Mitt Indien

Nyårsafton.

Annorlunda nyårsfirande. Värme, lugn och harmoni.

Pysslar med lite vardagssysslor och njuter av stillheten. Egentligen hade jag behövt åka in till Varkala och handla lite men med tanke på att det är nyår och tydligen ett par hundra tusen pilgrimer här nu, så tror jag att jag hellre sitter under min korkek och filosoferar. Den indiska "heliga" stranden är invarderad av gulklädda indier som ska ta heliga bad i havet samtidigt som en del av dem sprider aska av sina avlidna i havet. I kväll lär det vara invasion av indier på klippan så vi får se om vi kommer att fira nyår där eller hemma i lugnet. Tågstationen är tydligen överbelamrad av indier som övernattar där som packade sillar. Den årliga tempelfestivalen går av stapeln även om Dalai Lama inte infann sig till invigningen. Om jag får välja att åka dit och trängas eller att befinna mig här hemma på altanen i lugnet- så är inte valet svårt. Jag är fortfarande trött efter resan till Trivandrum.

Igår firade vi Matilda på ABBA restaurang. Johanna hade beställt en kladdkaka med glass av bagaren och den bars in efter middagen med gnistrande tomtebloss. Matilda fick öppna presenter och fick ett litet överraskningsparty och jag tror hennes ögon gnistrade mer än tomteblossen. Trits att det blev en betydligt enklare tillställning än vad ett "normalt" svenskt barnkalas innebär- så tror jag att hennes födelsedag blev minnesvärd. Det är inte alltid det stora och dyra barnen minns utan snarare det fina i det lilla och enkla...

Johanna har shoppat en del under sin vistelse här. Både kläder, smycken, kryddor, kuddfodral, väska och några indiska lampor. Priserna är så otroligt låga- ändå är  Kerala relativt dyrt jämförelsevis med många andra ställen eftersom hyror och markpriser är höga här. När vi var i Trivandrum var det mest barnen som shoppade. Klänningar i mer västerländsk tuff stil som de vill ha på sig varje dag. De ser ut som två pastellfärgade karameller *L*

Jag har shoppat oerhört lite under mina månader här. Mina pengar går mest till mat och vardagssysslor. Likaså har vi inte varit på några turist-attraktioner eller turer. Vi har snarare acklimatiserat oss väldigt bra till en lugn och stilla vardaslunk. Jag behöver stillheten och lugnet. Det kostar för mycket ork att trängas och besöka turistattraktioner. Att sitta i stolen på altanen och filosofera är hundra gånger mer värt än att trängas på en liten yta med andra turister. Visst vill jag se lite medan jag är här, men jag tänker lägga mina rutter efter avslutad högsäsong. I mars och framåt, är det så väldigt varmt här att det kan vara läge att röra på sig till andra delar av Indien. Gärna upp i bergen där det är svalare än här vid kusten. Jag funderar just nu på om vi ska boka en resa till Sri Lanka i februari eller om jag istället ska åka upp till Mumbai och tillbringa några dagar där. Kanske blir Sri lanka inte årets utflykt ändå, det finns så otroligt mycket att upptäcka inom Indiens gränser.

Jag har funderat mycket. Försöker att optimalt leva i nuet men samtidigt fundera på vad jag vill göra i framtiden. I höstas så hade jag ganska klara planer på hur min framtid skulle se ut, men nu har vägen ändrats. Det betyder inte att framtiden kommer att bli sämre, snarare ser den bara mer diffus ut. Allt lutar åt att jag funderar på att flytta från Kalix. Jag känner allt mer att jag har gjort mitt där. Dags att röra på sig igen. Frågan är vart och hur. Om jag ska fortsätta att resa till Indien under vintrarna så kanske det är bäst att stanna kvar i Kalix eftersom jag älskar somrarna och det enkla livet i stugan vid älven. Men om jag ska fortsätta att resa till Indien vill jag ha ett fast projekt här att komma tillbaka till. Skulle jag orka och ha råd, så skulle jag definitivt starta igång en kvinnoby eller något annat som skulle kunna generera arbete för fattiga/ kastlösa/ ensamstående kvinnor. Vore fantastiskt att ha småskalig tillverkning och samarbete med mindre europeiska företag/ butiker som skulle ge ensamma kvinnor här en chans till en skälig inkomst och att ha barnen i skolan. Men orken och viljan går inte alltid hand i hand. Att starta upp ett sådant projekt ensam skulle kräva mer än vad jag skulle mäkta med. Jag har börjat känna mina gränser och det är inte kul- men livsviktigt- att försöka hålla dem...

Mitt liv idag ser så otroligt annorlunda ut än vad mitt liv såg ut förr. Så otroligt mycket rikare och varmare. Jag har ett rikt känsloliv som jag är rädd om. Jag behöver inte känna mig begränsad av någon annans humör eller välvilja. Inte heller behöver jag känna att jag behöver tassa på tå för att ingen ska missförstå mig. Jag har insett att det är ett ovärdigt sätt att leva. Att låta sig styras av andras välmående istället för efter sitt eget. Mår inte jag bra- så kan jag inte heller få någon annan att må bra. Antagligen är det därför så många är bittra och långsinta- eftersom de har svårt att älska sig själva...Det är alltid lättare att skylla dåligt humör på andra än att se sina egna brister i spegeln. Jag har börjat lära mig det. Jag har allt mer börjat inse hur fantastiskt livet är och hur otroligt mycket människor omkring mig har att lära mig -om mig själv. I min ungdom hade jag ett ganska hetsigt humör. Jag kom gärna i konfkilt om jag inte fick som jag ville, särskilt med min mamma. Jag hatade när andra försökte styra mig. Idag, som vuxen, har jag insett att ingen KAN styra mig- om jag inte själv accepterar att bli styrd och jag är ingen följare- jag är en oerhört frihetstörstande individ som inte vill gå i någon annans fotspår utan jag vill göra mina egna. Jag har mina egna fria val och jag får ta egna konsekvenser av de val jag gör. Likaså måste jag acceptera att andra människor inte tycker och tänker likadant som jag och att jag inte kan vara älskad av alla eller att JAG faktiskt inte kan älska alla. Jag kan välja att inte lägga energi på att irritera mig på människor eller saker jag ändå inte kan påverka. Jag försöker istället lära mig att släppa taget om de saker jag inte kan påverka och de människor som inte vill tillföra mig något än otrevligheter eller vill lägga på mig deras egna missnöjen. Att ta hand om mig själv och mitt liv är det jag ska vara bäst på. MEN jag har också insett att jag lämnar ALLA dörrar öppna för andra människor att passera in och ut i mitt liv- eftersom de måste få göra sina egna fria val och att jag aldrig vill vända ryggen till en människa som söker mig. Men jag ger mig själv full rätt att vända ryggen till en människa som söker strid.

Det går att fly från sitt livoch eget ansvar på många sätt. Vissa kanske ser min utlandsvistelse som en flykt. På sätt och vis kanske det var ett flyktbeteende, eftersom jag kände mig maktlös över mitt eget liv och mitt eget välmående och grep efter ett halmstrå för att göra en stor förändring av saker som inte fungerade. Men samtidigt blev det ett enormt språng till själslig utveckling. Jag gav mig själv möjligheten att sätta mig ner "utanför ramarna" och studera mitt liv utifrån. Det är lättare då att se vad som behöver göras än då man sitter mitt i allt. Jag flydde vardagen för att sedan kunna komma hem med nya fräscha infallsvinklar och ta tag i den igen. Men jag inser att jag inte vill att den ska bli samma vardag som förr. Jag behöver förändra den drastiskt. Framförallt så måste jag förändra mitt materiella liv. Jag inser nu hur allt materiellt nästan har kvävt mig. Jag  VILL egentligen äga så lite som möjligt eftersom det ger en betydligt större rörelsefrihet. Jag har samlat på mig alldeles för många ägodelar så att mina ägodelar äger snarare mig än att jag äger dom. Jag har INTE fått ett rikare liv med 42 tums TV eller nya möbler. Inte heller genom att renovera hela huset. Jag har snarare fått ett rikare liv just NU, genom att leva så avskalat och enkelt som möjligt. Det ger mer tid för eftertanke och reflektion över de små tingen i livet.

Med sorg ser jag på alla dem som ständigt måste byta nya bilar och putsa sin fasad för att det utåt skall se så välbärgat och lyckligt ut som möjligt. Det är för mig lika ofattbart som att inte kunna gå till ICA och köpa mjölk utan att först lägga på sig en yta av make up och hårspray. Det kommer aldrig att ske i mitt liv. Ingen skulle få mig att leva efter de premisserna, att yta ska gå före innehåll. Då lever jag hellre som den udda tanten i den lilla stugan i skogsbrynet som cyklar in till byn med stråhatt och blommig klänning på sin handmålade gamla cykel.

För att återgå till flyktbeteenden. Jag ser många olika sådana i min omgivning, inte bara i mitt eget liv. Det sorgligaste är när flykten går till alkohol. Jag har flera vänner som tar sin trygga tillflykt dit. Likaså till aggression och bitterhet. Det är också ett "lätt" sätt att slippa eget ansvar. Att vara bitter mot en människa är enklare än att se den människan i ögonen och släppa skölden. Att vara BÅDE bitter och ta till alkohol är den optimala flykten. Då slipper man ta ansvar över sin alkoholkonsumtion eftersom man han skylla den på sin bitterhet och skylla bitterheten på någon annan/ någonting annat. Jag har särskilt EN vän som jag mer än något annat önskar att denne skulle släppa taget helt och hållet om alkoholen. Att denne vän skulle välja den nyktra vägen istället för den "enkla", att ständigt fylla på med lite promille både här och där för att bedöva tankarna. Denne vän skulle då på ett annat sätt vara tvungen att ta tag i sig själv och sitt liv och ge mer plats till andra som faktiskt vill vara delaktiga i dennes liv. Det är svårt för dem som bara kan stå utanför och iaktta- för ingen kan göra något annat än den som själv vill ha en förändring. Vi kan inte förändra varandra. Aldrig någonsin. Iallafall inte varaktigt. Jag har en annan vän som har varit fast i alkoholen och som tagit sig ur för ett par år sen. En underbar människa som har arbetat otroligt mycket med att utveckla sig själv och som för mig och många andra har blivit en förebild och inspirationskälla. Det är fantastiskt att se hur rikt liv denne idag lever. kanske tack vare att livet innan har varit på flykt. Det är aldrig försent till förändring....

Här i Indien ser jag en hel del av alkoholens verkningar. Ingen rolig syn. Men det är betydligt färre kvinnor än män som är alkoholiserade, iallafall i "statistiken". Likaså vid de små skyffen som säljer alkohol på undanskymda platser- i kön är det uteslutande män, iallafall oftast. Medelåldern bland alkoholisterna är väldigt låg och många av de "gubbar" som raglar fram på gatorna ser ut som närmare 80 men jag misstänker att få av dem har passerat 50... Här är familjerna oerhört beroende av sina inkomster så att vara alkoholiserad familjefar får fruktansvärda konsekvenser för många. kvinnor kan inte skilja sig och barnen har inga rättigheter. En skild kvinna är inte särskilt väl sedd av övriga i byn oavsett orsak. Här väljer de flesta att blunda vilket förstör för oerhört många barn som aldrig får den minsta chans.

Hur kom jag egentligen in på alkoholism i dagens blogg?

Antagligen för att det är nyårsafton och jag vet hur många som dricker sig redlösa även tillsammans med sina familjer. Jag kommer att ta mig ett glas vin ikväll till middagen. Men det stannar vid ett glas. I kylen ligger en fin och stor tonfisk från fiskmarknaden och väntar på att bli till-lagad. Kvällen blir troligtvis stilla och lugn hemma. Cliffen får klara sig utan oss på tolvslaget, lugnast och tryggast för barnen.

Nu ska jag ta mig i kragen och rensa fisken och salta in den. Sen ska jag pyssla lite här hemma. Johanna och flickorna är på stranden men jag valde att vara hemma. Jag orkar inte vara i solen idag.

Önskar ER ALLA ett underbart gott slut och Gott Nytt År 2011. Hoppas det blir ett händelserikt år för er alla- på ett positivt sätt. Mitt år tänker jag iallafall forma så bra som jag kan, utifrån de förutsättningar som finns och som kommer under året. Och det första löftet jag ska ge mig själv (som jag alltid ger mig själv) det är att inte ge några nyårslöften...*L*

Kramar om er alla / EwaMaria

****

Annorlunda nyårsfirande. Värme, lugn och harmoni.

****

Pysslar med lite vardagssysslor och njuter av stillheten. Egentligen hade jag behövt åka in till Varkala och handla lite men med tanke på att det är nyår och tydligen ett par hundra tusen pilgrimer här nu, så tror jag att jag hellre sitter under min korkek och filosoferar. Den indiska "heliga" stranden är invarderad av gulklädda indier som ska ta heliga bad i havet samtidigt som en del av dem sprider aska av sina avlidna i havet. I kväll lär det vara invasion av indier på klippan så vi får se om vi kommer att fira nyår där eller hemma i lugnet. Tågstationen är tydligen överbelamrad av indier som övernattar där som packade sillar. Den årliga tempelfestivalen går av stapeln även om Dalai Lama inte infann sig till invigningen pga sjukdom. Om jag får välja att åka dit och trängas eller att befinna mig här hemma på altanen i lugnet- så är inte valet svårt. Jag är fortfarande trött efter resan till Trivandrum.

****

Igår firade vi Matildas 8-års dag på ABBA restaurang. Johanna hade beställt en kladdkaka med glass av bagaren och den bars in efter middagen med gnistrande tomtebloss. Matilda fick öppna presenter och fick ett litet överraskningsparty och jag tror hennes ögon gnistrade mer än tomteblossen. Trots att det blev en betydligt enklare tillställning än vad ett "normalt" svenskt barnkalas innebär- så tror jag att hennes födelsedag blev minnesvärd. Det är inte alltid "det stora och dyra" barnen minns utan snarare det fina i det lilla och enkla...

****

Johanna har shoppat en del under sin vistelse här. Både kläder, smycken, kryddor, kuddfodral, väska och några indiska lampor. Priserna är så otroligt låga- ändå är  Kerala relativt dyrt jämförelsevis med många andra ställen eftersom hyror och markpriser är höga här. När vi var i Trivandrum var det mest barnen som shoppade. Klänningar i mer västerländsk tuff stil som de vill ha på sig varje dag. De ser ut som två pastellfärgade karameller *L*

****

Jag har shoppat oerhört lite under mina månader här. Mina pengar går mest till mat och vardagssysslor. Likaså har vi inte varit på några turist-attraktioner eller turer. Vi har snarare acklimatiserat oss väldigt bra till en lugn och stilla vardagslunk. Jag behöver stillheten och lugnet. Det kostar för mycket ork att trängas och besöka turistattraktioner. Att sitta i stolen på altanen och filosofera är hundra gånger mer värt än att trängas på en liten yta med andra turister. Visst vill jag se lite medan jag är här, men jag tänker lägga mina rutter efter avslutad högsäsong. I mars och framåt, är det så väldigt varmt här att det kan vara läge att röra på sig till andra delar av Indien. Gärna upp i bergen där det är svalare än här vid kusten. Jag funderar just nu på om vi ska boka en resa till Sri Lanka i februari eller om jag istället ska åka upp till Mumbai och tillbringa några dagar där. Kanske blir Sri lanka inte årets utflykt ändå, det finns så otroligt mycket att upptäcka inom Indiens gränser.

****

Jag har funderat mycket. Försöker att optimalt leva i nuet men samtidigt fundera på vad jag vill göra i framtiden. I höstas så hade jag ganska klara planer på hur min framtid skulle se ut, men nu har vägen ändrats. Det betyder inte att framtiden kommer att bli sämre, snarare ser den bara mer diffus ut. Allt lutar åt att jag funderar på att flytta från Kalix. Jag känner allt mer att jag har gjort mitt där. Dags att röra på sig igen. Frågan är vart och hur. Om jag ska fortsätta att resa till Indien under vintrarna så kanske det är bäst att stanna kvar i Kalix eftersom jag älskar somrarna och det enkla livet i stugan vid älven. Men ska jag fortsätta att resa till Indien vill jag ha ett fast projekt här att komma tillbaka till ett par månader per år. Skulle jag orka och ha råd, så skulle jag definitivt starta igång en kvinnoby eller något annat som skulle kunna generera arbete för fattiga/ kastlösa/ ensamstående kvinnor. Vore fantastiskt att ha småskalig tillverkning och samarbete med mindre europeiska företag/ butiker som skulle ge ensamma kvinnor här en chans till en skälig inkomst och att ha barnen i skolan. Men orken och viljan går inte alltid hand i hand. Att starta upp ett sådant projekt ensam skulle kräva mer än vad jag skulle mäkta med. Jag har börjat känna mina gränser och det är inte kul- men livsviktigt- att försöka hålla dem...

****

Mitt liv idag ser så otroligt annorlunda ut än vad mitt liv såg ut förr. Så otroligt mycket rikare och varmare. Jag har ett rikt känsloliv som jag är rädd om. Jag behöver inte känna mig begränsad av någon annans humör eller välvilja. Det "enda" jag begränsas av är min egen ork/ brist på ork som inte alltid går parallellt med mina visioner och planer. Inte heller behöver jag nuförtiden känna att jag behöver tassa på tå för att ingen ska missförstå mig. Jag har insett att det är ett ovärdigt sätt att leva efter andras välvilja. Att låta sig styras av andras välmående istället för efter sitt eget. Mår inte jag bra- så kan jag inte heller få någon annan att må bra. Antagligen är det därför så många är bittra och långsinta- eftersom de har svårt att älska sig själva...Det är alltid lättare att skylla dåligt humör på andra än att se sina egna brister i spegeln. Jag har börjat lära mig det. Jag har allt mer börjat inse hur fantastiskt livet är och hur otroligt mycket människor omkring mig har att lära mig -om mig själv- och att lärpenningarna inte alltid är vackra men viktiga.

****

I min ungdom hade jag ett ganska hetsigt humör. Jag kom gärna i konfkilt om jag inte fick som jag ville, särskilt med min mamma. Jag hatade när andra försökte styra mig. Idag, som vuxen, har jag insett att ingen KAN styra mig- om jag inte själv accepterar att bli styrd- och jag är ingen följare- jag är en oerhört frihetstörstande individ som inte vill gå i någon annans fotspår utan jag vill göra mina egna. Jag har mina egna fria val och jag får ta egna konsekvenser av de val jag gör. Likaså måste jag acceptera att andra människor inte tycker och tänker likadant som jag och att jag inte kan vara älskad av alla eller att JAG faktiskt inte kan älska alla. Jag kan välja att inte lägga energi på att irritera mig på människor eller saker jag ändå inte kan påverka. Jag försöker istället lära mig att släppa taget om de saker jag inte kan påverka och de människor som inte vill tillföra mig något än otrevligheter eller vill lägga på mig deras egna missnöjen.

****

Att ta hand om mig själv och mitt liv är det jag ska vara bäst på.

****

Jag har också insett en annan sak utanför "mig själv"- Det är att jag lämnar ALLA dörrar öppna för andra människor att passera in och ut i mitt liv- eftersom de måste få göra sina egna fria val och att jag aldrig vill vända ryggen till en människa som söker mig. Men jag ger mig själv full rätt att vända ryggen till en människa som söker strid. Det är en styrka och en oerhörd frihet att våga välja att inte plocka upp sköld eller svärd. För hur mycket lättare är det inte att gå till motattack?

****

Det går att fly från sitt liv och eget ansvar på många sätt. Vissa kanske ser min utlandsvistelse som en flykt. På sätt och vis kanske det var ett flyktbeteende i begynnelsen, eftersom jag kände mig maktlös över mitt eget liv och mitt eget välmående och grep efter ett halmstrå för att göra en stor förändring av saker som inte fungerade. Men samtidigt blev det ett enormt språng till själslig utveckling. Jag gav mig själv möjligheten att sätta mig ner "utanför ramarna" och studera mitt liv utifrån. Det är lättare då att se vad som behöver göras än då man sitter mitt i allt.

****

Jag flydde vardagen för att sedan kunna komma hem med nya fräscha infallsvinklar och ta tag i den igen. Jag inser att jag absolut inte vill att det ska bli samma vardag "hemma" som förr. Jag behöver förändra den drastiskt. Framförallt så måste jag förändra mitt materiella liv. Jag inser nu hur allt materiellt nästan har kvävt mig. Jag  VILL egentligen äga så lite som möjligt eftersom det ger en betydligt större rörelsefrihet. Jag har samlat på mig alldeles för många ägodelar så att mina ägodelar äger snarare mig än att jag äger dom. Jag har INTE fått ett rikare liv med 42 tums TV eller nya möbler. Inte heller genom att renovera hela huset. Jag har snarare fått ett rikare liv just NU, genom att leva så avskalat och enkelt som möjligt. Det ger mer tid för eftertanke och reflektion över de små tingen i livet. Med sorg ser jag på alla dem som ständigt måste byta nya bilar och putsa sin fasad för att det utåt skall se så välbärgat och lyckligt ut som möjligt. Det är för mig lika ofattbart som att inte kunna gå till ICA och köpa mjölk utan att först lägga på sig en yta av make up och hårspray. Det kommer aldrig att ske i mitt liv. Ingen skulle få mig att leva efter de premisserna, att yta ska gå före innehåll. Då lever jag hellre som den udda tanten i den lilla stugan i skogsbrynet som cyklar in till byn med stråhatt och blommig klänning på sin handmålade gamla cykel.

****

För att återgå till flyktbeteenden. Jag ser många olika sådana i min omgivning, inte bara i mitt eget liv. Det sorgligaste är när flykten går till alkohol och agressivitet. Jag har flera vänner som tar sin trygga tillflykt dit. Likaså till aggression och bitterhet. Det är också ett "lätt" sätt att slippa eget ansvar. Att vara bitter mot en människa eller mot sitt liv är enklare än att se den människan eller sig själv i ögonen och släppa skölden. Att vara BÅDE bitter och ta till alkohol är den optimala flykten. Då slipper man ta ansvar över sin alkoholkonsumtion eftersom man kan skylla den på sin bitterhet och skylla bitterheten på någon annan/ någonting annat.

****

Jag har särskilt EN vän som jag mer än något annat önskar att denne skulle släppa taget helt och hållet om alkoholen. Att denne vän skulle välja den nyktra vägen istället för den "enkla", att ständigt fylla på med lite promille både här och där för att bedöva tankarna. Denne vän skulle då på ett annat sätt vara tvungen att ta tag i sig själv och sitt liv och ge mer plats till andra som faktiskt vill vara delaktiga i dennes liv. Det är svårt för dem som bara kan stå utanför och iaktta- för ingen kan göra något annat än den som själv vill ha en förändring. Vi kan inte förändra varandra. Aldrig någonsin. Iallafall inte varaktigt. OCH vi är alla föredömen för våra barn.

****

Jag har en annan vän som har varit fast i alkoholen och som tagit sig ur för ett par år sen. En underbar människa som har arbetat otroligt mycket med att utveckla sig själv och som för mig och många andra har blivit en förebild och inspirationskälla. Det är fantastiskt att se hur rikt liv denne idag lever. kanske tack vare att livet innan har varit på flykt. Det är aldrig försent till förändring....

****

Mitt egna flyktbeteende har aldrig tagit sig till alkohol. Men jag har flytt in i relationer som jag har dömt ut redan från början. Det har varit destruktiva relationer där jag tillåtit mig själv att misslyckas, eftersom det har varit det jag ansett att jag varit värd. Jag har kämpat MER med att förändra andras beteenden än att se på mina egna. Då misslyckas man alltid. Jämt och ständigt. Till 100%. Det har varit MIN trygghet att misslyckas eftersom jag har varit räddare för att lyckas än att misslyckas...! För vad händer om jag LYCKAS?

****

För att återgå till ämnet alkohol. Här i Indien ser jag en hel del av alkoholens verkningar. Ingen rolig syn. Men det är betydligt färre kvinnor än män som är alkoholiserade, iallafall i "statistiken". Likaså vid de små skyffen som säljer alkohol på undanskymda platser- i kön är det uteslutande män, iallafall oftast. Medelåldern bland alkoholisterna är väldigt låg och många av de "gubbar" som raglar fram på gatorna ser ut som närmare 80 men jag misstänker att få av dem har passerat 50... Här är familjerna oerhört beroende av sina inkomster så att vara alkoholiserad familjefar får fruktansvärda konsekvenser för många. Kvinnor kan inte skilja sig och barnen har inga rättigheter. En skild kvinna är inte särskilt väl sedd av övriga i byn oavsett orsak. Här väljer de flesta att blunda vilket förstör för oerhört många barn som aldrig får den minsta chans.

****

Hur kom jag egentligen in på alkoholism i dagens blogg?

****

Antagligen för att det är nyårsafton och jag vet hur många som dricker sig redlösa även tillsammans med sina familjer. Jag kommer att ta mig ett glas vin ikväll till middagen. Men det stannar vid ett glas. I kylen ligger en fin och stor tonfisk från fiskmarknaden och väntar på att bli till-lagad. Kvällen blir troligtvis stilla och lugn hemma. Cliffen får klara sig utan oss på tolvslaget, lugnast och tryggast för barnen.

****

Nu ska jag ta mig i kragen och rensa fisken och salta in den. Sen ska jag pyssla lite här hemma. Johanna och flickorna är på stranden men jag valde att vara hemma. Jag orkar inte vara i solen idag.

Önskar ER ALLA ett underbart gott slut och Gott Nytt År 2011. Hoppas det blir ett händelserikt år för er alla- på ett positivt sätt. Mitt år tänker jag iallafall forma så bra som jag kan, utifrån de förutsättningar som finns och de som tillkommer under året. Det första löftet jag ska ge mig själv är, som vanligt, att inte ge några nyårslöften...*L*

****

Kramar om er alla / EwaMaria

Sitter och halvsover...trött och sliten efter dagens resa till Trivandrum. Visst är det intresant att besöka en stor och larmande stad för ett par timmar men oerhört krävande. Det är högljutt, smutsigt och trångt. För att inte tala om varmt. Jag bokade "min chaufför" Sabu eftersom vi skulle ha barnen med och jag visste att det skulle bli alldeles för jobbigt för dem att vistas i larmet och hettan mer än maximalt ett par timmar. Det visade sig vara sant. De var helt slut. Likaså Johanna som fick huvudvärk. Då var det skönt att vi hade bil och slapp tåget hem. Egentligen var jag inte i behov av att "shoppa" något. Men jag hade tre önskemål på min "lista" på saker jag inte lyckats få tag på i Varkala; Avokado, Ost och en konservöppnare. På Big Bazaar som ligger på MG Road fick jag  iallafall tag på öppnaren. Men varken avokado eller ost. Jag förklarade för Sabu att jag ville ha tag på ost och han är en bra detektiv. Vi åkte till en grossist (som bara hade processed cheese i konserv som alla andra) och han tipsade oss om ytterligare en "stor" mataffär som var "bra" sorterad på MG Road, "Spencers" Sabu tog oss dit och DÄR hittade jag både ost OCH avokado! Lyckan var fullkomlig!!!! Nu har jag och Johanna avnjutit en halv STOR avokado var med citronpeppar och jag kan lova- det var ljuvligt.... På Spencers hittade jag även varmkorv (!) i konserv gjord på kyckling. Jag köpte en bara för att få prova. Korv är ju inte direkt vanligt här och NU har jag ju en konserväppnare! (Känner mig lyxig) Osten ligger i kylen- oprovad- jag vill vara lycklig en stund innan jag kanske blir besviken över smaken ELLER lycklig över att jag hittade god ost, lyckan blir liksom längre då ;-)

Ett missnöje hann jag ju självklart med i Trivandrum. Jag bet sänder en kindtand... När vi åt fish biyriani så var det en bit av ett ryggben i fiskbiten som jag missade och bet till, varav en bit av en kondtand lossnade :-( Jag kollade in en tandläkare i Trivandrum men han hade inte tid just då- och jag orkade inte vänta. Vi ska tydligen ha en bra tandläkare här i Varkala så jag får ringa till honom istället. Tyvärr inte imorgon eftersom jag inte tar mig dit. Imorgon är det nämligen general strejk bland taxi och rickshawförare i hela Kerala. Så det blir att stanna hemma och ta det lugnt. Skönt det också :-)

Jag har inte hunnit göra något av de saker jag "tänkt" hinna den senaste veckan. Det är så trevligt att ha besök från Sverige och dessutom har det varit jul. Men efter nyår tänker jag ta nya tag och se till att sätta sprätt på de pengar jag har kvar från insamlingen. Lite har redan "gått åt" under julen. En slant här och där till de jag VET har det tufft samt till att finansiera inköpet av en madrass till murarens hjälpreda. Imorgon ska jag försöka göra klart mit och Johannas lilla projekt "pannlampor" som jag tänkte dela ut till nyårspresent till de familjer jag har valt ut tidigare. Dethar blivit en hel del pengar "över" som tillsammans med de pengar Olivia själv har samlat in med sina klasskamrater troligen kommer att gå till det barnhem Renadev stödjer. Jag har hört mig för en del och förstått att hans arbete där är ovärderligt och viktigt.

Dagarna går sin gilla gång här i Varkala. Olivia har blivit lite förkyld och går omkring och nyser. Men glad och go ändå. Hon trivs minst lika bra som jag och jag frågade senast igår om hon längtade hem och svaret var snabbt och koncist, Nej. Hon har funnit sig tillrätta otroligt bra och jag är så stolt över hennes stora framsteg beträffande engelskan, varje dag! Hon vill inte att jag alls ska varken läsa meny åt henne- eller beställa- nu vill hon göra allt det själv och gör det helt utan bekymmer. Hon gillar även att läsa på engelska skyltar och se engelska barnfilmer. Varje dag frågar hon om nya ord att memorera samt om diverse gramattiska ordföljder är rätt. Det verkar som att hon har hittat nyckeln till engelska språket och börjar se logiken i ändelser och grammatiken. Hon börjar skilja på tex "mine" och "my"  eller "yours" och "you´r" vilket är intressant. :-) Meningarna börjar bli längre och tydligare samt med variation. Tex "Can I have a...." kan bli " I want a..." eller till och med "I think I want a.....today"  Det är långa meningar för en åttaåring som i princip bara börjat med att lära sig lite rim och ramsor mm.

Hur går det för mig här då? Tja....bra antar jag :-) MEN jag har börjat märka av mina stela leder...:-(  Nu sista veckan har jag varken gått på yoga eller massage och det märks direkt på stelheten.... Mina leder ömmar på morgonen och jag börjar bli lite vätskesvullen i händer och vader- precis som tidigare. Jag ska försöka ta tag i Yogan igen och ser fram mot att få påbörja en till behandlingsperiod med massage/ ajurveda i början av februari. Jag inser lite sorgset att jag antagligen kommer att få tillbaka min stelhet när jag kommer hem till Sverige eftersom jag inte har tillgång till samma behandlingar där, men det kan vara klokt att få in rutiner med yoga eftersom jag med den kan göra en hel del själv för att motverka värk.

Hemma i kylslagna Sverige har tydligen inkommande vatten till mitt hus frusit. Det är första gången någonsin det händer. Maria skulle dit och vattna Johannas blommor i söndags och det var inget vatten i kranarna. Kommunen skulle komma och stänga av inkommande vatten igår och jag hoppas att en vän som har byggfirma ska kunna tina rören och på något vis isolera dem, om än tillfälligt, för att det inte ska hända igen. Det har tydligen frysit eftersom det varit kallt och ingen har spolat i kranarna plus att ett rasskydd har åkt in under huset precis vid inkommande vatten. Men jag vet att det har legat en skiva över "hålet" och dt var där även förra vintern utan att fryssa, men jag antar att det var häjden av otur i år att det har varit så kallt precis nu när Johanna är här. Nu är det bara att hoppas att inget frusit sönder...MEN jag kan inget göra härifrån hursomhelst utan bara hoppas på att jag har hjälp av kunnigt folk på plats :-)

Nu ska jag gå in i duschen och sen krypa till sängs. Jag är trött och behöver en rejäl natts sömn. Imorgon antar jag att det blir en dag med barnen- antagligen på stranden. Vi kommer oss inte så långt utanför cliffen om det strejkas. Hoppas bara det är EN dags strejk så att vi kommer oss till templet på torsdag. Dalai Lama kommer hit till Varkala för första gången och ska inviga den hinduiska tempelfestivalen. Busslaster från hela indien har börjat anlända hit och jag misstänker att det kommer att bli ENORMT mycket folk! Vi ska försöka ta oss dit och lyssna. Det vore absolut spännande att få en skymt av en så stor ledare/ författare/ livslärare som Dalai Lama. Hur ofta i livet får man en chans till det? Hoppas jag kan ladda upp detta blogginlägg ikväll, annars får jag göra det imorgon. Mitt internet är fruktansvärt segt idag- värre än vanligt och det tar flera minuter att öppna upp enklaste sida...

Önskar er alla en underbar kväll.

Varmaste kramarna / EwaM

****

Tisdag 28/12 23.30

****

Sitter och halvsover...trött och sliten efter dagens resa till Trivandrum. Visst är det intresant att besöka en stor och larmande stad för ett par timmar men oerhört krävande. Det är högljutt, smutsigt och trångt. För att inte tala om varmt. Jag bokade "min chaufför" Sabu eftersom vi skulle ha barnen med och jag visste att det skulle bli alldeles för jobbigt för dem att vistas i larmet och hettan mer än maximalt ett par timmar. Det visade sig vara sant. De var helt slut. Likaså Johanna som fick huvudvärk. Då var det skönt att vi hade bil och slapp ta tåget hem.

****

Egentligen var jag inte i behov av att "shoppa" något. Jag har allt jag behöver -och lite till- här i mitt enkla lilla hus. Men jag hade tre önskemål på min "lista" på saker jag inte lyckats få tag på i Varkala och drömmer om att få lyxa till vardagen med; Avokado, Ost och en konservöppnare.

****

På Big Bazaar som ligger på MG Road fick jag  iallafall tag på öppnaren. Men varken avokado eller ost. Jag förklarade för Sabu att jag ville ha tag på ost och han är en bra detektiv. Vi åkte till en grossist (som bara hade processed cheese i konserv som alla andra) och han tipsade oss om ytterligare en "stor" mataffär som var "bra" sorterad på MG Road, "Spencers" Sabu tog oss dit och DÄR hittade jag både ost OCH avokado! Lyckan var fullkomlig!!!! Nu har jag och Johanna avnjutit en halv STOR avokado var med citronpeppar och jag kan lova- det var ljuvligt.... På Spencers hittade jag även varmkorv (!) i konserv gjord på kyckling. Jag köpte en burk bara för att ungarna ska få prova. Korv finns ju inte här och NU har jag ju dessutom en konserväppnare! (Känner mig lyxig trots att modellen är både konstig och racklig) Osten ligger i kylen- oprovad- jag vill vara lycklig en stund innan jag kanske blir besviken över smaken ELLER lycklig över att jag hittade god ost, lyckan blir liksom längre då ;-)

****

Ett missnöje hann jag ju självklart med i Trivandrum. Jag bet sönder en kindtand... När vi åt Fish Biyriani så var det en bit av ett ryggben i fiskbiten som jag missade och bet till, varav en bit av en kindtand lossnade :-( Jag kollade in en tandläkare i Trivandrum men han hade inte tid just då- och jag orkade inte vänta. Vi ska tydligen ha en bra tandläkare här i Varkala så jag får ringa till honom istället. Tyvärr inte imorgon eftersom jag inte tar mig dit. Imorgon är det nämligen general strejk bland taxi och rickshawförare i hela Kerala. Så det blir att stanna hemma och ta det lugnt. Skönt det också :-) Det ska onekligen bli lite spännande att gå till tandläkaren här i Indien- särskilt i denna lilla fiskeby...;-)

****

Jag har inte hunnit göra något av de saker jag "tänkt" hinna den senaste veckan. Det är så trevligt att ha besök från Sverige och dessutom har det varit jul. Men efter nyår tänker jag ta nya tag och se till att sätta sprätt på de pengar jag har kvar från insamlingen. Lite har redan "gått åt" under julen. En slant här och där till de jag VET har det tufft samt till att finansiera inköpet av en madrass till murarens hjälpreda. Imorgon ska jag försöka göra klart mitt och Johannas lilla projekt "pannlampor" som jag tänkte dela ut till nyårspresent till de familjer jag har valt ut tidigare. Det har blivit en hel del pengar "över" som tillsammans med de pengar Olivia själv har samlat in med sina klasskamrater troligen kommer att gå till det barnhem Renadev stödjer. Jag har hört mig för en del och förstått att hans arbete där är ovärderligt och viktigt. Kanske hinner vi besöka det medans Jphanna och Matilda ännu är här, det skulle säkert vara intressant för dem att följa med. Likaså lärorikt för våra barn att inse att vi har det otroligt bra i Sverige.

****

Dagarna går sin gilla gång här i Varkala. Olivia har blivit lite förkyld och går omkring och nyser. Men glad och go ändå. Hon trivs minst lika bra som jag och jag frågade senast igår om hon längtade hem och svaret var snabbt och koncist- Nej. Hon har funnit sig tillrätta otroligt bra och jag är så stolt över hennes stora framsteg beträffande engelskan, varje dag! Hon vill inte att jag alls ska varken läsa meny åt henne- eller beställa de gånger vi äter ute på restaurang - nu vill hon göra allt det själv och gör det nästan helt utan bekymmer. Hon gillar även att läsa på engelska skyltar och se engelska barnfilmer. Varje dag frågar hon om nya ord att memorera samt om diverse gramattiska ordföljder är rätt. Det verkar som att hon har hittat nyckeln till engelska språket och börjar se logiken i ändelser och i grammatiken. Hon börjar skilja på tex "mine" och "my"  eller "yours" och "you´r" vilket är intressant. :-) Meningarna börjar bli längre och tydligare samt med variation. Tex "Can I have a...." kan bli " I want a..." eller till och med "I think I want a.....today"  Det är långa meningar för en åttaåring som i princip bara börjat med att lära sig lite rim och ramsor mm.

****

Hur går det för mig här då? Tja....bra antar jag :-) MEN jag har börjat märka av mina stela leder...:-(  Nu sista veckan har jag varken gått på yoga eller massage och det märks direkt på stelheten.... Mina leder ömmar på morgonen och jag börjar bli lite vätskesvullen i händer och vader- precis som innan min resa. Jag ska försöka ta tag i Yogan igen och ser fram mot att få påbörja en till behandlingsperiod med massage/ ajurveda i början av februari. Jag inser lite sorgset att jag antagligen kommer att få tillbaka min stelhet när jag kommer hem till Sverige, åtminstone en del av den, eftersom jag inte har tillgång till samma behandlingar där, men det kan vara klokt att få in rutiner med yoga eftersom jag med den kan göra en hel del själv för att motverka värk.

****

Hemma i kylslagna Sverige har tydligen inkommande vatten till mitt hus frusit. Det är första gången någonsin det händer. Maria skulle dit och vattna Johannas blommor i söndags och det var inget vatten i kranarna. Kommunen skulle komma och stänga av inkommande vatten igår och jag hoppas att en vän som har byggfirma ska kunna tina rören och på något vis isolera dem, om än tillfälligt, för att det inte ska hända igen. Det har tydligen frysit eftersom det varit kallt och ingen har spolat i kranarna PLUS att ett rasskydd har åkt in under huset precis vid inkommande vatten. Men jag vet att det har legat en skiva över "hålet" och det var där även förra vintern utan att frysa, men jag antar att det var höjden av otur i år att det har varit så kallt precis nu när Johanna är här. Nu är det bara att hoppas att inget frusit sönder...MEN jag kan inget göra härifrån hursomhelst utan bara hoppas på att jag har hjälp av kunnigt folk på plats :-)

****

Nu ska jag gå in i duschen och sen krypa till sängs. Jag är trött och behöver en rejäl natts sömn. Imorgon antar jag att det blir en dag med barnen- antagligen på stranden. Vi kommer oss inte så långt utanför cliffen om det strejkas. Hoppas bara det är EN dags strejk så att vi kommer oss till templet på torsdag. Dalai Lama kommer hit till Varkala för första gången och ska inviga den hinduiska tempelfestivalen. Busslaster från hela indien har börjat anlända hit och jag misstänker att det kommer att bli ENORMT mycket folk! Vi ska försöka ta oss dit och lyssna. Det vore spännande att få en skymt av en så stor ledare/ författare/ livslärare som Dalai Lama. Hur ofta i livet får man en chans till det?

****

Hoppas jag kan ladda upp detta blogginlägg ikväll, annars får jag göra det imorgon. Mitt internet är fruktansvärt segt idag- värre än vanligt och det tar flera minuter att öppna upp enklaste sida...

****

*Allt löser sig, sa han och bajsade i vasken*

****

Sitter i skuggan på altanen och andas uuut. Det har varit en rörig och oerhört hektisk morgon. Självklart strulade allt som kunde strula. Bilen som bokades via The Preeth missades. TROTS att jag dubbelcheckat och lämnat flightuppgifter för bara några dagar sedan... Innebörden blev att ingen hämtade mina gäster som blev strandsatta på flygplatsen. Typiskt nog så hade Johanna bytt mobil precis innan avfärd så hon hade inte mina Indiska telefonnummer heller... Tillslut efter ett evigt väntande på en bil som inte kom så tog dom en Rickshaw till Varkala. Då hade "The Preeth" börjat efterlysa dem via flygplatsens security och skickat dit en annan bil. Men flygplatsen är stor och har du väl gått ut- får du inte gå in igen. Självklat gick dom ut i morse eftersom de förväntade sig att bli hämtade.

****

GISSA om jag har varit orolig....och hur GLAD jag blev när de äntligen dör upp här! Rickshaw föraren hade iallafall hittat till ABBA, för den restaurangen kom Johanna ihåg och därifrån hade de fått namnet på Hus Nordica som hon då mindes. MEN det är inte heller lätt att hitta Hus Nordica eftersom det ligger lite avsides på en lugn liten återvändsgränd. Men de lyckades. Tur i detta fall att Varkala är en liten bondhåla och inte en jätte stor stad :-)

****

När de väl kom fram fick de äntligen frukost och Johanna fick vila en stund. Hon sover ännu och jag ska snart väcka henne. Flickorna leker och man märker knappt av dem- som vanligt. Olivia är jättelycklig att de äntligen kommit. Vi har väntat och väntat och i morse klev vi ju upp redan klockan sex för att invänta dem vid sjutiden. Halv elva var de här.

****

Nu ska vi avnjuta dagen med ett besök på "Black Beach" och sen en god middag och tidig kväll. Imorgon ska vi planera julen. Ungarna längtar efter julklappar och själv tycker jag det känns helt overkliget att det snart är julafton och +33 grader i skuggan...

****

Önskar er alla en riktigt fin dag och hoppas ni inte har "snöat in" helt och hållet ;-) / EwaMaria

****

Sitter i skuggan på altanen och andas uuut. Det har varit en rörig och oerhört hektisk morgon. Självklart strulade allt som kunde strula. Bilen som bokades via The Preeth missades. TROTS att jag dubbelcheckat och lämnat flightuppgifter för bara några dagar sedan... Innebörden blev att ingen hämtade mina gäster som blev strandsatta på flygplatsen. Typiskt nog så hade Johanna bytt mobil precis innan avfärd så hon hade inte mina Indiska telefonnummer heller... Tillslut efter ett evigt väntande på en bil som inte kom så tog dom en Rickshaw till Varkala. Då hade "The Preeth" börjat efterlysa dem via flygplatsens security och skickat dit en annan bil. Men flygplatsen är stor och har du väl gått ut- får du inte gå in igen. Självklat gick dom ut i morse eftersom de förväntade sig att bli hämtade.

****

GISSA om jag har varit orolig....och hur GLAD jag blev när de äntligen dör upp här! Rickshaw föraren hade iallafall hittat till ABBA, för den restaurangen kom Johanna ihåg och därifrån hade de fått namnet på Hus Nordica som hon då mindes. MEN det är inte heller lätt att hitta Hus Nordica eftersom det ligger lite avsides på en lugn liten återvändsgränd. Men de lyckades. Tur i detta fall att Varkala är en liten bondhåla och inte en jätte stor stad :-)

****

När de väl kom fram fick de äntligen frukost och Johanna fick vila en stund. Hon sover ännu och jag ska snart väcka henne. Flickorna leker och man märker knappt av dem- som vanligt. Olivia är jättelycklig att de äntligen kommit. Vi har väntat och väntat och i morse klev vi ju upp redan klockan sex för att invänta dem vid sjutiden. Halv elva var de här.

****

Nu ska vi avnjuta dagen med ett besök på "Black Beach" och sen en god middag och tidig kväll. Imorgon ska vi planera julen. Ungarna längtar efter julklappar och själv tycker jag det känns helt overkliget att det snart är julafton och +33 grader i skuggan...

****

Önskar er alla en riktigt fin dag och hoppas ni inte har "snöat in" helt och hållet ;-) / EwaMaria

Natten har varit problematisk för sömnen. Vildhundarna håller serenad överallt eftersom det är fullmåne och det prasslar i varenda buske. Aktiviteten ute har varit hög i natt som en riktig varulvsnatt. Det verkar bli samma aktivitet inatt. Hundarna ylar överallt mot månen. Jag ska INTE nattsudda lika "brutalt"i natt som igår, eftersom Johanna och Matilda landar i Trivandrum 03.45 imorgonbitti så de är nog här vid 06.30-tiden. Jag har skickat Sabu att hämta dem så jag vet att de kommer fram ordentligt. Det är skönt att ha en ordentlig bil som väntar och hittar, när man är trött och bara vill komma fram- istället för att leta en taxi i kaoset med en chaufför som ofta kör som en galning och inte hittar hit till vårt hus. Det finns betydligt fler dåliga chaufförer än bra, kan man lungt säga. Hur mycket pengar eller dödshot jag skulle vara under så skulle jag inte köra i Trivandrums kaotiska trafiksituation.

I dag har det varit en väldigt konstig dag. Jag har varit väldigt seg av för lite sömn men har också haft mycket funderingar och livsöden som har passerat genom mina öron och tankar. Jag har fått ta del av insikten om hur skört livet här i Kerala kan vara och hur lätt underbara människor som drömmer om en dräglig tillvaro, kan hamna i svår knipa, jagade av lånehajar som ständigt stramar åt "det oskrivna" och kräver skyhöga räntor tills familjer får gå utblottade från hus och hem som de slitit hårt med. Här är det sociala skyddsnätet noll. Faller man så faller man hårt och brutalt och blir överkörd och tillbaka backad över. Tänker spontant på spindeln jag nyss såg som skadad kämpade för sitt liv men blev bortförd av ett gäng små myror. De små lurade i skuggan och de hugger brutalt underifrån om de får blodvittring och chansen. Så är det även i verkliga livet. Man ska tydligen se till att städa ordentligt  i hörnen.

Jag kände mig trött och sliten när jag kom på min behandling. Både av sorgliga nyheter, bristen på sömn och annat som försöker kila in en skavande sten i min sko. När jag kom till "kliniken" såg alla direkt att jag var trött. Jag sa att jag sovit för lite pga fullmånen, vilket ju faktiskt var sanning- om än bara halva. Då ändrade de mitt massageprogram idag och jag fick en skön avslappnande massage och en hel timmes "Dhara". Det är en behandling där varm olja rinner ner i pannan när man ligger på rygg. Den återföljs av en skön huvud och ansiktsmassage. Otroligt avslappnande. Timmen kändes som tio minuter och huvudet kändes så mycket mer utvilat efteråt. När jag kom ut från kliniken så reagerade jag direkt på den otroliga färgprakten i naturen! Ja jag har sett den förr, men ändå inte SETT den. Alla färger framträdde nästan väl skarpt. Som att jag dragit upp färgkontrasten lite väl hårt på ett foto. En blå pressenning som jag inte lagt märke till förr inne på en gård, var nästan smärtsamt blå. När jag kom hem duschade jag av mig och la mig en halvtimme och vilade. När jag åter klev upp hade färgseendet stabiliserat sig till det normala. Intressant att hjärnan kan "överreagera" på färger efter en timmes så total avslappning som behandlingen var.

I kväll har vi suttit på ABBA en stund. Ätit en seafoodsalad (min favorit) och druckit en Moijitos. Det var skönt att surra med tjejerna en stund och kolla av planerna inför julen. Nu ska jag bara stämma av med Johanna och så ska vi väl få den här julen att bli minnesvärd :-)

Men NU ska jag göra kväll.Olivia har somnat trots protester att somna ensam ikväll eftersom jag ville sitta utanför en stund som vanligt. I kväll har vi ytterdörren öppen så hon fick känslan av sällskap. När vi kom hem var det nämligen en jätte-spindel på golvet inne. Olivia gick in, det var strömavbrott och hon hade bara pannlampan. Då kände hon hur något rusade över hennes fot. Hon brukar inte reagera på insekterna men denna gång var hon så oförberedd så hon skrek till. Jag försökte klappa den med en sko men de jäklarna är så snabba och den for under sängen. Men med sopkvasten fick jag fram den och klappade ihjäl den. Vi kunde dock fnissa lite i eländet och Olivia sa att det var tur att den inte sprang över golvet imorgon bitti när Johanna och Matilda kommer, då hade de väl vänt om de sett den som det första på sin semester här i Indien ;-) Det är mycket insekter just nu och det brukar tydligen vara så direkt efter monsunen, så det ska bli mindre när det blir torrare... Imorgon ska vi hänga upp ett mygg-nät över extrasängen så våra gäster kan sova tryggt ;-)

Ha en underbar kväll och stressa inte ihjäl dig i julstöket. Det viktigaste är inte att ha skinande rent och mängder av mat- det viktigaste är att komma ihåg varför vi EGENTLIGEN firar jul och umgås...<3 / EwaMaria

Natten har varit problematisk för sömnen. Vildhundarna håller serenad överallt eftersom det är fullmåne och det prasslar i varenda buske. Aktiviteten ute har varit hög i natt, som en riktig varulvsnatt. Det verkar bli samma aktivitet  denna natt. Hundarna ylar överallt mot månen.

****

Jag ska INTE nattsudda lika "brutalt"i natt som igår, eftersom Johanna och Matilda landar i Trivandrum 03.45 imorgonbitti så de är nog här vid 06.30-tiden. Jag har skickat Sabu att hämta dem så jag vet att de kommer fram ordentligt. Det är skönt att ha en ordentlig bil som väntar och hittar, när man är trött och bara vill komma fram- istället för att leta en taxi i kaoset med en chaufför som kanske kör som en galning och säkert inte hittar hit till vårt hus. Det finns betydligt fler dåliga chaufförer än bra, kan man lungt säga. Hur mycket pengar eller dödshot jag skulle vara under så skulle jag inte köra i Trivandrums kaotiska trafiksituation någon tid på dygnet.

****

I dag har det varit en väldigt konstig dag. Jag har varit väldigt seg av för lite sömn men har också haft mycket funderingar och livsöden som har passerat genom mina öron och tankar. Jag har fått ta del av insikten om hur skört livet här i Kerala kan vara och hur lätt underbara människor som drömmer om en dräglig tillvaro, kan hamna i svår knipa, jagade av lånehajar som ständigt stramar åt "det oskrivna" och kräver skyhöga räntor tills familjer får gå utblottade från hus och hem som de slitit hårt med. Här är det sociala skyddsnätet noll. Faller man så faller man hårt och brutalt och blir överkörd och tillbaka backad över.

****

Tänker spontant på spindeln jag nyss såg som skadad kämpade för sitt liv men blev bortförd av ett gäng små myror. De små lurade i skuggan och de hugger brutalt underifrån om de får blodvittring och chansen. Så är det även i verkliga livet. Man ska tydligen se till att städa ordentligt  i hörnen, vilket jag aldrig riktigt har lärt mig.

****

Jag kände mig trött och sliten när jag kom på min behandling. Både av sorgliga nyheter, bristen på sömn och annat som försöker kila in en skavande sten i min sko. När jag kom till "kliniken" såg alla direkt att jag var trött. Jag sa att jag sovit för lite pga fullmånen, vilket ju faktiskt var sanning- om än bara halva. Då ändrade de mitt massageprogram idag och jag fick en skön timmes avslappnande massage och en hel timmes "Dhara".

****

Dhara är en behandling där varm olja rinner ner i pannan när man ligger på rygg. Den återföljs av en skön huvud och ansiktsmassage. Otroligt avslappnande. Timmen kändes som tio minuter och huvudet kändes så mycket mer utvilat efteråt. När jag kom ut från kliniken så reagerade jag direkt på den otroliga färgprakten i naturen! Ja jag har sett den förr, men ändå inte SETT den. Alla färger framträdde nästan väl skarpt. Som att jag dragit upp färgkontrasten lite väl hårt på ett foto. En blå pressenning som jag inte lagt märke till förr inne på en gård, var nästan smärtsamt blå. När jag kom hem duschade jag av mig och la mig en halvtimme och vilade. När jag åter klev upp hade färgseendet stabiliserat sig till det normala. Intressant att hjärnan kan "överreagera" på färger efter en timmes så total avslappning som behandlingen var.

****

I kväll har vi suttit på ABBA en stund. Ätit en seafoodsalad (min favorit) och druckit en Moijitos. Det var skönt att surra med tjejerna en stund och kolla av planerna inför julen. Nu ska jag bara stämma av med Johanna och så ska vi väl få den här julen att bli minnesvärd :-) Under mellandagarna ska jag åka till Renadevs by och kanske Johanna vill följa med till barnhemmet... Hon anländer mer pannlampor imorgon så då blir det batteri-köp och sen att dela ut lamporna i de butiker jag vill hjälpa samt till en del hem utan elektricitet.

****

Men NU ska jag göra kväll.Olivia har somnat trots protester att somna ensam ikväll eftersom jag ville sitta utanför en stund som vanligt. I kväll har vi ytterdörren öppen så hon fick känslan av sällskap. När vi kom hem var det nämligen en jätte-spindel på golvet inne. Olivia gick in, det var strömavbrott och hon hade bara pannlampan. Då kände hon hur något rusade över hennes fot. Hon brukar inte reagera på insekterna men denna gång var hon så oförberedd så hon skrek till. Jag försökte klappa ihjäl den med en sko men de jäklarna är så snabba och den for under sängen. Men med sopkvasten fick jag fram den och klappade ihjäl den.

****

Vi kunde efteråt fnissa lite i eländet och Olivia sa att det var tur att den inte sprang över golvet imorgon bitti när Johanna och Matilda kommer, då hade de väl vänt om de sett den som det första på sin semester här i Indien ;-) Det är mycket insekter just nu och det brukar tydligen vara så direkt efter monsunen, så det ska bli mindre när det blir torrare... Imorgon ska vi hänga upp ett mygg-nät över extrasängen så våra gäster kan sova tryggt ;-)

****

Ha en underbar kväll och stressa inte ihjäl dig i julstöket. Det viktigaste är inte att ha skinande rent och mängder av mat- det viktigaste är att komma ihåg varför vi EGENTLIGEN firar jul och umgås...<3 / EwaMaria

...sitter ute i den svarta tropiskt varma natten och njuter av ljuden av naturen. Jag har suttit ute flera timmar och skrivit/ pratat med vänner och min kära familj. Johanna och Matilda har nu startat sin resa neråt Sverige för att stiga på planet mot Indien imorgon.

Jag känner mig oerhört fridfull inuti. Lätt i sinnet och har en harmoni och en inre säkerhet som det är många år sen jag känt. Jag är i fas med livet- trots vissa motgångar- så är det precis det HÄR som är mitt liv. Nuet. Jaget.

Tiden står stilla. Ändå rusar den fram- en paradox på mitt mående.

Jag känner mig inte på något sätt odödlig eller "stor", snarare känner jag en litenhet gentemot omvärlden som fått mig att förstå världens enorma storhet och hur små vi människor egentligen är. MEN att även en enda liten människa kan göra skillnad i det stora. Likväl som en liten sten som med vattnets hjälp kan gröpa ur en stor...allt handlar om att låta tiden ha sin gång och ha tålamod att inse att förändringar som ska bli långvariga och hållbara tar tid.

Jag har hittat hem. Inuti. Jag har förstått att jag inte kan förlita mig på att omgivningen alltid ska fungera som JAG vill. Att allt bara ska "flyta på" och att motgångar  alltid är av ondo. Jag känner mig stärkt av känslan av att tiden faktiskt inte arbetar mot oss människor utan med oss. Jag förlitar mig på mig själv och min förmåga att faktiskt göra mitt liv till det absolut bästa liv förutsättningarna ger mig och för mig är det att hjälpa andra.

Innan jag åkte hit kände jag mig dränerad på ork och energi. Det var som att jag ständigt gav och gav och att människor i min omgivning bara krävde eller gav dålig energi tillbaka. Jag förstod inte alls att det var jag själv som måste stänga av kranen till att ta åt mig av -det jag tror- är omgivningens krav på mig. Jag tyckte det var otroligt svårt att säga "nej" och att sätta gränser. Jag behövde fly bort och tänka.

Var jag än "flydde" tidigare så fann jag inte lugnet utan bara mer saker och människor som jag tyckte ställde krav och "dränerade mig" förr eller senare. Tillslut hamnade jag i en ond cirkel där ALLT "stal energi"- även positiva ting. Jag var helt enkelt i så fruktansvärt ofas med mig själv att jag inte såg allt det vackra- iallafall inte det vackra som faktiskt finns inom mig själv.

Det är "fult" att älska sig själv. Och om man nu gör det så är man "ego". ALLA andra människor ska komma i första hand. Sen- om man har ork över- så tar man hand om sig själv.

Jantelagen förföljer oss alla;

1. Du skall icke tro, att du är något.

2. Du skall icke tro, att du är lika god som vi.

3. Du skall icke tro, att du är klokare än vi.

4. Du skall icke tro, att du är bättre än vi.

5. Du skall icke tro, att du vet mer än vi.

6. Du skall icke tro, att du är förmer än vi.

7. Du skall icke tro, att du duger något till.

8. Du skall icke skratta åt oss.

9. Du skall icke tro, att någon bryr sig om dig.

10. Du skall icke tro, att du kan lära oss något.

Allt detta finns inom de flesta av oss. Sorgligt nog.

Men om jag inte överhuvudtaget får tillåtelse att älska mig själv- vem ska då kunna älska MIG? Om jag inte VET vem jag själv är- och kan älska/ respektera MIG- vad är jag då? Hur ska då JAG kunna veta att den personen som SÄGER att han/hon älskar MIG verkligen gör det- om jag inte ens kan älska och uppskatta mig själv?

Nu har jag knappt gjort annat än tänkt i två månader. Mycket har fallit på plats. Jag har förstått att jag  ÄR en "hjälpare" och det är ofta därför jag möter människo-öden som berör mig. Men jag behöver inse att jag inte kan bära allas bördor- det är inte rätt sätt att hjälpa någon. Det är istället att själpa mig själv- och det är precis det jag höll på att göra.

Jag har sista åren fullständigt dränerat mig själv på ork. Just genom att sätta allt och alla före mina egna behov. Jag har trott att det ska vara så, under ett helt långt liv. Jag är uppvuxen med en mamma som har sett det som sin plikt- och ofta låtit oss andra få höra det också, om än omedvetet. Det har format mig mer än jag kunnat ana. Men trots att jag älskar och respekterar  min mamma oerhört högt- vill jag inte bli som hon när jag blir gammal. Jag vill inte sitta med en massa drömmar som jag aldrig uppfyllde och säga att jag aldrig "hann" eller "hade möjlighet". istället för att säga som det är- att jag aldrig vågade ta steget.

Min mamma har många drömmar hon aldrig har uppfyllt. Hon har istället till viss mån blivit lite bitter på att hon inte tog chansen. Men egentligen så ser hon inte alla chanser hon faktiskt hade- men valde att inte ta. Vi människor har en förmåga att göra precis det- välja att inte se. Eller bara se det vi VILL se. Ofta väljer vi då att se "andras" fel och känna oss som offer på ett eller annat vis. Många av oss är formade så. Våra föräldrar har gett oss det i modersmjölken- inte av elakhet eller egoism- snarare för att DE fått det i sin.

"Du ska inte tro att du är något"

*ler sorgset*

Så många av oss människor som går omkring ett HELT LIV och söker efter oss själva genom andra, dövar det genom alkohol eller andra missbruk, gräver ner oss i livsviktigheter för att slippa känna eller andra flyktbeteenden - när det enda vi egentligen skulle behöva göra är att se oss själva. Verkligen SE oss själva och acceptera, älska och respektera det vi ser.

Vad är det då vi egentligen SER hos oss själva?

Oplockade ögonbryn? Fula ben? Fet rumpa?

Magfläsk? Raggarsträng till naveln?

Finnar? Skelögdhet? Sneda tänder?

Gäddhäng? Dubbelhaka? Rynkor?

*jag måste le*

Jag VET vad JAG brukar se...och fortfarande ser...men jag försöker att låta annat överlysa alla bristerna. Jag försöker att se alla mina positiva egenskaper. Jag vågar känna att jag "är något"

Jag är NÅGON.

Jag ÄR!

Här och nu.

Var är DU?

Titta dig själv i ögonen i spegeln någon kväll. Titta djupt in. Inga grimaser eller annat larv för att du inte vågar fundera. Titta IN....vad ser du? VEM ser du där inne? Vad drömmer den människan om? Vad vill du?

Vem ÄR DU?

*Kärleken finns inom oss alla*

...sitter ute i den svarta tropiskt varma natten och njuter av ljuden av naturen. Jag har suttit ute flera timmar och skrivit/ pratat med vänner och min kära familj. Johanna och Matilda har nu startat sin resa neråt Sverige för att stiga på planet mot Indien imorgon.

****

Jag känner mig oerhört fridfull inuti. Lätt i sinnet och har en harmoni och en inre säkerhet som det är många år sen jag känt. Jag är i fas med livet- trots vissa motgångar- så är det precis det HÄR som är mitt liv. Nuet. Jaget.

Tiden står stilla. Ändå rusar den fram- en paradox på mitt mående.

****

Jag känner mig inte på något sätt odödlig eller "stor", snarare känner jag en litenhet gentemot omvärlden som fått mig att förstå världens enorma storhet och hur små vi människor egentligen är. MEN att även en enda liten människa kan göra skillnad i det stora. Likväl som en liten sten som med vattnets hjälp kan gröpa ur en stor...allt handlar om att låta tiden ha sin gång och ha tålamod att inse att förändringar som ska bli långvariga och hållbara tar tid.

****

Jag har hittat hem. Inuti. Jag har förstått att jag inte kan förlita mig på att omgivningen alltid ska fungera som JAG vill. Att allt bara ska "flyta på" och att motgångar  alltid är av ondo. Jag känner mig stärkt av känslan av att tiden faktiskt inte arbetar mot oss människor utan med oss. Jag förlitar mig på mig själv och min förmåga att faktiskt göra mitt liv till det absolut bästa liv förutsättningarna ger mig och för mig är det att hjälpa andra.

****

Innan jag åkte hit kände jag mig dränerad på ork och energi. Det var som att jag ständigt gav och gav och att människor i min omgivning bara krävde eller gav dålig energi tillbaka. Jag förstod inte alls att det var jag själv som måste stänga av kranen till att ta åt mig av -det jag tror- är omgivningens krav på mig. Jag tyckte det var otroligt svårt att säga "nej" och att sätta gränser. Jag behövde fly bort och tänka.

****

Var jag än "flydde" tidigare så fann jag inte lugnet utan bara mer saker och människor som jag tyckte ställde krav och "dränerade mig" förr eller senare. Tillslut hamnade jag i en ond cirkel där ALLT "stal energi"- även positiva ting. Jag var helt enkelt i så fruktansvärt ofas med mig själv att jag inte såg allt det vackra- iallafall inte det vackra som faktiskt finns inom mig själv.

****

Det är "fult" att älska sig själv. Och om man nu gör det så är man "ego". ALLA andra människor ska komma i första hand. Sen- om man har ork över- så tar man hand om sig själv. Men vi behöver ta hand om oss själva för att ha något att ge till andra. Att ta hand om oss själva är faktiskt den största gåvan till våra nära och kära.

****

Jantelagen förföljer oss alla;

1. Du skall icke tro, att du är något.

2. Du skall icke tro, att du är lika god som vi.

3. Du skall icke tro, att du är klokare än vi.

4. Du skall icke tro, att du är bättre än vi.

5. Du skall icke tro, att du vet mer än vi.

6. Du skall icke tro, att du är förmer än vi.

7. Du skall icke tro, att du duger något till.

8. Du skall icke skratta åt oss.

9. Du skall icke tro, att någon bryr sig om dig.

10. Du skall icke tro, att du kan lära oss något.

****

Allt detta finns inom de flesta av oss. Sorgligt nog.

****

Om jag inte överhuvudtaget får tillåtelse att älska mig själv- vem ska då kunna älska MIG? Om jag inte VET vem jag själv är- och kan älska/ respektera MIG- vad är jag då? Hur ska då JAG kunna veta att den personen som SÄGER att han/hon älskar MIG verkligen gör det- om jag inte ens kan älska och uppskatta mig själv?

****

Nu har jag knappt gjort annat än tänkt i två månader. Mycket har fallit på plats. Jag har förstått att jag  ÄR en "hjälpare" och det är ofta därför jag möter människo-öden som berör mig. Men jag behöver inse att jag inte kan bära allas bördor- det är inte rätt sätt att hjälpa någon. Det är istället att själpa mig själv- och det är precis det jag höll på att göra.

****

Jag har sista åren fullständigt dränerat mig själv på ork. Just genom att sätta allt och alla före mina egna behov. Jag har trott att det ska vara så, under ett helt långt liv. Jag är uppvuxen med en mamma som har sett det som sin plikt- och ofta låtit oss andra få höra det också, om än omedvetet. Det har format mig mer än jag kunnat ana. Men trots att jag älskar och respekterar  min mamma oerhört högt- vill jag inte bli som hon när jag blir gammal. Jag vill inte sitta med en massa drömmar som jag aldrig uppfyllde och säga att jag aldrig "hann" eller "hade möjlighet". istället för att säga som det är- att jag aldrig vågade ta steget.

****

Min mamma har många drömmar hon aldrig har uppfyllt, även om hon inte direkt uttalar dem eller beklagar sig så ser jag det i hennes blick. Hon har istället till viss mån blivit lite bitter på att hon inte tog chansen. Men egentligen så ser hon inte alla chanser hon faktiskt hade- men valde att inte ta. Vi människor har en förmåga att göra precis det- välja att inte se, se att vi faktiskt även gör aktiva val när vi inte väljer. Eller att vi bara ser det vi VILL se. Ofta väljer vi då att se "andras" fel och känna oss som offer på ett eller annat vis. Jag tror att de allra flesta av oss på ett eller annat sätt är formade så. Våra föräldrar har gett oss det i modersmjölken- inte av elakhet eller egoism- snarare för att DE fått det i sin.

Så många av oss människor som går omkring ett HELT LIV och söker efter oss själva genom andra, dövar det genom alkohol eller andra missbruk, gräver ner oss i livsviktigheter, våra barns liv eller olika flyktbeteenden - när det enda vi egentligen skulle behöva göra är att se oss själva. Verkligen SE oss själva och acceptera, älska och respektera det vi ser.

Oplockade ögonbryn? Fula ben? Fet rumpa?

Magfläsk? Raggarsträng till naveln?

Finnar? Skelögdhet? Sneda tänder?

Gäddhäng? Dubbelhaka? Rynkor?

****

*jag måste le*

****

Jag VET vad JAG brukar se...och fortfarande ser...men jag försöker att låta annat överlysa alla bristerna. Jag försöker att se alla mina positiva egenskaper. Jag vågar känna att jag "är något"

Jag är NÅGON.

Här och nu.

Just nu lever jag mitt liv i ett fattigt land långt borta från min vardagliga verklighet. Jag lever enkelt och har få faciliteter som jag i vanliga fall ser som självklara. Här har livet skalat bort allt onödigt. Jag omger mig av fattigdom, svält och mycket misär. Men jag är omgiven av leenden. Människor som hoppas och tror. Människor som trots motgångar och kastlöshet håller huvudet ovanför vattenytan. Jag är imponerad och rörd in till själens innersta vrår över den stolthet som många gånger finns innanför de svarta ögonen trots mager krum kropp och trasiga kläder.

****

Se dig själv i ögonen i spegeln någon kväll. Titta djupt in. Inga grimaser eller annat larv för att du inte vågar fundera. Titta IN....vad ser du? VEM ser du där inne? Vad drömmer den människan om? Vad vill du?

Vem ÄR DU? Jag har börjat söka efter MITT sanna jag och har insett att den lilla stenen gröpte inte ur den stora på ett dygn eller två, men envisheten i naturen lyckades tillslut- med oändligt tålamod...

****

Det är aldrig försent att förändra sitt liv och VI i väst har ett oerhört försprång jämfört med många andra- trots att vi klagar på hur "dåligt" vi har det och ofta har tappat tron på oss själva...

****

*Kärleken finns inom oss alla*

/ Ewamaria

*Fridfullhet är dagens ledord. Eftertanke är ordet jag ger till dig*

Några dagar sen jag skrev sist. Men det har inte hänt så mycket här. Lugnet råder och nu har Olivia gått på jul-lov. Skönt att slippa kliva upp på morgnarna.

Vi längtar och räknar timmarna tills Johanna och Matilda kommer ner om några dagar. Det ska bli så otroligt mysigt att få rå om dem två veckor! Olivia planerar och filosoferar vad hon och Matilda ska pyssla med. Det är så mycket Olivia vill visa och berätta om. Jag hoppas deras besök här kommer att vara lyckosamt för alla och att deras magar håller sig i schack medan de är här. Jag får tänka på att återgå till det skonsamma, dvs. inte använda kranvatten till något- utan bara buteljvatten. Våra magar har vant oss vid kranvattnet. Iallafall till matlagning, tandborstning och sådant. Olivia har inte varit dålig i magen en endaste gång och min har varit finfin sen jag hade mitt sexdagars toa-race efter tre veckor här. Nu använder vi knappast handsprit längre, bara när vi går på restauranger som vi inte känner till. Olivia kan dricka milkshake, äta glass och jag frossar i sallad och färska grönsaker utan problem. Men vattenkvalitén här i kranarna är förvånansvärt bra och lokalbefolkningen dricker det utan problem. Det finns många källvatten ådror i berget som hela byn ligger antingen på eller strax intill.

Igår tillbringade vi dagen vid poolen så Olivia fick bada i flera timmar. Första pooldagen på länge.  Tyvärr så brände Olivia sig lite på axlarna trots spf 30 så idag blir det skuggläge för henne också. Jag håller mig alltid i skuggan eftersom jag inte vill solskada min hud och sen gå på ajurveda behandlingarna. Sola är inte viktigt helt enkelt. Min behandling är viktigare.

Jag hade tänkt hinna besöka Renadevs by i veckan, samt ett barnhem han är engagerad i, men det har varit fullt upp för honom med annat, inom kulturen, så det får bli efter jul. Insamlade pengar ligger i tryggt förvar på banken i Sverige fortfarande. Jag har dock lämnat över en summa för egen del till en gammal farbror som har det tufft. Han som syr kläder i det lilla skjulet jag berättat om tidigre. Min "tunika/ klänning" jag beställde blev otroligt välsydd och jag betalade honom ett rejält överpris. Han behövde verkligen få bra betalt. Leendet ville aldrig ta slut. Han är en farbror som knappast skulle ta emot "allmosor" men han var lycklig för att hans arbete blev uppskattat och att han fick betalt i överkant. Tunikan/ klänningen tänkte jag ge bort till någon som behöver den bättre- bara jag hittar en lämplig "kandidat". Han sydde den efter en tunika- modell jag hade med mig från Sverige som jag snart nött upp eftersom den är min favorit, men den han sydde blev betydligt mer välsydd än den jag hade med mig. Han till och med fodrade den :-)

Idag ska jag tvätta kläder igen och hänga ut. Det blåser lite så det är bra torkväder. Kläderna slits otroligt fort här nere och det börjar bli akutläge för mig att få tag på nya underkläder- vilket inte är det lättaste i denna fiskeby. Då måste jag nog ta mig in till Trivandrum och det är en rejäl dagsresa. Men det blir en sväng in dit innan jul, eftersom det är en del mat som jag känner att jag bara MÅSTE få tag på- bland annat OST! Jag längtar fruktansvärt mycket efter just ost...! Kaviar har jag haft med mig och den är snart slut- men Johanna har fått i uppgift att köpa med sig flera tuber. Hur ska jag kunna äta ägg utan kaviar? ;-) *I-lands problem*

Igårkväll var jag ute en spontan kvälls-sväng på klippan och tog mig två drinkar, Moijitos, med Rita. Det var jättemysigt. Första "utekvällen" sen jag kom ner om man räknar bort Mias mysiga födelsedagsfest förstås ;-) Alkohol är liksom inte "min grej" men det är gott ibland. Jag märker dock att jag är väldigt lättpåverkad eftersom jag dricker så sällan. Å andra sidan tror jag INTE det var några "treor" de där drinkarna- snarare "tolvor" ;-)

Imorgon måste jag in till Varkala. Jag har inga pengar uthämtade. Jag måste in på ATM och hämta ut. Hoppas bara det FINNS pengar...ofta är pengarna i bankomaten slut. Jag måste även fylla på mitt kort till mobiltelefonen eftersom jag tänkte ring mina flickor. Det känns som att det är hundra år sen jag pratade med dem sist, men eftersom Skype är så rackligt här så blir det så...enda gångerna skype funkar skapligt är sena nätter eller tidiga morgnar- och då sover ju antingen jag eller de i Svedala :-(  Nåja, jag är glad att vi har facebook och mejl och kan skriva till varandra där. Kärleken övervinner ju ändå :-) Jag blev lycklig när jag lyckades lägga upp ett fotoalbum på fejan idag med lite lågupplösta bilder av vårt liv härifrån, jag undrar varför det är så mycket svårare att få in dem på bloggen? Men jag har märkt att internet segar fruktansvärt mycket när jag ska öppna .se domäner- så det kanske är därför....? Albumet med 16 bilder  jag la upp på fejjan tog nästan 25 minuter att ladda in *skrattar gott* Igår tankade jag hem ett 5 minuters Youtube-klipp musik- det tog en halvtimme! ,-) Jag kommer ALDRIG mer att klaga på uppkopplingen i Sverige *L*

Nu ska jag ta och ordna oss lite lunch. Det får bli något i all enkelhet hemma. Sen är det bara att ta tag i tvätten!

Skickar en massa kärlek till er "over there" och hoppas att ni inte sitter fast i snökaoset som verkar råda i större delen av europa...

Söndag 19 dec 13.20

****

Några dagar sen jag skrev sist. Men det har inte hänt så mycket här. Lugnet råder och nu har Olivia gått på jul-lov. Skönt att slippa kliva upp på morgnarna.

****

Vi längtar och räknar timmarna tills Johanna och Matilda kommer ner om några dagar. Det ska bli så otroligt mysigt att få rå om dem två veckor! Olivia planerar och filosoferar vad hon och Matilda ska pyssla med. Det är så mycket Olivia vill visa och berätta om. Jag hoppas deras besök här kommer att vara lyckosamt för alla och att deras magar håller sig i schack medan de är här. Jag får tänka på att återgå till det skonsamma, dvs. inte använda kranvatten till något- utan bara buteljvatten. Våra magar har vant oss vid kranvattnet. Iallafall till matlagning, tandborstning och sådant. Olivia har inte varit dålig i magen en endaste gång och min har varit finfin sen jag hade mitt sexdagars toa-race efter tre veckor här. Nu använder vi knappast handsprit längre, bara när vi går på restauranger som vi inte känner till. Olivia kan dricka milkshake, äta glass och jag frossar i sallad och färska grönsaker utan problem. Men vattenkvalitén här i kranarna är förvånansvärt bra och lokalbefolkningen dricker det utan problem. Det finns många källvatten ådror i berget som hela byn ligger antingen på eller strax intill.

****

Igår tillbringade vi dagen vid poolen så Olivia fick bada i flera timmar. Första pooldagen på länge.  Tyvärr så brände Olivia sig lite på axlarna trots rejält med spf 30 så idag blir det skuggläge för henne också. Jag håller mig alltid i skuggan eftersom jag inte vill solskada min hud och sen gå på ajurveda behandlingarna. Sola är inte viktigt helt enkelt. Min behandling är viktigare. Olivias axlar svider inte, och jag smörjer dem med aloevera flera ggr/dag så rodnaden är nog borta imorgon.

****

Jag hade tänkt hinna besöka Renadevs by i veckan, samt det barnhem han är engagerad i, men det har varit fullt upp för honom med annat, inom kulturen, så det får bli efter jul. Insamlade pengar ligger i tryggt förvar på banken i Sverige fortfarande. Jag har dock lämnat över en summa för egen del till en gammal farbror som har det tufft. Han som syr kläder i det lilla skjulet jag berättat om tidigre. Min "tunika/ klänning" jag beställde blev otroligt välsydd och jag betalade honom ett rejält överpris. Han behövde verkligen få bra betalt. Leendet ville aldrig ta slut. Han är en farbror som knappast skulle ta emot "allmosor" men han var lycklig för att hans arbete blev uppskattat och att han fick betalt i överkant. Tunikan/ klänningen tänkte jag ge bort till någon som behöver den bättre- bara jag hittar en lämplig "kandidat". Han sydde den efter en tunika- modell jag hade med mig från Sverige som jag snart nött upp eftersom den är min favorit, men den han sydde blev betydligt mer välsydd än den jag hade med mig. Han till och med fodrade den :-)

****

Idag ska jag tvätta kläder igen och hänga ut. Det blåser lite så det är bra torkväder. Kläderna slits otroligt fort här och det börjar bli akutläge för mig att få tag på nya underkläder- vilket inte är det lättaste i denna fiskeby. Då måste jag nog ta mig in till Trivandrum och det är en rejäl dagsresa. Men jag tror det blir en sväng in dit innan jul, eftersom det är en del mat som jag känner att jag bara MÅSTE få tag på- bland annat OST! Jag längtar fruktansvärt mycket efter just ost...! Kaviar har jag haft med mig och den är snart slut- men Johanna har fått i uppgift att köpa med sig flera tuber. Hur ska jag kunna äta ägg utan kaviar? ;-) *I-lands problem*

****

Igårkväll var jag ute en spontan kvälls-sväng på klippan och tog mig två drinkar, Moijitos, med Rita. Det var jättemysigt. Första "utekvällen" sen jag kom ner om man räknar bort Mias mysiga födelsedagsfest förstås ;-) Alkohol är liksom inte "min grej" men det är gott ibland. Jag märker dock att jag är väldigt lättpåverkad eftersom jag dricker så sällan. Å andra sidan tror jag INTE det var några "treor" de där drinkarna- snarare "tolvor" ;-)

****

Imorgon måste jag in till Varkala. Jag har inga pengar uthämtade. Jag måste in på ATM och hämta ut. Hoppas bara det FINNS pengar...ofta är pengarna i bankomaten slut. Jag måste även fylla på mitt kort till mobiltelefonen eftersom jag tänkte ring mina flickor. Det känns som att det är hundra år sen jag pratade med dem sist, men eftersom Skype är så rackligt här så blir det så...enda gångerna skype funkar skapligt är sena nätter eller tidiga morgnar- och då sover ju antingen jag eller de i Svedala :-(  Nåja, jag är glad att vi har facebook och mejl och kan skriva till varandra där. Kärleken övervinner ju ändå :-)

****

Jag blev lycklig när jag lyckades lägga upp ett fotoalbum på fejan idag med lite lågupplösta bilder av vårt liv härifrån, jag undrar varför det är så mycket svårare att få in dem på bloggen? Men jag har märkt att internet segar fruktansvärt mycket när jag ska öppna .se domäner- så det kanske är därför....? Albumet med 16 bilder  jag la upp på fejjan tog nästan 25 minuter att ladda in *skrattar gott* Igår tankade jag hem ett 5 minuters Youtube-klipp - det tog en halvtimme! ,-) Jag kommer ALDRIG mer att klaga på uppkopplingen i Sverige *L*

****

Nu ska jag ta och ordna oss lite lunch. Det får bli något i all enkelhet hemma. Sen är det bara att ta tag i tvätten!

Skickar en massa kärlek till er "over there" och hoppas att ni inte sitter fast i snökaoset som verkar råda i större delen av europa...

****

Önskar er alla en underbar dag / EwaMaria

Morgonen har gått i lugnets tecken. Jag har bara tagit hand om mig själv och mina egna tankar. Efter frukost så gick jag ner med Rita en stund på stranden. Det är skönt väder idag, lite soldisigt så det är inte olidligt hett. Det var skönt att få simma. Det är som att vågorna sköljer bort många oroliga tankar och ger själen möjlighet att andas igen. Jag träffade Renidev, den pensionerade läraren som jag ska arbeta lite ideellt med. Han har fullt upp just nu med att hjälpa till med de kulturella arrangemang som pågår. Vi ska försöka möta upp senare i veckan för att göra någon typ av planering. Just nu behöver jag ett par dagar för mig själv. Man kan inte helhjärtat hjälpa någon annan om man inte själv känner sig relativt hel. Då blir det bara fel.

Idag tänkte jag på min mamma och pappa. HUr svårt mamma har att leva med pappa ibland. Hur svårt hon har att förstå hans lugn och tålamod. Det stressar henne och retar henne eftersom hon är ganska temperamentsfull. Jag förstår henne- ibland. Men mest förstår jag pappa. Jag förstår också att mitt lugna sinne retar de som inte har tålamod. De kan se min brist på ilska som arrogans eller översitteri och känner sig än mer ilskna eftersom jag har svårt att ilskna till ordentligt. Jag känner mest sorg när människor omkring mig är sura eller arga. Förr blev jag ofta väldigt ledsen och tog åt mig. Ilska och bråk fick snarare mina ögon att tåras än min ilska att vakna. Idag har jag lärt mig att inte ta åt mig så mycket. Jag förstår att den som är ilsken måste få vara det. Även när det går ut över mig. MEN jag har tänkt lite längre än så- vill jag inte delta i konflikten så behöver jag inte. Jag har rätten att välja själv. Endast JAG har möjligheten att styra mina egna tankar och känslor. Jag väljer oftast att inte ens ta upp vapnet för strid- jag står hellre bara kvar och iakttar. Jag tänker ofta på en fråga vi chefer fick på en chefsutvecklingsdag för änge sedan. Några ord jag själv alltid tar upp i mina föreläsningar eller kurser i olika sammanhang. Frågan lyder; Hur börjar en konflikt?

Alla tittade på varandra. Vi tyckte frågan var lite konstig och ändå självklar. Någon sa tillslut; "Till exempel om man blir påhoppad eller känner sig orättvist behandlad eller i behov att försvara sig" Alla vi andra tyckte att svaret var bra och utförligt och nickade instämmande.

Fel! Sa kursledaren. Det är inte alls början av en konflikt. Det är ett påhopp eller angrepp men ingen konflikt. Konflikten börjar DU- inte angriparen. När DU väljer att gå i försvar- då har vi en konflikt!

Det han sa är SÅ SANT. Men det var en vinkling jag inte alls tänk på förr. Men de sista 20 åren har jag burit dessa kloka ord inombords. En konflikt startas alltid av försvararen- inte av angriparen. Vi kan välja att stiga åt sidan eller försvara oss.

Oftast kommer instinkten som en blixt- och vi går i försvarsposition. Vi vill ju självklart försvara oss i strid! Vi tänker inte på att vi precis börjat striden- just genom försvar. Att istället för att attackera tillbaka försöka sansat förklara sin situation eller syn på saken är ofta en betydligt bättre lösning än att attackera tillbaka. Inte alltid- men ofta.

Detta är något jag verkligen försöker anamma, mer och mer i mitt liv. Det går självklart inte alltid- ibland tjurar även jag ihop, men jag försöker iallafall. Dock retar det en del. Det retar mer att vara lugn än att gå till angrepp tillbaka. För hur ska man fortsätta angripa någon som försöker att inte slå tillbaka? Då är det bättre att vända om och lämna situationen än att ta till strid. Iallafall oftast. Jag har valt att välja mina strider. Och jag väljer dem noggrant. Jag tror inte att man behöver vara ilsk eller arg till dem man älskar eller bryr sig om. Jag tror på furnuftets väg. Och furnuftet överskuggas alltid av ilskan. När man lyckas få undan ilskans rödfärgade ridåer brukar inte förnuftet stå där redo. Istället är det skammen som står där och vinkar. Då är det lättare att dra över det röda skynket igen istället för att försöka få Skammen att ge vika för förnuftet. Det är HÄR vi måste välja klokt. Ska vi ta oss vidare kan vi inte gå tillbaka samma väg. Vi måste ta oss förbi Skammens leende. Vi måste ignorera honom.

DET är verkligen inte lätt. Särskilt i "konflikter" där ingen anser att den har gjort något fel. Men när ena parten lägger ner vapnet och den andre fortfarande håller i sitt- då är det svårt att resonera. Det är väl där vi måste stanna upp och tänka. " Jag kan inte strida mer, för jag har ingen att strida mot. Antingen lägger jag ner vapnet eller så vänder jag och går från situationen. DÄR precis DÄR kan vi människor växa otroligt mycket inom oss själva. Många väljer istället att hålla kvar vapnet och dra den röda slöjan av ilska över sig och avvakta. Då blir vi stående där, beslöjade, utan möjlighet att vandra vidare. Ständigt på vår vakt mot de eventuella attacker vi förväntar oss.

JAG vill inte såt där med vapen och röd slöja. Därför har jag valt tålamodets väg- oftast. Jag väljer hellre att vända om och gå från situationen. Det finns vissa som kallar det konflikträdsla, jag kallar det snarare tålamod och förmåga att se över situationen och vad som finns bakom. Se över det röda skynket. Se det öppna blåa havet bakom, eller vad det nu kan vara...fridfullheten och känslan över att ha kontroll över sitt eget liv och sin egen situation. Att följa sitt eget hjärta.

Ingen kan vara fullkomlig. Ingen kan räcka till för alla. Men alla kan vi räcka till för oss själva. Alla kan vi också räcka ut en hand till dem som behöver det. Att räcka ut en hand till den som är aggressiv är ofta klokare än strid. Även om den väljer att inte ta den, så har du iallafall försökt. Du kan inte rädda en människa som är klädd i rött skynke. Den människan kan bara rädda sig själv...

Nu har jag filosoferat slut för denna gång. Nu måste jag in i duschen och få bort allt salt från hud och hår.

Önskar er ALLA en helt underbar dag och tänk på att ta hand om varandra...<3

16 dec. torsdag 13.00

****

Morgonen har gått i lugnets tecken. Jag har bara tagit hand om mig själv och mina egna tankar. Efter frukost så gick jag ner med Rita en stund på stranden. Det är skönt väder idag, lite soldisigt så det är inte olidligt hett. Det var skönt att få simma. Det är som att vågorna sköljer bort många oroliga tankar och ger själen möjlighet att andas igen. Jag träffade Renidev, den pensionerade läraren som jag ska arbeta lite ideellt med. Han har fullt upp just nu med att hjälpa till med de kulturella arrangemang som pågår. Vi ska försöka möta upp senare i veckan för att göra någon typ av planering. Just nu behöver jag ett par dagar för mig själv. Man kan inte helhjärtat hjälpa någon annan om man inte själv känner sig relativt hel. Då blir det bara fel. Just nu söker jag mig till lugnet...

****

Idag tänkte jag på min mamma och pappa. Hur svårt mamma har att leva med pappa ibland. Hur svårt hon har att förstå hans lugn och tålamod. Det stressar henne och retar henne eftersom hon är ganska temperamentsfull. Jag förstår henne- ibland. Men mest förstår jag pappa. Jag förstår också att mitt lugna sinne retar de som inte har tålamod. De kan se min brist på ilska som arrogans eller översitteri och känner sig än mer ilskna eftersom jag har svårt att ilskna till ordentligt. Jag känner mest sorg när människor omkring mig är sura eller arga. Förr blev jag ofta väldigt ledsen och tog åt mig. Ilska och bråk fick snarare mina ögon att tåras än min ilska att vakna. Idag har jag lärt mig att inte ta åt mig så mycket. Jag förstår att den som är ilsken måste få vara det. Även när det går ut över mig. MEN jag har tänkt lite längre än så- vill jag inte delta i konflikten så behöver jag inte. Jag har rätten att välja själv. Endast JAG har möjligheten att styra mina egna tankar och känslor. Jag väljer oftast att inte ens ta upp vapnet för strid- om det inte gäller liv eller död- jag står hellre bara kvar och iakttar.

****

Jag tänker ofta på en fråga vi chefer fick på en chefsutvecklingsdag för länge sedan. Några ord jag själv alltid tar upp i mina föreläsningar eller kurser i olika sammanhang. Frågan lyder; Hur börjar en konflikt?

Alla tittade på varandra. Vi tyckte frågan var lite konstig och ändå självklar. Någon sa tillslut; "Till exempel om man blir påhoppad eller känner sig orättvist behandlad eller i behov att försvara sig" Alla vi andra tyckte att svaret var bra och utförligt och nickade instämmande.

Fel! Sa kursledaren. Det är inte alls början av en konflikt. Det är ett påhopp eller angrepp men ingen konflikt. Konflikten börjar DU- inte angriparen. När DU väljer att gå i försvar- då har vi en konflikt!

Det han sa är SÅ SANT. Men det var en vinkling jag inte alls tänk på förr. De sista 15 åren har jag burit dessa kloka ord inombords. En konflikt startas alltid av försvararen- inte av angriparen. Vi kan välja att stiga åt sidan eller försvara oss. Oftast kommer instinkten som en blixt- och vi går i försvarsposition. Vi vill ju självklart försvara oss i strid! Vi tänker inte på att vi precis börjat striden- just genom försvar. Att istället för att attackera tillbaka försöka sansat förklara sin situation eller syn på saken är ofta en betydligt bättre lösning än att attackera tillbaka. Inte alltid- men ofta.

****

Detta är något jag verkligen försöker anamma, mer och mer i mitt liv. Det går självklart inte alltid- ibland tjurar även jag ihop, men jag försöker iallafall. Dock retar det en del människor. Det retar mer att vara lugn än att gå till angrepp tillbaka. För hur ska man fortsätta att angripa någon som försöker att inte slå tillbaka?

****

Då är det bättre att vända om och lämna situationen än att ta till strid. Iallafall oftast. Jag har valt att välja mina strider. Och jag väljer dem noggrant. Jag tror inte att man behöver vara ilsk eller arg till dem man älskar eller bryr sig om. Jag tror på furnuftets väg. Och furnuftet överskuggas alltid av ilskan. När man lyckas få undan ilskans rödfärgade ridåer brukar inte förnuftet stå där redo. Istället är det skammen som står där och vinkar. Då är det lättare att dra över det röda skynket igen istället för att försöka få Skammen att ge vika för förnuftet. Det är HÄR vi måste välja klokt. Ska vi ta oss vidare kan vi inte gå tillbaka samma väg. Vi måste ta oss förbi Skammens leende. Vi måste ignorera honom.

****

DET är verkligen inte lätt. Inte för någon. Särskilt i "konflikter" där ingen anser att den har gjort något fel. Men när ena parten lägger ner vapnet och den andre fortfarande håller i sitt- då är det svårt att resonera. Det är väl där vi måste stanna upp och tänka. " Jag kan inte strida mer, för jag har ingen att strida mot. Antingen lägger jag ner vapnet eller så vänder jag och går från situationen. DÄR precis DÄR kan vi människor växa otroligt mycket inom oss själva. Många väljer istället att hålla kvar vapnet och dra den röda slöjan av ilska över sig och avvakta. Då blir vi stående där, beslöjade, utan möjlighet att vandra vidare. Ständigt på vår vakt mot de eventuella attacker vi förväntar oss. Medan vår "fiende" för länge sedan lagt ner sitt vapen och lämnat arenan och vi, om vi lyssnat till förnuftet, skulle slippa stå kvar och avvakta.

****

JAG vill inte stå där med vapen och röd slöja. Därför har jag valt att försöka vandra tålamodets väg- oftast. Jag väljer hellre att vända om och gå från situationen. Det finns vissa som kallar det konflikträdsla, jag kallar det snarare tålamod och förmåga att se över/bortom situationen och vad som finns bakom. Se över det röda skynket. Se det öppna blåa havet bakom, eller vad det nu kan vara...fridfullheten och känslan över att ha kontroll över sitt eget liv och sin egen situation. Att följa sitt eget hjärta. Att argumentera med en stridsberedd människa i oändlighet är ingen idé. Förnuftet hör inte genom slöjan.

****

Ingen kan vara fullkomlig. Ingen kan räcka till för alla. Men alla kan vi räcka till för oss själva. Alla kan vi också räcka ut en hand till dem som behöver det. Att räcka ut en hand till den som är aggressiv är ofta klokare än strid. Även om den stridande väljer att inte ta den, så har du iallafall försökt. Du kan inte rädda en människa som är klädd i rött skynke. Den människan kan bara rädda sig själv...

****

Idag är jag klädd i en vacker röd klänning. Jag ser inte det röda i den som ilska, snarare som kärlekens färg. Jag har en otrolig harmoni inombords som gör att jag orkar se saker och konflikter omkring mig utan att bli irriterad eller arg. Jag har insett att jag inte kan tillfredsställa alla och jag tänker inte ens försöka. Jag kan bara vara precis den jag är- och förhoppningsvis älskas för det. Jag tänker inte bli någon annan. Jag har varit det en gång- under många år- och så förskräckligt olycklig utan att jag förstod det förrän efteråt. Jag hade anpassat mitt liv för att passa in i en mall som inte var min. INGEN ska behöva anpassa sig efter en mall som  JAG skapar, likaväl som jag inte ska behöva anpassa mig efter någon annans. Vi har alla i sista hand ett fritt val hur vi vill känna. Jag vill känna harmoni.

Vad vill DU känna?

****

Nu har jag filosoferat slut för denna gång. Nu måste jag in i duschen och få bort allt salt från hud och hår.

****

Tack för den här tiden och jag önskar dig all lycka och kärlek som går att uppbringa...

I dag är en trött dag. Jag har pysslat med mina hemuppgifter och gjort precis det som krävts- inget mer. En liten promenad vid stranden kändes befriande men jag bara vadade i vattenbrynet, kände inte för att simma idag. Jag har funderat mycket. Funderat på hur saker och ting kan förändras snabbt. Hur lite vi egentligen vet om framtiden och om våra medmänniskor. Jag känner inte för att blogga om just dessa tankar mer än så, eftersom jag vill hålla det utanför offentlighetens ljus. Men jag vill bara säga att de första raderna är tillägnade en fin kille med ett väldigt fint hjärta som nu valt att inte slå följe med mig längre. Jag förstår honom till fullo. Jag kan inte ge honom det han så väl behöver. Våra vägar går inte tillräckligt paralellt. Vi har olika mål, olika värderingar och så olika tankar på vad kärlek innebär. Men jag älskar honom för den fina person han är och önskar honom glädje- och framförallt harmoni...

Nu stänger jag det kapitlet.

Behandlingen i dag var som vanligt oerhört befriande. Det känns inte bara befriande från värk utan även som att alla spänningar i kroppen försvinner. Jag nästan svävar ut från kliniken varje gång. Lätt på stegen och med ett leende som fastnat på läpparna. Att möta dessa ständigt leende och nyfikna människorna gör inte saken sämre. Barn vinkar glatt och tittar nyfiket, kvinnor ler. Männens uppskattande blickar försöker jag faktiskt att ignorera. Jag har valt att titta ner eller bort när jag möter "män i flock" , det är skönast och enklast. Jag försöker att ha en sjal över armarna och går aldrig i shorts utan alltid i långkjol eller byxor.

I morgon ska jag åka in till Varkala om jag orkar. Det beror på hur varmt det är och hur bra jag sover inatt. Jag behöver ta ut mer pengar och så ska jag ladda min mobil. Det går bara på ett par ställen, här finns inga laddningscheckar :-) Min dator har pajat. Inte min lilla notebook, utan min gamla laptop. Det var visserligen väntat, men jag hade hoppats på att den skulle hålla Indienresan ut. Den pajade för drygt en vecka sen. Troligen så klarade den inte av den otroligt jobbiga fukten som monsunen medförde. Även min mobiltelefon krånglade ett tag, den slog av sig själv hela tiden och min lilla notebook gick överhuvudtaget inte ATT slå av under ungefär en vecka... Men nu verkar det som att  både mobben och notebooken har repat sig själva. Laptopen verkar dock inte repa sig...här finns absolut inget ställe att lämna in en laptop för lagning, så det blir väl att skrota den... jag ska ge den ett par dagars torka så får jag se om den vill fungera igen, vore iallafall bra att få tömma den på eventuella dokument och foton som jag vill ha kvar- även om det inte är så många...

Nu sitter vildkatterna här och glor. De väntar på att få överbliven pasta från middagen. De söta små liven :-) Det är kul att ha lite husdjur även här :-D

Önskar er ALLA en underbar eftermiddag/ kväll. Hoppas ni har mer julstämning än jag....Jag längtar oerhört mycket efter lussebullar, julost, must och Ris a la malta...restan kan kvitta ;-)

Bamsekramen med expresspaket till Svedalas vinterlandskap :-) / EwaMaria

I dag är en trött dag. Jag har pysslat med mina hemuppgifter och gjort precis det som krävts- inget mer. En liten promenad vid stranden kändes befriande men jag bara vadade i vattenbrynet, kände inte för att simma idag. Jag har funderat mycket. Funderat på hur saker och ting kan förändras snabbt. Hur lite vi egentligen vet om framtiden och om våra medmänniskor. Jag känner inte för att blogga om just dessa tankar mer än så, eftersom jag vill hålla det utanför offentlighetens ljus. Jag vill bara säga att de första raderna är tillägnade en fin kille med ett väldigt fint hjärta som nu valt att inte slå följe med mig längre. Jag förstår honom till fullo. Jag kan inte ge honom det han så väl behöver. Våra vägar går inte tillräckligt paralellt. Vi har olika mål, olika värderingar och så olika tankar på vad kärlek innebär. Men jag älskar honom för den fina person han är och önskar honom glädje- och framför allt

Behandlingen i dag var som vanligt oerhört befriande. Det känns inte bara befriande från värk utan även som att alla spänningar i kroppen försvinner. Jag nästan svävar ut från kliniken varje gång. Lätt på stegen och med ett leende som fastnat på läpparna. Att möta dessa ständigt leende och nyfikna människorna gör inte saken sämre. Barn vinkar glatt och tittar nyfiket, kvinnor ler. Männens uppskattande blickar försöker jag faktiskt att ignorera. Jag har valt att titta ner eller bort när jag möter "män i flock" , det är skönast och enklast. Jag försöker att ha en sjal över armarna och går aldrig i shorts utan alltid i långkjol eller byxor.

****

I morgon ska jag åka in till Varkala om jag orkar. Det beror på hur varmt det är och hur bra jag sover inatt. Jag behöver ta ut mer pengar och så ska jag ladda min mobil. Det går bara på ett par ställen, här finns inga laddningscheckar :-) Min dator har pajat. Inte min lilla notebook, utan min gamla laptop. Det var visserligen väntat, men jag hade hoppats på att den skulle hålla Indienresan ut. Den pajade för drygt en vecka sen. Troligen så klarade den inte av den otroligt jobbiga fukten som monsunen medförde.

****

Även min mobiltelefon krånglade ett tag, den slog av sig själv hela tiden och min lilla notebook gick överhuvudtaget inte ATT slå av under ungefär en vecka... Men nu verkar det som att  både mobben och notebooken har repat sig själva de senaste dagarna. Laptopen verkar dock inte repa sig...här finns absolut inget ställe att lämna in en laptop för lagning, så det blir väl att skrota den... jag ska ge den ett par dagars torka så får jag se om den vill fungera igen, vore iallafall bra att få tömma den på eventuella dokument och foton som jag vill ha kvar- även om det inte är så många...

****

Nu sitter vildkatterna här och glor. De väntar på att få överbliven pasta från middagen. De söta små liven :-) Det är kul att ha lite husdjur även här :-D

****

Önskar er ALLA en underbar eftermiddag/ kväll. Hoppas ni har mer julstämning än jag....Jag längtar oerhört mycket efter lussebullar, julost, must och Ris a la malta...resten kan kvitta ;-)

****

I dag vänder jag blad. Ett nytt kapitel i mtt liv skapas. Ett friskt, tomt blad som ska fyllas med intryck och erfarenheter som dagen för med sig. Jag lever i nuet. Jag tänker inte slösa min energi på sådant som känns negativt i hjärtat. Jag tänker inte skämmas över att jag mår bra och känner att jag har en meningsfull tillvaro här där jag känner att jag gör nytta för många människor- inklusive mig själv.

Jag skulle kunna välja att ständigt vara frustrerad över allt som inte fungerar som jag vill här i detta "landet tvärt emot" men jag har valt att bara acceptera och se livet som det faktiskt är- helt olikt det jag är van vid hemma. Det är otroligt fashinerande att leva så här. I symbios med naturen och där jag inte kan påverka mer än precis det som just nu finns framför mig och göra det bästa av det.

Det har hänt mycket i mitt liv och i mitt inre sen i oktober. Mycket som har fått mig att förstå hur viktigt mitt liv är och hur otroligt fantastiskt livet kan vara om vi bara grabbar tag i det och ger oss själva chansen att leva. Hemma i Sverige är vi ofta överösta av materiella ting och soffan, tv;n och mobiltelefonen styr ofta vår vardag. Vi slänger in maten i kylen,i ugnen, på spisen och vi blir förbannade om det vi ska handla är slut på affären. Här är vi tacksamma över att det finns NÅGOT av det vi ska ha i affären. Dessutom behöver vi besöka många olika affärer för att få ihop de allra simplaste saker på vår lista.

Hemma i Sverige hade jag under det sista året total idetorka beträffande matlagningen. Det kändes som att jag lagade samma rätter dag ut och dag in- trots det enorma utbud butikerna har och det faktum att jag faktiskt älskar att laga mat. På något vis blev jag "mättad" av det otroliga utbud som finns och min egna fantasi förtvinade. Här i Varkala har den vaknat på nytt. Jag handlar mat i små smutsiga skyffen med mängder av flugor. Jag är glad och tacksam om kylskåpet håller matvarorna fräscha en dag eller två- utan längre strömavbrott. Jag köper kryddor, bönor, linser och grönsaker jag aldrig sett förr- och har inga recept att gå efter, bara magkänslan. Ibland blir det bra- ibland mindre bra. Men jag har iallafall hittat tillbaka till lusten att skapa näringsrika måltider utan att vara beroende av mejerivaror,buljong, konserver, halvfabrikat osv.

Ibland kan jag sakna en tv. Iallafall det kulturella utbud som den faktiskt kan ge. Samt att få höra mitt eget språk. Ibland kan jag också sakna triviala program såsom NCIS, CSI Så ska det låta eller IDOL. Sådant som egentligen inte ger något annat än en stunds frånvaro från nuet. Jag har filmer med mig. Bland annat alla säsonger av Sopranos. Men jag har inte tagit mig för att titta ännu. Kvällarna ägnas åt att sitta på altanen och njuta eller läsa en bra bok. Kanske är det nyttigt för mig att inte ha tv? Jag har nog blivit mer närvarande utan...

Jag och Olivia läser mycket tillsammans. Vi spelar spel och umgås på ett annat sätt än hemma. Det är jag tacksam för. Vi har hittat en gyllene medelväg där vi både får våran egna privata tid och tid gemensamt.

Nu idag ska jag bara vara hemma. Förutom att jag ska på min behandling som vanligt. Jag tänkte annars bara vila och känna lugnet i vardagliga ting. Jag är ganska trött eftersom det blev väldigt sent igår- igen. Men nu känns det skönt att det är sista veckan på skolan. Sista veckan som väckarklockan behöver ringa. Sen är det jullov.

Nu ska jag ta och renbädda sängen, diska undan frukosten och sopa golven. Sen ska jag ta en promenad efter stranden och insupa dofterna från havet och känslan av sand under fötterna. Vid stranden ska jag ställa mig en stund, låta vågorna smeka mina fötter, vinden mitt hår och fridfullheten min själ. Jag ska släppa taget om den olustkänsla jag haft ett par dagar i magen. Den ska få sväva fritt över havet ut över horisonten. Jag behöver inte bära på den mer. Jag är fri från det ansvaret.

Det blir en vacker dag idag också....

Ta hand om varandra / EwaMaria

15/12 onsdag 10.30

I dag vänder jag blad. Ett nytt kapitel i mtt liv skapas. Ett friskt, tomt blad som ska fyllas med intryck och erfarenheter som dagen för med sig. Jag lever i nuet. Jag tänker inte slösa min energi på sådant som känns negativt i hjärtat. Jag tänker inte skämmas över att jag mår bra och känner att jag har en meningsfull tillvaro här i Varkala där jag känner att jag gör nytta för många människor- inklusive mig själv.

****

Jag skulle kunna välja att ständigt vara frustrerad över allt som inte fungerar som jag vill här i detta "landet tvärt emot" men jag har valt att bara acceptera och se livet som det faktiskt är- helt olikt det jag är van vid hemma. Det är otroligt fashinerande att leva så här. I symbios med naturen och där jag inte kan påverka mer än precis det som just nu finns framför mig och göra det bästa av det.

****

Det har hänt mycket i mitt liv och i mitt inre sen i oktober. Mycket som har fått mig att förstå hur viktigt mitt liv är och hur otroligt fantastiskt livet kan vara om vi bara grabbar tag i det och ger oss själva chansen att leva. Hemma i Sverige är vi ofta överösta av materiella ting och soffan, tv;n, mobiltelefonen och känslan av att ständigt ha jour och finnas tillgänglig för omgivningen styr ofta vår vardag. Vi slänger in maten i kylen,i ugnen, på spisen och vi blir förbannade om det vi ska handla är slut på affären.

****

Här är vi tacksamma över att det finns NÅGOT av det vi ska ha i affären. Dessutom behöver vi besöka många olika affärer för att få ihop de allra simplaste saker på vår lista.

****

Hemma i Sverige hade jag under det sista året total idetorka beträffande matlagningen. Det kändes som att jag lagade samma rätter dag ut och dag in- trots det enorma utbud butikerna har och det faktum att jag faktiskt älskar att laga mat. På något vis blev jag "mättad" av det otroliga utbud som finns och min egna fantasi förtvinade.

****

Här i Varkala har den vaknat på nytt. Jag handlar mat i små smutsiga skyffen med mängder av flugor. Jag är glad och tacksam om kylskåpet håller matvarorna fräscha en dag eller två- utan längre strömavbrott. Jag köper kryddor, bönor, linser och grönsaker jag aldrig sett förr- och har inga recept att gå efter, bara magkänslan. Ibland blir det bra- ibland mindre bra. Men jag har iallafall hittat tillbaka till lusten att skapa näringsrika måltider utan att vara beroende av mejerivaror,buljong, konserver, halvfabrikat osv.

****

Ibland kan jag sakna en tv. Iallafall det kulturella utbud som den faktiskt kan ge. Samt att få höra mitt eget språk. Ibland kan jag också sakna triviala program såsom NCIS, CSI Så ska det låta eller IDOL. Sådant som egentligen inte ger något annat än en stunds frånvaro från nuet. Jag har filmer med mig. Bland annat alla säsonger av Sopranos. Men jag har inte tagit mig för att titta ännu. Kvällarna ägnas åt att sitta på altanen och njuta eller läsa en bra bok. Kanske är det nyttigt för mig att inte ha tv? Jag har nog blivit mer närvarande utan...

****

Jag och Olivia läser mycket tillsammans. Vi spelar spel och umgås på ett annat sätt än hemma. Det är jag tacksam för. Vi har hittat en gyllene medelväg där vi både får våran egna privata tid och tid gemensamt.

****

Nu idag ska jag bara vara hemma. Förutom att jag ska på min behandling som vanligt. Jag tänkte annars bara vila och känna lugnet i vardagliga ting. Jag är ganska trött eftersom det blev väldigt sent igår- igen. Men nu känns det skönt att det är sista veckan på skolan. Sista veckan som väckarklockan behöver ringa. Sen är det jullov.

****

Nu ska jag ta och renbädda sängen, diska undan frukosten och sopa golven. Sen ska jag ta en promenad efter stranden och insupa dofterna från havet och känslan av sand under fötterna.

****

Ta hand om varandra / EwaMaria

Tisadg 14 dec 19.00

Sitter på altanen och avnjuter en het och kryddstark stor kopp masala  chai. Jag har äntligen hittat de kryddor som ska vara i den och kan koka det hemma på gasspisen. Det blir flera koppar per dag av denna underbara dryck. Jag är nyss hemkommen från massage/ ajurveda behandlingen och behöver in i duschen för att få bort all olja. Men jag måste alltid vänta en stund innan jag duschar så att de färska örter de använder får verka maximalt innan jag tvättar av dem. Flera behandlingar nu har jag fått smärtlindring med örtknyten och het olja. Knytena friteras i oljan så det gäller för den som utför behandlingen att ha precision när knytet stämplas över kroppen och de leder/ muskler som behöver smärtlindring. Om örtknytet skulle stanna på kroppen en tiondels sekund för länge så bränner man sig ordentligt. Min massör är så oerhört proffsig att hela behandlingen med dessa heta knyten är så otroligt underbar och avkopplande. Första minuterna vid första behandlingen var jag lite nervös när jag hörde hur tygknytena fräste i wokgrytan med het olja. Men nu har jag fått tre entimmeslånga behandlingar och det är helt underbart för värkande leder. Här i Indien har läkaren kopplat ihop min värk och trötthet på ett helt annat vis än i Sverige. På ett oväntat vis. Han misstänker inte alls vanlig ledvärk eller reumatism utan han tror att det är psoriasis!

Jag fick ett skov av det när jag precis kom hit till Kerala. Jag har ju fått bekräftat i Sverige att jag har någon typ av psoriasis som kommer i skov ibland vid stress, men den håller sig enbart under höger fot och i hårbotten. Ingen annanstans på kroppen. Därför har den ju inte orsakat några större engagemang från min eller läkarnas sida. Nu kanske jag får tänka om. Läkaren här har från begynnelsen av min behandling inriktat sig på mina fötter och min hårbotten med olika oljor och örter. Likaså har jag fått två olika mediciner att dricka morgon och kväll. Han tror att värken kan sammankopplas med mina skov, som för övrigt nu nästan är helt borta. Intressant att nämna i sammanhanget är att värsta värken sitter på höger sida av kroppen, samma som foten som är angripen... Jag har aldrig sammankopplat det. Eftersom jag inte har tänkt på att det finns psoriasis som även sätter sig på leder, inte bara orsakar hudproblem. Jag ska försöka läsa om psoriasis och  prata mer med läkaren om hans tankar kring detta som för honom var en naturlig sammankoppling. Det är egentligen otroligt intressant att jag skulle behöva komma till ett fattigt land som Indien, som trots sin fattigdom har otroligt hög läkarkompetens, för att få en annan infallsvinkel på min värk som Svenska läkare inte lyckats behandla. Så bra i lederna som jag är nu är det åratal sen jag var, så min undran är ju nu; Kan läkaren här ha rätt?

Solen verkar äntligen ha fått fäste här i Varkala. Nu är det flera dagar och nätter sen sista regnet kom. Luften känns torrare och gatorna börjar sakta men säkert torka upp. Vissa ställen är fortfarande översvämmade och vi får vada, men inom några dagar borde det ha torkat upp.

Igår hade barnen luciafirande på skolan. Vi var på takterassen på hotellet intill det var jättemysigt och barnen sjöng så fint och stämningsfullt. Men julstämning är väldigt svårt att få bland palmerna. Jag tror det är lite lättare för dem som kommer ner nu på semester, för de har upplevt lite advent och julmys hemma i Sverige, vi åkte ju redan innan snön och vintern fick sitt fäste.

Direkt efter luciafirandet gick vi ner till ABBA restaurang. Mia som driver den fyllde år. Hon hade lyckats fixa både kex, skrattande kon mjukost, lagrad god hårdost och RÖTT VIN!!! Vilken lyx! Alla dessa ting är verkligen rariteter här i Varkala! Sådana saker som hemma är en självklarhet- känns nästan omöjligt att få tag på här. Här råder "alkoholförbud" vilket i praktiken innebär att det inte är lätt att få tag på BRA alkohol. Vad alkoholisterna dricker vill jag inte ens veta...rena rama rengöringsmedlena antagligen. Det finns ett ställe i Trivandrum som säljer vin. Jag tänkte ta mig dit nästa gång jag är dit. Tydligen finns det inte många sorter att välja mellan men det vore kul att besöka "systembolaget" :-)

Här i Varkala finns det ett par små avsides skyffen med galler som säljer inhemska spritsorter- sådant jag aldrig själv skulle våga köpa. Ibland kan de även sälja öl. En väninna hade hittat några dammiga Carlsberg där :-) Restaurangerna serverar öl och drinkar- men väldigt diskret. Om polisen kommer blir det väldigt dyra straff. ALLA VET att de serverar- men det sker i skymundan. I themuggar och absolut inga synliga flaskor om de inte har koll på vilka som passerar. Vissa restaurnager är "öppnare" med deras servering. Jag antar att det kräver sina mutor för att polisen inte ska "se" och alla är nöjda. ETT enda hotell här på klippan har tydligen alkoholtillstånd...

Några glas vin igår gav resultat idag. Jag var väldigt trött i morse och har känt mig sliten halva dagen *skrattar gott* Jag är varken van med sena kvällar eller alkohol. Vilket är skönt. Jag saknar varken det ena eller det andra egentligen. Iallafall inte dagen efter. Jag lever definitivt hellre ett liv helt utan alkohol än ett liv med ständig tillgång. Så mångas liv som gått till spillo på grund av alkoholen..då tänker jag inte bara på de "anhöriga" till en alkoholist, utan även vilket oerhört slöseri med sitt EGET liv om man ständigt behöver alkohol för att slappna av... livet är alldeles för mycket värt- likaså omgivningen. Med sorg iakttar jag de i min omgivning som behöver alkoholen för att klara dagarna/ kvällarna. Jag önskar att de en dag skulle besämma sig för att istället för att fly- börjar leva...

Nu ska jag ta mig en dusch och sen börja göra kvällsrutinerna. Olivia och jag håller på att läsa en bok som är så spännande! Hon har blivit så otroligt duktig på att läsa flytande. Nu är det sista veckan på skolan innan jullovet och det ska bli skönt att slippa stiga upp av väckarklockan på morgnarna ett par veckor. Katterna har tagit plats här på min altan och glor på mig. De väntar på kvällsmaten. Katten Måns och Indi. Indi som har varit skinn och ben har nu fått lite hull av veckor av matande. Men jag misstänker också att Måns har lite del i hennes "hull" Därför får hon extra mycket mat nu för att orka med de kattungar som säkert snart kommer. Hon är väldigt skygg fortfarande mot alla, men inte mot mig och Olivia. Här känner hon sig trygg. De smaragdgröna ögonen iakttar omgivningen med skepsis, men våra ljud känner hon igen. Ibörjan rymde hon bara jag ställde mig upp från stolen, nu kan jag gå in och ut, slamra och härja, utan att hon bryr sig och hon lägger sig gärna och vilar under min stol med sin rygg mot mina hälar.  Det känns bra :-) Hunden Sayeh har vi inte sett nu på flera veckor. Men sist hon var här såg hon glad och pigg ut. Jag hoppas hon har det bra någon annanstans :-)

Önskar er alla en underbar kväll. Jag är glad över alla fina mejl jag fått på facebook även om jag inte hunnit besvara dem alla. Tyvärr så är min uppkoppling på Skype oerhört dålig, det är bara vissa kvällar som det har fungerat skapligt. Jag har knappt pratat med min familj - det är två veckor sen jag pratade med någon av dem sist, men jag vet att de tänker på mig och finns där- och att de finns i mina tankar. Det är det viktigaste. På grund av tidsskillnaden så har jag ofta gått och lagt mig innan de är hemma från arbete/ skola och på morgonen när jag sitter en stund- då sover min svenska familj och mina vänner....

Älskar er och tänker på er.../ ewaMaria

Tisdag 14 dec 19.00

****

Sitter på altanen och avnjuter en het och kryddstark stor kopp masala  chai. Jag har äntligen hittat de kryddor som ska vara i den och kan koka det hemma på gasspisen. Det blir flera koppar per dag av denna underbara dryck. Jag är nyss hemkommen från massage/ ajurveda behandlingen och behöver in i duschen för att få bort all olja. Men jag måste alltid vänta en stund innan jag duschar så att de färska örter de använder får verka maximalt innan jag tvättar av dem.

****

Flera behandlingar nu har jag fått smärtlindring med örtknyten och het olja. Knytena friteras i oljan så det gäller för den som utför behandlingen att ha precision när knytet stämplas över kroppen och de leder/ muskler som behöver smärtlindring. Om örtknytet skulle stanna på kroppen en tiondels sekund för länge så bränner man sig ordentligt. Min massör är så oerhört proffsig att hela behandlingen med dessa heta knyten är så otroligt underbar och avkopplande. Första minuterna vid första behandlingen var jag lite nervös när jag hörde hur tygknytena fräste i wokgrytan med het olja. Men nu har jag fått tre entimmeslånga behandlingar och det är helt underbart för värkande leder.

****

Här i Indien har läkaren kopplat ihop min värk och trötthet på ett helt annat vis än i Sverige. På ett oväntat vis. Han misstänker inte alls ledvärk eller reumatism utan han tror att det är psoriasis!

Jag fick ett skov av det när jag precis kom hit till Kerala. Jag har ju fått bekräftat i Sverige att jag har någon typ av psoriasis som kommer i skov ibland vid stress, men den håller sig enbart under höger fot och i hårbotten. Ingen annanstans på kroppen. Vi har ingen psoriasis i släkten. Därför har den ju inte orsakat några större engagemang från min eller läkarnas sida. Nu kanske jag får tänka om. Läkaren här har från begynnelsen av min behandling inriktat sig på mina fötter och min hårbotten med olika oljor och örter. Likaså har jag fått två olika mediciner att dricka morgon och kväll. Han tror att värken kan sammankopplas med mina skov, som för övrigt nu nästan är helt borta. Intressant att nämna i sammanhanget är att värsta värken sitter på höger sida av kroppen, samma som foten som är angripen... Jag har aldrig sammankopplat det. Eftersom jag inte har tänkt på att det finns psoriasis som även sätter sig på leder, inte bara orsakar hudproblem. Jag ska försöka läsa om psoriasis och  prata mer med läkaren om hans tankar kring detta som för honom var en naturlig sammankoppling. Det är egentligen otroligt intressant att jag skulle behöva komma till ett fattigt land som Indien, som trots sin fattigdom har otroligt hög läkarkompetens, för att få en annan infallsvinkel på min värk som Svenska läkare inte lyckats behandla. Så bra i lederna som jag är nu är det åratal sen jag var, så min undran är ju nu; Kan läkaren här ha rätt?

****

Solen verkar äntligen ha fått fäste här i Varkala. Nu är det flera dagar och nätter sen sista regnet kom. Luften känns torrare och gatorna börjar sakta men säkert torka upp. Vissa ställen är fortfarande översvämmade och vi får vada, men inom några dagar borde det ha torkat upp.

Igår hade barnen luciafirande på skolan. Vi var på takterassen på hotellet intill det var jättemysigt och barnen sjöng så fint och stämningsfullt. Men julstämning är väldigt svårt att få bland palmerna. Jag tror det är lite lättare för dem som kommer ner nu på semester, för de har upplevt lite advent och julmys hemma i Sverige, vi åkte ju redan innan snön och vintern fick sitt fäste.

****

Direkt efter luciafirandet gick vi ner till ABBA restaurang. Mia som driver den fyllde år. Hon hade lyckats fixa både kex, skrattande kon mjukost, lagrad god hårdost och RÖTT VIN!!! Vilken lyx! Alla dessa ting är verkligen rariteter här i Varkala! Sådana saker som hemma är en självklarhet- känns nästan omöjligt att få tag på här. Här råder "alkoholförbud" vilket i praktiken innebär att det inte är lätt att få tag på BRA alkohol. Vad alkoholisterna dricker vill jag inte ens veta...rena rama rengöringsmedlena antagligen. Det finns ett ställe i Trivandrum som säljer vin. Jag tänkte ta mig dit nästa gång jag är dit. Tydligen finns det inte många sorter att välja mellan men det vore kul att besöka "systembolaget" :-)

****

Här i Varkala finns det ett par små avsides skyffen med galler som säljer inhemska spritsorter- sådant jag aldrig själv skulle våga köpa. Ibland kan de även sälja öl. En väninna hade hittat några dammiga Carlsberg där :-) Restaurangerna serverar öl och drinkar- men väldigt diskret. Om polisen kommer blir det väldigt dyra straff. ALLA VET att de serverar- men det sker i skymundan. I themuggar och absolut inga synliga flaskor om de inte har koll på vilka som passerar. Vissa restaurnager är "öppnare" med deras servering. Jag antar att det kräver sina mutor för att polisen inte ska "se" och alla är nöjda. ETT enda hotell här på klippan har tydligen alkoholtillstånd...

****

Några glas vin igår gav resultat idag. Jag var väldigt trött i morse och har känt mig sliten halva dagen *skrattar gott* Jag är varken van med sena kvällar eller alkohol. Vilket är skönt. Jag saknar varken det ena eller det andra egentligen. Iallafall inte dagen efter. Jag lever definitivt hellre ett liv helt utan alkohol än ett liv med ständig tillgång. Så mångas liv som gått till spillo på grund av alkoholen..då tänker jag inte bara på de "anhöriga" till en alkoholist, utan även vilket oerhört slöseri med sitt EGET liv om man ständigt behöver alkohol för att slappna av... livet är alldeles för mycket värt- likaså omgivningen. Med sorg iakttar jag de i min omgivning som behöver alkoholen för att klara dagarna/ kvällarna. Jag önskar att de en dag skulle besämma sig för att istället för att fly- börjar leva...

****

Nu ska jag ta mig en dusch och sen börja göra kvällsrutinerna. Olivia och jag håller på att läsa en bok som är så spännande! Hon har blivit så otroligt duktig på att läsa flytande. Nu är det sista veckan på skolan innan jullovet och det ska bli skönt att slippa stiga upp av väckarklockan på morgnarna ett par veckor. Katterna har tagit plats här på min altan och glor på mig. De väntar på kvällsmaten. Katten Måns och Indi. Indi som har varit skinn och ben har nu fått lite hull av veckor av matande. Men jag misstänker också att Måns har lite del i hennes "hull" Därför får hon extra mycket mat nu för att orka med de kattungar som säkert snart kommer. Hon är väldigt skygg fortfarande mot alla, men inte mot mig och Olivia. Här känner hon sig trygg. De smaragdgröna ögonen iakttar omgivningen med skepsis, men våra ljud känner hon igen. Ibörjan rymde hon bara jag ställde mig upp från stolen, nu kan jag gå in och ut, slamra och härja, utan att hon bryr sig och hon lägger sig gärna och vilar under min stol med sin rygg mot mina hälar.  Det känns bra :-) Hunden Sayeh har vi inte sett nu på flera veckor. Men sist hon var här såg hon glad och pigg ut. Jag hoppas hon har det bra någon annanstans :-)

****

Önskar er alla en underbar kväll. Jag är glad över alla fina mejl jag fått på facebook även om jag inte hunnit besvara dem alla. Tyvärr så är min uppkoppling på Skype oerhört dålig, det är bara vissa kvällar som det har fungerat skapligt. Jag har knappt pratat med min familj - det är två veckor sen jag pratade med någon av dem sist, men jag vet att de tänker på mig och finns där- och att de finns i mina tankar. Det är det viktigaste. På grund av tidsskillnaden så har jag ofta gått och lagt mig innan de är hemma från arbete/ skola och på morgonen när jag sitter en stund- då sover min svenska familj och mina vänner....

****

Älskar er och tänker på er.../ ewaMaria

*Vi kan inte älska alla men vi kan respektera varandra i våra olikheter*

Sitter ute på altanen och dricker mitt kvällste. Lyssnar på naturen, människor som sitter ute på altanerna och intar kvällsmat och bönetornet i fjärran från det muslimska templet. Pratade idag lite med en muslimsk vän om bombdåden i Sverige. Han bara skakade bekymrat på huvudet. Han säger som så många andra förtvivlade muslimer att islam totalt fördömer denna typen av våld. Men han säger också lika bekymrat att extremisterna även har fått fäste i Indien. Han tittade ner i marken och sa att det säkert finns både träningsläger och celler över hela landet. Jag tror honom. Finns det i Sverige, vilket det gör, så finns det absolut här.

Mitt hjärta är ledset för de musimer i Sverige som nu fördöms för detta. Vi drar nu alla muslimer över samma kam och fördömer dem i sin helhet. Vilket är förståeligt på många sätt. Rädsla föder inget gott- bara hat och misstro.

Jag kan inte ställa mig bakom den muslimska tron eftersom jag inte är muslim och aldrig kommer att bli det, men att fördömma alla ska vi nog passa oss för, "De där jävla muslimerna" Vi äger inte rätten att fördöma andra. Gör vi det- är vi inte bättre än de som fördömmer oss. Rädsla föder hat- hat föder hat.

I dag har jag bara varit hemma. Jag har passat på att tvätta upp en massa kläder eftersom det har varit fint väder och lite vind. Att tvätta i hink, värma vatten på spisen och hänga har tagit nästan hela dagen. Men nu är det mesta iallafall rent och doftar gott. Inte surt och mögligt.

Imorgon kommer muraren och ska fixa taken. Nu har det varit uppehåll ett par dagar så takpannorna inte är så sköra. Rita gav mig ett tips på en person som är värd att hjälpa som vi ska ta reda på lite mer om. Det är murarens hjälpreda. En kvinna som bär, kånkar och assisterar honom. Hon gör allt slit och skitgörat. Tydligen så är hon kastlös, väldigt fattig och har flera barn. Rita pratade om att eftersom de antagligen sover på stampat jordgolv och bambumattor så kan det vara läge att eventuellt investera i en madrass så att åtminstone hennes barn kan ligga lite varmare när det är rått och regnigt. Rita ska lite diskret försöka  ta reda på hur det ligger till. En madrass kostar ca 1000 rupee (ca 160:-) och är kanske ungefär en månadslön för henne. Självklart inget hon har råd med. Jag har träffat henne innan, när de var här för en månad sen. Hon har ett leende över trots sin väldigt slitna fattigdom. Och hon bär tungt i sitt fat på huvudet.

I dag på min massage så fick jag en underbar smärtlindring för mina ömma leder. När jag kom dit satt min massörs fru med hela golvet fullt av örter, blad och lök. Hon skar ner allt i ett stort rostfritt kärl. "For your pain" sa min massör. Hans söta fru bara log. Hon kan så lite engelska, men hon frågar alltid efter Olivia eftersom hon tycker så mycket om att pyssla med henne när hon väntar på mig. Olivia och hon förstår varandra utan så många gemensamma ord...

Jag fick min vanliga ajurveda massage i ca en timme sen fick jag örtbehandlingen. Örterna och löken var inlindade i bommulstyg formade som stora stämplar. På en gasolbrännare satte frun en gryta som såg ut som en liten wok. I den olja, som blev kokhet. I denna olja doppades örtknytena och sedan duttades dessa ganska kraftigt, så heta det bara gick att tåla, och masserades mot min kropp. Främst mot de leder och muskler som bråkar mest. Det var helt underbart.... Nästan en timme duttades och masserades jag med dessa så nu vågar jag mig inte utanför dörren...jag luktar lök och örter så jag kanske blir uppäten av en galen vegan ;-) *skrattar gott* Mina leder känns helt underbart mjuka efter denna behandling....Jag är så otroligt lycklig och tacksam över att jag har funnit precis rätt ställe att gå till för min kropp. Den svarar så oerhört bra på all den behandling jag får. Trots att min trötthet oftast finns hos mig, så är den inte så förlamande som den brukar kunna bli av kylan och livet hemma. Trots massage, sjukgymnastik och allsköns traditionella behandlingar hemma i Sverige så har jag aldrig varit så "smärtfri" som nu. Det har säkert många olika orsaker, inte bara ajurvedan. Yoga, maten och klimatet påverkar i allra högsta grad. Jag hade knappast svarat likabra på behandlingen om jag hade gjort den hemma i kylslagna Sverige...

Nu ska jag ta och duscha av mig grönsaksdoften och sen försöka göra en relativt tidig kväll i kväll. Jag har nattsuddat lite för mycket senaste nätterna och det märks direkt på välbefinnandet och orken. Min kropp behöver ordentliga rutiner. Och jag misstänker att det  inte blir jättetidigt isäng imorgon ;-)

Imorgon blir en ganska hektisk dag. Jag behöver in till Varkala, ska på behandling, Olivias skola har luciafirande och jag har lovat hämta hit Sangitha innan, och sen på kvällen så bjuder Mia på middag på sin restaurang eftersom hon fyller år. Troligen ett par glas vin också ;-) Det ska bli riktigt roligt att träffa lite folk och gå på fest. Det är inte ofta jag har lust med tillställningar här, men Mia och Rita är två kvinnor jag tycker väldigt mycket om. Det visste jag redan innan jag kom hit eftersom jag fick en så fin känsla av dem bägge via de internetkontakterna vi haft. Jag är glad över att ha dem här :-) Två starka, ärliga och varma affärskvinnor :-)

Önskar er alla en underbar kväll...Ta hand om varandra.../ EwaMaria

Sitter ute på altanen och dricker mitt kvällste. Lyssnar på naturen, människor som sitter ute på altanerna och intar kvällsmat och bönetornet i fjärran från det muslimska templet. Pratade idag lite med en muslimsk vän om bombdåden i Sverige. Han bara skakade bekymrat på huvudet. Han säger som så många andra förtvivlade muslimer att islam totalt fördömer denna typen av våld. Men han säger också lika bekymrat att extremisterna även har fått fäste i Indien. Han tittade ner i marken och sa att det säkert finns både träningsläger och celler över hela landet. Jag tror honom. Finns det i Sverige, vilket det gör, så finns det absolut här.

Mitt hjärta är ledset för de musimer i Sverige som nu fördöms för detta. Vi drar nu alla muslimer över samma kam och fördömer dem i sin helhet. Vilket är förståeligt på många sätt. Rädsla föder inget gott- bara hat och misstro.

Jag kan inte ställa mig bakom den muslimska tron eftersom jag inte är muslim och aldrig kommer att bli det, men att fördömma alla ska vi nog passa oss för, "De där jävla muslimerna" Vi äger inte rätten att fördöma andra. Gör vi det- är vi inte bättre än de som fördömmer oss. Rädsla föder hat- hat föder hat. Det vi MÅSTE fördöma är våldet.

****

I dag har jag bara varit hemma. Jag har passat på att tvätta upp en massa kläder eftersom det har varit fint väder och lite vind. Att tvätta i hink, värma vatten på spisen och hänga har tagit nästan hela dagen. Men nu är det mesta iallafall rent och doftar gott. Inte surt och mögligt.

****

Imorgon kommer muraren och ska fixa taken. Nu har det varit uppehåll ett par dagar så takpannorna inte är så sköra. Rita gav mig ett tips på en person som är värd att hjälpa som vi ska ta reda på lite mer om. Det är murarens hjälpreda. En kvinna som bär, kånkar och assisterar honom. Hon gör allt slit och skitgörat. Tydligen så är hon kastlös, väldigt fattig och har flera barn. Rita pratade om att eftersom de antagligen sover på stampat jordgolv och bambumattor så kan det vara läge att eventuellt investera i en madrass så att åtminstone hennes barn kan ligga lite varmare när det är rått och regnigt. Rita ska lite diskret försöka  ta reda på hur det ligger till. En madrass kostar ca 1000 rupee (ca 160:-) och är kanske ungefär en månadslön för henne. Självklart inget hon har råd med. Jag har träffat henne innan, när de var här för en månad sen. Hon har ett leende över trots sin väldigt slitna fattigdom. Och hon bär tungt i sitt fat på huvudet.

****

I dag på min massage så fick jag en underbar smärtlindring för mina ömma leder. När jag kom dit satt min massörs fru med hela golvet fullt av örter, blad och lök. Hon skar ner allt i ett stort rostfritt kärl. "For your pain" sa min massör. Hans söta fru bara log. Hon kan så lite engelska, men hon frågar alltid efter Olivia eftersom hon tycker så mycket om att pyssla med henne när hon väntar på mig. Olivia och hon förstår varandra utan så många gemensamma ord...

****

Jag fick min vanliga ajurveda massage i ca en timme sen fick jag örtbehandlingen. Örterna och löken var inlindade i bommulstyg formade som stora stämplar. På en gasolbrännare satte frun en gryta som såg ut som en liten wok. I den olja, som blev kokhet. I denna olja doppades örtknytena och sedan duttades dessa ganska kraftigt, så heta det bara gick att tåla, och masserades mot min kropp. Främst mot de leder och muskler som bråkar mest. Det var helt underbart.... Nästan en timme duttades och masserades jag med dessa så nu vågar jag mig inte utanför dörren...jag luktar lök och örter så jag kanske blir uppäten av en galen vegan ;-) *skrattar gott*

****

Mina leder känns helt underbart mjuka efter denna behandling....Jag är så otroligt lycklig och tacksam över att jag har funnit precis rätt ställe att gå till för min kropp. Den svarar så oerhört bra på all den behandling jag får. Trots att min trötthet oftast finns hos mig, så är den inte så förlamande som den brukar kunna bli av kylan och livet hemma. Trots massage, sjukgymnastik och allsköns traditionella behandlingar hemma i Sverige så har jag aldrig varit så "smärtfri" som nu. Det har säkert många olika orsaker, inte bara ajurvedan. Yoga, maten och klimatet påverkar i allra högsta grad. Jag hade knappast svarat likabra på behandlingen om jag hade gjort den hemma i kylslagna Sverige...

****

Nu ska jag ta och duscha av mig grönsaksdoften och sen försöka göra en relativt tidig kväll i kväll. Jag har nattsuddat lite för mycket senaste nätterna och det märks direkt på välbefinnandet och orken. Min kropp behöver ordentliga rutiner. Och jag misstänker att det  inte blir jättetidigt isäng imorgon ;-)

Imorgon blir en ganska hektisk dag. Jag behöver in till Varkala, ska på behandling, Olivias skola har luciafirande och jag har lovat hämta hit Sangitha innan, och sen på kvällen så bjuder Mia på middag på sin restaurang eftersom hon fyller år. Troligen ett par glas vin också ;-) Det ska bli riktigt roligt att träffa lite folk och gå på fest. Det är inte ofta jag har lust med tillställningar här, men Mia och Rita är två kvinnor jag tycker väldigt mycket om. Det visste jag redan innan jag kom hit eftersom jag fick en så fin känsla av dem bägge via de internetkontakterna vi haft. Jag är glad över att ha dem här :-) Två starka, ärliga och varma affärskvinnor :-)

****

Önskar er alla en underbar kväll...Ta hand om varandra.../ EwaMaria

Har du någonsin känt dig riktigt riktigt liten i en så stor värld att du helt plöstligt förstår hur väldigt lite du greppar? Har du någonsin upplevt att du är långt hemifrån på totalt främmande mark- och ändå känt dig mer hemma än någonsin innan?

Jag fick en så stark känsla i magen i förmiddags när jag satt och avnjöt en chai masala att den tog andan ur mig. Jag fick en total känsla av frid samtidigt som det skedde så mycket i mitt inre att jag bara ville skrika, dansa, gråta skratta, sörja, älska...

Jag insåg hur otroligt förälskad jag har blivit. Handlöst förälskad och totalt förförd- av Indien. Ett land att älska- och hata. Detta land har tagit sig in i alla mina celler, nerver och mitt hjärta. Det känns som att jag har levt här, som att jag kommit hem, på något konstigt suspekt vis. Det känns som att jag, den dag jag åker "hem" kommer att åka "bort"...

Hela förmiddagen har jag varit trött. Jag har varit hemma och försökt vila med min bok. Men läsningen har gått trögt. Allt har gått trögt. Jag känner att jag har haft ett ledset hjärta trots att munnen ändå har haft leenden över.

När Olivia kom hem från skolan så gick vi till ABBA restaurang (som ägs av en go svenska vid namn Mia) och åt lunch. När vi satt där kom en gammal fattig men rakryggad farbror och gick förbi. Han sålde fröpåsar i en stor låda han bar på. Jag gick ut från restaurangen och köpte fem påsar frön med olika blommor som vi tillsammans omsorgsfullt valde ut. Han ville ha 3kronor per påse, ett pris jag knappast kunde argumentera. Den gamle mannen iakttog mig hela tiden med ett varmt leende och sa plötsligt; You belive in God, you ar a christian, ain`t you?"  "Yes" svarade jag och då log han. " I can feel that" sa han. "God is with you, you are blessed" Han sa  precis de orden jag hade tänkt bara minuten innan. Ja, precis det hade jag tänkt- hur otroligt välsignad jag känner mig. Hur otroligt nära Gud jag känner mig här- just nu- i främmande land. Han tog varmt min hand, la den mot sitt hjärta och log ett varmt leende innan jag lämnade honom och sa; "Jesus will be with you and guide your way" Jag blev varm av hans ord och visste utan att fråga att också han var kristen. "Thank you" svarade jag och log tillbaka. Så tog jag mina fröpåsar och återvände till bordet. Mannen stod kvar några sekunder, log sitt nästan tandlösa men varma leende och vinkade, innan han vandrade vidare.

Vi satt kvar på restaurangen en stund jag och Olivia. Den stunden satt jag och tänkte på vad min far hade sagt igårkväll via MSN, precis samma sak som denne man. Jag tänkt på min gode vän Tony och hur jag hade önska att han hade fått vara med mig där just dessa minuter av mitt liv här i Indien. Han hade fällt tårar av lycka trots att han är en stor, bullrig och bufflig man. Han vet precis vad jag menar när jag skriver det. Jag vet att en dröm han har- precis gick i uppfyllelse dessa minuter i mitt liv... mitt hjärta hittade hem.

På vägen från ABBA stannade vi till hos Sangitha och Susan och satte oss på golvet med dem en stund i deras butik Det var lugnt och tomt på folk. Sanghita målade en hennatatuering i Olivias hand och jag visade lite foton från Sverige till Susan och henne. Vi pratade om deras liv, om vårt liv och skrattade bort en timme tillsammans där på golvet innan det var dags för oss att gå hem för att jag skulle hinna till min massage.

Jag gick till min massage och satte mig utanför på en stol och väntade. Jag slöt ögonen och bara njöt av tystnaden. Tystnaden som alltid är full av ljud här. Naturen, människorna, bönetorn, hundar,katter, barnskratt....

När det var dags att gå in till massage så hann jag inte mer än lägga mig på massagebänken- på mage- så kände jag hur tårarna brände bakom ögonen. Det kändes som att mitt hjärta var en stor skål av känslor. Positiva och negativa- som bara helt plötsligt flödade över. I Sverige skulle jag ha känt mig väldigt dum att ligga där och snörvla- men här känns allt på något vis så mycket mer naturligt. Här tillåter jag mig själv att gråta likväl som att skratta. Det är som en av mina älskade vänner hemma i Sverige brukar säga; Vissa rustningar måste man gråta bort... Jag insåg att mitt hjärta inte grät för min egen skull- just då flödade det över av tacksamhet över var jag är precis just nu, vem jag är- men framförallt av sorg för hur liten jag är i den stora världen. Jag grät stora rullande tårar för världen. Låter kanske flummigt- men precis så var det. Jag grät av tacksamhet och glädje- likväl som av djup sorg.

Min massör kände självklart av min sinnesstämning. Han masserade lungt och stilla. Han är en man som inte säger mycket och det är jag tacksam för. Han förstod att jag just då behövde få gråta utan förklaring. Efter någon minut gav hans fru mig lite diskret några pappersservetter i handen och han fortsatte att mjukt massera mina spända muskler. Jag snörvlade och fick fram "Sorry, but I have a sad hart today"  "I know, svarade han tyst, because your body are so cold" Jag snörvlade färdigt och kände hur spänningarna släppte lite av hans lugna beröring. Så hörde jag mig själv fråga lite tyst "Have you ever felt that you want to save the world?" Han stannade inte upp i sina rörelser utan fortsatte massera  lika lungt och mjukt, men svarade nästan viskande: "Every singel day..." Känslan av förståelse blev så stark att mina tårar rullade igen, denna gång av tacksamhet och jag hörde hur han svalde och svalde flera gånger eftersom min sorg berörde honom djupt. Ett otroligt samförstånd. Jag kände en frid i mitt inre efter en stund i tystnad och mjuka svepande massagerörelser över ryggen, så var det som att trycket över hjärtat släppte och jag blev åter varm och stilla inombords. "Thank you" sa jag tyst. Han svarade inte med ord men jag vet att han förstod vad jag menade. "The warmth is back in your body" sa han efter en stund. Jag förstod vad han menade.

Efter massagen var det befriande att komma ut i friska luften en stund. Sen hem in i duschen. Det var som att duschstrålarna sköljde bort det sista av sorgen. Jag är egentligen inte alls rädd för att gråta. Jag vet att det lättar upp ett tungt sinne. Efteråt går det ofta att tänka klarare och mer fokuserat ta tag i det eventuella problemet. I detta fall är det inget direkt problem som jag grät över snarare var det mycket gammalt slagg och en hel del nya intryck i en salig blandning som behövde komma ut. Jag kände att jag inte ville laga middag hemma utan vi gick ner på cliffen för att äta något. Stegen kändes lättare och det var helt plötsligt som att allt föll på sin rätta plats. Tankarna kändes klarare och mina steg kändes mer tydliga och som att mitt liv- först nu- är tillbaka på rätt väg igen efter många års irrande.

Nere på klippan lämnade jag en blus som jag vill ha uppsydd till den gamle fattige men alltid lika trevliga skräddaren i det lilla illa medfarna skjulet på hörnet. Jag vill att han ska göra mig en likadan som den gamla jag bar med mig eftersom jag gillar den. Det finns massor av skrädderier här i Varkala men just denne man ska göra min blus. Han, som arbetar ensam vid sin gamla Singer symaskin, från morgon till kväll. Han ska sy den. Det är mitt sätt att hjälpa honom till en inkomst utan att "ge" honom pengar. "Hjälp till självhjälp"

Av de tyger han hade i sin butik valde jag ut ett fint svart tyg med vackra bårder. Ett av fin kvalitet. Han hade visat mig många tyger i olika prisklasser, detta var ett av de dyraste. Hans leende bredde ut sig över hela hans ansikte. Jag bestämde mig precis i denna stund- att inte argumentera hans pris. Han mätte, räknade och skrev ner sitt pris för arbetet och tyget. Ett högt pris i indiska mått mätt. Han ville att jag skulle ge ett motbud. Jag argumenterade inte. Istället sa jag; Gör mig en riktigt fin och välsydd blus så ska du få dina pengar. Han bugade sig nästan ner i marken. Han förstod inte att det var mitt sätt att hjälpa denne man. Att jag hade viljat göra det på något vis varje kväll jag gått förbi honom och sett honom trampa på sin symaskin. Nu hjälpte jag honom- och han har sin fulla heder att slippa känna sig "hjälpt" och jag får garanterat den mest välsydda blus han gjort på länge...

När vi väl valt en restaurang för middag, en av de enklare, och ätit vår mat, såg jag en liten indisk flicka i Olivias ålder. Hon bar på en stor gul påse, vandrade fram och tillbaka utanför restaurangen och tittade så mycket på Olivia. Jag vinkade till henne att det var okay att komma fram. Hon kom försiktigt fram och sa hej. Hon frågade om Olivas hårfärg var hennes riktiga eller om hon färgat det. Det är hennes riktiga svarade jag. Flickan var väldigt mörk i hyn och jag antog att hon var från Karnataka precis som så många av försäljarna på klippan och säkerligen antingen kastlös eller av låg kast. Vi pratade lite. Hon kunde god engelska. Jag frågade om hon hade gått någon skola alls och hon sken som en sol och svarade "yes i can read and write, but i can´t write or read english letters" Hon hade gått tre år i skolan. Men sen slutat. Som så många andra. Hon ville bli försäljare. Som alla andra. MEN hon berättade också att hennes föräldrar inte tvingat henne att sluta skolan hon vill själv. De tre månader per år hon är hemma i Karnataka så vill hon inte studera.  Tio år gammal och redan slut egna drömmar. Jag berättade hur jag såg på det. Hur jag tyckte att hon skulle försöka att åtminstone lära sig vårat alfabet (engelska) och skriva på det- eftersom hon då skulle kunna sälja ÄNNU mer när hon blir stor. Hon räknade stolt upp massor av länder i Europa som hon lärt sig namnet på. Likaså städer. Hon berättade att hon drömde om att arbeta i en fin butik och sälja saris. Så kom hon plötsligt på att vi bara pratade och att hon egentligen arbetade. Hon frågade om jag ville se vad hon sålde. Jag frågade var hennes affär var. "Här" svarade hon och pekade på den stora påsen. Jag log. Hon var så otroligt söt med sina stora svarta ögon och sina många frågor och nu skärpte hon till sig och gick in i säljarrollen. Det vuxna ansvaret som låg på hennes späda axlar. Hon visade turistiskt krimskrams. Det som alla butiker säljer. Jag valde ut en typisk indisk skrivbok med pärlor och speglar på samt en matchande penna och en vacker fotkedja (fast jag redan har flera) Jag frågade efter ett pris. Hon kontrade skickligt (som ALLA gör) att JAG skulle ge ett bud. Nej sa jag, ge mig ett pris. Hon sa sitt pris och jag visste som vanligt att vi borde mötas på ungefär halva vägen trots att det i mina västerländska mått var billigt.( totalt 70 kronor) Jag sa istället så här; Du är en skicklig säljare men du kan bli ännu bättre. Hon sken sitt bländvita vackra leende. Jag tycker att ditt pris är hägt- MEn du ska få dina pengar- om du först lovar mig en sak... Hon blev irrig i blicken av frågan. "Vad ska jag lova?" frågade hon. Jag vill att du lovar mig att lära dig engelska bokstäver och att kunna skriva dom" svarade jag. Hon log så brett en mun KAN le- och lite till- sen blev hon allvarlig. Yes mam! sa hon beslutsamt och jag såg i hennes ögon att gnistan verkligen fanns där- gnistan om att iallafall försöka. Jag kpte hennes saker och gav henne 50 rupies extra. "Dom här är till DIG sa jag. inte till din familj" Hon log lika furundrat och strålande som innan, tog sin 50lapp och visade mig att hon gömde den väl i ett veck fram på sin klänning. När vi skulle gå så frågade jag henne om hon tycker om godis. Hon sa att hon älskade chips. Jag tog Olivia och henne till närmaste butik eftersom vi ändå skulle köpa chips- och lät flickorna välja varsin påse. De valde olika. Den lilla flickan sa: "We are same but we are so different" och flickorna log åt varandra i samförstånd.

Hon tackade artigt och när vi skulle skiljas åt frågade hon om vi någonsin kommer att träffas igen? Ja, svarade jag, det kommer vi, men att jag inte kommer att köpa mer grejor av henne. Hen hon frågade ändå om hon fick komma och prata med oss? Självklart får du det, svarade jag. Hon tog mig kring midjan och gav mig en lång varm kram.  Och jag vet- vi kommer att träffa henne igen. Flickan med den djupa svarta ögonen som drömmer om att sälja saris i en fin butik, se europa och ha ljus hy och ljust hår. Samma dröm som miljoner andra kastlösa och lågkastiga flickor i detta - ibland gudsförgätna land som jag hatar att älska.....

Med kärlek och säkert en massa stavfel.../ EwaMaria

Fredag 10/12 23.10

****

Jag fick en så stark känsla i magen i förmiddags, när jag satt och avnjöt en chai masala, att den tog andan ur mig. Jag fick en total känsla av frid samtidigt som det skedde så mycket i mitt inre att jag bara ville skrika, dansa, gråta skratta, sörja, älska...

Jag insåg precis just där, den sekunden,hur otroligt förälskad jag har blivit. Handlöst förälskad och totalt förförd- av Indien. Ett land att älska- och hata. Detta land har tagit sig in i alla mina celler, nerver och mitt hjärta. Det känns som att jag har levt här, som att jag kommit hem, på något konstigt suspekt vis. Det känns som att jag, den dag jag åker "hem" kommer att åka "bort"...

****

Hela förmiddagen har jag varit trött. Jag har varit hemma och försökt vila med min bok. Men läsningen har gått trögt. Allt har gått trögt. Jag känner att jag har haft ett ledset hjärta trots att munnen ändå har haft leenden över.

****

När Olivia kom hem från skolan så gick vi till vår favorit restaurang, ABBA  (som drivs av en go svenska vid namn Mia) och åt lunch. När vi satt där kom en gammal fattig men rakryggad farbror och gick förbi. Han sålde fröpåsar i en stor låda han bar på. Jag gick ut från restaurangen och köpte fem påsar frön med olika blommor som vi tillsammans omsorgsfullt valde ut. Han ville ha 3kronor per påse, ett pris jag knappast kunde argumentera. Den gamle mannen iakttog mig hela tiden med ett varmt leende och sa plötsligt; You belive in God, you ar a christian, ain`t you?"  "Yes" svarade jag och då log han. " I can feel that" sa han. "God is with you, you are blessed" Han sa  precis de orden jag hade tänkt bara minuten innan. Ja, precis det hade jag tänkt- hur otroligt välsignad jag känner mig. Hur otroligt nära Gud jag känner mig här- just nu- i främmande land. Han tog varmt min hand, la den mot sitt hjärta och log ett varmt leende innan jag lämnade honom och sa; "God will be with you and guide your way" Jag blev varm av hans ord och visste utan att fråga att också han var kristen. "Thank you" svarade jag och log tillbaka. Så tog jag mina fröpåsar och återvände till bordet. Mannen stod kvar några sekunder, log sitt nästan tandlösa men varma leende och vinkade, innan han vandrade vidare.

****

Vi satt kvar på restaurangen en stund jag och Olivia. Den stunden satt jag och tänkte på vad min far hade sagt igårkväll via MSN, precis samma sak som denne man. Jag tänkt på min gode vän Tony och hur jag hade önskat att han hade fått vara med mig där, just dessa minuter av mitt liv här i Indien. Han hade fällt tårar av lycka trots att han är en stor, bullrig och bufflig man. Han vet precis vad jag menar när jag skriver det. Jag vet att en dröm han har- precis gick i uppfyllelse dessa minuter i mitt liv... mitt hjärta hittade hem.

****

På vägen från ABBA stannade vi till hos Sangitha och Susan och satte oss på golvet med dem en stund i deras butik Det var lugnt och tomt på folk. Sanghita målade en hennatatuering i Olivias hand och jag visade lite foton från Sverige till Susan och henne. Vi pratade om deras liv, om vårt liv och skrattade bort en timme tillsammans där på golvet innan det var dags för oss att gå hem för att jag skulle hinna till min massage.

****

Jag gick med lite lätta steg till min massage och satte mig utanför på en stol och väntade. Jag slöt ögonen och bara njöt av tystnaden. Tystnaden som alltid är full av ljud här. Naturen, människorna, bönetorn, hundar,katter, barnskratt....

När det var dags att gå in till massage så hann jag inte mer än lägga mig på massagebänken- på mage- så kände jag hur tårarna brände bakom ögonen. Det kändes som att mitt hjärta var en stor skål av känslor. Positiva och negativa- som bara helt plötsligt flödade över. I Sverige skulle jag ha känt mig väldigt dum att ligga där och snörvla- men här känns allt på något vis så mycket mer naturligt. Här tillåter jag mig själv att gråta likväl som att skratta. Det är som en av mina älskade vänner hemma i Sverige brukar säga; Vissa rustningar måste man gråta bort... Jag insåg att mitt hjärta inte grät för min egen skull- just då flödade det över av tacksamhet över var jag är precis just nu, vem jag är- men framförallt av sorg för hur liten jag är i den stora världen. Jag grät stora rullande tårar för världen. Låter kanske flummigt- men precis så var det. Jag grät av tacksamhet och glädje- likväl som av djup sorg.

****

Min massör kände självklart av min sinnesstämning. Han masserade lungt och stilla. Han är en man som inte säger mycket och det är jag tacksam för. Han förstod att jag just då behövde få gråta utan förklaring. Efter någon minut gav hans fru mig lite diskret några pappersservetter i handen och han fortsatte att mjukt massera mina spända muskler. Jag snörvlade och fick fram "Sorry, but I have a sad hart today"  "I know, svarade han tyst, because your body are so cold" Jag snörvlade färdigt och kände hur spänningarna släppte lite av hans lugna beröring. Så hörde jag mig själv fråga lite tyst "Have you ever felt that you want to save the world?" Han stannade inte upp i sina rörelser utan fortsatte massera  lika lungt och mjukt, men svarade nästan viskande: "Every singel day..." Känslan av förståelse blev så stark att mina tårar rullade igen, denna gång av tacksamhet och jag hörde hur han svalde och svalde flera gånger eftersom min sorg berörde honom djupt. Ett otroligt samförstånd. Jag kände en frid i mitt inre efter en stund i tystnad och mjuka svepande massagerörelser över ryggen, så var det som att trycket över hjärtat släppte och jag blev åter varm och stilla inombords. "Thank you" sa jag tyst. Han svarade inte med ord men jag vet att han förstod vad jag menade. "The warmth is back in your body" sa han efter en stund. Jag förstod vad han menade.

****

Efter massagen var det befriande att komma ut i friska luften en stund. Sen hem in i duschen. Det var som att duschstrålarna sköljde bort det sista av sorgen. Jag är egentligen inte alls rädd för att gråta. Jag vet att det lättar upp ett tungt sinne. Efteråt går det ofta att tänka klarare och mer fokuserat ta tag i det eventuella problemet. I detta fall är det inget direkt problem som jag grät över snarare var det mycket gammalt slagg och en hel del nya intryck i en salig blandning som behövde komma ut. Jag kände att jag inte ville laga middag hemma utan vi gick ner på cliffen igen för att äta något. Stegen kändes lättare och det var helt plötsligt som att allt föll på sin rätta plats. Tankarna kändes klarare och mina steg kändes mer tydliga och som att mitt liv- först nu- är tillbaka på rätt väg igen efter många års irrande. Jag har hittat hem.

****

Strax innan klippan lämnade jag en blus som jag vill ha uppsydd, till den gamle fattige men alltid lika trevliga skräddaren i det lilla illa medfarna skjulet på hörnet. Jag vill att han ska göra mig en likadan som den gamla jag bar med mig eftersom jag gillar den. Det finns massor av skrädderier här i Varkala men just denne man ska göra min blus. Han, som arbetar ensam vid sin gamla Singer tramp-symaskin, från morgon till kväll. Han ska sy den. Det är mitt sätt att hjälpa honom till en inkomst utan att "ge" honom pengar. "Hjälp till självhjälp"

****

Av de tyger han hade i sin butik valde jag ut ett fint svart tyg med vackra bårder. Ett av fin kvalitet. Han hade visat mig många tyger i olika prisklasser, detta var ett av de dyraste. Hans leende bredde ut sig över hela hans ansikte. Jag bestämde mig precis i denna stund- att inte argumentera hans pris. Han mätte, räknade och skrev ner sitt pris för arbetet och tyget. Ett högt pris i indiska mått mätt. Han ville att jag skulle ge ett motbud. Jag argumenterade inte. Istället sa jag; Gör mig en riktigt fin och välsydd blus så ska du få dina pengar. Han bugade sig nästan ner i marken. Han förstod inte att det var mitt sätt att hjälpa denne man. Att jag hade viljat göra det på något vis varje kväll jag gått förbi honom och sett honom trampa på sin symaskin. Nu hjälpte jag honom- och han har sin fulla heder att slippa känna sig "hjälpt" och jag får garanterat den mest välsydda blus han gjort på länge...

****

När vi väl valt en restaurang för middag, en av de enklare, och ätit vår mat, såg jag en liten indisk flicka i Olivias ålder. Hon bar på en stor gul påse, vandrade fram och tillbaka utanför restaurangen och tittade så mycket på Olivia. Jag vinkade till henne att det var okay att komma fram. Hon kom försiktigt fram och sa hej. Hon frågade om Olivas hårfärg var hennes riktiga eller om hon färgat det. Det är hennes riktiga svarade jag. Flickan var väldigt mörk i hyn och jag antog att hon var från Karnataka precis som så många av försäljarna på klippan och säkerligen antingen kastlös eller av låg kast. Vi pratade lite. Hon kunde god engelska. Jag frågade om hon hade gått någon skola alls och hon sken som en sol och svarade "yes i can read and write, but i can´t write or read english letters" Hon hade gått tre år i skolan. Men sen slutat. Som så många andra. Hon ville bli försäljare. Som alla andra. MEN hon berättade också att hennes föräldrar inte tvingat henne att sluta skolan hon ville själv. De tre månader per år hon är hemma i Karnataka så vill hon inte studera.  Tio år gammal och redan slut egna drömmar. Jag berättade hur jag såg på det. Hur jag tyckte att hon skulle försöka att åtminstone lära sig vårat alfabet (engelska) och skriva det- eftersom hon då skulle kunna sälja ÄNNU mer när hon blir stor.

****

Hon räknade stolt upp massor av länder i Europa som hon lärt sig namnet på. Likaså städer. Hon berättade att hon drömde om att arbeta i en fin butik och sälja saris. Så kom hon plötsligt på att vi bara pratade och att hon egentligen arbetade. Hon frågade om jag ville se vad hon sålde. Jag frågade var hennes affär var. "Här" svarade hon och pekade på den stora påsen. Jag log. Hon var så otroligt söt med sina stora svarta ögon och sina många frågor och nu skärpte hon till sig och gick in i säljarrollen. Det vuxna ansvaret som låg på hennes späda axlar. Hon visade turistiskt krims-krams. Det som alla butiker säljer. Jag valde ut en typisk indisk skrivbok med pärlor och speglar på samt en matchande penna och en vacker fotkedja (fast jag redan har flera) Jag frågade efter ett pris. Hon kontrade skickligt (som ALLA gör) att JAG skulle ge ett bud. Nej sa jag, ge mig ett pris. Hon sa sitt pris och jag visste som vanligt att vi borde mötas på ungefär halva vägen trots att det i mina västerländska mått var billigt.( totalt 70 kronor) Jag sa istället så här; Du är en skicklig säljare men du kan bli ännu bättre. Hon sken sitt bländvita vackra leende. Jag tycker att ditt pris är högt- MEn du ska få dina pengar- om du först lovar mig en sak... Hon blev irrig i blicken av frågan. "Vad ska jag lova?" frågade hon. Jag vill att du lovar mig att lära dig engelska bokstäver och att kunna skriva dom" svarade jag. Hon log så brett en mun KAN le- och lite till- sen blev hon allvarlig. Yes mam! sa hon beslutsamt och jag såg i hennes ögon att gnistan verkligen fanns där- gnistan om att iallafall försöka.

****

Jag köpte hennes saker och gav henne 50 rupees extra. "Dom här är till DIG sa jag. inte till din familj" Hon log lika furundrat och strålande som innan, tog sin 50 lapp och visade mig att hon gömde den väl i ett veck fram på sin klänning. När vi skulle gå så frågade jag henne om hon tycker om godis. Hon sa att hon älskar chips. Jag tog Olivia och henne till närmaste butik eftersom vi ändå skulle köpa chips- och lät flickorna välja varsin påse. De valde olika. Den lilla flickan sa: "We are same but we are so different" och flickorna log åt varandra i samförstånd.

Hon tackade artigt och när vi skulle skiljas åt frågade hon om vi någonsin kommer att träffas igen? Ja, svarade jag, det kommer vi, men att jag inte kommer att köpa mer grejor av henne. Men hon frågade ändå om hon fick komma och prata med oss? Självklart får du det, svarade jag. Hon tog mig kring midjan och gav mig en lång varm kram.  Och jag vet- vi kommer att träffa henne igen. Flickan med den djupa svarta ögonen som drömmer om att sälja saris i en fin butik, se europa och ha ljus hy och ljust hår. Samma dröm som miljoner andra kastlösa och lågkastiga flickor i detta - ibland gudsförgätna land som jag hatar att älska.....

****

EwaMaria

Dagen har varit otroligt intressant och givande. I förmiddags fick jag besök av den pensionerade läraren Renadev som jag har hört så mycket gott om av bland annat Rita. Han engagerar sig med hela sitt hjärta i människor som har det svårt på olika sätt. Barnhemsbarn, gamla och fattiga och även kulturarrangemang som annars ofta haötar i sina inkomster. Han tar inget i egne ficka och har arbetat med välgörenhet i många år. Han säger själv att han har ju sin pension och att den räcker för honom.

Det var ett givande samtal. Nästa vecka ska vi förhoppningsvis besöka hans by. Nästa helg hoppas vi få träffa den flickan som behöver sponsor till sina universitetsstudier. Jag har en underbar väninna som har erbjudit sig att sponsra så jag hoppas få träffa henne och hennes mamma så jag kan få mer information. Vad jag VET i dagsläget är att kostnaderna är 10000 rupies för ett helt läsår. Dvs. ca 15-1600:- beroende på valutakursen. Den summan täcker både mat, boende och böcker, En otroligt liten summa för oss men stor här.

Barnhemmet han är engagerad i ska vi också besöka. Likaså några fattiga familjer som han vet om som verkligen skulle behöva support. När han hörde hur mycket pengar insamlingen gett så sken han som en sol :-) Det känns som att vi kommer att få ett gott samarbete och jag kände att han är en hedersman med ett otroligt gott hjärta. Han arbetar hårt för att hjälpa andra och ser det som en livsuppgift. Han har även en sponsor i Sverige, i Mjölby, en man som skickar pengar varje år och Renadev köper och delar ut medeciner till gamla och fattiga.

Det andra underbara mötet var faktiskt genom ett tips från Renadev. Han känner så mycket folk här i Varkala och jag berättade att jag är intresserad av att lära mig "henna-målning" som här heter "Mehandi". Den målas så vackert särskilt i och på händerna med en särskild hennafärg som håller ett antal veckor innan den bleknat bort. Han tipsade mig om en dam "Reji" (uttalas Radji) som tydligen skulle vara absolut skickligast här i Varkala. Jag och Rita tog en förmiddagspromenad efter hans besök för att leta upp denna kvinna. Hon var inte inne på salongen, men hon hittade oss lite senare när vi åt lunch. En härlig stor och rejält bastant indiska med ett smittande skratt och god engelska. Hon berättade att hon hade arbetat med kroppsmålning i arabvärlden under många år men nu även var utbildad kosmetolog och hudterapeut och drev salonger här i Varkala. Men hon målar även kroppsmålningar fortfarande. Jag frågade om hon kunde tänka sig att ta mig som elev och lära mig konsten. Utan att tveka sa hon ja :-D Hon sa att det krävdes massor av träning men jag ska få vara med när hon målar och sen få lära mig hur man tillreder henna samt få allt jag behöver av henne. Hon rekommenderade mig att träna träna träna på alla tänkbara kroppsdelar på mig själv, vänner osv. SÅÅÅ jag lär vara fullklottrad från topp till tå snart *skrattar gott* MEN jag ser verkligen fram mot att få lära mig den vackra konstformen! :-)

Nu på eftermiddagen har jag varit på behandlingen. I dag var den verkligen annorlunda... Först fick jag en halvtimmes vanlig massage sen så skrubbade de mig med torkade uppvärmda örter. Det kändes först som att någon sandpapprade kroppen med treans sandpapper- jag trodde jag skulle avlida ;-) Men scrubben höll på i ca 30 minuter och var riktigt riktigt skön tillslut...det kändes precis som sandkorn som de gnuggade in från varsin sida av kroppen i likadana svepande rörelser min massör och hans ljuvliga lilla fru. Jag tänkte med humor att det är TUR att jag inte hunnit skaffa mig någon solbränna eftersom den hade varit ett minne blott....Nu efter behandlingen känner jag mig bjuk som en baby och varm och skön i kroppen. Jag ska strax in i duschen och duscha av det sista av scrubben, men jag skulle vänta lite rekommenderade dom. Men det känns ungefär som att jag har rullat naken och inoljad på en sandstrand även om det mesta är borttorkat så ligger det örtkorn mellan fingrar, i veck, mellan tårna, under armarna osv. Men på något vis känner jag mig ändå REN. Som att mycket slagg är scrubbat bort från min kropp... Jag skojade och frågade om de är snickare som sandpapprar ett bord och fick ett stort leende tillbaka och orden "Yes, we ar sculpturing you so you"  Låter ju lovande ;-) När jag påbörjade min behandling så frågade jag med glimten i ögat om de kunde göra mig 20 år och vacker igen ;-)

Jag är verkligen lycklig över denna dag. Den har gett mig så oerhört mycket. Jag älskar verkligen detta landet och dess människor och alla dessa leenden. Igår när jag var på väg från massagengåendes i en liten gränd kom en liten indisk pojke i 7-8 års åldern framrusande till mig och drog i min arm. "Look mam! Look what I did!" med stolthet i rösten. Han drog mig en liten bit och pekade ner på marken. Där låg den största fladdermus jag någonsin sett! Den var som en större råtta med stora svarta batman-vingar och glimmande vampyrtänder.

"I finished him" sa pojken stolt. Andra större pojkar rusade fram för att se. Den lilla pojken växte en decimeter av de andras beundran. De stora fladdermässen är inte vanliga här- men de kan väldigt ofta bära på rabies och anses farliga. Jag ville säga till pojken att han kunde ha skadat sig men jag kunde inte förstöra hans lycka. Jag tittade bara så att han inte hade blivit biten eller riven och berömde honom. Han sken som solen. Det var en dag då en liten kortväxt och mager åttaåring fick känna sig som en riktig man i de stora pojkarnas ögon. Lyckan i hans ögon fick mig att förstå att denna dagen för alltid skulle ligga välbevarad i hans minne- även i mitt. Jag kommer aldrig att glömma hans stolta leende och gnistrande ögon.

Jag sitter ute på altanen och njuter av kvällen. Det är +29 och syrsorna spelar högt. En regnskur har kommit i morse men sen har det varit fint. Vägarna är dock fortfarande översvämmade vissa delar men det är på tillbakagång. Nu känns det i luften som att monsunen snart har tappat sitt starka fäste över Varkala. Hoppet börjar spira i allas ögon. Nu kommer förhoppningsvis turisterna och räddar den dåliga försäljningen :-)

Nu ska jag göra en kopp te. Jag ska strax göra klar Olivia för kvällen. Vi ska läsa i den spännande boken vi håller på med. Sen ska jag fortsätta en stund på MIN tegelsten som jag totalt har fastnat i. Jag som inte klarat av att läsa böcker på många år har nu funnit ron att göra det. Jag läser en helt fantastisk bok på över 900 sidor (på engelska) som heter  "Shantaram". Den finns även översatt på Svenska men självklart inte här. Den är skriven av Gregory David Roberts och jag kan säga som så: Ska du läsa EN bok i ditt liv eller älskar du att läsa LÄS DEN! Den griper tag från första sidan och vägrar släppa taget. Det är berättelsen om hans hårda liv inom kriminalitet, heroin, maffia, smuggling, mord, fängelsedomar, tortyr mm mm och i slutänden förändring, kärlek och visdom. Han skrev boken tre gånger (!) de första två manusen förstörde hans fängelsevakter men han gav sig inte. Tackar gud för det.... LÄS DEN!

Önskar er alla en helt underbar kväll och hoppas att ni finner värme i kylan :-)

Med Kärlek / EwaMaria

Torsdag 20.00

****

Dagen har varit otroligt intressant och givande. I förmiddags fick jag besök av den pensionerade läraren Renadev som jag har hört så mycket gott om av bland annat Rita. Han engagerar sig med hela sitt hjärta i människor som har det svårt på olika sätt. Barnhemsbarn, gamla och fattiga och även kulturarrangemang som annars ofta haltar i sina inkomster. Han tar inget i egen ficka och har arbetat med välgörenhet i många år. Han säger själv att han har ju sin pension och att den räcker för honom.

****

Det var ett givande samtal. Nästa vecka ska vi förhoppningsvis besöka hans by. Nästa helg hoppas vi få träffa den flickan som behöver sponsor till sina universitetsstudier. Jag har en underbar väninna som har erbjudit sig att sponsra så jag hoppas få träffa flickan och hennes mamma så jag kan få mer information. Vad jag VET i dagsläget är att kostnaderna är 10000 rupies för ett helt läsår. Dvs. ca 15-1600:- beroende på valutakursen. Den summan täcker både mat, boende och böcker, En otroligt liten summa för oss men stor här.

****

Barnhemmet Renadev är engagerad i ska vi också besöka. Likaså några fattiga familjer som han vet om som verkligen skulle behöva support. När han hörde hur mycket pengar insamlingen hittills gett så sken han som en sol och blev rörd. Mina egna tårar började rinna av glödje över att jag funnit honom och att han vill samarbeta med mig.  Det känns som att vi kommer att få ett gott samarbete och jag kände att han är en hedersman med ett otroligt gott hjärta. Han arbetar hårt för att hjälpa andra och ser det som en livsuppgift. Han har även en sponsor i Sverige, i Mjölby, en man som skickar pengar varje år och Renadev köper och delar ut medeciner till gamla och fattiga.

****

Det andra underbara mötet var faktiskt genom ett tips från Renadev. Han känner så mycket folk här i Varkala och jag berättade att jag är intresserad av att lära mig "henna-målning" som här heter "Mehandi". Den målas så vackert särskilt i och på händerna med en särskild hennafärg som håller ett antal veckor innan den bleknat bort. Han tipsade mig om en dam "Reji" (uttalas Radji) som tydligen skulle vara absolut skickligast här i Varkala. Jag och Rita tog en förmiddagspromenad efter hans besök för att leta upp denna kvinna. Hon var inte inne på den lilla salongen, men hon hittade oss lite senare när vi åt lunch. En härlig stor och rejält bastant indiska med ett smittande skratt och god engelska. Hon berättade att hon hade arbetat med kroppsmålning i arabvärlden under många år men nu även var utbildad kosmetolog och hudterapeut och drev salonger här i Varkala. Men hon målar även kroppsmålningar fortfarande. Jag frågade om hon kunde tänka sig att ta mig som elev och lära mig konsten. Utan att tveka sa hon ja :-D Hon sa att det krävdes massor av träning men jag ska få vara med när hon målar och sen få lära mig hur man tillreder henna samt få allt jag behöver av henne. Hon rekommenderade mig att träna träna träna på alla tänkbara kroppsdelar på mig själv, vänner osv. SÅÅÅ jag lär vara fullklottrad från topp till tå snart *skrattar gott* MEN jag ser verkligen fram mot att få lära mig den vackra konstformen! :-)

****

Nu på eftermiddagen har jag varit på behandling som vanligt. I dag var den verkligen annorlunda... Först fick jag en halvtimmes vanlig massage sen så skrubbade de mig med torkade uppvärmda örter. Det kändes först som att någon sandpapprade kroppen med treans sandpapper- jag trodde jag skulle avlida ;-) Men scrubben höll på i ca 30 minuter och var riktigt riktigt skön tillslut...det kändes precis som sandkorn som de gnuggade in från varsin sida av kroppen i likadana svepande rörelser min massör och hans ljuvliga lilla fru. Jag tänkte med humor att det är TUR att jag inte hunnit skaffa mig någon solbränna eftersom den hade varit ett minne blott....Nu efter behandlingen känner jag mig mjuk som en baby och varm och skön i kroppen. Jag ska strax in i duschen och duscha av det sista av scrubben, men jag skulle vänta lite rekommenderade dom. Men det känns ungefär som att jag har rullat naken och inoljad på en sandstrand även om det mesta är borttorkat så ligger det örtkorn mellan fingrar, i veck, mellan tårna, under armarna osv. Men på något vis känner jag mig ändå REN. Som att mycket slagg är scrubbat bort från min kropp... Jag skojade och frågade om de är snickare som sandpapprar ett bord och fick ett stort leende tillbaka och orden "Yes, we ar sculpturing you"  Låter ju lovande ;-) När jag påbörjade min behandling så frågade jag med glimten i ögat om de kunde göra mig 20 år och vacker igen. Så de kanske kämpar med detta mellan muskel och led töjningarna?  ;-)

****

Jag är verkligen lycklig över den här dagen. Den har gett mig så oerhört mycket. Jag älskar verkligen det här landet och dess människor och alla dessa leenden. Igår när jag var på väg från massagen, gåendes i en liten gränd, kom en liten indisk pojke i 7-8 års åldern framrusande till mig och drog i min arm. "Look mam! Look what I did!" med stolthet i rösten. Han drog mig en liten bit och pekade ner på marken. Där låg den största fladdermus jag någonsin sett! Den var som en större råtta med stora svarta batman-vingar och glimmande vampyrtänder. Tack och lov död.

"I finished him" sa pojken stolt. Andra större pojkar rusade fram för att se. Den lilla pojken växte en decimeter av de andras beundran. De stora fladdermässen är inte vanliga här- men de kan väldigt ofta bära på rabies och anses farliga. Jag ville säga till pojken att han kunde ha skadat sig men jag kunde inte förstöra hans lycka. Jag tittade bara så att han inte hade blivit biten eller riven och berömde honom. Han sken som solen. Det var en dag då en liten kortväxt och mager åttaåring fick känna sig som en riktig man i de stora pojkarnas ögon. Lyckan i hans ögon fick mig att förstå att denna dagen för alltid skulle ligga välbevarad i hans minne- även i mitt. Jag kommer aldrig att glömma hans stolta leende och gnistrande ögon.

****

Jag sitter ute på altanen och njuter av kvällen. Det är +29 och syrsorna spelar högt. Lite mjuk indisk flöjtmusik spelar i fjärran.  En regnskur har kommit i morse men sen har det varit fint. Vägarna är dock fortfarande översvämmade vissa delar men det är på tillbakagång. Nu känns det i luften som att monsunen snart har tappat sitt starka fäste över Varkala. Hoppet börjar spira i allas ögon. Nu kommer förhoppningsvis turisterna och räddar den dåliga försäljningen :-)

****

Nu ska jag göra en kopp te. Jag ska strax göra klar Olivia för kvällen. Vi ska läsa i den spännande boken vi håller på med. Sen ska jag fortsätta en stund på MIN tegelsten som jag totalt har fastnat i. Jag som inte klarat av att läsa böcker på många år har nu funnit ron att göra det. Jag läser en helt fantastisk bok på över 900 sidor (på engelska) som heter  "Shantaram". Den finns även översatt på Svenska men självklart inte här. Den är skriven av Gregory David Roberts och jag kan säga som så: Ska du läsa EN bok i ditt liv eller älskar du att läsa LÄS DEN! Den griper tag från första sidan och vägrar släppa taget. Det är berättelsen om hans eget hårda liv inom kriminalitet, heroin, maffia, smuggling, mord, fängelsedomar, tortyr mm mm och i slutänden förändring, kärlek och visdom. Han skrev boken tre gånger (!) de första två manusen förstörde hans fängelsevakter men han gav sig inte. Tackar gud för det.... LÄS DEN!

****

Önskar er alla en helt underbar kväll och hoppas att ni finner värme i kylan :-)

Med Kärlek / EwaMaria

I natt och i dag har himlaportarna verkligen rämnat. Det har VRÄKT ner regn och vägarna var översvämmade redan tidigt på morgonen. Regnet varade fram till 18-tiden . Nu är klockan snart 23 och det strömmar fortfarande vatten på vägarna, men det börjar iallafall sjunka undan. Överallt är det lervälling och drivorna av sopor ligger nu på vägarna istället för bredvid dem.

Jag somnade helt utmattad på soffan igår. Jag låg och samlade energi till att orka gå in i duschen. Det kändes jobbigt eftersom jag visste att vi hade väldigt dåligt med varmvatten. Istället för att ta mig dit- somnade jag med massageoljan kvar i håret och på kroppen. Jag vaknade mitt på natten av en dröm. Jag drömde att jag höll på att packa ihop våra saker eftersom det var april och dags att åka hem. Jag vaknade av att tårarna forsade ner över mina kinder. När jag slog upp ögonen var minnet av drömmen fortfarande stark men rummet låg i totalt mörker och jag hörde dånet av regnet. Drt gjorde mig så ofantligt lycklig inombords. Jag skulle inte hem- allt var bara en dröm. Jag drog filten tätare kring mig i soffan och somnade om fortfarande med kläderna på mig. Jag ville inte krypa ner i sängen och grisa massageolja överallt.

I morse var Olivias rickshaw sen pga översvämningarna. Men den kom sig fram iallafall- även om det var i sakta mak. Skolan i Odayam har varit strömlös stora delar av dagen den också, men det gör ju inte så mycket. Undervisningen går utmärkt att sköta ändå.

Barnen håller på att träna til ett traditionellt luciatåg. De har gjort inbjudningskort både på svenska och engelska som vi har fått dela ut. Olivia ville beslutsamt bjuda Sanghita. Så vi gick till butiken där hon arbetar och frågade hennes "extramamma" om hon kunde få ledigt och följa med oss. Sanghita blev jätteglad men ändå lite nervös. Jag förstod senare att det är för att det inte är lätt för henne att vara iväg på något. Hon tillhör den lägsta kasten och behandlas därefter. Sådana människor som Sanghita och hennes släkt ska man inte umgås med. "Tattarpack" kallar vi dem hemma i Sverige va? ;-) Jag garanterade att jag både hämtar och lämnar henne och att hon är med oss hela tiden. Skulle någon titta snett på henne så vore det en intressant sak jag gladerligen skulle ta, men jag skulle tro att ingen kommer att göra det, istället blir det en fantastisk upplevelse för en 14-åring som inte ens kan läsa och skriva att få se ett svenskt luciatåg  :-) Några till har vi bjudit in, men Sangitha är den jag är mest glad över att vi får med oss. Hon behöver få uppleva något annat än butikens fyra provisoriska väggar från tidiga morgon till sena natten, veckans alla dagar.

Jag har lärt henne några svenska ord och är väldigt duktig på engelska. Hon lär sig väldigt snabbt. En oerhört intelligent tjej som borde få chansen att studera. Men hon skulle aldrig få den chansen för sin familj och släkt. Hon är för skicklig säljare. Hon är alldeles för dyrbart älskvärd. Sorgligt i hjärtat- men något vi måste acceptera även om jag skulle vilja slita henne därifrån och sätta henne i skolan...

I eftermiddags var vi ett glatt gäng på 10 personer som åt middag tillsammans. Vi åt indisk thali hos en indisk familj. 16 olika rätter serverades och vi åt på traditionsenligt sätt- på bananblad. Här äter alla med höger hand. Inga bestick. Inte heller med vänster hand eftersom det är den handen man använder på toaletten. Hos denna indiska familj fanns ingen vanlig toalett utan ett hål i golvet och vatten att skölja rumpan med. Det är så man gör. Inget dasspapper används. När vi sitter på indiska lokala restauranger tittar alla på oss västerlänningar. Inte bara för vår ljusa hy utan även för att vi äter med bägge händerna och använder bestick. Ofta får man in en sked, det finns inget annat.

Jag börjar tycka mer och mer om den traditionella indiska maten. Kryddorna och styrkan men även bristen på salt. I början tyckte jag saltbristen gjorde maten smaklös men nu när jag har vant mimg så inser jag istället hur MYCKET den smakar. Många symboliserar indien med curry. Det är inte riktigt hela sanningen. Masala och koriander skulle jag snarare vilja symbolisera iallafall Kerala med. De har ett te som heter "masalachai" som är kryddat med masalablandning. Jag vet inte riktigt alla kryddor som ingår i den men man kan definitivt urskilja kardemumma och ingefära. Kanske också kanel. Met är en mustig kryddblandning. Masalachai (masalakryddat the) kokas på vatten och mjölk. Det är ganska sött- men inte gräsligt sött. Mycket gott och värmandeför magen. Jag har blivit lite chaimasala-beroende ;-)

Massagen i dag var lika gudomligt underbar som tidigare. Smärtsam men underbar. Dock blir smärtornai leder och muskler allt mindre för varje gång. Nu har jag inte värk efteråt utan känner mig otroligt mjuk och smidig. Upptäckte idag i duschen att jag nådde mina tår utan problem- NÄR gjorde jag DET sist? Jag kom på mig själv att börja skratta högt av lycka :-)

Tyvärr så har regnet idag gjort att ett möte jag såg fram mot blev inställt pga de översvämmade vägarna. Jag hade via min underbara hyresvärdinna  Rita bestämt möte med den pensionerade läraren som är engagerad här i Kerala i ett barnhem. Han känner även till flickan som behöver hjälp med finansiering av sina universitietsstudier, dvs. kost, logi och böcker. Det ska bli bättre väder nu- enligt prognoserna. Efter morgondagen kommer tydligen solen och den segdragna monsunen är förhoppningsvis över så mötet får bli en annan förmiddag förhoppningsvis :-)

Imorgon kommer en snickare och ska fixa taket i mitt badrum. Det läcker in. Muraren kan inte göra något förrän takpannorna har torkat upp. De blir sköra av regnet. Men snickaren ska byta lite trä och ta ner innertaket så jag misstänker att det kommer att damma en hel del samt rasa ner ödle och råttbajs.... Storstädning på fredag antar jag... Huvudsaken det blir fixat- gärna innan min goa väninna och hennes söta dotter kommer hit på besök i två veckor över jul/nyår.

Egentligen så händer det otroligt mycket här varje dag. Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om saker som bara "händer" eller saker jag ser, människor jag möter, konstiga djur och annat intressant- men ÄNDÅ så händer det inte mycket. Dagarna går och jag känner mig så otroligt balanserad med både klimatet och livs-takten som är här. Det som först stressade och fashinerade mig- har nu fått mig att inse att det ÄR lugnt...vi hinner...

Vi svenskar brukar ha ett uttryck mellan varandra "Menar du SVENSK tid, eller KERALA-tid?" Det är ett uttryck med humor. Här kommer nämligen alla försent. Man är glad om de kommer överhuvudtaget. Ingen ringer och meddelar om de INTE kommer. Varken hantverkare eller andra arbetare. Ringer man och efterlyser dem så säger de bara "I come tomorrow"

Det kan vara oerhört frustrerande- men vad ska man göra? Det bästa är att bara skratta åt det- inse att detär precis så här det är och försöka att inte bli alltför irriterad. I Sverige är vi oerhört styrda av klockan. Hela samhället bygger på att alla ska komma i rätt tid. Här är tid inte prioriterat, istället är det svårt att få arbetarna att ha rutiner. De vill gärna komma och gå som de behagar. Huvudsaken är att arbetet blir gjort anser många av dem. Men inte när....

Att driva företag här som stressad företagare med högt blodtryck och ilsket humör är nog självaste självmordet. Det är att BE om hjärtinfarkt. Eller så kommer man hit, inser att det ör ingen idé att gapa och skrika, bli arg eller frustrerad- bättre att vara tålmodig och inse att vi inte är hemma i Svedala. En intressant sak här i Indien r indiernas oförmåga att förstå vår brist på tid. Hur det kan komma sig att vi inte exempelvis har "tid" att bruka yoga morgon och kväll. Jag kan på sätt och vis förstå deras undran. Många här arbetar från tidiga morgon till sena kvällen- men tar sig ändå tid för exempelvis yoga eller bön. Det finns gott om hinduiska butiker som har altare. När man kommer in kan butiksägaren vara strängt upptagen i bön. Det är inget ovanligt. Då är det bara att vänta eller gå vidare.

Livet. Det finns tid för livet. Och det finns tid för leenden. Att promenera i slum eller inte spelar ingen roll, du möts överallt av nyfikna öppna blickar och leende människor. Barn som skrattar och leker eller vallar getterna efter vägen. Jag hälsar alltid på de människor jag möter efter vägarna. Det är oerhört få gånger jag inte fått ett brett leende och en hälsning tillbaka. Leenden värmer  och lyfter även den dag som börjat tungsint. Leenden smittar- en positiv smitta.

Nu ska jag krypa till sängs och tacka för denna dag. Jag är så oerhärt tacksam att jag får vara här. Jag får delta i mitt eget liv igen efter lång tid då jag bara känt mig som en åskådare i mitt eget och aktör i många andras. Den enorma trötthet som stndgt följer mig som en skugga är inget problem här- den är så lätt att acceptera och se som en del i livet. Det är så det är. Jag har en kronisk trötthetmen jag har upptäckt att det är helt fantastiskt att jag kan lära mig att acceptera den- och leva tillsammans med den istället för att ständigt kämpa mot den. Tröttheten är en del av mig. Iallafall just nu. Jag kämpar inte emot mera utan försöker lyssna av min kropp och vara lyhörd när den behöver vila. I dag har varit en riktig vilodag. Utan ström och hällregn gör att det inte finns så mycket att göra annat än vila. Det har jag gjort. Men nu ska jag göra det jag borde- nu ska jag sova.

God natt alla älskade vänner och alla andra som verkar följa min blogg.  Ta hand om dig/ er. Vi har bara detta liv här och nu att inrikta oss på- så detär dags att göra det nu, eller hur? ;-)

Varmaste kramarna / EwaMaria

Onsdag 8 dec 23.30

****

I natt och i dag har himlaportarna verkligen rämnat. Det har VRÄKT ner regn och vägarna var översvämmade redan tidigt på morgonen. Regnet varade fram till 18-tiden . Nu är klockan strax 23.30 och det strömmar fortfarande vatten på vägarna men det börjar iallafall sjunka undan. Överallt är det lervälling och drivorna av sopor ligger nu på vägarna istället för bredvid dem.

****

Jag somnade helt utmattad på soffan igår. Jag låg och samlade energi till att orka gå in i duschen. Det kändes jobbigt eftersom jag visste att vi hade väldigt dåligt med varmvatten. Istället för att ta mig dit- somnade jag med massageoljan kvar i håret och på kroppen. Jag vaknade mitt i natten av en dröm. Jag drömde att jag höll på att packa ihop våra saker eftersom det var april och dags att åka hem. Jag vaknade av att tårarna forsade ner över mina kinder. När jag slog upp ögonen var minnet av drömmen fortfarande stark men rummet låg i totalt mörker och jag hörde dånet av regnet. Det gjorde mig så ofantligt lycklig inombords. Jag skulle inte hem- allt var bara en dröm. Jag drog filten tätare kring mig i soffan och somnade om fortfarande med kläderna på mig. Jag ville inte krypa ner i sängen och grisa massageolja överallt.

****

I morse var Olivias rickshaw sen pga översvämningarna. Men den kom sig fram iallafall- även om det var i sakta mak. Skolan i Odayam har varit strömlös stora delar av dagen den också, men det gör ju inte så mycket. Undervisningen går utmärkt att sköta ändå.

****

Barnen håller på att träna till ett traditionellt luciatåg. De har gjort inbjudningskort både på svenska och engelska som vi har fått dela ut. Olivia ville beslutsamt bjuda Sanghita. Så vi gick till butiken där hon arbetar och frågade hennes "extramamma" om hon kunde få ledigt och följa med oss. Sanghita blev jätteglad men ändå lite nervös. Jag förstod senare att det är för att det inte är lätt för henne att vara iväg på något. Hon tillhör den lägsta kasten och behandlas därefter. Sådana människor som Sanghita och hennes släkt ska man inte umgås med. "Tattarpack" kallar vi dem hemma i Sverige va? ;-) Jag garanterade att jag både hämtar och lämnar henne och att hon är med oss hela tiden. Skulle någon titta snett på henne så vore det en intressant sak jag gladerligen skulle ta, men jag skulle tro att ingen kommer att göra det, istället blir det en fantastisk upplevelse för en 14-åring som inte ens kan läsa och skriva att få se ett svenskt luciatåg  :-) Några till har vi bjudit in, men Sangitha är den jag är mest glad över att vi får med oss. Hon behöver få uppleva något annat än butikens fyra provisoriska väggar från tidiga morgon till sena natten, veckans alla dagar.

****

Jag har lärt Sanghita några svenska ord/ fraser varje dag och hon är väldigt duktig på engelska. Hon lär sig väldigt snabbt. En oerhört intelligent tjej som borde få chansen att studera. Men hon skulle aldrig få den chansen för sin familj och släkt. Hon är för skicklig säljare. Hon är alldeles för dyrbart älskvärd. Sorgligt i hjärtat- men något vi måste acceptera även om jag skulle vilja slita henne därifrån och sätta henne i skolan...

****

I eftermiddags var vi ett glatt gäng på 10 personer som åt middag tillsammans. Vi åt indisk thali hos en indisk familj. 16 olika rätter serverades och vi åt på traditionsenligt sätt- på bananblad. Här äter alla med höger hand. Inga bestick. Inte heller med vänster hand eftersom det är den handen man använder på toaletten. Hos denna indiska familj fanns ingen vanlig toalett utan ett hål i golvet och vatten att skölja rumpan med i ett litet skjul på gården. Det är så man gör. Inget dasspapper används. När vi sitter på indiska lokala restauranger tittar alla på oss västerlänningar. Inte bara för vår ljusa hy utan även för att vi äter med bägge händerna och använder bestick. Ofta får man in en sked, det finns inget annat.

****

Jag börjar tycka mer och mer om den traditionella indiska maten. Kryddorna och styrkan men även bristen på salt. I början tyckte jag saltbristen gjorde maten smaklös men nu när jag har vant mig så inser jag istället hur MYCKET den smakar. Många symboliserar indien med curry. Det är inte riktigt hela sanningen. Masala och koriander skulle jag snarare vilja symbolisera iallafall Kerala med. De har ett te som heter "chaimasala" som är kryddat med masalablandning. Jag vet inte riktigt alla kryddor som ingår i den men man definitivt kan urskilja är kardemumma och ingefära. Kanske också kanel. Det är en mustig kryddblandning. Masalachai (masalakryddat the) kokas på vatten och mjölk. Det är ganska sött- men inte gräsligt sött. Mycket gott och värmande för magen. Jag har blivit lite chaimasala-beroende ;-)

****

Massagen i dag var lika gudomligt underbar som tidigare. Smärtsam men underbar. Dock blir smärtorna i leder och muskler allt mindre för varje gång. Nu har jag inte värk efteråt utan känner mig otroligt mjuk och smidig. Upptäckte idag i duschen att jag nådde mina tår utan problem- NÄR gjorde jag DET sist? Jag kom på mig själv att börja skratta högt av lycka :-)

****

Tyvärr så har regnet idag gjort att ett möte jag såg fram mot blev inställt pga de översvämmade vägarna. Jag hade via min underbara hyresvärdinna  Rita bestämt möte med den pensionerade läraren som är engagerad här i Kerala i ett barnhem. Han känner även till flickan som behöver hjälp med finansiering av sina universitietsstudier, dvs. kost, logi och böcker. Det ska bli bättre väder nu- enligt prognoserna. Efter morgondagen kommer tydligen solen och den segdragna monsunen är förhoppningsvis över så mötet får bli en annan förmiddag:-)

****

Imorgon kommer en snickare och ska fixa taket i mitt badrum. Det läcker in. Muraren kan inte göra något förrän takpannorna har torkat upp. De blir sköra av regnet. Men snickaren ska byta lite trä och ta ner innertaket så jag misstänker att det kommer att damma en hel del samt rasa ner ödle och råttbajs.... Storstädning på fredag antar jag... Huvudsaken det blir fixat- gärna innan min goa väninna och hennes söta dotter kommer hit på besök i två veckor över jul/nyår.

****

Egentligen så händer det otroligt mycket här varje dag. Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om saker som bara "händer" eller saker jag ser, människor jag möter, konstiga djur och annat intressant- men ÄNDÅ så händer det inte mycket. Dagarna går och jag känner mig så otroligt balanserad med både klimatet och livs-takten som är här. Det som först stressade och fashinerade mig- har nu fått mig att inse att det ÄR lugnt...vi hinner...

Vi svenskar brukar ha ett uttryck mellan varandra "Menar du SVENSK tid, eller KERALA-tid?" Det är ett uttryck med humor. Här kommer nämligen alla försent. Man är glad om de kommer överhuvudtaget. Ingen ringer och meddelar om de INTE kommer. Varken hantverkare eller andra arbetare. Ringer man och efterlyser dem så säger de bara "I come tomorrow"

****

Det kan vara oerhört frustrerande- men vad ska man göra? Det bästa är att bara skratta åt det- inse att det är precis så här det är och försöka att inte bli alltför irriterad. I Sverige är vi oerhört styrda av klockan. Hela samhället bygger på att alla ska komma i rätt tid. Här är tid inte prioriterat, istället är det svårt att få arbetarna att ha rutiner. De vill gärna komma och gå som de behagar. Huvudsaken är att arbetet blir gjort anser många av dem. Men inte när....

****

Att driva företag här som stressad västerländsk företagare med högt blodtryck och ilsket humör är nog självaste självmordet. Det är att BE om hjärtinfarkt. Eller så kommer man hit, inser att det är ingen idé att gapa och skrika, bli arg eller frustrerad- bättre att vara tålmodig och inse att vi inte är hemma i Svedala.

****

En intressant sak här i Indien är indiernas oförmåga att förstå vår brist på tid. Hur det kan komma sig att vi inte exempelvis har "tid" att bruka yoga morgon och kväll. Jag kan på sätt och vis förstå deras undran. Många här arbetar från tidiga morgon till sena kvällen- men tar sig ändå tid för exempelvis yoga eller bön. Det finns gott om hinduiska butiker som har altare. När man kommer in kan butiksägaren/ biträdet vara strängt upptagen i bön. Det är inget ovanligt. Då är det bara att vänta eller gå vidare.

****

Livet. Det finns tid för livet. Och det finns tid för leenden. Att promenera i slum eller inte spelar ingen roll, du möts överallt av nyfikna öppna blickar och leende människor. Barn som skrattar och leker eller vallar getterna efter vägen. Jag hälsar alltid på de människor jag möter efter vägarna. Det är oerhört få gånger jag inte fått ett brett leende och en hälsning tillbaka. Leenden värmer  och lyfter även den dag som börjat tungsint. Leenden smittar- en positiv smitta.

****

Nu ska jag krypa till sängs och tacka för denna dag. Jag är så oerhärt tacksam att jag får vara här. Jag får delta i mitt eget liv igen efter lång tid då jag bara känt mig som en åskådare i mitt eget och aktör i många andras. Den enorma trötthet som ständigt följer mig som en skugga är inget problem här- den är så lätt att acceptera och se som en del i livet. Det är så det är. Jag har en kronisk trötthet men jag har upptäckt att det är helt fantastiskt att jag kan lära mig att acceptera den- och leva tillsammans med den istället för att ständigt kämpa mot den. Tröttheten är en del av mig. Iallafall just nu. Jag kämpar inte emot mera utan försöker lyssna av min kropp och vara lyhörd när den behöver vila. I dag har varit en riktig vilodag. Utan ström och hällregn gör att det inte finns så mycket att göra annat än vila. Det har jag gjort. Men nu ska jag göra det jag borde- nu ska jag sova.

****

God natt alla älskade vänner och alla andra som verkar följa min blogg.  Ta hand om dig/ er.

Vi har bara detta liv här och nu att inrikta oss på- så det är dags att göra det nu, eller hur? ;-)

Varmaste kramarna / EwaMaria

Idag på min ajurveda behandling kunde jag inte annat än le- även om det var inombords och kroppen var avslappnad och lugn på utsidan. Jag kunde bara le åt hela situationen. Jag insåg att jag är nog både exibitionist, masochist och halvgalen :-)

Jag skulle viljat ha ett foto på mig själv och min massör idag. Jag, liggandes med benen isär och armarna ut som vid en korsfästelse på en galonmadrass på golvet, naken (förutom den lilla tygbiten precis över triangeln) genomdränkt med massageolja och en kampsports-smidig halvnaken ung man (de har ju bara höftskynken) som hänger med händerna i repknutar  i taket och masserar hela min kropp med fötterna- inklusive brösten, rumpan och innerlåren i över en timme! Det LÅTER helt galet- eller hur? *skrattar gott* Men jag kan lova att all annan massage jag någonsin får i hela mitt liv kommer att vara hälften så proffesionell och fantastiskt skön som denna! OCH jag känner mig inte det minsta obekväm med den bisarra situationen eftersom allt sköts med största diskretion och proffesion. Jag känner mig som en kropp full av muskelfästen jag inte ens trodde fanns och inte som en helnaken kvinna.:-)

Mina muskler i armar.lår, höft, rumpa och korsrygg har aldrig mått så bra som sen jag började min ajurveda massage. Jag är smidigare än på många år. Även om vissa delar av behandlingen är smärtsam så är det en väldigt skön smärta. En smärta som jag känner ger smidighet och rörlighet till leder som är i katastrofalt skick sen flera år. Nackmusklerna har stretchats ut, likaså höften har justerats med en hel del trampande så att till och med min hållning och gång blivit bättre. Jag känner mig definitivt som att kroppen blir allt mer i balans för varje dag som jag tillbringar på kliniken. Större kunnande om kroppens alla små muskler och leder "härs och tvärs"- har jag aldrig någonsin stött på. Ironiskt nog så är min massör den som känt igenom min kropp mest av alla män jag mött i mitt liv *skrattar gott* Förutom min privata del så känner han till varendaste milimeter. Han masserar till och med mina öron, fingerleder, tår och alla punkter som vi har under fötterna, på huvudet och i nacken. Ajurvedan utgår alltid från "solarplexus" eller korsryggen och följer ett särskilt mönster. Med fötterna är skickligheten enorm och svepande kraftig massage från fingertopparna ner till tårna sker i en enda effektiv krafitg rörelse. Man riktigt känner hur blodet rusar in i muskler och leder.

Att gå på massage i Sverige är rena löpande band-principen jämfört med detta. Kunnandet hos dessa massage-proffs är så genuint och har funnits i generationer. Eftersom de dessutom är kampsports proffs på elitnivå samt skickliga på yoga så vet de även hur man stretchar ut muskler på bästa sätt i samband med massagen. Jag har inte sagt ett knyst om mina ömma punkter- samtliga är funna och under ordentlig behandling- trots att jag inte är den som rör en min när jag väl ligger på massagebänken/ golvet. "Does this hurt?" Det är frågan jag får när han finner punkter med sina känsliga men starka fingrar som han läser av som problemområden. De första två massageomgångarna var som en "utredning" där han läste av min kropp och dess dysfunktioner. Han korrigerade snedställningar och gick igenom muskelgrupper in i minsta detalj. Nu har vi börjat arbeta med problemen. Jag kan inte säga att det INTE gör ont- men otroligt "skönt ont" I kväll har jag mindra värk i min kropp än på väldigt länge...

Jag önskar jag skulle kunna packa ner dessa killar och deras söta fruar i min resväska hem till Sverige. Det skulle vara lååång kö till deras behandlingar- jag lovar! MEN det genuina skulle försvinna ganska snart i "den svenska löpande band principen" och bli ett vinnarkoncept med massor av pengar och investerare inblandade. Då faller allt snabbt som ett korthus. Det är just detta genuina som ger stabilitet och den där äkta känslan av proffession som man inte finner hemma. Visst vill de tjäna pengar, men på nöjda kunder snarare än feta reklamkontrakt.

Ja så trots att jag inte är den blyga och pryda typen så hade jag inte kunnat tänka mig in i denna situation för bara ett par månader sen- men här känner jag mig totalt trygg och mår som en prinsessa- utan att mannen som hänger ovanför från taket för den skull är min prins- men en förbannat bra massör!

Idag på min ajurveda behandling kunde jag inte annat än le- även om det var inombords och kroppen var avslappnad och lugn på utsidan. Jag kunde bara le åt hela situationen. Jag insåg att jag är nog både exibitionist, masochist och halvgalen :-)

****

Jag skulle viljat ha ett foto på mig själv och min massör idag. Jag, liggandes med benen isär och armarna ut som vid en korsfästelse på en galonmadrass på golvet, naken (förutom den lilla tygbiten precis över triangeln) genomdränkt med massageolja och en kampsports-smidig halvnaken ung man (de har ju bara höftskynken) som hänger med händerna i repknutar  i taket och masserar hela min kropp med fötterna- inklusive brösten, rumpan och innerlåren i över en timme! Det LÅTER helt galet- eller hur? *skrattar gott* Men jag kan lova att all annan massage jag någonsin får i hela mitt liv kommer att vara hälften så proffesionell och fantastiskt skön som denna! OCH jag känner mig inte det minsta obekväm med den bisarra situationen eftersom allt sköts med största diskretion och proffesion. Jag känner mig som en kropp full av muskelfästen jag inte ens trodde fanns och inte som en helnaken kvinna.:-)

****

Mina muskler i armar.lår, höft, rumpa och korsrygg har aldrig mått så bra som sen jag började min ajurveda massage. Jag är smidigare än på många år. Även om vissa delar av behandlingen är smärtsam så är det en väldigt skön smärta. En smärta som jag känner ger smidighet och rörlighet till leder som är i katastrofalt skick sen flera år. Nackmusklerna har stretchats ut, likaså höften har justerats med en hel del trampande så att till och med min hållning och gång blivit bättre. Jag känner mig definitivt som att kroppen blir allt mer i balans för varje dag som jag tillbringar på kliniken. Större kunnande om kroppens alla små muskler och leder "härs och tvärs"- har jag aldrig någonsin stött på. Ironiskt nog så är min massör den som känt igenom min kropp mest av alla män jag mött i mitt liv *skrattar gott* Förutom min privata del så känner han till varendaste milimeter. Han masserar till och med mina öron, fingerleder, tår och alla punkter som vi har under fötterna, på huvudet och i nacken. Ajurvedan utgår alltid från "solarplexus" eller korsryggen och följer ett särskilt mönster. Med fötterna är skickligheten enorm och svepande kraftig massage från fingertopparna ner till tårna sker i en enda effektiv krafitg rörelse. Man riktigt känner hur blodet rusar in i muskler och leder och tankarna blir liksom klarare, som att hjärnan rensar hårddisken på en massa gammalt slagg.

****

Att gå på massage i Sverige är rena löpande band-principen jämfört med detta. Kunnandet hos dessa massage-proffs är så genuint och har funnits i generationer. Eftersom de dessutom är kampsports proffs på elitnivå samt skickliga på yoga så vet de även hur man stretchar ut muskler på bästa sätt i samband med massagen. Jag har inte sagt ett knyst om mina ömma punkter- samtliga är funna och under ordentlig behandling- trots att jag inte är den som rör en min när jag väl ligger på massagebänken/ golvet. "Does this hurt?" Det är frågan jag får när han finner punkter med sina känsliga men starka fingrar som han läser av som problemområden. De första två massageomgångarna var som en "utredning" där han läste av min kropp och dess dysfunktioner. Han korrigerade snedställningar och gick igenom muskelgrupper in i minsta detalj. Nu har vi börjat arbeta med problemen. Jag kan inte säga att det INTE gör ont- men otroligt "skönt ont" I kväll har jag mindra värk i min kropp än på väldigt länge...

****

Jag önskar jag skulle kunna packa ner dessa killar och deras söta fruar i min resväska hem till Sverige. Det skulle vara lååång kö till deras behandlingar- jag lovar! MEN det genuina skulle försvinna ganska snart i "den svenska löpande band principen" och bli ett vinnarkoncept med massor av pengar och investerare inblandade. Då faller allt snabbt som ett korthus. Det är just detta genuina som ger stabilitet och den där äkta känslan av proffession som man inte finner hemma. Visst vill de tjäna pengar, men på nöjda kunder snarare än feta reklamkontrakt.

Ja så trots att jag inte är den blyga och pryda typen så hade jag inte kunnat tänka mig in i denna situation för bara ett par månader sen- men här känner jag mig totalt trygg och mår som en prinsessa- utan att mannen som hänger ovanför från taket för den skull är min prins- men en förbannat bra massör!

****

Önskar er alla en underbar kväll, nu är klockan mycket här hos mig och det är dags för sängen

****

Med kärlek / EwaMaria

Morgonens yoga var en plåga. Både för att jag har sovit alldeles för lite och för att mina muskler och leder strejkar och tycker att de helst vill inta den position de hade innan jag började plåga dem med stretch övningar. De vill ha det som det alltid varit. De protesterar mot förändringar- med smärta. Jag försöker att inte forcera men successivt få mina leder rörligare och min kropp mer i balans. Jag är skyldig min kropp denna unika chans att hela, smärtan lever jag  ju konstant med, även om jag låter min kropp bara "vara". Då är den smärtan jag upplever nu mer positiv. Den driver framåt om även i lugn takt.

Smärta är inte alltid av ondo. Varken fysisk eller psykisk. Ofta, när vi psykiskt är längst ner i dalen så känns det som att vi aldrig kommer att nå ljuset igen, men när vi väl är uppe på toppen och blickar ner, skulle vi knappast njuta av utsikten lika mycket om vi aldrig varit längst ner och gjort den mödosamma klättringen uppåt.

Överallt längs  livets väg möts vi av hinder av olika slag. Många av oss stannar vid varje hinder, eller åtminstone vid många av dem. Vi känner irritation, ilska, frustration. Tillslut spottar vi i nävarna och tar oss över för att fortsätta. Men vi är ganska så trötta och blir riktigt förbannade när vi möter NÄSTA hinder- kanske större än det förra. Vi spottar i nävarna- och tar oss över...nu ännu tröttare. Vi funderar på vägen och försöker fokusera på hur nästa hinder möjligen kan se ut- för att lättare klara oss över det. Men det visar sig att hindret var av helt annan karaktär än vi planerade- och vi blir ilskna igen. När vi väl nått toppen efter en mödosam och svår klättring- så jublar vi och känner oss- med all rätt- som en segrare. Men vi är helt slut av ansträngningen alla hinder tagit så vi glömmer att verkligen njuta av utsikten.

Andra gånger i livets klättring stannar vi till, kanske redan vid första vid hindret, femte eller tionde och tänker "åhh neeej- inte ett hinder TILL...jag går tillbaka och söker mig en annan väg. På det viset blir vi vilsna och irrar kvar någonstans i mitten och får ständigt söka vägar tillbaka. För det finns INGEN väg i livet utan hinder. Ingen.

När jag var yngre gjorde jag oftast som det första exemplet. Jag blev irriterad över saker som kom i min väg, människor som inte lyssnade eller de jag tyckte stal min energi. Jag tyckte att varje hinder var större än det andra och försökte förutse vad som skulle komma nästa gång. Ibland på min vandring stannade jag upp, lyssnade, doftade och tittade mig omkring hur vacker livets vandring faktiskt är- och det gav mig styrka att besegra nästa hinder på vägen. Jag strävade mödosamt och målmedvetet framåt. Ibland tappade jag fotfästet, men försökte fokusera på att kommamig vidare- framåt. Jag var helt enkelt rädd för stillaståendet.

I dag har jag lärt mig att omprioritera mycket av detta. Iallafall har jag lärt mig att fokusera annorlunda. Jag försöker inse att det är inte målet som är livet- det är faktiskt vår väg dit som är det. Alla hinder och prövningar som står ivägen för oss- ska vi egentligen vara tacksamma för. De ger oss en styrka att lösa problem och ta oss förbi så oskadda som möjligt samt utan att orsaka andra skada. Ibland skadar vi oss- eller andra-men vi gör förhoppningsvis inte samma misstag nästa gång- vis av vår väg.

Människor slär följe med oss på vår vandring. En del finns där hela livet, andra bara en del av vandringen. Men alla är lika viktiga för oss. Alla är där för att lära oss hantera oss själva. I slutänden vet vi- det är endast vi själva som vandrar vår väg- ensamma. Hur många människor vi än slår följe med- så är vi själva den enda som med hundra procents säkerhet kommer att följa oss hela vägen.

Vi möter  många efter vägen som vill korrigera oss. Som vill att vi ska göra på ett speciellt sätt eller kliva över ett hinder på ett speciellt sätt. De människorna ska vi vara tacksamma över. De lär oss ALLA något om oss själva. Vissa av dem är vis av erfrenhet och vill guida oss rätt. Vi slipper blessyrer och anammar deras omtänksamhet. Det är så en bra förälder gör med sitt barn exempelvis. Eller en god vän, ledare eller partner.

Sen möter vi dem som  tycker att endast deras sätt att ta sig över är rätt. Vi blir irriterade och känner oss påpassade och olustiga. Hindret växer istället för krymper. Vi vill ta oss över på ett eget sätt- men får inte- för det är "fel sätt". Då har vi många val. De flesta gångerna resignerar vi kanske och gör det på den andres sätt- ogillande, men vi tar oss över. Andra gånger kanske vi irriterat vill försöka själva - och tar oss över, eller misslyckas och lyssnar. Vi kanske tjurar ihop och vänder eller stannar kvar.  Men vad händer om vi ler och säger;  "nej tack, jag vill försöka själv- vi ses på andra sidan om du inte vill följa med i mitt försök- du väljer själv din väg men jag slår gärna följe med dig senare"

Jag försöker sen ett antal år att fokusera på min vandring, dvs varken på alla hinder eller målet. Jag försöker fokusera på allt det som finns mellan. När ett hinder väl kommer så stannar jag upp, ser det som en utmaning att ta mig över och gör det. Jag försöker att inte ge upp och vända tillbaka, vis av erfarenheten att ingen väg jag väljer är fri från hinder. Det är svårt att fokusera på själva vandringen. Jättesvårt. Tankarna vill gärna dra iväg framåt och försöka analysera vad som väntar bakom nästa krök. Men när tankarna drar iväg för att analysera eventuella problem, försöker jag att stanna upp och fokusera på nuet. Se mig omkring var jag befinner mig- just nu.

Flertalet gånger på min livsvandring har jag befunnit mig i situationer där jag känt mig väldigt obekväm. Relationer som inte har fungerat, arbeten som inte gått framåt eller vänner som visar sig vara annat än vad jag trott. Jag har blivit frustrerad och fokuserad på själva problemet. Jag har helt enkelt fastnat. Ibland har jag suttit fast i flera år i situationer, men när jag väl har tagit mig vidare så har jag kunnat andas igen. Ibland förvirrat och irrande- men andningen har varit fri. Ingen har stått intill och sagt hur jag ska andas eller göra. Jag har varit helt ensam och befriad.

Jag vill absolut  inte vandra mitt liv i ensamhet. Jag vill självklart omge mig med alla de vänner och älskade familjemedlemmar jag har omkring mig. Men jag vill att alla ska ha utrymme att lösa sina egna hinder på sitt eget vis. Jag försöker lära mig att säga nej. Det är inte alltid det bästa, att vis av egen erfarenhet, hjälpa någon annan över. Ibland måste vi alla få falla. Detta gäller även  mina barn. De måste få skaffa sig egna erfarenheter. Likaså försöker jag att inte fokusera på småsaker och låta dem irritera mig. Jag försöker hålla humöret uppe och bemöta ilska med vänlighet så långt jag kan. Ibland går det inte- då väljer jag hellre att backa än att ta strid. Det är inte för att jag är konflikträdd- snarare för att jag inte vill lägga min energi på konflikter jag inte själv vill ta dela av. Jag gör ett eget val.

Likväl så vill jag inte slå följe med någon som kallar min väg självisk eller egoistisk bara för att jag ibland gör mina egna misstag, har tappat fokus eller tar krokiga omvägar. Jag vill istället känna att det finns utrymme för mig att få göra dem, och bli visare av dem. Människor som ständigt vill korrigera eller säger att det vi gör är "fel"- är inte rätt sällskap. Likväl ska vi inte beklaga oss över att de är arroganta mot oss, eller stjäl våran energi eller tid- det finns ingen som kan stjäla vår energi. Vi väljer själva om vi vill dela ut den. Vi väljer själva vem vi vill rikta fokus på- eller inte. Naturligt för oss människor är att rikta fokus där vi känner oss älskade och välkomna. Känner vi oss hunsade eller illa bemötta så blir vi som hundar i koppel som helst skulle vilja springa fritt men inte får. Vi blir korrogerade och ledda. Vi får inte tillåtelse att växa själva. Vi lär oss inte av vårt eget liv- utan av någonannans.

De människor som finns i mitt liv sedan många långa år, har inte alltid gått paralellt med mig. Men de har accepterat att våra vägar ibland har skiljts åt. När vi väl möts upp igen har vi nya erfarenheter med oss men känslan att vi aldrig egentligen varit åtskilda. Känslan finns där för att vi respekterar varandra med fel och brister. Vi behöver inte ursäkta oss för att vi valde stigen åt höger istället för åt vänster.

Vad vill jag säga med detta?

Egentligen bara det att det är viktigt för vårt växande att vi respekterar oss själva. Respekterar och älskar vi oss själva med våra fel och brister så respekterar vi automatiskt omgivningens fel och brister. Vi har hela tiden ett eget val. Ett val att välja hur vi ska känna och bemöta andra människor eller hinder. Väljer vi att se hindren som utmaningar och utvecklingar så har vi betydligt mer ork och nyfikenhet kvar när vi väl når toppen... förhoppningsvis ivrigt påhejade av dem som älskar oss...

Ta hand om varandra med respekt men våga älska livet som ditt och ingen annans....

****

Morgonens yoga var en plåga. Både för att jag har sovit alldeles för lite och för att mina muskler och leder strejkar och tycker att de helst vill inta den position de hade innan jag började plåga dem med stretch övningar. De vill ha det som det alltid varit. De protesterar mot förändringar- med smärta. Jag försöker att inte forcera men successivt få mina leder rörligare och min kropp mer i balans. Jag är skyldig min kropp denna unika chans att hela, smärtan lever jag  ju konstant med, även om jag låter min kropp bara "vara". Då är den smärtan jag upplever nu mer positiv. Den driver framåt om även i lugn takt.

****

Smärta är inte alltid av ondo. Varken fysisk eller psykisk. Ofta, när vi psykiskt är längst ner i dalen så känns det som att vi aldrig kommer att nå ljuset igen, men när vi väl är uppe på toppen och blickar ner, skulle vi knappast njuta av utsikten lika mycket om vi aldrig varit längst ner och gjort den mödosamma klättringen uppåt.

****

Överallt längs  livets väg möts vi av hinder av olika slag. Många gånger stannar vi vid varje hinder, eller åtminstone vid många av dem. Vi känner irritation, ilska, frustration. Tillslut spottar vi i nävarna och tar oss över för att fortsätta. Men vi är ganska så trötta och blir riktigt förbannade när vi möter NÄSTA hinder- kanske större än det förra. Vi spottar i nävarna- och tar oss över...nu ännu tröttare. Vi funderar på vägen och försöker fokusera på hur nästa hinder möjligen kan se ut- för att lättare klara oss över det. Men det visar sig att hindret var av helt annan karaktär än vi planerade- och vi blir ilskna igen. När vi väl nått toppen efter en mödosam och svår klättring- så jublar vi och känner oss- med all rätt- som en segrare. Men vi är helt slut av ansträngningen alla hinder tagit så vi glömmer att verkligen njuta av utsikten.

****

Andra gånger i livets klättring stannar vi till, kanske redan vid första vid hindret, femte eller tionde och tänker "åhh neeej- inte ett hinder TILL...jag går tillbaka och söker mig en annan väg. På det viset blir vi vilsna och irrar kvar någonstans i mitten och får ständigt söka vägar tillbaka. För det finns INGEN väg i livet utan hinder. Ingen.

****

När jag var yngre gjorde jag oftast som det första exemplet. Jag blev irriterad över saker som kom i min väg, människor som inte lyssnade eller de jag tyckte stal min energi. Jag tyckte att varje hinder var större än det andra och försökte förutse vad som skulle komma nästa gång. Ibland på min vandring stannade jag upp, lyssnade, doftade och tittade mig omkring hur vacker livets vandring faktiskt är- och det gav mig styrka att besegra nästa hinder på vägen. Jag strävade mödosamt och målmedvetet framåt. Ibland tappade jag fotfästet, men försökte fokusera på att kommamig vidare- framåt. Jag var helt enkelt rädd för stillaståendet.

****

I dag har jag lärt mig att omprioritera mycket av detta. Iallafall har jag lärt mig att fokusera annorlunda. Jag försöker inse att det är inte målet som är livet- det är faktiskt vår väg dit som är det. Alla hinder och prövningar som står ivägen för oss- ska vi egentligen vara tacksamma för. De ger oss en styrka att lösa problem och ta oss förbi så oskadda som möjligt samt utan att orsaka andra alltför stor skada. Ibland skadar vi oss -men vi gör förhoppningsvis inte samma misstag nästa gång- vis av vår väg.

****

Människor slär följe med oss på vår vandring. En del finns där hela livet, andra bara en del av vandringen. Men alla är lika viktiga för oss. Alla är där för att lära oss hantera oss själva. I slutänden vet vi- det är endast vi själva som vandrar vår väg- ensamma. Hur många människor vi än slår följe med- så är vi själva den enda människa som med hundra procents säkerhet kommer att följa oss hela vägen.

****

Vi möter  många efter vägen som vill korrigera oss. Som vill att vi ska göra på ett speciellt sätt eller kliva över ett hinder på ett speciellt sätt. De människorna ska vi vara tacksamma över. De lär oss ALLA något om oss själva. De flesta av dem är vis av erfrenhet och/eller vill oss bara väl samt vill guida oss rätt. Vi slipper blessyrer och anammar deras omtänksamhet. Det är så en bra förälder gör med sitt barn. Eller en god vän, ledare eller partner.

****

Sen möter vi dem som  tycker att endast deras sätt att ta sig över är rätt. Vi blir irriterade och känner oss på passade och olustiga. Hindret växer istället för krymper. Vi vill ta oss över på ett eget sätt- men får inte- för det är "fel sätt". Då har vi många val. De flesta gångerna resignerar vi kanske och gör det på den andres sätt- ogillande, men vi tar oss över. Andra gånger kanske vi irriterat vill försöka själva - och tar oss över, eller misslyckas och lyssnar. Vi kanske tjurar ihop och vänder eller stannar kvar.  Men vad händer om vi ler och säger;  "nej tack, jag vill försöka själv- vi ses på andra sidan om du inte vill följa med i mitt försök- du väljer själv din väg men jag slår gärna följe med dig senare" Vi kan inte bära varandra just nu. Inte alltid.

****

Jag försöker sen ett antal år att fokusera på min vandring, dvs varken på alla hinder eller målet. Jag försöker fokusera på allt det som finns mellan. När ett hinder väl kommer så stannar jag upp, ser det som en utmaning att ta mig över och gör det. Jag försöker att inte ge upp och vända tillbaka, vis av erfarenheten att ingen väg jag väljer är fri från hinder. Det är svårt att fokusera på själva vandringen. Jättesvårt. Tankarna vill gärna dra iväg framåt och försöka analysera vad som väntar bakom nästa krök. Men när tankarna drar iväg för att analysera eventuella problem, försöker jag att stanna upp och fokusera på nuet. Se mig omkring var jag befinner mig- just nu.

****

Flertalet gånger på min livsvandring har jag befunnit mig i situationer där jag känt mig väldigt obekväm. Relationer som inte har fungerat, arbeten som inte gått framåt eller vänner som visar sig vara annat än vad jag trott. Jag har blivit frustrerad och fokuserad på själva problemet. Jag har helt enkelt fastnat. Ibland har jag suttit fast i flera år i situationer, men när jag väl har tagit mig vidare så har jag kunnat andas igen. Ibland förvirrat och irrande- men andningen har varit fri. Ingen har stått intill och sagt hur jag ska andas eller göra. Jag har varit helt ensam och befriad.

****

Jag vill absolut  inte vandra mitt liv i ensamhet. Jag vill självklart omge mig med alla de vänner och älskade familjemedlemmar jag har omkring mig. Men jag vill att alla ska ha utrymme att lösa sina egna hinder på sitt eget vis. Jag försöker lära mig att säga nej. Det är inte alltid det bästa, att vis av egen erfarenhet, hjälpa någon annan över. Ibland måste vi alla få falla. Detta gäller även  mina barn. De måste få skaffa sig egna erfarenheter. Likaså försöker jag att inte fokusera på småsaker och låta dem irritera mig. Jag försöker hålla humöret uppe och bemöta ilska med vänlighet och konstruktivitet så långt jag kan. Ibland går det inte- då väljer jag hellre att backa än att ta strid. Det är inte för att jag är konflikträdd- snarare för att jag inte vill lägga min energi på konflikter jag inte själv vill ta dela av. Jag gör ett eget aktivt val- att inte delta.

****

Likväl så vill jag inte slå följe med någon som kallar min väg självisk eller egoistisk bara för att jag ibland gör mina egna misstag, har tappat fokus eller tar krokiga omvägar. Jag vill istället känna att det finns utrymme för mig att få göra dem, och bli visare av dem. Människor som ständigt vill korrigera eller säger att det vi gör är "fel"- är inte rätt sällskap. Likväl ska vi inte beklaga oss över att de är arroganta mot oss, eller stjäl våran energi eller tid- det finns ingen som kan stjäla vår energi. Vi väljer själva om vi vill dela ut den. Vi väljer själva vem vi vill rikta fokus på- eller inte. Vem vi vill förstå eller inte.  Naturligt för oss människor är att rikta fokus där vi känner oss älskade, respekterade och välkomna. Känner vi oss hunsade eller illa bemötta så blir vi som hundar i koppel som helst skulle vilja springa fritt men inte får. Vi blir korrogerade och ledda. Vi får inte tillåtelse att växa själva. Vi lär oss inte av vårt eget liv- utan av någonannans. Eller så känner vi oss oälskade, kanske av den anledningen att vi inte älskar oss själva så vi hakar upp oss på småsaker, fel eller brister som vi anser är viktiga att korrigera och lägga fokus på- hos andra.

****

De människor som finns i mitt liv sedan många långa år, har inte alltid gått paralellt med mig. Men de har accepterat att våra vägar ibland har skiljts åt. När vi väl möts upp igen har vi nya erfarenheter med oss men känslan att vi aldrig egentligen varit åtskilda. Känslan finns där för att vi respekterar varandra med fel och brister. Vi behöver inte ursäkta oss för att vi valde stigen åt höger istället för åt vänster.

****

Vad vill jag säga med detta?

Egentligen bara det att det är viktigt för vårt växande att vi respekterar oss själva. Respekterar och älskar vi oss själva med våra fel och brister så respekterar vi automatiskt omgivningens fel och brister. Vi har hela tiden ett eget val. Ett val att välja hur vi ska känna och bemöta andra människor eller hinder. Väljer vi att se hindren som utmaningar och utvecklingar så har vi betydligt mer ork och nyfikenhet kvar när vi väl når toppen... förhoppningsvis ivrigt påhejade av dem som älskar oss...

****

Ibland finns orden där, men kommer inte ut på papper. Ibland så behöver tankarna helt enkelt bara mogna och finna sina egna vägar utan att sättas på pränt. Jag har haft några sådana dagar nu. Mycket händer i min kropp och knopp nu, när jag är mitt inne i min ajurveda bahandling. Jag känner att spännigar släpper, tankar ploppar upp- tankar och känslor som legat begravda djupt djupt i mitt innersta. Men mest av allt känner jag en förlösande tacksamhet. En ödmjukhet större än någonsin tidigare i mitt liv. En ödmjukhet inför livet jag har fått den stora möjligheten att förvalta. Livet- som är bara mitt- och där besluten hur jag vill förvalta det alltid ligger i mina egna händer. Just nu känner jag mig oerhört befriad från materialismens och kapitalismens ständiga ekorrhjul och det är en känsla som jag tror kommer att förändra hela mitt synsätt om livet även framöver.

Här i Indien korsas min livsväg av människor som jag aldrig trodde lilla JAG skulle få möjligheten att lära känna eller möta. Människor som många gånger på ett väldigt naket vis visar mig deras sätt att leva och deras sätt att uppskatta de små tingen i livet på ett väldigt olikt sätt än det jag är van och  uppvuxen med. Jag möter en ödmjukhet och en värme som är helt otrolig, samtidigt som jag möter ett samhälle där så mycket i mina ögon är grymt och orättivst. Men det är i MINA ögon. Här visas istället tacksamhet över alla de små tingen som gör livet enklare. Jag iakttar och inser i vilken förlorad värld vi egentligen lever i Sverige. Där vi strävar efter största platt-tv:n, snyggaste soffan eller bilen, senaste mobiltelefonen osv. Där vi knaprar mer psykofarmaka än någon annanstans (nästan) och ständigt är deprimerade.

Visst, här är människor också deprimerade, självmordsstatistiken är hög, men det är den i Sverige också om man tänker på hur lite invånare vi är jämfört med indiens 1,3 miljarder människor och hur otroligt bra vi har det- materiellt. Här lider man av korruption, dålig ledning, förnekande styre,ofta extrem fattigdom osv. Men man har en rikedom på mänsklig värme som vi i norr saknar i väldigt mycket. En nakenhet som vi Svenskar med vårt - ofta- hårda skal, saknar. Vi har helt enkelt inte modet nog att vara nakna eller tillräckligt nyfikna...det anses snarare "fult", "naivt" och "vekt".

I början av min vistelse här kunde jag bli fullständigt galen på hur mycket av strukturen  i detta land som absolut inte fungerar. Man kan i mycket inte ens SE någon struktur. Men ju längre tid jag befinner mig här desto mer får jag inse att det är så det är... det är så otroligt många människor i ett land som Indien att om det skulle fungera så effektivt som det gör i Sverige så skulle otroligt många människor vara utan försörjning.... konstigt resonemang kanske, men så är det.

Beträffande 30 kronors insamlingen så går det fantastiskt och helt otroligt mycket framåt för varje dag. Vi hade i fredags fått in över 4000:- och här motsvarar det närmare 30.000 rupies. Det känns helt fantastiskt! Imorgon eller på tisdag ska jag ta kontakt med en pensionerad lärare som är mycket engagerad i att hjälpa barn och har kontakt med ett barnhem. Jag har träffat honom tidigare, men nu vill jag prata lite mer med honom.  Dock har jag även fått höra en sorgesam historia om en flicka  vars pappa kastade sig i en brunn förra året. Nu är mamman ensam med sin dotter och här är det INTE lätt för ensamma mödrar. Allt flickan önskar är att få studera på "universitetet" men familjen har inte råd. Visserligen är skolan här i Indien gratis, men det som själper många fattiga familjer är kostnaden för böcker samt logi eftersom den oftast inte ligger i hemorten utan i någon större stad. Jag fick en "hint" om att det skulle kosta familjen ungefär 10.000 rupies/ år (ca 1500:-) för kost, logi och böcker att skicka flickan till universitetet. Det motsvarar ungefär två hela månadslöner för en snickare/ arbetare.  Jag ska forska vidare hur det ligger till och sen försöka få träffa flickan och hennes mamma. Det vore en fin sak att hjälpa henne att studera vidare, eller vad tror ni? DET vore väl ett "projekt" som vore värt en del av de insamlade pengarna...

Nu kära vänner ska jag göra kväll. Här är klockan mycket och det är ny dag imorgon. Olivia ska till skolan, jag ska på yoga och jag känner mig ganska så trött i både kroppen och huvudet. Jag försöker att vila mycket och jag känner att jag har kommit in i en behaglig livsrytm, men den innefattar viktiga sömntimmar på natten!

Mycket kärlek och omtanke till alla er fantastiska människor :-) / Glöm inte bort att DU är den viktigaste personen i DITT liv.... / EwaMaria

Ibland finns orden där, men kommer inte ut på papper. Ibland så behöver tankarna helt enkelt bara mogna och finna sina egna vägar utan att sättas på pränt. Jag har haft några sådana dagar nu. Mycket händer i min kropp och knopp nu, när jag är mitt inne i min ajurveda bahandling. Jag känner att spännigar släpper, tankar ploppar upp- tankar och känslor som legat begravda djupt djupt i mitt innersta. Men mest av allt känner jag en förlösande tacksamhet. En ödmjukhet större än någonsin tidigare i mitt liv. En ödmjukhet inför livet jag har fått den stora möjligheten att förvalta. Livet- som är bara mitt- och där besluten hur jag vill förvalta det alltid ligger i mina egna händer. Just nu känner jag mig oerhört befriad från materialismens och kapitalismens ständiga ekorrhjul och det är en känsla som jag tror kommer att förändra hela mitt synsätt om livet även framöver.

****

Här i Indien korsas min livsväg av människor som jag aldrig trodde lilla JAG skulle få möjligheten att lära känna eller möta. Människor som många gånger på ett väldigt naket vis visar mig deras sätt att leva och deras sätt att uppskatta de små tingen i livet på ett väldigt olikt sätt än det jag är van och  uppvuxen med. Jag möter en ödmjukhet och en värme som är helt otrolig, samtidigt som jag möter ett samhälle där så mycket i mina ögon är grymt och orättivst. Men det är i MINA ögon. Här visas istället tacksamhet över alla de små tingen som gör livet enklare.

****

Jag iakttar och inser i vilken förlorad värld vi egentligen lever i Sverige. Där vi strävar efter största platt-tv:n, snyggaste soffan eller bilen, senaste mobiltelefonen osv. Där vi knaprar mer psykofarmaka än någon annanstans (nästan) och ständigt är deprimerade.

Visst, här är människor också deprimerade, självmordsstatistiken är hög, men det är den i Sverige också om man tänker på hur lite invånare vi är jämfört med indiens 1,3 miljarder människor och hur otroligt bra vi har det- materiellt. Här lider man av korruption, dålig ledning, förnekande styre,ofta extrem fattigdom osv. Men man har en rikedom på mänsklig värme som vi i norr saknar i väldigt mycket. En nakenhet som vi Svenskar med vårt - ofta- hårda skal, saknar. Vi har helt enkelt inte modet nog att vara nakna eller tillräckligt nyfikna...det anses snarare "fult", "naivt" och "vekt".

****

I början av min vistelse här kunde jag bli fullständigt galen på hur mycket av strukturen  i detta land som absolut inte fungerar. Man kan i mycket inte ens SE någon struktur. Men ju längre tid jag befinner mig här desto mer får jag inse att det är så det är... det är så otroligt många människor i ett land som Indien att om det skulle fungera så effektivt som det gör i Sverige så skulle otroligt många människor vara utan försörjning.... konstigt resonemang kanske, men så är det.

****

****

Nu kära vänner ska jag göra kväll. Här är klockan mycket och det är ny dag imorgon. Olivia ska till skolan, jag ska på yoga och jag känner mig ganska så trött i både kroppen och huvudet. Jag försöker att vila mycket och jag känner att jag har kommit in i en behaglig livsrytm, men den innefattar viktiga sömntimmar på natten!

****

Mycket kärlek och omtanke till alla er fantastiska människor :-) / Glöm inte bort att DU är den viktigaste personen i DITT liv.... / EwaMaria

2/12 Torsdag 22.20

Jag är oerhört lycklig! Det lilla insamlingsförsöket jag har påbörjat igår, framtill julafton, för att gemensamt med vänner och vänners vänner, kunna hjälpa människor i min omgivning här i Indien har burit frukt redan. Jag har fått in över 2000 kronor av givmilda givare. Många har insett att de har 30 kronor eller lite mer att avstå till en annan människa så här i juletid. Ödmjukheten och lyckan jag känner i mitt hjärta är enorm! Tilliten från mina vänner är stor, men att få tillit från vänners-vänner är ännu större! Jag lovar verkligen att förvalta era gåvor väl :-)  Två mejl från skeptiker har jag fått, men jag tvingar ingen att gå med och de som inte vill behöver verkligen inte engagera sig. Men vad jag är MEST förvånad över är att de jag inte förväntade mig så mycket engagemang av- har engagerat sig mycket! Flertalet som jag i det närmaste hade räknat bort från början- vilket får mig att skämmas lite och inse att man inte ska ge människor egenskaper man tror att de har. Likaså ska man inte ta andra människor förgivet att de HAR engagemang och egenskaper man VILL att de ska ha :-)

Kärlek i mängd till alla som engagerar sig via att länka sidan vidare eller skänka 30 kronor :-)

Just nu sitterjag ute på altanen och skriver (som vanligt) Åskan dånar, likaså monsunen (som vanligt) men det har varit uppehåll nästanhela dagen idag vilket vi kan vara tacksamma för.

Den underbara indiska kvinnan som jag pratade med igårkväll gav mig en stor kram i morse när jag var på väg till yogan, och hon gav mig ett litet smycke "for protection of your beutiful heart" sa hon och hon tackade för att jag hade orkat lyssna på hennes tårar och förtvivlan igår. Jag tycker väldigt mycket om henne och hennes familj och blev väldigt rörd över den fina gesten. De indiska kvinnor jag lärt känna under min dryga månads långa vistelse här är oerhört ödmjuka och "nakna" i sitt sätt att vara. Mycket fina och vänliga människor som gärna delar med sig av sin egen vardag och berättar om sitt liv. DET betyder mycket för mig som är här som "utlänning" och verkligen vill försöka förstå landets kultur och människor. Iallafall det lilla jag hinner uppleva under mitt halvår här.

Jag hoppas verkligen att Johanna får tag på pannlampor till mina vänner till julklapp, det skulle underlätta oerhört för dem i deras hem och små butiker.

Jag har varit på min första Yoga klass idag. Jag fick inse det jag redan visste- att jag är ungefär lika vig som en betongstolpe! Nå tårna? *skrattar gott* Jag är glad över att jag når ner till knäna! ;-) Imorgon eftermiddag påbörjar jag min första Ajurveda behandling. Jag ska gå 21 dagar på behandlingar för min trötthet och ledvärk. Jag fick förstå att jag antagligen först kommer att bli tröttare, men efter en vecka ska det- förhoppningsvis- vända till det bättre! Behandlingen varar ungefär 1,5-2 timmar varje eftermiddag och är olika massage och ajurvediska anti-stress behandlingar. Det är tydligen bra att köra parallellt med Yogan. Ska bli spännande att se hur jag mår efter tre veckor. OM det ger positivt resultat så tänkte jag ta jul-lov och sen ta en 21-dagars kur igen efter nyar. Allt beror på om jag känner att det är värt det och att det gör mig bättre. Men jag har stora förhoppningar :-) Jag var iallafall helt slut efter 2-timmars yoga idag men det var skönt att ta en timmes middagslur innan jag lagade maten...Lite värk har jag fått i lederna, men mest träningsvärk och det är ju knappast till skada :-)

Nu ska jag gå till sängs... Vill ju vara utvilad till morgonens nästa yogapass och ser med spänning fram mot den första massagen på eftermiddagen....

Kärlek till er ALLA i kalla Sverige, jag tänker på er och uppskattar er :-)

Var rädda om varandra.../ EwaMaria

2/12 Torsdag 22.20

****

Jag är oerhört lycklig! Det lilla insamlingsförsöket jag har påbörjat igår, framtill julafton, för att gemensamt med vänner och vänners vänner, kunna hjälpa människor i min omgivning här i Indien har burit frukt redan. Jag har fått in över 2000 kronor av givmilda givare. Många har insett att de har 30 kronor eller lite mer att avstå till en annan människa så här i juletid. Ödmjukheten och lyckan jag känner i mitt hjärta är enorm!

****

Tilliten från mina vänner är stor, men att få tillit från vänners-vänner är ännu större! Jag lovar verkligen att förvalta era gåvor väl :-)  Två mejl från skeptiker har jag fått, men jag tvingar ingen att gå med och de som inte vill behöver verkligen inte engagera sig. Men vad jag är MEST förvånad över är att de jag inte förväntade mig så mycket engagemang av- har engagerat sig mycket! Flertalet som jag i det närmaste hade räknat bort från början- vilket får mig att skämmas lite och inse att man inte ska ge människor egenskaper man tror att de har. Likaså ska man inte ta andra människor förgivet att de HAR engagemang och egenskaper man VILL att de ska ha :-)

Kärlek i mängd till alla som engagerar sig via att länka sidan vidare eller skänka 30 kronor :-)

****

Just nu sitter jag ute på altanen och skriver (som vanligt) Åskan dånar, likaså monsunen (som vanligt) men det har varit uppehåll nästanhela dagen idag vilket vi kan vara tacksamma för.

Den indiska kvinnan som jag berättade om igår kväll gav mig en stor kram i morse när jag var på väg till yogan, och hon gav mig ett litet smycke "for protection of your beutiful heart" sa hon och hon tackade för att jag hade orkat lyssna på hennes tårar och förtvivlan igår. Jag tycker väldigt mycket om henne och hennes familj och blev väldigt rörd över den fina gesten. För mig var det snarare en ära att få ta del av hennes liv, vilket jag också sa till henne.

****

De indiska kvinnor jag lärt känna under min dryga månads långa vistelse här är oerhört ödmjuka och "nakna" i sitt sätt att vara. Mycket fina och vänliga människor som gärna delar med sig av sin egen vardag och berättar om sitt liv när de väl har "släppt lite på gardet". DET betyder mycket för mig som är här som "utlänning" och verkligen vill försöka förstå landets kultur och människor. Iallafall det lilla jag hinner uppleva under mitt halvår här.

Jag hoppas verkligen att Johanna får tag på pannlampor till mina vänner till julklapp, det skulle underlätta oerhört för dem i deras hem och små butiker.

****

Jag har varit på min första Yoga klass idag. Jag fick inse det jag redan visste- att jag är ungefär lika vig som en betongstolpe! Nå tårna? *skrattar gott* Jag är glad över att jag når ner till knäna! ;-) Imorgon eftermiddag påbörjar jag min första Ajurveda behandling. Jag ska gå 21 dagar på behandlingar för min trötthet och ledvärk. Jag fick förstå att jag antagligen först kommer att bli tröttare, men efter en vecka ska det- förhoppningsvis- vända till det bättre! Behandlingen varar ungefär 1,5-2 timmar varje eftermiddag och är olika massage och ajurvediska anti-stress behandlingar. Det är tydligen bra att köra parallellt med Yogan.

****

S

Det ska bli spännande att se hur jag mår efter tre veckor. OM det ger positivt resultat så tänkte jag ta jul-lov och sen eventuellt ta en 21-dagars kur igen efter nyar. Allt beror på om jag känner att det är värt det och att det gör mig bättre. Men jag har stora förhoppningar :-) Jag var iallafall helt slut efter 2-timmars yoga idag men det var skönt att ta en timmes middagslur innan jag lagade maten...Lite värk har jag fått i lederna, men mest träningsvärk och det är ju knappast till skada :-)

****

Nu ska jag gå till sängs... Vill ju vara utvilad till morgonens nästa yogapass och ser med spänning fram mot den första massagen på eftermiddagen....

****

Kärlek till er ALLA i kalla Sverige, jag tänker på er och uppskattar er :-)

Var rädda om varandra.../ Kram EwaMaria

1/12 Onsdag 22.10

Sitter med levande ljus ute på altanen och lyssnar på regnet, syrsorna och vildhundarnas ylande. Jag känner mig som i en sorts svart kokong eftersom det råder totalt bäckmörker runt mig, där ljuset från datorn eller stearinljusens fladdrande låga inte når. Det är varmt,fuktigt och relativt myggfritt.

Vi har varit nere på en restaurang och ätit middag. Vår första riktiga besvikelse sen vi kom hit. Vi har besökt den restaurangen förr och det var mycket bra, men i kväll, i regnet var det som att alla hade tappat tron om framtiden. Vi konstaterade att den trevlige servitören i kväll inte var riktigt nykter. Kockarna verkade inte vara på sitt bästa "kockhumör" och de glömde dessutom att tillreda min mat... Vi fick in fel förrätt och allt blev allmänt "fel". Maten var det visserligen inget fel på, men någon höjdare var den inte heller. Dessutom var väntan innan vårt vitlöksbröd väl kom in, över en timme och lika länge innan maten kom (förutom min då, som inte kom alls) Strömmen kom och gick och regnet öste ner. Ingen trevlig kväll för någon, varken för oss eller de som arbetade.Trots att mycket blev tokigt kunde vi inte bli "arga" eftersom hela situationen för många som driver sina små företag just nu känns tröstlös. Att det regnar den 1 deceember ska INTE hända alls! Turisterna som de lever på resten av året uteblir- och då uteblir den lilla inkomst som de så hårt konkurrerar om.

Efter middagen var jag inne och pratade med en av kvinnorna jag lärt känna lite ( inte Sangita och Susy) och vi satt i hennes lilla klädaffär. Hennes två små barn låg och sov. Den ena (1 år) utslagen på en filt på golvet och den andra (6 månader) i en tyggunga under taket. Hon själv föll igråt. Trött sliten och förtvivlad över hur lite turister det är här i år på grund av regnet. Jag förstår henne. Jag har under min månad här sett två butiker slå igen. Antagligen klarade de inte av "hyrorna" och det sviktande kundunderlaget. Det är ett oerhört hårt liv för många familjer. Alla kläder de beställt och lagt på lager bara ligger där och en del hade möglat sönder för denna förtvivlade kvinna. Arbetsdagarna är ofattbart långa. Från tidiga morgonen till den allra senaste kvällen är de i sina butiker. Ofta med hela familjen och barnaskaran. Alltid redo att sälja något till en nyfiken turist som de lyckas få in i just deras butik. Det gäller inte bara att kunna sälja en vara skickligt, utan det gäller att ragga kunder med vänlighet och försäljningsargument MINST 12-16 timmar per dag, leende och trevlig...Hur orkar de?

Många av de kvinnor jag pratar med frågar om jag har några urvuxna barnkläder till dem. Jag har förstått att det är status bland barnen att bära västerländska kläder. Önskar jag hade haft plats för att packa med mig lite barnkläder när jag åkte ner. Det finns så många som skulle bli glada över en tröja eller ett par jeans :-)

Jag har lärt mig mycket på denna månad här. Jag har lärt mig hur oerhört mycket människan kan orka med och utstå i vardagssituationer som är långt mer bisarra än vad vi västerlänningar någonsin kan förstå. Inhumant, skulle vi kalla mångas vardag. Men för dem är det just- vardag.

Det finns två saker jag allmänt ogillar. Det ena är att be om hjälp när jag behöver det i vardagssituationer hemma. Jag är den där hopplösa "kan själv" typen som hellre halvt dräper mig än ber om hjälp. Mäkta fånigt- jag vet.

Det andra jag ogillar är "kedjebrev" och sådant som man ska gå med i eller skicka vidare. I dag har jag frångått bägge dessa "ogillar-reglerna" eftersomjag har startat en facebookgrupp där jag har bjudit in en del av mina vänner. Inte alla, på grund av ren tidsbrist att administrera alla inbjudningar eftersom man inte bara kunde "klicka och skicka". Gruppen jag har skapat är en sluten grupp där jag ber om hjälp. Jag ber om en julgåva på 30 kronor samt att de som verkligen vill göra en insats i sin tur kan bjuda in SINA vänner som de tror i sin tur kan/ vill göra en insats. Jag hoppas att det finns många av mina vänner som ser att de kan avvara 30 kronor. För den summan betyder nästan 300 kronor här. För den som inget har.

Jag tänker försöka göra små insatser medan jag ändå är här. Jag vill försöka hjälpa i det lilla och inte starta något oöverskådligt jätteprojekt. Nu först vill jag köpa pannlampor och dela ut bland flera av mina nyvunna vänner. Det skulle underlätta otroligt mycket för dem att sköta vardagliga saker, läxor med barnen, sina butiker vid strömavbrott osv. Jag har satt min älskade väninna Johanna på att försöka hitta billiga pannlampor i sverige och köpa ett gäng. Jag tänkte verkligen se till att de kommer till nytta här nere :-) Jag blev faktiskt glad när jag såg att många av mina vänner har bjudit in ytterligare vänner till gruppen, så den har vuxit. De pengar som kommer in från underbara vänner kommer verkligen att oavkortat gå till dem som behöver dem. Inte i form av pengabidrag, utan i form av annat som behövs köpas eller fixas. Jag har fått ett fint nätverk här av pålitliga människor :-)

Sååå jag har lärt mig att bita ihop och be om hjälp idag! Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för mig.....Tänk att jag fortfarande kan lära mig "nya" saker ;-)

Nu ska jag ta och dra mig innåt och gå till sängs. Jag vill inte att vi ska försova oss i morgon igen och jag har nattsuddat två kvällar nu- vilket inte alls är bra för min ork, dessutom börjar min Yoga imorgon och då vill jag ju inte vara som en vekling som inte har sovit ordentligt ;-)

Älskar er / Ha en underbar kväll / EwaM

1/12 Onsdag 22.10

****

Sitter med levande ljus ute på altanen och lyssnar på regnet, syrsorna och vildhundarnas ylande. Jag känner mig som i en sorts svart kokong eftersom det råder totalt bäckmörker runt mig, där ljuset från datorn eller stearinljusens fladdrande låga inte når. Det är varmt,fuktigt och relativt myggfritt.

****

Vi har varit nere på en restaurang och ätit middag. Vår första riktiga besvikelse sen vi kom hit. Vi har besökt den restaurangen förr och det var mycket bra, men i kväll, i regnet var det som att alla hade tappat tron om framtiden. Vi konstaterade att den trevlige servitören i kväll inte var riktigt nykter, kockarna verkade inte vara på sitt bästa "kockhumör" och de glömde dessutom att tillreda min mat... Vi fick in fel förrätt och allt blev allmänt "fel". Maten var det visserligen inget fel på, men någon höjdare var den inte heller. Dessutom var väntan innan vårt vitlöksbröd väl kom in, över en timme och lika länge innan maten kom (förutom min då, som inte kom alls) Strömmen kom och gick och regnet öste ner, men det har det gjort förr och de lagar den mesta maten i tandori/ över grill och med gasol. Ingen trevlig kväll för någon, varken för oss eller de som arbetade.Trots att mycket blev tokigt kunde vi inte bli "arga" eftersom hela situationen för många som driver sina små företag just nu känns tröstlös. Att det regnar den 1 deceember ska INTE hända alls! Turisterna som de lever på resten av året uteblir- och då uteblir den lilla inkomst som de så hårt konkurrerar om.

****

Efter middagen var jag inne och pratade med en av kvinnorna jag lärt känna lite som har sin butik nära just denna resaturang och vi satte oss en stund i hennes lilla klädaffär och pratade i det svaga skenet av stearinljus. Hennes två små barn låg och sov. Den ena (1 år) utslagen på en filt på golvet och den andra (6 månader) i en tyg gunga under taket. Hon själv föll igråt. Trött sliten och förtvivlad över hur lite turister det är här i år på grund av regnet. Jag förstår henne. Jag har under min månad här sett två butiker slå igen. Antagligen klarade de inte av "hyrorna" och det sviktande kundunderlaget. En tredje butik är på god väg att slå igen. Andra butiker öppnar på den tomma platsen. Turisterna märker ingen skillnad.

****

Det är ett oerhört hårt liv för många familjer. Alla kläder de beställt och lagt på lager bara ligger där och en del hade möglat sönder för denna förtvivlade kvinna. Arbetsdagarna är ofattbart långa. Från tidiga morgonen till den allra senaste kvällen är de i sina butiker. Ofta med hela familjen och barnaskaran. Alltid redo att sälja något till en nyfiken turist som de lyckas få in i just deras butik. Det gäller inte bara att kunna sälja en vara skickligt, utan det gäller att ragga kunder med vänlighet och försäljningsargument MINST 12-16 timmar per dag, leende och trevlig. sen dessutom ta hand om familj och barn...Hur orkar de?

****

Många av de kvinnor jag pratar med frågar om jag har några urvuxna barnkläder till dem. Jag har förstått att det är status bland barnen att bära västerländska kläder. Önskar jag hade haft plats för att packa med mig lite barnkläder när jag åkte ner. Det finns så många som skulle bli glada över en tröja eller ett par jeans från Sverige :-)

****

Jag har lärt mig mycket på denna månad här. Jag har lärt mig hur oerhört mycket människan kan orka med och utstå i vardagssituationer som är långt mer bisarra än vad vi västerlänningar någonsin kan förstå. Inhumant, skulle vi kalla mångas vardag. Men för dem är det just- vardag.

****

Det finns två saker jag allmänt ogillar. Det ena är att be om hjälp när jag behöver det i vardagssituationer hemma. Jag är den där hopplösa "kan själv" typen som hellre halvt dräper mig än ber om hjälp. Mäkta fånigt- jag vet.

Det andra jag ogillar är "kedjebrev" och sådant som man ska gå med i eller skicka vidare. I dag har jag frångått bägge dessa "ogillar-reglerna" eftersom jag har startat en facebookgrupp där jag har bjudit in en del av mina vänner. Inte alla, på grund av ren tidsbrist att administrera alla inbjudningar eftersom man inte bara kunde "klicka och skicka".

****

Gruppen jag har skapat är en sluten grupp där jag ber om hjälp att hjälpa. Jag ber om en julgåva på 30 kronor samt att de som verkligen vill göra en insats i sin tur kan bjuda in SINA vänner som de tror i sin tur kan/ vill göra en insats. Jag hoppas att det finns många av mina vänner som ser att de kan avvara 30 kronor. För den summan betyder nästan 300 kronor här. För den som inget har kan det göra en hel del och för den som har- men bara det nödvändigaste- kan det skapa en guldkant i tillvaron.

****

Jag tänker försöka göra små insatser medan jag ändå är här. Jag vill försöka hjälpa i det lilla och inte starta något oöverskådligt jätte projekt. Nu först vill jag köpa pannlampor och dela ut bland flera av mina nyvunna vänner. Det skulle underlätta otroligt mycket för dem att sköta vardagliga saker, läxor med barnen, sina butiker vid strömavbrott osv. Jag har satt min älskade väninna Johanna på att försöka hitta billiga pannlampor i

Sverige och köpa ett gäng. Jag tänkte verkligen se till att de kommer till nytta här nere :-)

****

Jag blev faktiskt glad när jag såg att många av mina vänner har bjudit in ytterligare vänner till gruppen, så den har vuxit. De pengar som kommer in från underbara vänner kommer verkligen att oavkortat gå till dem som behöver dem. Inte i form av pengabidrag, utan i form av annat som behövs köpas eller fixas. Jag har fått ett fint nätverk här av pålitliga människor :-)

****

Sååå jag har lärt mig att bita ihop och be om hjälp idag! Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för mig.....Tänk att jag fortfarande kan lära mig "nya" saker ;-)

Nu ska jag ta och dra mig innåt och gå till sängs. Jag vill inte att vi ska försova oss i morgon igen och jag har nattsuddat två kvällar nu- vilket inte alls är bra för min ork, dessutom börjar min Yoga imorgon och då vill jag ju inte vara som en vekling som inte har sovit ordentligt ;-)

****

Älskar er och känner stor tacksamhet / Ha en underbar kväll / EwaM

1/12 onsdag 09.30

GRATTIS PAPPA PÅ 90-års DAGEN....HURRA HURRA HURRA HURRAAAA :-)

****

Vi höll på att försova oss i morse. Vi vaknade 5 minuter innan Olivias rickshaw till skolan var här. Jag snozzade alldeles för länge på larmet och stängde tillslut av det...:-( Nu hann hon inte äta frukost och det känns inget kul. Även om det är tidig lunch så är det mot mina "principer" att skicka ungen till skolan med tom mage. Nåja, nu blev det som det blev...

Igår var vi och åt på en väldigt mysig och ganska enkel vegetarisk restaurang jag, Olivia och en av "grannarna" Monika. Otroligt god mat! Det fanns väldigt mycket att välja på och vi beställde in fem olika rätter (på två personer) bara för att få smaka lite olika. Ljuvlig mat måste jag säga! Här i Indien är det lätt att klara sig utan kött. Vegetariskt ibland och mycket fisk står iallafall på MIN meny.

Monika har haft höjden av otur OCH tur på samma gång. En stor kokosnöt har ramlat ner i hennes toalett-tak och har slagit sönder flera tegelpannor OCH innertaket. Nöten hamnade på toalettstolen. En otrolig tur att hon inte var hemma (satt på toa). Inatt har det dessutom regnat så det har regnat in genom hålet i taket. Men turligt nog så kunde hon sova i Ulrikas rum som är i andra änden av det huset och slapp sova i eländet. Annars hade hon självklart fått plats inne hos oss i vår extrasäng. I dag ska takläggaren komma och laga taket. Jag har tur som inte har några direkt "hotande" palmer ovanför mitt hus. Fallande kokosnötter är verkligen ett stort problem för de flesta husägare här eftersom de orsakar stor skada på byggnaderna trots nät och andra "säkerhetsanordningar". Det enda rätta är att skicka upp en plockare som hugger ner nötterna. Nötplockarna har bråda tider och det finns inte hur många som helst som är skickliga och våghalsiga nog att klättre upp i de enormt höga palmerna utan säkerhetsanordningar för att hugga ner nötterna. Att uppfinna någon typ av anordning eller säkerhet för denna typ av verksamhet skulle vara en luckurativ marknad.

Vi shoppade en klänning till Olivia igår hos Sangita och hennes mamma Susy. De är en helt underbar familj som jag verkligen tycker om. De har en liten klädbutik i en gränd. Jag köper det mesta som vi behöver där. Igår fick Olivia en klänning hon viljat ha, samt några fotlänkar. Sangita gav henne några armringar, ett halsband och ett litet smycke i pannan ;-) Hon kände sig sååå fin när vi åt middag sötungen! Jag har mejlat min underbara väninna Johanna som kommer hit med sin dotter Matilda och firar jul med oss. Jag har bett henne kolla efter pannlampor till denna härliga familj. Sangita är 14år och har fyra småsyskon. De är utan ström hemma och barnen studerar i ljuset av stearinljus. Pannlampor finns inte här. Det vore kul att få ge familjen några för att förenkla tillvaron. Sangita frågade efter barnjeans till sin lillasyster. Om vi visste av några urvuxna jeans från väst så skulle lillasyster bli jätteglad. Hon är 11 år men liten, jag tror att hon har ungefär storlek 140cl. Jag ska be Nadine titta i gömmorna efter ett par jeans. Jag tror att Olivia har några som är lagom långa, med tuffa cerise sömmar. De är lite väl smala i benen för henne. Sangitas syster är mycket smalare byggd än Olivia- trots att jag tycker Olivia är ett riktigt benrangel ;-) Sangita arbetar i butiken från tidiga morgon till sena kvällen. 14år gammal är hon redan för länge sedan "vuxen". Hon är otroligt vacker och trevlig. Språkbegåvad och jag har lärt henne några svenska fraser som hon direkt mindes. Men hon går inte i skolan. Hon behövs i butiken. Ett sorgligt vardagsbekymmer här. Barnen behövs för försörjningen och deras skolgång blir eftersatt. Sangita är så oerhört intelligent att hon skulle behöva få chansen till en ordentlig utbildning. Men den chansen finns inte för henne. Hon har ett ansvar gentemot familjen som hon sköter med bravur. Sorgligt men vardagligt och väldigt vanligt. Främst för kvinnorna i Indien.

Nu ska koka mig några nya ägg till frukost. De jag kokade igår gav jag till vildkatterna som sökte skydd på min altan i regnet. "Måns" och hans söta men blyga flickvän "Indi".

Hunden "Sayeh" är inte här lika ofta längre. Hon har nog funnit mat på ytterligare ett ställe. Hon är inte lika mager  och när hon hälsar på är svansen glad :-) En fin och snäll hund som förtjänar en chans i livet, jag är glad att hon fått en. :-)

Hoppas ni alla får en underbar dag  / *Kärlek och omtanke*

1/12 onsdag 09.30

****

****

Vi höll på att försova oss i morse. Vi vaknade 5 minuter innan Olivias rickshaw till skolan var här. Jag snozzade alldeles för länge på larmet och stängde tillslut av det...:-( Nu hann hon inte äta frukost och det känns inget kul. Även om det är tidig lunch så är det mot mina "principer" att skicka ungen till skolan med tom mage. Nåja, nu blev det som det blev...

****

Igår var vi och åt på en väldigt mysig och ganska enkel vegetarisk restaurang jag, Olivia och en av "grannarna" Monika. Otroligt god mat! Det fanns väldigt mycket att välja på och vi beställde in fem olika rätter (på två personer) bara för att få smaka lite olika. Ljuvlig mat måste jag säga! Här i Indien är det lätt att klara sig utan kött. Vegetariskt ibland och mycket fisk står iallafall på MIN meny.

****

Monika har haft höjden av otur OCH tur på samma gång. En stor kokosnöt har ramlat ner i hennes toalett-tak och har slagit sönder flera tegelpannor OCH innertaket. Nöten hamnade på toalettstolen. En otrolig tur att hon inte var hemma (satt på toa). Inatt har det dessutom regnat så det har regnat in genom hålet i taket. Men turligt nog så kunde hon sova i Ulrikas rum som är i andra änden av det huset och slapp sova i eländet. Annars hade hon självklart fått plats inne hos oss i vår extrasäng.

****

I dag ska takläggaren komma och laga taket. Jag har tur som inte har några direkt "hotande" palmer ovanför mitt hus. Fallande kokosnötter är verkligen ett stort problem för de flesta husägare här eftersom de orsakar stor skada på byggnaderna trots nät och andra "säkerhetsanordningar". Det enda rätta är att skicka upp en plockare som hugger ner nötterna. Nötplockarna har bråda tider och det finns inte hur många som helst som är skickliga och våghalsiga nog att klättre upp i de enormt höga palmerna utan säkerhetsanordningar för att hugga ner nötterna. Att uppfinna någon typ av anordning eller säkerhet för denna typ av verksamhet skulle vara en luckurativ marknad.

****

Vi shoppade en klänning till Olivia igår hos Sangita och hennes mamma Susy. De är en helt underbar familj som jag verkligen tycker om. De har en liten klädbutik i en gränd. Jag köper det mesta som vi behöver där. Igår fick Olivia en klänning hon viljat ha, samt några fotlänkar. Sangita gav henne några armringar, ett halsband och ett litet smycke i pannan ;-) Hon kände sig sååå fin när vi åt middag sötungen! Jag har mejlat min underbara väninna Johanna som kommer hit med sin dotter Matilda och firar jul med oss. Jag har bett henne kolla efter pannlampor till denna härliga familj. Sangita är 14år och har fyra småsyskon. De är utan ström hemma och barnen studerar i ljuset av stearinljus. Pannlampor finns inte här. Det vore kul att få ge familjen några för att förenkla tillvaron. Sangita frågade efter barnjeans till sin lillasyster. Om vi visste av några urvuxna jeans från väst så skulle lillasyster bli jätteglad. Hon är 11 år men liten, jag tror att hon har ungefär storlek 140cl. Jag ska be Nadine titta i gömmorna efter ett par jeans. Jag tror att Olivia har några som är lagom långa, med tuffa cerise sömmar. De är lite väl smala i benen för henne. Sangitas syster är mycket smalare byggd än Olivia- trots att jag tycker Olivia är ett riktigt benrangel ;-)

****

Sangita arbetar i butiken från tidiga morgon till sena kvällen. 14år gammal är hon redan för länge sedan "vuxen". Hon är otroligt vacker och trevlig. Språkbegåvad och jag har lärt henne några svenska fraser som hon direkt mindes. Men hon går inte i skolan. Hon behövs i butiken. Ett sorgligt vardagsbekymmer här. Barnen behövs för försörjningen och deras skolgång blir eftersatt. Sangita är så oerhört intelligent att hon skulle behöva få chansen till en ordentlig utbildning. Men den chansen finns inte för henne. Hon har ett ansvar gentemot familjen som hon sköter med bravur. Sorgligt men vardagligt och väldigt vanligt. Främst för kvinnorna i Indien.

****

Nu ska koka mig några nya ägg till frukost. De jag kokade igår gav jag till vildkatterna som sökte skydd på min altan i regnet. "Måns" och hans söta men blyga flickvän "Indi".

Hunden "Sayeh" är inte här lika ofta längre. Hon har nog funnit mat på ytterligare ett ställe. Hon är inte lika mager  och när hon hälsar på är svansen glad :-) En fin och snäll hund som förtjänar en chans i livet, jag är glad att hon fått en. :-)

****