersom bilen som skulle ta dem till flyget var här en halvtimme tidigare- vilket var bra. Då fick de inte så stressigt på flygplatsen hoppas jag.

Olivia klev yrvaket upp och kramade om Matilda innan de åkte. När jag hade vinkat av dem vid bilen och kom in igen så låg Olivia och grät. Hon var jätte ledsen över att Matilda nu skulle hem. de har umgåtts "dag å natt" nu i över två veckor. men det har kändes som maximalt fyra-fem dagar...tiden har rusat iväg! Jag misstänkte att det skulle bli väldigt ensamt för Olivia dagarna efter deras hemresa så jag hade sparat en del julklappar (från Nadine, mormor å morfar) så hon hade något att göra i dag och de närmaste dagarna. Det var populärt :-)

Hon har fått serietidningar, målarbok, ett spel "hänga gubbe" och ett helt USB-minne med filmer/ musik. Nu idag har vi spelat spel och sett film. Hon har själv pysslat och målat en hel del så dagen har flytit på.

Tillbaka till morgonens händelser. Jag tröstade Olivia och vi somnade tillslut om. Men vi hann bara sova ungefär två timmar så vaknade vi av ett öronbedövande brak! Både jag och Olivia nästan studsade upp i myggnätets tak! Inte bara vi vaknade av braket, även några av grannarna...Det visade sig vara ett stort palmblad som hade brakat ner i vårt tak. Ett stort och ett litet hål i taket i fotänden av sängen och intill toadörren. Tegelpannorna hade splittrats och det låg tegel och murbruk överallt. De mesta stora bitarna hade dock fångats upp av innertaket som är av vit halvgenomskinlig plast. Vi plockade undan de värst vassa tegelbitarna och somnade om igen. Hål i taket är liksom ingen "stor grej" längre- det bara händer ibland...*L* Sist fick vi ju en kokosnöt genom altantaket :-) Det är som att vara i inbördeskrig med naturen. Vi människor förlorar förr eller senare- även om vi försöker vara förutseende och förberedda. Det är skönt att jag har så bra hyresvärd som jag har, vi kan skratta åt eländet tillsammans och ta det med en rejäl skopa humor! Så läng ingen skadas så är det ju bara att acceptera att så här är det att leva här. Nedrasande palmblad är vardagsmat här runt omkring. Det går knappast att sitta på altanen en kväll och filosofera utan att höra braket någonstans i mörkret. Oftast utan hustak "ivägen" men ibland kraschar det någonstans och då tänker man "jaha, nya tegelpannor behövs där borta någonstans ikväll" Värre än så är det ju oftast inte.

Jag tänkte idag på hur annorlunda livet är här men hur otroligt lätt det ändå har varit för oss att acklimatisera oss. Idag när jag skulle köpa mjölk så var den- som vanligt- slut på förmiddagen (så jag kom hem med en vattenmelon istället) men på vägen hem slog jag följe med en äldre herre som var ute och "rastade" sin ko så den fick beta i vägkanterna. En vit, fin och välskött ko. Här är den synen vardagsmat. Här rastar man kossor eller getter. Skulle jag se någon rasta en hund skulle jag bli förvånad! De få som har hund, har dem lösa på innergårdarna som "vakt", aldrig med sig på promenad.

Det gick inte att få hit en takläggare idag. Men några grannar, massagekillar, förbarmade sig över att lägga igen hålet i taket. Vår "gårdspojke" hade gjort ett tappert försök under förmiddagen med förödande resultat- han trampade igenom pannor och gjorde ytterligare ett rejält hål- ovanför toan. Massagekillarna och övriga inblandade kämpade tappert. Jag gick in och försökte att inte låtsas om att det rasade ner murbruk, sten och damm i huset. Som mest var de fem män inblandade för att lägga om några takplattor. Två på taket, en nedanför stegen, en som pekade och en som mest "övervakade" det hela i hängmattan. *skrattar gott* och jag kan villigt erkänna att jag var skeptisk om de skulle lyckas...men de gav sig inte och nu är jag oändligt tacksam för det eftersom det regnar :-) Det hade varit liiite jobbigt annars! (men det hade gått det också- paraply och baljor!) Det är på något vis en charm i detta att det krävs så många människor till ett arbetsprojekt. Det är SÅ typiskt Indien och jag kan bara le :-)

En sak som diskuteras mycket här (som jag också nämnt många gånger i min blogg) är att det inte existerar någon sophämtning. drivor av sopor ligger på ödetomter och i vägkanterna. Första veckorna "såg" jag dom- sen slutar man att se. Man ser allt det vackra istället. Men NU har jag åter igen börjat se soporna. Anledningen heter turister. Det ligger mängder av godispapper, tomma ciggpaket och till å med en använd kondom (!) mitt på gatorna och i gränderna. Det har ökat markant i-och-med högsäsongen. Trist och högst irriterande! Jag menar, även om det inte finns sophantering så försöker ju de flesta ta hand om sina egna sopor på hotell, restauranger, affärer och hostels. Jag skulle ALDRIG bara "droppa" skräp bara för att det är skräpigt sen innan- tänk om alla tänkte så? *irriterad min* Jag undrar om de slänger lika vitt och brett efter sig hemma? Här hos oss sopsorterar vi. Matrester till djuren, plast, glas och metall hämtas av en man som drar en stor kärra gjord av cykelhjul (han får säkert några futtiga rupees i återvinningspant någonstans) och allt brännbart bränns. Så vi gör iallafall vad vi kan för att minska på soporna. Tyvärr så är sopbränningen vissa dagar bedrövlig. Plastdoften ligger tung och grå i luften. Värst var det under monsunens ständiga lågtryck.

Nu ska jag sluta filosofera för ikväll. Jag är trött och behöver sova. Natten har ju varit minst sagt strapatsrik ;-) Jag har städat undan allt damm och murbruk och takpanneflis och har hyfsat fint inne så det känns skönt att vakna imorgon bitti utan att behöva ta tag i DET problemet iallafall :-) I morgon tänkte jag vila. Jag behöver det. Läsa bok och "bara vara"

Hoppas du/ ni får en underbar kväll i Svedala och att ni inte fryser så mycket ;-) Jag är rörd och glad över att så otroligt många verkar följa min blogg....*tacksamhet* / Kram EwaMaria

Fredag 7 januari

****

...Sitter ute på altanen och myser. Regnet smattrar på altantaket och ett åskväder har precis dragit förbi. Det har varit en händelserik dag utan att jag har behövt befinna mig många meter från hemmets "lugna vrå". Ingen som inte har levt så här kan förstå de ordens "lugna vrå" starka betydelse. *L* Här händer oftast NÅGOT!

****

I natt åkte våra gäster hem. Oj vad det blev tomt! Matilda var jätteduktig att kliva upp och det blev ett ganska snabbt avsked eftersom bilen som skulle ta dem till flyget var här en halvtimme tidigare- vilket var bra. Då fick de inte så stressigt på flygplatsen hoppas jag.

Olivia klev yrvaket upp och kramade om Matilda innan de åkte. När jag hade vinkat av dem vid bilen och kom in igen så låg Olivia och grät. Hon var jätte ledsen över att Matilda nu skulle hem. De har umgåtts "dag å natt" nu i över två veckor. Men det har känts som maximalt fyra-fem dagar...tiden har rusat iväg! Jag misstänkte att det skulle bli väldigt ensamt för Olivia dagarna efter deras hemresa så jag hade sparat en del julklappar (från Nadine, mormor å morfar) så hon hade något att göra i dag och de närmaste dagarna. Det var populärt :-)

Hon har fått serietidningar, målarbok, ett spel "hänga gubbe" och ett helt USB-minne med filmer/ musik. Nu idag har vi spelat spel och sett film. Hon har själv pysslat och målat en hel del så dagen har flytit på. Plättar till middag var också populärt :-)

****

Tillbaka till morgonens händelser.

Jag tröstade Olivia och vi somnade tillslut om. Men vi hann bara sova ungefär två timmar så vaknade vi av ett öronbedövande brak! Både jag och Olivia nästan studsade upp i myggnätets tak! Inte bara vi vaknade av braket, även några av grannarna, bland annat Rita som ändå sovit med hörselkåpor!...Det visade sig vara ett stort palmblad som hade brakat ner i vårt tak. Ett stort och ett litet hål i taket i fotänden av sängen och intill toadörren. Flertalet av tegelpannorna hade splittrats och det låg tegel och murbruk överallt inne och ute. De mesta stora bitarna hade dock fångats upp av innertaket som är av vit halvgenomskinlig plast. Jag plockade undan de värst vassa tegelbitarna kring golvet och vi la oss och somnade om igen. Hål i taket är liksom ingen "stor grej" längre- det "bara händer" ibland...*L* Sist fick vi ju en kokosnöt genom altantaket :-) Det är som att vara mitt i ett inbördeskrig med naturen. Vi människor förlorar förr eller senare- även om vi försöker vara förutseende och förberedda.

****

Det är skönt att jag har så otroligt bra (och imponerande arbetssam) hyresvärdinna, vi kan skratta åt eländet tillsammans och ta det med en rejäl skopa humor! Så länge ingen skadas så är det ju bara att acceptera att så här är det att leva här. Ned rasande palmblad är vardagsmat här runt omkring och de är otroligt tunga och stora! Det går knappast att sitta på altanen en kväll och filosofera utan att höra braket någonstans i mörkret. Oftast utan hustak "ivägen" men ibland kraschar det någonstans och då tänker man "jaha, nya tegelpannor behövs där borta någonstans ikväll" Värre än så är det ju oftast inte.

****

Jag tänkte- åter igen- idag, på hur annorlunda livet är här, men hur otroligt lätt det ändå har varit för oss att acklimatisera oss. Idag när jag skulle köpa mjölk "på ICA nära"så var den (som vanligt) slut på förmiddagen (så jag kom hem med en vattenmelon istället) men på vägen hem slog jag följe en bit med en äldre herre som var ute och "rastade" sin ko så den fick beta i vägkanterna. En vit, fin och välskött ko. Här är den synen vardagsmat. Här rastar man kossor eller getter. Skulle jag se någon rasta en hund skulle jag bli förvånad! De få som har hund, har dem lösa på innergårdarna som "vakt", aldrig med sig på promenad.

****

Det gick inte att få hit en takläggare idag. Men några grannar (massagekillar) förbarmade sig över att lägga igen hålet i taket. Vår "gårdspojke" hade gjort ett tappert försök under förmiddagen med förödande resultat- han trampade igenom pannor och gjorde ytterligare ett rejält hål- ovanför toan. Massagekillarna och övriga inblandade kämpade tappert. Jag gick in och försökte att inte låtsas om att det rasade ner murbruk, sten och damm i huset. Som mest var de fem män inblandade för att lägga om några takplattor. Två på taket, en nedanför stegen, en som pekade och en som mest "övervakade" det hela i hängmattan. *skrattar gott* och jag kan villigt erkänna att jag var skeptisk om de skulle lyckas...men de gav sig inte och nu är jag oändligt tacksam för det eftersom det regnar :-) Det hade varit liiite jobbigt annars! (men det hade gått det också- paraply och baljor!) Det är på något vis en charm i detta att det krävs så många människor till ett arbetsprojekt. Det är SÅ typiskt Indien och jag kan bara le :-)

****

En sak som diskuteras mycket här (som jag också nämnt många gånger i min blogg) är att det inte existerar någon sophämtning. drivor av sopor ligger på ödetomter och i vägkanterna. Första veckorna "såg" jag dom- sen slutar man att se. Man ser allt det vackra istället. Men NU har jag åter igen börjat se soporna. Anledningen heter turister. Det ligger mängder av godispapper, tomma ciggpaket och till å med en använd kondom (!) mitt på gatorna och i gränderna. Det har ökat markant i-och-med högsäsongen. Trist och högst irriterande! Jag menar, även om det inte finns sophantering så försöker ju de flesta ta hand om sina egna sopor på hotell, restauranger, affärer och hostels. Jag skulle ALDRIG bara "droppa" skräp bara för att det är skräpigt sen innan- tänk om alla tänkte så? *irriterad min* Jag undrar om de slänger lika vitt och brett efter sig hemma? Här hos oss sopsorterar vi. Matrester till djuren, plast, glas och metall hämtas av en man som drar en stor kärra gjord av cykelhjul (han får säkert några futtiga rupees i återvinningspant någonstans) och allt brännbart bränns. Så vi gör iallafall vad vi kan för att minska på soporna. Tyvärr så är sopbränningen vissa dagar bedrövlig. Plastdoften ligger tung och grå i luften. Värst var det under monsunens ständiga lågtryck.

****

Nu ska jag sluta filosofera för ikväll. Jag är trött och behöver sova. Natten har ju varit minst sagt strapats rik ;-) Jag har städat undan allt damm och murbruk och takpanneflis, diskat och bäddat gäst sängen till soffa igen och har hyfsat fint inne så det känns skönt att vakna imorgon bitti utan att behöva ta tag i DE sakerna iallafall :-) I morgon tänkte jag vila. Jag behöver det. Läsa bok och "bara vara"

****

Hoppas du/ ni får en underbar kväll i Svedala och att ni inte fryser så mycket ;-) Jag är rörd och glad över att så otroligt många verkar följa min blogg....*tacksamhet* / Kram EwaMaria

****

PSSST...medan jag skrev detta inlägg så brakade ett palmblad ner någonstans i mörkret, men inte på vår tomt ;-)

Tisdag 4 januari Natt

...Klockan är halv två på natten. En omtumlande dag har det varit idag. En känslosam dag där mitt tålamod och min frustration har fått känna på den ena prövningen efter den andra.

Allt började med elefanten i förmiddags (som jag skrev i ett tidigare inlägg) och hela den situationen har gjort mig oerhört upprörd och jag har diskuterat det med flera av ina vänner här och gjort planer hur vi ska gå tillväga för att agera. Det blir definitivt aktion i ämnet för att elefanten ska få en dräglig tillvaro. Jag kommer INTE att ge mig i första taget kan jag lova!

När jag väl hade känslorna på plats och det var dags för middag så bestämde vi oss för att prova en restaurang där vi aldrig varit. Den hetar "Fiesta" och ligger på klippan precis vid infarten till den tibetanska gången (för den som är intresserad) Det är ett halvskabbigt men mysigt ställe på två plan och en fantastisk utsikt över havet och solnedgången. Tyvärr var utsikten det enda som var fantastiskt.

När vi kom upp på övervåningen och skulle sätta oss så var borden smuliga och med kvarlämnad disk trots att kvällen precis börjat. En mager och hålögd kypare i rasta-stil kom och sopade av ett bord och slängde till oss en bunt menyer (ca 10st) vi var fyra. Han hade ögon som knappnålar och verkade högre än ett hyreshus. Redan där hade vi behövt reagera och gå, men vi var hungriga och ville ge stället en chans. Vi beställde från den något diffusa och halvskabbiga menyn. De hade hemmagjord pasta och det lät ju spännande. Matilda ville ha friterad kyckling och ris. Vi beställde och allt verkade i sin ordning. Efter en halvtimme fick vi våra för-rätts-bröd och vårt vatten. Lite länge- men helt ok. Sen kom maten efter ytterligare 45 minuter, vilket är normal väntan. Matildas mat var fel. Det var stekt ris med kyckling. Ihopmixat- vilket hon inte tycker om. Vi påpekade snällt att det var fel- kyparen sa att han hade hört fel men frågade om det var ok, vi sa tt vi kan försöka se om hon gillar det. Det gjorde hon inte. Vi beställde in friterad kyckling, det vi beställt från början. I samma veva kom det ett svenskt gäng på ca 10 pers. De satte sig bakom oss och la sin beställnig. Skymningen föll och det blev väldigt mörkt. De "glömde" tända lampor och inga ljus på borden men hög Bob Marley musik. Vi orkade inte engagera oss utan satt och myste, det var väl värre för de andra sällskapet som skulle läsa menyer...Andra kyparen kom upp. Han var minst lika stenad som den första. Vi frågade hur länge maten skulle ta eftersom vi alla hade avslutat vår middag och Matilda väntade  på den friterade kycklingen. "Snart klart" fick vi till svar. Efter ytterligare en halvtimme var vi less att vänta, men det var "snart klart". Efter lite drygt en timmes väntan kom det in ett magert ynkligt kycklinglår! Segt och med cirka en matsked kött. DÅ blev jag faktiskt lite irriterad över att det blev fel IGEN och att kycklingen verkligen var en urusel bit utan kött. Jag bad kyparen komma in och visade honom den matsked kött vi rensat bort från benet och att det dessutom inte var "fried chicken" den här gången heller. Han sa att det VISST var friterat. Den var ju kokt i olja!! Ehhh....? Vi vågade inte låta Matilda äta den diffusa kycklingen och sa att vi inte ville varken ha den eller betala för den och vill få in notan. Matilda fick vara utan mat på den restaurangen. Notan kom- med alla rätter diffust specade. Kyparen ville helt plötsligt att vi skulle betala för hans misslyckanden eftersom felet plötsligt inte var hans utan vårt- och han var ÄNNU MER stenad än tidigare dessutom väldigt otrevlig. Jag vägrade betala för oätlig mat men sa att vi självklart skulle betala för den övriga (även om den inte var bra på långa vägar)...

Han kom med en ny "demonstrativt överklottrad" nota. Denna var reducerad men nu var han fruktansvärt påverkad och ilsken. Otrevlig till tusen och gjorde klart för oss att vi skulle vara tacksamma över att de gjort ny mat och att vi minsann hade ätit hälften av kycklingen (som vi inte ens rört en bit av bara försökt rensa de sega strimlorna) Då trodde jag att jag skulle baxna! Han började kalla oss saker- särskilt mig och då blev jag grinig. Johannq och barnen gick ner/ut. Notan slutade på 510 rupees och jag la 500 på bordet. Han gapade och skrek att han skulle ha 10 rupees till, men då blev det en principsak. Inte en spänn till ville jag betala trots att tio rupees motsvarar 1,50 kr. Då skrek han och kallade mig "you´rfucking  rich wite bitch" Jag höll på att smälla av!! En stenad snorunge gapar till en missnöjd kund om 10 rupees istället för att be om ursäkt! Jag blev "elak" och tyvärr sjönk jag ner på hans nivå för en sekund. Jag sa att " Im maby a white ritch bitch- but his not." FULT sagt men det bara slank ur mig efter hans gapande. Det svenska gänget hade nu väntat på sitt vatten och sin dryck i en timme. De ångrade djupt att de hade beställt...Jag undrar hur det gick för dem. JAG kommer då ALDRIG sätta min fot där igen. Sunkigt och fruktansvärt dålig service och ganska dålig mat. Jag förstår inte deras tänk. Hade det varit MIN restaurang skulle jag gjort allt för att kompensera en missnöjd kund- han bara gapade, skrek och kallade oss otrevligheter. Antagligen en oborstad attityd ihop med alldeles för mycket Cannabis... Jag lämnade iallafall resturangen och sa att om han vill ha sina 10 rupiee så får han väl tillkalla polis... De andra svenska gänget ville också gå märkte jag och de sa att de hade sett folk lämna restaurangen utan att beställa. Det verkar vara en restaurang som inte har så mycket folk, vilket jag verkligen kan förstå.

Det finns något jag måste lära mig av detta. Även om vi kunde skratta åt eländet när vi gick ut så blev jag verkligen irriterad över hur han betedde sig, särskilt inför barnen. Nu ser jag mest humorn i hans uppträdande. Mina grannar skrattade gott när jag berättade och sa med glimten i ögat att jag kanske behöver få bli arg ibland ;-) Antagligen hade hela dagen sin beskärda del. En ilsken kypare har normalt sett ingen större inverkan på mitt humör- men tillsammans med elefanthistorien på förmiddagen så brände jag några proppar.

I dag, onsdag är lugnet återställt. Men jag ska fortsätta att besvära managern på "The Preeth" beträffande elefanten. Dock inte i affekt utan jag ska försöka föra en diskussion med honom om vikten att kanske vara frontfigur i en förändring och att det skulle gynna deras anseende för oss västerlänningar. Kanske lyssnar han, kanske inte,men då försöker jag ju iallafall...

Igårkväll var en väldigt känslosam kväll när vi väl var hemma efter vår misslyckade middag på "Fiesta". Jag och Johanna satt uppe och pratade till sena natten om livets allvar och djup. Jag pratade dessutom med en väldigt ledsen väninna över Skype. Jag önskade djupt att jag skulle ha kunnat vara där hos henne och tröstat. Hon hade behövt det- men nu är jag här och kan bara finnas i telefon, dock bättre än inget. Jag har köpt både hörlurar och förlängningssladd/ antenn till min USB sticka för att få Skype att fungera skapligt, men det är fortfarande mycket svajjigt, klipper, återkopplar och har ofta långa fördröjda robotröster. Skype fungerar endast i undantagsfall och skapligt på restauranger med ADSL oftast får jag bara ett rött utropstecken här hemma  trots mina ansträngningar till att försöka förstärka signalen- men skriva meddelanden där går det oftast, och prata robotspråk när längtan blir för stor efter flickorna och närmaste vännerna... Kärlek och längtan överbryggar det mesta av teknikens trassel och det är jag tacksam för :-)  Jag trodde att tekniken skulle fungera bättre här, men nu har jag vant mig att den inte gör det och klarar mig bra ändå :-) Den trassliga tekniken har lärt mig mycket beträffande vilka som står mig nära och vilka som inte gör det, och det är jag tacksam för. Min resa hit till Indialand har fått mig att inse vad som är värt något och vad som inte är värt att lägga ner energi på. Livet är ett ständigt växande om vi bara vågar se positivt på tillvaron och framförallt se framåt.

Jag älskar er mina goa vänner och det är underbart att ni inte tvivlar på det :-) <3  Tack för att ni delar med er av er vardag och era tankar på så många olika sätt. Jag känner mig närvarande även om jag har "dragit dit pepparn växer" 1000 mil bort :-)

Detta inlägg blev för både gårdagskvällen och denna förmiddag, eftersom jag inte hade någon uppkoppling i natt för att publicera det sista.....<3

Ta hand om er och tack för att ni finns i mitt liv, jag är otroligt glad över att få vara delaktig i så mycket intressant <3 *Med Kärlek* / EwaMaria

Tisdag 4 januari Natt

****

...Klockan är halv två på natten mot onsdag. En omtumlande dag har det varit idag. En känslosam dag där mitt tålamod och min frustration har fått känna på den ena prövningen efter den andra.

Allt började med elefanten i förmiddags (som jag skrev i ett tidigare inlägg) och hela den situationen har gjort mig ledsen och upprörd och jag har diskuterat det med flera av mina vänner här och gjort planer hur vi ska gå tillväga för att agera klokt. Det blir definitivt aktion i ämnet för att elefanten ska få en dräglig tillvaro. Jag kommer INTE att ge mig i första taget kan jag lova, MEN jag måste vara medveten om att jag kan inte göra annat än försöka mitt bästa...

****

När jag väl hade känslorna på plats och det var dags för middag så bestämde vi oss för att prova en restaurang där vi aldrig varit. Den hetar "Fiesta" och ligger på klippan precis vid infarten till den tibetanska gången (för den som är intresserad) Det är ett halvskabbigt men mysigt ställe på två plan och en fantastisk utsikt över havet och solnedgången. Tyvärr var utsikten det enda som var fantastiskt.

****

När vi kom upp på övervåningen och skulle sätta oss så var borden smuliga och med kvarlämnad disk trots att kvällen precis börjat. En mager och hålögd kypare i rasta-stil kom och sopade av ett bord och slängde till oss en bunt menyer (ca 10st) vi var fyra. Han hade ögon som knappnålar och verkade högre än ett hyreshus. Redan där hade vi behövt reagera och gå, men vi var hungriga och ville ge stället en chans. Vi beställde från den något diffusa och halvskabbiga menyn. De hade hemmagjord pasta och det lät ju spännande. Matilda ville ha friterad kyckling och ris. Vi beställde och allt verkade i sin ordning.

****

Efter en halvtimme fick vi våra för-rätts-bröd och vårt vatten. Lite länge- men helt ok. Sen kom maten efter ytterligare 45 minuter, vilket är normal väntan. Matildas mat var fel. Det var stekt ris med kyckling. Ihopmixat- vilket hon inte tycker om. Vi påpekade snällt att det var fel- kyparen sa att han hade hört fel men frågade om det var ok, vi sa att vi kan försöka se om hon gillar det. Det gjorde hon inte. Vi beställde in friterad kyckling, det vi beställt från början. I samma veva kom det ett svenskt gäng på ca 10 pers. De satte sig bakom oss och la sin beställnig. Skymningen föll och det blev väldigt mörkt. De "glömde" tända lampor och inga ljus på borden men hög Bob Marley musik. Vi orkade inte engagera oss utan satt och myste, det var väl värre för de andra sällskapet som skulle läsa menyer..

****

Andra kyparen kom upp. Han var minst lika stenad som den första. Vi frågade hur länge maten skulle ta eftersom vi alla hade avslutat vår middag och Matilda väntade  på den friterade kycklingen. "Snart klart" fick vi till svar. Efter ytterligare en halvtimme var vi less att vänta, men det var "snart klart". Efter lite drygt en timmes väntan kom det in ett magert ynkligt kycklinglår! Segt och med cirka en matsked kött. DÅ blev jag faktiskt lite irriterad över att det blev fel IGEN och att kycklingen verkligen var en urusel bit utan kött. Jag bad kyparen komma in och visade honom den matsked kött vi rensat bort från benet och att det dessutom inte var "fried chicken" den här gången heller. Han sa att det VISST var friterat. Den var ju kokt i olja!! Ehhh....?

****

Vi vågade inte låta Matilda äta den diffusa kycklingen och sa att vi inte ville varken ha den eller betala för den och vill få in notan. Matilda fick vara utan mat på den restaurangen. Notan kom- med alla rätter diffust specade. Kyparen ville helt plötsligt att vi skulle betala för hans misslyckanden eftersom felet plötsligt inte var hans utan vårt- och han var ÄNNU MER stenad än tidigare dessutom väldigt otrevlig. Jag vägrade betala för oätlig mat men sa att vi självklart skulle betala för den övriga (även om den inte var bra på långa vägar)...

****

Han kom med en ny "demonstrativt överklottrad" nota. Denna var reducerad men nu var han fruktansvärt påverkad och ilsken. Otrevlig till tusen och gjorde klart för oss att vi skulle vara tacksamma över att de gjort ny mat och att vi minsann hade ätit hälften av kycklingen (som vi inte ens rört en bit av bara försökt rensa de sega strimlorna) Då trodde jag att jag skulle baxna! Han började kalla oss saker- särskilt mig och då blev jag grinig. Johanna och barnen gick ner/ut. Notan slutade på 510 rupees och jag la 500 på bordet. Han gapade och skrek att han skulle ha 10 rupees till, men då blev det en principsak. Inte en spänn till ville jag betala trots att tio rupees motsvarar 1,50 kr. Då skrek han och kallade mig "you´r  fucking  rich wite bitch" Jag höll på att smälla av!! En stenad snorunge gapar till en missnöjd kund om 10 rupees istället för att be om ursäkt! Jag blev "elak" och tyvärr sjönk jag ner på hans nivå för en sekund. Jag sa att " Im maby a white ritch bitch- but you´r not." FULT sagt men det bara slank ur mig efter hans gapande. Det svenska gänget hade nu väntat på sitt vatten och sin dryck i en timme. De ångrade djupt att de hade beställt...Jag undrar hur det gick för dem. JAG kommer då ALDRIG sätta min fot där igen. Sunkigt och fruktansvärt dålig service och ganska dålig mat. Jag förstår inte deras tänk. Hade det varit MIN restaurang skulle jag gjort allt för att kompensera en missnöjd kund- han bara gapade, skrek och kallade oss otrevligheter. Antagligen en oborstad attityd ihop med alldeles för mycket Cannabis... Jag lämnade iallafall resturangen och sa att om han vill ha sina 10 rupiee så får han väl tillkalla polis... De andra svenska gänget ville också gå märkte jag och de sa att de hade sett folk lämna restaurangen utan att beställa. Det verkar vara en restaurang som inte har så mycket folk, vilket jag verkligen kan förstå.

****

Det finns något jag måste lära mig av detta. Även om vi kunde skratta åt eländet när vi gick ut så blev jag verkligen irriterad över hur han betedde sig, särskilt inför barnen. Nu ser jag mest humorn i hans uppträdande. Mina grannar skrattade gott när jag berättade och de sa med glimten i ögat att jag kanske behöver få bli arg ibland ;-) Antagligen hade hela dagen sin beskärda del. En ilsken kypare har normalt sett ingen större inverkan på mitt humör- men tillsammans med elefanthistorien på förmiddagen så brände jag några proppar.

****

I dag, onsdag är lugnet återställt. Men jag ska fortsätta att besvära managern på "The Preeth" beträffande elefanten. Dock inte i affekt utan jag ska försöka föra en diskussion med honom om vikten att kanske vara frontfigur i en förändring och att det skulle gynna deras anseende för oss västerlänningar. Kanske lyssnar han, kanske inte,men då försöker jag ju iallafall...

****

Igårkväll var en väldigt känslosam kväll när vi väl var hemma efter vår misslyckade middag på "Fiesta". Jag och Johanna satt uppe och pratade till sena natten om livets allvar och djup. Jag pratade dessutom med en väldigt ledsen väninna över Skype. Jag önskade djupt att jag skulle ha kunnat vara där hos henne och tröstat. Hon hade behövt det- men nu är jag här och kan bara finnas i telefon eller på Skype, dock bättre än inget.

****

Jag har köpt både hörlurar och förlängningssladd/ antenn till min USB sticka för att få Skype att fungera skapligt, men det är fortfarande mycket svajjigt, klipper, återkopplar och har ofta långa fördröjda robotröster. Skype fungerar endast i undantagsfall och skapligt på restauranger med ADSL oftast får jag bara ett rött utropstecken här hemma  trots mina ansträngningar till att försöka förstärka signalen- men skriva meddelanden där går det oftast, och prata robotspråk när längtan blir för stor efter flickorna och närmaste vännerna... Kärlek och längtan överbryggar det mesta av teknikens trassel och det är jag tacksam för :-)

****

Jag trodde att tekniken skulle fungera bättre här, men nu har jag vant mig att den inte gör det och klarar mig bra ändå :-) Den trassliga tekniken har lärt mig mycket beträffande vilka som står mig nära och vilka som inte gör det, och det är jag tacksam för. Min resa hit till Indialand har fått mig att inse vad som är värt något och vad som inte är värt att lägga ner energi på. Livet är ett ständigt växande om vi bara vågar se positivt på tillvaron och framförallt se framåt.

****

Jag älskar er mina goa vänner och det är underbart att ni inte tvivlar på det :-) <3  Tack för att ni delar med er av er vardag och era tankar på så många olika sätt. Jag känner mig närvarande även om jag har "dragit dit pepparn växer" 1000 mil bort :-)

Detta inlägg blev för både gårdagskvällen och denna förmiddag, eftersom jag inte hade någon uppkoppling i natt för att publicera det sista.....<3

Ta hand om er och tack för att ni finns i mitt liv, jag är otroligt glad över att få vara delaktig i så mycket intressant <3 *Med Kärlek* / EwaMaria

Jag kan villigt erkänna att jag definitivt inte är den som alltid vänder andra kinden till...Särskilt inte här i Indien... I dag har jag varit och är, fortfarande frustrerad.

Matilda och Olivia skulle få rida elefant har vi lovat jag och Johanna. De har en elefant på "The Preeth" nu några månader under högsäsong. Den bor på en gård bakom ett hus intill "The Preeth". I dag gick vi för att se på elefanten som barnen skulle få rida på imorgonbitti. Jag trodde mitt hjärta skulle brista! Där stod den, en halvvuxen elefanthane (10år), Fastkedjad mellan två palmer med så kort kedja till bakbenet att den inte kan röra sig. Den stod och vajade från sida till sida. Jag blev så upprörd av att se eländet att jag började gråta av ilska!!! En tysk pappa och hans dotter kom precis. De hade köpt bananer till elefanten och pappan var lika upprörd som jag. Han berättade att han har klagat till "the manager" flera gånger angående elefantens skötsel. Jag är ständigt "pain in the ass" på managern på "The Preeth". Sist när de "glömde" hämta upp Johanna och Matilda på flyget. Innan det angående behandlingen av vildhundar. Nu var jag åter igen arg då jag stegade in på kontoret och ifrågasatte behandlingen av elefanten. De blir nervösa bara av att se mig nuförtiden...det kan de gott bli! Jag blir så jävla förbannad på deras kortsiktiga tänk angående pengar. Jag förklarade att jag INTE kommer att låta mitt barn rida på en så ledsen elefant. De förklarade att de hade framfört klagomål om kedjorna redan tidigare och att elefanten nu hade fått större rörelsefrihet i den främre kedjan. Ja, den var säkert två meter lång *ironi* Den på bakbenet var max ett par decimeter... De förklarade sig med att elefanten var så ung och att den kunde skada sig själv eller andra om den fick större rörelsefrihet än detta! GAHHHH!! Tror väl faen att en kedjad elefant blir frustrerad och arg!!! Jag hade gått bärskärk! Ett skott i pannan är mer humant än att stå kedjad på det viset...! Tyvärr är det många elefanter som behandlas som denna- och värre. Jag vägrar konstant att gå på Trivandrum zoo, eftersom det är den optimala platsen för att se "djur i bur". Några svenskar jag pratat med som varit där sa; "Jovisst var det hemskt men det var värre i Thailand och det är ju ändå kul för barnen att få se hur djuren ser ut i verkligheten" GAHHHHHH!!! Faen vad frustrerande!! Jag orkade inte ens argumentera mot henne- det är så kortsiktigt och egoistiskt tänk att det fanns inget att argumentera emot.

En turist här som sett elefanten stå kedjad ansåg att det var mer humant att låta barnen rida än inte, eftersom då skulle "elefanten iallafall få röra på sig lite" Öhhh....jahaaaa...det är SÅ man ska diskutera! Jag orkar egentligen inte vara arg, jag är mest djupt ledsen. Jag kan inte förändra andra människor men jag kan iallafall välja att protestera, visa mitt missnöje och att sen inte deltaga. Här är jag gladerligen den" besvärliga madamen" som alltid bråkar om djuren. Det är väl det enda som jag har kommit ihop mig med lokala invånare om- Djuren.

En natt stötte jag på min "granne", på andra sidan gränden, med en stor sten som han tänkte slänga på en vildhundstik i ödehuset. Den skrek av smärta redan,så det var antagligen inte första stenen. Jag blev blossande ilsk och jag kan lova att han trodde att jag skulle slå ner honom. Jag är nästan ett huvud längre än den lille sura mannen och när jag konfronterade honom kände jag mig minst två meter längre. Han släppte stenen och gick tillbaka in på sin gård. Nu när jag möter honom ibland på gatan tittar han ner eller bort. Han får gärna låtsas som att jag inte existerar- men om jag får se honom med en sten igen så tror jag att jag tar upp en också- men inte för att kasta på hundar... Det är en surgubbe som gärna slår sin fru och skriker på allt och alla- men han var smart nog att backa just i detta fall...

Djuren har absolut inga rättigheter här. Jag kan tänka mig att de som arbetar för SPCA eller andra organisationer här i Indien möts av mycket motstånd eller skratt. Sådan är kulturen. Och kultur / vanor är svåra att förändra. Det går inte över en natt. Det är som jag har sakg och skrivit många gånger de senaste månaderna; Indien är ett land jag hatar att älska. Det är ett land som rör upp så mänga känslor och jag har svårt att tro att det ens skulle lämna den kallaste sten oberörd, iallafall på något sätt.

Nu ska jag klappa igen datorn en stund, nu har jag fått skriva av mig lite. Jag sitter på en solstol på "The Preeth" och skriver. Nu ska jag åter igen ta mig en sväng till "The manager". Jag tänker inte godta att det ska vara på det där viset kring den stackars elefanten. De får se till att lösa det på ett annat humanare sätt. Och bäst vore att byta elefanstkötare. Han har INTE snälla ögon och ett väldigt burdust sätt. En man som inte känner doften av elefantbajs utan bara av pengar....

Hur mycket är ett liv värt?

Jag kan villigt erkänna att jag definitivt inte är den som alltid vänder andra kinden till...Särskilt inte här i Indien... I dag har jag varit och är, fortfarande frustrerad.

****

Matilda och Olivia skulle få rida elefant har vi lovat jag och Johanna. De har en elefant på "The Preeth" nu några månader under högsäsong. Den bor på en gård bakom ett hus intill "The Preeth". I dag gick vi för att se på elefanten som barnen skulle få rida på imorgonbitti. Jag trodde mitt hjärta skulle brista! Där stod den, en halvvuxen elefanthane (10år), Fastkedjad mellan två palmer med så kort kedja till bakbenet att den inte kan röra sig. Den stod och vajade från sida till sida. Jag blev så upprörd av att se eländet att jag började gråta av ilska!!!

****

En tysk pappa och hans dotter kom precis. De hade köpt bananer till elefanten och pappan var lika upprörd som jag. Han berättade att han har klagat till "the manager" flera gånger angående elefantens skötsel. Jag är ständigt "pain in the ass" på managern på "The Preeth". Sist när de "glömde" hämta upp Johanna och Matilda på flyget. Innan det angående behandlingen av vildhundar.

****

Nu var jag åter igen arg då jag stegade in på kontoret och ifrågasatte behandlingen av elefanten. De blir nervösa bara av att se mig nuförtiden...det kan de gott bli! Jag blir så jävla förbannad på deras kortsiktiga tänk angående pengar. Jag förklarade att jag INTE kommer att låta mitt barn rida på en så ledsen elefant. De förklarade att de hade framfört klagomål om kedjorna redan tidigare och att elefanten nu hade fått större rörelsefrihet i den främre kedjan. Ja, den var säkert två meter lång *ironi* Den på bakbenet var max ett par decimeter... De förklarade sig med att elefanten var så ung och att den kunde skada sig själv eller andra om den fick större rörelsefrihet än detta! GAHHHH!! Tror väl faen att en kedjad elefant blir frustrerad och arg!!! Jag hade gått bärskärk! Ett skott i pannan är mer humant än att stå kedjad på det viset...!

****

Tyvärr är det många elefanter som behandlas som denna- och värre. Jag vägrar att gå på Trivandrum zoo, eftersom det är den optimala platsen för att se "djur i bur". Några svenskar jag pratat med som varit där sa; "Jovisst var det hemskt men det var värre i Thailand och det är ju ändå kul för barnen att få se hur djuren ser ut i verkligheten" GAHHHHHH!!! Faen vad frustrerande!! Jag orkade inte ens argumentera mot henne- det är så kortsiktigt och egoistiskt tänk att det fanns inget att argumentera emot.

****

En turist här som sett elefanten stå kedjad ansåg att det var mer humant att låta barnen rida än inte, eftersom då skulle "elefanten iallafall få röra på sig lite" Öhhh....jahaaaa...det är SÅ man ska diskutera! Jag orkar egentligen inte vara arg, jag är mest djupt ledsen. Jag kan inte förändra andra människor men jag kan iallafall välja att protestera, visa mitt missnöje och att sen inte deltaga. Här är jag gladerligen den" besvärliga madamen" som alltid bråkar om djuren. Det är väl det enda som jag har kommit ihop mig med lokala invånare om- Djuren.

****

En natt stötte jag på min "granne", på andra sidan gränden, med en stor sten som han tänkte slänga på en vildhundstik i ödehuset. Den skrek av smärta redan,så det var antagligen inte första stenen. Jag blev blossande ilsk och jag kan lova att han trodde att jag skulle slå ner honom. Jag är nästan ett huvud längre än den lille sura mannen och när jag konfronterade honom kände jag mig minst två meter längre. Han släppte stenen och gick tillbaka in på sin gård. Nu när jag möter honom ibland på gatan tittar han ner eller bort. Han får gärna låtsas som att jag inte existerar- men om jag får se honom med en sten igen så tror jag att jag tar upp en också- men inte för att kasta på hundar... Det är en surgubbe som gärna slår sin fru och skriker på allt och alla- men han var smart nog att backa just i detta fall...

****

Djuren har absolut inga rättigheter här. Jag kan tänka mig att de som arbetar för SPCA eller andra organisationer här i Indien möts av mycket motstånd eller skratt. Sådan är kulturen. Och kultur / vanor är svåra att förändra. Det går inte över en natt. Det är som jag har sagt och skrivit många gånger de senaste månaderna; Indien är ett land jag hatar att älska. Det är ett land som rör upp så många känslor och jag har svårt att tro att det ens skulle lämna den kallaste sten oberörd, iallafall på något sätt.

****

Nu ska jag klappa igen datorn en stund, nu har jag fått skriva av mig lite. Jag sitter på en solstol på "The Preeth" och skriver. Imorgon ska jag åter igen ta mig en sväng till "The manager". Jag tänker inte godta att det ska vara på det där viset kring den stackars elefanten. De får se till att lösa det på ett annat humanare sätt. Och bäst vore att byta elefanstkötare. Han har INTE snälla ögon och ett väldigt burdust sätt. En man som inte känner doften av elefantbajs utan bara av pengar....

****

Hur mycket är ett liv värt?

...Sitter ute i mörkret på årets första kväll...Strömmen har gått för närmare två timmar sen och "lyser fortfarande med sin frånvaro". Den bäcksvarta natten har krupit in på min altan och dränker allt utanför värmeljusens varma cirkel.

Det har varit ett trött gäng i vårt hus idag. Matilda har tjatat om läggning och bokläsning sen halv åtta ikväll. Nio var ungarna isäng och jag läste som vanligt från en bok, i kväll i pannlampans sken. Vi har börjat på en ny  ikväll, den femte sen vi kom hit i slutet av oktober. Det är mysigt att vi har fått tillbaka kvällsrutinerna med läsning varje kväll.

I dag har vi besökt "indiska stranden" och promenerat på delar av Varkala beach där jag inte har varit förr. Bara några hundra meter från cliffen var det som att komma in i "det riktiga Indien" eftersom det nästan uteslutande var indier som turistade och badade där. Alla med kläderna på. Kvinnorna i sina vackra saris satt både på stranden och badade i havet. Endast en enda turist solade i bikini på stranden och det såg ganska så suspekt ut. Hon satt under ett parasoll helt oberörd i mitten av stranden och visade upp sig...själv kände jag mig "avklädd" i holkärmad långklänning bland alla klädda indiska kvinnor... Jag undrade lite stilla hur hon tänkte den solande turisten- eller om hon tänkte alls...?

Det finns ingen "skriven klädkod" här i Varkala. Men ändå så förstår man sin begränsning. På cliffens stränder solar de flesta med bikini och det är helt okay och det är väldigt få som inte förstår att klä på sig när man går upp till restaurangerna. De kvinnor som generellt är mest för att "visa upp sig" i minimala bikinis på de mest konstiga ställen är ryskor. Nyrika ryssar är ganska ö-kända överhuvudtaget här i Indien. De är många av dem som har svårt att följa seder och bruk och de är gärna högljudda och stökiga på restaurangerna. Jag tänker på det dåliga rykte som svenska ungdomar har på vissa turistorter runt om i europa för att de super och härjar- lika dåligt rykte har ryssarna här. Trist för alla de ryssar som faktiskt är skötsamma, det vill säga det stora flertalet.

Nu börjar det iallafall fylla på med turister på cliffen. Svenskar, norrmän, fransmän, engelsmän, amerikaner, ryssar, tyskar och en hel del indier och många fler länder. Tur eftersom säsongen har varit katastrofal hittills för alla som lever enbart på turismen. MEN det är definitivt ändå lungt och stillsamt. Det märks att detta inte är någon charter-ort. Det stora samtalsämnet överallt är allt kaos som snön har orsakat i stora delar av Europa samt i Amerika som gjort att turismen till viss del uteblivt eller åtminstone försenats från många olika länder. Jag har pratat med många olika människor som på ett eller annat vis försenats av snön.

Jag har själv funderat mycket på min eventuella resa till Sri Lanka. Jag har bestämt mig för att avstå den trippen i år. Jag har nog att se och uppleva inom Indiens gränser. Orken måste finnas, likväl som ekonomin. Jag lägger hellre mina pengar på tre veckors behandlingar medan jag ännu är här, än på en veckas "semester" på Sri Lanka. Det är ungefär samma kostnad. Jag märker nämligen nu när jag inte varit på behandling sen julafton att lederna kärvar och jag är allt stelare på morgonen.

Imorse när jag precis hade vaknat låg jag kvar en stund i sängen och tänkte på det fanstastiska faktum att det åter igen finns ett nytt oskrivet år framför mig. Tolv helt nya månader som ska fyllas med glädje och säkert en del sorg innan alla dagarna har passerat. Ett år att vara tacksam över. Jag brukar aldrig ge några nyårslöften men visst dyker det upp tankar om hur jag vill att det nya, oskrivna året skall bli och vad jag själv kan göra för att på bästa sätt möta det i positiv anda. Jag känner en varm tillförsikt och att året säkert kommer att vara en berg och dalbana- som vanligt- men att jag ska fortsätta på den väg jag vandrar nu- att inte försöka förutse hindren på vägen utan att försöka ta dem när de väl kommer. Jag ska försöka fortsätta att njuta av själva livsvandringen och inte bara sträva framåt. Visst har jag mål som de flesta andra, men mitt mål just nu är att vara tacksam för dagen som den är- inte att planera att "allt ska bli bra" nästa månad. Hinder är inte alltid av ondo.

Jag ska försöka att inte tänka och analysera så mycket under detta år. Samt att inte ta åt mig av andras dåliga vibrationer eller missunsamhet. Det är saker varje människa även jag- får känna av under en livstid- andra människors missnöje över sin egna tillvaro som går ut över en själv. Förr var jag otroligt känslig över andras missnöje. Jag försökte alltid ställa allt tillrätta, även i andras liv. Lappa och laga det som verkade trasigt. Ju mer jag lappade och lagade andra- desto mer trasig blev jag själv. Jag insåg inte att jag inte KAN lappa ihop en annan människa- jag kan bara finnas där som en stödjande axel eller ett öra. Det är svårare att vara en god lyssnare än att ge "goda råd". Men jag försöker. Under nästan hela mitt liv har jag varit en "hjälpartyp" i många situationer. Jag har varit den som organsierat upp grupparbeten i skolan, konflikter mellan arbetskamrater och tilltrasslade kärleksaffärer. Jag har försökt att hjälpa allt och alla i min omgivning. Men de sista åren har jag försökt att hålla en väldigt låg profil. Jag försöker att stå i bakgrunden, att inte vara den som snabbt tar tag i exempelvis grupparbetet, snarare den som låter andra ta plats och sen tar jag den del jag blir tilldelad. Det har känts otroligt skönt att stå tillbaka. Jag upptäckte redan för ett par år sen när jag pluggade juridik och personaladministration, hur skönt det var att inte alltid vara frontfigur. Hur min hunger efter att höras och att diskutera har falnat. Kanske har det med åldern att göra, men jag vill hellre tro att det är för att jag har blivit klokare. Visst fastnar jag fortfarande i omöjliga diskussioner ibland, men jag försöker iallafall att undvika dem. Det är inte alltid viktigt att "ha rätt"  för en sak kan ha oerhört många sidor och ofta har många "lika rätt". Vad gäller diskussioner om känslor finns det sällan rätt eller fel. Ja visst, om det handlar om mobbing, misshandel eller kränkning så finns det självklart lagar och regler, men om man bortser från sådana saker så finns det sällan en vinnare i diskussioner eller konflikter som rör känslor. Det är nog denna typ av konflikter eller diskussioner som är svårast att inte strida i. Men jag försöker. Och ju mer jag försöker- desto mer prövningar verkar komma i min väg.

Många gånger under årens lopp har jag varit arg och frustrerad. Särskilt när det har handlat om känslomässiga saker som rört mina nära och kära. Jag har svårare att låta sådant rinna av mig än om någon går till personligt angrepp, då kan jag släppa ganska så fort. När mina barn är ledsna eller sårade- då kan jag bli en riktigt rasande lejonmamma inombords. Det finns många situationer som- i mina ögon- varit helt befängda, där en del av mig har viljat vräka ur mig elaka saker eller bara rasa ut i frustration över att mina barn blivit ledsna eller sårade- helst mörda "angriparen" långsamt och plågsamt- men jag har valt att avstå. Inte av feghet eller oengagemang utan snarare av den vissheten att det inte leder till någon förändring att "slå tillbaka". Istället har jag tröstat och visat att jag finns här och inte tänker svika eller på annat vis göra dem illa. Om det är rätt eller fel är inte upp till mig att avgöra. Men jag vet iallafall att mina barn och mina nära vänner finner tryggheten i att de vet att jag står fast vid min kärlek och mina ord. Jag har begått tusentals fel under mina år som mamma, väninna, dotter och partner, miljontals- och kommer att fortsätta göra massor av  fel resten av mitt liv- men det gör inte min tro på kärleken och förmågan att förstå varandra mindre- snarare större. Ingen är felfri, därför försöker jag att inte agera i affekt de gånger någon provocerar mig till det...Att agera i affekt är det sämsta valet vi kan göra...

Igår ringde jag till mina flickor. Jag fick en längtan i magen efter dem när jag hörde deras röster i telefonen. Nu känns det som att det är länge sen jag har kramat om dem ordentligt. Nadine har jag ju knappast varit ifrån någon längre tid på många år förrän nu, men det är väldigt nyttigt för henne att vara utan mamma ;-) Mina stora töser är vuxna nu och det behöver både de- och jag- acceptera :-) De behöver få klara av beslut och vardagsbekymmer själva utan att jag alltid ska finnas tillgänglig som "skyddsnät" eller "sopkorg" antingen som person eller i telefonen. Men gud vad gott det ska bli att få krama om dem igen till våren! Vi ska passa på att stanna några dagar i Uppsala innan vi åker "hem" så att vi hinner träffa Angelica ordentligt och se hennes nya lägenhet som hon då hunnit att flytta till :-) Myyyys <3

Nu ska jag sluta filosofera för denna kväll. Strömmen har äntligen kommit tillbaka- lagom till det är dags att gå och lägga sig. Det är en ny dag imorgon. Ett oskrivet blad. Det är dags för mig att återta kontakterna med de människor jag vill samarbeta med här i Varkala och kanske se till att vi får till ett barnhemsbesök medans Johanna och Matilda är kvar här. Vardagen knackar på, tack å lov, och jag känner att orken att ta tag i sysslorna sakta återvänder efter några dagars trötthet.

Önskar er alla ett positivt och fantastiskt år fyllt av nya möjligheter, kärlek, kramar och många skratt.

Med Kärlek / EwaMaria

****

Nyårsdagen 2011

****

...Sitter ute i mörkret på årets första kväll...Strömmen har gått för närmare två timmar sen och "lyser fortfarande med sin frånvaro". Den bäcksvarta natten har krupit in på min altan och dränker allt utanför värmeljusens varma cirkel.

****

Det har varit ett trött gäng i vårt hus idag. Matilda har tjatat om läggning och bokläsning sen halv åtta ikväll. Nio var ungarna isäng och jag läste som vanligt från en bok, i kväll i pannlampans sken. Vi har börjat på en ny  ikväll, den femte sen vi kom hit i slutet av oktober. Det är mysigt att vi har fått tillbaka kvällsrutinerna med läsning varje kväll.

****

I dag har vi besökt "indiska stranden" och promenerat på delar av Varkala beach där jag inte har varit förr. Bara några hundra meter från cliffen var det som att komma in i "det riktiga Indien" eftersom det nästan uteslutande var indier som turistade och badade där. Alla med kläderna på. Kvinnorna i sina vackra saris satt både på stranden och badade i havet. Endast en enda turist solade i bikini på stranden och det såg ganska så suspekt ut. Hon satt under ett parasoll helt oberörd i mitten av stranden och visade upp sig...själv kände jag mig "avklädd" i holkärmad långklänning bland alla klädda indiska kvinnor... Jag undrade lite stilla hur hon tänkte den solande turisten- eller om hon tänkte alls...?

****

Det finns ingen "skriven klädkod" här i Varkala. Men ändå så förstår man sin begränsning. På cliffens stränder solar de flesta med bikini och det är helt okay och det är väldigt få som inte förstår att klä på sig när man går upp till restaurangerna. De kvinnor som generellt är mest för att "visa upp sig" i minimala bikinis på de mest konstiga ställen är ryskor. Nyrika ryssar är ganska ö-kända överhuvudtaget här i Indien. De är många av dem som har svårt att följa seder och bruk och de är gärna högljudda och stökiga på restaurangerna. Jag tänker på det dåliga rykte som svenska ungdomar har på vissa turistorter runt om i europa för att de super och härjar- lika dåligt rykte har ryssarna här. Trist för alla de ryssar som faktiskt är skötsamma, det vill säga det stora flertalet.

****

Nu börjar det iallafall fylla på med turister på cliffen. Svenskar, norrmän, fransmän, engelsmän, amerikaner, ryssar, tyskar och en hel del indier och många fler länder. Tur eftersom säsongen har varit katastrofal hittills för alla som lever enbart på turismen. MEN det är definitivt ändå lungt och stillsamt. Det märks att detta inte är någon charter-ort. Det stora samtalsämnet överallt är allt kaos som snön har orsakat i stora delar av Europa samt i Amerika som gjort att turismen till viss del uteblivt eller åtminstone försenats från många olika länder. Jag har pratat med många olika människor som på ett eller annat vis försenats av snön.

****

Jag har själv funderat mycket på min eventuella resa till Sri Lanka. Jag har bestämt mig för att avstå den trippen i år. Jag har nog att se och uppleva inom Indiens gränser. Orken måste finnas, likväl som ekonomin. Jag lägger hellre mina pengar på tre veckors behandlingar medan jag ännu är här, än på en veckas "semester" på Sri Lanka. Det är ungefär samma kostnad. Jag märker nämligen nu när jag inte varit på behandling sen julafton att lederna kärvar och jag är allt stelare på morgonen.

****

Imorse när jag precis hade vaknat låg jag kvar en stund i sängen och tänkte på det fanstastiska faktum att det åter igen finns ett nytt oskrivet år framför mig. Tolv helt nya månader som ska fyllas med glädje och säkert en del sorg innan alla dagarna har passerat. Ett år att vara tacksam över. Jag brukar aldrig ge några nyårslöften men visst dyker det upp tankar om hur jag vill att det nya, oskrivna året skall bli och vad jag själv kan göra för att på bästa sätt möta det i positiv anda. Jag känner en varm tillförsikt och att året säkert kommer att vara en berg och dalbana- som vanligt- men att jag ska fortsätta på den väg jag vandrar nu- att inte försöka förutse hindren på vägen utan att försöka ta dem när de väl kommer. Jag ska försöka fortsätta att njuta av själva livsvandringen och inte bara sträva framåt. Visst har jag mål som de flesta andra, men mitt mål just nu är att vara tacksam för dagen som den är- inte att planera att "allt ska bli bra" nästa månad. Hinder är inte alltid av ondo.

****

Jag ska försöka att inte tänka och analysera så mycket under detta år. Samt att inte ta åt mig av andras dåliga vibrationer eller missunsamhet. Det är saker varje människa även jag- får känna av under en livstid- andra människors missnöje över sin egna tillvaro som går ut över en själv. Förr var jag otroligt känslig över andras missnöje. Jag försökte alltid ställa allt tillrätta, även i andras liv. Lappa och laga det som verkade trasigt. Ju mer jag lappade och lagade andra- desto mer trasig blev jag själv. Jag insåg inte att jag inte KAN lappa ihop en annan människa- jag kan bara finnas där som en stödjande axel eller ett öra. Det är svårare att vara en god lyssnare än att ge "goda råd". Men jag försöker lära mig.

****

Under nästan hela mitt liv har jag varit en "hjälpartyp" i många situationer. Jag har varit den som organsierat upp grupparbeten i skolan, konflikter mellan arbetskamrater och tilltrasslade kärleksaffärer. Jag har försökt att hjälpa allt och alla i min omgivning. Men de sista åren har jag försökt att hålla en väldigt låg profil. Jag försöker att stå i bakgrunden, att inte vara den som snabbt tar tag i exempelvis grupparbetet, snarare den som låter andra ta plats och sen tar jag den del jag blir tilldelad. Det har känts otroligt skönt att stå tillbaka. Jag upptäckte redan för ett par år sen när jag pluggade juridik och personaladministration, hur skönt det var att inte alltid vara frontfigur. Hur min hunger efter att höras och att diskutera har falnat. Kanske har det med åldern att göra, men jag vill hellre tro att det är för att jag har blivit klokare.

****

Visst fastnar jag fortfarande i omöjliga diskussioner ibland, men jag försöker iallafall att undvika dem. Det är inte alltid viktigt att "ha rätt"  för en sak kan ha oerhört många sidor och ofta har många "lika rätt". Vad gäller diskussioner om känslor finns det sällan rätt eller fel. Ja visst, om det handlar om mobbing, misshandel eller kränkning så finns det självklart lagar och regler, men om man bortser från sådana saker så finns det sällan eller kanske rent av aldrig en vinnare i diskussioner eller konflikter som rör känslor. Det är nog denna typ av konflikter eller diskussioner som är svårast att inte strida i. Men jag försöker. Och ju mer jag försöker- desto mer prövningar verkar komma i min väg.

****

Många gånger under årens lopp har jag varit arg och frustrerad. Särskilt när det har handlat om känslomässiga saker som rört mina nära och kära. Jag har svårare att låta sådant rinna av mig än om någon går till personligt angrepp, då kan jag släppa ganska så fort. När mina barn är ledsna eller sårade- då kan jag bli en riktigt rasande lejonmamma inombords. Det finns situationer som- i mina ögon- varit helt befängda, där en del av mig har viljat vräka ur mig elaka saker eller bara rasa ut i frustration över att mina barn blivit ledsna eller sårade- helst mörda "angriparen" långsamt och plågsamt- men jag har valt att avstå. Inte av feghet eller oengagemang utan snarare av den vissheten att det inte leder till någon förändring att "slå tillbaka". Istället har jag tröstat och visat att jag finns här och inte tänker svika eller på annat vis göra dem illa. Om det är rätt eller fel är inte upp till mig att avgöra. Men jag vet iallafall att mina barn och mina nära vänner finner tryggheten i att de vet att jag står fast vid min kärlek och mina ord.

****

Jag har begått tusentals fel under mina år som mamma, väninna, dotter och partner, miljontals- och kommer att fortsätta göra massor av  fel resten av mitt liv- men det gör inte min tro på kärleken eller förmågan att förstå varandra mindre- snarare större. Ingen är felfri, därför försöker jag att inte agera i affekt de gånger någon provocerar mig till det...

****

Att agera i affekt är det sämsta valet vi kan göra...

****

Igår ringde jag till mina flickor. Jag fick en längtan i magen efter dem när jag hörde deras röster i telefonen. Nu känns det som att det är länge sen jag har kramat om dem ordentligt. Nadine har jag ju knappast varit ifrån någon längre tid på många år förrän nu, men det är väldigt nyttigt för henne att vara utan mamma ;-) Mina stora töser är vuxna nu och det behöver både de- och jag- acceptera :-) De behöver få klara av beslut och vardagsbekymmer själva utan att jag alltid ska finnas tillgänglig som "skyddsnät" eller "lappa och laga" antingen personligen eller i telefonen. Men gud vad gott det ska bli att få krama om dem igen till våren! Vi ska passa på att stanna några dagar i Uppsala innan vi åker "hem" så att vi hinner träffa Angelica ordentligt och se hennes nya lägenhet som hon då hunnit att flytta till :-) Myyyys <3

****

Nu ska jag sluta filosofera för denna kväll. Strömmen har äntligen kommit tillbaka- lagom till det är dags att gå och lägga sig ;-)  Det är en ny dag imorgon. Ett oskrivet blad. Det är dags för mig att återta kontakterna med de människor jag vill samarbeta med här i Varkala och kanske se till att vi får till ett barnhemsbesök medans Johanna och Matilda är kvar här. Vardagen knackar på, tack å lov, och jag känner att orken att ta tag i sysslorna sakta återvänder efter några dagars trötthet.

****

Önskar er alla ett positivt och fantastiskt år fyllt av nya möjligheter, kärlek, kramar och många skratt.

Med Kärlek / EwaMaria