Mitt Indien

...Jag har suttit och tittat igenom gamla blogg-inlgg idag under förmiddagen. Det var spännande att se tillbaka på de sista fyra månaderna.  Första tårarna över hemlängtan hem fällde Olivia redan efter två veckor vistelse här. Hon längtade hem efter svensk mat och efter sina kompisar i skolan. Då grät hon en skvätt på kvällen, sen var det liksom över. Det var första och sista tårarna, inga har fällts sen dess. Men nu har hon allt mer börjat prata om att hon längrar hem. Tre månader efter dessa tårar så kommer längtan fram igen om än på ett annat sätt än med gråt. Nu börjar hon bli less, bland annat på värmen (!) som är allt mer tilltagandeoch på de insekter som är i dinosauriestorlek.

I går kväll, när vi kom hem efter att ha varit ute och ätit middag såg vi en decimeterlång tusenfoting mitt på golvet. Det är en art som verkar leva i avloppen. Ibland har det kommit upp någon i duschen både hos oss och hos grannarna, men ingen lika stor som denna. Jag tänkte först fånga den i en burk till Ollis men bestämde mig att slå ihjäl den på inrådan av Rita som sa att den kan vara giftig.  Denna var INTE lätt att slå ihjäl. Jag klappade den ett 20-tal gånger med en sko och den tappade i princip alla sina ben innan den gav upp livet. Den här arten har en bepansrad kropp. Olivia tyckte den var lite småläskig samtidigt som den var spännande. Hon gillar inte att vi är tvungen att slå ihjäl vissa kryp men förstår att de kan vara farliga.

I morse vaknade vi och låg som vanligt en stund och myste. Olivia tittade upp i taket och där satt en enorm jättespindel. Den största hittills. Den var stor som en rejäl manshand och med en fet kropp. Vår hjälpreda Annie och jag hjälptes åt att få ner den med en pall och en långskaftad sop, snabbt som tusan sprang den iväg över golvet och vi fick jaga den ordentligt och söka efter den under diskbänken. Först utan resultat, det var som att den stora rackaren var försvunnen i intet där  under bänken, Annie ville ge upp men jag LOVAR att jag hade inte satt min fot i närheten av den bänken med vetskapen att denna gigant låg under och lurade...Så såg jag plötsligt två grova äckliga ben på min sopkvast som jag använde. Den hade varit smart nog att försöka gömma sig i själva sopen... jag skakade fram den, vi fick tag på den och kunde avsluta även dennes liv med en sko och ett äckligt knaster... Jag kände hur småhåren på armarna liksom darrade av olust. De här stora spindlarna är inte så vanligt förekommande inomhus, men ibland slinker en in genom ett öppet fönster. Det är tredje jag dödar på fyra månader men då har vi å andra sidan fönstren öppna dygnet runt. De är inte dödligt giftiga men kan tydligen ge ganska jobbiga allergier och något som kan liknas med brännskadad hud vid ett bett- och det vill vi INTE ha....usch. Den första giganten fångade jag i en vild jakt i badrummet och den fick precis plats i en havregrynsburk- denna var ännu större.

Det var som att dessa två händelser med stora läskiga kryp gjorde att Olivia drog en lång suck av hemlängtan. Även om hon gillar kryp så har hon insett att hon mest gillar SMÅ kryp. De stora är lite för stora även för hennes smak. Hon har nu börjat prata om vad det är hon längtar efter. Många av de ting hon saknar är ganska banala och vardagliga saker och vardaglig mat. Olivia har alltid varit lite svår med att testa nya maträtter och här i Indien har det varit extra jobbigt. Nu längtar hon väldigt mycket efter vanlig limpa, varmkorv med bröd, sill och potatis och hamburgare från grillen. Jag förstår hennes längtan. Maten här är ett enormt kulinariskt skafferi för mig som älskar att upptäcka mat från andra kulturer och jag tycker mycket om kryddstark mat. Men att vara åtta år, vanemänniska och då försöka lära sig anpassning på ALLA nivåer är tufft. Ändå måste jag säga att jag är djupt imponerad av min åttaårings förmåga att acklimatisera sig och vara så otroligt nöjd trots att situationen är helt annorlunda än vad hon är van vid. Snällare och mer harmonisk unge än Olivia finns nog inte.

Inte en endaste kväll sen vi kom hit har det till exempel varit tjafs om sänggående och inte en enda morgon har det varit sura miner. Ibland har skolarbetet gått tungt och maten har inte varit till belåtenhet- men annars så har allt flytit på otroligt bra för min lilla tös. Jag är djupt imponerad över att hon kan känna sig så otroligt nöjd över så lite ibland. Hennes fantasi och förmåga att roa sig själv har här fått blomma ut enormt. Det byggs hus med många rum av avlagda flingpaket, möbler at thelådor och toarullar. Svärd och sköldar i miniformat till hennes petshop-riddare görs av det guldfärgade pappret som är runt de små chokladkakor vi ibland köper. Tomma pringelsburkar har blivit trummor och drinkparaplyer har blivit en privat petshop- beach i ett halvt flingpaket med parasoller för de små djuren. Men nu längtar hon hem, mest efter sitt lego. Likaså efter att få se tecknat på Nickelodeon och efter sitt X-box.

För att stävja dagens hemlängtan så tillbringade vi flera timmar vid poolen på "The Preeth" i dag. Jag låg under dubbla parasoller och försökte stå ut, medan Olivia fick bada till hon var helt skrynklig i händer och under fötter. Vi tog en liten matpaus och så fick hon bada igen. Hon träffade några svenska barn och de hade jättekul.  Det är så varmt nu att man svettas över hela kroppen. Det rinner till och med PÅ axlarna och håret är konstant blött som att man är nyduschad. Man förstår att kroppen behöver litervis med vätska varje dag.

Jag är djupt imponerad över hur byggnadsarbetarna orkar arbeta på taket från tidiga morgonen till sena kvällen på ett hotell snett bakom vårt hus. I dag har de baxat upp enorma vattentankar med bara rep och hävstänger av trä som redskap i den enorma hettan och fullt solgass.

Värme och värme....indierna själva går nu och väntar på värmeböljan som ska komma i mars-april. Nästan så jag börjar fasa...i dag var det tydligen +47 i solen intill poolen och vindstilla. Nu är det midnatt och fortfarande +31. Men en sval kvällsdusch, öppna fönster och ena takfläkten på halvfart gör dock situationen ganska behaglig. Olivia sover gott och jag ska bara avsluta dagens blogg så ska även jag sluta ögonen för denna dag. Jag är trött i huvudet trots att jag har slumrat en timme i eftermiddag. Det har åskat nu i två dagar så luften är ganska tung.

Hoppas ni inte fryser alltför mycket där hemma. Nu kommer sista veckorna att rusa iväg och snart är vi hemma på svensk mark...bara sju veckor kvar nu....

Önskar er alla en fin kväll. Godnatt här ifrån oss....

23 februari

****

...Jag har suttit och tittat igenom gamla blogg-inlägg idag under förmiddagen. Det var spännande att se tillbaka på de sista fyra månaderna.  Första tårarna över hemlängtan hem fällde Olivia redan efter två veckors vistelse här. Hon längtade hem efter svensk mat och efter sina kompisar i skolan. Då grät hon en skvätt på kvällen, sen var det liksom över. Det var första och sista tårarna, inga har fällts sen dess. Men nu har hon allt mer börjat prata om att hon längrar hem. Tre månader efter dessa tårar så kommer längtan fram igen om än på ett annat sätt än med gråt. Nu börjar hon bli less, bland annat på värmen (!) som är allt mer tilltagande och på de insekter som är i dinosauriestorlek.

****

I går kväll, när vi kom hem efter att ha varit ute och ätit middag såg vi en decimeterlång tusenfoting mitt på golvet. Det är en art som verkar leva mest i avloppen. Ibland har det kommit upp någon i duschen både hos oss och hos grannarna, men ingen lika stor som denna. Jag tänkte först fånga den i en burk till Ollis men bestämde mig att slå ihjäl den på inrådan av Rita som sa att den kan vara giftig.  Denna var INTE lätt att slå ihjäl. Jag klappade den ett 20-tal gånger med en sko och den tappade i princip alla sina ben innan den gav upp livet. Den här arten har en bepansrad kropp. Olivia tyckte den var lite småläskig samtidigt som den var spännande. Hon gillar inte att vi är tvungen att slå ihjäl vissa kryp men förstår att de kan vara farliga.

****

I morse när vi vaknat låg vi som vanligt en stund och myste och småpratade. Olivia tittade upp i taket och där satt en enorm jättespindel. Den största hittills. Den var stor som en rejäl manshand och med en fet kropp. Vår hjälpreda Annie och jag hjälptes åt att få ner den med en pall och en långskaftad sop (vi har väldigt högt i tak), snabbt som tusan sprang spindeln iväg över golvet och vi fick jaga den ordentligt och söka efter den under diskbänken dit den sökte sin tillflykt. Först sökte vi utan resultat, det var som att den stora rackaren var försvunnen i intet där under bänken, Annie ville ge upp men jag LOVAR att jag hade inte satt min fot i närheten av den bänken med vetskapen att denna gigant låg under och lurade...Så såg jag plötsligt två grova äckliga ben på min sopkvast som jag använde. Den hade varit smart nog att försöka gömma sig i själva sopen... jag skakade fram den, vi fick tag på den och kunde avsluta även dennes liv med en sko och ett äckligt knaster... Jag kände hur småhåren på armarna liksom darrade av olust. De här stora spindlarna är inte så vanligt förekommande inomhus, men ibland slinker en in genom ett öppet fönster. Det är den tredje jag dödar på fyra månader men då har vi å andra sidan fönstren öppna dygnet runt utan myggnät. Dessa spindlar är inte dödligt giftiga men kan tydligen ge ganska jobbiga allergier och något som kan liknas med brännskadad hud vid ett bett- och det vill vi INTE ha....usch. Den första giganten fångade jag i en vild jakt i badrummet och den fick precis plats i en havregrynsburk- denna var ännu större.

****

****

Den första giganten- som ändå var betydligt mindre än dagens...

****

**

Det var som att dessa två händelser med stora läskiga kryp gjorde att Olivia drog en lång suck av hemlängtan. Även om hon gillar kryp så har hon insett att hon mest gillar SMÅ kryp. De stora är lite för stora även för hennes smak. Hon har nu börjat prata om vad det är hon längtar efter hemma. Många av de ting hon saknar är ganska banala och vardagliga saker och vardaglig mat. Olivia har alltid varit lite svår med att testa nya maträtter och här i Indien har det varit extra jobbigt. Nu längtar hon väldigt mycket efter vanlig limpa, varmkorv med bröd, sill och potatis och hamburgare från grillen. Jag förstår hennes längtan. Maten här är ett enormt kulinariskt skafferi för mig som älskar att upptäcka mat från andra kulturer och jag tycker mycket om kryddstark mat. Men att vara åtta år, vanemänniska och då försöka lära sig anpassning på ALLA nivåer är tufft. Ändå måste jag säga att jag är djupt imponerad av min åttaårings förmåga att acklimatisera sig och vara så otroligt nöjd trots att situationen är helt annorlunda och ofta rent av bisarr, jämfört med vad hon är van vid. Snällare och mer harmonisk unge än Olivia finns nog inte.

****

****

*Nyttiga burgare men inte lika sliskigt goda som "Mäkdånalds" enligt Ollis*

****

**

Inte en endaste kväll sen vi kom hit har det till exempel varit tjafs om sänggående och inte en enda morgon har det varit sura miner. Ibland har skolarbetet gått tungt och maten har inte varit till belåtenhet- men annars så har allt flytit på otroligt bra för min lilla tös. Jag är djupt imponerad över att hon kan känna sig så otroligt nöjd över så lite. Hennes fantasi och förmåga att roa sig själv har här fått blomma ut enormt. Det byggs hus med många rum av avlagda flingpaket, möbler av thelådor och toarullar. Svärd och sköldar i miniformat till hennes petshop-riddare görs av det guldfärgade pappret som är runt de små chokladkakor vi ibland köper. Tomma pringelsburkar har blivit trumset och drinkparaplyer har blivit en privat petshop- beach i ett halvt flingpaket med parasoller för de små djuren, hon ritar seriestrippar med en kyckling hon har döpt till "Häggy" mm mm.  Men nu längtar hon hem, mest efter sitt lego. Likaså efter att få se tecknat på Nickelodeon och efter sitt X-box.

****

För att stävja dagens hemlängtan så tillbringade vi flera timmar vid poolen på "The Preeth" i dag. Jag låg under dubbla parasoller och försökte stå ut, medan Olivia fick bada till hon var helt skrynklig i händer och under fötter. Vi tog en liten matpaus och så fick hon bada igen. Hon träffade några svenska barn och de hade jättekul.  Det är så varmt nu att man svettas över hela kroppen i solen. Det rinner till och med PÅ axlarna och håret är konstant blött som att man är nyduschad. Man förstår att kroppen behöver litervis med vätska varje dag.

****

Jag är djupt imponerad över hur byggnadsarbetarna orkar arbeta på taket från tidiga morgonen till sena kvällen på ett hotell snett bakom vårt hus. I dag har de baxat upp enorma vattentankar med bara rep och hävstänger av trä som redskap i den enorma hettan och fullt solgass.

Värme och värme....indierna själva går nu och väntar på värmeböljan som ska komma i mars-april. Nästan så jag börjar fasa...i dag var det tydligen +47 i solen intill poolen och vindstilla. Nu är det midnatt och fortfarande +31. Men en sval kvällsdusch, öppna fönster och ena takfläkten på halvfart gör dock situationen ganska behaglig. Olivia sover gott och jag ska bara avsluta dagens blogg så ska även jag sluta ögonen för denna dag. Jag är trött i huvudet trots att jag har slumrat en timme i eftermiddag. Det har åskat nu i två dagar så luften är ibland ganska tung av både åskan och hettan.

****

Hoppas ni inte fryser alltför mycket där hemma. Nu kommer sista veckorna att rusa iväg och snart är vi hemma på svensk mark...bara sju veckor kvar nu....

Önskar er alla en fin kväll. Godnatt här ifrån oss.... *med Kärlek* EwaMaria och Olivia

*Det är av vattnet du hämtar upp från bäcken du lär känna källan*

Jag pratade länge med en manlig vän igår. En man som  lagt vikten i att ha en väldigt "manlig attityd" och han har en ledande position inom ett mansdominerat yrke som antagligen kräver det. Han står just nu i en jobbig och ledsam situation i livet och han är förbannad och besviken på det mesta just nu. Han behövde få prata av sig, butter och irriterad på det mesta och de flesta. Jag lät honom prata och lyssnade mest. Insåg att det spelar ingen roll om jag så kommer med en hel säck med goda råd- han kommer inte att lyssna iallafall och i detta fall var det viktigaste att faktiskt lyssna snarare än att försöka lösa. Han ville inte ha lösningar- han ville ha någon som lyssnade.

När han hade fått prata av sig och kasta skit och förbannelser över sin situation så frågade jag honom spontant en enda sak, som dök upp i min tanke:

"När har du gråtit sist?"

"Vad menar du"? svarade han kort och jag hörde direkt att han la upp en skyddsmur av pansar och irritation.

"Precis det jag frågade. När har du gråtit sist?"

*lång tystnad*

*ett fnys följd av en lång suck*

"Äh, det minns jag inte ens, hur så?"

"Inget speciellt...jag bara undrade när du ska ge dig själv tillåtelse" hörde jag mig själv spontant säga.

*fnysande som en ilsken drake*

"Vaddå tillåtelse! Jag har inte sett anledning till att gråta- så varför skulle jag gå omkring och böla som en unge när det inte finns någon anledning till det?"

"Nä, just det" svarade jag. "Men VAD är en god anledning till att gråta?"

"Vad faen är det HÄR nu då? Någon sorts psykologisk utvärdering? Äh, lägg av Ewa!"

Jag sa bara "Okay, jag ska inte fråga mer" och så pratade vi om annat. Men samtalet gick fortsättningsvis väldigt trögt. Förtroligheten var över. Jag hade överträtt den osynliga gränsen med en enda- och för personlig-  fråga.

Jag är en av de lyckliga som (oftast) faktiskt inte skäms äver att kunna gråta. Livet  har inte alltid varit så, det är snarare något jag har lärt mig.  I dag ser jag gråten som en oerhörd befrielse och som en inre flod av känslor som behöver ut. Jag vågar visa att jag är ledsen, åtminstone bland mina nära och kära. Jag försöker att inte gömma varken sorg eller förtvivlan bakom en mur av ilska och försöker att inte skylla mina misslyckanden på något eller någon annan. Jag har lärt mig att jag har rätten att misslyckas. Jag har rätten att trampa fel massor av gånger. Jag har rätten att få känna mig liten och försvarslös, förtvivlad och besviken över situationer jag för tillfället känner att jag inte rår på. Jag har även rätten att säga fel saker, såra eller göra någon besviken bara jag inte gör det i tanken av att skada, hämnas eller förstöra för någon annan på grund av egen bitterhet.

Tänk om vi alltid kunde göra alla nöjd och glada? Om vi aldrig hamnade i konflikt utan bara levde i ett ljuvligt lyckorus från morgon till morgon, dag ut och dag in. Om allt skulle serveras med silversked, vi alltid sa precis det rätta i rätt tillfälle och fåglarna alltid sjöng bedårande vackert.

När skulle vi då växa?

(När skulle vi då förunnas att gråta de befriande tårar som ibland behöver ut?)

Många är de tillfällen i mitt liv som jag säkert har betett mig  fruktansvärt egoistiskt, småaktigt eller på annat vis försökt skylla över mina problem eller misslyckanden på något eller någon annan. De flesta av oss vet att vi har betett oss dåligt under livets gång. Vissa mer andra mindre. Kvantiteten spelar egentligen ingen roll. Det som spelar roll är hur vi förhåller oss nu och i framtiden. Vad vi strävar efter.

Jag började första gången fundera djupare över livets allvar och vad det egentligen betyder att ta  personligt ansvar samt hur vi egentligen fungerar som människor, någon gång i mitten av 90-talet när jag läste psykologi i Borås. Jag hade strax innan jag påbörjade mina studier varit tillsammans med en kille i lite drygt ett år och jag hade sårat honom ordentligt när jag valde att bryta mig ur relationen på ett mycket omoget och fult sätt, men jag hade svårt att stå för det. Jag ville helst av allt sopa allt under mattan och gärna hitta anledningarna till mitt svinaktiga beteende hos honom. Jag försökte hitta en massa fel och försökte ursäkta mitt eget beteende in i det längsta genom att mena att det minsann var HAN som drev mig till det..

Det tog mig två hela år innan jag hade kommit så långt in i min inre och väl dolda skam innan jag hade samlat modet att be honom om ursäkt och en kväll hamnade vi på samma tillställning. Jag tog mod till mig och gick fram till honom och bad om förlåtelse för att jag hade betett mig som ett svin. Jag förklarade att jag mådde dåligt av hela situationen och över vad jag hade gjort mot honom. Han stod tyst, iakttagande, och lyssnade på hela min utläggning. Efter min långa slutplädering så undrade jag så klart; Kunde han tänka sig att förlåta mig?

Svaret jag fick var en lång forskande blick, uppifrån och ner, som slutligen stannade och mötte min blick med ett beslutsamt och sansat lugn i hans kloka blåa ögon. Han sa endast några få ord med en lugn och behärskad beslutsamhet i rösten; "Ewa, du kan dra åt helvete!" sen vände han sig lugnt om och lämnade platsen. Kvar stod jag som ett fån och såg hans ryggtavla lugnt försvinna ut från tillställningen. Det såg ut som att hans steg var svävande och han hade en aura av lugn och lättnad över hela sin stolta, raka kroppshållnig. Det var nog första gången jag hade hört honom använda ett sådant kraftuttryck. Han är inte den hetlevrade eller burdusa typen, snarare den vänliga, intelligenta och öppna.

Jag insåg där, som en blixt från himlen, totalt förnedrad av situationen- att han hade fullständigt rätt. Jag hade bett om hans förlåtelse på helt fel grunder, jag bad om den för att jag kände djup skam och mådde dåligt- MEN inte för att jag hade fått HONOM att må dåligt. Jag bad att HAN skulle rädda MIG- från mig själv och jag hade inte ens haft mage att erkänna det ens för mig själv. HAN hade sett igenom hela situationen.

Jag kan säga som så,att de evighetslånga minuterna då jag såg hans ryggtavla försvinna och hade hans beslutsamma ord ringandes i öronen, ståendes som ett fån i dumstrut  i en foajé med hakan vid knäna och hjärtat som stannat i kroppen, då lärde jag mig betydligt mer är all psykologi jag hade läst på högskolan under denna tid. Men det var kanske tackvare dessa studier som jag INSÅG hur otroligt rätt han hade. Vem var jag, som ställde mig framför honom och bad om förlåtelse, först efter två år, för att JAG skulle slippa må dåligt och skämmas över mitt beteende mot honom? Hade jag skämdes innan så var det ingenting mot för vad jag skämdes just där, just då. Förnedringen jag kände över mitt eget beteende var hemsk. Jag hade betett mig precis lika illa och egoistiskt mot honom nu, två år senare som två år innan- om inte värre. Jag hade rivit uppen massa sår hos honom och sen bett honom att han skulle hela mig!

Slutet av denna historia är dock inte denna. Tack å lov så slutade den bättre. Jag tog ansvar över mina handlingar och fick ytterligare en chans att verkligen be om äkta förlåtelse. Jag är glad för att den chansen gavs mig. Vi kunde skiljas i samförstånd om än inte som de såtaste vänner- så iallafall inte ovänner vilket var en befrielse för oss båda två.

Vad vill jag säga med detta blogg-inlägg?

*skrattar generat*

Jaaa...mycket och inget- som vanligt. Jag bara ventilerar vad som rör sig i mitt huvud och hoppas att någon av er där ute ska tänka till en extra gång i hur ni bemöter andra och när det är läge att verkligen be om förlåtelse och vad man egentligen ber om förlåtelse FÖR. Ett förlåt måste komma från hjärtat om det är ett riktigt menat förlåt annars kan vi lika gärna vara tysta.

Som avslutning kan jag berätta att jag i kväll fick ett kort SMS som gjorde mig glad. Det var från min problemtyngde vän och det var väldigt kort, det stod; Tack för rådet.

Det tacket spred glädje i magen.

Tack för att jag fick förtroendet att lyssna....

Önskar er alla en underbar kväll......Ta hand om varandra...../ewamaria

****

22 februari

****

****

**

Jag pratade länge med en manlig vän igår. En man som  lagt vikten i att ha en väldigt "manlig attityd" och han har en ledande position inom ett mansdominerat yrke som antagligen kräver det. Han står just nu i en jobbig och ledsam situation i livet och han är förbannad och besviken på det mesta just nu. Han behövde få prata av sig, butter och irriterad på det mesta och de flesta. Jag lät honom prata och lyssnade mest. Insåg att det spelar ingen roll om jag så kommer med en hel säck med goda råd- han kommer inte att lyssna iallafall och i detta fall var det viktigaste att faktiskt lyssna snarare än att försöka lösa. Han ville inte ha lösningar- han ville ha någon som lyssnade.

****

När han hade fått prata av sig och kasta skit och förbannelser över sin situation så frågade jag honom spontant en enda sak, som dök upp i min tanke:

"När har du gråtit sist?"

"Vad menar du"? svarade han kort och jag hörde direkt att han la upp en skyddsmur av pansar och irritation.

"Precis det jag frågade. När har du gråtit sist?"

*lång tystnad*

*ett fnys följd av en lång suck*

"Äh, det minns jag inte ens, hur så?"

"Inget speciellt...jag bara undrade när du ska ge dig själv tillåtelse" hörde jag mig själv spontant säga.

*fnysande som en ilsken drake*

"Vaddå tillåtelse! Jag har inte sett anledning till att gråta- så varför skulle jag gå omkring och böla som en unge när det inte finns någon anledning till det?"

"Nä, just det" svarade jag. "Men VAD är en god anledning till att gråta?"

"Vad faen är det HÄR nu då? Någon sorts psykologisk utvärdering? Äh, lägg av Ewa!"

Jag sa bara "Okay, jag ska inte fråga mer" och så pratade vi om annat. Men samtalet gick fortsättningsvis väldigt trögt. Förtroligheten var över. Jag hade överträtt den osynliga gränsen med en enda- och för personlig-  fråga.

****

Jag är en av de lyckliga som (oftast) faktiskt inte skäms äver att kunna gråta. Livet  har inte alltid varit så, det är snarare något jag har lärt mig.  I dag ser jag gråten som en oerhörd befrielse och som en inre flod av känslor som behöver ut. Jag vågar visa att jag är ledsen, åtminstone bland mina nära och kära. Jag försöker att inte gömma varken sorg eller förtvivlan bakom en mur av ilska och försöker att inte skylla mina misslyckanden på något eller någon annan. Jag har lärt mig att jag har rätten att misslyckas. Jag har rätten att trampa fel massor av gånger. Jag har rätten att få känna mig liten och försvarslös, förtvivlad och besviken över situationer jag för tillfället känner att jag inte rår på. Jag har även rätten att säga fel saker, såra eller göra någon besviken bara jag inte gör det i tanken av att skada, hämnas eller förstöra för någon annan på grund av egen bitterhet.

**

****

****

**

Många är de tillfällen i mitt liv som jag säkert har betett mig  fruktansvärt egoistiskt, småaktigt eller på annat vis försökt skylla över mina problem eller misslyckanden på något eller någon annan. De flesta av oss har vett att veta att vi har betett oss dåligt under livets gång. Vissa mer andra mindre. Kvantiteten spelar egentligen ingen roll. Det som spelar roll är hur vi förhåller oss nu och i framtiden. Vad vi strävar efter.

****

Jag började första gången fundera djupare över livets allvar och vad det egentligen betyder att ta  personligt ansvar samt hur vi egentligen fungerar som människor, någon gång i mitten av 90-talet när jag läste psykologi i Borås. Jag hade strax innan jag påbörjade mina studier varit tillsammans med en kille i lite drygt ett år och jag hade sårat honom ordentligt när jag valde att bryta mig ur relationen på ett mycket omoget och fult sätt, men jag hade svårt att stå för det. Jag ville helst av allt sopa allt under mattan och gärna hitta anledningarna till mitt svinaktiga beteende hos honom. Jag försökte hitta en massa fel och försökte ursäkta mitt eget beteende in i det längsta genom att mena att det minsann var HAN som drev mig till det..

****

Det tog mig två hela år innan jag hade kommit så långt in i min inre och väl dolda skam innan jag hade samlat modet att be honom om ursäkt och en kväll hamnade vi på samma tillställning. Jag tog mod till mig och gick fram till honom och bad om förlåtelse för att jag hade betett mig som ett svin. Jag förklarade att jag mådde dåligt av hela situationen och över vad jag hade gjort mot honom. Han stod tyst, iakttagande, och lyssnade på hela min utläggning. Efter min långa slutplädering så undrade jag så klart; Kunde han tänka sig att förlåta mig?

Svaret jag fick var en lång forskande blick, uppifrån och ner, som slutligen stannade och mötte min blick med ett beslutsamt och sansat lugn i hans kloka blåa ögon. Han sa endast några få ord med en lugn och behärskad beslutsamhet i rösten; "Ewa, du kan dra åt helvete!" sen vände han sig lugnt om och lämnade platsen. Kvar stod jag som ett fån och såg hans ryggtavla lugnt försvinna ut från tillställningen. Det såg ut som att hans steg var svävande och han hade en aura av lugn och lättnad över hela sin stolta, raka kroppshållnig. Det var nog första gången jag hade hört honom använda ett sådant kraftuttryck. Han är inte den hetlevrade eller burdusa typen, snarare den vänliga, intelligenta och öppna.

****

Jag insåg där, som en blixt från himlen, totalt förnedrad av situationen- att han hade fullständigt rätt. Jag hade bett om hans förlåtelse på helt fel grunder, jag bad om den för att jag kände djup skam och mådde dåligt- MEN inte för att jag hade fått HONOM att må dåligt. Jag bad att HAN skulle rädda MIG- från mig själv- och jag hade inte ens haft mage att erkänna det ens för mig själv. HAN hade sett igenom hela situationen.

****

Jag kan säga som så,att de evighetslånga minuterna då jag såg hans ryggtavla försvinna och hade hans beslutsamma ord ringandes i öronen, ståendes som ett fån i dumstrut  i en foajé med hakan vid knäna och hjärtat som stannat i kroppen, då lärde jag mig betydligt mer än all psykologi jag hade läst på högskolan under denna tid. Men det var kanske tackvare dessa studier som jag INSÅG hur otroligt rätt han hade. Vem var jag, som ställde mig framför honom och bad om förlåtelse, först efter två år, för att JAG skulle slippa må dåligt och skämmas över mitt beteende mot honom? Hade jag skämdes innan så var det ingenting mot för vad jag skämdes just där, just då. Förnedringen jag kände över mitt eget beteende var hemsk. Jag hade betett mig precis lika illa och egoistiskt mot honom nu, två år senare som två år innan- om inte värre. Jag hade rivit upp en massa sår hos honom och sen bett honom att han skulle hela mig!

****

Slutet av denna historia är dock inte denna. Tack å lov så slutade den bättre. Jag tog ansvar över mina handlingar och fick ytterligare en chans att verkligen be om äkta förlåtelse. Jag är glad för att den chansen gavs mig. Vi kunde skiljas i samförstånd om än inte som de såtaste vänner- så iallafall inte ovänner- vilket var en befrielse för oss båda två.

****

Vad vill jag säga med detta blogg-inlägg?

*skrattar generat*

Jaaa...mycket och inget- som vanligt.

Jag bara ventilerar vad som rör sig i mitt huvud och hoppas att någon av er där ute kanske ska tänka till en extra gång i hur ni bemöter andra och när det är läge att verkligen be om förlåtelse och vad man egentligen ber om förlåtelse FÖR. Ett förlåt måste komma från hjärtat om det är ett riktigt menat förlåt annars kan vi lika gärna vara tysta.

****

Som avslutning kan jag berätta att jag, i kväll, fick ett kort SMS som gjorde mig glad. Det var från min problemtyngde vän och det var väldigt kort, det stod; Tack för rådet.

Det tacket spred glädje i magen.

Tack för att jag fick förtroendet att lyssna....

****

En trött dag i dag också.

Natten har ändå varit skaplig. Det hinduiska templet har spelat musik och predikat hela natten och de kommer att hålla på hela dagen i dag också. Sista dagen på den veckolånga tempelfestivalen. Den stora avslutningen är i eftermiddag. Jag har sovit utan öronproppar och faktiskt inte störts så mycket.

Just nu har de musikuppträdande på scenen intill templet med härliga indiska rytmer och jag kan inte säga annat än att jag njuter av deras inhemska musik. Men jag är glad över att jag inte bor närmare templet än så här. (5 minuters promenad)  Jag hör musiken men störs inte av den höga volymen som är vid själva templet. I natt har jag snarare sovit gott till bönerna och musiken. Jag har svårare för de muslimska böneuppropen än de hinduiska. I det muslimska bönetornet är det jobbiga rabblanden av en man och en kvinna, var av kvinnan har en väldigt gäll röst. Tack å lov ligger det långt från oss och hörs bara ibland.

Ja, jag kommer att sakna alla ljuden här. Som jag skrev innan. Jag kommer att sakna musiken från det hinduiska templet, jag kommer att sakna den granne i fjärran som försöker lära sig spela tramp-orgel (oh when the saints)  (!) och sorlet och skratten som kommer med kvällsbrisen och dansar i luften om kvällarna. Jag kommer att sakna mycket. MEN jag längtar framförallt till den rena luften hemma utan den ständiga sopbränningen som tar kål på vilken frisk lunga som helst här...

När jag kommer hem så börjar vardagen. Men den vardagen ska se annorlunda ut än den jag lämnade. Den kommer att ha helt andra värderingar och grunder. Helt andra rutiner och prioriteringar. Det kommer att vara MIN vardag. Mina egna rutiner. Jag behöver få skapa mig en tillvaro som fungerar även i praktiken. För det är just det där "fungera i praktiken" som inte har fungerat alls. Allt fungerar i teorin, men inget fungerar i praktiken.

Jag behöver förenkla mycket. Lägga min ork på prioriterade saker som JAG har som prio. Jag behöver se till mina egna behov snarare än till alla andras. Min vardag har jag  ju redan förenklat  mycket rent praktiskt, men jag tänker förenkla den ytterligare. Att göra mig av med en massa materiella ting är en del av detta. Jag behöver inte mer ägodelar än det som behövs för att vardagen ska fungera. Och här har jag lärt mig hur oerhört lite man egentligen behöver. Jag har hellre ett enklare hem med mindre städning än ett stort flådigt hus med många rum som behöver hållas efter och som skapar tom plånbok. Ett litet hus med en liten trädgård i ett varmt land är nog den optimala drömmen för mig. Ett ställe, dit jag kan resa när jag vill och kanske hyra ut under den del av året som jag inte är där. Drömmar är till för att förverkligas, men det måste få ta den tid det tar. Ingenting blir bra om man förhastar sina beslut. Jag har även lärt mig att drömmar kan ändras väldigt fort, både till det positiva och det negativa. Men alla förändringar tror jag i slutänden är till det bättre. Saker som inte blir av byts ut till ett bättre alternativ om vi har tålamodet och insikten till att vänta. Att vänta in sitt liv är lika viktigt som att våga vänta in den rätte livskamraten. Jag känner i dag ett stort inre lugn och jag har kommit till den punkten i livet där jag har insett att kärlek och tvåsamhet för mig innebär så mycket annat än vad jag hittills har haft i mina relationer. Jag förstår och har förlåtit mig själv för att jag har valt att stanna i relationer som har varit allt annat än bra , eftersom jag har trott att jag inte har varit värd något bättre. Jag har idag insett att jag istället är värd så oändligt mycket MER än vad jag tillåtit mig att ha. Kärlek är något vackert inte krävande, kvävande eller ett ständigt ifrågasättande. Då är man inte rätt för varandra helt enkelt. Jag hoppas att en dag finna rätt livskamrat. En man som får mitt hjärta att svämma över bara jag tänker på honom. Kanske finner jag det- kanske inte- allt beror på vad livet har i sitt sköte för mig. Just nu så känner jag en harmoni i att leva själv men vem vet hur det känns i morgon? Imorgon är en annan dag och livet är fyllt med möjligheter bara vi vågar se dem...*L*

Nu ska jag ta tag i den här dagen. Halva har redan gått och jag har inte gjort ett endaste dyft annat än suttit och skrivit och läst i stolen på altanen. Skinkorna börjar kännas lite avdomnade och magen kurrar. Olivia har fått tillåtelse att spela DS men nu hör jag att hon sitter och pysslar på golvet och sjunger. Hennes mage behöver mat, likaså min. Det är svårt att äta ordentlig lunch i värmen men nu är klockan närmare två så det är inte lika hett. Jag ska gå till affären och se om de har fått in dagens mjölkleverans och så ska jag steka plättar till mig och Ollis. En lagom lunch. I kväll får det bli middag ute på restaurang, eller så beställer jag hem mat därifrån. Det är otroligt befriande att SLIPPA laga mat i värmen om man inte vill...

Önskar er alla en underbar dag.

20 februari

****

En trött dag i dag också.

Natten har ändå varit skaplig. Det hinduiska templet har spelat musik och predikat hela natten och de kommer att hålla på hela dagen i dag också. Sista dagen på den veckolånga tempelfestivalen. Den stora avslutningen är i eftermiddag. Jag har sovit utan öronproppar och faktiskt inte störts så mycket.

Just nu har de musikuppträdande på scenen intill templet med härliga indiska rytmer och jag kan inte säga annat än att jag njuter av deras inhemska musik. Men jag är glad över att jag inte bor närmare templet än så här. (5 minuters promenad)  Jag hör musiken men störs inte av den höga volymen som är vid själva templet. I natt har jag snarare sovit gott till bönerna och musiken. Jag har svårare för de muslimska böneuppropen än de hinduiska. I det muslimska bönetornet är det jobbiga rabblanden av en man och en kvinna, var av kvinnan har en väldigt gäll röst. Tack å lov ligger det långt från oss och hörs bara ibland.

****

Ja, jag kommer att sakna alla ljuden här, som jag skrev i ett tidigare inlägg. Jag kommer att sakna musiken från det hinduiska templet, jag kommer att sakna den granne i fjärran som försöker lära sig spela tramp-orgel (oh when the saints)  (!) och sorlet och skratten som kommer med kvällsbrisen och dansar i luften om kvällarna. Jag kommer att sakna mycket. MEN jag längtar framförallt till den rena luften hemma utan den ständiga sopbränningen som tar kål på vilken frisk lunga som helst här...

****

När jag kommer hem så börjar vardagen. Men den vardagen ska se annorlunda ut än den jag lämnade. Den kommer att ha helt andra värderingar och grunder. Helt andra rutiner och prioriteringar.

Det kommer att vara MIN vardag.

Mina egna rutiner.

Jag behöver få skapa mig en tillvaro som fungerar även i praktiken. För det är just det där "fungera i praktiken" som inte har fungerat alls. Allt fungerar i teorin, men inget fungerar i praktiken.

Jag behöver förenkla mycket. Lägga min ork på prioriterade saker som JAG har som prio. Jag behöver se till mina egna behov snarare än till alla andras. Min vardag har jag  ju redan förenklat  mycket rent praktiskt, men jag tänker förenkla den ytterligare.

****

Att göra mig av med en massa materiella ting är en del av detta. Jag behöver inte mer ägodelar än det som behövs för att vardagen ska fungera. Och här har jag lärt mig hur oerhört lite man egentligen behöver. Jag har hellre ett enklare hem med mindre städning än ett stort flådigt hus med många rum som behöver hållas efter och som skapar tom plånbok. Ett litet hus med en liten trädgård i ett varmt land är nog den optimala drömmen för mig. Ett ställe, dit jag kan resa när jag vill och kanske hyra ut under den del av året som jag inte är där. Drömmar är till för att förverkligas, men det måste få ta den tid det tar. Ingenting blir bra om man förhastar sina beslut. Jag har även lärt mig att drömmar kan ändras väldigt fort, både till det positiva och det negativa.

****

Men alla förändringar tror jag i slutänden är till det bättre. Saker som inte blir av byts ut till ett bättre alternativ om vi har tålamodet och insikten till att vänta. Att vänta in sitt liv är lika viktigt som att våga vänta in den rätte livskamraten. Jag känner i dag ett stort inre lugn och jag har kommit till den punkten i livet där jag har insett att kärlek och tvåsamhet för mig innebär så mycket annat än vad jag hittills har haft i mina relationer. Jag förstår och har förlåtit mig själv för att jag har valt att stanna i relationer som har varit allt annat än bra , eftersom jag har trott att jag inte har varit värd något bättre. Jag har idag insett att jag istället är värd så oändligt mycket MER än vad jag tillåtit mig att ha. Kärlek är något vackert inte krävande, kvävande eller ett ständigt ifrågasättande. Då är man inte rätt för varandra helt enkelt. Jag hoppas att en dag finna rätt livskamrat. En man som får mitt hjärta att svämma över bara jag tänker på honom. Kanske finner jag det- kanske inte- allt beror på vad livet har i sitt sköte för mig. Just nu så känner jag en harmoni i att leva själv men vem vet hur det känns i morgon? Imorgon är en annan dag och livet är fyllt med möjligheter bara vi vågar se dem...*L*

****

Nu ska jag ta tag i den här dagen. Halva har redan gått och jag har inte gjort ett endaste dyft annat än suttit och skrivit och läst i stolen på altanen. Skinkorna börjar kännas lite avdomnade och magen kurrar. Olivia har fått tillåtelse att spela DS men nu hör jag att hon sitter och pysslar på golvet och sjunger. Hennes mage behöver mat, likaså min. Det är svårt att äta ordentlig lunch i värmen men nu är klockan närmare två så det är inte lika hett. Jag ska gå till affären och se om de har fått in dagens mjölkleverans och så ska jag steka plättar till mig och Ollis. En lagom lunch. I kväll får det bli middag ute på restaurang, eller så beställer jag hem mat därifrån. Det är otroligt befriande att SLIPPA laga mat i värmen om man inte vill...

****

Önskar er alla en underbar dag.

och

glöm inte bort;

Livet är det som pågår medan du är upptagen med att planera framtiden...

Med kärlek

ewamaria

Avslutat min morgon yoga och dricker mitt te. Olivia sover fortfarande. Det är skönt att få en egen stund så här på morgonen. Jag känner mig lite seg i huvudet idag för att jag har vaknat flertalet gånger i natt för att det har varit revirfajt, eller snarare högljudda revirdiskussioner mellan Måns och en annan hankatt på min altan i natt. Det är en grå stor hane som försöker komma sig in på Måns område. Måns (som är vår självutnämnda Kung) tycker att det är liiite jobbigt att den andra hanen är så mycket större, så han har kommit på ett enklare sätt än slagsmål för att lösa problemet. Han ligger kvar på sin sovplats och grälar högljutt på den andra katten tills någon av hans människoslavar kliver upp (dvs vi) och sjasar iväg inkräktaren. *skrattar gott* Sen kan HAN somna om igen utan att ens ha behövt lämna SIN säng...

Måns är en härligt pratglad katt. han har hög röst när han vill något och ett väldigt talande kropps-språk. En katt med mycket könshormoner och de största katt-ballar jag sett! Han går omkring på tomten dagligen och skvätter doftmarkeringar på palmstammar, växter och husknutar. Endast katt-damer är välkomna, inga herrar, de åker på stryk och körs iväg. Förutom denna stora utmaning då...nattens hankatt verkar vara lite jobbig för Måns ego. Den vågar sig upp på altanen trots Måns hotfulla grälande. Egentligen skulle jag vilja filma deras kropps-språk och grälande röster. Det ser väldigt roligt ut. Men jag skulle INTE vilja hamna i skottgluggen om dessa två hormonstinna vildkatts-hanar ryker ihop! Båda två är ganska ärrade efter tidigare fighter och dominanta i sin läggning.

Vår lilla svarta och grönögda tjej Indi är en förklädd tuffing. Trots att hon är liten och ser lite menlös ut så ser hon till att jaga bort honkatterna som kommer hit. Hon är självutnämnd drottning här. Måns får hålla sina flickvänner någon annanstans. *skrattar gott* Indi som var så mager och skygg när hon kom till oss första gången i november har nu adopterat Olivia till sin människa. Så fort Olivia visar sig så goas Indi kring Olivias ben så hon nästan snubblar. Olivia får klappa och klia henne när hon vill, jag får bara klappa och klia när Indi själv vill...lite rädd för händer är hon fortfarande. Antagligen är Olivias små barnhänder mindre hotfulla.

Indi har fått ungar för ungefär två veckor sen. Vi har fortfarande inte fått se dem. Hon har gömt dem väl, troligtvis på någon ödetomt intill och hon kommer hit för att äta och vila några gånger per dag. Jag ser fram mot att ungarna blir så stora att hon tar hit dem. För det antar jag att hon gör den dagen då det är dags för dem att börja äta .

Jag kommer att sakna våra kissar...men det är ordnat så att de även fortsättningsvis kommer att få bo kvar och få mat trots att ingen av oss svenskar är här. En kille från Nepal ska ta hand om husen under lågsäsong och bo här. Han vet att katterna behöver utfodras och tas hand om,det blir en del av hans arbetsuppgifter plus lite sällskap för honom också. Katterna är ju faktiskt arbetare här. De håller undan andra katter samt möss och annat fyrbent. Jag har inte sett en endaste levande mus här kring husen (bara döda som katterna tagit) så visst gör de ett bra arbete!

Jag undrar ibland hur det har gått för den lilla tiken som var här hos oss i slutet av förra året? Jag tänker på henne ganska ofta och brukar titta efter henne när jag ser vildhundar. Trots att de flesta hundar är ganska lika (ljusbruna och släthåriga) så skulle jag känna igen min Sayeh direkt. Hon har ett speciellt ärr över nosen. Men nu är det flera månader sen jag såg henne sist. Kanske har hon det bra någonstans, kanske inte...jag vet inte men den KÄNNS som att hon har det bra. Varför det känns så är svårt att förklara. Men det känns inte oroligt i sinnet, snarare bara en egoistisk saknad att jag skulle vilja se henne och klappa henne lite.

Nu ska jag påbörja dagens små göromål som för dagen ser ut ungefär så här;  Handla sex påsar mjölk (om det finns någon) och lite frukt (1 kilo söta och goda minibananer kostar 20rupees, dvs ca 2,80SEK) på min lilla närbutik i det blåa plåtskjulet, handtvätta kläder och hänga ut på tork, diska undan och ta ut överbliven risgrynsgröt från igårkväll till våra "sophanterare", vildhundarna, eftersom katterna inte vill ha risgrynsgröten och alla matrester måste tas tillvara på ett eller annat sätt eftersom det inte existerar någon sophämtning. Fruktskal och annat grönt äter kon och hönorna, matrester till katterna eller hundarna.

Jag måste även städa undan nattens massmord i toan. Jag fick invasion av småmyror och fick spraya "Hit" (typ Radar) och ska nu sopa upp förödelsen. Jag måste även torka av köksbänken eftersom det är små knortar ödlebajs på den som visar att jag hade missat att torka upp en fläck överkokad mjölk under gasplattan igårkväll och där har ödlorna gottat sig i natt så allt överkok är i det närmaste uppslickat. Det var tydligen jättegott *L*. Efter dagens pyssel ska vi gå till "The Preeth" så att Olivia får bada någon timme i deras bassäng och jag kan slumra i en solstol med ett korsord. I kväll blir det middag på någon av Cliffens restauranger eftersom jag inte orkar laga mat i dag... Jag har varit väldigt trött nu under ett par dagar och försöker lyssna på min kropp när den säger att jag ska ta det lugnt...

Ta hand om er..../ EwaM

19 februari tidig morgon.

****

Avslutat min morgon yoga och dricker mitt te. Olivia sover fortfarande. Det är skönt att få en egen stund så här på morgonen. Jag känner mig lite seg i huvudet idag för att jag har vaknat flertalet gånger i natt för att det har varit revir-fajt, eller snarare högljudda revir-diskussioner, mellan Måns och en annan hankatt på min altan i natt. Det är en grå stor hane som försöker komma sig in på Måns område. Måns (som är vår självutnämnda Kung) tycker att det är liiite jobbigt att den andra hanen är så mycket större, så han har kommit på ett enklare sätt än slagsmål för att lösa problemet. Han ligger kvar på sin sovplats och grälar högljutt på den andra katten tills någon av hans människoslavar kliver upp (dvs vi) och sjasar iväg inkräktaren. *skrattar gott* Sen kan HAN somna om igen utan att ens ha behövt lämna SIN säng...

****

****

Ers kungliga höghet Måns

****

**

Måns är en härligt pratglad katt. han har hög röst när han vill något och ett väldigt talande kropps-språk. En katt med mycket könshormoner och de största katt-ballar jag sett! Han går omkring på tomten dagligen och skvätter doftmarkeringar på palmstammar, växter och husknutar. Endast katt-damer är välkomna, inga herrar, de åker på stryk och körs iväg. Förutom denna stora utmaning då...nattens hankatt verkar vara lite jobbig för Måns ego. Den vågar sig upp på altanen trots Måns hotfulla grälande. Egentligen skulle jag vilja filma deras kropps-språk och grälande röster. Det ser väldigt roligt ut. Men jag skulle INTE vilja hamna i skottgluggen om dessa två hormonstinna vildkatts-hanar ryker ihop! Båda två är ganska ärrade efter tidigare fighter och dominanta i sin läggning.

****

Vår lilla svarta och grönögda tjej Indi är en förklädd tuffing. Trots att hon är liten och ser lite menlös ut så ser hon till att jaga bort honkatterna som kommer hit. Hon är självutnämnd drottning här. Måns får hålla sina flickvänner någon annanstans. *skrattar gott* Indi som var så mager och skygg när hon kom till oss första gången i november har nu adopterat Olivia till sin människa. Så fort Olivia visar sig så goas Indi kring Olivias ben så hon nästan snubblar. Olivia får klappa och klia henne när hon vill, jag får bara klappa och klia när Indi själv vill...lite rädd för händer är hon fortfarande. Antagligen är Olivias små barnhänder mindre hotfulla.

****

****

Vår tuffa "lillråtta" Indi myser i solen

****

**

Indi har fått ungar för ungefär två veckor sen. Vi har fortfarande inte fått se dem. Hon har gömt dem väl, troligtvis på någon ödetomt intill och hon kommer hit för att äta och vila några gånger per dag. Jag ser fram mot att ungarna blir så stora att hon tar hit dem. För det antar jag att hon gör den dagen då det är dags för dem att börja äta .

****

Jag kommer att sakna våra kissar...men det är ordnat så att de även fortsättningsvis kommer att få bo kvar och få mat trots att ingen av oss svenskar är här. En kille från Nepal ska ta hand om husen under lågsäsong och bo här. Han vet att katterna behöver utfodras och tas hand om,det blir en del av hans arbetsuppgifter plus lite sällskap för honom också. Katterna är ju faktiskt arbetare här. De håller undan andra katter samt möss och annat fyrbent. Jag har inte sett en endaste levande mus här kring husen (bara döda som katterna tagit) så visst gör de ett bra arbete!

****

Jag undrar ibland hur det har gått för den lilla tiken som var här hos oss i slutet av förra året? Jag tänker på henne ganska ofta och brukar titta efter henne när jag ser vildhundar. Trots att de flesta hundar är ganska lika (ljusbruna och släthåriga) så skulle jag känna igen min Sayeh direkt. Hon har ett speciellt ärr över nosen. Men nu är det flera månader sen jag såg henne sist. Kanske har hon det bra någonstans, kanske inte...jag vet inte men den KÄNNS som att hon har det bra. Varför det känns så är svårt att förklara. Men det känns inte oroligt i sinnet, snarare bara en egoistisk saknad att jag skulle vilja se henne och klappa henne lite.

****

****

Min saknade vän Sayeh som betyder "skugga" på persiska...

****

**

Nu ska jag påbörja dagens små göromål som för dagen ser ut ungefär så här;  Handla sex påsar mjölk (om det finns någon) och lite frukt (1 kilo söta och goda minibananer kostar 20rupees, dvs ca 2,80SEK) på min lilla närbutik i det blåa plåtskjulet, handtvätta kläder och hänga ut på tork, diska undan och ta ut överbliven risgrynsgröt från igårkväll till våra "sophanterare", vildhundarna, eftersom katterna inte vill ha gröten och alla matrester måste tas tillvara på ett eller annat sätt eftersom det inte existerar någon sophämtning. Fruktskal och annat grönt äter kon och hönorna, matrester till katterna eller hundarna.

****

Jag måste städa undan nattens massmord i toan. Jag fick invasion av småmyror och fick spraya "Hit" (typ Radar) och ska nu sopa upp förödelsen. Jag måste även torka av köksbänken eftersom det är små knortar ödlebajs på den som visar att jag hade missat att torka upp en fläck överkokad mjölk under gasplattan igårkväll och där har ödlorna gottat sig i natt så allt överkok är i det närmaste uppslickat. Det var tydligen jättegott *L*.

****

****

Ett till av våra "husdjur" jag kommer att sakna hemma i Sverige...

****

**

Efter dagens pyssel ska vi gå till "The Preeth" så att Olivia får bada någon timme i deras bassäng och jag kan slumra i en solstol med ett korsord. I kväll blir det middag på någon av Cliffens restauranger eftersom jag inte orkar laga mat i dag... Jag har varit väldigt trött nu under ett par dagar och försöker lyssna på min kropp när den säger att jag ska ta det lugnt...

**

Ta hand om er och ha en riktigt fin dag!..../ EwaMaria

****

Fredag 18 februari tidig morgon

****

**

****

Lugn stund i hängmattan

****

**

****

**

****

Utsikt från min hängmatta

****

**

****

**

Lyssnar på Enya

*

Meditativt lugn

*

Bäcksvart natt

*

Stilla ljuslågor

*

Syrsor

*

Värme

*

Lugnet återkommer i själen

*

Vet

Kan mycket

Men känner mest

*

Detta

Precis detta

Blir bra det också..

*

nytt

alla nya blad

nya kapitel

nuet

*

ewamaria

*Rikedom finns i de små tingen i livet, ett vackert ord, en fin tanke eller en smekning över kinden*

Lunchen idag bestod av frukt och glass. Det är så varmt i dag i solen att jag till och  med svettas PÅ axlarna! Precis idag hade så klart Olivia bestämt sig för att göra en shoppingdag på klippan. Hon har vägrat gå in i de små butikerna i över tre månader men nu ville hon! Vi har strosat runt i olika affärer i tre timmar och haft oerhört mysigt tillsammans. Vi har tagit små vatten och glasspauser och strosat vidare. Främst har hon tittat på smycken, små burkar och sånt där glittrigt småkrafs som 8-åringar gillar. Varje gång hon har hittat något hon gillar har hon själv fått fråga vad det kostar och om det är sista priset. Hon har gjort det med bravur *skrattar gott* Alla handlare har gett henne väldigt rättvisa priser och bara en gång har hon behövt pruta och gjorde det ordentligt - utan att jag ens hann hänga med i svängarna- och det var inga problem för henne att få det pris hon var villig att betala, det HON tyckte varan var värd. Vi känner vid det här laget flera butiksägare på klippan och de flesta handlarna känner självklart igen oss och vet att vi har varit här sen i höstas även om vi inte har varit inne i just deras butiker. På sätt och vis är det skönt att bli igenkänd här. Man slipper oftast tjafset med kolossala överpriser. Själv har jag bara köpt ett armband med träpärlor idag, för 14 kronor. Jag är en värdelös kund för alla stackars butiksägare eftersom jag inte är särskilt förtjust i varken kläder eller smycken. Ska jag hitta något jag vill köpa så ska det vara något väldigt udda och estetiskt som faller mig i smaken. I dag har jag tittat på två ull/pashmina- schalar som inte var av denna världen....det nästan STOD Ewa på dem....självklart i en av de dyrare butikern som har lite udda hantverk från Kashmir och Tibet. Det var tjocka, varma och helt otroligt vackra sjalar, riktiga konstverk. Handbroderade de sista 3 decimetrarna i varje ände i naivistisk och enkel stil med lite grövre ullgarn och enkla pärlor i murriga höstfärger och hade en skön bohemisk stil som skulle passa helt perfekt till mina gamla loppätna ullrockar, benvärmare och kängor som jag älskar att springa omkring i på vintrarna....Mycket varm kvalitét som galant skulle värma ner till -30.... Tyvärr var de väldigt dyra..(nu snackar vi i INDISKA mått) trots att jag fick ner priset rejält eftersom jag har rekommenderat många kunder till denna fina butik och ägaren är en av de seriösare på klippan. Jag ska fundera tills imorgon, men jag tror faktiskt jag köper dem...någon gång kan jag kanske unna mig "det där speciella" när man som jag har en väldigt egen stil som är svår att finna.... Jag funderade på vad jag skulle få betala för samma typ av sjal i Sverige och insåg att jag hade säkert fått betala för en- det jag ger för två här.... Sen är det ju det här att pruta...jag VET att man kan pruta till nästan orimliga nivåer eftersom säsongen i år har varit urusel för butikerna- men är det verkligen rimligt för mig som västerlänning att pruta till sådana nivåer att vinsten blir i-princip- noll för de människor som står i sina butiker minst 12-15 timmr per dag 7 dagar i veckan.... Jag kan överleva att betala en femtilapp istället för en tjuga för något som jag VET skulle kosta det tredubbla hemma, men många ser det som en sport att pruta ner priset till absolut minimum...inte jag, inte nu när jag sett baksidorna av dessa människors leverne. Jag försöker istället tänka på vad jag tycker varan är VÄRD- för mig....

Det blev ingen strand idag. Vi var alldeles för trötta när vi kom hem. Jag stekte plättar istället och så har vi myst i skuggan på altanen. I morgon eftermiddag får vi se om stranden lockar mer....

Olivia äter jätte dåligt nu. Ungefär som en myra. Jag känner själv att det är svårt att äta i värmen, men hon är inte särskilt intresserad ens på kvällarna. Hon har gått ner i vikt, det syns, men hon får väl äta upp sig igen när vi kommer hem. Här är maten väldigt fettfattig och hon får i sig för lite fett. Jag försöker med både det ena och det andra men just nu fugerar knappt något. Jag minns så väl att båda mina stora flickor hade en period kring samma ålder då allt var äckligt.  Huvudsaken är iallafall att hon dricker ordentligt och det gör hon. Både vatten och mjölk. Olivia hade svårt med mjölken här i början. Den smakar annorlunda jämfört med hemma. Även jag tyckte det. Men nu när vi har vant oss så tycker vi att den är god. Här köper man mjölken i halvliters plastpåsar (!) Faktiskt ganska smart eftersom påsarna ger mindre sopor än vad tetror skulle ge. Sen, hur miljövänlig plasten är vid bränning, tål ju att diskuteras... Mjölken (den pastoriserade) håller endast i två dagar och det kan man förstå eftersom den inte levereras i kylbilar utan på lastbilsflak i stora tunnor med kallt vatten. Jag har vant mig att gå och handla vid samma tid på eftermiddagarna- då mjölkleveransen kommit. Pastoriserad mjölk är förhållandevis dyrt. 12rupees/ halvlitern (ca 1,70:-) låter säkert billigt men om man jämför med att man kan äta en ordentlig thali (lunch) för 35 rupees så kan man ju förstå vidden i priserna. Det händer ibland att jag ger bort en halv liter mjölk på vägen hem istället för en slant och det brukar uppskattas i värmen.

Nu ska jag avrunda kvällen. Klockan är strax över 21 och det är dags för min lilla prinsessa att lägga igen de gröna stora ögonen för denna kväll. Jag hör hur hon sjunger och pysslar inne på soffan. Hon håller på att bygga ett hus till sina små "petshop-djur" av ett flingpaket, tejp och lite annat hon hittat i våra sopor. Det har tillverkats massor av pyssliga saker sen vi kom hit. Det kommer att bli svårt att få henne att förstå att vi inte kan ta hem allt...trummorna av pringelsburkar eller alla djuren av toarullar....sötungen! Ingen brist på varken fantasi eller förmåga att roa sig....

Önskar er alla en helt underbar kväll....

Lunchen idag bestod av frukt och glass. Det är så varmt i dag i solen att jag till och  med svettas PÅ axlarna! Precis idag hade så klart Olivia bestämt sig för att göra en shoppingdag på klippan. Hon har vägrat gå in i de små butikerna i över tre månader men nu ville hon! Vi har strosat runt i olika affärer i tre timmar och haft oerhört mysigt tillsammans. Vi har tagit små vatten och glasspauser och strosat vidare. Främst har hon tittat på smycken, små burkar och sånt där glittrigt småkrafs som 8-åringar gillar.

****

Varje gång hon har hittat något hon gillar har hon själv fått fråga vad det kostar och om det är sista priset. Hon har gjort det med bravur *skrattar gott* Alla handlare har gett henne väldigt rättvisa priser och bara en gång har hon behövt pruta och gjorde det ordentligt - utan att jag ens hann hänga med i svängarna- och det var inga problem för henne att få det pris hon var villig att betala, det HON tyckte varan var värd. Kvinnan i butiken skrattade gott åt min lilla förhandlare och argumenterade inte ens, trots att priset var väl lågt. *L*

****

Vi känner vid det här laget flera butiksägare på klippan och de flesta handlarna känner självklart igen oss och vet att vi har varit här sen i höstas även om vi inte har varit inne i just deras butiker. På sätt och vis är det skönt att bli igenkänd här. Man slipper oftast tjafset med kolossala överpriser. Själv har jag bara köpt ett armband med träpärlor idag, för 14 kronor, jag VET att turistpriset för dessa armband brukar vara högre men det var en butik som jag brukar vara in i som drivs av en kvinna som jag brukar sitta och prata med när jag har tid över. Jag är en värdelös kund för alla stackars butiksägare eftersom jag inte är särskilt förtjust i varken kläder eller smycken. Jag är ingen "big spender"...

****

Ska jag hitta något jag vill köpa så ska det vara något väldigt udda och estetiskt som faller mig i smaken. I dag har jag grävt fram två ull/pashmina- schalar i en hantverksbutik, sjalar som inte var av denna världen....det nästan STOD Ewa på dem....självklart i en av de dyrare butikerna som har lite udda hantverk från Kashmir och Tibet. Det var tjocka, varma och helt otroligt vackra sjalar, riktiga konstverk. Handbroderade de sista 3-5 decimetrarna i varje ände i naivistisk och enkel stil med lite grövre ullgarn och enkla pärlor i murriga höstfärger och de hade en skön bohemisk stil som skulle passa helt perfekt till mina gamla loppätna ullrockar, benvärmare och kängor som jag älskar att springa omkring i på vintrarna....Mycket varm kvalitét som galant skulle värma ner till -30.... Tyvärr var de väldigt dyra..(nu snackar vi i INDISKA mått) trots att jag fick ner priset rejält eftersom jag har rekommenderat många kunder till denna fina butik och ägaren är en av de seriösare på klippan. Jag ska fundera tills imorgon, men jag tror faktiskt jag köper dem...någon gång kan jag kanske unna mig "det där speciella" när man som jag har en väldigt egen stil som är svår att finna.... Jag funderade på vad jag skulle få betala för samma typ av sjal i Sverige och insåg att jag hade säkert fått betala för en- det jag ger för två här-minst....

****

Sen är det ju det här att pruta..*suckar djupt*..jag VET att man kan pruta till nästan orimliga nivåer eftersom säsongen i år har varit urusel för butikerna- men är det verkligen rimligt för mig som västerlänning att pruta till sådana nivåer att vinsten blir i-princip- noll för de människor som står i sina butiker minst 12-15 timmr per dag 7 dagar i veckan...? Jag kan överleva att betala en femtilapp istället för en tjuga för något som jag VET skulle kosta det tredubbla hemma, men många ser det som en sport att pruta ner priset till absolut minimum, helst under tian...men inte jag, inte längre nu när jag har sett baksidorna av dessa människors leverne. Jag försöker istället tänka på vad jag tycker varan är VÄRD- för mig samt vad jag eventuellt hade fått betala hemma i Sverige och sen dela det med hälften. Då har ju jag gjort en bra affär- och butiksägaren har gjort en bra vinst. Båda blir vi vinnare.

****

Det blev ingen strand idag. Vi var alldeles för trötta när vi kom hem. Jag stekte plättar istället och så har vi myst i skuggan på altanen. I morgon eftermiddag får vi se om stranden lockar mer....Olivia är lite less på att bada nu och det kan jag förstå.

****

Olivia äter jätte dåligt nu. Ungefär som en mini-myra. Jag känner själv att det är svårt att äta i värmen, men hon är inte särskilt intresserad ens på kvällarna. Hon har gått ner i vikt, det syns, men hon får väl äta upp sig igen när vi kommer hem. Här är maten väldigt fettfattig och hon får i sig för lite fett. Jag försöker med både det ena och det andra men just nu fugerar knappt något. Jag minns så väl att båda mina stora flickor hade en period kring samma ålder då allt var äckligt.  Huvudsaken är iallafall att hon dricker ordentligt och det gör hon. Både vatten och mjölk.

****

Olivia hade svårt med mjölken här i början. Den smakar annorlunda jämfört med hemma. Även jag tyckte det. Men nu när vi har vant oss så tycker vi att den är god. Här köper man mjölken i halvliters plastpåsar (!) Faktiskt ganska smart eftersom påsarna ger mindre sopor än vad tetror skulle ge. Sen, hur miljövänlig plasten är vid bränning, tål ju att diskuteras... Mjölken (den pastoriserade) håller endast i två dagar och det kan man förstå eftersom den inte levereras i kylbilar utan på lastbilsflak i stora tunnor med kallt vatten. Jag har vant mig att gå och handla vid samma tid på eftermiddagarna- då mjölkleveransen kommit. Pastoriserad mjölk är förhållandevis dyrt. 12rupees/ halvlitern (ca 1,70:-) låter säkert billigt men om man jämför med att man kan äta en ordentlig thali (lunch) för 35 rupees så kan man ju förstå vidden i priserna. Det händer ibland att jag ger bort en halv liter mjölk på vägen hem istället för en slant och det brukar uppskattas i värmen.

****

Nu ska jag avrunda kvällen. Klockan är strax över 21 och det är dags för min lilla prinsessa att lägga igen de gröna stora ögonen för denna kväll. Jag hör hur hon sjunger och pysslar inne på soffan. Hon håller på att bygga ett hus till sina små "petshop-djur" av ett flingpaket, tejp och lite annat hon hittat i våra sopor. Det har tillverkats massor av pyssliga saker sen vi kom hit. Det kommer att bli svårt att få henne att förstå att vi inte kan ta hem allt...trummorna av pringelsburkar eller alla djuren av toarullar....sötungen! Ingen brist på varken fantasi eller förmåga att roa sig....

****

**

**

I dag har jag varit inne i Varkala och handlat. Strosat omkring i två timmar- mer orkar jag inte i hettan. Men det var ändå två sköna timmar. Olivia stannade hemma med Rita och de var och badade. Underbart skönt med lite egen tid...

Lyckosamt nog så fanns det pengar i bankomaten idag. Det är länge sen jag tog ut pengar sist och nu var jag i det närmaste black. Jag tog ut 20.000 rupiees som är maxuttag och varje sådant uttag så känner man sig skamligt rik. I svenska pengar motsvarar det ca 2.800:- och det räcker läääänge här nere. Om man tänker på att en månadslön ligger kring 3-5000 rupees så kan ni ju förstå hur mycket pengar 20.000 är.

Jag passade på att köpa mig ett par nya skor. Ett par enkla men söta skinnskor i indisk modell med "tåring"  och lite glitter på. Söta och sköna men framförallt lite finare än mina scholl-tofflor som jag alltid vandrar omkring i *skrattar gott* 250 rupees, dvs. 35:- kostade dom... Nu känner jag mig lite finare och kvinnligare så jag har både målat mina tånaglar och satt på mig min vackra fotlänk.

Här i Indien får man ibland nog av uppvaktning. Men det är ändå lite gott för det kvinnliga egot. Jag har inte använt smink sen jag kom hit- utom på julafton, men att vara ljushyad kvinna är verkligen attraktivt i indiska mått. Dock upplever jag inte de indiska männen lika påträngande som män kan vara i andra länder men visst försöker de här också... I dag när jag skulle iväg så haffade jag en rickshaw ute på gatan. Han tvärnitade och nästan slängde sig ur med ett glädjerop ; Mariiiaaa...." Ehhh? Yes?"

"Åhh Mariiia I have looking for you EVERYWHERE"

"Öhhh? Okaaay? Why?"

Han sken som solen och berättade att han hade skjutsat mig för två månader sen någonstans och att han hade inte kunnat glömma mig...*skrattar gott* Sen hade han sett mig på Green Palace (troligen på ABBA som ligger i anslutning) när han hade kört en kund och när han hade kommit tillbaka var jag inte kvar...han hade frågat runt efter mig och även om många visste vem jag och han fick reda på mitt namn var så visste ingen vart jag bodde....(tack å lov) Han ville plocka ner månen- MINST!

Jag kände mig väldigt påpassad, generad och ställd av hans pladdrande. Han ville absolut inte ha betalt och han kunde köra mig vart jag ville...*ler tött* Tack å lov att jag INTE haffade honom direkt utanför mitt hus- så han vet fortfarande inte vart jag bor. Säkert en jätte trevlig kille, charmig och duktig på engelska- men han tittade hela tiden i sidospegeln på mig när han skulle köra, pladdrade i hundranitti och körde max 20 för att det skulle ta lååång tid. Jag tvingade honom att ta emot 50 rupees (som är den normala taxan) och klev ur. Han ville vänta på mig och köra mig dit jag skulle men jag sa nej tack. ÄNDÅ väntade han tills jag var klar med första ärendet, sprang ikapp mig och tryckte en lapp med sitt telefonnummer och en massa hjärtan i mn hand...Jag hade väldigt svårt att hålla mig för skratt faktiskt. Han var lika intensiv som ett barn på julafton. Han blev dock lite flackande i blicken och sa:" You´r not calling me? Let me be your friend Maria, I can take you everywhere you want- for free" Vad säger man? Jag sa tack men förklarade att jag nog inte behöver åka någonstans...sen flydde jag från den intensiva situationen.

Jag har varit med om EN sådan incident även i julas. Den chauffören var så intensiv att han tog reda på var jag bodde och mitt telefonnummer. Han strök omkring mitt hus, ringde flera gånger per dag och gjorde allt för att skapa kontakt. Det är INTE särskilt trevligt att bli uppvaktad så intensivt. Särskilt inte i ett land där man inte har riktigt koll på de sociala koderna. Den förra chauffören "Chami" blev tillslut småtjurig på mig och kände sig säkert kränkt eftersom jag aldrig svarade i telefon eller tog kontakt med honom. Men att förklara att man inte är intresserad är som att prata till en vägg. Man måste visa det i handling och jag håller mig hellre undan än att jag blir otrevlig eftersom jag har svårt för det...

När jag har Olivia med mig i Varkala eller är tillsammans med vänner så får jag vara mer ifred. På något vis så är uppvaktningarna mer intensiva när man är ensam- man är mer utsatt som ensam kvinna.

Men ibland så är indiernas nyfikenhet väldigt värmande. Särskilt kvinnornas, barnens och unga flickor. De kan titta väldigt utstuderat och fnittra lite...sen kommer de fram och provar sin knaggliga och söta engelska. De kan säga "you are very beautiful mam" och tindra med ögonen. Man ser på dem att det är en uppriktighet och att de faschineras av min ljusa hy och solblekta hår. Jag brukar svara "No. but YOU are very beautiful" och ge en smekning över armen eller kinden på de fnissiga flickorna i sina vackra saris och de lyser som solar och hela stjärnhimlar. Jag tycker verkligen uppriktigt att indiskorna är fantastiskt vackra. Öppna, nyfikna och ofta väldigt kontaktsökande. Männen håller jag dock distans mot.

Ja vad vill jag säga med detta? *skrattar gott* Inget särskilt som vanligt bara att det är en härlig känsla ibland att få känna sig vacker- men att lagom är bäst. I dag har jag en lycklig känsla inombords eftersom jag har fått mig några timmar med mig själv, har målat naglarna, pysslat om mig själv lite och känner mig faktiskt ganska vacker...vilket känns bra att få göra ibland...Jag tror att människan blir vackrast när det inre är harmoniskt och visst märker man skillnaden på hur människor söker kontakt när man är i fas med sig själv än när man är mulen och trött...

Idag är en harmonisk dag. Igår var en underbar kväll och i morgon är en spännande ny och oskriven dag...

Ta hand om er alla underbara vänner och låt solen lysa i era ögon. Du duger som du är...

****

fredag 12 feb

****

I dag har jag varit inne i Varkala och handlat. Strosat omkring i två timmar- mer orkar jag inte i hettan. Men det var ändå två sköna timmar. Olivia stannade hemma med Rita och de var och badade. Underbart skönt med lite egen tid...

****

Lyckosamt nog så fanns det pengar i bankomaten idag. Det är länge sen jag tog ut pengar sist och nu var jag i det närmaste black. Jag tog ut 20.000 rupiees som är maxuttag/ per dag och vid varje sådant uttag så känner man sig skamligt rik när det kommer en tjock bund 500 och 100IR. I svenska pengar motsvarar det ca 2.800:- och det räcker läääänge här nere. Om man tänker på att en månadslön ligger kring 3-5000 rupees så kan ni ju förstå hur mycket pengar 20.000 är.

****

Jag passade på att köpa mig ett par nya skor. Ett par enkla men söta skinnskor i indisk modell med "tåring"  och lite glitter på. Söta och sköna men framförallt lite finare än mina scholl-tofflor som jag alltid vandrar omkring i *skrattar gott* 250 rupees, dvs. 35:- kostade dom... Nu känner jag mig lite finare och kvinnligare så jag har både målat mina tånaglar klarröda och satt på mig min vackra, tunga fotlänk i silver som jag köpt i en tibetansk juvelerarbutik.

****

Här i Indien får man ibland nog av uppvaktning. Men det är ändå lite gott för det kvinnliga egot. Jag har inte använt smink sen jag kom hit- utom på julafton, men att vara ljushyad kvinna är verkligen attraktivt i indiska mått. Dock upplever jag inte de indiska männen lika påträngande som män kan vara i andra länder men visst försöker de här också... I dag till exempel, när jag skulle iväg så haffade jag en rickshaw ute på gatan. Han tvärnitade och nästan slängde sig ur med ett glädjerop ;

Mariiiaaa....

" Ehhh? Yes?"

"Åhh Mariiia I have looking for you EVERYWHERE"

"Öhhh? Okaaay? Why?"

Han sken som solen och berättade att han hade skjutsat mig för två månader sen någonstans och att han hade inte kunnat glömma mig...*skrattar gott* Sen hade han sett mig på Green Palace (troligen på ABBA som ligger i anslutning) när han hade kört en kund och när han hade kommit tillbaka var jag inte kvar...han hade frågat runt efter mig och även om många visste vem jag är och han fick reda på mitt namn så visste ingen vart jag bodde....(tack å lov) Han ville plocka ner månen- MINST!

****

Jag kände mig väldigt påpassad, generad och ställd av hans pladdrande. Han ville absolut inte ha betalt och han kunde köra mig vart jag ville...*ler tött* Tack å lov att jag INTE haffade honom direkt utanför mitt hus- så han vet fortfarande inte vart jag bor. Säkert en jätte trevlig kille, charmig och duktig på engelska- men han tittade hela tiden mer i sidospegeln på mig än på den vältrafikerade och kaotiska vägen när han skulle köra, pladdrade i hundranitti och körde max 20 för att det skulle ta lååång tid.

****

Jag tvingade honom att ta emot 50 rupees (som är den normala taxan) och klev ur. Han ville vänta på mig och köra mig dit jag skulle men jag sa nej tack. ÄNDÅ väntade han tills jag var klar med första ärendet, sprang ikapp mig och tryckte en lapp med sitt namn och telefonnummer och en massa hjärtan i min hand...Jag hade väldigt svårt att hålla mig för skratt faktiskt. Han var lika intensiv som ett barn på julafton. Han blev dock lite flackande i blicken och sa:" You´r not calling me? Why?  Let me be your friend Maria, I can take you everywhere you want- for free" Vad säger man? Jag sa tack men förklarade att jag nog inte behöver åka någonstans...sen flydde jag från den intensiva situationen.

****

Jag har varit med om EN sådan incident även i julas. Den chauffören var så intensiv att han tog reda på var jag bodde och mitt telefonnummer. Han strök omkring mitt hus, ringde flera gånger per dag och gjorde allt för att skapa kontakt. Det är INTE särskilt trevligt att bli uppvaktad så intensivt. Särskilt inte i ett land där man inte har riktigt koll på de sociala koderna. Den förra chauffören "Cami" blev tillslut småtjurig på mig och kände sig säkert kränkt eftersom jag aldrig svarade i telefon eller tog kontakt med honom. Men att förklara att man inte är intresserad är som att prata till en vägg. Man måste visa det i handling och jag håller mig hellre undan än att jag blir otrevlig eftersom jag har svårt att vara det... För mig som svensk är ett nej ett nej- men här kommer alltid en motfråga "why?" Vad svarar man på det?

****

När jag har Olivia med mig i Varkala eller är med vänner i en grupp så får man vara mer ifred. På något vis så är uppvaktningarna mer intensiva när man är ensam- man är mer utsatt som ensam kvinna.

Men ibland så är indiernas nyfikenhet väldigt värmande. Särskilt kvinnornas, barnens och unga flickors. De kan titta väldigt utstuderat och fnittra lite...sen kommer de fram och provar sin knaggliga och söta engelska. De kan säga "you are very beautiful mam" tindra med ögonen och fnittra lite generat. Man ser på dem att det är en uppriktighet och att de faschineras av min ljusa hy och solblekta hår. Jag brukar svara "No. but YOU are very beautiful" och ge en smekning över armen eller kinden på de fnissiga flickorna i sina vackra saris och de lyser som solar och hela stjärnhimlar. Jag tycker verkligen uppriktigt att indiskorna är fantastiskt vackra. Öppna, nyfikna och ofta väldigt kontaktsökande. Männen håller jag dock distans mot.

****

Ja vad vill jag säga med detta? *skrattar gott* Inget särskilt (som vanligt) bara att det är en härlig känsla ibland att få känna sig vacker- men att lagom är bäst. I dag har jag en lycklig känsla inombords eftersom jag har fått mig några timmar med mig själv, har målat naglarna, pysslat om mig själv lite och känner mig faktiskt ganska vacker, vilket känns bra att få göra ibland...Jag tror att människan blir vackrast när det inre är harmoniskt och visst märker man skillnaden på hur människor söker kontakt när man är i fas med sig själv än när man är mulen och trött...

****

Ta hand om er alla underbara vänner och låt solen lysa i era ögon. Och glöm inte bort; du duger precis som du är... / EwaM

Nu har det förflutit många dagar sen jag sist skrev i min blogg. Jag behövde en internetpaus plus att min uppkoppling  inte har varit den bästa senaste två veckorna. Internetmasten har verkligen inte fungerat alls under några dagar och när man ska koppla upp sig via något bredband är man beroende av ström- och elen har inte heller varit pålitlig. Vissa dagar har den varit borta flera timmar i sträck och nästan varje kväll har den fladdrat rejält. Någon dag ska jag gå runt och fotografera elstolparna här så ska ni få se, det är egentligen obegripligt att vi har el överhuvudtaget....!

Dagarna går sin gilla gång. jag har varit ganska trött senaste två veckorna. Antagligen beror det på många saker. Den allt mer tilltagande värmen är en stor bidragande orsak. Det är väldigt varmt på nätterna och en kall dusch innan sängen är ett måste för att överhuvudtaget kunna sova.

Det har varit livat kring huset den senaste veckan. Vi har fått flera marapatti som har bosatt sig i våra palmer. De slåss på nätterna så det vajar i träden och ramlar kokosnötter. Marapatti (trädhund) är ett nattdjur som svingar sig mellan träden och bor uppe i kronorna. De är kraftigt byggda och större än en katt/ liten hund och de har rejäla klor som gör att de klättrar snabbt och smidigt upp efter stammarna. Vildhundarna i ödehuset blir helt konfysa när det är slagsmål i palmerna över deras huvuden. De skäller och är rädda eftersom de inte vet vad de ska göra. Ett par nätter har jag suttit ute på altanen i flera timmar med ficklampa och tittat på skådespelet. Intressant att leva så nära naturen. Marapattin är ett ganska skyggt djur och det är otroligt häftigt att få se dem överhuvudtaget. Det började för ett par veckor sedan med att en bosatte sig här och nu är det flera. På gott och ont. De lever rövare på nätterna så det r svårt att sova men samtidigt så är det en otrolig upplevelse med alla djur som finns här, djurarter som man inte ens visste existerar...JAg hade ingen aning om att det fanns trädlevande hundar, hade du?

De senaste dagarna har varit fyllda med både jobbiga och trevliga saker. När man lever så här i en liten fiskeby så får man uppleva både livets fram och baksidor. Som jag tidigare har skrivit i ett inlägg så finns här både lånehajar, lokal maffia och andra obehagliga typer som ställer till oreda och skor sig på andras bekostnad. Ofta utan att de lokala innevånarna kan göra ett dyft eftersom både polis och regering är korrumperad. Pengarna styr. Men som västerlänning är man faktiskt ganska trygg. Varkala lever på turism och det skulle nog gå väldigt illa för turismen om någon västerlänning skulle råka illa ut. Jag upplever att Varkala är ett mycket tryggt ställe att vara på och jag har aldrig behövt känna mig rädd för överfall eller rån. Jag gör ju heller ingen buissness här så jag slipper ha lånehajar eller andra otrevliga typer i hasorna.

Hemma i Sverige verkar saker gå sin gilla gång. Varje gång vnner eller släkt ringer till mig och berättar hur kallt det är och hur mycket snö som kommer- så är jag överlycklig att jag valde just denna vinter till att bege mig ut på resa. Jag vill inte ens tänka på hur jag hade mått i kylan med värkande leder... Men visst börjar jag längta hem. Det kommer i "skov" och ibland längtar jag akut hem efter mina flickor, vänner, hemmet eller bara överhuvudtaget till enkelheten hemma.

Olivia har också hemlängtan. Främst efter sina bästa kompisar och till skolan (!) men skolarbetet här nere sköter hon med bravur. Hon har fått in bra rutiner för studierna och jag är lugn för att hon knappast kommer att ligga efter sina klasskamrater när hon kommer hem. Iallafall inte i svenska, matte och engelska. Sen är det ju lite olika arbeten här i till exempelvis samhällskunskapen eftersom vi inriktar oss på Indien. Hon håller på att göra en Indienbok och att arbeta med den tycker hon mycket om.

Nu ska vi in i duschen och sen ska vi iväg för en mysig kväll och äta riktigt gott. Vi ska "fira" lite ikväll. Ett glädjebesked för en av mina vänner har kommit idag, en händelse som känns varmt i hjärtat på oss alla och värt att fira :-)

Önskar er alla en underbar helg och att ni inte drunknar i snön ;-)/ Kram EwaMaria och Olivia

****

11 februari

****

Nu har det förflutit många dagar sen jag sist skrev i min blogg. Jag behövde en internetpaus plus att min uppkoppling  inte har varit den bästa senaste två veckorna. Internetmasten har verkligen inte fungerat alls under några dagar och när man ska koppla upp sig via något bredband är man beroende av ström- och elen har inte heller varit pålitlig. Vissa dagar har den varit borta flera timmar i sträck och nästan varje kväll har den fladdrat rejält. Någon dag ska jag gå runt och fotografera elstolparna här så ska ni få se, det är egentligen obegripligt att vi har el överhuvudtaget....!

****

****

Jag lovar, den här är INTE värst....

****

**

Dagarna går sin gilla gång. jag har varit ganska trött senaste två veckorna. Antagligen beror det på många saker. Den allt mer tilltagande värmen är en stor bidragande orsak. Det är väldigt varmt på nätterna och en kall dusch innan sängen är ett måste för att överhuvudtaget kunna sova.

****

Det har varit livat kring huset den senaste veckan. Vi har fått flera marapatti som har bosatt sig i våra palmer.

De slåss på nätterna så det vajar i träden och ramlar kokosnötter. Marapatti (trädhund) är ett nattdjur som svingar sig mellan träden och bor uppe i kronorna. De är kraftigt byggda och större än en katt/ liten hund och de har rejäla klor som gör att de klättrar snabbt och smidigt upp efter stammarna. Vildhundarna i ödehuset blir helt konfysa när det är slagsmål i palmerna över deras huvuden. De skäller och är rädda eftersom de inte vet vad de ska göra. Ett par nätter har jag suttit ute på altanen i flera timmar med ficklampa och tittat på skådespelet.

****

**

****

Marapatti

****

**

Intressant att leva så nära naturen. Marapattin är ett ganska skyggt djur och det är otroligt häftigt att få se dem överhuvudtaget. Det började för ett par veckor sedan med att en bosatte sig här och nu är det flera. På gott och ont. De lever rövare på nätterna så det r svårt att sova men samtidigt så är det en otrolig upplevelse med alla djur som finns här, djurarter som man inte ens visste existerar...JAg hade ingen aning om att det fanns trädlevande hundar, hade du?

****

De senaste dagarna har varit fyllda med både jobbiga och trevliga saker. När man lever så här i en liten fiskeby så får man uppleva och se både livets fram och baksidor. Som jag tidigare har skrivit i ett inlägg så finns här både lånehajar, lokal maffia och andra obehagliga typer som ställer till oreda och skor sig på andras bekostnad. Ofta utan att de lokala innevånarna kan göra ett dyft eftersom både polis och regering är korrumperad. Pengarna styr. Men som västerlänning är man faktiskt ganska trygg. Varkala lever på turism och det skulle nog gå väldigt illa för turismen om någon västerlänning skulle råka illa ut. Jag upplever att Varkala är ett mycket tryggt ställe att vara på och jag har aldrig behövt känna mig rädd för överfall eller rån. Jag gör ju heller ingen buissness här så jag slipper ha lånehajar eller andra otrevliga typer i hasorna.

****

Hemma i Sverige verkar saker gå sin gilla gång. Varje gång vänner eller släkt ringer till mig och berättar hur kallt det är och hur mycket snö som kommer- så är jag överlycklig att jag valde just denna vinter till att bege mig ut på resa. Jag vill inte ens tänka på hur jag hade mått i kylan med värkande leder... Men visst börjar jag längta hem. Det kommer i "skov" och ibland längtar jag akut hem efter mina flickor, vänner, hemmet eller bara överhuvudtaget till enkelheten hemma.

****

Olivia har också hemlängtan. Främst efter sina bästa kompisar och till skolan (!) men skolarbetet här nere sköter hon med bravur. Hon har fått in bra rutiner för studierna och jag är lugn för att hon knappast kommer att ligga efter sina klasskamrater när hon kommer hem. Iallafall inte i svenska, matte och engelska. Sen är det ju lite olika arbeten här i till exempelvis samhällskunskapen eftersom vi inriktar oss på Indien. Hon håller på att göra en Indienbok och att arbeta med den tycker hon mycket om.

****

Nu ska vi in i duschen och sen ska vi iväg för en mysig kväll och äta riktigt gott. Vi ska "fira" lite ikväll. Ett glädjebesked för en av mina vänner har kommit idag, en händelse som känns varmt i hjärtat på oss alla och värt att fira :-)

Önskar er alla en underbar helg och att ni inte drunknar i snön ;-)/ Kram EwaMaria och Olivia